Enligt symbolisk interaktion sker lärande i interaktion med andra. Grupphandledning bygger på denna princip. Aktören går in i handledning med sitt sinne, jaget, sitt förflutna, sina perspektiv o s v. Därefter definierar den situationen för de andra deltagarna som enligt deras perspektiv i sin tur definierar den. Då kan aktören granska sitt eget perspektiv och definition efter den har hört de andra. Till sist kan aktören besluta och handla. På det sättet har ”handlingens flöde” (the stream of action) påverkats i handledningen (Charon, 2004). Även om det är svårt för forskaren att bevisa att deltagarna har påverkats uttryckte de själva:
S: en aspekt i det hela är att det kommer en intressant diskussion oftast ur det, ett intressant reflekterande kring det som jag tror blir mer intressant
R: du menar att folk nappar på det som någon annan har sagt
S: ja, absolut, plötsligt kommer man till pudelns kärna, man stöttar på någonting som man kan jobba vidare med liksom, både pedagogisk och även som lärare i sitt yrkesutövande
Aktörens definitioner av situationer tillkommer inte alltid genom en noga övervägande utan kan bli vanemässiga. Först när vi möta problem blir vi mer uppmärksamma och betänksam (Charon, 2004). Charon (2004) menar att handlingar som bara är vanemässiga är dysfunktionella i de flesta
situationer eftersom ”each situation is unique, each involves other people acting, and therefore demands som adjustment on the part of the actor.” (Charon, 2004, s.137). Grupphandledning ger ett tillfälle att uppmärksamma ett problem i interaktion med andra och kan belysa vanemässiga
handlingar:
R: har du lärt dig något – om dig själv, skolan, gruppen etc.?
J: det tycker jag, just det där, vad som har sin plats, också sett mig själv lite mer så där, mönster, ”ah just det”. I mitt liv har jag nog vissa mönster.
R: varför skulle det var bra?
J: att se det? Om man vill, man kanske kommer fram till att, ”så här vill jag vara” men att man faktiskt fråga sig själv, ”vill jag vara så här i alla situationer eller är det situationen och jag själv som tvinga mig till att inta den rollen?”, det är så jag tänker lite. Sen kan man ju komma fram till att ”nej men jag tycker det här sättet är det bästa” men att man får chansen att fråga sig själv det så
färg i mig men det får den inte får, förstår du hur jag tänker? Utan när jag möter det här barnet nästa morgon så måste det vara utan den färgen. Sen har det sin personliga färg i sitt sätt att vara men det är en helt annan sak, men just den här laddningen åt det ena eller det andra hållet eller färg som jag använder mig utav, den ska inte vara där när jag möter barnet igen utan då måste jag stå om det här var en helt ny individ och det är inte så lätt men sånt är jättespännande att arbeta med och det är ingenting som man gör så lätt hemma på sin kammare utan man behöver utmanare i det.
Alltså kan hennes horisont eller perspektiv utvecklas lättare tillsammans med andra. Hon utvecklar denna tanke med att beskriva hur yrkesrollen kan bli som en kappa som man tar på sig varje dag när man kommer till jobbet och att man ska vara speciellt uppmärksam när man har arbetat i några år med samma sak:
För som ny vet man inte hur man ska göra men när man har gjort det en gång eller två gånger då vet man hur man ska göra det och då kommer automatlådan in, då går det per automatik. Och då reflekterar man inte över hur det tas emot utan då kan man, ”så här jag alltid gjort” och då kommer nån och säger ”men kan vi inte göra så här i stället?” ”nämen så här har vi alltid gjort”. Och då vet man att, nu är det dags att verkligen bränna upp den där yrkesrollskappan och vända ut och in på sig själv helt enkelt
En annan informant uttryckte att:
det är bra att någon annan ser en själv så att man inte fastnar i ett mönster
Vilket tyder på att om ska kunna belysa vanemässiga handlingar eller tankar är det lättare att göra det i dialog med andra.
Vår identitet och i denna kontext, yrkesrollen som lärare uppstår i en omgående process när vi interagerar med andra enligt symboliska interaktionism. Människan ses som aktiv och som en process i ständig förändring hellre än passiv och statisk. Detta gör att handledning kan ha stora konsekvenser men att p g a processen att det kan vara svårt att precisera vad handledning gör.
