Trossamfundens påverkan på grundläggande värderingar i samhället

I tidigare utredningar har trossamfundens bidrag till att upprätthålla grundläggande demokratiska värden framhållits och som nämnts ovan har detta ansetts som ett motiv för staten att stödja trossamfunden (prop. 1998/99:124 s. 60). Trossamfunden kan generellt sett bidra till att värna grundläggande demokratiska värden, men det är överlag svårt att mäta vilken påverkan trossamfundens aktiviteter har på individers handlingar och attityder. Det går att undersöka vilka attityder som religiöst aktiva personer ger uttryck för, men det är svårt att bedöma hur dessa attityder påverkas av trossamfundens verksamheter. I viss utsträckning går det att studera om trossamfun-den genom deras religiösa och sociala verksamheter agerar i enlighet med de grundläggande värderingar som lyfts fram i förarbetena till nuvarande stödlagstiftning, däribland jämställdhet mellan män och kvinnor och ett avståndstagande mot rasism, diskriminering, våld och brutalitet (prop. 1998/99:124).

Trossamfundens bidrag till att stärka den ömsesidiga toleransen i samhället

En viktig aspekt i ett demokratiskt samhälle är att det finns en demokratisk kultur som präglas av social tillit och ömsesidig respekt människor emellan (se t.ex. SOU 2016:5 s. 74 f.). Inom forskningen har flera studier framhållit att det civila samhället kan bidra till att skapa dessa viktiga värden för demokratin (Putnam 1993). Det

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden SOU 2018:18

156

finns studier som på samma sätt visar att religiös aktivitet kan bidra till att stärka den ömsesidiga toleransen och den sociala tilliten mellan människor. Detta kan främst förklaras av att religiöst aktiva deltar i sociala sammanhang med andra människor och bygger där-med upp sociala nätverk (Wallman Lundåsen och Trädgårdh 2013).

Samtidigt finns det studier som pekar på att religiöst aktiva indi-vider visar mindre social tillit, tolerans och öppenhet inför olikheter än individer som inte är religiöst aktiva (Berggren och Bjørnskov 2011). Individer som engagerar sig i trossamfund i vilka de måste underkasta sig stränga religiösa påbud tycks vara mer misstänk-samma och intoleranta mot individer som inte delar misstänk-samma tro (Uslander 2001; Putnam och Campbell 2010). Det finns också forskning som visar på ett samband mellan korruption och religio-sitet (Rothstein och Broms 2017; Hall 2010). Sammantaget går det inte genom forskning att påvisa att en persons religiösa tro på-verkar dennes benägenhet till samarbete, tillit eller medmänsklighet (Hoffmann 2013).

Frågan om religionens påverkan på den ömsesidiga toleransen mellan grupper som har olika religiösa bakgrunder är också komplex eftersom den påverkas av faktorer såsom politik och internationella konflikter. Globalt pågår ett flertal konflikter där grupper med olika religiösa bakgrunder står mot varandra t.ex. i Afghanistan, Irak, Syrien och Israel/Palestina. Konflikterna påverkar relationerna mellan personer med olika religiösa bakgrunder i Sverige. Samfundens lik-som enskilda personers utsatthet för rasism, hatbrott och diskri-minering är i viss utsträckning kopplad till dessa konflikter (Borell 2012; se även avsnitt 9.4.5). Dessa konflikter påverkar också de uppfattningar som enskilda individer uttrycker mot personer med en annan religiös bakgrund. Enligt Forum för levande historias tole-ransrapport är islamofobi särskilt utbredd bland pojkar med kristen bakgrund, medan antisemitismen är dominerande bland pojkar med muslimsk bakgrund (Forum för levande historia 2010). Det finns därutöver fall då församlingar och religiösa föreningar har bjudit in predikanter som uttryckt antisemitiska åsikter (SKMA 2013;

Granestrand 2011).

Samtidigt finns det flera exempel på trossamfund som genom sin verksamhet verkar för att öka förståelsen och toleransen mellan människor med olika tro. Ett flertal trossamfund och församlingar är engagerade i olika interreligiösa dialoger. I Malmö samverkar

exem-SOU 2018:18 Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

pelvis företrädare för buddhistiska, judiska, kristna och muslimska samfund i ett forum för dialog ”Coexist”, vilket har bildats i syfte att skapa trygghet och förebygga oro. I Örebro har ett nätverk bil-dats av trossamfund, ”Tro möter tro”, som arbetar med religions-dialog i syfte att skapa ömsesidig förståelse. Kristna, judiska och muslimska samfund har också vid ett flertal tillfällen deltagit i gemensamma manifestationer emot religiös intolerans, rasism och extremism med religiösa förtecken. Ett exempel är kampanjen

”Vägra hata!” som initierades med målsättningen att visa ett av-ståndstagande till hat och våld med religiösa förtecken. Kampanjen undertecknades av 14 företrädare från 8 religioner i Sveriges inter-religiösa råd.

