När spelarna själv får prata om klimatet runt psykisk ohälsa är flera av spelarna inne på samma spår. Det som nämns återkommande är att psykisk ohälsa inte är något samtalsämne bland spelarna och inte heller bland klubbarna.
Alltså, det är ju som de står i tidningarna. Det är ingen som pratar om det så mycket i laget. Alltså man säger inte hur man mår sådär liksom… De är ingenting man, som jag sa, de är nu på senare tid som man börjar lyfta de lite mer. Så de är bra tycker jag. (Svensson) Jag skulle säga att det liksom är som en kastrull alltså. Det ligger ett lock på, men jag tror också att det börjar koka mer och mer och mer och mer och att folk måste gå ut med det.
Alltså man har inget val. För att de går ut så hårt över dina prestationer och ditt mående. (Olofsson)
Det är klart det är ett problem. Jag tror att det är betydligt fler som lider av det än som än som säger det, som går ut med det… Det är lite förvånande att fotbollen inte har kommit längre med just den biten. (Johansson)
I think it’s a big problem, and not even think. I know...players just reached out to me, you know some of them are still playing, some of them have stopped playing, some of them are really young, some of them are quite old. you said that you talked to the spelarföreningen? ...Because I’ve talked to them also, and they’re very concerned about this. (Andreasson) Kanske klubbar behöver bli tydligare med att, du vet prata om och säga det till alla. Att mår man dåligt så är det jävligt viktigt att ni kommer och berättar det. (Pettersson)
Nej men det kanske pratas om det för lite det, det gör det kanske. Det skrivs mycket om det i media nuförtiden i alla fall, så det är positivt, men klubbarna borde ta efter. (Fredriksson)
Bilden av att det finns en stigmatisering, likt det som FHM (2019); Kentää och Åkesdotter (2015); Kentää (2012) beskriver, inom idrotten är rimlig att anta. Alla respondenter beskriver på olika sätt att psykisk ohälsa är ett samtalsämne idag som spelare tycks vilja undvika. Samtidigt menar Svensson att han anser att det idag börjar bli bättre, vilket kan vara en indikation på att en förändring tycks ske, något som även Olofsson verkar tro. Som det framgår av Spelarföreningens Martinsson i introduktionen anser han att det finns ett problem kring stigmatisering och att han tror det finns ett mörkertal med spelare som lider av psykisk ohälsa, något som bekräftas av Andreasson. Att det finns ett problem kring stigmatisering tycks alla våra respondenter vara överens om, vilket är oroande då det framförallt kan komma att påverka spelarnas psykiska hälsa om de känner att dem inte vågar ta upp och diskutera problematiken dem upplever. Det kan riskera att påverka dem i deras prestationer som spelare men även i det vardagliga livet. Flera av spelarna är också inne på att klubbarna bör göra mer för spelarnas hälsa, likt det som även Gouttebarge et al. (2015a) lyfter som ett område där klubbarna behöver bli bättre i framtiden.
Kentää och Åkesdotter (2015) och Martinsson (2020), kommer in på att stigmatiseringen har sin grund i den kultur som generellt råder inom elitidrotten och framförallt inom den
manliga och maskulina delen. Kultur och oskrivna regler bör inte underskattas och att det kan påverka spelare till den grad att de inte vågar träda fram med eventuella problem. Samtidigt menar Johansson att det kan vara av en annan anledning.
Jag har vart med om folk som har öppnat upp sig för ja, tränare och ledare och som har fått hjälp att komma i kontakt med psykolog. Men också där man faktiskt ser att tränaren tar inte ut den personen under den tiden nästan. Så det är liksom tudelat skulle jag säga. (Johansson) Som Johansson och Fredriksson nämner kan det alltså också bero på att spelaren inte vill bli bortprioriterad hos tränaren. Med det i åtanke blir uppfattningen att spelare som väljer att träda fram angående psykisk ohälsa först måste ta sig igenom den kultur av tysthet kring psykisk ohälsa och efter det försöka hantera en tränare som då riskerar att börja tvivla på spelaren. Det riskerar att få spelarna att känna det som att det är dubbla steg att ta sig igenom. Samtidigt menar Johansson att han varit med om flera spelare som faktiskt vågat gå ut med det till klubben och dessutom fått hjälp av föreningen.
