Örebro Universitet
Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap Genusvetenskap
”Man får in något slags rättsväsende som skyddar kvinnor”
En kvalitativ studie om systerskap(ande) online
med våldet som gemensam erfarenhet
Genusvetenskap
D-uppsats, 30 hp, 2020 Student: Elin Lindsmyr Handledare: Dag Balkmar
Abstract
This study aims to understand how women’s interactions in online based forums concerning experiences of violence contributes to practices of sisterhood. Women’s interactions have been analysed using conceptual understandings of awareness-raising and sisterhood. The study’s primary contributions are the theoretical concepts: Linear and Circular practices of sisterhood. The concepts are coined and introduced with the aim to make divergences within contemporary understandings and practices of sisterhood visible. Circular practices of
sisterhood refer to the traditional practice based on a ‘give-and-take’ relation, with emotional closeness. Linear practices of sisterhood aim to delineate how sisterhood can be practices ‘to’ someone, rather than ‘between’ two women. Linear practices of sisterhood can be explained as: A practices sisterhood towards B, with the aim for B to be able to practice sisterhood towards C, and so on. I suggest that this change within traditionally central concepts is a result of a professionalised work and movement towards men’s violence on women.
My study is based on eight semi structured interviews. Five informants represented ‘shelter organisations’, (referred to as formal forums) and three informants who represented accounts on Instagram (referred to as informal forums). The interviews were centred around how women’s interactions concerning experiences of violence is understood and practiced within these forums. This study draws the conclusion that both formal and informal forums
understand women’s interactions concerning experiences of violence similarly. This as all of the informants understand violence as a female experience where interactions women-to-women has a certain value. All of the informants also describe these interactions as stipulating practices of sisterhood. What on the other hand differs between formal and informal forums are the changes within the practices of awareness-raising and practices of sisterhood in the formal forums. With the support of Jeffner (1994) and Helmersson (2017) I argue these changes is a result sprung from the societies will to professionalise the work with men’s violence on women.
Keywords: violence on women, onlinebased support, sisterhood, awareness-raising, safety online, women’s shelter, feminism, online communities.
Summering
I föreliggande studie har kvinnors interaktioner i onlinebaserade rum studerats i syftet att förstå hur erfarenhetsdelande och medvetandehöjning med våldet som gemensam erfarenhet bidrar till systerskap(ande). Kvinnors interaktioner har analyserats utifrån de
(kvinno)historiskt centrala koncepten medvetandehöjning och systerskap. Studiens primära bidrag är de teoretiska koncepten Linjära och Cirkulära systerskap(anden). Koncepten introduceras i syftet att bredda förståelsen av systerskap(anden) och synliggör en differens i praktiker av samtida systerskap(anden). Cirkulära systerskap åsyftar den traditionella praktiken där ett givande och tagande med emotionell närhet står i centrum. Linjära systerskap(anden) ämnar synliggöra en förändrad praktik av systerskap. I linjära
systerskap(anden) systerskap(ar) kvinnor i ’etapper’, dvs, A systerskap(ar) med B för att B ska kunna systerskap(a) med C. Utifrån min studie föreslår jag att denna förändring är ett resultat av en professionalisering av kvinnors organisering mot mäns våld mot kvinnor.
Min studie baseras på åtta semistrukturerade intervjuer. Fem informanter representerade ’jourorganisationer’ (omnämnda som formella rum) och tre informanter representerade Instagramkonton (omnämnda som informella rum). Intervjuerna centrerades kring hur kvinnors erfarenhetsdelande om våld förstås och görs i ’deras’ rum. Slutsatser som jag i studien drar är att informanter från både formella och informella rum förstår kvinnligt erfarenhetsdelande på liknande vis. Detta då dem förstår våld som en kvinnlig erfarenhet där interaktioner kvinna till kvinna har ett värde, och beskriver detta som (olika former av) systerskap(ande). Däremot skiljer sig praktiker, eller ’görandet’, av kvinnligt
erfarenhetsdelande. Dessa förändrade praktiker i de formella rummen argumenterar jag, med stöd av Jeffner (1994) och Helmersson (2017), är ett resultat av ett professionaliserat arbete mot mäns våld mot kvinnor.
Sökord: våld mot kvinnor, onlinebaserat erfarenhetsdelande, systerskap, medvetandehöjning, trygghet online, kvinnojour, feminism.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 6
1.2 Syfte och frågeställningar... 8
1.3 Begreppsdefinition ... 8
2. Tidigare forskning ... 8
2.1 Sökstrategi ... 8
2.2 Tidigare forskning om kvinnligt erfarenhetsdelande om våld ... 11
2.3 Slutsats ... 16
3. Teori ... 17
3.1 Teoretiska utgångspunkter ... 17
3.2 Konceptuella förståelser ... 20
3.3 Operationalisering av teoretiskt ramverk... 22
4. Metodologi, metod och material ... 23
4.1 Metodologisk ansats och metod ... 24
4.2 Material ... 26
4.3 Validitet av data ... 29
4.4 Etiska överväganden ... 30
4.5 Situering av kunskap och möjligheter och begränsningar ... 31
5. Resultat & analys... 34
5.1 Vad är trygghet online? ... 35
5.2 Vad är medvetandehöjning online? ... 38
5.3 Vad är systerskap(ande) online? ... 41
5.4 Konklusion ... 46 6. Slutdiskussion... 49 6.1 Framtida forskning ... 52 7. Referenslista ... 53 Bilaga 1. ... 56 Bilaga 2. ... 57 Bilaga 3. ... 58
Lista över tabeller: Tabell 1.1 Utvalda artiklar i systematisk litteraturöversikt 10
Tabell 1.2 Utvalda artiklar i utökad systematisk litteraturöversikt 11
Förord
Jag vill tacka mina informanter, jag är evigt tacksam för ert engagemang och tid. Inte bara för att ni ställde upp på mina intervjuer utan också för det arbete ni i era organisationer respektive plattformar gör. Vidare vill jag tacka min handledare Dag Balkmar för det generösa stöd du gett mig, hur du vallat in mina tankar och skrivelser i en lite mer klar tratt. För det ska du ha ett stort tack.
Elin Lindsmyr Maj 2020
1. Inledning
Enligt Brottsförebyggande rådets (BRÅ) senaste kartläggning om våld i nära relation har drygt 25% av alla kvinnor i Sverige någon gång under sin livstid blivit utsatta för våld i nära relation. Av de misstänkta gärningsmännen var 96% män (Brå, 2020a). Enligt den Nationella trygghetsundersökningen 2017 har var tredje tjej utsatts för sexualbrott under det senaste året (BRÅ, 2018, s. 58). Dessutom visar skattningar om mörkertal av våld mot kvinnor att endast 20–25% av den faktiska brottsligheten syns i kriminalstatistiken (Brå, 2002). Denna statistik vittnar om en enorm utbreddhet av våld mot kvinnor.
Hur detta våld mot kvinnor skall förstås är omdiskuterat. Antagandet av
Kvinnofridspropositionerna under 90-talet visar dock att Sverige, i det avseendet, utgått från en radikalfeministisk våldsförståelse. En förståelse som bygger på att våldet är könat och att våldets existens är ett villkor för patriarkatets upprätthållande. (Lundgren, 2001) (Gemzöe, 2013 , ss. 98-99).
Historiskt sett har arbetet mot mäns våld mot kvinnor burits av kvinnor. Arbetet har i stor utsträckning utförts ideellt för att stödja kvinnor som varit utsatta och utbilda samhället i frågan om mäns våld. Kvinnors organisering mot mäns våld är sprungen ur, och byggd på, delande av erfarenheter, varför dess kvinnoseparatism (sammanhang med endast kvinnor) varit central. Genom dessa erfarenhetsutbyten identifierades kvinnors våldsutsatthet som ett strukturellt problem, snarare än ett individuellt. Inom organiseringen blev tanken om ett systerskap starkt. Systerskapet bidrog med känslan av att inte vara ensam om sina erfarenheter och kunde på så vis ingjuta styrka. (Eduards 2002, s. 98–99)
Trots att arbetet mot mäns våld traditionellt sett skett i fysiska rum, påvisade redan 2004 en statlig utredning att kvinnor organiserade sig mot mäns våld på internet (online) (SOU
2004:59, ss.107–109). Efter #metoo-vågens framfart under 2017 råder det ingen tvekan om att onlinebaserad organisering mot våld kan ha stor inverkan. Idag finns det både formella rum, underbyggda av organisationer, för kvinnligt erfarenhetsdelande om våld online. Men också informella rum, oftast skapade av enskilda kvinnor som sedan vuxit och bildat rum där
kvinnor delar och stödjer varandra i sina erfarenheter. Jag har själv ett aktivt engagemang i en traditionell (offline-baserad) organisation men jag är också med i ett flertal onlinebaserade informella rum. Genom mitt eget engagemang i frågan har en nyfikenhet för hur traditionella feministiska verktyg förstås och praktiseras i dessa nya, onlinebaserade, rum.