Trossamfunden och jämställdhetsfrågor

En fråga av särskild komplexitet när det kommer till religion och demokrati gäller jämställdhet och kvinnors rättigheter. Inom de flesta religioner finns eller har det funnits en ordning som ger mannen en mer privilegierad roll i samhället. Av flera värderingsstudier, såsom World Value Survey, framgår också att religiöst troende har en mer traditionell syn på jämställdhet än sekulära (Norris och Inglehart 2013). Regeringen gav 2004 SST i uppdrag att bedöma i vilken ut-sträckning de bidragsberättigade trossamfunden bidrar till att upp-rätthålla och stärka de grundläggande värderingarna i samhället. I den skrift som SST publicerade inom ramen för uppdraget samman-ställdes ett antal studier som visar på hur religiöst aktiva personer i Sverige skiljer sig från sekulära personer i ett antal värderingsfrå-gor. Enligt studierna är de som är religiöst aktiva mindre benägna till förändring i samhället och mer konservativt värdeorienterade kring frågor om ”religion, familj och fädernesland” (Pettersson 2006).

Religiöst aktiva är framför allt mer negativa till jämställdhet mellan man och kvinna. Även andra attitydundersökningar visar på ett samband mellan religiositet och negativ inställning till jämställdhet.

Av en undersökning om unga religiösa som statsvetaren Magnus Hagevi genomfört framgår likaså att religiöst aktiva unga har en mer negativ inställning till jämställdhet (Hagevi 2012).

Patriarkala och konservativa värderingar bland troende upprätt-hålls i stor utsträckning av trossamfunden själva. Kvinnor tillåts

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden SOU 2018:18

158

inte alltid att ta rollen som religiös företrädare. Detta beror bl.a. på, enligt flera samfundsföreträdare som utredningen varit i kontakt med, att vissa trossamfund är präglade av konservativa värderingar som råder i länder som många av deras medlemmar har sitt ursprung.

Framför allt upprätthålls en patriarkal syn genom hur religiösa texter ska tolkas.

Bilden är dock inte entydig. Exempelvis var flera frikyrkor ban-brytande i arbetet för jämställdhet. Kvinnor tilläts t.ex. att yttra sig och rösta inom flera frikyrkoförsamlingar långt innan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. I dag tillåter samtliga bidragsberättigade frikyrkliga samfund kvinnliga pastorer. De största judiska lingarna tillåter kvinnliga rabbiner och i flera buddhistiska försam-lingar finns både nunnor och munkar samt kvinnliga och manliga lamor. I de katolska liksom de ortodoxa kyrkorna är prästämbetet uteslutande till för män och i de muslimska samfunden är samtliga imamer som leder bön män. I Islamiska kulturcenterunionen finns däremot teologiskt skolade imamer som är kvinnor och som leder koranundervisning.

Vid sidan av de religiösa funktionärerna är kvinnorna även under-representerade i trossamfundens andra ledande positioner. Enligt utredningens enkät (se avsnitt 9.3.3) har var femte trossamfund färre än 10 procent kvinnor i styrelserna.

Flera trossamfund som utredningen samtalat med är medvetna om underrepresentationen av kvinnor inom samfunden och vissa samfund har gjort insatser för att stärka kvinnornas ställning. Före-trädare för vissa muslimska och ortodoxa samfund menar att de flesta imamer och präster som tjänstgör i Sverige är utbildade i Mellanöstern och därför saknar en förståelse för principen om jäm-ställdhet mellan män och kvinnor som råder i Sverige (se vidare kapitel 8), vilket också framkommer av Imamutbildningsutredningen (SOU 2009:52). Flera imamer är också utsända och avlönade av Diyanet, som är en del av den turkiska staten, eller av iranska reli-giösa organisationer (Henningsson 2016).

Det finns också muslimska församlingar i Sverige som sprider en form av salafistisk islamtolkning och som förespråkar begräs-ningar av flera grundläggande fri- och rättigheter (Gustavsson och Ranstorp 2017). Ett flertal journalistiska undersökningar har också belyst hur religiösa företrädare har gjort uttalande som stått i strid med den grundläggande principen om jämställdhet. I ett reportage i

SOU 2018:18 Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

tv-programmet Uppdrag granskning framkom att nio av tio till-frågade imamer ansåg att en man under vissa förutsättningar har rätt att gifta sig med flera kvinnor samt att fler än hälften avrådde en kvinna som uppgav att hon hade blivit slagen av sin make att gå till polisen (Sveriges Television 2012).

