Som nämnts så visar tidigare forskning på att insatser, såsom samtalsinsatser i form av “trappan- metoden” och gruppsamtal, KBT och ögonrörelsebehandling, som getts barn som bevittnat våld mot mamma har gett goda resultat. Insatserna och behandlingarna har gjort att symtomen hos barnen har minskat. Genom samtalsinsatserna där barnet får tala om upplevelserna och sätta egna ord på det motverkas risken för utveckling av PTSD och beteendeproblem. Om barnet redan utvecklat PTSD eller ett normbrytande beteende kan samtalsstödet verka för att bearbeta traumat och bearbeta bort problematiken (Broberg et al., 2011). Det framkommer även i studiens intervjumaterial att samtalsinsatser är mycket viktiga för barnen och att de för de mesta ger goda resultat. Som följd uppvisar barnen mindre symtom och utvecklar ett mer hälsosamt beteende. Informant 1, 2 och 5 menar att efter samtalsinsatser getts till barnet börjar barnet te sig lugnare och tryggare. Informant 5 beskriver att det ibland börjar märkas redan innan trappan är slut. Informanten beskriver också att barnen blir mindre oroliga, börjar prata mindre om våld i allmänhet samt att de får ett mindre katastroftänk. Detta görs med följande ord:
“Men de andra har ju beskrivit redan, alltså innan trappan är slut, att de är lugnare. Alltså lugnare i de själva, och de pratar inte lika mycket om våldet heller.”
– Informant 5
Vidare beskriver informant 5 att barnen ofta uppger att de inte tänker på våldet lika mycket längre och att det känns skönt för barnet vilket anses som en positiv effekt av insatsen:
“´Åh, det var faktiskt skönare än vad jag trodde. Nu tänker jag faktiskt inte lika mycket på det´.” – Informant 5
Andra goda effekter som både informant 1 och informant 5 beskriver är att barnet upplever det tryggt och bra att få tala med någon utomstående om vad som har hänt i familjen. När barnen får veta att de inte är ensamma om att det finns våld i familjen upplever de en trygghet i det också. Detta beskriver informant 5 med följande ord:
“Barnen tycker det är skönt att få prata med någon som är utomstående. Skönt att få veta att de ej är ensamma.” – Informant 5
Informant 1 beskriver att barnen tenderar att fungera bättre i skolan. Informanten beskriver också hur barnet upplevs mindre stressat och rastlöst. Dock menar informanten att det ibland kan vara svårt att veta om det beror på samtalsinsatsen eller om det beror på att barnet numera är skyddat från fortsatt utsatthet, vilket beskrivs med följande ord:
“Alltså i det sättet att de ofta liksom känns lugnare och inte så stressade och inte så rastlösa som när de kommer. Om det beror på att miljön är annorlunda, att man inte behöver vara rädd, att våldet upphör, eller om det beror på samtal kan vara svårt att säga, det är säkert en kombination av.” – Informant 1
Informant 3 beskriver att efter traumabehandlingen genomförts uppvisar barnen för det mesta färre symtom och kriterier för PTSD. Detta menar informanten visar sig genom jämförelser av en förskattning och efterskattning av symtom som görs vid behandlingen. Med andra ord blir resultatet för det mesta att insatsen har motverkat PTSD och att barnet mår bättre. Informant 5 beskriver att resultatet av samtalsinsatser oftast är goda och att detta är något som hen och hens kollegor är rörande överens om:
“Vi som har trappansamtal, vi har team tillsammans ibland då vi pratar om hur vi tycker att metoden fungerar och så. Vi ska ha det en gång i veckan… Och vi alla upplever ju att det verkligen ger stor effekt.” – Informant 5
5.3.2 Insatsernas effekter på relationen; mamma - barn
