I en pågående debatt om musikvetenskap som akademiskt ämne kritiserar Lilliestam (2009) musikvetenskaplig forskning för att vara gammaldags och verklighets-främmande. Han är också kritisk till att musikvetare i alltför liten utsträckning behandlar sådan musik som berör många människor, en följd av att musikforskare typiskt ägnar sig åt exklusiva och smala genrer som få lyssnar på. Likaså har han invändningar mot att musikforskare för mycket ser musik ur musikskapares och musikers synvinkel och för lite uppmärksammar musikens användning, reception och publik. Den här avhandlingen har just det brukarperspektiv som Lilliestam vill se mer av och jag vill börja med att uppmärksamma ytterligare några musik-vetenskapliga arbeten som har detta perspektiv och redogöra för på vilket sätt de har relevans för mitt projekt.
Två arbeten som redan nämnts för att de bidrar med infallsvinklar och begrepp till avhandlingens teoretiska diskussion är Ruuds Musikk og identitet (1997) och DeNoras Music in Everyday Life (2000). Ytterligare ett arbete som bör omnämnas är boken The Hidden Musicians (1989), i vilken Ruth Finnegan uppmärksammar amatörmusicerande i den brittiska staden Milton Keynes. Bokens relevans för den här studien ligger i att den både visar på musicerandets betydelse för enskilda in-divider och hur människor rör sig mellan musikaliska sammanhang och hanterar de olika kunskapstraditioner som finns inom respektive miljö. Även Lilliestam har bidragit med forskning av det slag han anser det finns för lite av. Bland annat genom den bok (se sid 23) i vilken han uppmärksammar hur gymnasieungdomars pratar om musik på ett sätt som ligger i linje med kulturellt vedertagna föreställningar
6 Diskussionen har på Lilliestams initiativ tidigare också förts på S T M-online (2005) samt vid den årligen återkommande konferensen Musikvetenskap idag i Växjö 2006.
eller diskurser (Lilliestam 2001). I boken Musikliv (2006) diskuterar han på ett mer övergripande plan hur människor använder och förhåller sig till musik i en tid av snabba sociala och kulturella förändringar.
Det finns också musikvetenskapliga arbeten med ett utpräglat barn- eller ungdoms-perspektiv. I avhandlingen Med framtiden i backspegeln (2003) uppmärksammar Thomas Bossius black metal- och transkulturen, och även om fokus i första hand är förlagt till vad som är karaktäristiskt för de respektive musikkulturerna har också människorna som deltar i och medverkar till att upprätthålla och utveckla dem en framträdande plats. I Kajsa Paulssons avhandling Nu så ska du få höra: Svenska musikfonogram för barn 1904-1980 (2006) beskrivs hur utgivningen av musik för och med barn förändrats under den tidsperiod då musik gavs ut på skiva. Brukar-perspektivet kommer i det arbetet in genom att hon intervjuat personer som utifrån en retrospektiv synvinkel fått berätta vad musik i allmänhet och barnskivor i syn-nerhet fyllde för funktion under deras uppväxt.
Musikpedagogik
Ett delfält inom musikvetenskap som jag hämtat särskilt mycket inspiration från är musikpedagogik. En ofta uppmärksammad fråga bland musikpedagoger, både i och utanför Sverige, är betydelsen av att inta ett barn- och ungdomsperspektiv vid pla-neringen och utformandet av formell musikundervisning. Den amerikanska musik-pedagogen Patricia S. Campbell (1998) beskriver till exempel hur barn och unga lär sig om musik och att musicera även i sammanhang där det inte pågår pedagogisk verksamhet. Eftersom det innebär att de kommer till skolans musikundervisning med en mängd kunskaper och erfarenheter i bagaget är detta något som pedagoger bör ta hänsyn till för att barn skall kunna utvecklas och lära sig maximalt.
