Vårdnadshavares engagemang

Under temat Vårdnadshavares engagemang beskriver vi vad vårdnadshavarna uttrycker som en tydlig känsla av engagemang och som av vårdnadshavarna benämns ”kamp”. En kamp för möjligheten till samverkan och delaktighet när det gäller pedagogiska kartläggningar och åtgärdsprogram, men också en kamp för att få det särskilda stöd som eleven har rätt till. Vi redovisar här dels hur vårdnadshavarna beskriver att de för en kamp för sitt eget barn, dels hur vårdnadshavarna beskriver en upplevelse av att också måste driva en kamp för andras barn - barn, vilkas vårdnadshavare inte har samma möjligheter i exempelvis kunskap och språk.

7.3.1 Kampen för det egna barnet

Samtliga vårdnadshavare beskrev att situationen för dem och deras barn i samverkan med skolan varit arbetsam: ” Alltså jag kämpade och kämpade och kämpade” (Vårdnadshavare I). De uppgav att de fört en kamp för att få det stöd de har rätt till. De uppgav även att de kämpat, och kämpar, för att de som vårdnadshavare ska få vara delaktiga i de beslut som rör deras barn. Vårdnadshavarna beskrev att de kämpar för att skolan inte bara ska samverka med dem som vårdnadshavare utan också för att skolan ska samverka med andra professioner som har kunskap om deras barn. Den upplevda bristen på samverkan och delaktighet med skolan har gjort att vårdnadshavarna känt sig väldig ensamma i kampen för sitt barn och rätten till särskilt stöd. En ensamhet som kommer till uttryck i följande citat: ”Man blir väldigt ensam i kampen, det finns ingen man kan få hjälp ifrån (Vårdnadshavare H).

37

Vårdnadshavarna beskrev att det är de som vårdnadshavare som måste driva kampen för barnet, att det är de som får se till att det blir möte, att behoven kartläggs och att åtgärder sätts in för barnet. Vårdnadshavarna beskrev denna kamp som ett krig mot skolan och skolans representanter.

DU måste vara den som krigar, du måste vara den som kräver möten, kräva åtgärder, du måste.. För det är ingenting som de hjälper dig med. Så att det är hela tiden vi föräldrar som måste kriga på, det är ingenting som kommer per automatik (Vårdnadshavare D).

Vårdnadshavarna uttryckte en känsla av att borde ha kämpat hårdare tidigare för deras barns rätt till stöd. Vårdnadshavarna uppgav också att en tidigare, och hårdare kamp mot skolan skulle ha gett deras barn det stöd det behövde i ett tidigare skede. Vårdnadshavarna berättade vidare att ett tidigare engagemang troligen hade inneburit att de skulle ha sluppit mycket av det lidande som hela familjerna går igenom och har gått igenom.

Och när man väl sitter där så tycker man ju att ja, så här i efterhand så borde man kanske börjat bråka tidigare och ifrågasatt, men när man väl sitter där och är mitt i det jobbiga, så är man ju.. (Vårdnadshavare B).

Vårdnadshavarna beskrev att de har känt, och fortfarande känner, mycket frustration och ilska. Flera av vårdnadshavarna uppger att denna ilska och frustration har landat i något som kan beskrivas som en uppgivenhet. Fokus är flyttat från mål och skolprestationer till mående för barnet: ”Alltså. Jag är inte ens arg längre, det har runnit av mig. Jag fokuserar på XXX, XXX ska må bra. Resten skiter jag i. Det andra får man ta sen. ” (Vårdnadshavare D).

I relation till det engagemang som vårdnadshavarna har uppgett framkommer att

vårdnadshavarna fått föra en lång och arbetsam kamp för att deras barn ska få det stöd de har rätt till. De har kämpat för att få vara delaktiga i beslut som rör deras barn. Många av vårdnadshavarna uppgav att de kände sig ensamma i kampen samtidigt som de även beskrev att de borde ha påbörjat sin kamp tidigare än vad de gjort. Engagemanget har skapat mycket ilska och frustration, men övergått till uppgivenhet när respons från skola och andra myndigheter uteblivit över lång tid.

7.3.2 Kampen för andras barn

Flera av vårdnadshavarna beskrev att de inte bara måste engagera sig för sitt eget barns rättigheter till stöd i skolan, de kände sig också tvungna att kämpa för andra barn vars

38

vårdnadshavare inte själva har möjlighet att driva kampen. Vårdnadshavarna angav att de kämpar för andras barn eftersom de har möjligheten i och med att de förstår skolan, det språk och de rutiner som skolan använder i kontakt med vårdnadshavare. Vårdnadshavarna uppgav vidare att de genom sitt engagemang har fått insikt i vilka rättigheter de har som vårdnadshavare, rättigheter som andra vårdnadshavare kanske inte har kännedom om.

Jag tycker inte om det men det finns faktiskt barn som inte har föräldrar som orkar eller som har kunskapen att kämpa och föra sitt barns talan, så jag tycker att det är skandalöst år 2021 att det ska vara så, men det är verkligheten (Vårdnadshavare C).

Vårdnadshavarna uppgav att de har fortsatt att engagera sig, tillsammans med andra vårdnadshavare, även om de inte längre behöver det för sitt eget barns skull. De beskrev att de troligen inte skulle kämpa om det bara rörde sig om enskilda fall av barn som inte får stöd. Det de sett här är ett mönster för flera barn och i flera olika skolor. Det engagemang som även vi sett i vår studie, drivs inte bara på en skola utan på flera av de skolor där vårdnadshavarnas barn har och har haft sin skolgång.

För om det bara är ett, för om det bara skulle vara mitt barn, då kanske man skulle tagga ner lite och kanske kliva lite bakåt, men om man ser att det är ett mönster för flera.. då tar man ju strid och liksom, försöker få en förändring. (Vårdnadshavare H).

Vårdnadshavare som uppgett att de har kunskaper och möjligheter driver en kamp, inte bara för sina egna barn utan även för andra barn. Barn till vårdnadshavare som inte har samma möjligheter och kunskaper. Detta är en kamp som de inte egentligen vill föra, men känner att de måste. Engagemanget ger dem insikter i vilka rättigheter som finns och hur skolan som organisation fungerar.

39