Trossamfunden och delaktigheten i demokratin Trossamfunden som röstbärare

Det civila samhället är, såsom det beskrivs i propositionen En politik för det civila samhället, en arena som är fristående från såväl stat, kommun, landsting och det privata näringslivet där organisationer, sammanslutningar och andra aktörer verkar för gemensamma in-tressen (prop. 2009/10:55 s. 28). Ett karaktärsdrag för flera organi-sationer inom det civila samhället är det ideella syftet och viljan att bidra till samhällets utveckling och till lösningar av problem eller behov (a.a. s. 46). Enligt Demokratiutredningen från 2000 har det civila samhället en röstbärande funktion genom att det kan mobilisera och aggregera åsikter och fungera som en motkraft mot den offentliga maktutövningen (SOU 2000:1 s. 169). Ett fritt och självständigt civil-samhälle är på detta sätt en förutsättning för en fungerande demokrati och föreningsfriheten är också en av de grundläggande fri- och rättigheterna som är fastslagen i regeringsformen (2 kap. 1 §). Var och en ska fritt kunna gå samman, bilda opinion och med gemen-sam kraft kanalisera sina intressen till de politiska beslutsfattarna.

SOU 2018:18 Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

Samtidigt är inte allt föreningsliv till godo för demokratin och det finns flera exempel på organisering som sker i syfte att utöva brottslighet, motverka demokratin eller för att förhindra andra per-soner att utöva sina fri- och rättigheter.

Trossamfunden är gemenskaper med individer som kommit samman för att utöva sin religion och är på så vis en del av det civila samhället. De finns till för att möta religiösa behov och även om deras verksamhet inte i första hand handlar om åsiktsbildning kan trossamfunden berika det civila samhället genom att individer får möjlighet att uttrycka sin identitet och kultur genom dem. På detta sätt kan trossamfunden liksom det övriga föreningslivet vara ett sammanhang för kreativitet och social gemenskap. Trossamfunden speglar människors erfarenheter och intressen och i detta perspektiv har den ökade religiösa mångfalden bidragit till att åsiktsbildningen blivit mer diversifierad, vilket i sig har vitaliserat demokratin.

I den moderna svenska politiska historien har trossamfundens deltagande i den allmänna opinionsbildningen varit återhållsamt och det har varit ovanligt med hänvisningar till religion i den poli-tiska debatten. En förklaring till detta är att det funnits en uppfatt-ning om att religion är en privatsak och att religiösa grupper inte borde engagera sig i politiken (Johansson Heinö 2013; Lindberg och Axner 2015). Svenska kyrkan var dessutom fram till 2000 en del av staten och först efter relationsförändringen har Svenska kyrkan, liksom andra trossamfund, blivit mer aktiva som politiska aktörer.

Svenska kyrkan har tillsammans med Sveriges kristna råd med-verkat i ett antal politiska kampanjer och utspel såsom Hoppkam-panjen 2004 för fred och frihet i Mellanöstern, Påskuppropet 2005 och Juluppropet 2016 för en generös flyktingpolitik. Kyrkor och samfund har också arrangerat klockringningar mot rasism och för Syrien, liksom trosöverskridande utspel om arbetet mot terrorism och extremism.

De exempel som ges ovan visar på att religiösa traditioner kan bidra med moraliska perspektiv och att trossamfunden i dessa sammanhang kan ha en värdefull roll i samhällsdebatten. Den tyske filosofen Jürgen Habermas har t.ex. argumenterat för att en viss form av religiös tro kan vitalisera demokratin genom sina etiska ställningstaganden (Habermas 2010). Religionen kan utgöra ett skydd mot samhällsuttryck som står i strid med grundläggande människo-värden och vara en resurs i samhällen som är i en snabb förändring

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden SOU 2018:18

152

och eventuellt driver i väg i en icke-demokratisk riktning (se även Joas 2015).

