Vad är trygghet online?

Informanten från jouren Tova menade att anonymiteten i ett onlinebaserat stöd, t.ex. i chatt, var trygghetsskapande då det innebär att tjejen ”…bara kan logga ut om de känner att nu vill ja inte mer…”. Jouren Sophie menade detsamma och berättade att tjejer upplever trygghet genom vetskapen om att ”Det kommer inte hända något som jag inte kan styra över utan det handlar bara om att berätta”. Jouren Sophie och jouren Tova menar här alltså att ett anonymt onlinebaserat stöd erbjuder kontroll över sitt erfarenhetsdelande om våld, något som bidrar med trygghet. De båda nämnde också att en del i viljan till kontroll ’över berättandet’ kunde härledas till en rädsla för orosanmälningar, något som vittnar om en målgrupp under 18 år. Jouren Melinda framhöll också möjligheten till anonymitet som trygghetsskapande och då specifikt för vissa kvinnor som ”…direkt avgörande”. Jouren Ulrika vittnade om detsamma, dvs att anonymiteten var viktigare för ’vissa’ kvinnor. De båda exemplifierade dessa ’vissa kvinnor’ som t.ex. dem utan uppehållstillstånd, eller med osäkra sådana. Jouren Tova, Sophie, Melinda och Ulrika vittnar alltså om att det onlinebaserade berättandet tillgängliggör att berätta om våld för ’vissa’ kvinnor.

Den anonymitet som de formella rummen refererade till vill jag benämna som ’reell’,

eftersom den innebar att kvinnan inte behövde uppge namn eller andra personuppgifter för att komma i kontakt med ’rummet’. I det material jag redogjort för ovan synliggör jourerna att den reella anonymiteten är viktig för vissa kvinnor, alltså förutsättningar för

erfarenhetsdelande och stöd skiljer sig åt inom gruppen kvinnor. Med en teoretisk

utgångspunkt i intersektionalitetsteori menar jag att förutsättningar för berättande online inom gruppen kvinnor inte kan förstås som homogent, eftersom våldsutsattheten samverkar med andra former av förtryck och därmed risker (Lykke 2009, s.107). Informanterna vittnar här alltså om att de onlinebaserade rummet är tillgänglig(are) för ’vissa’ kvinnor. Eftersom samverkande förtryck påverkar kvinnors förutsättningar att dela erfarenheter av våld, och få stöd i dessa.

Trygghet i informella rum

I intervjuerna med de informella rummen, ombads informanterna reflektera över trygghet och skapande av trygghet i deras rum. Plattformen Fiona sa ”För ofta kan det ju vara tryggare att dela med sig till någon som en inte har någon aning om vem det är och som inte vet vem det är man pratar om…” jag engagerade mig i reflektionen och frågade ”Jag tolkar det som att

det blir någon slags anonymitet?” Informanten svarade ”Ja det finns någon slags anonymitet, för att en annan inte vet så mycket om den som berättar…” Genom en samanalys (Egeryd Holmberg 2011) framgick alltså att informanten för plattformen Fiona också upplevde att det fanns en anonymitet, men snarare genom ett främlingskap, eller partiell anonymitet, än den reella anonymitet som jag introducerade i samband med de formella rummen. Informanten för plattformen Maxine ombads reflektera över hur det kom sig att kvinnor vågade dela sina erfarenheter där, hon sa ”Jag antar att det inte är det första en gör när en börjar följa, man kanske börjar med att se hur kontot styrs. Regler är ju t.ex. att inte lägga skuld på kvinnor, den är satt i sten.” Plattformen Maxine menade här alltså att hon upplevde att kvinnor först ’kollade av stämningen’ på kontot innan en delade med sig av egna erfarenheter. Plattformen Fiona resonerade också kring ’stämningen’ på kontot som trygghetsskapande och sa att ”...jag rensar sånt som är liksom den typen av kommentarer typ jaha men du kanske skulle skaffat en bättre pojkvän…” när jag frågade om varför, svarade hon ”…jag vill ändå att det ska vara en stämning i kommentarer alltså eller alltså att det inte ska bli ifrågasättande.” På liknande sätt menade informanten bakom plattformen Simone att hon modererade kommentarsfälten för följarnas skull och exemplifierade detta ”…om någon ifrågasätter inskickaren eller tycker att hon gjort fel […] Alla har rätt till sina egna känslor tyckte kvinnan som skickade in bidraget att det var läskigt/obehagligt/problematiskt så var det det, punkt slut liksom.” Både

plattformen Fiona, Maxine och Simone menar här alltså att de modererar och engagerar sig i kommentarsfälten för att skapa en (trygg) ’stämning’ som gör att kvinnor vågar dela

erfarenheter av våld.

