Teori

Detta avsnitt kommer att beskriva delar av den sociokulturella teorin som är den teori som kommer att användas för att tolka resultatet i vår studie. Vi påstår inte att det är hela teorin eller ens en stor del av den men den är framskriven ur vår bild av den sociokulturella teorin utifrån Vygotskij (1934), Bruner (Bruner, Wood, & Ross, 1936) och Säljö (2014). Vygotskij, 1896–1934 var en forskare från det forna Sovjetunionen vars arbete ligger till grunden för den sociokulturella teorin, vilken har utvecklats sedan dess och används än idag i många olika sammanhang. Bruner, 1915–2016 var en amerikansk psykolog som lyfte fram scaffolding som fenomen.

2.2.1 Den sociokulturella teorin

Kommunikation och interaktion enligt det sociokulturella perspektivet anses vara viktiga faktorer för att skapa gynnsamma förutsättningar för tillväxt och lärande och för att hjälpa

individer att förstå sin omvärld menar Säljö (2014). Det ger en möjlighet för individer att skaffa sig kunskap, etablera en gemensam kultur där de formar och lär av varandra. I den sociokulturella traditionen används medierande verktyg, det vill säga verktyg för

medvetenhet och förståelse för olika fenomen i omgivningen. Den berikar barnens språk genom utvidgning av uttryck och utveckling av kommunikations– och språkförmågor (Säljö, 2014).

2.2.2 Mediering och artefakter

En text består inte bara av ord, för att förstå den måste man kunna en hel del om det

samhälle där den kommer ifrån (Säljö, 2014). Kommunikation är både innebörd och mening och genom den blir människan delaktig kunskapande och utvecklar färdigheter i det

sammanhang hen befinner sig i skriver Säljö (2014). Det är i samspel med andra människor som människan byter och lånar kunskaper, information och färdigheter. Språk leder till fysisk handling och med språket kan människan också sätta ord på fysisk handling vilket leder till samspel och utbyte av erfarenheter och kunskap. Även fysiska artefakter är laddade med både mening och innebörd där det inte finns en objektiv bild av artefakten (Säljö, 2014).

Människan utvecklar och använder olika språkliga redskap som till exempel penna och papper, mobiler och miniräknare. Säljö (2014) menar att mänskligt tänkande har byggts in i dessa redskap och används av människor som tänker och agerar i sociala praktiker.

”Vi är biologiska varelser men lever samtidigt i en sociokulturell verklighet med tillgång till olika slags hjälpmedel som tar oss långt bortom de gränser som våra egna biologiska förutsättningar sätter upp” (Säljö, 2014, s.17).

Vygotskij (1934) menar att språket medierar världen. Mediering innebär att det människan tänker och föreställer sig är färgat av den kontext/kultur och de redskap, både fysiska och intellektuella, de uppkommer i (Säljö, 2014). Språket är alltså inte neutralt, det speglar inte omvärlden utan språket ”bryts” som ljuset genom ett prisma och tolkar omvärlden. Språket tolkar objektet eller företeelsen inte bara som ett uttryck utan också till det som uttrycket refererar till. Den tolkning som människan använder påverkar också hens handlingar, hävdar Säljö (2014). Vidare påverkar sammanhanget människan befinner sig i också hur hen pratar om objektet eller företeelsen. Detta är språkets semiotiska funktion vilket kan ses i följande exempel: Ett hjärta av guld kan ses som en kärleksgåva från ens partner, kan ses som ett värdefullt smycke om det består av solitt guld men mindre värdefullt om det är guldpläterat men det kan också vara en retorisk bild av en mycket omtänksam person på en begravning.

Det beror alltså på vilket sammanhang uttrycket används i, vilken innebörd eller mening uttrycket får (Säljö, 2014).

I grottmålningar kan man se ristade bilder som är ursprunget till dagens skrift. Människan började tidigt att kommunicera genom artefakter och skapade sätt att mediera verkligheten i fysisk form så att andra fick tillgång till den. Det gick från avbildande av verkligheten till symbolisk grafik, från bild till text (Säljö, 2014).

2.2.3 Språkutveckling

Människan är genuint kommunikativ och hon är inriktad mot att samspela med andra (Säljö, 2014).

Säljö lyfter att i den primära socialisationen som sker i det lilla sammanhanget, den familj där barnet växer upp, utvecklas samspelet och kommunikationen i ett sammanhang där familjemedlemmarna känner till de erfarenheter och omständigheter barnet kommer från.

Där tas barnets kommunikation emot av människor som redan har en förförståelse av det barnet vill förmedla och barnets signaler räcker långt i samspelet för mamma vet att barnet som pekar på knät och säger ”ajaj”, vet att barnet trillade dagen innan och gjorde illa sig.

