U NDERVISNINGSBEGREPPETS INNEBÖRDER

Artikeln Undervisningsbegreppet och dess innebörder uttryckta av förskolans lärare, av Jonsson, Williams och Pramling Samuelsson (2017, s. 96–99) visar att begreppet undervisning blev aktuellt att diskutera efter att det dök upp 2011 i skollagen. Diskussionen har lett till att aktiviteter inte längre bara görs för stunden, utan att det alltid måste finnas ett syfte med aktiviteten. Forskarna tror att detta också beror på en ny sorts medvetenhet som har kommit i samband med den senaste reviderade läroplanen. Vidare påpekar författarna att genom att dokumentera undervisningstillfället kan det vara lättare att följa barnets utveckling och dokumentation kan innehålla konkreta strategier som förskollärare kan använda sig av i olika situationer. De uttrycker det som att “undervisning i förskolan har bidragit till att barns lärande måste ses, mätas och förstås vilket görs med hjälp av dokumentation” (Jhonsson, Williams &

Pramling Samuelsson 2017, s. 96–99).

6.2. Samarbete mellan förskollärare och barn

I artikeln Undervisning i förskolan – en fråga om att stötta och att skapa gemensamt fokus av Melker, Mellgren och Pramling Samuelsson (2018, s. 73) lyfter författarna fram att undervisningen i förskolan handlar om interaktion och samspel “mellan den som undervisar och den som undervisas”. Vidare menar författarna att undervisning kan ses som komplex men det är förskolans uppdrag att utföra undervisningen. Under undervisningssituationer kan barnen lära sig bland annat om att kommunicera och samarbeta med varandra. Dock kan det bero på inriktningen som förskolläraren har med undervisningen.

I artikeln framkommer även vikten av att lyssna på barns idéer och ta hänsyn till det barnen är intresserade av, för att kunna planera ett meningsfullt undervisningstillfälle. Under undervisningstillfället bör pedagogen ge barnen stöd, genom att både lyssna på deras funderingar och ställa frågor som hjälper barnen att förstå aktiviteten. Dessutom måste förskollärarna låta barnen prata med varandra, för att de ska kunna dela erfarenheter och lära sig av varandra (Melker, Mellgren & Pramling Samuelsson 2018, s. 71, 81, 82).

6.3. Att vara uppmärksam på barns perspektiv

I artikeln Undervisning i förskolan – Om möjligheter att integrera förskolans bildningsideal med nya uppdrag av Thulin och Jonsson (2018, s. 105), betonas vikten av att vara uppmärksam på barns perspektiv. Genom att ta hänsyn till barns perspektiv kan man få insyn på var det enskilda barnet befinner sig i sin förståelse av något visst. Detta i sin tur kan användas som utgångspunkt för barnets vidare kunskapsutveckling samt för att skapa nya undervisningstillfällen.

Författarna menar att man kan använda sig av vardagliga situationer för att undervisa och lära barnen om ett tema. Dock krävs en medveten förskollärare som kan upptäcka lärandepotential i sådana situationer. Det krävs också att förskolläraren utmanar barnen och beaktar deras perspektiv samt ställer utmanande frågor som kan hålla barnet intresserat under hela undervisningstillfället (Thulin & Jonsson 2018, s. 102, 104).

6.4. Utgå utifrån barnens intresse

Artikeln I mötet mellan lekens öppenhet och undervisningens målorientering i förskolan av Björklund och Palmér (2019, s. 71–73) visar att förskollärarens målorientering växlar i förhållande till barnens intentioner. Ibland vill man att barn lär sig om ett visst ämne men om man ser att de inte är intresserade av att utforska det kan vi ställa frågor för att rikta deras uppmärksamhet till det. Detta innebär att man ibland kommer att behöva ändra sitt ursprungliga mål man hade med aktiviteten och utgå från det barnen är intresserade av. För detta krävs det att förskollärare är uppmärksamma på det barnen gör och uttrycker.

6.5. Begreppet lärande - lärande i förskola

I kapitel Undervisning, lek, lärande och omsorg – förskolans hörnstenar av Björlung och Pramling Samuelsson (2018, s. 102–103) skriver författarna att begreppet lärande och undervisning ofta blandas ihop och att dessa begrepp har olika innebörd. De menar att begreppet lärande handlar om det barnen har varit med om och det barnen har erfarit. Författarna definierar lärande som något som barn har upplevt och fått kunskap om. Lärandet enligt författarna sker inom barnen och det barnen har erfarit och fått kunskap om.

