Trygghet och tydlighet

Tydlig och rak kommunikation, ett förtydligande av ansvar och uppdrag samt insyn i och medvetandegörande av helheten i verksamheten, upplevs ha skapat en större trygghet hos personalen, vilket även det bidragit till en större trivsel och arbetsglädje. Personliga samtal mellan chef och varje medarbetare har resulterat i en relation präglad av ömsesidigt förtroende; ett slags ”kontrakt” med individuella mål för varje anställd att arbeta mot. Man kan säga att uppdraget och

verksamhetens mål har brutits ner så att varje individ som arbetar med de boende har en tydlig bild av vad som förväntas av just dem i deras dagliga arbete.

Sektionschefen understryker just att syftet med att personalen finns på arbetsplatsen aldrig får tappas bort:

” /.../ syftet här är att vi alla ska ha en verksamhet vi kan stå för. Vi ska gå hem med samvetet i behåll, så att säga /.../ syftet är inte att vi ska må bra. Utan syftet är att de som bor här ska ha det bra. Och det är vårt gemensamma uppdrag. Och det får vi aldrig i någon diskussion tappa bort. Det är fokus.”

Uppdraget som verksamheten kretsar runt betonas också av flera informanter i intervjuerna:

” /.../ vi sätter ju alltid dem (de boende) i första hand och så utgår man från vad de behöver.” (2)

”De boende i första hand! Det säger man alltid.” (1)

”Det som alltid är viktigast är de boendes bästa. Det handlar om det. Alla vill det, vi har samma mål. De ska ha det bra, de ska ha livskvalitet. Det är i centrum.” (5)

Det tydliga målet uppfattas att ha skapat sammanhang och därmed trygghet för personalen. De anställda är nu medvetna om det gemensamma uppdraget och arbetar tillsammans för att uppfylla det. Samarbetet mellan avdelningarna på boendet upplevs av alla ha förbättrats avsevärt. Man pratar med varandra över avdelningarna och hjälper varandra när det t ex fattas personal någonstans:

”Samarbetet har blivit kanon, för nu ställer vi upp. Förra veckan var där en som var sjuk och i stället för att sitta och ringa på timanställda så ställer vi upp för varandra. Och löste problemet. Det gick jättebra.” (7)

”Vi samarbetar mycket mer över gränserna, avdelningar emellan, det gör vi nu. Man har lite mer förståelse för varandra /.../ innan så var det nästan som en tävling mellan avdelningarna /.../” (6)

Som vi redan nämnt är satsningar på personalen ett medel att nå verksamhetens mål, vilket ju skett i form av delegerat ansvar och kompetensutveckling genom utbildning. Medarbetarna är nu mer självständiga och tror på sin egen förmåga så att de vågar ta egna initiativ. Kommunikationen har blivit bättre och rakare. Likaså sopas inte begynnande konflikter under mattan, utan de tas upp på bordet direkt och avhandlas innan de får en möjlighet att växa sig stora och infekterade. Man upplever att alla kan säga vad de tycker idag och det är så att säga högt i tak. Det är en trygghet att våga säga sin åsikt och därmed kunna vara med och

påverka. Informanterna berättar om hur det var tidigare innan modellen:

”Det var så, att man kunde inte prata, alla kunde inte säga vad man tycker.” (7)

”/.../ du hade inte möjligheten /…/ att utvecklas vidare /…/ detta och detta skulle man kunna ändra, men man hade inte möjligheter /…/ Så man struntade i det.” (3)

”Nej, det vågade man inte (om att säga sin avvikande mening). Kanske nån gång nån vågade, men det var som att /…/ man skrattade åt det. Ja, det var inte många som kunde säga något. Man accepterade den verklighet som fanns /…/ man kände sig som underordnad.” (3)

I enkäten såg vi att de allra flesta (34 av 38) tyckte att de hade möjlighet att vara med och påverka – det fanns dock några som lämnade mer tveksamma svar. De som vi har intervjuat anser, att alla som vill kan också göra sin röst hörd och har möjlighet att påverka. Så här svarade några ur personalen:

”Om det är någon som inte trivs eller tycker nånting ska ändras, så kan de komma till henne /.../ Hon lyssnar på alla! /.../ alla har möjligheten att förändra.” (5)

”Ja. För vi har en modern chef /.../ hon lyssnar på de anställda, man kan gå direkt in till henne /.../ en modern chef ska vara så. Så får man personalen med sig ju och då lyckas man.” (9) ”Ja, från min synpunkt tycker jag de har det /.../ men vi får ju också lära oss det här att... jag har ju lärt mig den biten, när man sitter och diskuterar, när jag har pratat för mycket så säger jag ’och vad tycker du?’ till nån som inte säger nånting.” (1)

”Oh ja! Men innan hade jag inte det /.../ ja, jag tror alla har det. Men om nån inte har det, då är det den personens ansvar att komma fram med det, för då kan man få den hjälp man behöver.” (7)

Sektionschefen menade att personalen idag har en verklig möjlighet att påverka:

”Innan man (personalen) kanske kunde manipulera en och annan så där lite och utöva sin makt över en eller två kanske. Men nu har de ju reell makt, för nu har de en hel sfär att bestämma över. Som de här extrauppdragen de har. Och sen just att de sitter i sina mindre grupper och

tillsammans bestämmer allt egentligen /.../ de har ju verkligen makt att påverka.”