Även den svenske musikpedagogen Börje Stålhammar (2004:12) pekar på vikten av att ta ungdomars musikerfarenheter som utgångspunkt i samband med planering och genomförande av såväl musikundervisningen i grundskolan, gymnasieskolan och kulturskolan som musiklärarutbildningen (se också Stålhammar 1995). Han formulerar dessutom en kritik mot skolans musikundervisning för att den skiljer sig allt för mycket från ungdomars musikerfarenheter. Detta trots läroplansförfattares ambition att gå från ”skolmusik” till ”musik i skolan” (Stålhammar 1995:80) och att utvecklingen under 1990-talet blivit att musikundervisningen mer och mer kommit att ta sin utgångspunkt i sådan musik som ungdomarna själva lyssnar på, och mindre undervisningstid än tidigare ägnas åt det han kallar för ”tillrättalagd skolmässig musikundervisning” (Stålhammar 2004:7).
Uppfattningen om att det finns en stor skillnad mellan skolans musikförmedling och ungdomars musikvärld har diskuterats i en svensk kontext ända sedan 1970-talet och Stålhammars resonemang bygger vidare på de tankar som Bertil Sundin framförde då.
All empirisk forskning stöder tesen att ungdomar lever i två musikaliska världar, en s. k. seriös, vilken undervisningssystemet med begränsad framgång försöker förmedla till dem, och en kommersiell, som musikindustrin genom massmedia mera framgångsrikt inviterar dem till (Sundin 1972:272).
En liknande diskussion förs också i Storbritannien där Lucy Green i boken How Popular Musicians Learn (2001) pekar på hur de här två musikvärldarna skulle kunna förenas genom att i skolans musikundervisning låta sig inspireras av hur gehörsmusiker lär sig spela och utvecklar musikaliska färdigheter. I boken Music, Informal Learning and the School (2008), som bygger på ett forskningsprojekt som syftar till att finna pedagogiska metoder för att åstadkomma detta, utvecklar hon dessa tankar ytterligare.
Jag delar uppfattningen att det både är viktigt och nödvändigt att ta hänsyn till ungdomars musikaliska kunskaper och erfarenheter vid såväl planerandet som genomförandet av formell musikundervisning, men jag är däremot inte lika över-tygad som till exempel Stålhammar (1995, 2004) och Green (2001, 2008) om att musiken ungdomarna lyssnar på och utövar på fritiden skiljer sig avsevärt från den de kommer i kontakt med i skolan.
Bland musikpedagoger finns också ett stort intresse för att diskutera musik och identitet. Så sker bland annat i antologin Musical Identities (McDonald et al.
2002). I den inledande artikeln presenteras två olika infallsvinklar på musik och identitetsskapande: Hur individers musikaliska identitet skapas inom ramen för sociala och kulturella sammanhang, respektive vad musik spelar för roll för ska-pandet av en subjektiv identitet. Tyvärr saknas i de flesta artiklarna ett processuellt förhållningssätt till identitet (se s. 3). Till exempel beskrivs musikalisk identitet som synonymt med vilka musikaliska genrer ungdomar föredrar att lyssna på och i vilken grad de värderar musiklyssnade i förhållande till andra fritidsaktiviteter (Tarrant et al. 2002).
De senaste decennierna har musikpedagogik vuxit som akademisk disciplin i Sverige, bland annat till följd av att forskarutbildningar etablerats på flera av landets musikhögskolor. Det har resulterat i en ökad mängd avhandlingar och i några av dem uppmärksammas frågor kring identitet. Så görs till exempel i Gunnar Heilings Spela snyggt och ha kul (2000), Maria Karlssons Musikelever på gymnasiets estetiska program (2002), Johan Södermans Rap(p) i käften (2007) samt Manfred Scheidts Musiken, skolan och livsprojektet (2009).
Ett annat tema som är vanligt förekommande inom musikpedagogik är ungas musikaliska läroprocesser i och utanför skolans undervisning. I Tomas Saars avhand-ling, Musikens dimensioner (1999), uppmärksammas hur unga musiker orienterar sig i musiken och lär sig urskilja det som kännetecknar olika musikstilar, hur de skapar sätt att jämföra, bedöma och korrigera sitt musicerande, och hur de förhåller sig till rumsliga och tidsmässiga aspekter av musiken. I Claes Ericssons avhand-ling, Från guidad visning till förströdd shopping (2002) undersöks bland annat hur
högstadieungdomar uppfattar och värderar skolans musikundervisning. I den väcks även frågor kring vad musikaliskt lärande innebär för ungdomar.
