Att sätta in rätt form av insatser för barn som bevittnar fysiskt våld mot mamma kan vara avgörande för barnets fortsatta liv och utveckling. Bland annat, menar Broberg et al. (2011), kan det verka förebyggande vad gäller olika sorters beteendeproblematik samt posttraumatisk stress hos barnet. Vidare, menar Andershed (2005), kan riktandet av rätt typ av insats ha stor betydelse för huruvida barnets dynamiska riskfaktorer kan komma att påverkas positivt. Dynamiska riskfaktorer är alltså sådana som är föränderliga genom rätt typ av behandlande insats (Andershed, 2005).
Vilka insatser som barnet är i behov av kan variera. Även vilken samhällsinstans som det individuella barnet är i kontakt med kan göra att insatser varierar. Något som är gemensamt för de instanser som berörs i studien är att hos samtliga är den vanligaste formen av insats olika typer av samtalsinsatser. Broberg et al. (2011) beskriver att positiva effekter har kunnat upptäckas hos barn som har getts möjligheten att berätta om sina erfarenheter och upplevelser kring våldet. Det är utifrån denna forskning som samtalsinsatser har kommit att bli de mest vanliga (Broberg et al., 2011). Även informant 2 menar att det är mycket viktigt för barn att få berätta om vad de har varit med om, vilket också informant 5 menar, som säger att barnen tycker att det är väldigt skönt att få prata med någon om sina upplevelser, framförallt om det är någon som de kan känna sig trygga med kommer behålla det som blir sagt för sig själv. Vidare berättar informant 1 att barnets upplevelser kring våldet många gånger är mycket förvirrande, detta då det inte sällan lever i en slags dubbel verklighet. Hemma finns en stark upplevelse av hot och våld, men denna upplevelse är inget som pratas om och sätts ord på. Istället tystas den ner och förnekas, eventuellt låtsas det till och med om att allting är som det ska. Därför, menar informant 2, är det viktigt att tillsammans med barnet sätta ord på upplevelserna för att förtydliga vad som hänt samt bekräfta barnet i dennes uppfattning av erfarenheterna kring våldet. Detta bidrar med en ökad känsla av sammanhang (KASAM) för barnet, menar informant 5, där upplevelsen blir mer begriplig, hanterbar men också meningsfull.
En vanlig metod som används för att genomföra dessa typer av samtal är den så kallade trappan- metoden. Både informant 1, 2 och 5 arbetar med denna typ av samtalsmetod inom deras verksamheter. Informant 2 beskriver trappan-samtal som en samtalsmetod som riktar sig till barn som har upplevt våld hemma. Detta bekräftas även av Källström Carter (2009) som också menar att våldsupplevelsen behöver vara av potentiellt traumatiserande karaktär för att samtalsmetoden ska kunna appliceras. Även informant 5 säger att trappan-samtal fungerar traumabearbetande. Mer konkret, fortsätter informant 5, går det ut på att barnen under cirka tio samtalstillfällen får berätta med sina egna ord vad de har varit med om och vad de själva känner kring sina upplevelser. Källström Carter (2009) menar att genom att sätta ord på sina upplevelser främjas barnens läkningsprocesser. Dessutom är det ett sätt att tydliggöra för barnet vad som faktiskt har hänt, då barnet hela tiden bekräftas i sina upplevelser, menar informant 1, som också utvecklar att samtalstillfällena även handlar om att ”gå vidare” samt att förbereda barnet på hur hen ska reagera om liknande våldssituationer skulle uppstå igen framöver. Källström Carter (2009) beskriver att detta steget, som är behandlingens sista steg, även handlar om att ge barnet den kunskap det behöver kring eventuella effekter och följder av en händelse som upplevs traumatiserande. Något som både informant 1 och 5 poängterar är att ett krav för att trappan ska kunna ges som insats till ett barn som har bevittnat våld mot mamma, är att barnet vid start av insats är helt skyddad från våldet, våldet kan inte vara pågående. Detta, menar
informant 5, är för att en risk finns att barnet inte berättar om sina upplevelser sanningsenligt om det fortfarande är utsatt för våldet, vilket skulle göra behandlingen meningslös och ineffektiv.
