Teologisk utbildning i Sverige

8.2.1 Teologisk utbildning för präster inom Svenska kyrkan Historiskt sett har Svenska kyrkan varit delaktig i framväxten av utbildningsväsendet i Sverige. Folkundervisningen tog form utifrån kyrkans krav på kunskap om den kristna tron och fram till 1842 års stadga om folkundervisningen var skolväsendet huvudsakligen ett ansvarsområde för kyrkan. Även den högre utbildningen har sina rötter i den kyrkliga sfären och kyrkans behov av präster och lärare som kunde förmedla den kristna läran. När en modern universitets- och högskoleutbildning växte fram under 1800- och 1900-talet be-höll kyrkan kontrollen över den teologiska utbildningen. Det var först efter införandet av religionsfrihetslagen på 1950-talet som kravet på att lärarna i teologi skulle tillhöra Svenska kyrkan togs bort och som ett principiellt krav på konfessionsfri utbildning och forskning kodifierades.

Under de efterföljande åren förändrades religionsvetenskapen och teologin, bl.a. genom den s.k. RUMO-reformen 1971, och den teologiska utbildningens karaktär av uniform prästutbildning tonades ner. Religionsvetenskapen blev ett kunskapsområde för att studera religion och livsåskådning som ett allmänt mänskligt och kulturellt fenomen. Under denna tid etablerades också religionsvetenskapliga

SOU 2018:18 Trossamfundens utbildningsbehov

utbildningar på flera av de nya universiteten, delvis mot bakgrund av lärarutbildningarnas behov (Högskoleverket 2002 och 2008).

Denna utveckling innebar att den teologiska utbildningen vid de statliga universiteten frigjorde sig från sin historiska koppling till kyrkan. En viss uppdelning mellan de akademiska och praktiska momenten i prästutbildningen hade införts i början av 1900-talet.

Sedan 1980-talet har utbildningen av präster för Svenska kyrkan varit helt uppdelad i en teologisk akademisk utbildning och en kon-fessionell utbildning, förlagd vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut som har verksamhet i Uppsala och Lund. Den tidigare skrivningen i examensordningen, enligt vilken syftet med utbildningen för teologie kandidatexamen var att ge ”en för blivande präster relevant religions-vetenskaplig utbildning”, togs bort 2007. De teologiska utbildningarna vid de statliga universiteten och högskolorna ska vara helt konfes-sionsneutrala. Samtidigt har den teologiska utbildningen vid några universitet varit anpassad till Svenska kyrkans behov av präster och detta kritiserades av Högskoleverket 2008, som menade att en stor del av den praktiska prästutbildningen, som uteslutande bör ges vid pastoralinstituten, fortfarande återfanns inom universiteten (Hög-skoleverket 2008).

8.2.2 Utbildning för pastorer inom frikyrkorna

Frikyrkorna har traditionellt sett utbildat sina pastorer själva och utvecklat teologiska utbildningar utanför statens regi. Frirörelsen uppstod delvis som en reaktion mot den statliga kyrko-organisationen och rörelsen vände sig därför emot den akademiska teologiska utbildningen. Frikyrkorna ställde inte några formella ut-bildningskrav på pastorerna och personer inom frikyrkorörelsen kallades ofta för läsare eftersom de själva, utan präst, läste och tolk-ade Bibeln. Det fanns också en bildningstradition inom delar av frikyrkorörelsen och enskilda församlingar etablerade bibelskolor.

Frikyrkorna byggde dessutom upp egna teologiska seminarier och några av dessa har utvecklats till teologiska högskolor.

En del av frikyrkorörelsen har också haft en mer skeptisk och antiakademisk syn på studier i teologi. Teologisk auktoritet och tro-värdighet uppnåddes inte först och främst med hjälp av akademiska studier utan genom tro. De inspirerades av personer som hade

för-Trossamfundens utbildningsbehov SOU 2018:18

168

måga att uttrycka andliga upplevelser snarare än sådana med akademisk utbildning. Den svenska pingströrelsen är delvis ett exempel på detta (SOU 2009:52 s. 68). Med tiden har dock denna antiakademiska hållning tonats ned. Inom Pingst – fria församlingar i samverkan (Pingst) uppskattas 40 procent av pastorerna ha en pas-torsutbildning som är längre än två år med olika typer av högskole-ackreditering.

Pastorskandidaterna utbildar sig i regel på de teologiska hög-skolorna som växt fram ur frikyrkornas teologiska seminarier. Flera av dessa beviljades examensrätt under 1990-talet och i dag finns det två examensberättigade högskolor som har frikyrkor som huvud-män. Det är Teologiska Högskolan Stockholm med Equmenia-kyrkan som huvudman och Örebro Teologiska högskola som fram till 2017 hade Evangeliska frikyrkan som huvudman. Huvudmanna-skapet för denna högskola delas numera av trossamfunden Pingst, Svenska alliansmissionen och Evangeliska frikyrkan.

