Tacit & explicit kunskap

Som tidigare nämnts, i kapitel 1.2, finns det teori som föreslår två typer av kunskap, tacit kunskap och explicit kunskap. Tacit kunskap är den typen av kunskap som är svårare att överföra då den kan vara svår att beskriva med ord, utan baseras i stor grad på erfarenhet. Tacit kunskap bildas dock inte bara genom egna erfarenheter utan kan även bildas genom att observera hur andra arbetar, eller få andras erfarenheter återberättat för sig. Kunskapen är starkt kopplad till både engagemang och erfarenhet i en specifik kontext. Explicit kunskap går att uttrycka med hjälp av ord och siffror och är på så sätt lättare att överföra från en person till en annan (Nonaka, 1994). En organisation kan inte själv skapa kunskap, utan det är människorna i organisationen som bär på och tillsammans skapar ny kunskap. För att skapa innovation är kunskapsöverföring mellan människor viktigt och då behövs ett samspel mellan både tacit och explicit kunskap (Wood & Bischoff, 2020).

Nonaka (1994) har framställt en modell för kunskapsskapande. Detta kan tyckas frångå denna studies huvudfokus; kunskapsöverföring, men som tidigare poängterats anser vi att kunskapsöverföring är grundläggande för att kunskapsskapande ska kunna ske och den modell Nonaka (1994) framställt anses därför vara relevant att analysera i relation till

kunskapsöverföring. Denna modell är indelad i fyra kategorier: socialization, externalization, combination och internalization. I modellen visas kunskap gå från explicit kunskap eller tacit kunskap på y-axeln, till tacit kunskap eller explicit kunskap på x-axeln. (Nonaka, 1994).

Figur 2. Studenternas tolkning av Nonaka (1994) Modes of the Knowledge Creation, s. 19.

Socialization sker när tacit kunskap överförs mellan individer genom att de delar med sig av sina erfarenheter till exempel. I socialization omvandlas inte tacit kunskap till explicit kunskap när den överförs utan kunskapen fortsätter vara av tacit natur. Kunskapen konkretiseras inte och kan därmed inte utnyttjas av hela organisationen, utan processen sker på ett individuellt plan. Socialization utlöses exempelvis genom att skapa olika team eftersom det förenklar processen att dela med sig av individens perspektiv och erfarenheter (Nonaka, 1994).

Externalisation uppkommer från betydelsefulla dialoger i team och innefattar en process där tacit kunskap omvandlas till explicit kunskap med hjälp av metaforer och analogier, av vilka modeller och koncept skapas. På så vis delar de med sig av tacit kunskap som varit gömd och som annars hade varit svårkommunicerbar (Nonaka, 1994).

Combination handlar om att på olika sätt kombinera befintlig explicit kunskap och uppstår genom att teammedlemmar från olika delar i organisationen samlas och dokumenterar kunskapen. Organisationens kunskapsbas ökar således inte, men individers kunskap kombineras och utnyttjas på nya varierande sätt (Nonaka, 1994).

Internalization är den kategori där explicit kunskap omvandlas till tacit kunskap. Detta är ofta tätt kopplat till “learning by doing”. Den explicita kunskapen tas i bruk och via genomförandet tillkommer kunskap utöver det som uttrycks i ord eller siffror, tacit kunskap (Nonaka, 1994).

Alvesson (2004) ställer sig dock kritisk till kategoriseringen av kunskap som tacit eller explicit med argumentet att ingen kunskap är helt och hållet det ena eller andra, utan föreslår istället att tacit och explicit är två dimensioner av kunskap i nära relation till varandra. Vidare ifrågasätter Alvesson (2004) att kunskap ses som en resurs eftersom detta indikerar att kunskap skulle vara något konkret och mätbart, och därmed förhåller han sig även skeptisk till antagandet att kunskap kan lagras i minnet.

I vår studie utgår vi ifrån det synsätt Nonaka (1994) presenterar och ser därför kunskap som något som kan lagras i minnet och kan ses som en tillgång, men har förståelse för det faktum att kunskap är komplext och kan vara svårt att mäta. Oavsett ställningstagande i frågan om kunskap anses vara rent tacit och explicit eller en kombination som lutar åt det ena eller andra hållet, anser vi att det är intressant att titta närmare på olika tillvägagångssätt för kunskapsöverföring, då det kan bidra till redogörelsen för hur kunskap överförs i storföretags interna inkubatorer.

Då vi undersöker hur storföretags interna inkubatorer arbetar med kunskapsöverföring med extern kunskap, som kommer från externa parter, och intern kunskap, som kommer från fallföretagets medarbetare, kan Nonakas (1994) modell användas för att analysera vårt empiriska material och se om vi finner några likheter med modellen och hur fallföretagets interna inkubator arbetar med detta.

