23 vita befolkningen minskat i viktigare utrikesfrågor

Kraven på en internationell blockad hade inte annat än i rena undantags- fall materialiserats. Även om det politiska fördömandet av apartheid- politiken tilltog, kunde man kring mitten av årtiondet konstatera att det omedelbara hotet om sanktioner och andra m e r långtgående åtgärder var undanröjt,

I juli 1966 avlät Internationella domstolen sin dom i det s e x å r tidigare inledda målet rörande Namibia (Sydvästafrika). Utslaget gick på rent tekniska grunder i Sydafrikas favör. Psykologiskt s t ä r k t e detta domslut den vita befolkningen och ingav en s t r i m m a av hopp i ett allt

24 litiskt klimat.

Utvecklingen i enskilda afrikanska länder gav några å r efter d e r a s själv- ständighet upphov till k r i s e r och svårbemästrade utvecklingsproblem. Detta gynnade i vissa fall Sydafrika genom a t t viljan och den verkliga

förmågan a t t regimerna i Södra Afrika minskade. Å r 1967 för- klarade således chefen f ö r Ekonomiska kommission f ö r Afrika, att Sydafrika borde återfå s i n plats i organisationen e n ä r detta land kunde

bidra till att bistå de fattiga länderna i världsdelen. ²⁵

Kring mitten a v sextiotalet förelåg alltså f l e r a omständigheter s o m , en allmänt situation till t r o t s , gynnade Sydafrika i d e s s internationella agerande. Ytterligare en omstandighet uppmärksammas. Vid denna tid hade avspännings- politiken mellan Sovjetunionen och USA ta form. Även om det ä r s v å r t a t t fastställa den exakta betydelsen för Sydafrika, kan man anta att supermakternas

hade en positiv innebörd f ö r landet. Ett alltför bryskt uppträdande f r å n exempelvis sovjetisk sida gentemot Sydafrika skulle kunna omintetgöra närman- det mellan de två stormakterna.

En aktiv utrikespolitik

En tidigare tämligen passiv och defensivt inriktad utrikespolitik förbyttes alltså under sextiotalets andra halft i ett m e r aktivt agerande.

Ansträngningarna a t t vidga kontakterna med omvärlden riktades mot olika håll. v a r a t t säkerställa och fördjupa förbindelserna med som hade en nyckelroll för Sydafrikas ekonomi. Samtidigt v a r f l e r a av dessa nationer en väsentlig politisk tillgång därigenom att de hade en dominerande stallning i det globala sammanhanget, vilket innebar bland annat makt a t t i säkerhetsråd förhindra införandet av legalt bindande sanktioner. Västvärldsrelationerna på vissa områden belyses i de två följande kapitlen.

Även om västmakterna således hade en kardinal plats i utrikespolitiken, s å v a r strävandet mot ytterligare landvinningar det mest iögonfallande i det utåtriktade

Latinamerikanska s t a t e r , Japan och Iran blev föremål för Sydafrikas utrikes- politiska ambitioner a t t upprätta nya brohuvuden i varlden. Under årtiondets senare

också Afrika m e r i förgrunden ä n tidigare.

På det diplomatiska förblev under sextiotalet d e yttre framgångarna blyg- samma. Man sökte av både politiska och ekonomiska a t t vid f l e r a tillfallen ut- sträcka de formella diplomatiska kontakterna. Under årtiondets första halft hade man inregistrerat bakslag i Afrika. Det permanenta diplomatiska utbytet avbröts a v politiska av fem nämligen Egypten, Madagaskar, Kenya, Kongo (Elisabethville) s a m t Zaire. På s å sätt inskränktes de officiella kanalerna i världs- delen till Rhodesia, och Angola. F ö r s t under senare delen a v sextio- talet kunde Sydafrika notera en m e r betydande diplomatisk framgång i Afrika i och med upprättandet av officiella förbindelser med Malawi (se nedan, s 189).