Ytterligare en musikpedagogisk avhandling som bör nämnas i detta sammanhang är Anna-Karin Gullbergs Skolvägen eller garagevägen (2002). I den undersöks hur musiker lär sig spela rock på informell respektive formell väg i såväl institutionella som ickeinstitutionella läromiljöer. Gullberg intresserar sig liksom jag själv för processuella aspekter av lärande och för lärandets sociala dimensioner. En socio-logisk ansats har också Sture Brändström och Christer Wiklund i sin avhandling Två musikpedagogiska fält (1995). I den uppmärksammas bland annat hur sociala uppväxtvillkor påverkar vilka barn och unga som väljer att spela i kommunala musikskolan. Kommunala musikskolan som musikalisk lärandemiljö står även i fokus i Anna-Lena Rostvalls och Tore Wests avhandling Interaktion och kunskaps-utveckling (2001).
Ett perspektiv som dock tenderar att glömmas bort i de musikpedagogiska avhand-lingarna är vad det musikaliska materialet har för betydelse för identitetsskapande.
Även om man diskuterar olika musikaliska genrer och hur ungdomar föredrar viss musik framför en annan diskuteras sällan hur musiken klingar och vad det kan ha för betydelse för vad ungdomar föredrar att lyssna på och utöva.
Detta musikvetenskapliga arbete har även beröringspunkter med forsknings-området barn- och ungdomskultur.
Barn- och ungdomskultur
Ytterligare ett fält som jag hämtat inspiration från är forskningen om barn- och ungdomskultur. Ett av de första svenska arbeten som tematiserar ungdomar och musik är Under rocken (Fornäs et al. 1988). Boken fungerade när den publicerades som ett inlägg i ungdomsdebatten, och en av författarnas ambitioner var att visa på ett alternativ till bilden av unga som passiva offer för kulturindustrins mani-pulationer och synen på ungdomskultur som en destruktiv kraft och ett hot mot civilisation och moral. Ett arbete i en norsk kontext som har flera beröringspunkter med Under rocken är Sunwheels (Berkaak och Ruud 1994).
Tillsammans med boken Ungdomskultur: identitet motstånd (Fornäs et al. 1984) utgjorde Under rocken också starten på etableringen av ungdomskultur som en forskningsinriktning i Sverige. Under 1990-talet växte såväl intresset för att stu-dera ungdomskultur som antalet arbeten som behandlade frågor om ungdomars liv och vardag. Genom Forskningsprogrammet Ungdomskultur i Sverige (F U S), som för övrigt leddes av Fornäs, lades under första delen av 1990-talet också en ämnes-mässig, teoretisk och metodisk grund för vidare arbeten. Inom ramen för projek-tet uppmärksammades bland annat musikens betydelse som stilmarkör samt hur
7 Projektet startade 1987 och resulterade i sex publikationer mellan åren 1990 och 1994.
musikaliska och icke musikaliska stilelement förhåller sig till varandra (Bjurström och Lilliestam 1994).
Hur ungdomar använder musik som stilsymbol diskuteras också i Erling Bjurströms avhandling Högt & lågt (1997) som behandlar frågor om hur ungdomars musiksmak påverkas av sociala bakgrundsfaktorer som klass, kön och etnicitet. Det är ett tema som också står i centrum i en undersökning gjord av Mats Trondman (1989) vilken som även finns publicerad i Trondman (1990) och Jönsson et al. (1993).
Ett annat tema inom ungdomskulturforskningen är hur unga med hjälp av musik och musikutövande hanterar problem som följer av att växa upp i en senmodern tid (Sernhede 1996, 2002). Det finns enligt min uppfattning dock fler infallsvinklar än de ovan nämnda när det gäller hur och varför ungdomar som växer upp i bör-jan av 2000-talet ägnar sig åt olika musikaktiviteter som kan vara intressanta att uppmärksamma.