Samtidigt har moral och etik inte i sig ett religiöst ursprung och det finns flera exempel på religiösa företrädare som inte har stått upp för fundamentala människovärden och som deltagit i politiska kampanjer som stått i strid med grundläggande demokratiska vär-deringar såsom jämställdhet och allas lika värde. Företrädare för trossamfund har t.ex. medverkat i kampanjer för att begränsa kvin-nors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa, kvinkvin-nors rätt att be-stämma över sin egen kropp och HBTQ-personers rättigheter (Christensson 2011; Rosén och Gaunitz 2017). Internationellt sett har religiösa företrädare också medverkat till att ifrågasätta veten-skapligt evidensbelagda fakta, t.ex. genom att kräva att evolutions-läran inte ska förekomma i skolan (Council of Europe 2007), lik-som stött och samverkat med regimer lik-som systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter.

I Sverige är trossamfunden inte en framträdande aktör i den all-männa politiska debatten. En undersökning från 2013 visade att 3,5 procent av inläggen på debattsidorna i Sveriges största tidningar är undertecknade av religiösa aktörer (Axner 2013). Trossamfun-den uppfattas inte heller som en särskilt betydelsefull påverkans-aktör bland politiska beslutsfattare. I undersökningar av vilka sociala gruppers intressen som ledamöter i riksdag och kommun- och lands-tingsfullmäktige prioriterar skattas de intressen som kristna och religiösa grupper för fram som lägst prioriterade (Gilljam och Karlsson 2014). I en studie där kommunpolitiker i Västragötalands-regionen fick skatta de aktörer som uppfattades ha störst inflytande över politiken på lokal nivå så hamnade kyrkan sist (Karlsson 2007).

Det finns dock studier som visar att väljarnas religiositet har en viss påverkan på vilket parti de röstar på, även om den är svag, och att det finns vissa skillnader i partisympati beroende på väljarnas religion.

Överlag är religionens påverkan på röstningsbeteendet dock inte en betydande faktor och religion tenderar inte att påverka de politiska partiernas politik (Hagevi 2009).

SOU 2018:18 Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

Trossamfundens påverkan på den demokratiska delaktigheten

Civilsamhällets organisationer har en viktig funktion i demokratin genom att de kan inspirera individer till ett demokratiskt deltagande.

De kan också bidra med viktiga värden för demokratin genom att de som engagerar sig i olika ideella organisationer bygger upp en demo-kratisk kunskap, förmåga och självtillit (se SOU 2000:1 s. 196 ff.).

Det finns mycket som tyder på att trossamfunden, i likhet med andra ideella organisationer, kan stimulera ett demokratiskt engage-mang. Det beror på att personer som är aktiva i olika frivilligorga-nisationer, såsom trossamfund, också motiveras till att delta i andra sammanhang.

Trossamfunden kan dessutom ha en särskild betydelse i demo-kratin eftersom de utgör sammanhang som engagerar personer som ofta inte är delaktiga på andra arenor, däribland nyanlända invand-rare. På så sätt kan trossamfunden nå ut och kanalisera röster som mer sällan kommer till tals i den offentliga debatten, liksom vara en länk till myndigheter och den offentliga sfären för personer som annars är mindre delaktiga. Mot denna bakgrund gav regeringen ett uppdrag till Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) att stimu-lera trossamfundens informationsinsatser inför 2014 års allmänna val (Skr 2011/12:44 s. 36).

Forskningen om sambanden mellan religiös aktivitet och demo-kratiskt deltagande är dock inte entydig. Det finns svenska studier som visar att personer som är religiösa har en tendens att omsätta sin tro i ett samhällsengagemang. Personer som är religiösa och aktiva i en församling är enligt dessa studier mer aktiva i andra för-eningar än sekulära personer (von Essen och Grosse 2012, s. 163).

