Ungdomsövervakning och barns rättigheter

Barnombudsmannen anför i remissvar angående SOU 2012:34 att utifrån artikel 37 och 40.1 i barnkonventionen måste det i påföljdslagstiftningen finnas alternativ till sluten ungdomsvård och frihetsberövande påföljder. Det beror på delvis på att de flesta barn påverkas mycket negativt av att bli frihetsberövade. Barnrättskommittén har av den anledningen anfört att det för unga lagöverträdare måste finnas alternativa påföljder till anstaltsvård som kan bidra till barns välfärd och som är lämpliga med hänsyn till deras individuella förhållanden och till brottet.259 Barnombudsmannen tillstyrker på den grunden införandet av ungdomsövervakning, eftersom det kan väljas för allvarlig brottslighet och så långt som möjligt medföra att sluten ungdomsvård undviks för barn. Dessutom ställer sig Barnombudsmannen positiv till att påföljden ges ett behandlingsriktat innehåll och att barnet är delaktigt i utformningen av verkställighets-planen.260

I egenskap av att vara ett alternativ till anstaltsvård är ungdomsövervakning utifrån artiklarna 37 och 40 i barnkonventionen därmed ett positivt inslag. Införandet av ungdomsövervakning antas vidare leda till ett minskat användande av vuxenpåföljder för barn. Även det är välkommet utifrån ett barnrättsperspektiv. För en fullständig bedömning måste dock även ungdomsövervakningens innehåll som sådant analyseras. Enligt min mening är det inte tillräckligt att motivera införandet av ungdomsövervakning genom att hänvisa till att det är ett alternativ till frihetsberövanden. De moment som ungdomsövervakning innehåller bör i sig vara i överenstämmelse med barnkonventionen. I departementspromemorian diskuterades hur ungdomsövervakning skulle leva upp till barnkonventionens krav. Det anfördes att införandet av ungdomsövervakning låg i linje

258 Prop. 2019/20:118 s. 34.

259 Barnombudsmannens remissvar över Nya påföljder (SOU 2012:34), stycke 26.2.2. 260 Barnombudsmannens remissvar över Nya påföljder (SOU 2012:34), stycke 27.7.4.1.

med en målsättning att minska utdömandet av vuxenpåföljder för unga. Genom ungdoms-övervakning skulle det skapas ytterligare ett alternativ till övriga påföljder som är icke frihetsberövande och som utformats efter unga lagöverträdares särskilda behov.261 Vidare påpekades att påföljden skulle vara inriktad på behandling och på att åstadkomma en positiv förändring hos den unge.262 Från barnrättslig synpunkt ansågs detta vara mycket positivt. Ungdomsövervakning ansågs därför vara i överensstämmelse med barn-konventionen och gav uttryck för principen om barnets bästa.263

Regeringens slutsats i propositionen var att införandet av ungdomsövervakning utgör en förbättring av påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Domstolen har efter införandet en lämplig påföljd att välja vid allvarlig brottslighet och i återfalls-situationer.264 Det hävdades också att ungdomsövervakning tar hänsyn både till brottsligheten och den unges personliga förhållanden. Vidare nämndes att lagstiftningen om ungdomsövervakning bidrar till att stärka barnets rättigheter enligt artikel 37 i barn-konventionen. Regeringen bedömde också att införandet av ungdomsövervakning uppfyller artikel 40 i barnkonventionen i och med att det utgör ett alternativ till anstalts-vård för unga. Dessutom är ungdomsövervakning inriktad på att motverka de risker som ligger bakom brottsligheten och som kan leda till fortsatt brottslighet och syftet är därför att minska ungdomsbrottsligheten i allmänhet.265 Regeringen redovisade därmed i viss utsträckning hur lagstiftningen tar hänsyn till barnets bästa. Huruvida det barnrättsliga perspektivet verkligen får genomslag kan problematiseras vidare.