3.5 Absorptionsförmåga

Absorptionsförmåga, eller absorptive capacity som det även kallas på engelska, har definierats som “an ability to recognize the value of new information, assimilate it, and apply it to commercial ends” (Cohen & Levinthal, 1990, s. 129). Information kan beskrivas som behandlad data i ett format som mottagaren upplever meningsfullt (Davis & Olson, 1985 i Zins, 2007. Professor Thomas A. Childers i Zins (2007) argumenterar för att information kan ses som att det representerar kunskap, således är information och kunskap inte synonymt men det kan ses som att information hjälper till att förmedla kunskap.

En organisations absorptionsförmåga beskrivs vidare bero till stor del på dess medarbetares befintliga relaterade kunskap och variation i kunskapen. Argumentet bygger på att kunskap lättare absorberas om individen besitter relaterad kunskap att associera och dra kopplingar till, vilket underlättar den kognitiva förmågan att ta in och förstå informationen och lagra detta i minnet som ny kunskap. Ju mer varierad kunskapsbasen är desto flera olika, originella kopplingar kan göras (Cohen & Levinthal, 1990).

Individerna inom en organisation är de som besitter organisationens kunskap, men den organisatoriska absorptionsförmågan är inte summan av dess medarbetares absorptionsförmåga. Hur väl kunskap överförs mellan individer inom organisationen eller från en organisation till en annan är även det av stor betydelse för organisationens absorptionsförmåga (Cohen & Levinthal, 1990). Delad kunskap hos en organisations medarbetare är nödvändig för en välfungerande kommunikation, men variation av kunskap stimulerar uppkomsten av nya idéer. Således är både delad kunskap och variation av kunskap nödvändiga för organisatoriskt lärande. I lägen där individer besitter olika kunskap är en viktig kunskap i sig att veta vart denne kan hämta nödvändig kunskap innanför och utanför organisationen (Cohen & Levinthal, 1990).

En organisations absorptionsförmåga beskrivs vidare bero på de personer som befinner sig vid gränsen mellan organisationen och den externa omgivningen, eller vid gränsen mellan enheter inom organisationen. Dessa personer kan kallas för gatekeepers och är till stor betydelse för organisationer där kunskapen hos medarbetare skiljer sig avsevärt från externa parters kunskap som kan vara av värde för organisationen. Gatekeeperns roll är då att interagera med den externa omgivningen och omvandla kunskapen för att lättare kunna överföra den till organisationens medarbetare. Om den externa informationen är nära relaterad till organisationens verksamhet finns redan kapacitet att ta in informationen och gatekeepers är i det fallet inte nödvändiga. Inte heller i en miljö där teknisk förändring sker snabbt och under osäkra förhållanden, där det är svårt att veta vart i organisationen eller hur den externa kunskapen kan utnyttjas, beskrivs en gatekeeper utgöra en effektiv länk till den externa omgivningen (Cohen & Levinthal, 1990). I denna typ av miljö spelar absorptionsförmågan en stor roll då den påverkar organisationens förväntningar på en idé eller produkts potential. En större absorptionsförmåga tillåter en mer exakt prognos och kan därför antas bidra till investeringar med högre potential att lyckas. Oavsett vilken typ av organisation det handlar om tenderar organisationer med högre nivåer av absorptionsförmåga ha ett mer proaktivt arbetssätt där befintliga möjligheter i dess omgivning utnyttjas (Cohen & Levinthal, 1990).

Absorptionsförmåga och innovation

Dahlander och Gann (2010) redogör för vikten av att samarbeta med externa parter, vilket exempelvis kan vara att ta in externa idéer och kunskap från startups eller andra typer av externa parter, för att skapa innovation. Enligt Cohen och Levinthal (1990) är absorptionsförmåga en aspekt som tas med i beräkningen för hur en organisation fördelar sina resurser för att skapa innovation. Xie et al. (2018) har funnit att absorptionsförmågan av kunskap är en drivande faktor till att skapa innovation och föreslår att företag ska se detta som ett sätt att öka konkurrensfördelar, då absorptionsförmågan sannolikt ökar företagets prestanda. En utmaning är dock att effekterna av absorptionsförmåga är svåra

att mäta, både på grund av det faktum att absorptionsförmåga är något immateriellt, och att dess effekt är indirekt. Även om det kan konstateras att absorptionsförmåga är en viktig aspekt i organisatoriskt lärande och skapande av innovation kan dessvärre inte en optimal nivå av investering i absorptionsförmåga identifieras (Cohen & Levinthal, 1990).