Samtidigt tenderar sambandet mellan religiös aktivitet och sam-hällsengagemang bero på samfundstillhörighet. Flera trossamfund har en hierarkisk och odemokratisk beslutsordning och vissa stu-dier pekar snarare på att individer med hög grad av religiositet har ett lågt samhällsengagemang utanför de religiösa organisationerna som de är medlemmar i (ibid.; Uslander 2001). Det gäller i synnerhet trossamfund där medlemmarna måste underkasta sig stränga reli-giösa påbud som begränsar deras intressen och möjligheter att delta i samhällslivet och demokratin. Det finns också exempel på trossam-fund som uppmanar sina medlemmar att inte rösta i allmänna val (Sveriges radio 2014). I utredningen I God Tro – samhället och

ny-Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden SOU 2018:18

154

andligheten, lyfts exempel fram på trossamfund som fordrar lydnad till en ledare eller ett regelsystem, vilket kan leda till att enskilda individer isolerar sig ifrån samhället i övrigt (SOU 1998:113 s. 210;

se även Järvå 2009).

Det religiösa livet innebär generellt sett att individer i sin reli-giösa aktivitet måste förhålla sig till levnadsregler som de inte fullt ut kan vara med att påverka. Denna aspekt av religionen gör att trossamfund och religiösa företrädares deltagande i demokratin kan vara problematiskt. Religiösa samfund kan fungera som alternativa gemenskaper som kräver lojalitet av sina anhängare samtidigt som deras företrädare saknar ett demokratiskt mandat. På så sätt kan religiösa organisationer upplösa den principiella idén om att demo-kratin ska grunda sig på intressen som utgår från enskilda individer och inte grupper (Zackariasson 2013, s. 61 f.; Rorty och Vattimo 2007).

Särskilt problematiskt blir det om individer tvingas följa reli-giösa levnadsregler mot sin egna fria vilja. Ett religiöst engagemang kan t.ex. vara en konsekvens av ett socialt tryck som vidmakthålls i ett särskilt socialt sammanhang. Det finns t.ex. rapporter som visar på förekomsten av s.k. åsiktspoliser som utifrån en konservativ religiös tolkning verkar för att begränsa andra individers, i synnerhet kvinnors, fri- och rättigheter i vissa bostadsområden (TV4 2017;

Magnusson m.fl. 2006). Barn och unga är inte sällan aktiva i tros-samfund med anledning av deras föräldrars önskemål, vilket redo-gjordes för i avsnitt 6.3.1. Studier visar att ett stort antal barn och unga i Sverige upplever begränsningar utifrån religiöst motiverade påbud när det gäller deras val av fritidsaktiviteter, utbildning och umgänge (MUCF 2009). Trossamfundens bidrag till demokratin och samhällsengagemanget skiljer sig följaktligen åt mellan olika trossam-fund.

I Sverige är en stor del av det religiösa samfundslivet organiserat i enlighet med en formell föreningstradition. De flesta frikyrkorna som uppstod under 1800-talet och det tidiga 1900-talet införde en interndemokratisk ordning innan den allmänna rösträtten infördes i kommun- och riksdagsval. Flera av de nyare trossamfunden har också växt fram i enlighet med svensk föreningstradition. Många samfundsföreträdare som utredningen varit i kontakt med fram-håller att deras församlingar är organiserade som ideella föreningar och har en interndemokratisk ordning. Därigenom bidrar de till

folk-SOU 2018:18 Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

bildningen i den bemärkelsen att de som engagerar sig inom samlingarna blir motiverade att lära sig hur man bedriver en för-ening. Även om medlemmarna inte kan påverka valet av de religiösa företrädarna eller den religiösa läran kan de i regel delta i val av för-samlingens styrelse. Eftersom medlemmarna ofta saknat förenings-erfarenhet har detta, enligt flera samfundsföreträdare, lett till att deras kunskaper om demokratiska processer har stärkts. Det är dock svårt att bedöma hur stor del av trossamfunden som är demokra-tiskt organiserade och hur öppen och välfungerande den intern-demokratiska processen är i de olika trossamfunden.

7.1.2 Trossamfundens påverkan på grundläggande