Stockholms universitet framförde i sitt remissvar över utkastet till lagrådsremiss att ungdomsövervakning i vissa fall kommer ersätta en kortare tids sluten ungdomsvård. I andra fall ersätter ungdomsövervakning dock mindre ingripande alternativ och skulle därmed medföra en repressionsökning. Stockholms universitet menade att reformen skulle innebära att barn som döms i fler fall än tidigare kommer bli föremål för betydande rörelseinskränkningar vilket i sin tur innebär att det snarare blir mer anstaltsvård än mindre. Det uttrycktes inte rakt ut att reformen strider mot barnkonventionen, men att systemet som det är idag, där socialtjänsten har huvudansvaret för verkställigheten av ungdomspåföljderna, är mer förenligt med artikel 40(4) i barnkonventionen.266

261 Ds 2017:25 s. 79. 262 Ds 2017:25 s. 80. 263 Ds 2017:25 s. 80 f. 264 Prop. 2019/20:118 s. 128. 265 Prop. 2019/20:118 s. 128 f.

Tillämpningen av ungdomsövervakning förutsätter varken behov, lämplighet eller samtycke vilket skulle kunna kritiseras från ett barnrättsperspektiv. Emellertid kommer verkställighetsplanen enligt 11 § verkställighetslagen att utformas i samråd med den unge, vilket är positivt utifrån barnkonventionens artikel 12 som fastställer barnets rätt att uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör barnet och få sin åsikt beaktad. Barnombudsmannen har vidare varit tydlig med att det är viktigt att den unges egen åsikt avseende exempelvis hemförhållandena beaktas vid utformningen av verkställighets-planen.267 Regeringen menar att det skulle bli svårt att uppnå syftet med ungdoms-övervakning om det för utdömande krävdes samtycke. I sådana fall skulle den inte kunna fylla den lucka som det är tänkt och utgöra ett mer ingripande alternativ till övriga icke frihetsberövande ungdomspåföljder.268 Barnombudsmannen har dock framfört att innehållet i påföljden inte kan verkställas med tvång utan den unges medverkan, vilket kan bli problematiskt om den unge inte är motiverad att fullfölja verkställigheten. Förutsättningarna för en lyckad verkställighet skulle enligt Barnombudsmannen öka om den unge innan var informerad om påföljdens innebörd och hade samtyckt till den. I annat fall finns det risk för att verkställigheten inte fullföljs och att påföljden måste undanröjas. Det skulle enligt Barnombudsmannen innebära att påföljdssystemet blir ineffektivt och oförutsebart.269

Ungdomsövervakning har i viss utsträckning ett barnrättsligt fokus eftersom verkställigheten anpassas till den unges behov och åtgärdernas syfte är att motverka de riskfaktorer som kan leda till fortsatt brottslighet.270 Eftersom ungdomsövervakning är tänkt att tillämpas vid allvarlig brottslighet är det dessutom utifrån FN:s barnrätts-kommittés uttalande godtagbart att ta hänsyn till att påföljden ska vara proportionerlig till brottsligheten vid påföljdsvalet. Däremot måste även barnets bästa beaktas.271 Det kan därför ifrågasättas om det utifrån barnkonvention är godtagbart att de individualpreventiva aspekterna ges betydelse främst vid verkställigheten.

Det är vidare som Barnombudsmannen har uttalat av vikt att de behandlande inslagen inte får en underordnad roll även om det huvudsakliga inslaget i påföljden är en inskränkning av rörelsefriheten.272 Mot bakgrund av det är det problematiskt att de mer

267 Barnombudsmannens remissvar över Nya ungdomspåföljder (Ds 2017:25), s. 5. 268 Prop. 2019/20:118 s. 42.

269 Barnombudsmannens remissvar över Nya ungdomspåföljder (Ds 2017:25), s. 4 f. 270 Prop. 2019/20:118 s. 41.

271 CRC/C/GC/10, p. 71.

individualpreventiva åtgärderna såsom exempelvis missbruksbehandling och annan vård är frivilliga för Kriminalvården att besluta om. Det leder till att ungdomsövervakning ter sig som en i huvudsak bestraffande påföljd.273 Följaktligen kan en konflikt konstateras mellan barnkonventionens fokus på rehabilitering och vård och ungdomsövervakningens obligatoriska bestraffande inslag. Den ökade repressionsnivå som ungdomsövervakning kan komma att innebära kan således vara oförenlig med barnkonventionen.

