Totalförsvarets sjukvård

Försvarsberedningen anser att sjukvården i totalförsvaret bör utgå från den civila sjukvårdsorganisationen, och att en omfattande paral- lell förmåga i Försvarsmakten således inte bör skapas. Det är utred- ningens utgångspunkt att hälso- och sjukvården i krig måste bedrivas som ett sammanhängande system inom totalförsvaret. Totalförsvarets sjukvård som den utformades tidigare omfattade även djursjukvård och tandvård1 _{vilket också lyfts i livsmedelssektorns redovisning} inför försvarsbeslutet.2 _{Varken djursjukvård eller tandvård är en del} av denna utrednings arbete varför detta inte kommer analyseras vidare. I en framtida struktur bör dock även dessa områden ingå som en del av totalförsvarets sjukvård.

Försvarsmakten är beroende av den civila hälso- och sjukvårdens kapacitet, men Försvarsmakten har förmågor att verka på platser där den civila sjukvården inte kan eller bör verka.

1 _{Försvarsmakten (2000), SjvR FM1, Sjukvårdsreglemente för Försvarsmakten – allmänna grunder,}

Samtidigt är det viktigt att beakta att vid ett överraskande väpnat angrepp kommer Försvarsmaktens sjukvårdsresurser inte omedelbart att vara tillgängliga. Det kan ta upp till en vecka att genomföra mobi- lisering.3,4 _{Det finns alltså anledning att anta att det vid ett överras-} kande anfall även i dag förhåller sig på så sätt att den civila hälso- och sjukvården till stor del ensamt måste möta samhällets samlade behov.

Försvarsmaktens hälso- och sjukvård är vare sig i fred eller krig dimensionerad för att möta civila vårdbehov utan för att möta de sär- skilda behov som följer av de uppgifter som Försvarsmakten har att lösa. I krig kommer Försvarsmaktens hälso- och sjukvård att vara starkt fokuserad på att ta hand om militär personal som är allvarligt skadad. På samma sätt som för den civila hälso- och sjukvården kom- mer det vid krig ändå att finnas vissa förutsättningar för Försvars- makten att ge enklare vård till militär personal som inte är högt medi- cinskt prioriterad.

Om inte också den civila hälso- och sjukvården ska införskaffa de kunskaper och den materiel som krävs för att kunna bedriva vård i en stridszon måste Försvarsmakten i vissa fall, t.ex. om man inte lyckats eller hunnit genomföra utrymning, vara beredda att lösa upp- gifter som innebär att civila skadade kan få ett första omhändertagande och transport ut ur stridszonen där den civila hälso- och sjukvården kan ta hand om dem.

Enligt utredningens bedömning är en utvecklad samverkan mel- lan Försvarsmakten och den civil hälso- och sjukvården viktig för att det civila ska kunna erhålla stöd från Försvarsmakten i ett gråzons- scenario där påfrestningarna på civil sjukvård ökar, utan att landet be- finner sig i krig. På samma sätt förekommer det frågor i gränsytan mellan militär och civil sjukvård som måste lösas för att den civila sjuk- vården vid krig ska kunna ge det stöd som Försvarsmakten behöver.

Frågor som rör den ovan nämnda gränsytan har betydelse för den planering som måste ske. Hur Försvarsmaktens sjukvårdsverksam- het ska organiseras och vilken förmåga den ska ha är främst en för- svarsfråga.

Det är dock nödvändigt för denna utredning att beröra frågor som rör samspelet mellan den civila och militära sjukvården vad gäller vissa förmågor och deras betydelse för att skapa ett sammanhängande

3 _{Försvarsberedningen, Motståndskraft (Ds 2017:66), s. 77.}

4 _{Försvarsmakten (2000), SjvR FM1, Sjukvårdsreglemente för Försvarsmakten – allmänna grunder,}

sjukvårdssystem. I de följande avsnitten behandlar utredningen där- för vissa sådana frågor.

5.1.1 Försvarsmaktens sjukvård

Utredningens bedömning: För planering och dimensionering av

den civila hälso- och sjukvården vid fredstida kriser och i krig är det viktigt att det tydligt framgår vilken sjukvård Försvarsmakten ska ansvara för i sådana situationer. Regeringen bör därför i för- svarsbeslutet ange en övergripande målsättning för Försvarsmak- tens sjukvård.

