Den teoretiska tankeram som bidrar till att fördjupa beskrivningen av resultaten från forskningscirklarna är delvis en annan än för enkäten och intervjuerna och den är relativt abstrakt. Det gör att den kan fånga olika typer av handlingsorienteringar utan att tillskriva specifika aktörer specifika orienteringsformer eller tankesätt vilket underlättar mer komplexa analyser. Det ligger exempelvis nära till hands att tänka sig - vilket delvis framgår av tidigare forskning - att alla socialarbetare alltid resonerar på ett socialt interaktionistiskt sätt medan förvaltningsledning och politik alltid resonerar på ett mer NPM-drivet sätt. Så kan det förstås vara, men det är långt ifrån självklart att det förhåller sig just på det sättet. Det kan vara bra att socialarbetare som deltagit i forskningscirklarna är de facto utbildade inom ett grundskole-, gymnasie- och universitetssystem som undergått samma förändringar i styrsätt som andra offentliga institutioner såsom sjukvård och socialtjänst. En av de riktigt intressanta forskningsfrågorna som kompletterar projektets grundfrågor är därför hur nyutbildade socialarbetare formas av sådana faktorer och hur de hanterar introduktion, arbetskrav och möjligheten att utöva ett professionellt arbete inom dagens socialtjänstinstitutioner. Det sociala arbete som är i fokus för vår undersökning utövas i ett offentligt sammanhang och är nära förbundet med välfärdsstatens aktiviteter (jmf. Lorenz 1996). Det innebär att social-arbetaren förhåller sig till dubbla roller, dels som redskap för den politiskt formulerade socialpolitiken, dels som professionell socialarbetare som i kraft av sin professionstillhörighet förväntas vara ett tänkande och kännande, moraliskt subjekt som stimuleras av intersubjektiva relationer med andra (Baianstovu & Ablett 2020: Doel m fl 2019; Lorenz 2016, 2006, 1996; Höjer, S. & Forkby, T. 2011) samtidigt som de förväntas arbeta på ett kostnadseffektivt sätt inom socialtjänstorganisationer, som i ökande grad de senaste 25 åren, styrs av den neoliberala marknadslogiken NPM. De mönster av stress och erfarenheter av en dålig arbetsmiljö som nämnts i rapportens tidigare delar förstås här som en konflikt mellan mål och medel, dvs. som konflikter mellan roller, professionell identitet och personliga drivkrafter å den ena sidan, och politiska/ekonomiska ramar och mål samt organisationens struktur och kultur å den andra (Baianstovu & Ablett 2020; Kamali & Jönsson 2018; Morley 2017; Fook 2015; Baianstovu 2012).
Med utgångspunkt i Lipskys (1980) numera klassiska begrepp om Street- Level-Bureaucracy har vår egen tidigare forskning visat att socialarbetare inom välfärdsbyråkratier måste hantera ofta motstridiga förväntningar från politiken och organisationen respektive från socialarbetar-professionen själv om vilken styrform som lämpar sig bäst; uppifrån och ner (top-down) eller nerifrån och upp (bottom- up) (Baianstovu 2012, 2017, 2018, 2020). I enlighet med Top-down logiken förväntas socialarbetaren vara neutral (ej tolkande), regeltillämpande och konformistisk genom att behandla alla klienter likadant, medan Bottom-up logiken förväntar sig att socialarbetaren tillämpar lagen reflexivt och med social och kulturell känslighet inom organisationen ansvarsområde med klienternas individuella behov för öga. Bottom-
up-logiken föreskriver att socialarbetaren bör verka i förhållande till mål om social
rättvisa genom individuella behov och jämlikhet snarare än för Top-down-logikens mål om rättvisa genom likabehandling (a.a.; Dominelli m fl 2010; Fraser 2009; Ferguson m fl 2005; Lorenz 1996). På så vis är det uppenbart att de två logikerna står i ett motsatsförhållande till varandra vilket försätter socialarbetare i ett spänningsförhållande.
