– DET TOG T ID att komma tillbaka till de gängse rutinerna, säger Tor-
björn Nilsson. Först var det som att hamna på ett gungfl y. Det tog tid att hitta en trygghet. Fast trygghet kan både vara bra och också vara kvä- vande ibland.
En viktig skillnad mellan Torbjörn Nilsson och en del andra fotbolls- spelare som kommer hem till Sverige är att han var borta rätt kort tid, bara tre år, och det första av dem, i Eindhoven, var han mycket ung, och aldrig med i det ordinarie laget. I Tyskland var han det, i Kaiserslautern, men det var när han sedan kom hem till Sverige och IFK Göteborg som de stora framgångarna kom. När han slutat där var han en period tränare för U-21-laget.
Han avslutade inte sin karriär i Sverige, utan toppade den. Åren i ut- landet var mer ett led i utvecklingen, liksom för de fl esta andra hemvän- darna i denna bok.
– Vissa fotbollsspelare har lagt av när de kommer hem, säger han. Hade man kommit hem utan att fortsätta att spela hade det varit svårt. Jag var en eftertraktad fotbollsspelare när jag kom hem. Men om karriä- ren är slut då står inte folk och väntar. Det är den specialistkompetens som man har som efterfrågas.
– Man blir hårdare utomlands. Alla normer är annorlunda än de man har i Sverige. Allt var tuffare. De fl esta normer hur vi beter oss i Sverige är bra, i stora drag. I Tyskland knuffar sig den starkaste före i kön. Men jag tycker att rättvisefrågor är viktiga.
– Vi går inte in i känslor i Sverige så mycket som i andra kulturer. I Frankrike går man direkt in i känslorna.
– Jag trivs i Sverige. Ibland kanske jag går för långt i förståelse. Även om man ju kan klaga på saker och ting.
Men han klagar inte på skatterna.
– Vi bor ju i ett annorlunda land, vi är färre som ska dela på det och betala kostnaderna. En del svenskar säger till mig att de inte får något för sina skatter. Och de klagar på att de måste ha säkerhetsbälte.
– Kör inte på vägarna som skatterna betalar i så fall! säger jag. Och strunta i säkerhetsbälte – men du vill väl bli opererad när du råkar ut för en olycka? Det betalar skatterna.
– När jag var i Tyskland så var det stängsel överallt. Fanns det sjöar så var de privatägda. Vi tar det för givet att vi ska kunna bada i svenska sjöar utan att betala. Det är när man upplever motsatsen som man upp- märksammar det.
– Vad är lycka? Det är ju det man söker, lycka, balans i livet. Allt det som glädjer mig. Familjen. Det fysiska och det psykiska.
– Hade någon frågat mig för tio år sedan vad jag skulle göra nu, hade jag svarat fel. Jag visste inte att jag skulle skriva böcker och hålla föredrag.
Han är positiv till EU, men är rädd att skillnaderna mellan länderna ska försvinna.
– Jag tror att man kan ta bort identiteten på det som utmärker det här landet. Men jag tror att vi på längre sikt måste hålla ihop i Europa mot supermakterna.
Det första Torbjörn Nilsson gör när vi träffas för en intervju är att ge mig en mycket fi n bok om Jonsered. Han pekar stolt ut foton på olika byggnader, bland annat Sveriges första radhus. Det är ingen tvekan om att han tycker om Jonsered, dit han återvänt, och som han aldrig tänker fl ytta från.
Ibland gör han resor ut i världen och ser fotbollsmatcher. Och han reser ofta runt Sverige och håller föredrag (om laget och om teambuil- ding). Men han kommer alltid tillbaka till Jonsered.
Han älskar Jonsered.
Det var där han började spela, och det var där han avslutade sin kar- riär, och där tänker han alltid bo. Jonsered har ju också ett stolt idrotts- förfl utet. Det är ett gammalt brukssamhälle. Harry Martinsson skrev om det i sin förklädda memoarbok, ”Vägen ut” (1936). Där kallar han det X-red, men det är ingen tvekan om att det är Jonsered som Martinsson hamnar i under en vinter på väg ut i världen för att försöka få jobb på en båt. Martinsson skildrar bruksmentaliteten där man blev väl omhänder- tagen. Men inte diskuterade politik.
”Fotboll och bandy diskuterades desto mer. Det var inte en tillfällig- het att Bruket kunde ståta med de tre bästa namnen i svensk fotbolls- historia, centerforwarden Börjesson med hans två närapå lika skickliga kumpaner. Dessa tre voro de enda av Brukets arbetare som företagit någ- ra längre resor. På tegelhörnan talade de ibland om dess resor i fotbol- lens tjänst. De gjorde det med en viss likgiltighet som aldrig upphörde att imponera.”
Dessa fotbollsspelare visste hur man skulle göra när man kom hem i Sverige, ett land där understatements och anspråkslöshet värderas högt.
Detta har Martinsson fångat väl. Men han övervärderar de tre spe- larnas roll i svensk fotbollshistoria. Det hade han inte behövt göra, för det fi nns nog ingen lika liten plats i Sverige som fått fram så många bra spelare som Jonsered: tre av dem har varit med i landslaget. En var den legendariske Erik Börjesson vars son Reino var med i silverlaget från fot- bolls-VM 1958. Men framgångsrikast av alla var Torbjörn Nilsson.
Själv förklarar Nilsson Jonsereds framgångar i fotbollssammanhang med att det var där allt började. Det var där som den svenska fotbollen
föddes, med skottar som invandrat till bruket.