Att det saknas forskning gällande kvinnors onlinebaserade berättande om våld är ett flertal forskare eniga om (Loktot 2018; Martin et al 2019). Vidare saknas det forskning om
’görandet’ av onlinebaserade rum för kvinnligt erfarenhetsdelande. Men än mer menar jag att det saknas det forskning som kopplar samman detta ’görande’ av nutida (onlinebaserad) organisering mot mäns våld, med traditionella feministiska verktyg och metoder. Den forskning som gjorts påvisar bl.a. att unga personer upplever både psykosocialt stöd och organisering online som mer lättillgängligt än fysiskt sådant (Löfberg, Aspan 2011; Keller 2016). Forskning har även påvisat att onlinebaserat erfarenhetsdelande om våld upplevs på sätt som jag menar tangerar systerskap (Karlsson 2018). Tidigare forskning på temat påvisar alltså uppsidor med dessa onlinebaserade rum, men baseras primärt på erfarenhetsdelande under hashtags. Likaså innehar den tidigare forskningen kunskapsluckor gällande ’görandet’ av dessa rum. Jag ämnar studera görandet av, och systerskap(ande) kring, kvinnors
berättande, eller erfarenhetsdelande, i dessa rum. Detta menar jag kan bidra med kunskap om konstruktionen av sådana rum. Vidare skiljer sig min studie från den tidigare forskningen genom att ägna kvinnors djupgående och interaktiva berättande intresse, i kontrast till
erfarenhetsdelande under hashtags. Utöver detta ämnar jag också bredda förståelsen gällande för ’vilka’ kvinnor sådana rum kan vara av större intresse.
Min studie baseras på åtta informanter. Tre från plattformar, omnämnda som informella rum då de inte underbyggs av en formell organisation. Fem informanter från organisationer, omnämnda som formella rum då de utgörs av just en formell organisation. Gemensamt för samtliga är att de syftar till att stödja och eller synliggöra kvinnors erfarenheter. Men också att de på olika vis behandlar frågan om systerskap och kvinnors utsatthet för mäns våld genom onlinebaserade gemenskaper. De informella rummen är baserade på Instagram och
informanterna för dessa var skapare av plattformen. Samtliga formella rum har en tydlig online-verksamhet och formulerar sig som (olika typer av) ’jourverksamheter’, informanterna var anställda eller ordföranden.
I min studie ämnar jag alltså analysera kvinnors interaktioner och erfarenhetsutbyten online, och hur det bidrar till systerskap(ande). Jag menar att min studie kan bidra med kunskap om konstruktionen av onlinebaserade rum för kvinnligt erfarenhetsdelande om våld.
Konstruktionen är av relevans att förstå för framtida organisering av samma slag. Men jag menar också att min studie kan bidra med kunskap om hur historiskt centrala koncept
(medvetandehöjning och systerskap) förstås och görs i den samtida feministiska rörelsen mot våld.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med föreliggande studie är att analysera hur förståelser och praktiker av kvinnligt erfarenhetsdelande online bidrar till systerskap(ande) online.
Utifrån frågeställningarna:
- Hur bidrar kvinnors interaktioner gällande erfarenheter av våld online till systerskap(ande)?
- Hur förstår informanterna kvinnors erfarenhetsdelande om våld online?
- Vad innebär medvetandehöjning i onlinebaserade rum för kvinnligt erfarenhetsdelande om våld?
- Vilka kvinnor inkluderas i ett onlinebaserat systerskap(ande)?
1.3 Begreppsdefinition
I min studie kommer jag att använda mig av begreppen Erfarenhetsdelande,
Medvetandehöjning och Systerskap. De två senare kommer att teoretiseras i kapitel 3.2 men presenteras i korthet nedan.
Erfarenhetsdelande, att berätta om en erfarenhet oavsett ’syfte’. Medvetandehöjning, en metod vari kvinnor berättar om sina erfarenheter av t.ex. våld. Genom att kvinnor berättar om sina erfarenheter för varandra följer insikten att problemet är strukturellt snarare än
individuellt. Något som kan verka både stödjande och organiserande (Karlsson 2018). Systerskap, ett (kvinnligt) sammanhang varigenom kvinnor kan stödjas då kvinnor delar gemensamma erfarenheter utifrån sin könstillhörighet (Holmberg 2013; Jeffner 1994). Jag använder mig av böjningen systerskap(ande) i viljan att synliggöra mitt intresse för ’görandet’ av systerskap. Dvs som en aktiv handling snarare än ett statiskt sammanhang.
2. Tidigare forskning
2.1 Sökstrategi
I detta kapitlet kommer jag att redogöra för hur den systematiska litteraturöversikten som ligger till grund för hur min studie genomförts. Inledningsvis kommer jag att redogöra för hur
en systematisk litteraturöversikt enligt Petticrew och Roberts (2006) kan genomföras. Vidare kommer jag att i relation till detta beskriva hur jag gått till väga för att kartlägga
kunskapsfältet om kvinnors erfarenhetsdelande om våld online. Efter detta kommer resultatet av litteraturöversikten att presenteras tematiskt utifrån hur de närmat sig kvinnligt
erfarenhetsdelande. Kapitlet avslutas med en summering av den systematiska
litteraturöversikten och reflektioner gällande spänningar och möjligheter i relation till min studie.
Enligt Petticrew och Roberts (2006, s.3) tillåter en systematisk litteraturöversikt en att bringa klarhet och mening i stora mängder av information, likaså forskningens kontext och därför potentiella spänningar, motsättningar och kunskapsluckor inom liknande studier. Den systematiska litteraturöversikten gav mig verktyg att förstå vilka perspektiv tidigare studier dominerats av, och inte. Genom detta fick jag möjlighet att analysera vilka metodologiska grepp och teoretiska ingångar tidigare studier använd sig av (ibid s.28) I min översikt identifierade jag att samtliga studier uteslutande använt sig av kvalitativ metod, och att en majoritet haft en feministisk utgångspunkt.
Med ambitionen att vara transparent och bibehålla fokus i läsningen skisserades ett
läsningsprotokoll (Petticrew och Roberts, 2006, s.44), där förutbestämda intresseområden och tematiker specificerades. Då feministiska studier genomförs inom ramarna för ett flertal discipliner inkluderades databaser från både Genusvetenskap och Sociologi, samt Media och Kommunikation utifrån ’online’ aspekten. Utifrån Örebro Universitets lista över databaser identifierades Swepub, Sociological Abstracts och Communication & Mass Media Complete. Utöver detta inkluderades även databasen Nora.
För att identifiera artiklar som behandlar just kvinnligt erfarenhetsdelande om våld online användes sökord som följer nedan. De trunkerades och sammansattes med ”bolesk logik” (Oru, 2020) vilka hjälper en hitta artiklar där samtliga eller vissa ord är inkluderade tillsammans eller i specifik ordning. Söksträngen blev så som följer.
(autobiography OR "experience NEAR/5 sharing" OR "digital stor*" OR "storytelling" OR mediation OR lifestor*) AND (digital OR online OR "social media*" OR facebook OR instagram OR twitter) AND (wom?n OR girl* OR female* OR feminist) AND (abuse OR "domestic violence*" OR violence* OR "intimate violence*" OR "partner violence*")
Urvalsprocess:
I sökningarna inkluderades endast artiklar som var ’peer reviewed’, skrivna på engelska eller svenska. Störst antal träffar fanns i Sociological Abstracts (23 st), minst i Swepub (7 st), sammanlagt hade databaserna 46 träffar. Efter att ha läst titlar valdes 22 artiklar ut för att läsa dess abstracts. Utifrån det identifierades 11 artiklar varav en artikel återfanns tre gånger och en annan två gånger. Två artiklar visade sig vara inledningsord till journaler vilka summerade studier utan tillräcklig information om dem. Detta resulterade i sju (7) unika artiklar.
Artiklar som exkluderades under titel eller abstracts-läsningar var sådana som uteslutande fokuserade på diskursiva perspektiv på övergrepp eller studier som fokuserat på kvinnors våldsutövande. Å ena sidan kan en här argumentera för relevans att utöka sökningen, å andra sidan menar Petticrew och Roberts (2006, s. 74) att en utifrån en strängt definierad
frågeställning också bör göra en snäv sökning. Jag vill också mena att detta synliggör en brist på studier som behandlar kvinnors (egna) erfarenhetsdelande i onlinebaserade rum. Vad som däremot skall understrykas är att ämnet studerats brett när det gäller att dela eller ta del av (okända) kvinnors livsöden, eller ’meningskorta’ erfarenheter i form av t.ex. hashtags, snarare än vad min studie fokuserar på, ett mer interaktivt och ingående delande.