Om ungdomskulturforskningen tar fart i Sverige på slutet av 1980- och början av 1990-talet görs de första arbetena på barnkulturområdet redan på 1960-talet.
Då genomförde Sundin en undersökning av barns sångaktiviteter på förskolor i Stockholmsområdet vilket resulterade i böckerna Barns musikaliska värld (1977/1979) och Barns musikaliska utveckling (1978/1984). I sin avhandling Den spontane barne-sangen – vårt musikaliske morsmål (1985), som bygger på en liknande studie genom-förd på förskolor i Oslo, undersöker Jon-Roar Bjørkvold hur och när barnen sjunger samt vad sjungandet fyller för funktion i olika situationer. I en uppföljande studie (1991) jämför han sedan barnsång hos norska, ryska och amerikanska barn.
I takt med den musikteknologiska utvecklingen och de nya musikmedierna som den resulterat i intresserar sig allt fler forskare för vad detta innebär för människor i deras vardag. Mobilt musiklyssnande är temat för boken Sounding out the city (2000) i vilken den brittiske medieforskaren Michael Bull undersöker hur män-niskor i urbana miljöer använder portabla stereoapparater och vilka funktioner musik och musiklyssnande fyller när människorna rör sig mellan olika platser. I en uppföljande studie som publiceras i boken Sound Moves uppmärksammas hur människor med hjälp av mp3-spelaren iPod musiksätter urbana miljöer för att göra dem mer personliga och trevliga att vistas i (Bull 2007).
Om Bull intresserar sig för människor i alla åldrar studerar Ann Werner mer specifikt ungdomars musik- och medievanor. Hon undersöker bland annat hur en grupp tjejer mellan 14 och 16 år använder Internet för att sprida musik inom en kamratgrupp (2007, 2009).
Det finns också en del arbeten som uppmärksammar barns och ungdomars användande av andra medier än just musikmedier och som har relevans för den här undersökningen. Både Kirsten Drotner (2006) och Anna Sparrman (2002) uppmärksammar till exempel hur barn och ungdomar i sitt eget kulturskapande relaterar till och använder mediebilder som omger dem i deras vardag.
Disposition
Efter detta inledande kapitel där bakgrund och syfte presenterats, i vilket jag har redogjort för avhandlingens teoretiska och metodologiska utgångspunkter och vilka metoder jag använt samt placerat in avhandlingen i ett forskningssammanhang, följer fem kapitel där resultatet av undersökningen presenteras och analyseras. I kapitel två uppmärksammas hur musik förekommer i ungdomarnas vardag och vilka olika musikaliska handlingar de ägnar sig åt. Där diskuteras också massmedias betydelse som musikförmedlare och hur ungdomarnas sätt att lyssna på musik förändras i takt med den musikteknologiska utvecklingen. I kapitel tre står ung-domarnas sätt att prata om musik i fokus och då framförallt hur de uttrycker sig kring musik de säger sig tycka om eller musik de väljer att distansera sig från. Där uppmärksammas även hur ungdomarna i sina värderande kommentarer förhåller sig till föreställningar om musik och musikaliska genrer samt hur de själva aktivt deltar i att reproducera olika musikaliska diskurser. I kapitel fyra skildras ungdomar-nas organiserade fritidsmusicerande och hur musikutövande i tre olika kontexter, kulturskolans instrumentalundervisning, en kyrkokör och en rockskola erbjuder olika identitetsmöjligheter och olika sätt att lära sig spela. I kapitel fem analyseras ungdomarnas agerande under skolans musiklektioner och hur tidigare erfarenheter och kunskaper påverkar deras möjligheter att nå kursmålen. Det sista resultat-kapitlet, kapitel sex, bygger på fyra fallstudier av hur musik används för att skapa och uttrycka identitet. Kapitel sju utgörs av en sammanfattande diskussion.
33