Inom den kriminologiska forskningen finns det ett antal teorier som syftar till förklara varför människor begår brott, där teorierna skiljer sig markant för vilka faktorer det är som är orsaken till att varför vissa begår brott och andra inte. Det finns även teorier om varför människor blir utsatta för brott, och även i de teorierna finns det en mängd olika faktorer vars syfte är att förklara varför en del människor löper större risk att utsättas än andra. Vad gäller rutinaktivitetsteorin och livsstilsteorin finns det ett antagande att de båda teorierna inte skiljer sig avsevärt i deras innehåll utan snarare är två olika perspektiv som bygger på samma teoretiska utgångspunkt (Osgood, Wilson, O’Malley, Bachman & Johnston, 1996, s.635). I den här studien kommer den kopplingen mellan teorierna att beaktas men de båda teorierna kommer att redovisas separat för att tydliggöra nyansen mellan teorierna, analysen av materialet kommer också vara separerad.
3.1 Livsstilsteorin
Då den aktuella studien syftar till att besvara frågeställningar som rör individens upplevelser och vardag är det av vikt att vi använder en teori som går att applicera utifrån en mikronivå, för att de analyser som sker utifrån teorin fokuserar på individuella karaktärsdrag som kan vara relevanta. I förhållande till karaktärsdrag går det att studera faktorer som påverkar upplevelser av viktimisering och till vilken grad variansen påverkas av exempelvis ålder och kön (Akers, Sellers & Jennings, 2017, s.35). Med begreppet risk som grund för att studera viktimisering och se vilka faktorer det är som kan öka alternativt minska risken är
livsstilsteorin lämplig eftersom den berör högriskområden i förhållande till tid, plats och det som är särskilt aktuellt för den här studien, person (Pratt & Turanovic, 2016, s.336).
Livsstilsteorin utgår från offrets roll i brottslighet och ser på individens livsstil och beteenden som faktorer som kan avgöra ifall individen löper högre risk för viktimisering (Hindelang, Gottfredson & Garofalo, 1978; Lab, 2016, s.220-221). Den utgår i likhet med
rutinaktivitetsteorin från att de är individens aktivitet som är den grund vid vilket brottslighet utgår från, skillnaden är dock det perspektivet som teorin utgår från. Livsstilsteorin utgår från offrets perspektiv och ser rutiner och beteenden som för in individen i en riskfylld miljö som orsaken till en förhöjd risk för utsatthet (Lab, 2016, s.221; Pratt & Turanovic, 2016, s.336;
Schreck & Fisher, 2004, s.1023). Det finns en uppfattning att livsstilsteorin som Hindelang et al. redogjorde för främst var inriktad på hur folk som delar sociodemografiska faktorer som ålder, kön och hudfärg har en liknande risk för att bli utsatta för brott. Dock menar Pratt och Turanovic (2016, s.346) att det snarare är korrelationen mellan de tidigare nämnda faktorerna och individens beteende som är av vikt och avgörande för risken för viktimisering, inte variansen mellan individerna.
Teorin om att individens livsstil utgör en grund för vilken risken att utsättas för brott ökar eller minskar beroende på de dagliga rutinerna innebär att faktorer som kan vara relevanta för ett eventuellt samband kan studeras utifrån den risk de medför på individen (Pratt &
Turanovic, 2016, s.336). Det problematiska med teorin och dess koppling till studien är att
ökad risk att själva bli utsatta för allvarliga brott. Dock gör den det möjligt att reflektera kring i vilken situation som individen befinner sig i och vilken livsstil som den har, där närstående i form av till exempel kompisar kan ha samma riskfyllda livsstil. I förhållande till andra
faktorer som skulle kunna vara relevanta för sambandet går det reflektera över livsstil i förhållande till ålder samt utbildning och hur de påverkar risken för utsatthet. För vår studie kan den indirekta utsattheten som studeras utifrån närståendes utsatthet, vara relevant för livsstilsteorin eftersom risken för att utsättas för brott ökar vid en riskfylld livsstil och kan då påverka både den närståendes personliga viktimisering och till följd av det individens
indirekta utsatthet. Vi kommer även att använda oss av variablerna bo ensam och
sysselsättning för att få en inblick i respondentens livsstil och utifrån det försöka göra en koppling till oro och risk att utsättas för brott och hur det även kan påverkas av närstående.