M: ...jag tycker att handledning utvecklar mig som person. De frågor som man lyfter upp och allt tankearbete som blir i en frågeställning känner jag att jag utvecklas av och alla såna bitar som jag ser som hjärngymnastik, tankegymnastik, att utveckla sitt eget
resonemang från bara en tanke till att faktiskt säga tanken, det är ju mycket stor skillnad och där formar jag mig själv då.
Att medvetandegöra perspektiv och ändra på dem och att inta andras perspektiv är viktiga element inom symbolisk interaktionism som även lyftes av deltagarna. Symboler (och speciellt språket) gör att vi har förmågan att inta andras perspektiv. Detta gör att vi kan förstå andra, påverka de, känna medkänsla för dem och älska dem. I ett ärende om en elev som visade störande beteende såsom vissling, knuffar sade en annan lärare så här:
M: för att han säger det flera gånger att han inte vet om att han har gjort det. Sen om det stämmer eller inte, det behöver inte spelar nån roll för att han vill förmodligen inte göra det. Om han nu säger ”men det har jag inte gjort”, det kan vara för att han faktiskt vet om och att han skäms för att han gör det.
S: sen kan det också vara att till sist hamnar han själv i en roll där det blir nästan en del av hans roll allting, ah, för att helt enkelt överleva i det hela, att han har ett sätt som är svårt för honom att bryta också liksom.
Lärarna försöker här inta elevens perspektiv. Under samtalet tar de också lärarens (som har tagit upp ärendet), ämneslärares och föräldrars perspektiv.
Genom språket kan vi förstå andra, deras perspektiv och horisonter, deras förnimmelser, känslor och beteende. I handledning både DT med varandra och de social objekten som dryftas. Gör att vi kan skapa nya verkligheter.
R: har du känt dig påverkad av de andra i handledning och i så fall hur?
J: ja...ibland, att man säger en sak och sen diskuterar man och hör alla andra, då ändrar man ju ofta och känner ”ah just det ! Så känner jag nog också”. Att man först säger en sak ”så här tycker jag om detta ” och sen hör man några andras åsikter. Då känner jag ofta så här ”ah, just det”. Nu när jag tänker efter påverkas jag på det sättet.
R: att du ändrar det som du tyckte?
J: mm. Ibland gör jag det. Det jag tänkte och tyckte först det ändrar jag lite.
Under ett samtal uttalar Johanna sig så här:
har tänkt med barnens utveckling
Även om det kanske inte är så vanligt förekommande kan det vara tänkvärt att läsa hur samma lärare beskriver bokstavligen hur hon har upplevt känslan av att vara ”den andra” när jag ställde frågan om hur mamman i hennes ärende kände sig:
J: jag tänkte mycket på det. Just då var det en så där snabb fråga, man ska tänka ut på en minut nånting att säga. Men sen efteråt gick jag faktiskt och funderade på det och lite så där försökte föreställa mig att jag var den personen och tänka mig in verkligen så här, ”nu tänker jag så här, nu har jag haft det här livet”, verkligen föreställa sig att man går in i den personen och ser allting utifrån den och det var faktiskt väldigt bra för då fick jag väldigt så här, det hjälpte mig väldigt mycket, för då blev det lite så här att, ”jag förstår att den
personen känner så”. Inte kanske för att jag tyckte att ”å, den här personen har rätt eller fel”, utan mer så här att jag mer förstod de där känslorna som säkert kommer upp...så det påverkade faktiskt.
Kanske hade aldrig denna tanke slagit henne om inte hon hade definierat sitt ärende i handledning och låtit de andra i gruppen bidrar till en ny definition men här närmar vi oss en dimension som sällan dyker upp i andra samtalssammanhang på en skola. Detta lär vara ett exempel på Gadamers (1997) ”fusion of horizons”. Två veckor efter denna session frågade jag henne om hon hade tänkt mer på ärendet och hon beskrev hur att diskutera med andra lärare gjorde stor skillnad jämförd med att prata om samma sak hemma. Diskussion gjorde att hon kunde se mer sakligt på sitt dilemma.