Insatser som riktas till både barn och mamma har enligt Broberg et al. (2011) visat sig vara som mest effektivt. Det har enligt studier givit bäst resultat (Broberg et al., 2011). Även informanterna i denna studie beskriver att det brukar ge som bäst resultat när insatser riktas till både barn och mamma, istället för att rikta enskilda insatser till de två. Samtliga informanter beskriver hur insatserna som riktas till båda två brukar förbättra relationen mellan dem. Detta menar samtliga informanter i sin tur påverkar barnet positivt. Wennerberg (2013) beskriver vikten av en god relation mellan barn och omsorgsgivare då detta främjar barnets psykiska utveckling. Överlien (2007) beskriver hur en god relation mellan barn och mamma främjar barnets mående då barnet tillsammans med lättare kan hitta strategier för att hantera våldet. På så vis blir också våldet mindre skadligt för barnet än vad det hade varit om barnet ensamt försökt hitta strategier för att hantera det (Överlien, 2007). Informant 1 beskriver att insatserna som riktas till både mamma och barn brukar medföra att mamman blir lugnare och mindre rädd vilket påverkar barnets anknytning till mamman. Detta i sin tur menar informanten påverkar barnets utveckling i positiv riktning. Även Informant 2 beskriver mamman ofta blir lugnare samt mer trygg av sådana insatser, det vill säga att bo på HVB-hemmet. Genom att bo på HVB- hemmet gör också att barnet blir mindre orolig för mamma eftersom stöd från andra vuxna finns där. Detta menar informanten gör att relationen mellan barn och mamma blir bättre. Informant 3 beskriver, precis som informant 1, hur insatserna påverkar barnets anknytning till mamma positivt. Detta menar informant 3 också främjar en positiv utveckling för barnet. Detta beskriver informanten med följande ord:
“Och då blir det ju liksom ett samspel mellan förälder och barn också, där föräldern får föräldrafärdigheter att hjälpa sitt barn. Då stärker ju det såklart också
anknytningen på olika sätt.” – Informant 3
Även informant 5 talar om hur anknytningen mellan barn och mamma förbättras, och precis som informant 2 menar även informant 5 att barnet blir mindre orolig för mamma i och med de givna insatserna. Informant 5 säger:
“Och då tänker jag att anknytningen mellan barnen och mamman blir ju bättre, för att de ju får bearbeta de känslorna också liksom. Att inte klandra mamma… Allt blir mer sorterat på något sätt. Oftast när de kommer är allting en röra. Så när vi kommer in så hjälper vi dem att ordna upp allt liksom. Och det här också att inte behöva ha den oron för mamman på det sättet. Det finns ju alltid kvar, vilket är det största tycker jag, men det är på något sätt hanterbart.” – Informant 5 Informanterna beskriver att det handlar om att barnet behöver kunna lita på sin mamma och finna trygghet i henne. Enligt Broberg et al. (2006) är just att känna trygghet och tillit till
omsorgspersonen viktigt för att barnet skall kunna utveckla ett tryggt anknytningsmönster. Genom att ha ett tryggt anknytningsmönster kan barnet få en bättre problemlösningsförmåga och förmåga att skapa goda relationer (Rothbaum et al., 2000). När ett barn inte kan känna tillit och trygghet hos omsorgspersonen kan istället ett otryggt anknytningsmönster utvecklas (Wennerberg, 2013). Enligt Socialstyrelsen (2016) är det vanligt att barn som bevittnar mamma utsättas för våld har en otrygg eller desorganiserad anknytning till henne. Broberg et al. (2016) beskriver att det är mycket skrämmande för barn att bevittna våld mot mamma vilket tillför känsla av rädsla i relationen. Enligt Wennerberg (2013) är risken stor att barnet utvecklar en desorganiserad anknytning när rädsla är en del av relationen till omsorgspersonen. Samtliga av studiens informanter beskriver hur relationen förbättras när mamman och barnet inte längre är rädda, när barnet inte längre behöver vara orolig för mamma och kan känna en tillit till henne igen. Informanterna menar att på så sätt har anknytningen mellan barn och mamma stärkts och förbättrats. Som följd menar informanterna vidare att även förutsättningarna för barnens utveckling med stor sannolikhet har förbättrats, detta med stöd i anknytningsteorin.