På andra håll i varlden stärktes i viss mån landets diplomatiska förbindelser under årtiondet. I Japan, Hongkong och på Formosa upprättades beskickningar e l l e r

konsulär representation. Kontaktnätet med Latinamerika utvidgades likaså. Det v a r dock förenat med svårigheter a t t etablera nya diplomatiska relationer, ty kretsen a v länder som utåt önskade exponera sina förbindelser med Sydafrika förblev snäv. De informella diplomatiska kontakterna ökade emellertid efter hand. Premiärminis- t e r uppgav a t t landet å r 1969 upprätthöll ett e l l e r annat slag av officiella förbindelser med inte mindre än 65 länder. Vid motsvarande tidpunkt existerade formella diplomatiska och viktigare konsulära relationer med 24 enskilda s t a t e r och dessutom fanns representation vid FN i New York respektive ³¹

Under sextiotalets s e n a r e fick Afrika en m e r betydelsefull plats i Sydafrikas utrikespolitik. Förklaringen härtill kan sökas på t r e plan, nämligen:

Skeendet i f l e r a angränsande länder framstod som oroande. Inbördes- krigen i Angola och liksom den tilltagande konfrontationen

i Rhodesia hotade att påtagligt förändra läget i regionen. Också ett m e r långsiktigt perspektiv gav goda skäl för ett vidgat sydafrikanskt en- gagemang i Afrika. Instabilitet i näraliggande enskilda s v a r t a s t a t e r be- dömdes framgent i vissa lägen kunna skapa förhållanden i Sydafri- kas omgivning och påverka det egna landets situation.

Ökade kontakter med det s v a r t a Afrika betraktades som ett s ä t t att minska den internationella kritiken av landets inrikespolitik. Om förbindelser med de s v a r t a staterna utvecklades skulle kanske den afroasiatiska gruppen tona ner sina angrepp på samhällsordningen och kanske kunna förmås stöd till g e r i l l a r ö r e l s e r som syftade till att omstörta förhållandena i Södra Afrika.

Expansionen i det sydafrikanska näringslivet v a r snabb under sextiotalet och man eftersträvade nya avsättningsmarknader för produktionen. Afrika framstod därvid u r både handels- och kapitalplaceringssynvinkel som en framtida marknad, vilken hittills intagit en undanskymd plats i de ekono- miska omvärldsförbindelserna. Därest Afrika fick ökat utrymme i utrikesaffarerna, skulle man bland annat kunna komma till rätta med det kroniska underskottet i handelsbalansen.

Afrikapolitiken rymde två väsentliga inslag under sextiotalets s e n a r e del. Ett av dessa v a r Sydafrikas ambition a t t utvidga en redan tidigare existerande samverkan i regionen Södra Afrika. I följande delavsnitt skildras denna utveckling. Ett andra in- slag i Afrikapolitiken bestod i strävan att upprätta kontakter med svarta s t a t e r utanför regionen, vilket utförligare behandlas i ett därnäst följande delavsnitt.

Regionen Södra Afrika

Arbetskraftvandring, transportsystem, handel och investeringar utgjorde sedan lång tid tillbaka faktorer som band samman länderna i Södra Afrika. Härvid v a r Syd- afrika både politiskt och ekonomiskt regionens Under s e n a r e av sextiotalet spelade detta land en allt s t ö r r e roll i det regionala sammanhanget. Ut- över sin ekonomiskt dominerande ställning trädde nu Sydafrika f r a m som en

stormakt. Ett politiskt militärt närmande skedde mellan de a v vita minoriteter styrda länderna i Samtidigt började P r e t o r i a eftersträva nya förbindelser med svarta s t a t e r genom en s k dialogpolitik.

Tabell AFRIKAS STATER När i n g e t a n n a t a n g e s a v s e r u p p g i f t e r n a e l l e r s e n a r e . Land A n d e l A n t a l i n v ( m i l j . ) t i o n k r a f t i l a k a r e h e t å r 1 .

9 7

15.900 Angola 210 8 2 10-15 11.800 R h o d e s i a 5.300 S y d v ä s t - a f r i k a 0,6 ² S y d a f r i k a 2 90 1966 180 _{7.300 1968} Ma l a w i 8 U p p g i f t e r n a a v s e r 2. ö v e r t o g FN f o r m e l l t f ö r v a l t n i n g e n a v l a n d e t , men f a c t o k v a r s t å r S y d a f r i k a som " a d m i n i s t r a t ö r " . K a l l o r : N a t i o n s S t a t i s t i c a l Y e a r b o o k , A f r i c a - E c o n o m i c Growth T r e n d s , F i n a n c e a n d