Den eventuella konflikten mellan barnkonventionen och lagstiftningen gällande ungdomsövervakning kan problematiseras vidare. Som ovan nämnts är ett problem med ungdomsövervakning det faktum att det krävs mycket motivation och frivilligt medverkande från den dömde. Detta riskerar i sin tur leda till problem vid verkställighet av påföljden. Dessutom krävs medverkan från den unge för att över huvud taget kunna fastställa verkställighetsplanen. Om den unge inte medverkar i planeringen har det angetts att detta kan få konsekvensen att planen endast innehåller de obligatoriska inslagen och i huvudsak fokuserar på att begränsa den unges rörelsefrihet.274 Det i sin tur innebär att de behandlande och rehabiliterande inslagen uteblir, vilket är problematiskt utifrån en barnrättslig synvinkel.

Risken finns att det i alltför många fall blir problematiskt att få den unge att medverka i planen, vilket medför att ungdomsövervakning kommer innebära enbart övervakning och kontroll. Resultatet blir att det rehabiliterande syftet med påföljden går förlorat. I längden leder det till att påföljden inte innebär att de särskilda skäl som motiverar särbehandlingen av ungdomar inom påföljdssystemet får genomslag. Ungdoms-övervakning riskerar därmed att endast innebära en möjlighet att öka repressionsnivån i påföljdssystemet för unga genom att införa en ny bestraffande påföljd. Enligt min mening är den slutsatsen svår att förena med barnkonventionen och principen om barnets bästa.

En potentiell lösning på problemet skulle kunna vara att socialtjänsten eller Kriminalvården innan domstolens prövning gör en bedömning av om den unge är lämplig för ungdomsövervakning. Redogörelsen för denna bedömning skulle i sådana fall kunna ingå i det yttrande som socialtjänsten ska lämna enligt 11 § i lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Det yttrandet ska i dagsläget bl.a. innehålla en bedömning av om den unge är lämplig för att utföra ungdomstjänst utifrån dennes person och övriga omständigheter. Den unge kan vara olämplig för ungdomstjänst exempelvis

273 Burman SvJT 100 år (festskrift), s. 174. 274 Jfr Prop. 2019/20:118 s. 89.

om dennes inställning talar emot att denne skulle fullfölja en utdömd ungdomstjänst.275

En liknande bedömning av lämpligheten för ungdomsövervakning bör därför inte möta alltför stora praktiska hinder. Å ena sidan kan ett krav på lämplighet innebära att påföljden inte kan tillämpas i den utsträckning det är tänkt. Å andra sidan anser jag att det är rimligt att döma ut ungdomsövervakning i färre fall om det innebär att en större andel av de dömda fullföljer verkställigheten. Dessutom ger kravet på lämplighet en större chans för att planen även kommer kunna innehålla rehabiliterande inslag. Förvisso kan jag hålla med om att det finns ett behov av en ungdomspåföljd som kan tillämpas vid allvarlig brottslighet och som inte innebär ett frihetsberövande. Därmed kan proportionalitets-principen få större genomslag i påföljdssystemet för unga lagöverträdare. I slutändan är det emellertid enligt min mening ett misslyckande om ungdomsövervakning endast innehåller de obligatoriska föreskrifterna eller undanröjs i stor utsträckning även om ungdomsövervakning fyller luckan som finns i påföljdssystemet. Därför menar jag att det barnrättsliga perspektivet borde ha fått större genomslag vid utformningen av lagstiftningen om ungdomsövervakning.