Det är dock inte alla som vill utnyttja möjligheten att göra sin röst hörd, men det är också accepterat att man valt att inte vara så drivande. På frågan om varför inte alla vågar säga sin mening fick vi bl a följande svar:

” /.../ det handlar inte om att våga. Det är bara det att de har valt själv. De trivs med sitt och följer det som andra skapar. Så det är inget fel i det, tycker jag, för alla kan inte.” (3)

”Inre osäkerhet, ingenting annat /.../ det finns ju såna människor överallt /.../ att man inte vågar säga vad man tycker och tänker och känner själv /.../ generellt sett så kan alla säga vad de tycker. så upplever jag det i alla fall. Jag tror att folk som inte vågar prata, att det är en egen känsla.” (4)

Även sektionschefen medger att det finns ett fåtal medarbetare som inte vill vara med och påverka, men ändå sköter sitt arbete, och på olika sätt försöker hon att särskilt uppmärksamma dessa personer:

”Jag tror att alla som vill ta det utrymmet gör det. Och sen är det de som inte vill. Och där är det viktigt att avdelningsansvarig uppmärksammar dem, för de har ju också mycket att ge. Jag gör ju det i medarbetarsamtalen. Så det kan ju vara att vissa, det vet jag ett par stycken, det är ju enda möjligheten under hela året som de verkligen får prata av sig. Men då har de åtminstone den och det är nytt för dem. ’Hon lyssnar på vad jag säger och mina åsikter!’ Där är ett par såna kvar som inte gärna... men vi är olika och de vill inte.”

Sektionschefen upplevs alltid vara tillgänglig för personalen. Även om det är självständiga medarbetare så kan de behöva råd och stöd emellanåt.

”Hon är här på dagen och hon är, ibland är hon här på kvällen /.../ Det bästa är att du kan ringa henne när du vill. Vi kan ringa henne på helgen /.../ vi har nattnumret som vi kan ringa. Det finns ingen begränsad tid att ringa (chefen). Vi lämnar meddelande och hon ringer alltid tillbaka.” (3)

Tidigare chefer har enligt de intervjuade varit mer osynliga på arbetsplatsen. Ett exempel:

”/.../ då hade vi en annan chef /.../ och jag såg henne aldrig! Även om man hade bekymmer så såg man henne aldrig /.../ Hon fanns inte, hon var på möten /.../ Jag kan säga att jag såg henne kanske en eller två gånger. Och det var bara att vi gick förbi varandra. Jag vet inte om hon visste vem jag var!” (7)

Personalen vittnar om att den nya sektionschefen gör det där lilla extra och uppmärksammar dem i vardagen. Det kan vara att bjuda på choklad på alla hjärtans dag eller en blomma till någon som gjort en bra insats. Och att vara tillgänglig, att vara där när personalen behöver henne. Sektionschefen promenerar dagligen runt i huset och ser och pratar med de anställda och de äldre om

vardagen på boendet. På så vis håller hon sig uppdaterad och är synlig för

personalen. Stöd, kontroll, information och uppmuntran på samma gång, kan man säga. Personalen upplever verkligen att deras chef stöttar dem och vill de väl, vilket känns tryggt när det t ex uppstår svåra situationer på boendet:

”För du vet, när man kommer in till (chefen), oavsett hur dåligt det är, så finns det alltid hopp. Det finns en lösning, nånting att börja från.” (7)

”Då är hon stöttepelaren. Hon går på rätt sida. Där är inget tu tal om saken. Hon samlar gruppen ’vad har hänt?’ /.../ sen löser hon det med oss och sen fixar hon det /.../ hon tar den där stora ansvarsbiten som är jobbig. Hon ställer alltid upp. Jag tror att det är det som gör att vi har det så bra här. Att man är trygg på sin arbetsplats. Jag tror det är väldigt viktigt.” (1)

Ett ytterligare mycket uppskattat inslag på arbetsplatsen, som också innebär trygghet för personalen, är satsningen på friskvård:

”En annan positiv förändring som hon infört är ju att hon verkligen bryr sig om personalen och våran friskvård. Och hon har ju anställt en hälsokonsulent /.../ hon satsar verkligen på friskvård också, hon vill att vi ska hålla ut.” (6)

”och sen har vi vår hälsovård om det skulle hända nånting, om inte jag mår bra eller jag har ont någonstans /.../ då skickar hon oss till hälsovården, hon väntar inte. Hon säger ’men då går vi dit och så kollar vi upp det´. Det är också kanon alltså. Så den där trygghetsbiten har man ju hela tiden på den här arbetsplatsen.” (1)

Att personalen trivs och känner glädje inför arbetet framgick tydligt i intervjuerna. De delade villigt och på ett otvunget sätt med sig av sina upplevelser av hur arbetet fungerar idag. Om hur de trivs idag svarade samtliga att de trivs mycket bättre nu, att det är stor skillnad från tidigare. Här är några av svaren:

”Man trivs med sina kolleger och just det att komma hit och säga ’åh, nu ska jag jobba!’ /.../ ’ja, nu ska jag gå till mitt jobb igen! Vad kul!” (1)

”Alltså, jag har alltid trivts. Det är inte det /.../ men jag mår bättre nu.” (6) ”Man trivs bättre, för att det är mer glad personal.” (3)

”Det är skönt att gå till jobbet och känna att det är roligt /.../ Jag trivs jättebra. Jag trivs förbaskat bra, det gör jag. Det är roligt att gå till jobb.” (4)

”/.../ alltså man känner sig glad när man går till jobbet och man känner sig glad när man går hem. Det är ju det som är det yttersta /.../ Man ska ju trivas med sitt arbete. På det sättet gör det ju också att du utför ett bra arbete. Tycker jag..” (2)

”Jo, nu har man ju det där ansvaret alltså. Man har fått ett ansvar ju /.../ det är klart att det känns jättebra. Man har blivit minst två centimeter längre tror jag när man går härifrån!” (9)