U TVECKLINGSOMRÅDEN

Teman som framkommer i informanternas berättelser gällande vilka utvecklings- och förbättringsområden de identifierar för att förbättra arbetet med denna elevgrupp för att stödja övergångar till vidare studier är a) NPF som obligatoriskt inslag i studie- och yrkesvägledarutbildningen, b) fler AST-enheter c) strukturerade övergångsstrategier och d) nationella styrdokument.

NPF som obligatoriskt inslag i studie- och yrkesvägledarutbildningen

På frågan i vilken utsträckning studie- och yrkesvägledarutbildningen tar upp vägledning mot grupper med funktionsnedsättning, uttrycker ett flertal att det har varit obefintligt.

Några få informanter bekräftade emellertid att det funnits en kurs där man valde inriktning själv och om man hade ett eget intresse för funktionsnedsättningar kunde man fördjupa sig i det, men att det inte har varit obligatoriskt. Informant F anser att det bör vara en

obligatorisk kurs på samtliga lärosäten för att förbereda blivande vägledare inför samtal som ligger utanför de normativa vägledningssamtalen.

Det ska ju ingå i utbildningen. Det ingår ju inte hur man faktiskt har ett vägledningssamtal med olika elevgrupper på det sättet. Utbildningen utgår från att man har normativa vägledningssamtal (Informant F).

Avsaknaden av kunskap inom studie- och yrkesvägledning kring den här gruppen kan skapa en rädsla och osäkerhet för vägledning av elever med NPF. Utifrån denna erfarenhet lyfter informant C vikten av möjlighet till fortbildning för vägledare inom ämnet.

Att man är lite rädd tror jag. Det kan man ju vara så om man inte har någon som helst erfarenhet. Så definitivt att det skulle behövas mer på utbildningen, absolut. Och det gäller ju även särskola och särgymnasiet, för det är mycket man ska kunna där (Informant C).

Informant H bekräftar det Söderberg uppger (personlig kommunikation, 17 april, 2020), att hösten 2020 kommer Studie- och yrkesvägledarprogrammet på Stockholms universitet ha en obligatorisk kurs, som tidigare har varit valbar, inom Vägledning mot elevgruppen med funktionsnedsättningar. Enligt flertalet informanter har studie- och

yrkesvägledarutbildningens innehåll kring funktion och vägledning varit minimal eller obefintlig.

Förra året och även i år fanns det en valbar kurs med funktionshinder. Men från och med i höst så kommer de som börjar [syftar på Studie- och yrkesvägledarprogrammet] läsa den.

De kommer läsa den sedan i år två som en obligatorisk kurs. Det är ju jättebra och jätteviktigt (Informant H).

Fler AST-enheter

Som ett utvecklingsområde nämner ett par informanter att fler skolor bör åta sig att erbjuda AST-enheter eftersom behovet av platser ökar i takt med att allt fler elever diagnostiseras. Informant A betonar att det inte får bli för stora elevgrupper och att det faktumet begränsar skolors möjligheter att ta emot många elever och menar därför att kommunen måste ta sitt ansvar och satsa mer på att fler skolor öppnar upp AST-enheter.

Informant A berättar vidare att många föräldrar efterfrågar plats på AST-enheter när de besöker gymnasiemässan.

Jag tror det är kanske fyra, fem ställen och sedan några friskolor som har det också. Man får ju lite mer pengar för de här eleverna men det är inte så pass mycket så att jag tror många vill starta upp. Det borde finnas på varje skola, mer eller mindre. Särskilt nu när vi diagnostiserar mycket mer än vad vi gjort tidigare. Vi måste kanske ha lite fler olika varianter [syftar på AST-enheter] (Informant A).

En annan informant instämmer i detta och påpekar även att några elever får åka väldigt långt för att få tillgång till AST-enheter eftersom det inte erbjuds överallt och det är inte alltid optimalt.

Jag tänker att alla skolor ska vara bra på NPF och AST för det finns väldigt många elever.

I grunden handlar det om att vara bra på att möta olika människor. Alla som jobbar i skolan skulle nog ha glädje av det. Att känna till olika funktionsvarianter (Informant D).

