I detta avsnitt kommer tidigare forskning, relevant för denna studie, att redogöras.
Studier om ungas upplevelser av sina möjligheter i en kontext av heder verkar saknas. Det finns däremot flera studier om unga som blivit drabbade av våld och förtryck. De studier som har använts visar ändå hur unga tänker om sin situation i en kontext av heder och vad situationen kan innebära för människor i
hederskultur.
3.1 Tvångsgifte och arrangerade äktenskap
På uppdrag av ungdomsstyrelsen gjordes år 2008 en kartläggning av arrangerade äktenskap i Sverige. Det resulterade i rapporten Gift mot sin vilja. Där framgår det att en hög andel unga tjejer och killar lever med begräsningar som är kopplade till hederskultur. Vidare framgår det att det i regel är familjer med utländsk bakgrund som lever efter hedersnormer. Till exempel oskuldsnormer, begränsade i valet av partner, att tjejer är mindre värda än killar och att killar i större utsträckning kontrollera sina systrar (Ungdomsstyrelsen, 2009). Unga som levde i socialt utsatta områden visade sig dessutom vara drabbade av begränsningar i högre utsträckning än andra jämnåriga. I studien framgår det att flera av de unga blir bortgifta. Antigen genom tvångsäktenskap eller arrangerade äktenskap.
Ungdomsstyrelsen (2009) skiljer på arrangerade äktenskap och tvångsäktenskap och menar att det är två olika saker men betonar att arrangerade äktenskap ändå kan ses som ett tvång då de unga inte vågar säga nej eller vill behaga sina föräldrar och släktingar. Den kvantitativa undersökningen i deras rapport visade att ett högt antal unga riskerade att ingå i arrangerade äktenskap. Rapporten är visserligen gjord för över 10 år sedan men utifrån nyare forskning (Baianstovu, et al., 2019) så är problemet fortfarande aktuellt. Det framgår även tydliga samband mellan de förslag på lagändringar i rapporten och de lagändringar vi har sett i Sverige de senaste åren. Till exempel står det i rapporten förslag om att
tvångsäktenskap och barnäktenskap ska kriminaliseras. Vilket det också gjordes år 2014 (Nationellt centrum för kvinnofrid , 2021).
3.2 Heder och Rädsla
Sadem och Ferrer-Wreder (2015) har gjort en kvalitativ studie där de har undersökt familjers upplevelser och perspektiv av hederskontexten. I de flesta fallen har hederskontexten redan lett till en konflikt eller våld och i enstaka fall mord. Bland mödrar, fäder och söner till hedersutsatta intervjuades även flera unga kvinnor om sin livssituation. Sadem och Ferrer-Wreders (2015) studie visade på att det mest centrala i hederskontexten är den kvinnliga sexualitetens stränga förbud. För att säkerställa att kvinnan håller sig kysk, både bildligt och bokstavligt talat, genom sitt goda uppförande och genom oskuldkravet, vilar det latenta hotet över henne som en skugga som ständigt följer henne. Dag som natt.
Bryter hon mot förbudet är svaret repressalier (Sadem & Ferrer-Wreder, 2015).
Det mest framträdande i studien är den rädsla som beskrivs av samtliga
respondenter. Alla tillfrågade kände rädsla. Men rädslan berodde på olika saker.
De unga kvinnornas rädsla bottnade i ovisshet. Dels för att deras livssituation utifrån hedersnormerna kunde resultera till att behöva välja mellan sina föräldrar och ett liv utan hederskodex. Men också rädslan för föräldrarna, framförallt sina fäder, och deras ilska när de hade brutit mot hederskodexen. Vidare menar skribenterna att vissa av de unga kvinnorna hade levt med rädsla under hela uppväxten, de kände sig inte älskade och skyddade. När de kom till fasen att behöva välja mellan att värna familjebanden eller att leva ett liv de själva valt kom brytpunkten. Rädslan över att behöva fortsätta vara förtryck resulterade i att dessa kvinnor valde att lämna familjen.