Till skillnad från den teologiska utbildningen vid de statliga uni-versiteten har alltså utbildningsverksamheten inom frikyrkorna ut-vecklats från att ha varit fristående från den offentliga högskole-utbildningen till att som fria högskolor bli en del av den. Utöver Teologiska Högskolan Stockholm och Örebro Teologiska högskola finns Johannelunds teologiska högskola som Evangeliska foster-landsstiftelsen (EFS) är huvudman för. Frälsningsarméns företrädare, som benämns ”frälsningsofficerare”, utbildas vid Frälsningsarméns Officersskola som i regel ger en treårig utbildning. Dessa tre högskolor är bidragsberättigade enligt förordningen (1999:974) om statsbidrag till trossamfund och tar därmed emot verksamhetsbidrag för den kon-fessionella delen av pastorsutbildningen. Frälsningsarméns Officers-skola tar däremot inte emot något stöd.

Den konfessionella utbildningen handlar bl.a. om praktiska in-slag såsom att hålla gudstjänst, förrätta ceremonier, församlings-pedagogik, liksom andra yrkesinriktade element fokuserade på tro och identitet. Den konfessionella delen utgör ett inslag i en i övrigt icke-konfessionell teologisk utbildning och stödet för den konfes-sionella delen är därför sammankopplat till det stöd som högsko-lorna tar emot från det statliga utbildningsanslaget för de antagna studenterna.

SOU 2018:18 Trossamfundens utbildningsbehov

8.2.3 Utbildning för präster inom Romersk-katolska kyrkan Romersk-katolska kyrkan har sedan 2001 utbildat prästkandidater i Sverige vid det av jesuiterna grundade Newmaninstitutet i Uppsala och Stockholm. Newmaninstitutet är en högskola med kurser i teo-logi, filosofi och kultur som har haft examensrätt sedan 1990-talet.

Även präst- och pastorskandidater inom Svenska kyrkan, frikyrkor och ortodoxa kyrkor kan läsa vid denna högskola. Den konfessionella delen av utbildningen sker på Sankt Sigfrids prästseminarium vid Stockholms katolska stift. Prästseminariet är bidragsberättigat och tar del av det verksamhetsbidrag som Myndigheten för stöd till trossam-fund (SST) fördelar. Utbildningen till präst inom katolska kyrkan tar sex till sju år, varav de första fem åren är en akademisk utbildning.

Kandidaterna studerar även vid ett katolskt universitet utomlands och gör slutligen ett s.k. pastoralår inom den katolska kyrkan.

En stor del av de verksamma prästerna inom katolska kyrkan i Sverige har kommit från t.ex. Polen, Kroatien eller Latinamerika för att tjänstgöra och tjäna katoliker med utländsk bakgrund. Dessa präster är utbildade utomlands, men får en viss kompletterande ut-bildning och introduktion om svenska samhällsförhållanden av Stockholms katolska stift.

8.2.4 Imamutbildningar

Frågor om utbildning av imamer och muslimska religiösa företrä-dare i Sverige har under senare år blivit mer aktuella. En anledning till detta är att en stor andel av muslimerna i Sverige har befunnit sig i landet under en längre tid eller är födda här samtidigt som de flesta imamer är utlandsfödda och utbildade utanför Sverige. Där-utöver har förväntningarna på den religiösa ledarens roll, imamen, förändrats i det svenska samhället.

Traditionellt sett är imamens funktion att leda bönen och inte att utöva en religiös auktoritet och leda en församling. Utifrån de förväntningar som det allmänna i dag ställer på trossamfunden och deras företrädare, t.ex. när det gäller att delta i krisberedskapen och den andliga vården eller att ta ställning till olika aktuella samhälls-frågor, har imamen ofta fått ta en roll som en företrädare för tros-samfundet. Denna förändrade roll har också lett till att frågan om imamutbildningar har aktualiserats. Det var delvis mot denna

bak-Trossamfundens utbildningsbehov SOU 2018:18

170

grund som regeringen 2008 tillsatte en utredning för att se över efterfrågan och utbudet av utbildningar för imamer och muslimska ledare. Utredningen, den s.k. Imamutbildningsutredningen, ansåg dock att det av flera skäl inte var lämpligt för staten att etablera en imamutbildning (SOU 2009:52, avsnitt 8.3.1). Imamutbildningsut-redningens direktiv är i stora drag identiska med det tilläggsdirektiv som regeringen beslutat för vår utredning.

I dag ges det inte någon imamutbildning vid något universitet, högskola eller någon annan formell utbildningsinstitution i Sverige.