Minoritetsstyrda s t a t e r

- - -

Rhodesias ensidiga självständighetsförklaring å r 1965 medförde ett markant närmande mellan detta land och grannen i söder. I själva verket utgjorde Sydafrikas till- mötesgående den viktigaste förutsättningen för möjlighet att motstå FN-sanktionerna och en successivt upptrappad gerillaverksamhet. blockad av Rhodesia gav upphov till intrikata avvägningsproblem i den sydafrikanska utrikespoli- tiken. ena sidan hade P r e t o r i a ett starkt egenintresse av att bojkotten blev ett fiasko, ty det skulle visa att sådana åtgärder inte v a r s ä r d e l e s framgångsrika (och därför inte heller borde Övervägas mot Sydafrika i en framtid). En öppet stöd till Rhodesia innebar emellertid andra sidan en utmaning av världsopinionen och i syn- nerhet av det s v a r t a Afrika. Detta till trots valde Sydafrika att inte endast mora- liskt och politiskt, utan också i hög grad militärt och ekonomiskt bistå det utsatta Rhodesia. Det ekonomiska samarbetet fördjupades följaktligen under andra

a v sextiotalet. Europeiska och nordamerikanska företag kunde dölja sin aktivitet och sina nyinvesteringar i den rhodesiska ekonomin genom att verka via Sydafrika. ³⁹ Sydafrika bistod vidare grannlandet genom ett valutapolitiskt samarbete s a m t genom a t t tillse att den livsviktiga oljetillförseln inte Sydafrikanska bolag in- tensifierade sin verksamhet i Rhodesia och en ökande andel av den rhodesiska utrikes- handeln ägde rum med och via P å det militära området inleddes å r 1967 ett helt öppet samarbete genom att Sydafrika sände, vad som officiellt benämndes, polisförband i syfte att medverka vid bekämpande av Försäljning och förmedling a v krigsmateriel förekom likaså. ^{4 3}

Vid samma tid inleddes också ett vidgat samarbete mellan Sydafrika och de av Portugal kontrollerade kolonierna Angola och Mocambique. Ekonomiskt ökade det sydafrikanska engagemanget f r ä m s t i Mocambique men även i Sydafrika medverkade till exempel i f l e r a viktiga utvecklingsprojekt, d ä r det mest slående var det gigantiska Bassa-projektet i Dessutom inleddes ett öppet militärt samarbete. sydafrikansk militär stationerades sålunda m e r eller mindre permanent i Mocambique och, ehuru i mindre utsträckning, i Angola. ⁴⁶

Den växande samverkan under sextiotalet mellan Portugal, Rhodesia och Syd- afrika bottnade i de vita minoriteternas starka De motsätt- ningar som förekom mellan statsledningarna underordnades strävan att den afrikanska nationalismen. En ovan viss samordning på den militära sidan utgjorde utöver det expanderande ekonomiska s a m r ö r e t det viktigaste yttre tecknet

48

Samtidigt inleddes vissa sydafrikanska närmanden gentemot s v a r t a stater i regionen. Sydafrikas bevekelsegrunder v a r av liknande slag som när det gällde de regimerna, dvs säkerhetspolitiska och ekonomiska. Skillnaden v a r dock den, a t t medan samarbetet med Rhodesia och Portugal internationellt förorsakade

svårigheter Sydafrika, s å kunde ökade förbindelser med de svarta staterna knappast leda till annat än politiska vinster i omvärlden.

Malawi

Av svarta s t a t e r i regionen blev under sextiotalets andra Malawi den sydafri- kanska utrikespolitikens speciella Malawis utsatta geografiska och s t o r a ekonomiska beroende av angränsande länder bidrog till att bana väg f o r ett närmande mellan de två staterna. President Bandas ansträngningar a t t efter självständigheten ekonomiskt utveckla s i t t land ledde till det samarbete som

började ta form under å r 1966. Till s n a r t sagt varje p r i s önskade han tillförsäkra landet nödvändigt kapital och kunnande. Sydafrikas och Portugals strävan a t t etablera kontakter med s v a r t a s t a t e r kom därvid väl till pass. Den näst intill enväldige pre- sidenten intog vid denna tid en hållning. Utan att anamma det vita Syd- afrikas rastänkande s å g han det som ett faktum a t t Sydafrika i sin nuvarande tappning skulle bestå och förbli s t a r k t under lång tid framöver: ⁵¹

The why we should i s because if we do not a g r e e and we do not how a r e we going to resolve our problems? The m e r e that we do not a g r e e i s that we should If force, boycotts and isolation a r e rejected a s a solution

-

and I reject them

-

then the solution i s contact. E n sådan installning v a r u r sydafrikansk synvinkel i det närmaste idealisk. Den speglade tanken bakom den s k dialogpolitiken (se kontakter mellan Sydafrika och svarta s t a t e r kan och bör förekomma trots helt skilda samhällssystem.