3.3 Hederskultur och dess komplexitet
3.3.1 Heder och social utsatthet
En mer omfattande studie om heder har gjorts på uppdrag av Sveriges största kommuner. Forskarna är Baianstovu, et al. (2019). Studien resulterade i en rapport och presenterades även i bokform. Där slår författarna fast att hederskultur är omfattande och komplext. Studien innehåller kvalitativa och kvantitativa metoder som tillsammans har bidragit till omfattande empiri och datainsamling.
Författarna har genom att intervjua flera unga killar och tjejer fått en bild av hederskulturens omfattning men också en indikation om ett högt mörkertal.
Professionella verksamma inom myndigheter och andra relevanta verksamheter för studien har intervjuats och bidragit till mycket bred och djup kunskap om hederskulturens olika uttrycksformer och vilka förutsättningar och brister som förekommer i hederskontextens olika avseende och arbete.
En viktig slutsats, som berör det sociala arbetet, är att unga som lever i en
hederskontext inte är medvetna om sin utsatthet eller är mycket rädda för att söka hjälp (Baianstovu, et al., 2019). Rädslan och omedvetenheten bottnar i den lojalitet unga känner för sina föräldrar. De är även rädda för att de ska bli missförstådda av myndigheter och att situationen ska eskalera till något värre.
Vidare menar författarna att omfattningen av de begränsningar, våld och förtryck som hederskontexten innebär är värre än vad forskningen tidigare har visat. Att
sociala faktorer är bidragande orsaker till hederskultur råder det ingen tvekan om (Baianstovu, et al., 2019). Författarna beskriver sambandet genom att visa kopplingarna mellan hedersnormer och social utsatthet, utbildningsnivå,
ekonomiska förutsättningar och kulturella och religiösa övertygelser. Skillnaden är dock vilken typ av våld eller förtryck som kommer till uttryck. Är familjen till exempel välbärgad tenderar det psykiska våldet att användas i högre grad än fysiskt våld. Den som riskerar familjens heder isoleras, begränsas och
kontrolleras. I familjer med lägre inkomster är det istället det fysiska våldet som är mest framträdande. Författarna betonar även religion och utbildningsnivå. Ju starkare religiösa övertygelser desto starkare hedersnormer. Vidare menar författarna att ju högre utbildningsnivå desto mindre spelar den religiösa
auktoriteten någon roll. De menar att högutbildade som lever i en hederskontext är mer kritiska till hedersnormerna men att normerna ändå i viss mån efterföljs.
Medarbetarna i de civilsamhälleliga och offentliga verksamheterna som har intervjuats och som på ett eller annat sätt arbetar med personer och uppgifter relaterade till hederskontexten är uppdelade (Baianstovu, et al., 2019). Deras förståelse av hedersrelaterade problem, våld, förtryck och kultur skiljs åt. De olika uppfattningarna kan dels ha att göra med vilken typ av utsatthet den de möter är drabbad av och vem utövaren är. Men även utifrån vilket uppdrag och perspektiv de utgår ifrån. Detta menar författarna leder till en svår gränsdragning och skapar olika motsättningar och begränsningar. När de råder en uppdelad uppfattning försvåras identifikationen av problemet. Vidare betonar författarna att den delade uppfattningen är problematisk. Inte bara för att uppfattningen är delad utan även för att de olika uppfattningarna är ett problem i sig. Till exempel tenderar vissa uppfattningar kategorisering av individen som kan innebära en stigmatisering för både utsatt och utövare. Ett vi och dem skapas och framställer hederskulturen som något främmande. Detta tenderar att skapa diskriminering och ett förminskande av de utsatta (Baianstovu, et al., 2019). Ett annat problem som de betonar är att vissa uppfattningar reducerar hedersproblematiken till mäns våld mot kvinnor. Detta tendrar att osynliggöra andra faktorer och förövare som är relevanta för att synliggöra problematiken. Exempelvis osynliggörs kvinnliga förövare när hederskultur reduceras till mäns våld mot kvinnor trots att kvinnor i stor utsträckning utövar hedersförtryck mot familjemedlemmar (ibid).
