U NDERVISNINGEN I PLANERADE AKTIVITETER

Observation 1

Observationen gjordes av Selvete och skedde under en planerad aktivitet som var en av ett pågående projekt på avdelningen. Aktiviteten inleddes när barnen precis hade kommit in, efter att de hade varit ute på förskolans gård under förmiddagen. Förskolläraren Rita delade in barnen i tre små grupper. Detta undervisningstillfälle byggde på att spela Rekospelet. Rekospel är ett utbildningsmaterial som syftar till att lära barn om varför man inte ska slänga mat och vad de kan få göra för att minska matsvinnet samt hur man sorterar sopor.

Barnen och förskolläraren sitter kring ett litet bord. Pedagogen frågar barnen: Kommer ni ihåg vad vi gjorde förra gången?

Barnen svarar: Titta, lukta, smaka.

Pedagogen: När ska man titta, smaka och lukta?

Barnen: Om maten är färsk eller inte.

Pedagogen: Precis, för att ibland om man inte vet om det går att äta eller dricka så kan man till exempel titta på mjölkpaketet. Och då skulle man, vad skulle man göra?

Barnen: Först hälla mjölken i glaset, sen lukta, smaka och titta.

Pedagogen: Om mjölken inte luktar och inte smakar konstigt så kan

man faktiskt dricka den.

(Förskollärare Rita)

I denna observation ser vi att förskolläraren Rita hade ett tydligt syfte med själva undervisningen. Detta undervisningstillfälle var en målinriktad aktivitet, där barnen skulle lära sig mer om hur man minskar på matsvinnet genom att inte slänga mat i onödan. Förutom detta så lärde sig barnen även begreppen lukt och smak och varför man ska smaka och lukta på maten.

Lo (2014, s. 38) nämner att förskolläraren brukar planera ett lärandeobjekt innan själva undervisningen börjar. Om man vill lyckas med det ursprungliga lärandeobjektet är det viktigt att barnen har förkunskaper kring ämnet. I detta fall ser vi att barnen har förkunskaper kring det ämne som pedagogen presenterade för dem.

Pedagogen fortsätter och frågar barnen:

Men ägg då? kommer ni ihåg hur man gjorde med ägg. Om man vill koka ägg, då kan man inte se om ägget är färskt eller inte, hur gör man då.

Barnen: Man tar ett glas vatten, sen lägger man ägget i glaset.

Pedagogen: Om ägget sjunker då?

Barnen: Om det sjunker då är ägget färskt, om ägget flyter då är det inte färskt.

Pedagogen: Vad gör man då?

Barnen: Då slänger man det i komposten.

(Förskollärare Rita)

Vi kan se även här att barn har förkunskaper kring ägget, som grundar sig i tidigare undervisningstillfällen tillsammans med förskolläraren. Enligt variationsteorin är det viktigt att man kan urskilja ett fenomen från ett annat. Här ser vi att barnen har lärt sig att urskilja vad som är färskt och vad som inte är det. Lo (2014, s. 131) hävdar att om ett barn ska kunna urskilja ett fenomen eller ett objekt, är det viktigt att förskolläraren visar motsatsen till fenomenet. Om pedagogen inte ger exempel bara på olikheter, blir det omöjligt för barnen att urskilja de kritiska dragen. Här ser vi att pedagogen har visat och förklarat för barnen vad som är färskt och vad som är gammalt i det experiment som de hade utfört. Dessutom har pedagogen även uppmuntrat barnen att göra detta experiment hemma med sina vårdnadshavare.

Förskollärare Rita frågar barnen om de hade berättat för deras föräldrar om hur man gör med ägget för att se vilka som är färska och inte. Då svarade ett av barnen att hen har berättat för sin mamma och tillsammans provade att lägga ett ägg i ett glas med vatten. Då såg de tillsammans att båda flöt och detta betydde att äggen inte var färska.

