7 Analys och diskussion
7.3 Vägledarnas gemensamma yrkesidentitet 1 Yrkesidentiteten kontra andra vägledare
Frågan om det finns en outtalad statusrangordning mellan vägledare beroende på var man arbetar uppfattade jag själv redan innan intervjuerna som lite känslig. Två av vägledarna uttrycker också med både kroppsspråk och tonfall att de tycker frågan är lite obehaglig och är mycket trevande i sina svar, medan de fyra övriga är mer bestämda och svarar utan att tveka. Samtliga vägledare utom vägledaren på komvux menar att det finns en sådan rangordning men tre av dem förtydligar att de inte tycker så personligen. De är också relativt eniga i hur en sådan rangordning ser ut. Längst ner i status kommer vägledare på grundskolan och högst upp vägledare på högskolan. Däremellan kommer vägledare på gymnasiet och komvux. Vägledare på vägledningscentrum och AF är svårare att placera in och är lite för sig själva. De vägledare som menar att det finns en rangordning och som menar att vägledare på grundskolan är längst ner på den skalan säger samtliga att det egentligen är orättvist eftersom vägledare på grundskolan har ett mycket viktigt uppdrag. Flera påpekar också att samhället är med och skapar en sådan rangordning genom att värdera verksamheterna olika vilket ojämlikheten i utdelning av löner och andra resurser bevisar. Vägledaren på grundskolan i min undersökning ser också vägledare på grundskolan som längst ner på skalan och tror också att det faktiskt krävs större kompetens för att arbeta på högskolan. Trots det känner hon inte personligen att hon har låg status, en upplevelse som vi återfinner i intervjun med vägledaren på gymnasiet som tidigare arbetat på grundskolan och säger att hon inte känt att hon då värderades sämre. Förklaringen till att de inte upplever någon lägre status tror jag återigen beror på att upplevelsen av den egna yrkesrollen på arbetsplatsen har avgörande betydelse för hur yrkesidentiteten formas. Eftersom vägledaren känner sig uppskattad i sin yrkesroll på arbetsplatsen påverkas även yrkesidentiteten positivt.
7.3.2 Yrkesidentiteten kontra vägledargruppen
Enligt min uppfattning innebär det faktum att vägledarnas yrkesroller ser så olika ut på olika arbetsplatser att arbetsgruppen blir viktigare än vägledarnas referensgrupp för hur yrkesidentiteten formas. Detta tror jag är en orsak till att vägledarnas gemensamma yrkesidentitet ofta upplevs som svag och otydlig. Den sociala identiteten skapas, enligt Tajfel92, när individen
identifierar sig med grupp genom social kategorisering och sociala jämförelser i kombination med den positiva distinktiviteten, drivkraften som gör att individen hela tiden strävar efter en positiv självkänsla. Detta betyder att individen ofta tenderar att lyfta fram skillnader mellan grupper för att öka statusen för den egna gruppen. I min studie talar vägledarna som arbetar inom skolorna i kommunen om hur samarbetet över gränserna alltid runnit ut i sanden. Troligtvis beror det på att det hos majoriteten av vägledarna i grunden saknar behov och intresse för ett sådant samarbete. En förklaring till detta kan i sin tur vara Tajfels93 teori som innebär att en individ som
ingår i flera grupper i kombination med ett minoritetsskap kan utveckla strategier som innebär att han eller hon distanserar sig från sin referensgrupp och istället vill stärka den nya tvärgruppens betydelse. Med tanke på att vägledargruppens gemensamma yrkesidentitet är ganska svag är det troligt att vägledarna istället stärker banden med medlemmarna i sina arbetsgrupper ute på arbetsplatserna. När de olika grupperna ute på arbetsplatserna blir starkare tenderar avståndet till referensgruppen att öka än mer, vilket ökar polariseringen ytterligare.
