I detta avsnitt presenteras följande rubriker; lärmiljö, undervisning och
förhållningssätt. Vi har använt oss av samma benämningar forskarna har gjort i sina studier när de beskriver förskollärare, pedagoger och vuxna.
2.3.1 Lärmiljö
Magruder et al. (2013) har i sin observationsstudie undersökt hur barns
språkutveckling påverkas av lärmiljön och omgivningen de befinner sig i. Forskarna
beskriver att utformandet av förskolans miljöer är betydelsefullt i arbetet kring barns språkutveckling. När den fysiska miljön är välplanerad väcks barnens intresse för att kommunicera och samspela i både stora och små grupper vilket främjar barnens språkutveckling. Forskarna påpekar att för varje gång barn är delaktiga i samtal, lekar och aktiviteter tillsammans med sina mer verbala kamrater och vuxna utvecklas deras språk. Vidare beskrivs en viktig aspekt att ta hänsyn till i utformandet av miljön och det är att observera miljön utifrån ett barns perspektiv. Genom att reflektera över hur tillgängligt materialet är, vad det är för slags material som finns och om miljön är inbjudande kan miljön sedan planeras utifrån ett barns perspektiv. I sin artikel om förskolans roll för att främja barns språk lyfter även Svensson (2012) miljön som en viktig del i barnens språkutveckling. Dock menar forskaren att beroende på vilka hinder och möjligheter som finns i miljön, påverkar det hur barnen använder och utvecklar sitt språk. Whorrall och Cabell (2016) lyfter i sin artikel olika strategier för att främja barns språkutveckling, däribland miljöns utformning. De påpekar att lärmiljöns utformning har större betydelse för barns verbala språkutveckling än vad många tror. Forskarna menar att om det arbetas aktivt med språkfrämjande
undervisning samt skapas inspirerande miljöer får alla barn samma språkgrund och klyftan mellan barns språkliga förmågor minskar inför skolstart. Även Kultti (2012) beskriver i sin avhandling om flerspråkiga barns villkor för deltagande och lärande, att sammanhanget är av betydelse i en språklig situation och att material att leka med och utforska är viktigt för deras utveckling och lärande. Renblad och Brodin (2012) lyfter i sin studie om hur förskolans kvalitet påverkar barns lärande, att förskolans miljö håller god kvalitet om barnen kan stimuleras och vill utforska, eftersom de då kan få möjligheten att utveckla sitt språk och samspel. Magruder et al. (2013)
beskriver, för att skapa en inbjudande barncentrerad miljö som introducerar barnen för nya begrepp kan olika nyckelord, bilder och fotografier sättas upp på väggarna som skapar dialoger. Forskarna menar att när barnen återberättar utifrån exempelvis en bild, bok eller erfarenheter utvecklas deras språk. Ett annat sätt att skapa
inbjudande miljöer som utvecklar barns lek och samspel beskrivs vara att tillföra nya artefakter och att skapa rum i rummet, exempelvis en läshörna eller hemvrå där platsbundna bilder, fotografier eller dokumentationer sätts upp.
Sandberg et al. (2013) beskriver att förskolans utemiljö ofta anses vara kopplad till specifika ämnen såsom naturvetenskap, matematik och språk samt att det i utemiljön finns potential att skapa kreativa miljöer. Det beskrivs att barn utvecklas på olika sätt beroende på var på förskolan de befinner sig samt vilket material de använder och att språket utvecklas i samspelet med andra, genom exempelvis leken. Vidare lyfter de att undervisning och lärande är något som sker hela tiden, både inomhus och utomhus. Norling och Sandberg (2015) beskriver i sin studie om utomhusmiljöns betydelse för barns språkutveckling, att många förskollärare upplever att det är svårare att förlägga den språkfrämjande undervisningen utomhus. Detta kan bero på att utomhusmiljön ofta är underskattad och oreflekterad som en språkfrämjande miljö. Vidare menar de att det då är upp till förskolans rektor att ge medarbetarna den kompetensutveckling som behövs för att kunna förlägga språkundervisningen utomhus. Forskarna lyfter att dialogerna tillsammans med barnen blir annorlunda
inomhus jämfört med utomhus, eftersom barnens funderingar, samtal och lekar ofta består av de olika fenomen som finns i omgivningen.
