Att veta var man befinner sig respektive att veta när man gör något är en kun- skap som framställs som väsentlig i denna skolas arbete med att skriva egna låtar. Följande utsnitt ur videofilmerna illustrerar två exempel på denna typ av styrning. I det första exemplet gestaltas kunskapsprocessen om platsens bety- delse:
Eleverna kommer in i salen, sätter sig på stolarna som är placerade i cirkel. En elev har med en egen gitarr och frågar om Ebbe kan stämma den, varpå hon får svaret att han kan göra det då lektionen slutat. Tre flickor fnissar oavbrutet och tystnar först när Ebbe höjer rösten och lite strängt säger ”idag får ni jobba på”. Han tittar på elevgruppernas anteckningar från förra lektionstillfället och säger ”jag blir lite konfunderad här… Lisas grupp, ni var ju i replokalen förra gången, men var det en replokal på riktigt… så att ni inte skulle springa runt och byta…?”. Lisa svarar lite skamset nej varpå Ebbe fyller i ”nej det var bara en vanlig… ja, det var egentligen inte replokalen…”. Alla, både lärare och elever sitter helt tysta någon minut, därefter säger Ebbe: Vad sa jag till er förra gången? Sa jag inte att ni inte skulle byta runt på instrumenten? Maja svarar att de visst inte bytte instrument varpå Ebbe säger ”nehej, ni gjorde inte det. Okej, då var det en replokal. Därefter vänder han sig mot samtliga elever och meddelar följande: ”För är man där inne nu och har den som en replokal så byter ni inte runt. Okej, då byter ni inte runt idag, utan ni håller fast vid instrumenten och övar uthållighe- ten. Okej då kör vi”. Eleverna reser sig upp och går iväg med sina respektive grupper till olika grupprum.
Det framstår här som en väsentlig kunskap att som elev själv ha ordning på och föra anteckningar om i vilken lokal man befinner sig när man arbetar med gruppuppgiften. Dessutom ses det som viktigt att veta vilka regler som gäller för de respektive lokaler man befinner sig i. Sker grupparbetet i ”replokalen” är det inte tillåtet att byta instrument, vilket det däremot är om man befinner sig i någon annan lokal. Det artikuleras en strävan efter någon slags autentici- tet i lärandet. Replokalen blir en riktig replokal först då eleverna beter sig i enlighet med de regler som satts upp, det vill säga ”håller fast vid instrumen- ten och övar uthållighet”. Att disciplineras till uthållighet framstår därmed som ett pedagogiskt alternativ till att erbjuda eleverna redskap gynnsamma för ett kreativt musikskapande.
Vidare illustreras här hur läraren i sina uttryck strävar efter att få eleverna att bekänna huruvida de har uppträtt i enlighet med regelverket eller inte. Det handlar om att demonstrera normen om den goda eleven som dels minns vad läraren sa vid förra lektionen och dels är fullt medveten om vad som är tillåtet respektive otillåtet. Att eleverna inte ges någon pedagogisk eller musikalisk förklaring till detta regelverk kan i sammanhanget ses som en normaliserings-
strävan. Genom att okritiskt följa reglerna och på så sätt anpassas till en viss praktik skapas en stabil diskurs.
I nästa exempel illustreras hur organisationen av tiden blir en form för styrning och disciplinering:
Dagens lektion har precis startat och läraren Ebbe står mitt i cirkeln med eleverna sittande på sina stolar runt omkring. Han ser bekym- rad ut och tittar på eleverna med en lite bister min: ”Sen har ni skrivit lite fel här en del… ni har skrivit att det är fel lektion…” (pekar på elevernas anteckningspapper som han håller i handen). ”Alltså det var lektion nr fyra förra gången, idag är det lektion nummer fem. Var noga med detta, vilken lektion ni skriver, det är alltså lektion nummer fem idag. Ok?” Alla eleverna sitter tysta och tittar allvarligt på Erik som fortsätter att tala till dem: ”Annars kommer vi att hålla på med det här tjugo gånger till… och det vill ni ju inte” Han delar ut anteckningspappren till respektive grupp- ledare. Klara tittar på sin grupps anteckningar och ser förvånat på Ebbe: ”Men vi har ju skrivit fyra?” Ebbe svarar: ”Ja ni ja, men inte alla”. Sabine börjar sudda i sina antecknar och frågar Ebbe om denna lektion är lektion nummer 4. Han suckar tyst varpå Pontus, som också suddar i sina anteckningar, svarar att det är lektion nummer fem. När grupperna är klara med sina ändringar i anteck- ningarna tittar de tysta upp från sina papper och ser på Ebbe. Han vänder blicken mot var och en i cirkeln och frågar: ”Hur känns det för er om två gånger?” Eleverna svarar inte utan sitter helt tysta.
Här illustreras återigen hur eleverna tränas i att disciplinera och styra sig själ- va. Att noga veta och anteckna rätt nummer på lektionen framställs som avgö- rande för resten av terminens arbete. Skriver man fel nummer riskerar man att hålla på med detta grupparbete hur länge som helst, något som läraren också tar för givet att eleverna helst inte vill.
Vilken typ av kunskapsbildning möjliggörs inom ramen för denna styr- ning? Man kan säga att här skapas den ideala eleven. En elev som självständigt kan navigera inom ramen för musikämnets organisatoriska regelverk och som dessutom är fullt medveten om och när som helst kan redogöra för eventuella konsekvenser av sitt eget handlande. Denna självständiga elev bör också ha utvecklat en förmåga att resonera om sina känslor, såväl aktuella som framtida känslor, vilka ses som ett resultat av förmågan att följa detta regelverk.