För att det empiriska materialet (och tidigare forskning) ska kunna beskrivas i förhållande till samförstånd och konflikter mellan socialarbetare, organisation och politik krävs att de två styrningslogikerna som benämnts ovan (Top-down och Bottom-
up) fylls med ytterligare teori som är mindre kategorisk och har en större analytisk
räckvidd. Det sker med begreppsparet livsvärld och system som är hemmahörande i
Teorin om kommunikativt handlande (härefter TKH) som definieras här. Begreppsparet
har kapaciteten att fördjupa förståelsen av social-arbetares arbetsmiljö då de belyser de komplexa handlingsregler som påverkar det sociala arbetet inom socialtjänsten och socialarbetares arbetsmiljö inom denna kontext. TKH har utvecklats av den tyske sociologen Jürgen Habermas (1984a, 1984b). Teorins användbarhet har implicit testats i dialog med deltagarna genom löpnade analyser under forsknings-cirklarnas gång. Dessa analyser har tagits väl emot. Deltagarna har uttryckt att analyserna har fördjupat deras förståelse av arbetets tyngd, arbetsmiljöns komplexitet och därmed deras kunskap om den egna arbetssituationen.
Livsvärld och system är ett idealtypiskt begreppspar som uttrycker olika sätt att agera
i sociala interaktionssituationer (Carleheden 1996). De erbjuder verktyg för analyser av interaktionssituationer, från vardagens face-to-face situationer till handlingsstrukturer och handlings- och styrningslogiker i organisationer och politiska system.
Livsvärlden är de kulturellt organiserade och språkligt överförda tolkningsmönster som innehåller mening, identitet och gemenskap (Habermas 1984b). Språket förbinder individer med varandra eftersom dess begrepp (kollektiva representationer) har potentialen att skapa intersubjektivitet mellan dem. På så vis är livsvärlden den logik inom vilken vi lever våra liv som sociala och moraliska varelser; den är det mänskliga livet i sina mest organiska och varierande former. Det är i den som sociala normer produceras. Vi agerar inom livsvärldens domän när vårt handlande är värdeorienterat (Wertrational) och när vi relaterar till andra som subjekt. Det innebär att livsvärlden är intersubjektiv till sin karaktär och att vår privata “inre värld” är knuten till en ”yttre värld” och till det sociala (a.a.; Crossley 1997). Intersubjektivitet är också öppen för andras mänsklighet och ömsesidighet och jämlikhet kan rymmas inom den (a.a.). Den sociala förändring som socialarbetarprofessionen vill åstadkomma (International Ethical Code) är beroende av intersubjektiv kommunikation. Denna är per definition aldrig en isolerad händelse mellan två personer eftersom den sker i en kontext som involverar de grupper, identiteter, kategorier, organisationer och samhällen som de refererar till när de kommunicerar (Habermas 1984a). När vi kommunicerar intersubjektivt aktiverar vi på så vis ett gemensamt förråd av kunskap som bärs av de språk som är tillgängliga för oss i kommuni-kationssituationen.
De handlingar som vi utför inom systemet vägleds av ekonomiska, administrativa och juridiska regler som har frikopplats från livsvärldens intersubjektiva logik (Habermas 1984a, 1984b). Systemet har utvecklats genom rationalisering av olika funktioner i samhället – till exempel från industrialiseringen av grundläggande behov och urbanisering som lett till allt mer instrumentellt handlande på områden såsom kommunikation som blivit allt mer teknisk (Habermas 1968). Dessa processer leder till
målorienterad handling (Zweckrational) som organiserar målen och prioriterar utgifter
(a.a.). Handlande som är väglett av systemlogik är instrumentellt, strikt målorienterat och hierarkiskt. En sådan relation riskerar att omvandla andra från de fria och handlande subjekt som ett demokratiskt samhälle förutsätter att såväl enskilda medborgare som professionsutövare är, till medel och objekt för andras mål. Systemet är således utilitaristiskt och målorienterat och präglat av egocentrisk kalkylering (Habermas 1984b). Inom systemets handlingsdomäner finns inget kommunikativt handlande med möjlighet för social interaktion och ömsesidig påverkan, bara i förväg fastställda och färdigproducerade regler och handlingsstrategier.