2.3.2 Undervisning
Kindle (2010) skriver i sin studie om högläsningens betydelse för barns
språkutveckling, att högläsning främjar barns ordförråd och att aktiviteten bör planeras och ges tid till precis som annan undervisning. Även Norling (2015) lyfter i sin avhandling om den sociala språkmiljön i förskolan, vikten med högläsning och att ha tillgängliga böcker i den fysiska lärmiljön. Forskaren menar att med en bok kan barnet få in flera olika sinnen genom att känna, bita, peka och kolla på bilderna. Om barnen sedan får berätta om boken utifrån bilderna och pedagogen ställer relevanta frågor så ökar även barnets ordförråd och expansiva språk. Magruder et al. (2013) menar att när förskollärare sjunger, leker ordlekar som rim och ramsor, pratar och läser böcker tillsammans med barnen byggs deras ordförråd upp samtidigt som barnen utvecklar sin förmåga att lyssna och vänta på sin tur. Forskarna lyfter även vikten av att läsa samma bok flera gånger för att skapa en större förståelse och ett sammanhang för innehållet. Även Kultti (2012) nämner att böcker ska finnas tillgängligt för barnen för att öppna upp ett intresse och bli en naturlig del i deras vardag. Kindle (2010) skriver att genom att placera ut aktuella ord från boken i lärmiljön så kan barnen även fördjupa sin språkliga kunskap i ord de känner igen.
Strohmer och Mischo (2015) har i sin studie om förskollärares kunskaper i
utformningen av en språkstimulerande undervisning, undersökt om förskollärarens kompetens har betydelse för barns språkutveckling. Resultatet visar att
förskollärarens kompetens inom språkutveckling är av betydelse för att kunna föra över den språkliga kunskapen till barnen och ha en vetskap var de befinner sig i sin språkutveckling för att kunna utmana varje enskild individ. Crim et al. (2008) skriver om den fonologiska medvetenheten som handlar om barns medvetenhet hur vi kan dela upp språket och orden i olika ljud. Forskarna menar att genom rim, ramsor och andra ordlekar så kan förskolläraren få barnen att bli mer medvetna, därför är förskollärarens egen kunskap viktig för att barnen ska få rätt förutsättningar för fortsatt god språkutveckling. Kultti (2013) syftar på att regelbundna sångstunder med rytm, gester och artefakter är bra för barns språkutveckling.
Martinsson Niva (2016) beskriver i sin studie om elevers inflytande i träningsskola där TAKK1 används som kommunikationsverktyg, att det finns olika verktyg som kan användas för att förstärka det verbala språket. Forskaren skriver att förskolan
använder sig av olika verktyg som bland annat bildstöd för att barnen lättare ska kunna förstå. Forskaren nämner även kommunikationsverktyget TAKK som
pedagogerna kan använda för att förstärka språket och ge stöd i utbildningen. Genom att använda TAKK använder vi fler sinnen genom att höra, känna, se och vilket kan leda till lättare förståelse. Kommunikationsverktyget är olika viktigt från individ till individ under olika faser i utvecklingen men kan vara en hjälp innan språket har
1 TAKK- tecken som alternativ kompletterande kommunikation
kommit i gång för att lättare kunna kommunicera med andra. Vidare lyfter Norling (2015) fram vikten av att använda visuella medel som exempelvis bilder för att främja barns språkutveckling. Barnen kan behöva stöd i vardagen och då kan bilder de känner igen underlätta situationen. Även Carlsson och Bagga-Gupta (2006) påpekar att bilder och andra artefakter som inbjuder till dialog och samspel främjar barns språkutveckling.
Enligt Norling (2015) kan en utmaning i förskolan vara att ta sig tid för högläsning och där barn och pedagoger kan samtala och reflektera om boken efteråt. Forskaren påpekar även att i stora barngrupper kan det vara svårt att samtala och använda ett rikligt språk, följa upp ett samtal eller ge den utmaning som varje enskild individ behöver eftersom pedagogerna kan bli avbrutna. Vidare beskrivs att pedagogernas språkliga kompetensutveckling har betydelse för att kunna stötta barnen i deras språkutveckling genom att själva kunna benämna och sätta ord på olika begrepp.
Även Pramling Samuelsson et al. (2015) menar att stora barngrupper skapar färre tillfällen för pedagogerna att samtala och skapa goda relationer med varje enskilt barn. De skriver även att med stora barngrupper kan förskolans lokaler begränsas för att hålla ner antalet barn per rum och dessutom kan det påverka aktiviteter eller tillgång till material.
2.3.3 Förhållningssätt
Ärlemalm-Hagsér et al. (2017) lyfter i sitt forskningsprojekt om språket som demokrati och inkluderingsarena, vikten av att ha ett kollegialt lärande. Att ha ett forum där pedagogerna kan sitta tillsammans och ta vara på varandras erfarenheter och kompetenser kan bidra till lösningar på problem som uppstår i undervisningen.