Försvarsberedningen anser att sjukvårdstjänsten i Försvarsmakten behöver utvecklas

Försvarsberedningen beskriver i Motståndskraft att möjligheterna till civila insatser i stridsområden i krig är begränsade. Även kvalifi- cerade militära sjukvårdsinsatser kan begränsas med anledning av stridsaktiviteter och hot från fiendens vapensystem. Den militära sjuk- vården på stridsfältsnivån måste därför koncentreras till livsuppehåll- ande och stabiliserande insatser för att möjliggöra vidare transport i vårdkedjan till fältsjukhus eller civila sjukhus där mer avancerade in- grepp kan genomföras. Försvarsberedningen konstaterar att Försvars- makten i dag har begränsade resurser att omhänderta ett stort antal skadade i ett stridsområde.5 _{Beredningen föreslår vidare i Värnkraft} att sjukvårdstjänsten i Försvarsmakten måste utvecklas och förstär- kas, att det måste finnas sjukvårdsresurser för det akuta omhänder- tagandet på taktisk nivå.6 _{Beredningen anser vidare att sjukvårds-} kedjan måste ses i ett sammanhang inom totalförsvaret och att de beredskapssjukhus som föreslås i delrapporten Motståndskraft utgör en central komponent även för det militära försvaret.

Civil sjukvård behöver veta vilket uppdrag den ska klara av

Utredningen delar Försvarsberedningens uppfattning att sjukvården måste ses som ett gemensamt system för totalförsvarets behov där militär och civil sjukvård behöver kunna stödja varandra. Den civila sjukvården behöver för sin planering veta vad den förväntas klara av och vad Försvarsmakten avser att klara själv. Gränsytan mellan mili- tär och civil sjukvård behöver vara tydlig, även om man i praktiken kommer att behöva arbeta tillsammans i många situationer. Utred- ningen uppfattar att utgångspunkten är att Försvarsmakten i första hand ska ansvara för all sjukvård på stridsfältet, vilket innebär om- händertagande av såväl egen som fientlig militär personal och civila skadade, till lands och till sjöss. Oavsett hur rollfördelning mellan Försvarsmakten och civil sjukvård ska se ut, så måste rollfördelningen slås fast så att den civila sjukvården vet vilka behov den ska möta. Tidigare beskrevs denna rollfördelning bl.a. i sjukvårdsreglemente för Försvarsmakten.7

Utredningen kan i likhet med Försvarsberedningen konstatera att Försvarsmaktens sjukvårdsförmåga inte är lika väl utbyggd i alla delar. Resurserna är begränsade och torde därför inte fullt ut svara mot de behov som uppkommer vid ett väpnat angrepp mot Sverige. Såvitt utredningen kan bedöma medger sjukvårdsresurserna i t.ex. hem- värnet och flygvapnets basförband inte samma kvalificerade förmåga till akut omhändertagande och transport som i manöverförbanden. Stridskrafter till sjöss har också starkt begränsad förmåga att trans- portera skadade längre än till kaj. Avsaknaden av vissa av dessa mili- tära förmågor kan innebära att den civila sjukvården, främst genom ambulanssjukvården, i avsaknad av kvalificerade militära resurser tvingas verka på platser utanför eller i direkt anslutning till den di- rekta stridszonen där det ur ett skyddsperspektiv inte vore lämpligt. Sådana situationer kan uppstå i exempelvis basområden, vid hem- värnsobjekt eller andra platser utanför den direkta stridszonen men där enstaka stridshandlingar ändå kan inträffa. Det är också tveksamt om de civila ambulansresurserna, utöver lämplighetsaspekten, är till- räckliga för att de utöver sina huvuduppdrag även ska kunna lösa sådana uppgifter. Utredningen delar således också Försvarsberedning- ens slutsatser att den militära sjukvården i denna del behöver utvecklas, inte minst för att det annars kan leda till ett överutnyttjande av civila

resurser. Regeringen bör därför i försvarsbeslutet ange vilket sjukvårds- uppdrag Försvarsmakten ska planera för att klara av.

5.1.2 Civil hälso- och sjukvård i krig

Hälso- och sjukvårdslagen gäller även i höjd beredskap och krig. En- ligt ansvarsprincipen ska den som ansvarar för en verksamhet i fred också lösa motsvarande uppgifter vid höjd beredskap och i krig. Kommuner och regioner ska därmed ha de planer som behövs för att de ska kunna upprätthålla sin verksamhet under höjd beredskap. Pla- nerna ska innehålla uppgifter om den verksamhet som ska bedrivas, krigsorganisation och vilken personal som ska tjänstgöra i organisa- tionen.8 _{Personalförsörjning inför kris och krig avhandlas utförligare} i bl.a. kapitel 7.

Vid ett överraskande väpnat angrepp behöver civil sjukvård vara förberedd på att Försvarsmakten inte är mobiliserad. I en sådan situa- tion behöver den civila sjukvården inledningsvis ensam ansvara för att det totala sjukvårdsbehovet i landet tillgodoses. Detta ansvar kom- mer att förändras i takt med att Försvarsmaktens egen organisation mobiliserar. Den civila sjukvården behöver således tillse att det även finns planer, lagerhållning m.m. för att kunna bedriva vård vid över- raskande masskadeutfall. Detta oavsett om skadeutfallet är orsakat av en stor olycka, en terroristattack eller ett väpnat angrepp. Planering för masskadeutfall beskrivs utförligare i avsnitt 5.4 nedan.