Strukturerade övergångsstrategier

Sju av åtta informanter talar om behovet av att utveckla strukturer kring olika strategier vid övergången till vidare studier. Informant A beskriver ett glapp och en brist på

samarbete mellan gymnasieskolan och nästa stödinstans som arbetar med övergångar till vidare studier. Informanten önskar kunna fasa över eleverna redan i maj till stödinstansen inför höstterminen, då de fortfarande befinner sig i gymnasieskolan. Detta för att garantera att eleverna kommer iväg och att de ska känna sig mer förberedda och veta var de kommer få hjälp i övergången till vidare studier efter gymnasiet. Emellertid hindras den

arbetsprocessen av att organisationen inte tillåter stödinstansen att börja arbeta med eleverna innan de har gått ut gymnasiet, men då är det inte säkert att de går dit menar informanten.

Vi måste hålla dem i handen och leda dem så att vi får dem vidare. Så länge de är inskrivna hos oss då är det vårt ansvar, det finns inget samarbete utan när de är utskrivna från oss, då kan de ta dem. Så ibland följer jag med dem i augusti, exempelvis till komvux, trots att de har gått ut gymnasiet (Informant A).

Informant E anser att stödet som har funnits under gymnasietiden inte bara får försvinna i övergången till vidare studier utan det måste finnas strategier för stöd även efteråt.

Eleverna har under sin skoltid haft tillgång till personal som satt in stöd och anpassningar och de har haft möjlighet att tala med kurator men det är inte självklart vart de ska vända sig när de har gått ut gymnasiet, för att få fortsatt stöd. Informant E menar därför att “allt det där måste få en samordnare, eller så måste det bli ett strukturerat samarbete”.

Informant B uttrycker på liknande sätt att det behövs fler verksamheter som stödjer den här gruppen människor i övergången till vidare studier eftersom många står ensamma och

när det handlar om vuxenstudier, ligger det inte i uppdraget att stödja på individnivå i den efterföljande övergången.

De som har LSS-beslut kan till exempel gå till verksamheter som MISA

[Metodutveckling, Individuellt stöd, Samhällsinriktning och Arbetsinriktning - erbjuder arbetsinriktad verksamhet för människor med arbetshinder]. Den typen av verksamheter för fler. Mer smågrupper som kan erbjuda stöd (Informant B).

Nationella styrdokument

Informant C menar att det finns ett behov av nationella styrdokument som reglerar studie- och yrkesvägledningen och får medhåll av Elisabet Söderberg (personlig kommunikation, 17 april, 2020) i den här frågan. Godtyckligheten kring studie- och yrkesvägledningen dominerar och ibland tillhandahålls ingen vägledning alls berättar informanten. Informant C anser vidare att om en studie- och yrkesvägledare är ansvarig för ett AST-program, ska vägledaren ha mer tid i sin tjänst för att utföra arbetet. Att endast ha AST-ansvar i tjänsten vore den mest optimala lösningen men är en utopi, menar informanten. Det behövs även en övergripande syv-plan på kommunal nivå som sedan bryts ned i en lokal plan, uppger informant C.

Det hänger ju på vad kommunen tycker är rimligt och inte rimligt och det är ju inte okej, verkligen inte. Stora områden ska ingå, kanske inte någon detaljerad plan, för det tror jag man behöver utarbeta på plats med de personer som arbetar med de här eleverna men att det finns ett minimum och att det finns vissa områden som dessa elever alltid ska få så att de inte ramlar mellan stolarna beroende på om man byter personal eller vad som händer (Informant C).

Resultatanalys

Studie- och yrkesvägledarnas synpunkter på utvecklingsområden för att förbättra arbetet med den här elevgruppen för att stödja övergångar till vidare studier, handlar främst om a) NPF som obligatoriskt inslag i studie- och yrkesvägledarutbildningen, b) öppnandet av fler AST-enheter, c) strukturerade övergångsstrategier och d) införandet av nationella styrdokument som reglerar studie- och yrkesvägledningen. Litteraturen tar framförallt upp exempel på övergångsstrategier och behovet av att införa nationella styrdokument kring

studie- och yrkesvägledningen. Careership-teorin berör institutionella brytpunkter och efterföljande övergångar samt individers hantering av dessa.