Modereringen av de informella rummen menar jag vittnar om en tilltro till kvinnor, och att kvinnors trygghet premieras. Något som jag menar synliggör att rummet präglas av ett ’feministisk bemötande’. Jag vill benämna det som sådant då det präglas av en tilltro till kvinnans berättelse och centraliteten av att inte skuldbelägga kvinnor. Att premiera våldsupplevelsen går i linje med våldet som ett kontinuum, vilket menar att kvinnors

upprepade utsatthet för våld påverkar hur händelser av våld upplevs och därför inte bör tolkas utifrån isolerade händelser (Lundgren et.al, 2001, s.17) (Kelly 1988 s.41) Likaså går

bemötandet att förstå som feministiskt eftersom det ligger i linjer med hur Jeffner (1994, s.15) beskrivit en feministiskt förankrad aktivistjour där ansvar och skuld skall läggas på förövaren och strukturer.

Jag har i två stycken ovan redogjort för resultat och analys av aspekter av trygghet och skapandet av trygghet i formella och informella rum. Vidare kommer jag att sätta ljus på trygghet och skapandet av denna i relation till kvinnoseparatism, initialt i relation till formella rum, sedan i informella för att slutligen diskutera dem parallellt.

Separatismen som trygghetsskapande en upplevelse eller ett villkor

Jouren Ulrika menade att deras kvinnoseparatism bidrog till en upplevd trygghet, hon sa ”Även om inte alla känner så först, så är det många som känner så sen. Att det här är en kvinnlig erfarenhet. De vet om att det är många kompisar eller mamma som varit med om samma sak. Och då känner det tryggare att dela det med en kvinna”. Jouren Ulrika menar alltså här att det är tryggare att erfarenhetsdela om våld med kvinnor, än med män. Hon menar att anledningen till det är att många kvinnor vet eller inser att våld är en kvinnlig erfarenhet. Jouren Melinda, menade att det är viktigt för dem att berätta om att de är kvinnoseparatistiska, då en annars ”…inte vet vem det är en har framför sig.” Jouren Melinda och Ulrika verkar alltså överens om att det är trygghetsskapande att arbeta kvinnoseparatistiskt.

Både jouren Ulrika och Melindas citat vittnar om grunden i teorin om Våldets kontinuum, att våldet är manligt kodat och att tidigare våldsupplevelser påverkar hur en upplever andra situationer, och risker i dessa. Den upplevda tryggheten underbyggs också av den

’gemensamma erfarenheten’. Den gemensamma erfarenheten är sprungen ur tanken om att kvinnor, om än på olika vis, drabbas av våldet. (Lundgren 2001, s.17).

De informella rummen menade att en ’reell’ kvinnoseparatism varken var möjlig, och av en informant som inte ens önskvärd. Plattformen Simone och Maxine menade att de omöjligen skulle kunna kolla upp följares könsidentitet, något som skulle krävas för att bibehålla kontot separatistiskt. Plattformen Fionas citat får här teckna något samtliga informanter för dessa informella rum vittnade om, nämligen att: att ”…män som kommenterar har ja ett extra öga på…”. Dessa informella rum var alltså inte kvinnoseparatistiska, och menade istället att de arbetade trygghetsskapande genom att i större utsträckning moderera kommentarer av män. På samma tema menade plattformen Fiona att hon hade exempel på när följare bett henne ’ta bort’ specifika män som följare, då det var deras förövare. Något hon då gjorde till förmån för att dessa kvinnor skulle våga kommentera.

Min analys visar att trygghet skiljer sig åt mellan formella och informella rum gällande vilken ’typ’ (reell / partiell) av anonymitet som är möjlig, och likaså vilken roll kvinnoseparatism utgör i upplevd trygghet. Min analys har också introducerat begreppet ’feministiskt

bemötande’ utifrån hur de informella rummen resonerade kring just trygghet på deras plattform.

5.2 Vad är medvetandehöjning online?