Kommunikationen och samspelet utgår från gemensamma erfarenheter och barnet lär sig språk och sociala samspelsregler som behövs för samspel med omgivningen (Säljö, 2014).

När sedan barnet kommer till förskolan eller andra sammanhang som inte ingår i den primära socialisationen utan den sekundära socialisationen så behövs en större samordning av perspektiv för att kommunikationen ska bli tydlig, intersubjektivitet beskriver Säljö (2014). I den sekundära socialisationen finns inte samma känslomässiga band eller samma förståelse av barnet utanför förskolans miljö och här får språket ytterligare dimensioner.

Barnet blir delaktigt i det sociala samspelet genom att internalisera det socialt etablerade språk som omgivningen använder. Genom att delta i kommunikationen möter barnet nya sätt att tänka, resonera och agera (Säljö, 2014).

Att införliva nya och okända företeelser i sitt språk handlar för barnet om att ta till sig språkliga distinktioner och intellektuella/diskursiva redskap för att förstå det nya på ett differentierat och nyanserat sätt menar Säljö (2014). Det kan handla om att fotboll inte bara är att springa efter en boll utan att passa bollen, göra mål, spela i lag och att ha kul, men det kan lika gärna handla om kvantfysik, myrstackar eller läsa en bok. Genom att kunna

kategorisera olika moment så kan barnet jämföra dem med tidigare erfarenheter. Tanke, språk och handling integreras i mänsklig verksamhet. De är en förutsättning för varandra (Säljö, 2014).

Säljö (2014) lyfter att barnets utveckling, den kommunikativa men också den emotionella, kognitiva och sociala, sker i samspel med de förutsättningar och utmaningar som

omgivningen tillhandahåller. Språket fungerar på detta sätt som en länk mellan kultur, interaktion och individens tänkande. Språket utvecklas som ett verktyg för att kunna upprätthålla och utveckla kommunikation, att kunna skapa kontakt, att kunna delta och att kunna påverka interaktionen med människor (Säljö, 2014).

2.2.4 Den proximala utvecklingszonen, scaffolding och appropriering

Barnet (människan) befinner sig i ständig förändring och utveckling menar Vygotskij (Säljö, 2014). Att appropriera betyder att ta över/ta till sig andras kunskaper vilket är möjligt i varje samtalssituation och sker hela tiden med stöd av det barnet redan kan och vet. Avståndet mellan det barnet redan kan och det hen kan prestera med stöd av en vuxen eller kamrat med mer kunskap är den proximala utvecklingszonen (Vygotskij, 1934). Om barnet inte kan lösa en uppgift så kan hen låna kamratens kognitiva kompetens genom att kamraten medierar sin förståelse med både språkliga och ickeverbala redskap (pekningar till exempel). Barnet kan förstå saker men inte klara av att utföra det, sedan förstå och delvis klara av dem för att till

slut kunna utföra dem. Detta sätt att stötta barnet kallas för scaffolding (Bruner, Wood, &

Ross, 1936) och kan innebära att stöttan visar var barnet ska börja eller visar hur hen kan fortsätta om barnet fastnar och har svårt att komma vidare. Scaffolding är inte att göra något åt barnet, utan barnet är själv aktör och medskapare till sin utveckling utifrån de möjligheter som omgivningen erbjuder (Säljö, 2014).

Utvecklingszonen är den zon där barnet är mottaglig för stöd, för avancerat stöd hamnar utanför zonen och barnet kan då inte ta till sig stödet. Hjälpen måste alltså anpassas till barnet som ska ta emot stödet. Stödet, scaffoldingen behöver inte heller vara en person utan kan vara instruktioner i skrift eller anpassade intellektuella/fysiska redskap (Säljö, 2014).

2.2.5 Inkludering/exkludering

I ett komplext samhälle blir den människa som inte har kunskap beroende av den människa som har kunskap och därmed har den som besitter kunskap också en maktposition vilket kan innebära privilegier för den med makt menar Säljö (2014). Detta kan skapa ett innanför- och utanförskap vilket är ett demokratiskt problem. Speciella språkvärldar gör att de som kan det speciella språket kan förstå och förklara medan de som inte kan dess vokabulär ställs utanför.

Till exempel kan förskollärare ha en maktposition och i sin språkanvändning bidra till att föräldrar känner ett utanförskap. Lärande är inte neutrala kunskaper utan sammanhang, det är förankrat i samhälle och historia (Säljö, 2014).

3 METOD

Detta kapitel kommer att innehålla hur vi har gått till väga i denna kvalitativa studie och motivera vårt val av metod. Vi kommer att beskriva vilken datainsamlingsmetod vi valt, vilket urval vi haft av respondenter, databearbetningsmetod, genomförande, analysmetod och hur vi analyserat, kvalitetskriterier samt etiska aspekter.