(Förskollärare Rita)

Här ser vi att förskolläraren uppmuntrar barnen att utföra experimenten hemma med sina vårdnadshavare, för att sedan berätta för de andra barnen i förskolan om hur experimentet gick till. Reis (2011, s. 27) menar att det som krävs för att barnen ska lära sig att urskilja ett fenomen är att de måste urskilja variationer från fenomenet. Exempelvis, för att förstå vad som är långt måste de ha lärt sig vad som är kort. Om barnet inte hade gjort detta experiment tillsammans med förskolläraren så skulle hen inte kunnat urskilja vad som var färskt och inte. Lo (2014, s.131) hävdar att det är viktigt att förskolläraren utmanar barnen att framföra vad de har lärt sig under aktivitetens gång. Då kan förskolläraren se på vilken nivå barnen ligger och vad de har lärt sig. På så sätt kan det bli lättare för förskollärare att utveckla aktiviteten för att nå uppnå nästkommande mål.

Undervisningen fortsätter och pedagogen säger “Nu ska vi se, idag ska jag lära er om hur ni tar hand om dessa förpackningar, så att de inte hamnar i de vanliga soparna eller i naturen. Vi ska lära oss att sortera, vet ni hur många gånger man kan återvinna en tidning? Sju gånger, de tidningar eller papper som vi slänger i återvinningen, det blir till nytt papper, så det är mycket viktigt att man slänger i rätt återvinningsstation och inte i vanliga sopor. Man kan återvinna burkar och PET-flaskor. PETflaskor och burkar kan ni panta i matbutiken, har ni pantat någon gång?” Ett barn nickar, ett annat barn säger “Inte jag”, ett tredje barn säger “Mamma betalade jättemycket pengar på den nya maskinen, då fick hon mycket pengar”.

Pedagogen tänker och säger sen “Menar du att mamma gick till bankomaten för att ta ut pengar?” Barnet nickar och säger “Ja!” Då svarar pedagogen “Ja, man kan ta ut pengar från bankomaten men jag menar pantmaskinen där man pantar, vet ni vad? Vi kan gå till centrum någon gång, för att se hur det går till när man pantar flaskor. Bara så ni vet, man lägger de tomma flaskorna i pantmaskinen, sen får man ett

kvitto och då går man till kassan för att få pengar från det man har pantat”.

(Förskollärare Rita)

I denna händelse ser vi att pedagogen försöker förklara för barnen om hur det går till att panta PET-flaskor. Dock kan barn ibland missuppfatta vad pedagogen säger om de inte har tillräckliga förkunskaper kring ämnet. Variationsteorin säger att människor kan uppfatta och förstå saker och ting olika. Det är viktigt att vi människor är öppna och har förförståelse för att människor kan uppfatta och tolka saker olika, beroende på sina tidigare erfarenheter (Lo 2014, s. 129–

130). I detta exempel ser vi att ett barn inte har några erfarenheter av vad en pantmaskin är för något men hen har andra förkunskaper kring bankomater, eftersom hen har sett när hens mamma tog ut pengar från bankomaten, vilket förväxlas med en pantmaskinen.

Aktiviteten fortsätter och det är dags för nästkommande moment i spelet, att hitta lösenordet som de behöver när de ska besöka kapten Reko på Skansen. Barnen hjälps åt att sätta ihop pusselbitar, de samarbetar med varandra och kommer på idéer om var varje pusselbit ska vara.

Förskolläraren berömmer barnen när de hittar rätt. Efter att alla pusselbitar är på sin plats, skriker två barn och säger “Släng inte maten. Det står släng inte maten”. Pedagogen frågar “Hur visste ni det?

Kan ni läsa?”. Barnen svarar att de kan läsa och säger att lösenordet är “Släng inte maten”. Förskolläraren bekräftar detta och säger att de måste komma ihåg lösenordet, för att de behöver den för kommande besök till Skansen. När förskolläraren frågar om vad de har lärt sig svarar barnen “Att man inte ska slänga mat i onödan och att vi måste sortera”.

(Förskollärare Rita)

Förskollärare Rita uppmuntrar här barnen att sätta ihop pusslet tillsammans och ger positiv återkoppling när barnen lyckas. Hon stödjer och hjälper barnen under hela aktiviteten. Vi kan se att förskollärare Rita är väl insatt i ämnet. Hon har kunskaper om spelet och ämnet. Hon involverar barnen i själva aktiviteten, genom att ställa öppna frågor, så att barnen kan tänka själva. På så sätt kan barnen få en djupare förståelse om självaste ämnet. Lo (2014, s. 173) menar att om man vill att barnen ska lära sig och förstå ett ämne, är det viktigt att tänka på hur

ämnet presenteras, vilka kunskaper förskolläraren bemästrar samt vilket förhållningssätt förskolläraren har när hen undervisar.