Informant 2 nämner vidare även vikten av att arbeta med hela familjen och menar då inte enbart arbetet med barn och mamma, utan även med syskonrelationer. Informanten beskriver att det är av stor betydelse att hjälpa samtliga barn i familjen att finna styrka i varandra. Detta menar informanten gör det enklare för dem att kunna förstå vad de varit med om för att sedan kunna hantera problematiken. Detta beskriver informant 2 ökar en känsla av sammanhang, vilket hen också menar har positiv inverkan på barnets psykiska mående och sociala förmåga. Vad informant 2 har beskrivit kan kopplas samman med Antonovskys teori KASAM. Enligt Antonovsky (2005) är det viktigt för individer att ha känsla av sammanhang. Antonovsky menar att om en individ har höga värden av KASAM kan individen lättare förstå och strukturera upp kaotiska situationer (begriplighet), lättare handskas med motgångar och svåra situationer (hanterbarhet) och finna mening i livet, oavsett om det är med- eller motgångar (Antonovsky, 2005). Detta kan med andra ord innebära att, då barnet som bevittnar våld mot mamma får en ökad känsla av sammanhang, kan det lättare förstå vad det är det har varit med om – händelsen blir lättare att sortera upp. Det kan också innebära att barnet lättare kan hantera händelserna och problematiken samt finna mening i livet trots de traumatiska händelserna. Antonovsky (2005) menar också att om en individ har höga värden av KASAM kommer den också uppleva världen mer positivt och se en högre sannolikhet i att saker och ting kommer att gå bra.
5.3.3 Uppföljning av insatser och långvarig effekt
Tidigare forskning visar på vikten av att följa upp insatser för att försäkra att dessa är effektiva och ger det resultat som är önskat. Det handlar också om att hålla kvaliteten i arbetet med klienter (Tengvald, 2003). Trots detta beskriver informanterna 2, som är yrkesverksam på ett HVB-hem, och informant 5 som är socialsekreterare, att de inte har något vidare uppföljningsarbete inom sina verksamheter. Dock beskriver informant 2 att före detta klienter ibland ringer upp och berättar om hur det har gått för dem efter att de flyttat från HVB-hemmet. Men någon annan vidare information får inte verksamheten om hur det har gått efter en genomförd insats. Informant 4, som också arbetar som socialsekreterare, beskriver att de alltid har uppföljning av de insatser som de ger:
“Vi följer alltid upp de insatser vi ger till barnet löpande. Till exempel om det är en placering så ska man enligt lagstiftningen minst träffa barnet fyra gånger per år. Men jag skulle säga att om det rör sig om en placering där barnet har upplevt våld så träffar man barnet i regel mycket oftare och har en tätare kontakt, också beroende på barnets ålder. Men att som socialsekreterare så har man ju det största ansvaret för barnet, så att man följer upp i den takt som är nödvändigt.” – Informant 4
Vidare beskriver informanten att det är av stor vikt att följa upp insatserna för att se att de ger den effekt som är önskat och att barnen lever under goda förhållanden. Informanten menar också att detta är viktigt för det interna kvalitetsarbetet.