Valda artiklar:
Författare & år Titel Metod Teori/centrala koncept
Jessalynn Keller 2016
Speaking ’unspeakable things’ Diskursanalys ’In situ’ – samspel mellan online och offline-sfärer Aline C. Gubrium,
Elizabeth L. Krause, Kasey Jernigan 2014
Strategic authenticity and voice Diskursanalys Strukturellt våld och implicit
intersektionalitetsteori Sadiyya Haffejee,
Linda Theron 2019
”The power of me” Fallstudier Individuellt agensskapande och ’resilience’
Gilda Seddighi, Sara Tafakori 2016
Transnationela mediation of state gendered violence
Fallstudie och diskursanalys
Orientalism Tetyana Lokot 2018 #Iamnotafraidtosayit: stories of
sexual violence as everyday political speech on Facebool
Fallstudie av hashtag
Digitala nätverk och aktivism
Lena Karlsson 2018 Towards a language of sexual grey zones
Diskurs- & narrativanalys av hashtag
Kollektiv kunskapsprocess och kroppsliga erfarenheter Stephanie L. Martin,
Jessica McLean,
”I’ve been silenced for so long” Digitalt berättande
Agensskapande (empowerment)
Carolyn Brooks, Karen Wood 2019
Tabell 1.1, utvalda artiklar i systematisk litteratursökning Utökad sökning
Än så länge har litteraturöversikten endast genererat sju unika artiklar på temat. Istället för att bredda sökningen och inkludera artiklar som ligger längre ifrån ämnet i viljan att ha en bredare grund att stå på, gjordes sökningar efter ’Gray Litterature’. Petticrew och Roberts (2006, s. 80) menar att inom vissa ämnen är risken större att sökningar i databaser exkluderar relevant material då en behöver se till bokkapitel och rapporter för att få en omfattande översikt. Utifrån detta gjordes sökningar i Diva, en portal som samlar publikationer från svenska lärosäten. Då det där inte är möjligt att göra en avancerad sökning bland både forskningspublikationer och studentuppsatser valde jag att genomföra ’enkla’ sökningar på begrepp såsom ”digital* AND systerskap” och ”sociala medier AND våld”. Sökningarna resulterade i 36 träffar som efter vidare läsning genererade fyra utvalda studentuppsatser, samtliga skrivna på kandidatnivå om närliggande teman, bl.a. feminism och intimitet på internet och systerskapliga nätverk på Facebook. Trots att de identifierade studentuppsatserna tangerade min studie var bidrog dessa inte till min tidigare forskning då de inte behandlade frågan om våld. Primärt var det istället dess referenser och tidigare forskning som bar frukt för min litteraturöversikt. Utifrån detta använde jag tekniken ’Snowballing’ och identifierade relevanta böcker och rapporter som uppsatserna refererat till. Följande litteratur identifierades. Vald ’gray litterature’
Författare & år Titel Fokus
Aristea Fotopoulou 2016 Feminist Activism and Digital Networks
Kvinnors nätverkande och praktiker av aktivism på internet
Lena Karlsson 2018 Medvetandehöjning anno 2010
Fokus på hashtag-berättande om våld och nätverket kring/effekten av berättandet Cecilia Löfberg,
Margareta Aspan 2011
Digitala erbjudanden Unga personers upplevelse av möjligheten till onlinebaserat stöd
Tabell 1.2, utvalda artiklar i utökad systematisk litteratursökning 2.2 Tidigare forskning om kvinnligt erfarenhetsdelande om våld
Nedan kommer resultat av den systematiska litteraturöversikten att presenteras. Valt material lästes utifrån det tidigare presenterade skisserat läsningsprotokollet. Under läsningen
identifierades teman inom min studies intresseområde vilka bildade tematiker som översikten kommer att presenteras utifrån (Petticrew & Roberts, 2006 , s. 151).
Återkommande i artiklarna är analyser av vad kvinnors erfarenhetsdelande online innebär för kvinnorna själva, samt i många artiklar, en vilja att tillskriva berättande online egenskapen att ’ge röst’. Genomgående blev det synligt att artiklarna genomsyrades av en vilja att hitta vägar för ’läkning’ eller ett avstamp i erfarenhetsdelande kopplat till ’hashtag-aktivism’.
Att det saknas forskning på ämnet kvinnors digitala berättande om våld är flertalet artiklar eniga om (Lokot 2018, Martin et al 2019). Än mer utkristalliserar sig bristen på studier gällande kvinnors erfarenhetsdelande om våld kopplat till traditionella feministiska metoder eller verktyg. Genomgående sätts fokus snarare på erfarenhetsdelande kopplat till samhällets professionella dimension såsom t.ex. psykiatri. Med detta menar jag att berättandet förstås som ett sätt att läka med hjälp av en professionell. En av 7 artiklar behandlar berättande online om våld utan hjälpare, istället baserat på kvinnors egna nätverk. Vidare har samtliga artiklar en feministisk utgångspunkt, använder sig av en kvalitativ metod, 6 av 7 artiklar är baserade på studier i västvärlden varav en i Sverige. Gällande litteratur presenterad som ’gray literature’ så är två av tre baserade på studier i Sverige och samtliga har en feministisk
utgångspunkt.
Erfarenhetsdelande som terapeutiskt
Tre artiklar är baserade på studier där fokus riktas mot kvinnors erfarenhetsdelande ur ett ’behandlande’ eller ’läkande’ syfte. Artiklarna förstår kvinnors onlinebaserade
erfarenhetsdelande som ett möjligt verktyg för bearbetning då det bland annat argumenteras möjliggöra en omförhandling av kvinnors upplevelse av utsattheten (Haffejee, Theron 2019 s. 702; Maarof 2012; Lokot, 2018 s. 812; Gubrium et al, 2014 s. 343) till exempel genom att ’placera skulden där den hör hemma’, eller genom att omformulera sin roll från offer till överlevare. Förändringen i agens-skapet som det diskursiva greppet offer-överlevare sätter ljus på kommer jag vidare diskutera under ’Erfarenhetsdelande som agenskapande’.
Omförhandlingen kan också röra sig gentemot organisering, och kanske främst en ny form av den traditionella ’medvetandehöjningen’. Detta då individers delande av erfarenheter förstås kunna bidra till en förändrad förståelse av egna våldserfarenheter från individuella till strukturella (Karlsson, 2018, s. 222).
Samtliga studier som har perspektivet erfarenhetsdelande som terapeutiskt har använt sig av metoder som inneburit organiserade rum. De organiserade rummen var ibland till och med fysiska rum, där det ’digitala berättandet’ tagit plats. Metoden innebar också en närvarande
uppdelning/’hierarki’ mellan de kvinnor som var på plats, som hjälpande och hjälpsökande. (Haffejee et al 2019; Gubirum et al 2014; Martin 2019 et al.) Här är tanken om
medvetandehöjning och systerskap inte närvarande utan snarare tanken om att kvinnors erfarenheter skall ’behandlas’. I studien av Martin et. al (2019, s.8) inkluderades en ’pre-workshop’ där deltagarna gavs utrymme att ’förbereda’ sin historia, något många deltagare menade underlättade deras process. Detta innebär att erfarenhetsdelandet inte sker spontant på kvinnors eget bevåg, vilket är vad jag i min studie satt fokus på.
Erfarenhetsdelande som organiserande
Återkommande är perspektiv på kvinnors erfarenhetsdelande som en potentiell eller existerande källa till organisering. Flertalet artiklar använder sig på olika vis av begreppet ’marginaliserade grupper’, dels i slutsatsen av studien, men också som motiv för studien eller i syftet att positionera sin forskning som feministisk. (Martin 2019; Karlsson 2018; Keller 2016 och Haffeejee 2019). Mest framträdande i det ’organiserande’ perspektivet är de artiklar som fokuserar på digitalt berättande under ’hashtags’. Karlsson (2018) menar att hashtagen #prataomdet har inneburit en förändrad diskurs om sexuella övergrepp och Lokot (2018) menar att hashtagen #Iamnotafraidtosayit bidragit till en förändring i medias narrativ om sexuella övergrepp i Ukraina. I dessa studier är alltså hur kvinnors erfarenhetsdelande bidragit till organisering och förändring i fokus. Organisering och förändring är något min studie också har intresse för, dock snarare organisering och förändring i förståelser och praktiker av traditionella feministiska verktyg och koncept än förändringar om sakfrågan i ’mainstream debatten’. De artiklar som närmat sig ämnet ur ett terapeutiskt perspektiv framhäver att kvinnors röster blir hörda genom digitalt erfarenhetsdelande, medans t.ex. Keller (2016), som närmat sig erfarenhetsdelandet som organiserande och agensskapande snarare synliggör den organisering som kvinnors erfarenhetsdelande innebär per se. Erfarenhetsdelande under hashtags benämner Karlsson (2018, s.215) som ’micro-sharing’. Jag vill med detta begrepp synliggöra en skillnad på att studera just detta, ’mikro-delande’, och att som min studie, fokusera på kvinnors mer djuplodade, interaktiva berättande.