Observation 2

Denna observation gjordes av Selvete och skedde under ett planerat undervisningstillfälle där barnen skulle odla grönsaker tillsammans med förskolläraren Ulrika. Aktiviteten började klockan 9.30 på morgonen och barnen var ute och lekte på gården. Det var många barn och inte så mycket personal då hälften av personalen var inne och hade morgonmöte. Förskollärare Ulrika väntade tills de andra pedagogerna var klara med mötet, innan hon bestämde sig för att gå in med fem barn som hon hade tänkt att utföra aktiviteten med. Aktiviteten gick ut på att barnen skulle odla olika grönsaker.

Pedagogen och barnen sätter sig vid ett litet bord och då frågar pedagogen: Vet ni vad vi ska göra nu?

Barnen svarar: Plantera tomater och gurkor

Pedagogen: Precis det ska vi göra nu och vad behöver man för att plantera tror ni?

Barnen: Vatten

Pedagogen: Förutom vatten behöver vi jord och frön.

Barnen pekar på frön och säger: De här är frön.

Pedagogen: Ja, det är det. Nu hämtar jag jord, skedar, krukor eftersom vi behöver dem för att kunna odla våra grönsaker

Barnen: Varför finns det hål i krukorna?

Pedagogen: Därför att vattnet ska kunna rinna igenom. Nu kan ni börja att fylla krukorna med jord. Först fyller vi på jord och sen häller man på vatten. Vi kommer även att ha en plastpåse för att lägga krukorna i för att göra ett växthus.

Barnen frågar pedagogen: Räcker det med jord, säg stopp när det är tillräckligt med jord.

Pedagogen: Jag tror att det räcker med jord nu, vad vill ni plantera, ska ni ta gurka och se vad som händer? Vet ni, om vi tar frön från tomater så kommer det att växa tomater. Är det ingen som vill odla tomat idag?

Ett barn säger att det vill odla tomater, ett annat säger att de vill odla gurka. Ett annat barn säger ”Ge mig vatten. Säg stop, Ulrika, säg stopp”. Ett annat barn säger ”Hon sa att vi kan ta ganska mycket jord, här får du lite jord av mig”

Pedagogen: Jag tycker att det räcker nu, nu var det fröna, vatten, vad behövs mer? Vi har jord, krukan, en plastpåse som vi kommer att vika och sen behövs, vad behövs det mer?

Pedagogen: Nu kommer jag vika ihop plastpåsen men vet ni vad, det behövs lite luft, så nu tar jag en gaffel och gör små hål i plastpåsen så att grönsakerna kan andas, eftersom grönsakerna behöver lite luft. Nu får de lite luft via de här hålen som jag gjorde med gaffel. Detta kommer att bli ett växthus till våra grönsaker.

Ett av barnen tar krukan och ställer den vid fönstret och säger att växten behöver luft.

Pedagogen: Luft eller vad, varför ställer du den vid fönstret, vad behövs förutom vatten och jord, vad behövs de mer tror ni, varför lägger du krukan vid fönstret?

Barnen: För att den ska växa. Ett annat barn säger luft, barnen småpratar med varandra men kommer inte på att den även behöver sol.

Pedagogen: Våra grönsaker behöver solljus för att de ska kunna växa Ett barn pekar ut på solen från fönstret.

(Förskolläraren Ulrika)

I denna observation ser vi att det sker mycket kommunikation och samspel mellan barnen och förskolläraren. Barnen kommunicerar och hjälper varandra. Barnen har ständig

kommunikation med varandra, men de behöver ändå hjälp från en mer kompetent person, en som är mer insatt i ämnet. Processen som barnen går igenom med hjälp av den kunniga personen som i detta fall är förskollärare kallar Vygotskij för den proximala

utvecklingszonen.