6.6. Begreppet undervisning

I kapitlet Undervisning i förskolan av Sheridan och Williams (2018, s.11), står det att begreppet undervisning sker i både spontana och planerade aktiviteter under förskollärarens ledning.

Författarna betonar att begreppet undervisning inte är något nytt begrepp utan det har varit en del av förskolans tradition sen Friedrich Fröbels tid. Dock har begreppet haft olika betydelse under olika tidsperioder.

Sheridan och William (2018, s. 11) skriver att undervisningen ska planeras, utföras och utvärderas. Undervisning bygger även på samspel mellan två eller flera individer som tillsammans fokuserar på ett och samma lärandeprojekt. Undervisningen kännetecknas av lärande, lek, omsorg och barnets delaktighet (ibid).

7. Resultat och analys

I detta avsnitt kommer vi att presentera vårt föreliggande studiens resultat- och analysdel. Vi har valt att knyta ihop dessa delar på så sätt att pedagogernas citat kommer att analyseras utifrån studiens teoretiska utgångspunkter samt och den tidigare forskning som presenterats. Data som vi samlat in från intervjuerna och observationerna har vi valt att dela upp i tre kategorier som är kopplade till studiens frågeställningar. Dessa kategorier är undervisningen i planerade aktiviteter, hur definieras begreppet undervisning samt undervisning i målinriktade och spontana aktiviteter.

7.1. Undervisningen i planerade aktiviteter

Observation 1

Observationen gjordes av Selvete och skedde under en planerad aktivitet som var en av ett pågående projekt på avdelningen. Aktiviteten inleddes när barnen precis hade kommit in, efter att de hade varit ute på förskolans gård under förmiddagen. Förskolläraren Rita delade in barnen i tre små grupper. Detta undervisningstillfälle byggde på att spela Rekospelet. Rekospel är ett utbildningsmaterial som syftar till att lära barn om varför man inte ska slänga mat och vad de kan få göra för att minska matsvinnet samt hur man sorterar sopor.

Barnen och förskolläraren sitter kring ett litet bord. Pedagogen frågar barnen: Kommer ni ihåg vad vi gjorde förra gången?

Barnen svarar: Titta, lukta, smaka.

Pedagogen: När ska man titta, smaka och lukta?

Barnen: Om maten är färsk eller inte.

Pedagogen: Precis, för att ibland om man inte vet om det går att äta eller dricka så kan man till exempel titta på mjölkpaketet. Och då skulle man, vad skulle man göra?

Barnen: Först hälla mjölken i glaset, sen lukta, smaka och titta.

Pedagogen: Om mjölken inte luktar och inte smakar konstigt så kan

man faktiskt dricka den.

(Förskollärare Rita)

I denna observation ser vi att förskolläraren Rita hade ett tydligt syfte med själva undervisningen. Detta undervisningstillfälle var en målinriktad aktivitet, där barnen skulle lära sig mer om hur man minskar på matsvinnet genom att inte slänga mat i onödan. Förutom detta så lärde sig barnen även begreppen lukt och smak och varför man ska smaka och lukta på maten.

Lo (2014, s. 38) nämner att förskolläraren brukar planera ett lärandeobjekt innan själva undervisningen börjar. Om man vill lyckas med det ursprungliga lärandeobjektet är det viktigt att barnen har förkunskaper kring ämnet. I detta fall ser vi att barnen har förkunskaper kring det ämne som pedagogen presenterade för dem.

Pedagogen fortsätter och frågar barnen:

Men ägg då? kommer ni ihåg hur man gjorde med ägg. Om man vill koka ägg, då kan man inte se om ägget är färskt eller inte, hur gör man då.

Barnen: Man tar ett glas vatten, sen lägger man ägget i glaset.

Pedagogen: Om ägget sjunker då?

Barnen: Om det sjunker då är ägget färskt, om ägget flyter då är det inte färskt.

Pedagogen: Vad gör man då?

Barnen: Då slänger man det i komposten.