Däremot har några enskilda muslimska trossamfund samt folkhög-skolor tagit initiativ till olika konfessionella utbildningar. Trossam-fundet Islamiska kulturcenterunionen i Sverige (IKUS) är det enda muslimska trossamfund som i dag utbildar huvuddelen av sina imamer i Sverige. Utbildningen ges inom trossamfundet och riktar sig till de egna medlemmarna. Det är främst unga som utbildas vid sidan av skolan eller arbetet. IKUS tillämpar också en internatskole-modell, vilken innebär att eleverna går i en vanlig svensk skola, men bor på ett elevhem där de får läxhjälp och islamundervisning. Det är både pojkar och flickor som kan utbilda sig till imam och utbild-ningen sker huvudsakligen på svenska, men också på turkiska. Ut-bildningen tar sammanlagt fyra år, varav ett sista år med fördjup-ning i Istanbul.

Islamiska förbundet, som driver den stora moskén på Södermalm i Stockholm, och Studieförbundet Ibn Rushd tog i samverkan med Ersta Sköndal Högskola fram en modell för en imamutbildning 2013. En ansökan om planeringsbidrag skickades in till regeringen, men återtogs innan ett beslut fattats. Sveriges imamråd, som före-träder ett stort antal av de imamer som är verksamma inom tros-samfundet Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS), har också verkat för att etablera en imamutbildning. De har bl.a. tagit kontakt med muslimska institutioner i Frankrike, däribland Institut Européen des Sciences Humaines, som är ett akademiskt institut i Paris med filialer i bland annat Birmingham, Frankfurt och Helsingfors.

Ett ytterligare exempel är Kista folkhögskola utanför Stockholm som 2016 etablerade en ettårig baskurs i islamisk teologi och ledar-skapsstudier. Utbildningen är inte i sig en imamutbildning, men innehåller såväl koranläsningskurser som studier i modern standard-arabiska, dialektal arabiska och koranrecitation. Utbildningen ges i samarbete med International Islamic University i Malaysia och

SOU 2018:18 Trossamfundens utbildningsbehov

Teologiska högskolan Stockholm. Kursen finansieras genom regul-jära folkbildningsmedel och är öppen för både män och kvinnor.

Ett flertal universitet och högskolor ger också kurser i islamo-logi och islamstudier, däribland Lunds, Stockholms och Uppsala universitet. Dessa kurser är icke-konfessionella och syftar till att rusta studenter för sekulära yrken, men de kan också läsas av per-soner som har för avsikt att bli imamer.

8.2.5 Utbildning för präster inom de ortodoxa kyrkorna I likhet med de muslimska trossamfunden är de flesta prästerna inom de ortodoxa trossamfunden födda och utbildade utanför Sverige. En stor del av de religiöst aktiva har däremot levt i Sverige under en längre tid eller är födda här. Detta förhållande har på samma sätt som för de muslimska trossamfunden aktualiserat frågan om en teologisk utbildning för ortodoxa präster i Sverige. De orto-doxa kyrkorna tog därför ett initiativ 2001 för att etablera en avdel-ning för ortodoxa studier och bildavdel-ning inom Studieförbundet Bilda.

Mot bakgrund av behovet av konfessionell utbildning utvecklade kyr-korna tillsammans med Studieförbundet Bilda och Botkyrka folk-högskola denna avdelning till ett centrum för östkyrkliga studier och bildning. Detta centrum ombildades 2012 till Sankt Ignatios and-liga akademi, vilken i dag är en självständig folkhögskola med stat-liga anslag. I styrelsen för Stiftelsen Sankt Ignatios finns flera av biskoparna för de bysantinska och orientaliska ortodoxa kyrkorna i Sverige representerade och akademin utgör det enda teologiska lärosäte i världen där alla ortodoxa kyrkotraditioner finns samlade.

Därutöver har folkhögskolan Sankt Ignatios genom ett sam-arbete med Teologiska Högskolan Stockholm utvecklat en akade-misk teologisk utbildning med östkyrklig inriktning. Högskolan kan därmed erbjuda ett utbildningsprogram för blivande präster och församlingspedagoger som tjänar såväl orientaliska som bysan-tinska kyrkor. Teologiska Högskolan Stockholm inrättade dess-utom 2017 en professur och ämnesföreträdare i östkyrkliga studier, som också är lärare vid Sankt Ignatios andliga akademi. Sankt Ignatios är inte bidragsberättigad, men SST gav Teologiska Hög-skolan Stockholm under 2016 ett stöd för att komma i gång med utbildningen av de ortodoxa prästkandidaterna.

Trossamfundens utbildningsbehov SOU 2018:18

172

Vid sidan av Teologiska Högskolan Stockholm bedriver Lunds Universitet, Centrum för Teologi och Religionsvetenskap, ett pro-gram med östkyrkliga studier. Även Uppsala universitet har i sitt kursutbud studier med östkyrklig inriktning och universitetet sam-arbetar även med Teologiska Högskolan Stockholm.

8.3 Behov av teologisk utbildning