Nej, men jag har faktiskt bara varit med om att folk har fått hjälp. Jag vet nog i alla fall på rak arm 3st situationer där det har hänt. Där alla dem 3 killarna har fått hjälp via föreningen utan att behöva betala det själva eller så, men samtidigt så kanske nu när jag tänker tillbaka att tränaren kanske inte har prioriterat den spelaren just under den tiden. (Johansson) Man kanske skäms för att ta det vidare bara för att det kanske är sån jobbig fråga i att alltså må så dåligt psykiskt, då vill ju ingen göra. Varför ska jag gå och erkänna att det, då kanske jag inte får spela om tränaren säger att jag mår dåligt psykiskt, då kanske han tänker såhär att då får inte jag spela men törs han spela kanske det går skitdåligt för han mår ju inte bra. (Fredriksson)
På ett sätt kan spelare se dessa som goda exempel på att de faktiskt kommer få bra hjälp av föreningen men samtidigt blir det tudelat precis som Johansson nämner då de riskerar att bli bortprioriterade av tränaren, något som även Fredriksson nämner. Det finns en problematik kring detta, spelarna ställs inför svåra vägval där bara de själva kan känna själva vad som är bäst för dem. Pettersson och Fredriksson menar samtidigt att det ligger ett visst ansvar hos spelarna själva att kunna erkänna det för sin arbetsgivare för att kunna få den hjälp som behövs.
Jag känner väl nånstans, jag vet inte om det är fel att säga så men någonstans, så i det bästa av världar måste man väl kunna känna som spelare om man mår dåligt att man ska kunna
gå till klubben och säga det också, så klubben vet om det och kan börja hjälpa dig. (Pettersson)
Spelaren måste först ta ett ansvar “jag mår inte bra” och sen såklart, jag vet inte, det är svårt att prata från förening till förening. (Fredriksson)
Spelarnas poäng ligger i att klubben inte kan hjälpa spelarna utan vetskap om deras psykiska ohälsa. Samtidigt blir det svårt att våga träda fram när det som enligt både Johansson och Andreasson betraktas som en svaghet inom idrotten att visa på psykisk ohälsa. Rädslan för att bli dömd är sannolikt en stor del i det hela. Kentää och Åkesdotter (2015) beskriver hur elitidrottare oftast först vågar träda fram om sin psykiska ohälsa förrän efter karriären, vilket gör att det går att se ett samband med det flera av spelarna tidigare nämnt om stigmatiseringen kring av psykisk ohälsa inom elitidrotten, precis som även Martinsson (2020) är inne på.
Jag känner ju en stor förändring i Sverige överlag att här är det ju accepterat. Och alla förstår att det måste vara så. Sen så samtidigt som jag sa, så ses det ju ändå som en stor svaghet inom fotbollen för att det då tror folk att man inte kan prestera det som krävs. Så tror jag bara... Men jag tror verkligen att det är någonting bra på gång, att många faktiskt vågar prata om det att många som tar som hjälp behöver det. (Johansson)
you’re not suppose to cry, you’re not suppose to show emotion if you do, you are considered weak… And I think that’s the reason there is a lot of people who stay quiet. And I think, I know there are a lot of players also, that maybe have the problem, but they just don’t have the confidence to say so, because of, just because they’re afraid to be judged. (Andreasson)
Att det finns flera problem kring stigmatiseringen står klart efter intervjuer med spelarna. Det är komplexa problem att ta ställning till för spelare som hamnar i utsatta positioner om de skulle drabbas av psykisk ohälsa. Det finns fördelar eftersom spelare anser att de ser en förändring kring problematiken, men samtidigt är känslan av att elitfotbollen inte riktigt är där än. Som Kentää (2012) påpekar är rädslan för att bli dömd och sedd som svag stor inom elitidrotten. Bilden som skapas av spelarna är att det är den rädslan som ligger till grund för stigmatiseringen inom fotbollen.