Malawi vidtog mått och steg som saknade motstycke bland andra s v a r t a s t a t e r .

Å r

1968 upprättades sålunda formella diplomatiska förbindelser mellan de två länder- na. Genom ömsesidiga statsbesök några å r s e n a r e underströks den betydelse som d e nyetablerade kontakterna tillmättes. Det ekonomiska utbytet mellan länderna intensifierades bl a på handels- och kreditgivningsområdena. Ett militärt sam- a r b e t e a v mindre omfattning påbörjades likaså. ^{5 5}

Framstötarna i Södra Afrika gav för en tid utdelning i ytterligare ett fall.

Republic, Madagascar, inledde å r 1968 Överläggningar med Sydafrika rörande bl a upptagandet av diplomatiska relationer. Samma å r öppnades reguljära

56

s e r mellan de två länderna. Två å r därefter besökte den sydafrikanske minsitern, i spetsen för en handelsdelegation, varvid bland annat ett ekonomiskt samarbetsavtal undertecknades. Ett resultat av närmandet mellan länderna blev att handelsutbytet liksom de sydafrikanska investeringarna ökade. ⁵⁸ På det politiska planet understödde Madagascar öppet tanken på en s k dialogpolitik ( s e s. 192). En statskupp i m a j 1972 ändrade tvärt den fransktalande ö-republikens

accepterande av öppet samarbete med Kursändringen medförde att de inledda förbindelserna frystes. Den nya statsledningen intog en militant hållning till Sydafrika. Man anslöt s i g till den linje som d r e v s av radikala afrikanska länder.

BLS-länderna

Botswana, och Swaziland, de s k BLS-länderna, erhöll sin självständighet under sextiotalets senare Historiskt och geografiskt stod de i ett starkt be- roende till Sydafrika, framförallt i ekonomiskt hänseende.

''

En mycket ansenlig del a v arbetskraften i BLS-länderna fann således sin utkomst i Sydafrika. Det se- nare landet dominerade också utrikeshandel, vilket visas i nedan- stående tabell Vidare sammanlänkades d e fyra staterna genom en tullunion, ett etablerat valutasamartiete s a m t genom att bank- och kreditväsendet i praktiken v a r ett och detsamma. Dessa arrangemang och sydafrikanska bolags aktiva roll i berörda s t a t e r , ledde till a t t Sydafrika utövade ett vidsträckt inflytande över de t r e ekonomier.

Tabell 7:2

BLS-STATERNA OCH SYDAFRIKA

U p p g i f t e r n a a v s e r t i d e n U t r i k e s h a n d e l A r b e t s k r a f t E x p o r t - E x p o r t - Andel a v a l l a vuxna a n d e l t i l l a n d e l f r å n män som f i n n e r s i n

($)

i RSA Botswana 20 ca ca 6 5 ¹ z i l a n d 15-21 1. 1 9 6 8 f a n n s 500 i B o t s w a n a , s a m t i d i g t v a r 0 0 0 m ä n n i s k o r f r å n d e t t a l a n d s y s s e l s a t t a i S y d a f r i k a , K a l l a : R B o t s w a n a , a n d

-

S h e i r R e l a t i o n s a n d P o l i c y a n d t o w a r d s S o u t h A f r i c a ,

Sydafrika eftersträvade ett vidgat inflytande över BLS-staterna. Ett motiv här- f ö r v a r att man inte ville uppleva att konkurrerande industrier anlades dar. Man önskade inte heller att förvandlades till baser e l l e r for omstörtande verksamhet riktad mot De t r e svarta grannstaterna erbjöd

möjligheter a t t praktiskt demonstrera Sydafrikas vilja till vänskapligt sam- arbete med det Afrika". ^{6 3}