3.2 Rutinaktivitetsteorin
Syftet med vår studie är att besvara frågeställningar som handlar om individens upplevelser och vardag. Enligt rutinaktivitetsteorin kan olika dagliga rutiner och kontexter påverka brottsfrekvensen och därmed antas det vardagliga livet möjliggöra varför det begås brott i samhället. Förändringar i de dagliga aktiviteterna är vad som bidrar till ökad risk för att utsättas för brott.
Rutinaktivitetsteorin är en strukturell teori som utvecklades av Lawrence E. Cohen och Marcus Felson (Cohen & Felson, 1979, s.589) och lägger mer fokus på tillfällen och situationer snarare än individen. De menar att olika dagliga rutiner och kontexter påverkar förekomsten av brott. Teorin utgår från tre element som tillsammans skapar en
brottsbejakande struktur. Dessa tre element är motiverad förövare, lämpligt objekt och avsaknad av kapabla väktare och brist på någon av dessa tre element är tillräckligt för att ett brott inte ska kunna begås. Det innebär därmed att det är tillräckligt att det finns antingen en förövare som inte är motiverad, kapabla väktare som är frånvarande och en avsaknad av lämpliga objekt för att en brottslig handling inte ska begås. Utifrån det här perspektivet att se på brottsligheten är det, det vardagliga livet som möjliggör de brott som begås i samhället.
Rutinaktiviteter definieras enligt Cohen och Felson (1979, s.593) som återkommande och vardagliga aktiviteter som tillhandahåller grundläggande behov hos populationen.
Aktiviteterna som sker i eller i nära anslutning till hemmet medför en lägre risk att bli utsatt för brott eftersom teorin utgår från att aktiviteter som inkluderar familj eller hushåll minskar risken för att utsättas för brott (Cohen & Felson, 1979, s.594). Cohen och Felson antog att förändringar i de dagliga aktiviteterna som är relaterade till skola, jobb och fritid som skett över tid har bidragit till skillnader vad gäller utsatthet. De dagliga aktiviteterna gör
automatiskt att människor befinner sig på specifika platser vid vissa tillfällen och det ökar risken att bli utsatt för brott och kan även göra att människor själva inte kan skydda deras egendomar när de inte befinner sig hemma (Cohen & Felson,1979, s.593).
Moderniseringen av samhället har gjort att aktiviteterna spridits från hemmen, det finns ingen hemma i samma utsträckning som tidigare. Det har dessutom gjort att objekten blivit lättare att bära med sig och det leder i sin tur till att de blir mer lämpliga för en motiverad
gärningsman. Miethe, Stafford och Long (1987, s.192) menar också att hur mycket mer tid och ju fler aktiviteter som görs utanför hemmet är kopplat till risk för utsatthet. Personer som arbetar eller går i skolan bör ha en ökad risk att utsättas för brott eftersom dessa aktiviteter innebär mer tid från hemmet.
Rutinaktivitetsteorin är en bra grund för den här studien då den visar att människors rutiner är vad som avgör var de befinner sig, vad de gör och med vilka personer. På så vis styrs
utsattheten, om de kommer utsättas för brott eller inte. Rutinaktivitetsteorin menar att aktiviteterna sprids från hemmet och det i sin tur kan påverka frekvensen av utsatthet och brott. Aktiviteter som innefattar familj minskar risken för utsatthet enligt teorin. Vi använder kontrollvariabler som kan kopplas till det ovan nämnda resonemanget. De berör bland annat huruvida individen bor själv eller inte samt vilken sysselsättning individen har. Utifrån sysselsättning kan vi avgöra ifall individens rutinaktiviteter utgår ifrån hemmet eller andra platser. Att bo ensam eller inte kopplas till tanken om att familj och aktiviteter som innefattas av det minskar risken för brott.