3.3.2 Hederskulturens specifika uttryck
Hederskultur har ett specifikt uttryck som professionella behöver uppmärksamma (Baianstovu, et al., 2019). Det är normer om kön, ålder och sexuell läggning som konstant återskapas genom vidmakthållandet av normerna. Normerna är
uppbyggda på en maktordning som innebär att en man är överordnad kvinnan.
Äldre innebär ledande och heterosexualitet är den enda sexualiteten som accepteras (Baianstovu, et al., 2019). Normerna är lag i hederskontexten och positionerar individen på så sätt att alla deltar i våldsanvändandet och samtidigt begränsas de beroende på vilket kön, ålder och sexualitet de tillhör (Baianstovu, et al., 2019). Det kan tolkas som att våldsanvändandet i hederskontexten som alla deltar i, även de utsatta och begränsade, är de normer som de tillsammans
reproducerar och fogar sig efter. Till exempel när de utsatta och begränsade ställer samma krav på yngre syskon eller tillämpar normerna på sina barn när de själva blir föräldrar. Baianstovu, et al. (2019) menar att uppmärksammandet av det specifika uttrycket möjliggör ett omfattande perspektiv av fenomenet som
inkluderar alla offer och förövare. Både kvinnor och män. Det specifika uttrycket
innebär också att vi får en djupare förståelse och kan förstå hur våldsanvändandet innebär ett sätt för individen att bli accepterad och få tillgång till olika resurser i form av exempelvis social gemenskap, stöd eller hjälp av gemenskapen. Det specifika uttrycket kan exempelvis tolkas som att en man bestämmer i familjen.
Men om en man saknas så kan den äldsta kvinnan bestämma i familjen. Finns det en man som är homosexuell eller visar tecken på feminina drag så är det med stor sannolikhet inte han som bestämmer oavsett om han är äldst i familjen. Vidare menar författarna att rädslan för skam är så central i hederskontexten och bidrar till att de som ingår i gemenskapen, utsatta som förövare, fogar sig och accepterar normerna för att undvika skam.
3.3.3 Samhällsinsatser
Samhällsinsatserna för de som lever i en hederskontext beskrivs i studien som framgångsrika och bristfälliga. Det som utmärker sig som fungerande och som leder till goda resultat är goda relationer. Detta skapas, enligt författarna, när yrkesverksamma och de utsattas relation bygger på lojalitet, individens behov i centrum och individanpassat bemötande. Då har insatserna kunnat utvecklas på så sätt att det kommer till den utsattas nytta. Författarna uttrycker att
förutsättningarna för denna typ av relationsskapande är att de yrkesverksamma ,som individerna träffar, är medvetna om hedersutövandets komplexitet och har god kännedom om sitt handlingsutrymme inom sin profession (Baianstovu, et al., 2019). Med andra ord vet de var gränserna går och vad de är förmögna att göra.
De är uppmärksamma på fördomar om stereotyper och insatta i hedersutövandets praxis. Författarna uttrycker att flera av dessa relationer har skapats på skolan mellan skolkuratorer och elever. Därför menar de att skolan är en viktig plats att nå ut på till utsatta då det kan vara avgörande för vidare hantering av ärendet.