Informant 1, som är teamledare på en kvinnojour, beskriver att de ibland har uppföljning tillsammans med socialtjänst om en överenskommelse om uppföljning finns. Vid uppföljning med socialtjänst eller samtal med tidigare klienter visar det sig ibland att effekterna av insatsen inte har visat så gott resultat som önskat. Åtminstone inte på en gång eftersom vardagen till en början kan bli instabil när familjen flyttat från kvinnojourens boende. Detta beskriver informanten med följande ord:
“Men det som händer många gånger är ju att det kanske stabiliserar sig här… Det liksom kommer en vardag, våldet har upphört, skolan börjar fungera och de träffar kompisar eller vad det nu är. Och sen så flyttar de igen till en ny lägenhet och en ny skola, och där blir det ju ofta att det går bakåt under en period men sen förhoppningsvis så stabiliserar det ju sig igen.” – Informant 1
Informant 3 beskriver att hen alltid har uppföljning med barnet som hen haft behandling med i den mån det går. Ibland flyttar familjen långt bort och då menar informanten att uppföljningen kan bli svår och därmed uteblir. Men i vanliga fall, menar informanten, att hen har en uppföljning efter tre månader:
“Jag brukar göra det som kallas för boostersamtal, att man efter tre månader följer upp hur det har gått. Ibland kan det vara att man behöver påminna lite, så det blir en form av uppföljning tre månader efter att jag har avslutat en behandling. Och då ser man också oftast om det har landat och om det fungerar bra.” – Informant 3.
Efter uppföljning med klienter menar informant 3 att de kan se huruvida effekterna av insatsen är långvarig eller inte. Informanten menar att det ser olika ut huruvida insatserna faktiskt har varit effektiva eller inte. Hen menar också att det är av stor vikt att även andra faktorer runt omkring barnet är välfungerande för att resultat av behandlingen skall vara effektiv i längden. På frågan om informanten ser att insatserna hen ger blir lyckade på lång sikt svarar hen som följande:
“Jag får nästan säga att det är lite 50/50. Det handlar väl också lite om hur mycket man bygger upp att andra instanser ska finnas där och hjälper till, för jag tänker att mycket det man kanske fått lära sig i behandling har man med sig, och sen kan föräldern hjälpa till i det. Men sen är det ju många andra instanser som kan hjälpa till då massa andra saker kan påverka till exempel att våldet fortsätter, eller bara om det är mycket som strular runt omkring. Då är det egentligen inte våra insatser som krävs, utan då är det oftast socialtjänstens insatser man behöver jobba med. Behandlingen har man ju gjort på något sätt. Sen kan man ju såklart få nya symptom igen och då behöver man såklart jobba tillbaka igen.” – Informant 3
Ibland efter uppföljning händer det att barn återkommer till behandling eftersom symtom har återkommit. Informant 3 menar dock att resultat många gånger inte kan ses enbart utifrån dennes egna särskilda insatser, utan snarare om andra insatser och annat stöd kring barnet också ges från andra instansers håll.
Både informant 1 och informant 3 menar att resultatet av insatserna ofta är kontextbundna, att de kan verka effektivt under en given tid och på en given plats men att de goda effekterna senare kan börja avta. Det beror också på hur andra delar av barnens vardag fungerar och ser ut. Informanterna menar att ju mer och stabilare insatser även från andra håll som ges, desto större är sannolikheten att även informanternas insatser verkar effektivt, även långsiktigt. Informant 1 och 3 menar att barnen hamnar i ett sammanhang under insatsens, vilket gör att de känner stark KASAM. Detta leder till att de lättare kan förstå och hantera sin vardag. Om barnet känner stark KASAM innebär det, även enligt Antonovsky (2005), att individen lättare kan hantera och förstå den problematik den upplever i sin vardag, vilket i detta fall är att bevittna våld mot mamma. Vidare, menar informant 1, att under tiden som barnet ges samtalsinsatser ges också insatser för att stärka relationen mellan barnet och mamma. Detta menar informanten gör att relationen dem emellan stärks och anknytningen blir tryggare. En trygg anknytning innebär, enligt Rothbaum et al. (2000), att barnet mår bättre vilket visar sig i att barnet uppträder mer självständigt, får bättre problemlösningsförmåga och lättare kan skapa och bibehålla relationer. Med andra ord främjas barnet på flera vis under tiden som insatsen ges. Informanterna menar dock att då insatsernas inte längre ges till barnet finns en risk att de inte längre känner lika stark KASAM och att relationen mellan mamma och barn försämras, vilket också medför att anknytningen inte längre är lika trygg. På så vis är inte alltid de goda effekterna av insatsen långvariga.
5.4 Tema 4: Samverkan