Regeringen gav 2008 Myndigheten för ungdoms- och civilsam-hällesfrågor (MUCF) i uppdrag att kartlägga förekomsten av arran-gerade äktenskap i Sverige och enligt denna kartläggning var det ungefär 70 000 unga eller 5 procent av alla unga i åldern 16 till 25 år, som upplevde sig vara begränsade vad gällde val av partner. Det var en avsevärt högre andel flickor och pojkar som var begränsade vid val av partner i religiösa familjer med utländsk bakgrund än i övriga familjer. Det gällde i synnerhet för personer med bakgrund i Mellanöstern, Syd- och Ostasien samt Nordafrika (MUCF 2009).

Enligt MUCF:s kartläggning förekommer det årligen uppskatt-ningsvis ett hundratal giftermål som sker mot den ena eller båda parternas vilja och Utredningen om stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap visade att det 2011 var runt 250 till 300 unga som upplevde en akut eller ganska akut risk för att bli gifta mot sin vilja (SOU 2012:35). Tidigare kunde i undantagsfall tillstånd ges för barnäktenskap i Sverige och under åren 2005–2007 mottog läns-styrelserna i genomsnitt 26 tillståndsansökningar per år. Skälen för ansökt tillstånd var bl.a. att religion eller tradition krävde äktenskap eller att parterna på grund av religiösa och kulturella traditioner riskerade att få problem med släkten om de inte fick gifta sig.

I likhet med tvångsäktenskap är även kvinnlig könsstympning en företeelse som har sin grund i bl.a. föreställningen om att mäns och familjens heder är avhängig kvinnors och flickors sexuella be-teende (Skr. 2007/08:39 s. 13 och Skr. 2016/17:10 s. 114). Kvinnlig könsstympning är en kulturell sedvänja som förekommer inom bl.a.

kristna och muslimska grupper i några länder i Afrika. Vissa reli-giösa ledare förespråkar att könsstympning har en religiös grund (Enkvist 2013, s. 176; Socialstyrelsen 2002, s. 10; Socialstyrelsen 2016, s. 15). I Sverige har dock ledare inom de flesta trossamfund tagit avstånd från sedvänjan i alla dess former (Socialstyrelsen 2015). Enligt Socialstyrelsen har några få flickor, som varit bosatta i Sverige, utsatts för könsstympning. Ingreppen har dock skett i andra länder och enligt Socialstyrelsen finns inga kända fall av könsstympning utförda i Sverige.

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden SOU 2018:18

160

Trossamfunden och HBTQ-rättigheter

Under senare år har en genomgående värderingsförändring skett som inneburit att inställningen till homosexualitet och HBTQ-personers rättigheter har blivit mer positiv i det svenska samhället (Forum för levande historia 2010). Denna förändring har inneburit att flera trossamfund som utifrån religiös grund har problem med homosexualitet har hamnat i konflikt med det omgivande sam-hället. Enligt en undersökning genomförd av Svenska Dagbladet 2011 ansåg nära hälften av alla bidragsberättigade trossamfund att homosexualitet inte var förenligt med deras lära. Två samfund accep-terade inte homosexuella som medlemmar (Thurfjell 2011). Tid-ningen ETC gjorde en undersökning 2015 och av denna framgick att ungefär hälften av de bidragsberättigade samfunden öppet tar avstånd från samkönade äktenskap (Ankersen 2015). I en gransk-ning av Sveriges Radio 2010 framkom att öppet homosexuella får utstå påtryckningar i flera religiösa ungdomsförbund samt att homo-sexuella stängs ute från förtroendeposter (Sveriges Radio 2010).

Trossamfunden är också de samhällsinstitutioner som HBTQ-per-soner har lägst förtroende för enligt en undersökning av RFSL (RFSL 2016).

Det finns också ett flertal exempel på företrädare för trossam-fund som uttalat sig negativt om HBTQ-personer och trossamtrossam-fund som bjudit in föreläsare som uttalat sig homofobiskt. Studier visar också att religiöst aktiva har en mer negativ syn på homosexuella än sekulära (Hagevi 2012). RFSL Ungdom och Almaeuropa har vidare genomfört en intervjustudie med unga HBTQ-personer och av denna framgår att många personer som växer upp i religiöst aktiva familjer ofta upplever en hedersrelaterad problematik som kan handla om att familjerna inte accepterar att de identifierar sig som HBTQ-personer (Darj m.fl. 2011).

Samtidigt finns det studier som visar på att värderingsföränd-ringar skett inom vissa kristna trossamfund. Enligt en undersök-ning om HBTQ-personers situation i olika kristna församlingar i Göteborg genomförd av Ekumeniska grupperna för kristna HBTQ-personer framgår att positiva förändringar har skett i Svenska kyrkan och flera frikyrkoförsamlingar (Wickberg 2016). Enligt under-sökningen har dock HBTQ-personer fortsatt begränsade möjligheter att verka inom några av de undersökta församlingarna.

SOU 2018:18 Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

7.1.3 Trossamfundens roll i att möta antidemokratiska