Informant 3, som arbetar som psykoterapeut, berättar att kognitiv beteendeterapi (KBT) är en vanlig insats som hen använder sig av i traumabearbetning. Även Kåver (2016) bekräftar att KBT är en vanlig metod som används då ett trauma föreligger. Syftet med KBT är, enligt Kåver, åstadkommande av beteendeförändringar samt att bli mer välfungerande i sin vardag. KBT går med andra ord ut på att arbeta bort olika destruktiva beteendemönster och istället utveckla nya konstruktiva sådana (Kåver, 2016). Informant 3 menar vidare att specifikt traumafokuserad KBT är en vanlig insats som riktas då ett trauma föreligger. Kåver (2016) beskriver att denna metod baseras på exponering av traumat, vilket ska leda till att en bearbetning främjas.
Informant 2 berättar att det i vissa fall händer att barnen får träffas i grupp och samtala. Vad gäller äldre barn så har forskning kunnat visa på att dessa gynnas av att komma i kontakt med andra barn som har liknande erfarenheter som de själva. Därför är insatser i form av samtalsgrupper något som ibland kan ges till just barn i lite högre ålder. I gruppsamtalen får de möjlighet att dela tankar och ha gemensamma reflektioner, vilket har visat sig ge god effekt (Broberg et al., 2011). Även dessa typer av samtal kan bidra med en ökad känsla av sammanhang (Antonovsky, 2005).
Broberg et al. (2011) beskriver också att det är vanligt med ögonrörelsebehandling. Informant 3 beskriver att hen ibland använder sig av metoden EDMR vid behandling av barn som har bevittnat våld. Informanten menar att det är en bra metod för att bearbeta trauma. Även tidigare forskning av Kemp et al. (2009) och Pegani et al. (2011) menar att EDMR är en vanlig behandling för individer som upplevt trauma. Det är framförallt en vanlig behandling för de som är diagnostiserade med PTSD (Kemp et al., 2009; Pegani et al., 2011). Informant 3 beskriver att metoden är evidensbaserad för att fungera bra på målgruppen, det vill säga barn som bevittnar våld mot mamma.
5.2.2 Att rikta insatser till familjen som helhet
Att rikta insatser direkt mot barnet är mycket effektivt, något som Broberg et al. (2011) dock menar på är att det mest effektiva är då insatser riktas även mot familjen som helhet (Broberg et al., 2011). En studie som är framtagen av nationellt centrum för kvinnofrid (Almqvist & Broberg, 2004) fastställer att det finns ett behov av att utveckla nya metoder och former att behandla som är riktade till samtliga delar i barns liv som bevittnar våld mot mamma. I studien framkommer att ett mer holistiskt synsätt hade varit till fördel, som innefattar alla dessa delar såsom bearbetning av trauman för barnet, familjen som helhet men också individuella insatser för samtliga enskilda familjemedlemmar (Almqvist & Broberg, 2004). Att ett holistiskt synsätt är viktigt att ha vid arbetet med barn som bevittnar våld mot mamma säger också informant 5, att arbeta med alla bitar i barnets liv för att komma åt hela vidden av problematiken som familjen befinner sig i. Det är på grund av detta som det är så viktigt att också arbeta med våldsutövaren, fortsätter informant 5, som också ser att den delen lätt glöms bort. Även Andershed (2005) menar på att ett holistiskt perspektiv är viktigt att tillämpa. Han förklarar att perspektivets utgångspunkt är att hänsyn måste tas till att samtliga förutsättningar i ett barns liv samspelar med varandra; barnets egenskaper, erfarenheter och förutsättningar, men också omständigheter och förhållanden i barnets omgivning. En förståelse för det enskilda barnets beteenden utvecklas, enligt Andershed, alltså bara om även en förståelse för samspelet mellan individ och dess yttre omständigheter föreligger. Att arbeta med samtliga påverkande faktorer barnets liv är därför av stor betydelse (Andershed, 2005).