Att den gemensamma yrkesidentiteten är relativt svag tror jag har sin grund i vägledarnas förändrade yrkesroll på 1990-talet. På 1970- och 1980-talen var vägledarna en mer enhetlig grupp för de hade tydliga gemensamma mål och riktlinjer. På 1970- talet grundades den gemensamma syoorganisationen och vägledarutbildningen startade på högskolan.94 Vägledarna
saknade i början redskap för att kunna arbeta målinriktat men på 1980-talet blev det allt tydligare att det var själva vägledningssamtalet som var vägledarnas specifika kompetens. På 1990-talet gjorde den ekonomiska krisen i kombination med internets intåg att vägledarnas roll blev mer dirigerande men samtidigt mer självständig.95 Vägledargruppen blev därmed mer splittrad.
Vägledarna har sedan dess fått allt fler möjligheter att hitta arbete på olika ställen runt om i samhället, bl a i olika projekt för människor som av olika anledningar har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, t ex ungdomar, personer som är långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna eller personer med utländsk bakgrund. Eftersom yrkesrollerna blivit allt fler och innefattar nya
92 Eysenck Michael (red.), 2000, Psykologi – ett integrerat perspektiv sid.443-444 93 Eysenck Michael (red.), 2000, Psykologi – ett integrerat perspektiv sid.455 94 Henrysson Lennart, 1994, Syo-kulturer i skolan sid.20
uppdrag och arbetsuppgifter menar jag att det är naturligt att det är svårt för vägledarkåren att stärka sin gemensamma yrkesidentitet. Samtidigt som gruppen har blivit mera spretig har vägledningens intåg i olika skepnader i samhället gjort vägledningen mera synlig utåt. Fler människor har fått upp ögonen för vägledningen och dess betydelse i en värld som ger individen allt fler möjligheter men också fler brytpunkter och valsituationer. Flera av vägledarna i min undersökning talar också om att synen på vägledning håller på att förändras vilket förhoppningsvis innebär att den objektiva sociala identitetsbilden96 kanske faktiskt håller på att
förändras. Då kanske bilden av en vägledare som en trollkarl eller syndabock tonas ut för att istället gradvis ersättas av en mer korrekt bild av vägledaren som en samtalspartner som genom ett kreativt arbetssätt kan hjälpa individer att lyfta fram sina styrkor och möjligheter så att de rustas för att själva fatta beslut och kunna göra välgenomtänkta val.
7.4 Slutsats
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att svaren på mina frågeställningar om hur vägledarnas yrkesidentitet påverkas av andra människors förståelse och värdering av deras arbete är lika komplexa som frågorna. Vägledarna i undersökningen uttrycker inte att människors ibland felaktiga bild av deras arbete påverkar deras yrkesidentitet negativt. Samtliga vägledare uttrycker tvärtom en stor yrkesstolthet och en positiv yrkesidentitet. Enligt min mening kan detta till viss del bero på att en människa har svårt att analysera sin egen identitet eftersom de två utgör en helhet. En annan orsak tror jag är att vägledarnas yrkesroller ute på arbetsplatserna är grundläggande för hur deras yrkesidentitet formas. Eftersom individen strävar efter kongruens mellan olika sorters information som rör individen och dennes omgivning97 och arbetsgruppen i
sin tur strävar efter harmoni mellan medlemmarna98, formas och omformas yrkesrollen ständigt
för att uppnå och bibehålla en balans. Om individen både hittar en balans i sig själv och med sin arbetsgrupp skapas en positiv självbild och alltså en positiv yrkesidentitet. Vägledarna använder sig av olika strategier för att bibehålla den här balansen när de möter andra människor som har en felaktig bild av deras arbete. Antingen internaliserar vägledarna andra människors förväntningar så att de blir vägledarnas egna, eller så förklarar och rättfärdigar de sitt arbete för andra människor så att deras förväntningar istället ska komma i balans med vägledarens. På så sätt bibehålls balansen vilket förklarar varför vägledarna inte upplever att yrkesidentiteten påverkas av andra människors förståelse och värdering av deras arbete.
96 Ahmadi Nader i Allwood Carl Martin, Franzén Elsie C (red.),2000, Tvärkulturella möten sid.157 97 Eysenck Michael (red.), 2000, Psykologi – ett integrerat perspektiv sid.392