(Förskollärare Rita)

Vi kan se även här att barn har förkunskaper kring ägget, som grundar sig i tidigare undervisningstillfällen tillsammans med förskolläraren. Enligt variationsteorin är det viktigt att man kan urskilja ett fenomen från ett annat. Här ser vi att barnen har lärt sig att urskilja vad som är färskt och vad som inte är det. Lo (2014, s. 131) hävdar att om ett barn ska kunna urskilja ett fenomen eller ett objekt, är det viktigt att förskolläraren visar motsatsen till fenomenet. Om pedagogen inte ger exempel bara på olikheter, blir det omöjligt för barnen att urskilja de kritiska dragen. Här ser vi att pedagogen har visat och förklarat för barnen vad som är färskt och vad som är gammalt i det experiment som de hade utfört. Dessutom har pedagogen även uppmuntrat barnen att göra detta experiment hemma med sina vårdnadshavare.

Förskollärare Rita frågar barnen om de hade berättat för deras föräldrar om hur man gör med ägget för att se vilka som är färska och inte. Då svarade ett av barnen att hen har berättat för sin mamma och tillsammans provade att lägga ett ägg i ett glas med vatten. Då såg de tillsammans att båda flöt och detta betydde att äggen inte var färska.

(Förskollärare Rita)

Här ser vi att förskolläraren uppmuntrar barnen att utföra experimenten hemma med sina vårdnadshavare, för att sedan berätta för de andra barnen i förskolan om hur experimentet gick till. Reis (2011, s. 27) menar att det som krävs för att barnen ska lära sig att urskilja ett fenomen är att de måste urskilja variationer från fenomenet. Exempelvis, för att förstå vad som är långt måste de ha lärt sig vad som är kort. Om barnet inte hade gjort detta experiment tillsammans med förskolläraren så skulle hen inte kunnat urskilja vad som var färskt och inte. Lo (2014, s.131) hävdar att det är viktigt att förskolläraren utmanar barnen att framföra vad de har lärt sig under aktivitetens gång. Då kan förskolläraren se på vilken nivå barnen ligger och vad de har lärt sig. På så sätt kan det bli lättare för förskollärare att utveckla aktiviteten för att nå uppnå nästkommande mål.

Undervisningen fortsätter och pedagogen säger “Nu ska vi se, idag ska jag lära er om hur ni tar hand om dessa förpackningar, så att de inte hamnar i de vanliga soparna eller i naturen. Vi ska lära oss att sortera, vet ni hur många gånger man kan återvinna en tidning? Sju gånger, de tidningar eller papper som vi slänger i återvinningen, det blir till nytt papper, så det är mycket viktigt att man slänger i rätt återvinningsstation och inte i vanliga sopor. Man kan återvinna burkar och PET-flaskor. PETflaskor och burkar kan ni panta i matbutiken, har ni pantat någon gång?” Ett barn nickar, ett annat barn säger “Inte jag”, ett tredje barn säger “Mamma betalade jättemycket pengar på den nya maskinen, då fick hon mycket pengar”.

Pedagogen tänker och säger sen “Menar du att mamma gick till bankomaten för att ta ut pengar?” Barnet nickar och säger “Ja!” Då svarar pedagogen “Ja, man kan ta ut pengar från bankomaten men jag menar pantmaskinen där man pantar, vet ni vad? Vi kan gå till centrum någon gång, för att se hur det går till när man pantar flaskor. Bara så ni vet, man lägger de tomma flaskorna i pantmaskinen, sen får man ett

kvitto och då går man till kassan för att få pengar från det man har pantat”.

(Förskollärare Rita)

I denna händelse ser vi att pedagogen försöker förklara för barnen om hur det går till att panta PET-flaskor. Dock kan barn ibland missuppfatta vad pedagogen säger om de inte har tillräckliga förkunskaper kring ämnet. Variationsteorin säger att människor kan uppfatta och förstå saker och ting olika. Det är viktigt att vi människor är öppna och har förförståelse för att människor kan uppfatta och tolka saker olika, beroende på sina tidigare erfarenheter (Lo 2014, s. 129–

130). I detta exempel ser vi att ett barn inte har några erfarenheter av vad en pantmaskin är för något men hen har andra förkunskaper kring bankomater, eftersom hen har sett när hens mamma tog ut pengar från bankomaten, vilket förväxlas med en pantmaskinen.