Den proximal utvecklingszon kännetecknas av att barnen behöver hjälp från en mer kompetent person för att nå den nästkommande nivån i en uppgift eller i en aktivitet. Vygotskij menar att

när människor har väl lärt sig ett begrepp eller klarar av att behärska något nytt kan de även lära sig nya saker inom en viss period med hjälp av en mer kunnig person (Säljö 2014, s. 305).

Vygotskij ser på lärandet som en pågående process där människor skaffar sig nya kunskaper och erfar nya erfarenheter i interaktioner med andra människor (ibid). För Vygotskij är samspelet kärnan till all undervisning menar Jerlang och Ringsted (2008, s. 367).

Observation 3

Även denna observation, som Bill observerade, var en planerad målinriktad aktivitet, denna gång med syfte att träna barnens uttal.

Förskolläraren Helena ropade på två barn som är var på gården att de skulle komma in. Hon berättade för barnen att de ska göra en aktivitet i ateljén. Anledningen till att Helena valde två barn var att ett av barnen behövde träna uttalet, något hon berättat för mig innan aktiviteten började. Vid detta undervisningstillfälle fick barnen pröva ett nytt material.

Förskollärare Helena börjar med att visa materialen för barnen men säger inte vad dessa material heter. Hon frågar barnen vad dessa material heter. Ett av barnen svarade “Det är papper och en spray”.

Dock vet inte barnen vad det tredje materialet heter. Helena frågar då om de kanske har sett materialen innan. Barnen svarar att de inte har det. Förskolläraren Helena säger till barnen att de kan känna och lukta på den. Barnen gör det och efter en stund frågar förskolläraren “Vad tror ni att det är för material?”. Barnen svarar att de inte vet. Då förklarar Helena att materialet är kol och att det kan användas för att rita. Hon frågar sen barnen om de vet varifrån kolet kommer. Båda barnen tittar på varandra och svarar att de inte vet. Då säger Helena att “När ni grillar med era föräldrar kanske ni har sett någonting svart som era föräldrar använder för att elda. Det kallas för kol och kolet kommer från trädet. Efter att hon förklarat vad materialet heter och var det kommer ifrån säger hon till barnen att de kan börja rita med kolet.

Under hela aktiviteten ställer förskollärare Helena frågor till barnen, för att uppmuntra dem att använda språket så mycket som möjligt. Till slut frågar pedagogen om de kan tänka sig att göra aktiviteten igen. Båda barnen svarar att de vill göra det igen, eftersom aktiviteten var rolig och det var roligt att rita med kolet.

(Förskollärare Helena)

I denna situation kan vi se att det sker mycket kommunikation mellan Helena och barnen och denna kommunikation sker främst genom språket. Enligt Vygotskij sker undervisningen i samspel mellan lärare och elev eller mellan elev/elev och detta är kärnan i undervisningens lärandeprocess (Kroksmark 2011, s. 452). Förskollärare Helena samspelar med barnen under hela aktiviteten och hon försöker även att inkludera barnen i aktiviteten genom att ställa frågor.

Dessutom ger hon barnen tid för att tänka och fundera för att komma fram till ett svar.

Lo (2014, s.173) hävdar att det är väsentligt hur ett ämne presenteras för barnen vilket kräver en kompetent pedagog som har fördjupade kunskaper i själva ämnet samt förmåga att hjälpa barnen att förstå ämnet. Förskollärare Helena tänkte alltid på hur hon presenterade materialet för barnen. Hon förklarade även och hjälpte barnen genom att ge små ledtrådar för att de skulle kunna förstå ämnet bättre. Hon lät också barnen känna och lukta på kolet samt även rita med det på ett papper. Dessutom gav hon exempel om kolet som barnen kunde relatera till sina erfarenheter.

Observation 4

Observation fyra utfördes av Bill. Detta undervisningstillfälle var en fri aktivitet, där barn kunde leka fritt med vatten, som genomfördes varje onsdag på förskolan. Då går de till ett speciellt vattenrum där barnen får leka fritt. Denna dag som observationen genomfördes var det bara tre barn som deltog i aktiviteten.

