Är det tillåtet att sälja en samling med urblåsta fågelägg?

Alla vilda fåglar inom europiska unionens territorium är skyddade genom artskyddsförordningen och handel med dessa är förbjuden. Ett undantag från förbudet finns om exemplaren är åtkomna före 1998, då artskyddsförordningen började gälla. Om arter som är listade på bilaga A till Rådets förordning finns med i samlingen måste en ansökan om CITES-intyg göras hos Jordbruksverket.

4.3.3.4 ATT TÄNKA PÅ I DJURAFFÄREN

Vid planering av besöket bör kontakt tas med den på länsstyrelsen som ansvarar för djurskyddstillsyn för att höra vad som finns noterat om djurskyddet, likaså för att kontrollera att lokalen är godkänd för verksamheten och att tillstånd till

yrkesmässig försäljning av sällskapsdjur finns. Före besöket är det också bra att ta reda på och anteckna vem i affären som har informerats om reglerna för tillstånd enligt artskyddsförordningen och när informationen gavs.

Platsbesök i zooaffärer behöver oftast inte föranmälas – besöket kan göras under affärens öppettider. Vill länsstyrelsen vara säker på att träffa den som ansvarar för verksamheten i en affär som också har anställda kan dock en föranmälan vara lämplig. Vid besöket bör namnuppgifter tas också på eventuella anställda i butiken.

Undersök vilka av de djur som finns i affären som är till salu och vilka som inte är det. Fotografera speciella kännetecken på exemplaren. För djur av vilda arter som förekommer i en zooaffär men som inte är till salu ska det finnas godkännande för offentlig förevisning enligt 37 § djurskyddsförordningen 1988:539. Det kan till exempel handla om butiksinnehavarens eller en anställds privata djur.

EXEMPEL

En verksamhetsutövare säger att någon lagt en grekisk sköldpadda (testudo hermanni) utanför hans dörr. Han undrar om han kan ta in den i sin

försäljningsverksamhet.

Verksamhetsutövaren bör informeras om att upphittade djur inte tillfaller upphittaren. Djuret ska lämnas till polisen som hittegods.

4.3.3.5 ATT TÄNKA PÅ I DJURPARKEN

Länsstyrelsen ska bedriva tillsyn över verksamheter som förevisar djur av vilda arter. Det kan gälla djurparker eller andra sådana typer av förevisning som avses i 40 § artskyddsförordningen.

Besöket kan med fördel samordnas med den på länsstyrelsen som ansvarar för tillsyns av djurskyddet.

EXEMPEL PÅ HUR DJURPARKEN KAN UPPFYLLA 49 § 1-2 PUNKTEN

Punkt 1

Forskning: Medverkan i forskningsprojekt som anordnats av till exempel SDF,

EAZA eller andra naturbevarande organisationer eller universitet.

Utbildning: Fortbildning av yrkesmänniskor som i framtiden kan arbeta med

artbevarande, till exempel djurvårdare på ett naturbruksgymnasium om det ingår artbevarande i utbildningen eller utbildning av högskole/gymnasieelever.

Informationsutbyte: Bevarandeavel genom att exempelvis tillföra data i stamböcker

från den egna forskningen/djurhållningen. Punkt 2

Informationsskyltar, guideböcker, filmförevisning, bildspel, guidningar av allmänhet och grupper/skolklasser. Det kan vara bra att ha en ansvarig för utbildningen. Det är också viktigt att utbildningen utvärderas regelbundet.

4.3.3.6 ATT TÄNKA PÅ VID ANDRA TYPER AV FÖREVISNING AV DJUR AV VILDA ARTER

När länsstyrelsen får in en anmälan om tillfällig förevisning av djur av vilda arter enligt 44 § artskyddsförordningen kan det också bli aktuellt med ett tillsynsbesök. Syftet med ett sådant besök är att se vilka arter som förevisas och att det finns CITES-intyg för exemplar av A-listade arter.

Förberedelserna inför besöket skiljer sig inte från andra tillsynsbesök, och det gör inte heller själva besöket. Det behövs dock inga underrättelser och ingen veterinär behöver delta.

4.4 Tillsynsavgifter

Liksom prövningen av en verksamhet är tillsynen avgiftsbelagd. Tillsynsavgiften skiljer sig mellan kommuner och länsstyrelser. Kommuner beslutar själva om storleken på tillsynsavgiften. När det gäller länsstyrelsen ska avgiften tas ut med ett bestämt belopp för varje timme handläggningstid. Aktuell kostnad för en

handläggningstimme finns i Naturvårdsverkets föreskrifter (1999:7) om artskydd. Avgiften tas ut för tillsyn av sådan verksamhet som kräver tillstånd enligt artskyddsförordningen, det vill säga preparering, handel och förevisning av vilda djur och växter. Avgift kan också tas ut för tillsyn av verksamheter som normalt inte kräver tillstånd enligt artskyddsförordningen, till exempel antikaffärer (7 kap 14 § förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt

miljöbalken).

Ytterligare information om tillsynsavgifter finns i Naturvårdsverkets

föreskrifter (NFS 1999:7) och i Naturvårdsverkets allmänna råd (NFS 2000:8) till förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken samt i Avgifter för prövning och tillsyn, handbok med allmänna råd 00:1.

Länsstyrelsens djurskyddstillsyn är skattefinansierad och därmed avgiftsfri så länge inga brister upptäcks vid tillsynen. Prövningen av tillstånd enligt 16 § djurskyddslagen är också avgiftsfri.

4.5 Ingripanden, tvångsåtgärder och

sanktioner

4.5.1 Föreläggande och förbud

Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att miljöbalken ska efterlevas. Detsamma gäller för efterlevnaden av föreskrifter, tillstånd, villkor och andra beslut som har meddelats med stöd av miljöbalken.

Detta bemyndigande har central betydelse för tillsynsverksamheten. Tillsynsmyndigheten kan nämligen meddela det föreläggande eller förbud som behövs för att vilken regel som helst i miljöbalken ska följas. Det gäller under förutsättning att den aktuella verksamheten eller åtgärden omfattas av miljöbalkens bestämmelser (26 kap 9 § miljöbalken).

I handboken för operativ tillsyn (2001:4) kap 3.2 finns detaljerade beskrivningar av den formella hanteringen av förelägganden och förbud.

4.5.2 Verkställighet, handräckning och rättelse

Om den som förelagts eller förbjudits att göra något inte följer beslutet kan tillsynsmyndigheten tvångsvis se till att det som ska göras verkligen blir gjort eller att det som förbjudits faktiskt också upphör. De möjliga metoder som myndigheten kan använda sig av är verkställighet, handräckning och beslut om rättelse. I kap 3.3 handboken om operativ tillsyn (2001:4) beskrivs dessa metoder mer utförligt.