T r o t s ett intimt ekonomiskt beroende mellan de fyra staterna förblev under tids- perioden ifråga relationerna politiskt oklara. BLS-länderna upprättade inte några formella diplomatiska relationer med Sydafrika. Övervägde länge ett sådant steg, men först i m a j 1972 tillkännagavs att konsulära förbindelser skulle upptas. ⁶⁴ De t r e s v a r t a regeringarna tog unisont avstånd från den sydafrikanska rasåtskillnads- politiken, även om styrkan i fördömandet skiftade. Det utsatta läget nödvändiggjorde att man upprätthöll omfattande kontakter med den mäktige grannen. Gemensamt för de t r e v a r emellertid hela tiden att ett minskat beroende eftersträvades. Samver- kan med Sydafrika ökade t r o t s detta under tidsperioden i f l e r a hanseenden, vilket delvis v a r en följd a v medvetna sydafrikanska ansträngningar. Å r 1969 reviderades avtalet rörande tullunionen, varvid BLS-länderna fick en något förmånligare stallning ä n tidigare. Detta betraktas som en eftergift av Sydafrika i syfte a t t nå lång- siktiga fördelar, både politiska och ekonomiska.

Sydafrikas avsikt att inlemma BLS-länderna i en politisk gemenskap gick om intet. Icke desto mindre utövade Sydafrika ett modererande inflytande över

betingat av d e r a s starka ekonomiska beroende. Även om BLS-länderna inte vanns för en direkt vänskapspolitik, s å kunde Sydafrika försäkra s i g om a t t man d ä r inte drev en utmanande antisydafrikansk utrikespolitik.

Strävan mot ett regionalt block

- - -

Utvecklingen i regionen Södra Afrika under andra hälften av sextiotalet

a t t Sydafrikas ekonomiska men också politiska stallning i huvudsak stärktes. I kraft a v landets relativa styrkeposition kunde sydafrikanska myndigheter och bolag utvidga sina förbindelser med f l e r a enskilda länder. Förestallningen om ett f a s t a r e organi- s e r a t samarbete växte f r a m och fann sina ivrigaste förespråkare inom näringslivet och i akademiska k r e t s a r . Genom en institutionaliserad samverkan skulle utbytet gagnas än m e r och de existerande ad hoc-betonade arrangemangen skulle e r s ä t t a s a v fasta samarbetsformer.

Ur sydafrikansk synvinkel fanns onekligen motiv för att skapa ett sådant regionalt block. Politiskt likaväl som ekonomiskt skulle på s å sätt landets regionala dominans ytterligare stärkas. På samma gång skulle tillkomsten av ett fast organiserat samarbete visa omvärlden, a t t svarta och s t a t e r kunde samarbeta helt oavsett skilda samhallssystem. Vidare skulle en gemensam marknad få till a t t sydafri- kanska produkter - via s v a r t a s t a t e r kunde säljas till sådana länder som officiellt bojkottade varor med det ursprunget.

Något Afrikas förverkligades emellertid aldrig. till detta v a r f r ä m s t politiska. BLS-länderna liksom andra s v a r t a s t a t e r fruktade när allt kom

omkring Sydafrikas s t a r k a ställning. I lika hög utsträckning avskräcktes man från tanken också på grund av andra s v a r t a s t a t e r s förväntade negativa reaktion till ett samarbete.

F ö r Sydafrika utgjorde växande kontakter inom regionen något utomordentligt värdefullt även om ett organiserat samarbete uteblev. F r a m s t ö t a r kunde företas på bilateral väg. Genom exportkrediter, långivning, förvaltningsbistånd, militära i n s a t s e r , privata företags verksamhet och liknande vann man ett s t a r k a r e

a n tidigare i regionen. ^{7 2}

Dialog med n o r r

Ambitionen hos den sydafrikanska statsledningen sträckte sig längre ä n att få till stånd ett vidgat regionalt samarbete. Man ville medverka till att bryta m a r k för en

s k dialogpolitik varhelst det visade s i g möjligt på den afrikanska kontinenten liksom i övriga delar av världen. Mot slutet av sextiotalet påbörjades följaktligen en dip- lomatisk offensiv mot norr. I en f ö r s t a omgång riktades denna mot en del fransk- språkiga s t a t e r i Västafrika.

