Y LVA JON S S ON - ST RÖMBE RG A R BETA R på Läkare Utan Gränsers svens-
ka huvudkontor i Stockholm. Där rekryterar hon och skickar ut, utveck- lar och tar emot volontärer när de kommer hem till Sverige från uppdrag i andra länder. Själv är hon sjuksköterska och har varit ute på fem upp- drag i olika delar av världen för Läkare Utan Gränser, bland annat Sierra Leone. Nu bor hon sedan fyra år i Sverige med man och två barn.
– Det var tufft att komma hem från Sierra Leone, säger hon.
– Men det var också mycket lärorikt. Man lär sig bli mindre gnällig när man är ute för Läkare Utan Gränser.
– Man är mer benägen att skita i regler som man inte tycker är så vikti- ga. Man blir mer pragmatisk. Den stora gåva som vi ger till volontärerna är att de inser hur enkelt livet är i Sverige.
– När jag kom hem från Sierra Leone, där det var inbördeskrig, var det stora förseningar på Gröna Linjen på tunnelbanan i Stockholm, och det var det stora bekymret och tidningarna var upprörda. Det blev lite tön- tigt faktiskt för mig, eftersom jag tyckte att det fanns större bekymmer i världen. Man kunde ju faktiskt ta en buss istället.
Läkare Utan Gränser i Sverige satsar på utbildning av volontärer, i första hand sjuksköterskor och läkare, men också barnmorskor, biomedicinska analytiker (de som förr kallades labbassistenter), psykologer, ekonomer och många andra. Men fl est är sjuksköterskorna.
Det fi nns också en viss verksamhet inom Sverige. Tidigare bestod den främst i att hjälpa gömda fl yktingar, vilket sjuksköterskor och läkare som varit ute i världen och arbetat ansågs ha speciella förutsättningar för. Den verksamheten har Röda Korset nu tagit över.
Alla medicinska volontärer som åker ut måste läsa en kurs i inter- nationell hälsa på sju till tio veckor, som handlar om sådant som tro- pikmedicin, vaccinationer och aids. Jönköpings och Uppsala universitet ordnar varje år för Läkare Utan Gränser sådana kurser, som ett femtiotal volontärer följer. Dessutom går de två veckors kurs om information om Läkare Utan Gränser.
Volontärerna brukar vara ute mellan ett halvår och ett år.
– Det vore bättre för projektens skull med ett år, men för privatlivet är det sämre, säger Ylva Jonsson-Strömberg.
En del av den förberedande utbildningen är i stresshantering, både stressen ute på fältet och när de kommer hem. När de ska åka hem de- briefas de först ute på fältet och sedan får de åka till Bryssel och genom- gå så kallade operativ debriefi ng under en dag.
I Stockholm får de sedan på kontoret gå igenom en personinriktad debriefi ng, där de får prata om sina personliga erfarenheter. Alla volon- tärer får också gå till psykolog minst en timme när de kommer hem. De fl esta har varit med om väldigt jobbiga saker. I nästan alla länder där de varit är aids vanligt, och de möter många svåra aidsfall. Det kan också vara inbördeskrig, som i Sierra Leone.
Mycket är annorlunda än man först skulle kunna tro. Sjuksköterskor kan ha arbetat med läkare från länder där hierarkin mellan dem och sjuk- sköterskorna inte är lika jämställd som vi är vana vid från Sverige.
Många upplever det som jobbigt att återvända till landstingen. De har arbetat fritt ute på fältet och kommer hem till rutiner som är nödvändiga där, och hamnar ibland i konfl ikter. Många sjuksköterskor åker därför ut igen, eller börjar plugga eller får sådana jobb inom landstinget där det händer mer, som distriktsköterskor. Eller byter helt jobb.
Eller åker ut igen för Läkare Utan Gränser. Men de fl esta läkarna åker aldrig mer än en gång.
Läkarna åker ut och lär sig väldigt mycket, men när de kommer hem inser man inte värdet av deras erfarenheter av till exempel infektions- sjukdomar som aids. Det är erfarenheter som många i vården i Sverige idag inte alls har. De som varit ute för Läkare Utan Gränser har sett mas- sor. Och de har också sett tbc-patienter ute på fältet och har lättare att diagnosticera det när de stöter på det i Sverige.
Ylva Jonsson-Strömberg försöker skapa kontakter mellan de hemvän- da volontärerna och svenska arbetsgivare.
– Vi vill att landstingen ska förstå att det är en vinst med personal som har jobbat för Läkare Utan Gränser. De som varit ute har en enorm potential och kan göra underverk i Sverige.
– Vårdförbundet borde starta en förening för internationella sjukskö- terskor, säger hon.
Det fi nns ju många andra internationella sjuksköterskor än de som rest ut för Läkare Utan Gränser, bland annat de som rest för FN. Därför, tycker Ylva Jonsson-Strömberg, att det vore bättre om Vårdförbundet skapade en sådan förening (det fi nns andra liknande föreningar) än Lä- kare Utan Gränser.
– Ett skäl till varför vi skickar ut folk i världen är för att de ska komma hem och berätta om det.
De blir ofta intervjuade i lokaltidningar, och är ibland ute och berät- tar i gymnasier och på Rotary och andra håll om sina upplevelser och er- farenheter. När det händer något i länder som Pakistan har Läkare Utan Gränser alltid volontärer som varit där, och som de kan slussa teve, press och radio vidare till för intervjuer. Tack vare dem fi nns det spritt över Sverige en väldig kunskap om världen. Till skillnad från de fl esta andra hemvändare som till stor del kommer tillbaka till Stockholm, hamnar Lä- kare Utan Gränser ofta på mindre platser ute i landet, och även i Norge,
där ju mycket svensk sjukvårdspersonal börjat arbeta på senare år.