Keller (2016) baserar sin artikel på intervjustudier med kvinnor som delat sin historia under hashtagen #beenrapedneverreported. Hon synliggör att dessa kvinnor påtalat en känsla av sammanhang, solidaritet och stöd av att dela sina erfarenheter i dessa flöden. Keller (2016 s.9) menar också att detta går väl i linje med tidigare forskning gällande upplevelser av att delta i flöden under hashtags på twitter. Detta synliggör alltså med andra ord att organiserade
’flöden’ där flera kvinnor delar erfarenheter kan bidra till en känsla av styrka och stöd. Två ord som kan förstås nära kopplade till systerskap.
Vidare menar Keller (2016) att digitala nätverk, i detta fallet organisering genom
erfarenhetsdelande, är mer tillgängligt för unga kvinnor idag än traditionell organisering. Hon framhåller dock att en inte skall förstå (aktivistiskt) handlande online som frånkopplat
handlande ’offline’. I linje med detta problematiserar Gubrium et al (2014, s.343) synen på att erfarenhetsdelande online ger en röst, och menar snarare att de i sin studie skapar utrymmen som möjliggör en process av ’cocreation’ och ’coconstruction’ (medskapande och
medkonstruerande). Med detta menar de att det digitala berättandet är en del av en komplex process som rör sig bortom endast vad aktuell person berättar per se, och så även mellan online och offline-sfärern. Likaså menar Fotopoulou (2016, s.9) att en inte bör förstå digital aktivism som frånkopplad ’offline’-sfären då onlinesfären snarare skall förstås som en ’utvidgning’ av det som sker offline. Vidare konstaterade Karlsson (2018, s. 267) i sin studie att online och offline inte kan förstås som isolerade från varandra, då det för spridningen av kampanjen #prataomdet var avgörande att traditionell media uppmärksammande denna. Då tanken om att det inte går att förstå online-sfären frånkopplat offline-sfären är återkommande kommer jag beakta detta genom att inkludera Gubirums et. al (2014) tanke om medskapande och medkonstruerande i min analys. Mitt intresse för systerskap(andet) kring
erfarenhetsdelande åsyftar också just görandet eller processen av medskapande och medkonstruerande bortom det individualistiska berättandet.
I kapitlet ’Medvetandehöjning anno 2010’ skriver Lena Karlsson (2018, s.261), att 2000-talets onlinebaserade berättande (om våld) kan förstås som en ’modern medvetandehöjning’. Detta då det kollektiva berättandet skapar en förståelse av att inte vara ensam om sin upplevelse, och snarare ’bidragande i sin erfarenhet’. För min studie innebär detta att tidigare forskning synliggjort att kvinnors berättande (om våld) kan resultera i organisering, både online och offline. Det påvisas också att det finns en känsla av solidaritet i dessa ’flöden’ (dock främst konstaterat utifrån mikro-delande) vilken kan förstås tangera med tanken om systerskap, men det lämnar oss utan vidare diskussion på temat.
I läsningen av de artiklar som närmar sig kvinnligt erfarenhetsdelande som organiserande framkommer en brist på studier som berör kvinnligt erfarenhetsdelande bortom mikro-delande (hashtags). De ’trendande’ hashtagen som baseras på kvinnligt erfarenhetsdelande innebär
oftast ett kortare berättande i ett öppet flöde som synliggör omfattningen av t.ex. sexuellt våld. Även om mikro-delande och studier på ämnet innehar relevanta aspekter för min studie så skiljer de sig åt. Detta då min studie riktar snarare fokus mot processer kring ett interaktivt och mer djupgående erfarenhetsdelande där interaktionen är central – snarare än synliggöra hur många som delar en ’förformulerad’ erfarenhet.
Erfarenhetsdelande som agens-skapande
Återkommande i samtliga artiklar är försök att belysa kvinnors onlinebaserade berättande som agensskapande, antingen ur ett terapeutiskt eller organiserande perspektiv. Som jag tolkar det kan agensskapande förstås tangera den metod som ofta använts inom feministiska rörelser nämligen ’själv stärkande’/’empowerment’. Återkommande i artiklarna är förståelsen av att berättande om våldserfarenheter kan vara ett sätt att lyfta marginaliserades erfarenheter av våld in i den offentliga debatten. Detta är något som enligt Haffejee et.al. (2019) och Lokot (2018) kan förstås vara just agensskapande, då den berättande personen ’förkroppsligas’. Det vill säga, det möjliggör att tala med grupper som det tidigare talats om. Martin et.al. (2019) och Lokot (2018) menar att (onlinebaserat) berättande om våldserfarenheter också kan upplevas som stärkande och agensskapande då responsen av berättandet validerar
erfarenheten. Responsen av erfarenhetsdelande är något som även jag kommer ägna intresse i min studie då jag ämnar studera kvinnors interaktioner online bidrar systerskap(ande) online. I Lokots studie från 2018 menar hon att digitalt berättande inklusive respons på denna också behandlar en diskussion gällande diskursiva förändringar som ämnar minska skuld och skam hos den som utsatts. Lokot (2018) menar att detta dels skett i onlinebaserade samtal, men också genom att kvinnor med våldserfarenheter uttryckt att det faktum att de kunnat läsa om andras erfarenheter av samma karaktär gjort att de brutit tystnaden, berättat och på så vis tagit tillbaka agensen och placerat skulden hos deras förövare. Jag anser att Lokots (2018)
slutsatser synliggör relevansen av min studie eftersom hon menar att sammanhanget, eller rummet, kvinnor delar eller tar del av erfarenheter av våld har stor betydelse, både på en individuell och strukturell nivå. Mina forskningsfrågor berör också just detta, hur kan vi förstå trygghet och traditionella feministiska praktiker i dessa rum.
Utöver detta skall också nämnas att rapporten ’Digitala erbjudanden’ kom till slutsatsen att unga (13-19år) upplevde att onlinebaserat stöd var mer lättillgängligt. Vidare lyfter Löfberg och Aspán (2011, s.112) att unga i fysiska möten med vuxna kan uppleva förlorad integritet eller kontroll över situationen, något som kan leda till känslor av skam eller rädsla för att bli
bedömd, fördömd eller kategoriserad – känslor som stöd online kan minimera. Stöd online visade sig alltså vara en tillgång, men innefattade endast underlag som gällde gruppen ’unga’ mellan 13–19 år.
2.3 Slutsats
I den tidigare forskningen har jag redogjort för artiklar som tecknar en bild av kvinnors onlinebaserade erfarenhetsdelande som värdefullt för kvinnor på både individuellt och strukturellt plan. Digitalt berättande om våld verkar kunna fylla ett både terapeutiskt och organiserande syfte genom dess agensskapande. Hur eller om kvinnor själva söker rum för att dela våldserfarenheter utelämnas dock. Perspektiv på vad dessa rum är eller hur det kommer sig att kvinnor delar med sig av intima och ärrande upplevelser just där lämnas
oproblematiserat. I min studie vill jag studera sådana rum, men endast de som kvinnor självmant söker upp och där det sker ett interaktivt delande med andra kvinnor. Aspekter på vad dessa rum präglas av kommer att analyseras med en utgångspunkt i traditionella
feministiska praktiker.
Keller (2016), Fotopoulou (2016) och Karlsson (2018) m.fl. förstår berättandet som
organiserande, ett perspektiv som lyser med sin frånvaro i de artiklar och böcker som lägger fokus på kvinnors erfarenhetsdelande som terapeutiskt. I min studie kommer jag att dra på detta och analysera huruvida kvinnligt erfarenhetsdelande kan förstås som organiserande utifrån praktiker av medvetandehöjning.
Jag menar att denna litteraturöversikten synliggjort att finns olika sätt att närma sig kvinnors onlinebaserade berättande om våldserfarenheter. Majoriteten av de artiklar som behandlar kvinnligt erfarenhetsdelande som terapeutiskt har ett starkt fokus på uppdelningen mellan hjälpare – hjälpsökande. Detta sätter fingret på en skillnad som berör just terapeutiska
perspektiv vs aktivistiska perspektiv på kvinnors (onlinebaserade) erfarenhetsdelande. Vidare förekommer erfarenhetsdelande som agensskapande i både artiklar som behandlar
(onlinebaserat) erfarenhetsdelande som terapeutiskt och organiserande. Detta kan, utöver att det ’bara är så’, argumenteras vara sprunget ur svårigheterna att, eller valet att inte, strängt separera agensskapande och ’stärkande’ (empowerment). I de artiklar som behandlar erfarenhetsdelande som terapeutiskt återfinns perspektivet av erfarenhetsdelande som agensskapande och i dem som närmar sig berättande ur ett organiserande perspektiv mer i termer av stärkande. Det verkar med andra ord finnas en riktning där det individuella läkandet
är i centrum, medans den andra riktningen snarare sätter fokus på omfattningen av det könade våldet och på så vis innebär att kvinnor blir stärkta som kollektiv, både på individuell och politisk nivå, snarare än som en individuell läkningsprocess.