Vid skiftet mellan sextio- och sjuttiotalet tydde vissa förhållanden på att Sydafrika hade rimliga utsikter a t t lyckas med en framstöt norrut. Av vikt v a r de framgångar man redan inregistrerat beträffande Malawi och Madagascar. I ett vidare afrikanskt sammanhang v a r s ä r s k i l t sistnämnda stat betydelsefull, ty genom medlemskapet i OCAMM direkta förbindelser med ett dussintal fransktalande länder i väst- och centralafrika. Därigenom skulle ö-republiken kunna tjäna som något a v en brygga mellan Sydafrika och en viktig del a v s v a r t a Afrika. ^{7 5}

Tidigare redovisades några omstandigheter som underlättade Sydafrikas strävan a t t närma sig det s v a r t a Afrika (se En a v d e s s a v a r den politiska och ekono- miska utvecklingen i enskilda afrikanska länder. Mot slutet av sextiotalet och under början av påföljande årtionde ökade denna faktor i vikt. Statskupper och inbördeskrig, svält och ökat utlandsberoende då långt f l e r s t a t e r än tidigare. Exempel på den instabila situationen i världsdelen utgjorde det s k Biafra-kriget

d ä r upprinnelsen v a r en delstats utbrytning u r det federala Nigeria. Afrikas s t a t e r splittrades politiskt med anledning a v denna konflikt. På en del håll understödde man

medan andra s t a t e r tog ställning för den federala sidan.

Ytterligare en omständighet tycks i viss mån ha underlättat den sydafrikanska re- geringens försök a t t etablera kontakter med svarta s t a t e r . I det å r 1969 av öst- och centralafrikanska s t a t e r , och s e d e r m e r a av OAU och F N , antagna handlingsprogrammet rörande Södra Afrika

-

- uttrycktes som en allmän princip att förhandlingar ä r att föredra framför fysiskt våld. andra sidan knappast

något i dokumentet som kunde uttolkas som en mjukare inställning till Sydafrika från de svarta staternas sida. Sydafrikas regering liksom flera andra länder i världen

uppfattade emellertid manifestet som tecken på en mindre militant afrikansk håll- ning an förut.

Dialogtanken vinner t e r r ä n g

statsman förklarade under å r e n 1969 och 1970 att man Övervägde a t t in- leda öppna politiska kontakter med Sydafrika. Också utanför Sydafrikas omedelbara närhet förekom sådana signaler om en kursändring. I oktober 1969 förklarade sålunda D r Ghanas att han såvitt gällde Sydafrika inte längre trodde a t t frånvaro av kontakter med detta land kunde leda till några framsteg. Ghanas utrikesminister klargjorde dock s t r a x att man inte avsåg att avvika f r å n

eller linje i sydafrikafrågan. Inte heller kunde det bli tal om att Ghana inledde några bilaterala Överläggningar med Sydafrika.

F ö r s t under nästföljande å r blev den s k dialogpolitiken en brännande fråga i Afrika. I november detta å r Elfenbenskustens president att hans land v a r i att planera ett allafrikanskt toppmöte i syfte a t t få till stånd en diskussion om dialogpolitiken. Bakgrunden till initiativet utgjordes av presidentens uppfattning att våldsmetoder allmänt inte v a r etiskt godtagbara och i fallet Sydafrika inte a l l s tycktes ändamålsenliga. Också internationella bojkotter framstod, ansågs det, som verkningslösa. F r å n Elfenbenskustens sida fanns a v allt att döma t r e ut- gångspunkter for en dialogpolitik, nämligen:

Sådana diplomatiska kontakter innebar, i varje kort sikt, inte ett politiskt erkännande a v Sydafrika.

med Sydafrika borde aga rum på en bred bas, dvs inte genom bilaterala Överläggningar utan som en följd a v ett gemensamt initiativ f r å n de afrikanska ländernas sida.

En dialog förändrade inte den negativa installningen till rasåtskillnads- politiken. Majoritetsstyre v a r således fortfarande det uttalade målet för samhallsutvecklingen i Sydafrika.