Eftersom vi definierar vår verklighet kan den definitionen även påverkas av andra (i kombination med vårt eget tänkande) och ändras. Orsak till handling kommer från en individs beslut vid en given tidpunkt; det beslutet baseras på deras definition av situationen just då och den definitionen grundas på interaktion med självet (tänkande) och med andra (Charon, 2004). Därför om man kan påverka en persons definition av en situation t ex genom handledning kan man påverka deras handlingar. Hela människans värld har definierats av dem. Även om det finns en verklighet ”där ute” så är deras definition av verkligheten viktigast. Om en lärare definierar en kollega som auktoritär (som skedde i en handledningssession), då blir det en verklighet för henne, då kan frågor vara till hjälp – är personen i fråga alltid auktoritär, vad menar vi när vi säger att någon är auktoritär o s v. I handledning är det lärarna som bestämmer vilka sociala objekt de vill lyfta som ett ärende och som de själva definierar. Deras sätt att definiera visar deras perspektiv att se på frågan. I den andra sessionen blev Johannas inledande definition en beskrivning av en kille som störde både
henne och klasskamraterna men allteftersom handledning pågick kunde frågan utvidgas:
R: vi ska avrunda där men jag tänkte, hur har det känts att lyfta ett ärende?
J: det känns väldigt bra faktiskt måste jag säga, för att först var jag lite så här ”vad är problemet?” , du vet, man är så uppe i det och det är både det här med vänskap. Men i samtalet kommer man in i olika delar av det för man inser att det är rätt mycket större och bredare
Som forskare kan jag ana att vissa samtal leder till handling i informanternas uttalanden:
M: jag är glad att jag tog upp frågan...det kändes som en bra diskussion och det var spännande att höra andras syn på det och det kändes som om ni andra också hade haft den tankebanan, kanske inte på samma sätt som jag men att den ändå fanns där . Och så tyckte jag att vi kunde utveckla handledningen och titta på lite framåt i det, hur gör vi med det där då, vi var lite lösningsfokuserade på slutet
Efter ett ärende om klasslärares och ämneslärares syn på samma klass.
L: det känns bra att prata om det tycker jag, det är liksom skönt att lufta sig och det är ju faktiskt nånting som alla känner att det är viktigt, det där som kom ur det på något sätt. Att man behöver hitta nån form för hur man ska samarbeta runt klasserna
En kort tid efter detta samtal bestämdes det att skolan skulle ha klassgenomgångar med rektorn och alla lärare som undervisar i en viss klass. Även om inte handledning ledde till direkt till denna förändring så kanske var det en dela av processen att problematiken medvetandegjordes. Och det kanske är själva medvetandegörandet som kan vara ett första led i en förändringsprocess. Så här uttalade Lena sig efter hennes ärende hade diskuterats:
L: Det är intressant det där för jag tycker ofta när man pratar om barn så kan det faktiskt bli bättre bara genom att man pratar, man själv som vuxen ändrar nånting litet i sitt beteende och ibland känns det mycket att man tänker och pratar och ägnar tid åt ett barn kan ibland göra att det vänder lite. Så jag tycker det är skönt att vi kan ägna lite tid åt att prata om barn som har det så där jobbigt och känner absolut att det har varit givande. Sen är det inte meningen att man ska få ett recept, men jag fick lite tankar
Efter ett som Johanna hade lyft om killar som stör resten av klassen
J: så det var ändå bra att höra lite det där för att jag har inte tänkt på det där med hur jag har tänkt med barnens utveckling
Även om interaktionen gör att man får olika perspektiv och alternativa tankar är det den aktiva aktören som ska handla. Så här säger Sara efter sitt ärende har diskuterats:
S: det som är så bra med att man kan prata om det där är att man kan få igång tankarna själv och nu har jag blivit väldigt bra på att inte kolla mejl hemma som har med jobbet att göra. Jag måste själv lära mig att sätta gränser.
Och skillnaden det kan göra när man kunde likväl ha kommit fram till samma svar själv men att processen med gruppen där man verkligen hör på varandras perspektiv ger en annan kvalité:
M: jag tycker att det ni har sagt beskriver rätt mycket det som jag har känt. För det känns som vi är alla rätt överens om att vi vill ha någon typ av process där vi, jag tyckte du sa det så fint, det där att du har upplevt att när en fråga som egentligen du har svaret på, eller vem som helst av oss har svaret på, så har vi ändå gjort processen och då känns den annorlunda.
Detta tolkar jag som ett erkännande om att om en interaktion med andra kan göras på ”rätt sätt” kan det bidra till en positiv utveckling för alla inblandade aktörer men även att det inte bara är
interaktionen med andra som utvecklar en utan att man även har en inre dialog som kan leda till förändringar.