Utifrån denna systematiska litteraturöversikt kan alltså slutsatsen dras att kvinnor gagnas av digitalt berättande om erfarenheter av våld, oavsett från vilket perspektiv en ämnar närma sig berättandet. Vad som dock verkar föreligga outforskat är vad de rum kvinnor delar
erfarenheter av våld i präglas av, men också om och hur systerskap(ande) förstås och praktiseras online. Att inte förstå vilka grundstenar som bygger onlinebaserade rum där kvinnor kan dela våldserfarenheter innebär att vi inte heller kan förstå framtida organisering med liknande syfte.
3. Teori
Nedan kommer jag att redogöra för teoretiska utgångspunkter och konceptuella förståelser för min studie, detta kommer presenteras utefter tematikerna: Feministisk våldsförståelse,
Förståelser av stöd för kvinnor med våldserfarenheter, Medvetandehöjning, Systerskap(ande), och Intersektionalitet. Avslutningsvis redogör kapitalet för operationalisering av dessa med ambitionen att skapa ett teoretiskt ramverk för studien.
3.1 Teoretiska utgångspunkter Feministisk våldsförståelse
Mäns våld mot kvinnor har diskuterats och ombeforskats ur olika perspektiv och ingen konsensus råder gällande hur mäns våld mot kvinnor bör förstås. Min studie har sin
utgångspunkt i den radikalfeministiska våldsförståelsen i vilken våldet karaktäriseras av makt och kontroll varför dess existens och utövande är ett villkor för de rådande patriarkala
strukturernas fortlevnad. För detta kommer jag att redogöra nedan.
I motsats till förståelsen av mäns våld mot kvinnor som karaktäriserat av makt och kontroll står förståelsen av våldet som utövat av avvikande män med psykisk ohälsa, ”kulturella värderingar” eller missbruk m.fl. (Jeffner 1994). 1990 formulerade Diana Scully feministisk kritik gentemot förståelsen av våldsverkande män som ’avvikande’ i tre punkter vilka får förklara problemet med förståelsen:
1, Ansvaret läggs på offret snarare än förövaren 2, Mäns våldsamma beteenden betraktas som avvikande, något som i själva verket är vanligt förekommande i västerländsk kontext 3, Förståelsen bortser från strukturella faktorer och fokuserar på individen, och missar därför kontexten av våldsutövandet (Scully 1990, s.2).
Med samma teoretiska utgångspunkt som Scully (1990) introducerade den radikalfeministiska Sociologen Liz Kelly 1988 begreppet ’Våldets kontinuum’ vilket kom att bli centralt begrepp inom den radikalfeministiska våldsförståelsen. Våldets kontinuum synliggör hur mäns våld mot kvinnor är ett kontinuum där de olika våldshandlingarna inte går att förstå isolerade från varandra eftersom kvinnors utsatthet för våldet samverkar. Våldets kontinuum tillhandahåller också förståelsen av våldet som ständigt pågående och (i teorin) accepterat av samhället. Detta eftersom våldet är ett villkor för den rådande (patriarkala) samhällsstrukturen (Kelly 1988, s. 41). Det innebär att teorin om ’våldets kontinuum’ låter oss bredda förståelsen av vad som är våld, och inte endast inkludera det samhället fördömt som våld. (Lundgren 2001, ss.10-11) Att våldshandlingar inte bör förstås som isolerade då kvinnors utsatthet samverkar innebär t.ex. att tidigare utsatthet påverkar hur kvinnor förhåller sig till sin omvärld
(Lundgren et.al. 2001, s.16), och då även framtida interaktioner med potentiella våldsverkare (män). I förståelsen av våldet som en del av den patriarkala samhällsstrukturen innebär också en utbredd utsatthet vilken innebär att de flesta kvinnor någon gång under sitt liv kommer att utsättas könat våld (Jeffner 1994, s.33). Utifrån detta har det inom radikalfeministisk
organisering mot våld varit centralt att arbeta kvinnoseparatistiskt, alltså i rum där män inte är tillåtna att vistas (Jeffner 1994, s.37).
Förståelser av stöd för kvinnor med våldserfarenheter
I sin avhandling konstaterade Sara Helmersson (2017) en spänning inom fältet stöd till kvinnor utsatta för våld. Hon menade att ett allt mer könsneutralt och professionaliserat förhållningssätt till stöd för kvinnor med våldserfarenheter riskerar att skuldbelägga kvinnan och försvåra förståelsen för våldets kontext (Helmersson 2017 s.29) Helmersson (2017, s.29) menar med detta att könsneutralitet och professionalisering av arbetet med våldsutsatta kvinnor kan innebära att det blir svårare att komma till roten med problemet, då en missar våldets könade aspekt och dess patriarkala kontext.
1994 skrev Stina Jeffner rapporten ’Kvinnojourskunskap’ i vilken hon redogör för
för aktualiserades också frågan om hur en närmar sig kvinnors erfarenhetsdelande om våld, enkelt formulerat som terapeutiskt, organiserade eller agensskapande. Nedan kommer ett ramverk för olika jourmodeller att nedan introduceras. Ramverket introduceras för att jag skall kunna tematisera de olika informanterna i mitt analysarbete.
Initialt presenterades följande ramverk av Rebecka E. Dobash och Russell P Dobash i boken ’Women, Violence and Social Change’ (1992). Då jag inte kommit över boken kommer ramverket att introducerats utifrån Stina Jeffners (1994) redogörelse för detta.
Ramverket baseras på fyra ’jourmodeller’ vilka författarna menar går att förstå bortom explicita ’jourorganisationer’. Syftet med Jeffners (1994) redogörelse för dessa är att synliggöra potentiell feministisk förankring och likaså de spänningar som även Helmersson (2017), tio år senare, konstaterade som fortsatt relevans.
Filantropimodellen: bygger på att ’hjälpa’ med en tydlig distinktion mellan hjälpare och hjälpsökande, och likaså präglas förhållningssättet av att det är ’synd om’ kvinnan som utsatts.
Terapimodellen: har sina rötter inom psykiatrin där den som hjälper anses lämplig utifrån utbildning och där stödet organiseras baseras på att ’hjälpare hjälper hjälpsökande’, men förhåller sig professionellt och knyter inga (nära) emotionella band till denne.
Byråkratimodellen: här finns inget arbete för förändring utan snarare ett arbete för att få det som finns att ’funka’, dvs samordna befintligt stöd och göra det smidigt för hjälpsökande. Aktivistmodellen: här är hjälp till självhjälp i fokus och distinktionen mellan hjälpare och hjälpsökande är inte lika tydlig utan i centrum sätts snarare delaktighet i kvinnors utsatthet, jourmodellen med en feministisk förankring vilket innebär att analyser om kön och makt står i centrum med kritik mot rådande strukturer och en vilja att förändra detta
(Jeffner, 1994, ss. 13-14). Dessa modeller kommer att användas för att tematisera mitt material utifrån hur det förhåller sig till kvinnligt erfarenhetsdelande om våld. Vidare i rapporten ’Kvinnojourskunskap’ presenterar Jeffner (1994) hur Kvinnojourskunskapen uppstått, således alltså också grunden för ’aktivistmodellen’. Historien bakom Kvinnojourskunskapen präglas av att kvinnor kommit samman och berättat om sina erfarenheter. Initialt gjordes detta i informella rum där utsatthet för våldet bara var en av de gemensamma erfarenheter som identifierades, men på grund utav dess utbreddhet och konsekvenser bildades formella organisationer för att arbeta med frågan (s.8).
Grunden i Kvinnojoursmetoden är alltså erfarenhetsdelande, där kvinnor förstått sin utsatthet för våld genom att samtala med andra kvinnor med liknande erfarenheter. På så vis föddes koncepten, eller metoderna, ’Medvetandehöjning’ och ’Systerskap’ för vilka jag kommer att redogöra nedan.
3.2 Konceptuella förståelser Medvetandehöjning
Medvetandehöjning som både metod, teori och praktik är sprungen ur de ’basgrupper’ som kvinnor historiskt sett organiserat sig i. Jeffner (1994) menar att kvinnor i dessa basgrupper delade och jämförde erfarenheter, något som satte igång ’medvetandeprocesser’. I
basgrupperna kunde kvinnor alltså identifiera att det förtryck de upplevt var kollektivt snarare än individuellt (ibid s.8). Senare kom dessa ’medvetandeprocesser’ att formuleras som en metod omnämnt som ’Medvetandehöjning’. Att kvinnors erfarenheter identifierades som strukturella snarare än individuella fungerande dels stödjande genom insikten att ’det är inte mig det är fel på’. Det gjorde också frågan om kvinnors utsatthet för våld till en fråga för politiskt arbete, eftersom problemet var kollektivt och inte individuellt. (Karlsson 2018, s. 261).