Auger (2013) efterlyser bättre utbildade vägledare som kan bemöta de behov elever med NPF har, något som även informanterna efterfrågar. Auger fortsätter och säger att

utbildade vägledare kan spela en viktig roll i att stödja elevers sociala utveckling eftersom den sociala förmågan har en stor inverkan på planeringen av vidare studier. Informanterna delar den uppfattningen men påpekar att många vägledare formellt saknar utbildningen och tiden för att kunna utföra ett sådant arbete.

Dipeolu et al., (2014) menar att det finns ett behov av att stödja elever med AST som ska studera vidare i deras övergång. De anser att vägledare befinner sig i en position för att tillhandahålla detta stöd i planeringen för den eftergymnasiala övergången, eftersom vägledare har en unik utbildning i karriärutveckling, akademisk förberedelse och övergångar i livet. Nästan alla informanter berättar hur de arbetar utanför sin ram för att säkerställa övergångarna för elever med NPF. De uppger att de följer med på möten och besök utanför arbetstiden och även när skolgången i gymnasiet är avslutad. I linje med vad Dipeolu et al., (2014) skriver i sin rapport, inser informanterna i studien att de behövs som stöd i övergången och att de besitter den kunskap som krävs för att underlätta den men de saknar strukturerade strategier för detta arbete.

Studie- och yrkesvägledningen i Sverige skiljer sig från de övriga nordiska länderna bland annat utifrån avsaknaden av ett nationellt styrdokument inom vägledning. Detta menar Simonsen (2019) ger sämre förutsättningar för en likvärdig kvalitet på vägledningen i landet. I Utbildningsutskottets rapport (2018) visas stora skillnader på hur många elever varje studie- och yrkesvägledare har ansvar för, i vissa fall kan det handla om det dubbla vilket innebär mindre tid för varje elev. SOU-utredningen 2019:4 tar även upp de tidigare utredningar som redan för 20 år sedan visade på ökat behov av en utveckling inom studie- och yrkesvägledning. Enligt Simonsen (2019) finns det behovet fortfarande. Detta

överensstämmer med vad Elisabeth Söderberg (personlig kommunikation, 17 april, 2020) beskriver men även informant C nämner detta som en förutsättning för att säkerställa en likvärdig kvalitet på vägledningsarbetet i hela landet. Informant C nämner avsaknaden av ett nationellt styrdokument, vilket är förenligt med Utbildningsutskottets rapport (2018).

Avsaknaden resulterar i att varje kommun utformar vägledningen utifrån intresse vilket innebär att det uppstår stora skillnader i förutsättningarna för möjligheten till vägledning.

Careership-modellen (1997) förklarar hur ungdomar och vuxna beter sig i valsituationer och dessa valsituationer kallar Hodkinson och Sparkes för brytpunkter och de är en del av karriärutvecklingen. Institutionella brytpunkter är de som uppstår vid byte inom och mellan skolformer. Hanteringen av brytpunkter är individuell och kan upplevas som utvecklande av vissa och som svåra och utmanande av andra. Fem informanter uppger att det behövs bättre strukturerade övergångsstrategier i den institutionella brytpunkten mellan gymnasiestudier och vidare studier för elever med NPF. De menar att majoriteten av eleverna med en NPF har svårt för omställningar och att de upplever

övergångsprocessen som komplicerad och påfrestande vilket överensstämmer med vad Careership-teorin beskriver. För att underlätta denna brytpunkt och efterföljande

övergångsprocess, krävs ett utökat och koordinerat samarbete mellan stödinstanser innan brytpunkten inträffar men även när den är ett faktum. Enligt Careership-teorin fattas beslut i en brytpunkt som är påverkade av individens fält och hur aktörerna agerar där. Därför är det av vikt att studie- och yrkesvägledarna samverkar med övriga aktörer i fältet som finns kring individen vilket informanterna också bekräftar i sina berättelser.