Reaktioner

- - -

P å officiellt håll i Sydafrika präglades reaktionen på Elfenbenskustens initiativ till en a v återhållsamhet. Tidningarna däremot rapporterade om vad man ansåg utgöra det s t o r a politiska genombrottet. Ett till regeringens försiktiga hållning v a r helt enkelt att ingen av de berörda s v a r t a staterna officiellt direkt vant s i g till Pretoria. Den sydafrikanske premiärministern förklarade således f ö r s t i m a r s 1971 att hans regering stod redo a t t inleda en dialog med de afrikanska länder som s å önskade. Samtididgt som det underströks a t t Sydafrika åstundade

grundvillkoret f ö r e n dylik dialog. Alla s a m t a l och f ö r b i n d e l s e r mellan p a r t e r n a m å s t e b a s e r a s på principen om icke-inblandning i v a r a n d r a s inrikespolitik.

D r ö j s m å l e t a t t b e s v a r a Elfenbenskustens, o m ä n endast indirekta, invit betydde e m e l l e r t i d Sydafrika förhöll s i g passivt. I s e p t e m b e r 1970, a l l t s å s t r a x f ö r e Elfenbenskustens utspel, omtalade a t t hans land v a r b e r e t t a t t s l u t a icke- angreppspakter med l ä n d e r i Afrika och

tillbakavisades öppet e l l e r o c k s å föranledde det utåt överhuvud taget ingen reaktion i Afrika. ^{8 6}

Bland de a f r i k a n s k a s t a t e r n a blev reaktionen på f ö r s l a g e t om en dialog mycket delad. Lejonparten a v s t a t e r n a tog dock avstånd f r å n tanken s a m t a l med Sydafrikas regering. E n någorlunda positiv installning återfanns f r ä m s t hos en del f r a n s k s p r å k i g a l ä n d e r s a m t hos Malawi, Ghana, Swaziland och Vid

s j ä t t e statschefsmöte i F o r t i januari 1971 a k t u a l i s e r a d e s ä r e n d e t for- m e l l t genom e t t memorandum f r a m l a g t a v Madagascar. Något egentligt beslut i dialogfrågan fattades e m e l l e r t i d inte och o r s a k e n v a r den djupa oenighet s o m förelåg. ⁸⁹

Ett h a l v å r s e n a r e , e l l e r bestämt i juni 1971, återfanns dialogpolitiken f ö r f ö r s t a gången på dagordningen inom OAU, den allafrikanska enhetsorganisationen. ^{9 O} Mötet föregicks a v e n omfattande diplomatisk aktivitet f r å n d e s t a t e r s o m k l a r t tagit en ställning i frågan. Vid OAU-mötet tillbakavisade e n s t a r k m a j o r i t e t a v länderna v a r j e tanke på en dialog med Sydafrika. 28 s t a t e r avvisade förslaget medan elva l ä n d e r i slutomröstningen antingen avstod e l l e r tog stallning en dialog. Bland d e elva befann s i g , s o m f r a m g å r a v tabell f ö r e t r ä d e s v i s f r a n s k s p r å k i g a s t a t e r s a m t l ä n d e r med e t t jämförelsevis omfattande s a m a r b e t e med Sydafrika.

T a b e l l 7: 3 e n d i a l o g A v s t o d v i d o m r ö s t n i n g e n Gabon E l f e n b e n s k u s t e n N i g e r l a Övre V o l t a M a u r i t i u s

---K a l l a : A r c h i v e s s.

Dialogens kölvatten

Sydafrikas strävan att vidga de politiska kontakterna med ett Afrika regionen resulterade inte i framgång. Det s v a r t a Afrika avvisade slutligen varje officiell dialog med Sydafrika som inte klart utsagt syftade till att ett majoritets- s t y r e i landet. Eftersom den sydafrikanska regeringens villkor för att överhuvud taget delta i en dialog v a r icke-inblandning i enskilda länders inre angelägenheter, framstod som oframkomlig. Likväl utvisade Elfenbenskustens ut- spel och d e efterföljande diplomatiska turerna a t t det fanns ett inte obetydligt antal länder som v a r benägna a t t avvika f r å n isoleringslinje i sydafrikafrågzn. Att f l e r a av dessa s t a t e r tillhörde den franskspråkiga sfaren v a r i s i g inte förvånande. Gentemot denna grupp utövade nämligen det f d moderlandet Frankrike ett betydande inflytande. Vid sidan av Sydafrika hade också den franska diplomatin spelat en på-

In document Nordiska afri kainstitutet, Uppsala (Page 185-200)