I kapitlet ’Medvetandehöjning anno 2010’ menar Karlsson att hashtagen #prataomdet kan förstås som en (senare) praktik av medvetandehöjning. Karlssons (2018) förståelse av varför hashtagen #prataomdet går att förstå som just ett exempel på medvetandehöjning kommer i min studie att utgöra en teoretisk utgångspunkt för hur praktiker av medvetandehöjning kan förstås och vad det kan bidra till.
Enligt Karlsson (2018) synliggjorde kampanjen #prataomdet en utsatthet som kvinnor tidigare inte ’haft ord för’, detta då hashtagens centrerades kring, vad hon benämner som, gråzoner kring sexuellt våld. Vidare blev kvinnors erfarenhetsdelande under hashtagen föremål för diskussion eftersom kvinnor i relation till varandras berättelser kunde begripliggöra sina egna erfarenheter. Karlsson (2018, s. 273) menar dock att kampanjen #prataomdet inte i samma utsträckning som t.ex. #metoo blev föremål för politiskt arbete. Politiskt arbete menar Karlsson 2018 (s. 261) ändock är en grundsten i medvetandehöjning som metod.
Systerskap(ande)
Tanken om systerskapet är sprunget ur den andra vågens kvinnorörelse i samband med arbetarrörelsens kvinnors inträde i kvinnokampen. Under samma tidsperiod började de första kvinnojourerna ta form i vilka systerskapet kom att utgöra grunden. I Stina Jeffners (1994) rapport redogör hon för ett utdrag för en av målsättningarna för kvinnojourer som lyder ”…kvinnor kan ge varandra styrka genom att ta del av varandras erfarenhet.” (s. 9) Citatet åsyftar hur systerskapet kan förstås som ett sammanhang vari kvinnor genom att dela erfarenheter kan stödja varandra. Vad systerskap är finns det ingen tydlig definition av. Jag kommer att inkludera Holmbergs (2013) teoretisering av systerskap. I detta ramverk
tillhandahåller hon skillnader mellan kvinnors sammanslutningar som hon menar är
avgörande för huruvida sammanslutningen skall betraktas som systerskap, eller något annat.
I boken ’Det kallas Manshat’ (2013) skriver Holmberg att det finns (åtminstone) tre sätt för kvinnor att organisera sig, trots interna olikheter. Holmberg (2013, s.120) benämner dessa som allianser, solidariska sammanslutningar och systerskap. Hon menar att de två första skiljer sig åt gentemot den sistnämnda och därför skall varken allianser eller solidariska sammanslutningar förstås som systerskap(ande). Holmberg (2013, s.120) menar att allianser kan ta sig uttryck genom till exempel kvinnors nätverkande i mansdominerande sammanhang, medans solidariska sammanslutningar snarare kan förstås som kvinnor med skilda åsikter som enas över (kvinno-)sakfrågor, och systerskap förstås vara villkorat till nära relationer med en mer omfattande gemensam värdegrund. Vidare menar dock Holmberg att kvinnoseparatistiska sammanhang utgör ett hot mot patriarkatet, då de utgör ett potentiellt systerskap. Av samma anledning menar Holmberg att kvinnor ofta får omprioritera sina (kvinnliga)
vänskapsrelationer om hon inleder en heterosexuell relation, då mannen anser sig hotad av hennes kvinnliga vänner. Detta då hon för dem kan ’outa’ hans handlingar och på så vis tillförskaffa sig makt (s.106).
Intersektionalitet
I en studie centrerad kring systerskap och våld är det av relevans att reflektera kring den omfattande kritik som riktats mot ’systerskap’ som koncept i både teori och praktik. Den vita medelklasskvinnans feminism (där systerskapet historiskt sett haft en central roll) har
kritiserats för att gjort anspråk på en universell analys med utgångspunkt i sig själva och därmed inte tagit hänsyn till intersektionella perspektiv av kvinnors liv och rättigheter, något som resulterat i en konstruktion av ett ’förstaskap’ och därmed ett ’andraskap’. Med första-
och andraskap menas att den vita medelklassfeminismen reproducerat koloniala
föreställningar om icke-vita kvinnor. (Lykke, 2009, s. 110) Intersektionell teoribildning bygger på förståelsen av att sociala kategorier såsom kön, klass, enicitet och sexualitet samverkar. I arbetet mot våld innebär det att kvinnors utsatthet för våld inte kan förstås som ett homogent sådant. Det innebär i sin tur att arbetet mot våldet behöver ta hänsyn till att problematiken, och intressena, inom gruppen kvinnor skiljer sig åt (Lykke, 2009, ss. 104-105).
Då föreliggande studie ämnar undersöka ett koncept historiskt kritiserat för dess vithets-centrering, samt dessutom ämnar förstå stöd för kvinnor med våldserfarenheter vilket i lika stor, eller större, utsträckning utsätter icke-vita kvinnor är det av relevans att inkludera intersektionella perspektiv utigenom studien. Lykke (2009) föreslår en diversifiering av användandet av intersektionalitetsteori och menar att intersektionalitet kan användas ’Implicit’. Med implicit avses att en ”[…]teoretiserar mellan samverkande intersektioner, men utan att använda begreppet ’intersektionalitet’[…]” (s.106) Jag kommer att använda mig utav implicit intersektionalitetsteori med viljan att analysera om onlinebaserade rum för kvinnors erfarenhetsdelande om våld kan tjäna kvinnor på olika vis.
3.3 Operationalisering av teoretiskt ramverk
Ovan har teoretiska utgångspunkter och konceptuella förståelser redogjorts för. Vidare kommer jag att presentera hur dessa utgångspunkter och förståelser kommer att användas för att analysera mitt material. Tillsammans utgör detta alltså studiens teoretiska ramverk.
Initialt presenterades en teoretisk förståelse av våld mot kvinnor vilken lägger grunden för hur min studie utformats samt hur materialet kommer att analyseras. Synen på våld mot kvinnor som könat är grunden till förståelsen av systerskapets och medvetandehöjningens relevans i sammanhanget. Vidare är också hur en förstår våld mot kvinnor avhängt mot diskussionen om adekvat stöd för kvinnor, eller hur en förstår kvinnors erfarenhetsdelande.
Vidare presenterades ett ramverk gällande olika sätt att förstå ’jourmodeller’, vilket i min studie kommer tolkas som ’rum för kvinnligt erfarenhetsdelande’. Det utgör också en
utgångspunkt för hur systerskap och medvetandehöjning traditionellt praktiserats och därmed likaså möjlighet för mig att analysera förändrade förståelser och praktiker av desamma.
Till stöd för att analysera praktiker och förståelser av systerskap presenterades Holmbergs (2013) distinktioner mellan kvinnlig organisering och villkor för systerskap. Vidare vill jag utmana Holmbergs förståelse gällande villkor för systerskap. Jag pröva tanken om att samtliga separatistiska sammanhang utgör ett potentiellt sammanhang för systerskap(ande). Detta med stöd i Holmbergs syn på nära vänskap med gemensam värdegrund som en grund för systerskap(ande). I min analys ämnar jag pröva två nya teoretiska koncept gällande olika former av, och sätt att utöva, systerskap. För dessa kommer jag att redogöra nedan.
I enlighet med Holmberg har systerskap traditionellt sett förståtts som en platt informell organisering där kvinnor stödjer varandra, i ett ’givande och tagande’ med emotionell närhet, vilket går i linje med hur Jeffner (1994) beskrivit en ’Aktivistjour’. Detta systerskap(ande) vill jag mena skulle kunna benämnas som ett ’cirkulärt systerskap’. Dess motsatsbegrepp blir ’linjära systerskap’ vilket snarare innebär systerskap(ande) som utövas från någon, till någon annan, snarare än i ett cirkulärt ’givande och tagande’. Utifrån Helmerssons (2017)
redogörelse gällande en professionalisering inom fältet vill jag med linjära systerskap analysera om, och iså fall hur, systerskap online kan praktiseras i en verksamhet i linje med Jeffners ’Terapijour’ utan egentlig emotionell närhet.
Systerskapet har som tidigare nämnt kritiserats för dess konstruktion av ’första-’ och
’andraskap’ varför jag i min studie inkluderat implicit intersektionalitetsteori för att analysera för vilka kvinnor systerskap(ande) online är tillgängligt. Implicit intersektionalitetsteori kommer att användas för att analysera utsagor där gruppen kvinnor diversifieras av mina informanter, men likaså gällande tystnader om detsamma.
4. Metodologi, metod och material
Föreliggande studie är av kvalitativ karaktär baserad på åtta semistrukturerade intervjuer. Studien analyserar hur kvinnors interaktioner bidrar till systerskap(ande) i onlinebaserade rum för kvinnligt erfarenhetsdelande om våld. Sektionen nedan ämnar presentera uppsatsens metodologiska grepp. Vidare kommer en redogörelse för materialinsamling, validitet, etiska överväganden, möjligheter och begränsningar samt tillvägagångssätt för analysarbetet att presenteras.