Även informant 3 trycker på den stora betydelsen av att rikta insatser även mot föräldrarna, särskilt då det handlar om yngre barn, inte minst för att stärka föräldraförmågan. Föräldrarna i sig innebär många gånger en riskfaktor för barnet som bevittnar våld mot mamman. Även därför är det viktigt att arbeta interventionellt också gentemot föräldrarna- för att kunna påverka denna dynamiska riskfaktor (Andershed, 2005). Också Socialstyrelsen (2018) bekräftar att det mest effektiva är då insatserna riktar sig till hela familjen (Socialstyrelsen, 2018). Följande säger informant 3 om att arbeta även med våldsutövaren:
”Man måste jobba med att försöka få våldsutövaren att förändra sig och bygga upp ett bra sätt att jobba med hela familjen.” - Informant 3
Att arbeta med föräldraförmågan, menar informant 3, gör att även anknytningen barnet och föräldern emellan stärks. Även resterande informanter bekräftar att det inte är ovanligt att en otrygg anknytning föreligger hos de barn som bevittnar våld mot mamman. Därför är det, enligt informant 1, av stor vikt för just anknytningen att:
“[...] jobba mycket med mamman, just det här att se barnets behov, att möta barnet där barnet är, att liksom finnas där.”– Informant 1
Att kunna se barnets behov och svara på dess signaler, menar Broberg et al. (2016), är viktigt för en trygg anknytning (Broberg et al., 2016). Därför, säger informant 2 och 3, är det viktigt att lära ut till barnets förälder vad en trygg anknytning innebär både i teorin och i praktiken genom att lära dem att vara lyhörda gentemot barnets behov. Vidare menar informant 2 att det inte är ovanligt att den våldsutsatta mamman, som i många fall har gått igenom systematiskt förtryck, känner sig oviktig som individ och detta också särskilt i förhållande till barnet. Det är alltså förutsättande att mamman inser sin viktiga roll som just mamma för att hon ska kunna tillgodose barnets behov. Därför, menar informant 2, behöver hon ständigt lyftas och motiveras. Ytterligare en anledning till att det är av stor vikt att lyfta mamman och stärka bandet henne och barnet emellan, menar Andershed (2005), är att forskning har kunnat visa på att en god relation mellan barn och förälder är en stark skyddsfaktor för barnet. Denna skyddsfaktor är också nära sammankopplad med en mindre grad av normbrytandebeteende hos just barnet (Andershed, 2005).
Det är inte sällan att barn som bevittnar våld mot mamman lider av trauma (Broberg et al., 2011; Överlien, 2007; Socialstyrelsen, 2016), vilket mamman kan behöva få stöd i att få förståelse kring, menar informant 3. Vidare menar hen att detta är viktigt för att mamman ska kunna få en insikt i huruvida traumat påverkar barnets utveckling, för att utifrån detta kunna lära sig hur hon själv ska kunna hjälpa barnet i dess utveckling, exempelvis vad gäller affektreglering. Barns behov att få just sina affekter reglerade, menar Wennerberg (2013), är mycket betydande också enligt anknytningsteorin.
Informant 3 nämner att det kan förekomma att barnets mamma, som i många fall är den våldsutsatta, själv mår så pass psykiskt dåligt att hon inte har möjlighet och förmåga att stärka sin föräldraförmåga och bygga upp en trygg anknytning till sitt barn. Att ha en förälder med psykisk ohälsa, menar både informant 1 och 3, är en stor riskfaktor för barnet särskilt om det handlar om en ensamstående förälder. Andershed (2005) menar att riskfaktorer sker i samband med en negativ utveckling hos en individ och därmed är en delaktig anledning till individens problematik. Informant 3 nämner att ha en riskfaktor som består av en förälder som lider av psykisk ohälsa, kanske till och med är den mest skadligaste delen av våld mot barn. Att inte ha
en närvarande förälder som kan vara där för barnet känslomässigt. Dessa barn, menar hen, lider ofta av en mycket omfattande problematik. Även i dessa fall är det av stor vikt att rikta insatser mot mamman för att stärka hennes psykiska hälsa och i sin tur kunna bli en bättre förälder, säger informant 3.
5.3 Tema 3: Effekterna av insatserna