Det som fungerar mindre bra och som har inneburit trauma och andra förnödenheter för unga i en hederskontext är när professionella och
yrkesverksamma har agerat självständigt och utan att ta hänsyn till de berörda parterna. Arbetet och insatserna har bedrivits utifrån akuta och tillfälliga lösningar och det har saknats stödinsatser för ett fortsatt och långsiktigt arbete. Till exempel har det inneburit traumatiska avbrott mellan utsatta och deras familjer. Avbrotten har varit mot den utsattas vilja och har i vissa avseenden bidragit till att den utsatta har hamnat i en ännu mer riskabel situation (Baianstovu, et al., 2019). Till exempel nämner författarna att yrkesverksamma har kontaktat föräldrar bakom ryggen på ungdomarna för att de tror att de har en plikt att tala om saker som framkommit till föräldrarna. Det skulle till exempel kunna vara att unga uppgett att de vill flytta hemifrån då de känner sig begränsade, att de inte har tillräckligt mycket frihet. Detta kan ha kommit till föräldrarnas kännedom genom exempelvis socialtjänsten. Då kan föräldrarna ha svarat på detta genom att skuldbelägga den unga för att ha gått bakom ryggen på föräldrarna. Författarna tar upp ett exempel om en som flögs till hemlandet och blev bortgift till följd av att myndigheter kontaktat familjen när de istället skulle sett till barnets bästa. Vidare menar
författarna att de mest framträdande bristerna beror på avsaknaden av kunskap om hederskontextens komplexitet och hederskonstellationsens invecklade natur. Det resulterar i misstag från myndigheternas sida som blir påtagliga och negativt avgörande för de drabbade. Vidare uttrycker författarna att insatser efter
uppbrotten, som boende och stöd, saknas markant och innebär att många utsatta inte få den hjälp de behöver. Inte heller vågar de söka den hjälp de har rätt till då lösningar på problemet saknas (Baianstovu, et al., 2019). Här betonar författarna
att de som lever med hedersnormer är minst benägna att söka hjälp och stöd från myndigheter. Mot bakgrunden av detta går det att konstatera att det finns
tillfälliga insatser i ett inledande skede men att det saknas insatser som långsiktigt ger de utsatta skydd och trygghet. Författarna framhåller att bristerna är relaterade till okunskap och avsaknaden av resurser.
3.3.4 Inneslutning och mobilitet
Studien som Baianstovu, et al. (2019) har gjort är som tidigare nämnt mycket omfattande och innehållsrik. För att sammanfatta resultatet använder de två betydelsefulla begrepp. Inneslutning, som de definierar som orsak, och mobilitet, som de definierar som en av lösningarna för att motverka hedersnormerna. Kort sagt hävdar de att hederskontexten har en inneslutande struktur som bidrar till att de som lever i en hederskontext marginaliseras, av gemenskapen, och blir
beroende av varandra. Detta leder till att normerna får grogrund och fortsätter att vara aktuella i hederskontexten och överordnade juridiska lagar, regler och rättigheter som samhället står för. Mobiliteten som författarna beskriver som lösningen är de möjligheter som skapas av ekonomisk och social rörlighet och som kan urholka hedersnormerna och reproduceringen av dessa. Till exempel kan en ny gemenskap som skapas i nya sociala sammanhang innebära att individen kan identifiera sig med andra utanför sina egna (Baianstovu, et al., 2019).
Vidare menar författarna att vara en del av en annan gemenskap inte är tillräcklig utan individen behöver bli delaktig och bekräftad för att en lyckad utveckling ska ske. De illustrerar detta med att beskriva att en individ som arbetat och är
självförsörjande inte nödvändigtvis urholkar hedersnormerna men att
betydelsefulla och sociala relationer på en arbetsplats ,utanför primärgruppen, kan bidra till en utvecklig som förstärker ens identitet bortom kontroll, förtyck och normer.
Sammantaget visar tidigare forskning att hederskultur bidrar till rädslor, social utsatthet och till olika typer av förtryck. Ungas möjligheter verkar inte behandlas utifrån hederskultur utan endast utifrån hedersförtryck. Det verkar saknas studier som behandlar fenomenet utifrån att unga accepterar eller motiverar hederskultur.
Tidigare forskning avspeglar inte alla röster i hederskultur utan det tycks finnas ett glapp mellan hederskultur och hedersförtryck som inte kommer fram trots att det förekommer och som min studie kommer visa.