4.1 Metodologisk ansats och metod
Jag vill i viss mån benämna min studie som av kritisk karaktär. Detta då den förhåller sig kritiskt till förståelser och praktiker mot ett teoretiskt ramverk, präglat av förståelser om normer och makt (Alvesson & Sköldberg, 2018, s. 179). Mitt intresse för att förstå innebörder och dynamiker bakom språkliga begrepp, snarare än att ’identifiera dess existens’ gör min studie till en av abduktiv karaktär (ibid. ss. 5, 75). Baserat på en förkunskap av
medvetandehöjning och systerskap(ande) undersökte jag inledningsvis under intervjuerna traditionella innebörder av begrepp, initialt utan att explicit fråga om dem. Efter detta utforskade jag informanternas förståelser av de explicita begreppen. På så vis har jag i min studie rört mig mellan teori och empiri och breddat förståelsen av både medvetandehöjning och systerskap.
Min studie baseras på åtta semistrukturerade intervjuer med informanter från organisationer och plattformar som, i olika utsträckning, tillhandahåller onlinebaserade rum för kvinnligt erfarenhetsdelande. Informanternas roll samt verksamhet kommer nedan i tabell 1.3 att presenteras. Fenomenet av intresse för studien är onlinebaserat, trots detta genomfördes majoriteten av intervjuerna via samtal över videochatt, något som snarare tangerar ’offline-sfären’ än online i bemärkelsen av onlinerum såsom chatt, socialt medium eller liknande. Valet att genomföra individuella intervjuer med representanter från utvalda organisationer eller plattformar snarare än att t.ex. etnografiskt studera dessa rum baserades dels på access utifrån etiska överväganden, men också utifrån att semistrukturerade intervjuer möjliggör inhämtandet av djupare och mer komplexa förståelser av det sociala fenomen en ämnar studera (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, & Wängnerud , 2007, s. 285). Men likaså då den tidigare forskningen jag redogjort för kommit till slutsatsen att online inte bör studeras frånkopplat offline (Fotopoulou 2016, s.38). Semistrukturerade innebar för mig möjligheten att utgå från en intervjuguide baserad på tematiker inom studiens område, och under
genomförandet av intervjuerna ställa öppna frågor som tillåts ta form utifrån informantens respons och därför kan tillgodoräkna information en som forskare annars inte hade vetat att studera eller ställa frågor om.
Semistrukturerade intervjuer valdes alltså mot bakgrunden att jag trots en förutbestämd
struktur och tematiska indelningar i intervjuerna ville bibehålla möjligheten att engagera mig i oförutsedda spår som informanten skulle kunna plocka upp. Under intervjuerna upptäckte jag t.ex. att den emotionella närheten var föremål för tankar hos ett flertal informanter, något jag
inledningsvis inte lagd större vikt vid. Att vara öppen för oförutsedda spår menar Esaiasson et.al. (2007, s.287) är av vikt när forskaren har limiterad kunskap om fältet den studerar. Trots att detta inte är fallet anser jag det centralt att inneha möjligheten att fördjupa mig i oväntade spår under intervjun. För att förklara detta krävs ett par ord om min situering i fältet, vilken introduceras nedan.
Mina erfarenheter som ung kvinna med ett aktivt användande av sociala medier och ett omfattande engagemang i Kvinno- och Tjejjoursrörelsen innebär att jag har en förförståelse av de fenomen jag valt att studera. Begränsningar och möjligheter utifrån min situering kommer att diskuteras senare i aktuellt kapitel, initialt skall denna grund tillhandahållas för att introducera metodologiska aspekter av aktuell studie. 2011 skrev Linn Egeberg Holmgren en artikel där hon introducerade det metodologiska begreppet ’Cofieldning’. Cofieldning
(härefter benämnt som Samanalyserande) menar Egeberg Holmgren möjliggör för forskaren att synliggöra att forskaren och informanten har ”överlappande positioner” och eller
”diskursiv närhet” vilka påverkar intervjuns genomförande och utfall. Överlappande
positioner innebär att informanten och forskaren t.ex. tillhör samma ’sociala kategori’ (ålder, kön etc) alternativt överlappande positioner i form av engagemang i samma frågor eller liknande. Med diskursiv närhet menar Egeberg Holmgren (2011) att forskaren och
informanten använder samma språk (trots eventuell skillnad i förståelse av innebörd), hon exemplifierar att diskursiv närhet karaktäriseras av sägningar såsom ”[…]“y’know what I’m sayin’?” and followed by the interviewer’s “yeah, u-hu.”. ”(s. 367).
Egeberg Holmgren (2011) menar att samanalyserande är en företeelse en inte planerar för utan som kan upptäckas genom intervjuer och därför behöver benämnas i sammanhang av metodbeskrivningar. I mitt fall upplevde jag både överlappande positioner och en diskursiv närhet till mina informanter. Under en av intervjuerna sa en informant att ”[…] och för mig att utveckla mina tankebanor ja får ju massa kommentarer där ja ba ja det här har jag aldrig tänkt på[…]” Utifrån detta reflekterade jag baserat på min upplevelse av hennes plattform och utsago och frågade; ”Lite som en kollektiv kunskapsprocess?” Informanten svarade ”[…]ja det är absolut en aspekt av det[…]”. Detta upplevde jag som just samanalyserande vilket var ett resultat av just ”överlappande positioner”.
Jag upplevde att min situering som innebar diskursiv närhet till mina informanter gagnade min studie på så vis att jag hade, eller under intervjuns gång fick, ett förtroendekapital. Detta
för att jag genom mitt språkbruk kunde påvisa att jag ’fattade’ deras arbete. Jag upplevde att dem därför gav mig access till vidare diskussioner, i kontrast till om de hade upplevt det nödvändigt att börja med att förklara t.ex. verksamhetens ideologiska grund. Vad som däremot riskerar att ske i och med vår diskursiva närhet är t.ex. antaganden av innebörder av begrepp. Detta kan ha resulterat i att jag missat potentiella differenser i förståelser. För att motverka detta ställde jag inledningsvis vid varje ’tema’ frågor utan att använda det begrepp jag ’var ute efter’. Detta för att öppna för informantens förståelser och praktiker av
traditionella innebörder av begreppen snarare än att svara upp för en ’inlärd’ innebörd av teoretiska begrepp.
4.2 Material
Nedan kommer en redogörelse att tillhandahållas gällande urval av informanter, information gällande inhämtande av material och reflektioner gällande studiens validitet. Vidare kommer etiska överväganden, situering av kunskap och generella möjligheter och begränsningar för studien att presenteras.
Urval
Utifrån mitt intresse för praktiker och förståelser kvinnors interaktioner gällande våld online och dess inverkan på systerskap(ande) identifierades både organisationer och plattformar som på olika vis tillhandahåller onlinebaserade rum för kvinnligt erfarenhetsdelande om våld för kvinnor och tjejer.
I eftersökningen av organisationer och plattformar efterfrågades kvinnor eller tjejer som ville representera dessa i en intervju: ”[…] med fokus på online baserade gemenskaper där erfarenheter av mäns och pojkars våld delas och diskuteras. Syftet med studien är att förstå vilken roll trygga rum på internet kan ha för kvinnor och tjejer som utsatts för mäns och pojkars våld.” (Eftersökning av informanter bilaga 1). 14 organisationer eller plattformar kontaktades och 8 tackade ja till att medverka. Dessa 14 valdes baserat på en önskad spridning i dels hur gammal organisationen eller plattformen var, dess storlek samt om den var sprungen ur internet eller nyligen hade etablerat sig där (dvs onlineförankring). De 8 informanterna som tackade ja utgjorde en spridning mellan dessa kriterier. Det jag saknade bland dessa var ett informellt rum som hade sin bas på en annan plattform än Instagram, t.ex. Facebook. Med anledning av detta kontaktade jag ytterligare två Facebookgrupper men ingen av dem hade möjlighet att medverka. Slutsatser som studien drar kan alltså enkom förstås
beröra informella rum på just Instagram, och inte andra plattformar. I eftersökningen
identifierades även andra initiativ och organisationer vilka tillhandahöll onlinebaserade rum för erfarenhetsdelande om våld med fokus med pojkar eller utan ett könsmaktsperspektiv. Dessa exkluderades utifrån min studies intresse för systerskap och utgångspunkt i den radikalfeministiska våldsförståelsen.
Presentation av informanter
Min studie baseras på intervjuer med åtta organisationer och plattformar som samtliga på olika sätt tillhandahåller online-baserade rum för kvinnligt erfarenhetsdelande om våld. Nedan följer en presentation av dessa, samtliga är benämnda under pseudonym.