Aktiviteten fortsätter och det är dags för nästkommande moment i spelet, att hitta lösenordet som de behöver när de ska besöka kapten Reko på Skansen. Barnen hjälps åt att sätta ihop pusselbitar, de samarbetar med varandra och kommer på idéer om var varje pusselbit ska vara.

Förskolläraren berömmer barnen när de hittar rätt. Efter att alla pusselbitar är på sin plats, skriker två barn och säger “Släng inte maten. Det står släng inte maten”. Pedagogen frågar “Hur visste ni det?

Kan ni läsa?”. Barnen svarar att de kan läsa och säger att lösenordet är “Släng inte maten”. Förskolläraren bekräftar detta och säger att de måste komma ihåg lösenordet, för att de behöver den för kommande besök till Skansen. När förskolläraren frågar om vad de har lärt sig svarar barnen “Att man inte ska slänga mat i onödan och att vi måste sortera”.

(Förskollärare Rita)

Förskollärare Rita uppmuntrar här barnen att sätta ihop pusslet tillsammans och ger positiv återkoppling när barnen lyckas. Hon stödjer och hjälper barnen under hela aktiviteten. Vi kan se att förskollärare Rita är väl insatt i ämnet. Hon har kunskaper om spelet och ämnet. Hon involverar barnen i själva aktiviteten, genom att ställa öppna frågor, så att barnen kan tänka själva. På så sätt kan barnen få en djupare förståelse om självaste ämnet. Lo (2014, s. 173) menar att om man vill att barnen ska lära sig och förstå ett ämne, är det viktigt att tänka på hur

ämnet presenteras, vilka kunskaper förskolläraren bemästrar samt vilket förhållningssätt förskolläraren har när hen undervisar.

Observation 2

Denna observation gjordes av Selvete och skedde under ett planerat undervisningstillfälle där barnen skulle odla grönsaker tillsammans med förskolläraren Ulrika. Aktiviteten började klockan 9.30 på morgonen och barnen var ute och lekte på gården. Det var många barn och inte så mycket personal då hälften av personalen var inne och hade morgonmöte. Förskollärare Ulrika väntade tills de andra pedagogerna var klara med mötet, innan hon bestämde sig för att gå in med fem barn som hon hade tänkt att utföra aktiviteten med. Aktiviteten gick ut på att barnen skulle odla olika grönsaker.

Pedagogen och barnen sätter sig vid ett litet bord och då frågar pedagogen: Vet ni vad vi ska göra nu?

Barnen svarar: Plantera tomater och gurkor

Pedagogen: Precis det ska vi göra nu och vad behöver man för att plantera tror ni?

Barnen: Vatten

Pedagogen: Förutom vatten behöver vi jord och frön.

Barnen pekar på frön och säger: De här är frön.

Pedagogen: Ja, det är det. Nu hämtar jag jord, skedar, krukor eftersom vi behöver dem för att kunna odla våra grönsaker

Barnen: Varför finns det hål i krukorna?

Pedagogen: Därför att vattnet ska kunna rinna igenom. Nu kan ni börja att fylla krukorna med jord. Först fyller vi på jord och sen häller man på vatten. Vi kommer även att ha en plastpåse för att lägga krukorna i för att göra ett växthus.

Barnen frågar pedagogen: Räcker det med jord, säg stopp när det är tillräckligt med jord.

Pedagogen: Jag tror att det räcker med jord nu, vad vill ni plantera, ska ni ta gurka och se vad som händer? Vet ni, om vi tar frön från tomater så kommer det att växa tomater. Är det ingen som vill odla tomat idag?

Ett barn säger att det vill odla tomater, ett annat säger att de vill odla gurka. Ett annat barn säger ”Ge mig vatten. Säg stop, Ulrika, säg stopp”. Ett annat barn säger ”Hon sa att vi kan ta ganska mycket jord, här får du lite jord av mig”

Pedagogen: Jag tycker att det räcker nu, nu var det fröna, vatten, vad behövs mer? Vi har jord, krukan, en plastpåse som vi kommer att vika och sen behövs, vad behövs det mer?

