Den yrkespersonliga rollen

Tre av informanterna ville se yrketrollen och personen som sammanflätade medan den fjärde ville gärna skilja på dem

.

R: Hur ser du på kopplingen yrket - det personliga?

S: man kommer inte ifrån att det är sammanflätat i allra högsta grad...sen är det här att hålla det ifrån sig, att vissa saker har inte, det är nånting som går för nära liksom men det är hela lärarens komplex och yrkesroll. Därför att du kommer inte ifrån att du är

människor och att du påverkas starkt av saker liksom. Och lärarens roll är ganska komplex...du har väldigt mycket saker med att dealar med människors olika

tillkortakommande. Plus då ens egen också...och det där jag tycker det kan vara väldigt viktigt att få något forum där man kan upptäcka sina egna tillkortakommande eller där man upplever ”oj, nu tog jag det där alldeles för personligt”, för det gör man ju, det kommer man inte ifrån... att prata om just om den yrkesroll/privatrollen det tror jag är väldigt

viktigt.

R: Hur ser du på kopplingen yrket - det personliga?

J: ...ah, det är jättesvårt, på nåt sätt känner jag att hela min identitet, det här låter tragiskt, är nästan lärare. Om det inte funkar på jobbet då är det så här ”vem är jag?”, det är inte lätt att skilja de åt.

M: … … jag tycker att handledning utvecklar mig som person...Sen är jag min yrkesroll, det som är när jag kommer till skolan så att säga, så blir det på nåt sätt som min

kappa som omger min person som går ihop egentligen kan man säga.

R: Hur anser du att denna sortens handledning kan bidra till yrkespersonlig utveckling? L: det måste det såklart göra eftersom det generellt är positivt och jag tycker att en sån handledning kan hjälpa mig att vara mer observant och uppmärksam och det kanske gör mig till en mer observant och uppmärksam person.

Hon förklarar hur man kan ha nytta av detta både på jobbet och privat. Annars vill Lena gärna skilja på sin yrkesroll och den privata personen. Men roller som man har i andra miljöer kan upprepas på arbetsplatsen och handledningen kan hjälpa till med att belysa både den egna rollen och andras:

J: på något sätt kan man var så mycket i känslorna, man är så irriterad och känner att den där personen, eller de personerna, de bara dra igenom sitt och nu (i handledningen) försöker vi skapa förståelse för den personen lite och då ser man mer på sig själv också, både det här med strukturerna, också sin egen roll och jag kan lätt koppla att det också är i andra situationer, med allt, i hela livet, att man lite tenderar att vara en viss roll, så att man får syn på det också och sen också att man delar upp så här, det är så lätt att säga, ”ah men nu får rektorn lösa det här” men vissa saker är ju rektorns men vissa saker är ju också vi som är på mötet, jag som är på mötet. Vad kan jag göra och hur påverkar jag och vad är min skyldighet gentemot mina elever? Jag tycker att det är ett jättebra sätt att prata på.

Tre av informanterna förklarade hur svårt det är att skilja mellan yrkespersonen och den privata personen. Detta tolkar jag som en bra grund för processhandledning som kan vara ett forum för dilemma som handlar denna konflikt mellan roller. Var går gränsen mellan dessa två roller?

7.10. Förbättringar

Informanterna fick svara på frågan hur denna handledning kunde förbättras. Flera

reflekterade över att det kunde ha varit lite fler personer i gruppen (dock inte max sex deltagare). Sara beskriver förra omgången av handledning:

S: ...förra omgången vi hade skapade ju, där var vi lite olika personligheter och det skapade också en viss dynamik i det hela. Där kom det lite fler aspekter in, vi är ibland lite väl överens.

R: så lite olika personer?

S: ja, så att det blir lite mer ”aha, så kan man också ser det” eller ”oj, den tänker på nån helt annan sak än vad jag-”. Vi är rätt så lika

Och denna likhet tolkar jag som en nackdel; en annan dynamik kan skapa flera utmaningar och möjligtvis mer utveckling. Johanna instämmer med Sara och beskriver den fasen som gruppen hittills har upplevt som ”upptäckarfasen” där man känner igen sig i andra men att det kanske är dags för en ny fas där hon som deltagare försöker utmana de andra mer. Denna vilja att bli utmanad av deltagarna upprepar Marit:

jag hade nog känt att man skulle djupdyka lite mer, gräva lite mer där man står när man ändå håller på. Just de frågorna jag menar som vi får ställa när en person har lagt fram eller förklarat eller så att säga målat upp sitt ärende att man där, att vi allihopa, utmanar de i frågeställningarna.

Samtidigt som Lena uttrycker att ibland behöver man inte bli utmanad utan man får bara lov att berätta medan andra lyssnar. Hon beskriver hur med en annan konstellation att det hade

förmodligen sett ganska annorlunda ut:

Det hade nog varit jätteintressant, ganska krävande också, alltså energikrävande. För det här är inte energikrävande, det här är behagligt. Det är frågan vad man är ute efter

En annan pedagog beskriver hur den lätt blir en liten isolerad grupp men även om det vore bra med flera personer att gruppen får inte vara för stor (t ex hela kollegiet). På organisationsnivån skulle man kanske kunna använda formatet i andra grupper t ex ämneslärare och där det kanske skulle kunna leda till utformning av policydokument säger hon. En annan förbättring som två av

pedagoger beskriver är att deltagarna kunde bli bättre på att vänta med lösningar och att dra ut på processen. Även att bli bättre på att lyssna.

I likhet med Nordström (2002) hittade jag få exempel på hur deltagarna utmanande

varandra. Informanterna kunde se möjligheter att utvidga både antalet och vilka personer var med i handledningen och att det skulle leda till flera utmaningar. Annars tycktes det mest handlar om hur de som deltagare skulle kunna utmana varandra mer vilket tyder på att de ville utvecklas mer. Men det finns även undantag då en deltagare verkade nöjd med att det snarare blev behagliga samtal. Det kanske handlar om balans mellan stöd och utmaning (Näslund, 2004).