Forskarna menar att i samtalet med sina kollegor kan hen bli medveten om sitt eget förhållningssätt och bemötande gentemot barnen. Vidare beskriver de att genom att skapa en tydlig pedagogik där språket kompletteras med bilder, tecken, gester och kroppsspråk skapas förutsättningar för barnens möjlighet till att utveckla sitt språk, vilket i sin tur kan skapa en samhörighet med gruppen.
Norling och Sandberg (2015) menar att förskollärares förhållningssätt har en betydande roll i arbetet med barns språkutveckling. En förskollärare behöver vara närvarande, lyhörd och medforskande. När en förskollärare har ett utforskande tillvägagångssätt och upptäcker tillsammans med barnen kan hen ställa öppna, språkutvecklande frågor som uppmuntrar barnen att reflektera kring sitt svar vilket resulterar i ett meningsskapande för barnen. Norling (2015) nämner också
pedagogernas språkliga förhållningssätt i de vardagliga aktiviteterna, när
pedagogerna samtalar med barnen utvecklas deras språkliga förmåga i samspelet med andra. Forskaren menar att det är viktigt med närvarande pedagoger som kan fånga upp barnen i deras samspel. Genom att ställa frågor eller sätta ord på något kan pedagogerna med hjälp av stöttning och bekräftelse ge barnen en större förståelse i deras samtal. Vidare påpekar forskaren att pedagoger behöver vara mer observanta på barns signaler till kommunikation, det kan vara lätt att missa kroppsspråk eller ett
ljud. Även Whorrall och Cabell (2016) har i sin studie undersökt betydelsen av att stötta barns språkutveckling redan i förskolan. Forskarna lyfter vikten av att som förskollärare vara närvarande, bjuda in barnen till samtal och att benämna det som de gör med rätt ord och begrepp för att öka barnets språkkunskaper, som exempelvis ett ökat ordförråd och meningsbyggnad. När nya ord introduceras för barn är det viktigt att sätta det ordet i olika sammanhang och meningar för att visa på variation.
För att förklara ordets betydelse beskriver forskarna att det bör göras med
“barnvänliga” definitioner, med det menas att förklara med ett ord som är lätt för barnen att förstå. Vidare beskrivs det att detta är något som bör ske under hela dagen och inte enbart i planerade lärsituationer, dock menar forskarna att det kan vara lättare att ha kvalitativa samtal tillsammans med barnen i mindre sammanhang som exempelvis i den fria leken eller matsituationer. Forskarna påpekar även att i
samtalet med barn är det viktigt att ställa öppna frågor och ge dem tid att tänka innan de svarar, då de menar att när barnen får tänka djupare och utveckla sina tankar blir svaret mer komplext. Kultti (2014) har i sin studie undersökt måltidssituationer som en språkutvecklande arena. Forskaren lyfter vikten av att ta tillvara på de vardagliga situationerna som främjar barns språkutveckling, exempelvis under en måltid är det återkommande rutiner och barnen får repetera på bland annat turtagning. Barnen får även en lugn stund där de kan reflektera eller diskutera över något de gjort, ska göra eller om något som är relaterat till matsituationen. Även Björklund et. al. (2014) påpekar att barnets språk stärks i det vardagliga samtalet när pedagogen benämner olika händelser. Markström (2005) och Kultti (2012, 2013) menar att förskolans vardagliga rutinsituationer är språkfrämjande oavsett om det är en måltidssituation, sångstund eller lek, vilket det även forskats mycket kring menar de. Både Björklund et. al. (2014) och Haworth et. al. (2006) lyfter vikten av samtalets betydelse mellan barn och vuxna eftersom barns språk kan utvecklas och stärkas verbalt genom att prata med någon som har ett mer utvecklat språkbruk.
Neu (2013) påpekar att pedagogerna behöver ha ett förhållningssätt där god kommunikation är i fokus genom att inkludera barnen i samtalen och där
pedagogerna ställer öppna frågor. Forskaren menar att upprepning är bra för barns språkliga utveckling, likaså att sätta ord på det barnet gör i olika situationer. Vidare beskriver Neu att det är en fördel att kunna dela upp barnen i små grupper då kan pedagogerna se varje enskild individ och göra hen delaktig i samtal och dialog (a.a.).
Även Norling (2015) lyfter det positiva med att ofta arbeta i mindre grupper eftersom samtalen kan bli mer betydelsefulla och språkrika samt att pedagogerna kan få en mer personlig och innehållsrik dialog tillsammans med det enskilda barnet.