Pedagogen: Nu kommer jag vika ihop plastpåsen men vet ni vad, det behövs lite luft, så nu tar jag en gaffel och gör små hål i plastpåsen så att grönsakerna kan andas, eftersom grönsakerna behöver lite luft. Nu får de lite luft via de här hålen som jag gjorde med gaffel. Detta kommer att bli ett växthus till våra grönsaker.

Ett av barnen tar krukan och ställer den vid fönstret och säger att växten behöver luft.

Pedagogen: Luft eller vad, varför ställer du den vid fönstret, vad behövs förutom vatten och jord, vad behövs de mer tror ni, varför lägger du krukan vid fönstret?

Barnen: För att den ska växa. Ett annat barn säger luft, barnen småpratar med varandra men kommer inte på att den även behöver sol.

Pedagogen: Våra grönsaker behöver solljus för att de ska kunna växa Ett barn pekar ut på solen från fönstret.

(Förskolläraren Ulrika)

I denna observation ser vi att det sker mycket kommunikation och samspel mellan barnen och förskolläraren. Barnen kommunicerar och hjälper varandra. Barnen har ständig

kommunikation med varandra, men de behöver ändå hjälp från en mer kompetent person, en som är mer insatt i ämnet. Processen som barnen går igenom med hjälp av den kunniga personen som i detta fall är förskollärare kallar Vygotskij för den proximala

utvecklingszonen.

Den proximal utvecklingszon kännetecknas av att barnen behöver hjälp från en mer kompetent person för att nå den nästkommande nivån i en uppgift eller i en aktivitet. Vygotskij menar att

när människor har väl lärt sig ett begrepp eller klarar av att behärska något nytt kan de även lära sig nya saker inom en viss period med hjälp av en mer kunnig person (Säljö 2014, s. 305).

Vygotskij ser på lärandet som en pågående process där människor skaffar sig nya kunskaper och erfar nya erfarenheter i interaktioner med andra människor (ibid). För Vygotskij är samspelet kärnan till all undervisning menar Jerlang och Ringsted (2008, s. 367).

Observation 3

Även denna observation, som Bill observerade, var en planerad målinriktad aktivitet, denna gång med syfte att träna barnens uttal.

Förskolläraren Helena ropade på två barn som är var på gården att de skulle komma in. Hon berättade för barnen att de ska göra en aktivitet i ateljén. Anledningen till att Helena valde två barn var att ett av barnen behövde träna uttalet, något hon berättat för mig innan aktiviteten började. Vid detta undervisningstillfälle fick barnen pröva ett nytt material.

Förskollärare Helena börjar med att visa materialen för barnen men säger inte vad dessa material heter. Hon frågar barnen vad dessa material heter. Ett av barnen svarade “Det är papper och en spray”.

Dock vet inte barnen vad det tredje materialet heter. Helena frågar då om de kanske har sett materialen innan. Barnen svarar att de inte har det. Förskolläraren Helena säger till barnen att de kan känna och lukta på den. Barnen gör det och efter en stund frågar förskolläraren “Vad tror ni att det är för material?”. Barnen svarar att de inte vet. Då förklarar Helena att materialet är kol och att det kan användas för att rita. Hon frågar sen barnen om de vet varifrån kolet kommer. Båda barnen tittar på varandra och svarar att de inte vet. Då säger Helena att “När ni grillar med era föräldrar kanske ni har sett någonting svart som era föräldrar använder för att elda. Det kallas för kol och kolet kommer från trädet. Efter att hon förklarat vad materialet heter och var det kommer ifrån säger hon till barnen att de kan börja rita med kolet.

Under hela aktiviteten ställer förskollärare Helena frågor till barnen, för att uppmuntra dem att använda språket så mycket som möjligt. Till slut frågar pedagogen om de kan tänka sig att göra aktiviteten igen. Båda barnen svarar att de vill göra det igen, eftersom aktiviteten var rolig och det var roligt att rita med kolet.

Under hela aktiviteten ställer förskollärare Helena frågor till barnen, för att uppmuntra dem att använda språket så mycket som möjligt. Till slut frågar pedagogen om de kan tänka sig att göra aktiviteten igen. Båda barnen svarar att de vill göra det igen, eftersom aktiviteten var rolig och det var roligt att rita med kolet.