Pseudonymerna är kvinnonamn i enlighet med en tradition av detta inom jourrörelsen. Organisation /
Plattform
Form av verksamhet Onlineförankring Informant
Jouren Tova Sprungen ur Tjejjoursrörelsen
Har flera former av rum för kvinnligt
erfarenhetsdelande online
Anställd
Jouren Oxana Nystartad jour sprungen ur Kvinnojoursrörelsen
Onlinebaserad verksamhet
Ordförande Jouren Ulrika Äldre Kvinnojour med
rötter i
Kvinnojoursrörelsen
Har anpassat vissa delar av sin verksamhet till internet under åren
Anställd
Jouren Sophie Jour sprungen ur Tjejjoursrörelsen
Bedriver hela verksamheten online
Anställd Jouren Melinda ’Traditionell’
Kvinnojour
Erbjuder visst stöd online
Anställd Plattformen Simone Konto på Instagram
Ca 20tusen följare
Plattform för kvinnligt berättande om mäns beteenden
Skapare och moderator
Plattformen Fiona Konto på Instagram Ca 30tusen följare
Plattform där skaparen delar erfarenheter och feministiska analyser
Skapare och moderator
Plattformen Maxine Konto på Instagram Ca 100tusen följare
Plattform som delar kvinnliga erfarenheter om mäns våld
Skapare och moderator
Tabell 1.3 presentation av informanter Design av intervjuguider
Inför intervjuerna skisserades, som tidigare nämnt, en intervjuguide. Intervjuguiden bestod av frågor uppdelade på fyra teman. Organisationens/plattformens varande på internet, Deras erfarenheter av kvinnligt erfarenhetsdelande om våld online, Systerskap online och Medvetandehöjning online. Varje tema bestod av implicita frågor på temat innan jag introducerade begrepp såsom t.ex. medvetandehöjning och frågade om dess roll i
informantens organisation eller plattform. Thomsson (2010, ss.57–58) menar i enlighet med detta att en i intervjuer bryter ner analytiska frågeställningar till frågor om alldagligheter och genom detta sedan som forskare återgår till det analytiska. Även om tematiker och frågor är förutbestämda är det den reflexiva intervjuns kärnvärde att vara öppen och flexibel för oväntade spår utifrån de förutbestämda frågorna, på så vis tjänar intervjuguiden ett syfte – även om helt andra frågor i realiteten kan komma att bli de som bär mest frukt för analysen. I mitt fall visade sig t.ex. frågor kring informantens upplevda utmaningar med varandet online bära frukt för mina frågor gällande systerskap(ande) online. En informant menade att
systerskap(ande) ’skedde’ när en kunde ta del av någons emotionella reaktioner, något som hon menade var en svårighet online. En annan informant menade att just möjligheten att ’dölja’ emotionella reaktioner när en stödjer online var värdefullt i deras systerskap(ande).
Genomförande av intervjuer
I 6 fall av 8 genomfördes intervjuerna via Skype eller Zoom. Initialt var planen att besöka de olika verksamheterna och personerna för att genom ett fysiskt möte skapa en större
kontextuell och rumslig förståelse, men också då förtroende- och relationsskapande, kroppsspråk med mera ansågs av vikt för studien. På grund utav rådande omständigheter under våren 2020 (Covid-19) var det inte möjligt att resa mellan städer för att genomföra detta. Istället valdes Skype eller Zoom, videokonferensmedium som av flera informanter föreslogs spontant och som av de flesta var kända. Att jag inte hade möjligheten att besöka mina informanter föreställer jag mig ha påverkat möjligheter att skapa både förtroende och uppfatta kroppsspråk. Jag upplevde att mina videobaserade intervjuer dock tillät mig ta del av kroppsspråk och på så vis minskade förlusten. Jag tror också att förändringen av
genomförandet av intervjuerna för min studie har inneburit en viss förlust av spontana samtal med mina informanter, något jag tänker kunde varit värdefullt för mig. Däremot tänker jag att min diskursiva närhet tjänade mig på så vis att förlusten av förtroende inte drabbade mig på samma vis som om vi inte haft denna närhet.
I ett fall önskade informanten vara helt anonym genom att inte medverka med video eller röst, i detta fallet genomfördes intervjun genom en chattkonversation i Google Docs. Valet att genomföra intervjun i en realtidschatt och inte genom att skicka över frågor och efterfråga svar motiveras av att jag önskade kunna genomföra en semi-strukturerad intervju men även henne, något som inte är möjligt med ett statiskt frågebatteri. På grund av sjukdom önskade en informant att besvara frågorna just via mail i ett frågebatteri, trots att detta inte var önskvärt utifrån tilltänkt metod övervägde möjligheten att inkludera verksamheten i studien och därför besvarade de frågorna på så vis. Sägas skall att i dessa två sista fall hade jag ingen möjlighet att ta del av varken kroppsspråk eller känslouttryck, något som innebar att jag endast baserat mina analyser på skrivna ord. Detta menar jag skiljer sig väsentligt från övriga intervjuer och kan ha inneburit bristande förståelser för resonemang, men också en större svårighet för mig i tillförskaffandet av förtroende av mig som intervjuare. Samtliga som deltog fick en informationsblankett (bilaga 2) samt en samtyckesblankett (bilaga 3). Detta för att säkerställa att informanterna hade fullständig information om deras rättigheter under
studiens förfarande samt för att jag skulle erhålla rätt att spara viss data i enlighet med GDPR.
4.3 Validitet av data
Thomsson (2010) menar att validering av kvalitativa data länge har diskuterats och inte är en helt enkel fråga. Validering av data härstammar från en positivistisk kunskapstradition vari kvalitativa studier inte passar in. Kvalitativa studier villkorar resultat till forskarens
tolkningar, något Thomsson menar inte bör förstås som ett hinder utan något en behöver ha med i beräkningen i metodologiska reflektioner och diskussioner kring generaliserbarhet. Thomsson (2010, s.32) lyfter in socialkonstruktivistiska perspektiv på frågan och menar att en utifrån detta bör skifta fokus från att hitta sanningar till att snarare se till kommunikation och diskurser. För att i viss mån kunna validera data presenterad i föreliggande studie ämnar aktuellt kapitel gällande metodval och materialinhämtning att noggrant redogöra för tillvägagångssättet vilket kan vara bidragande till studiens validitet. Vidare skall det dock sägas att studien inte ämnar identifiera ’sanningar’ gällande t.ex. medvetandehöning eller systerskap(ande) online, utan snarare riktar intresse mot hur dessa koncept kan förstås och praktiseras under olika förutsättningar och bakgrunder. Detta innebär att resultaten inte ämnar vara generaliserbara för samtliga onlinebaserade rum för kvinnligt erfarenhetsdelande.
Min studie ägnar intresse för begrepp som traditionellt varit centrala i en ’motsvarande’ organisering. Alvesson och Sköldberg (2009, s. 273–277) framhåller risken med att ha
specifika teoretiska begrepp för ögonen då det finns en risk att vi ’finner vad vi söker’. Till detta hör min förförståelse som organisering mot mäns våld något som i vissa avseenden kan argumenteras förstärka risken att finna det jag söker, då jag dessutom riskerar koppla samman ny information med sådant jag undermedvetet anser mig ’redan veta’. Att jag studerar
specifika koncept och har en förförståelse påverkar min studies resultat. För att motverka att detta påverkar validiteten av min studie har jag: redogjort för min förförståelse, utformat mina intervjuguider ’utforskande’ utan att direkt introducera centrala begrepp, inkluderat min våldsförståelse som en teoretisk ansats för att vara transparent och likaså inkluderat citat utigenom min resultat del, detta för att läsaren själv ska kunna göra egna tolkningar av materialet som ligger till grund för min analys.
4.4 Etiska överväganden
Sektionen nedan kommer att behandla frågan om forskningsetiska överväganden inom ramarna för föreliggande studie. Inledningsvis kommer relevanta aspekter att redogöras för och senare för hur detta operationaliserats i min studie.
De två grundläggande riktlinjerna gällande etik i forskning centreras kring involverade personers rätt att veta och kunna påverka studien i de delar som berör dem. Detta karaktäriseras av 1. Information till de som påverkas av studien, om den är av känslig karaktär. 2. Samtycke från, och självbestämmande för, de som deltar i studien (Swedish Research Council, 2017). Elm (2009, s.72) menar att majoriteten av de etiska riktlinjer som finns är skisserade innan internet var det internet är idag, men grunden till de riktlinjer baserar sig på förståelser av individ och samhälle som kvarstår. Detta innebär att riktlinjerna fortsätter inneha relevans och att en istället bör rikta fokus på är hur vi förstår dem i relation till
förändrade förutsättningar för det fenomen en studerar.
Utifrån både etiska skäl och min syn på mig själv som en del av systerskapet följer här några ord med anledning av ämnets ’natur’. Jag anser det etiskt att förhålla mig med distans till kvinnors explicita berättelser då de inte är av relevans för studien och snarare riskerar
användas för att skapa ”emotionell kropp” (dvs väcka känslor som kan leda till större intresse för vidare läsning) till studien. Detta med bakgrund mot att jag anser att kvinnors erfarenheter av våld inte bör exploateras utan studien bör hålla sig till den strukturella och kollektiva erfarenheten av kvinnors berättande.