Pedagogen börjar genom att säga “Idag är det onsdag och kommer ni ihåg vad det betyder?”. Barnen svarar att det är vattendag. När barnen går till vattenrummet frågar förskollärare Hilma, om de kommer ihåg vad är det man måste göra innan man går in i vattenrummet. Barnen svarar att de vet och förklarar hur det brukar gå till. När barnen leker säger förskolläraren Hilma ”Ni kan använda hinkarna som ligger bakom

er. Det finns en stor hink och en liten hink”. Efter att barnen börjat leka med hinkarna och fyllt dem med vatten, frågar Hilma barnen “Väger den hinken som är fylld med vatten mer än hinken som är tom?”.

Barnen funderar en kort stund och börjar att prova. Efter en stund kunde barnen svara på frågan. Efter några minuter frågar Hilma “Om ni fyller hinken med vatten och den andra hinken med sand, vilken skulle väga mer?”. Barnen funderar och svarar att de inte vet. Hilma säger då att de kan prova tillsammans någon gång under sommaren.

Barnen blir glada över detta.

Hilma ställer många frågor till barnen under hela aktiviteten och ger barnen lång betänketid att svara. Hon använder sig av prepositioner när hon pratar med barnen som till exempel “Kan du hämta hinken som ligger under vattenbord”, “det rinner vatten mellan dina fötter” och “det finns två kompisar bredvid dig som också vill använda hinkarna”.

(Förskollärare Hilma)

Här kan vi se att barnen har erfarenhet och kunskaper kring aktiviteten, eftersom de brukar ha denna aktivitet varje onsdag på förskolan. Lo (2014, s. 38) menar att man inom variationsteorin lägger stor vikt vid barnens tidigare erfarenheter och barnens förkunskaper kring ämnet. På så sätt kan de utvecklas och lära sig nya saker i förskolans kontext. Barnen vet hur allt ska gå till och känner igen alla material som finns i rummet. Vi kan även konstatera att Hilma utmanar och inkluderar barnen genom att ställa frågor. Hon ställer frågor till barnen medvetet, för att barnen ska kunna träna på det muntliga språket. Utöver det ger hon även barnen tid till att tänka själva. Här ser vi att förskolläraren Hilma använder språket som hjälpmedel för att kommunicera med barnen men även ger möjlighet och tid till att barnen ska uttrycka och tänka kring själva innehållet. Detta kallar Vygotskij för det intellektuella redskapet. Han menar att vi människor använder språk som redskap för att kunna kommunicera med andra människor i vår omgivning (Säljö 2014, s. 299). Enligt Vygotskij är språket ett viktigt redskap eftersom tack vare språket kan vi människor uttrycka oss samverka samt kommunicera och interagera med varandra. Vygotskij menar att kommunikation med andra människor via det verbala språket är det som formar vårt tänkande (Säljö 2014, s. 303).

7.1.1. Sammanfattning

Sammanfattningsvis verkade som att alla fyra förskollärare hade tydliga syften och mål med sin undervisning. Förskollärarna var väl medvetna kring de ämnen som presenterades för barnen.

Trots en gemensam medvetenhet kring syfte och mål så varierade förskollärarnas arbetssätt kring undervisningen. Två av förskollärarna la stort fokus vid att barnen skulle lära sig om de ämnen som de undervisade. De hade tillräckliga kunskaper själva om ämnet och var även medvetna om barnens erfarenheter och förkunskaper. Detta hjälpte förskollärarna att låta barnen fördjupa sig i ämnet och därmed uppnå de mål som förskollärarna ansåg var viktiga under dessa aktiviteter. Medan förskolläraren Ulrika och Hilma hade också tydliga syften och mål med sina aktiviteter, men la mindre fokus på ämnets innehåll och la större vikt vid barnens

Trots en gemensam medvetenhet kring syfte och mål så varierade förskollärarnas arbetssätt kring undervisningen. Två av förskollärarna la stort fokus vid att barnen skulle lära sig om de ämnen som de undervisade. De hade tillräckliga kunskaper själva om ämnet och var även medvetna om barnens erfarenheter och förkunskaper. Detta hjälpte förskollärarna att låta barnen fördjupa sig i ämnet och därmed uppnå de mål som förskollärarna ansåg var viktiga under dessa aktiviteter. Medan förskolläraren Ulrika och Hilma hade också tydliga syften och mål med sina aktiviteter, men la mindre fokus på ämnets innehåll och la större vikt vid barnens