LENI RIEFENSTAHLS OSKULDLIVS -BERÄTTELSEN SOM ARGUMENT

(1)

Örebro universitet

Humanistiska institutionen

Retorik C-uppsats 2008

LENI RIEFENSTAHLS OSKULD

LIVSBERÄTTELSEN SOM ARGUMENT

Handledare: Anders Eriksson Författat av: Charlotte Eriksson

Retorik C-uppsats 2

Innehållsförteckning

1. Inledning_______________________________________________________________ 3 2. Bakgrund________________________________________________________________ 4 3. Syfte____________________________________________________________________6 4. Tidigare forskning om Leni Riefenstahl________________________________________ 7

4.1.Riefenstahl. Eine deutsche Karriere...8

5. Teoretiska utgångspunkter___________________________________________________9 5.1. En narrativ retorik………..9

5.2. Biografins normativa karaktär………...9

5.3. Dramatismen………..…..10 5.4. Hitlermyten………...11 6. Material________________________________________________________________ 12 6.1. Leni RiefenstahlsMemoiren……….12 7. Metod__________________________________________________________________13 7.1. Narrative Criticism………...13 7.2. Burkes pentad………...15 8. Resultat_________________________________________________________________17 8.1. Ett ödesmättat möte………..17

8.2. Depressionens Tyskland som kuliss……….18

8.3. Smittad………..19

8.4. Ödesmotivet………..20

8.5. Den tvåhövdade demonen………21

8.6. Strandpromenaden………22 9. Diskussion______________________________________________________________24 9.1. Hitlers dragningskraft………..24 9.2. En fascistisk estetik?...26 9.3. Slutdiskussion………..29 10. Sammanfatting__________________________________________________________31 Litteratur och källförteckning_________________________________________________32 Översättningar_____________________________________________________________33

Örebro universitet Charlotte Eriksson Humanistiska institutionen charlotte.ericsson043@student.oru.se

Retorik C-uppsats

3

1.Inledning

Självbiografier har mången gång kommit ut för att förklara någonting omdebatterat, otrohetsaffärer, korrupt politik, ekonomisk brottslighet eller andra typer av incidenter som går emot den allmänna normen för gott och moraliskt uppförande. Sådana självbiografier tycks uppstå ur ett behov hos författaren att förklara, försvara, förneka, rentvå, rättfärdiga eller legitimera handlingar som kommit till allmän kännedom och som hotar att skada dennes rykte, karriär, personliga förhållanden etc. I dessa fall tycks en retorisk aspekt finnas med i form av en retorisk situation som kräver retorisk diskurs, och en persona som plockas fram för att skapa trovärdighet och för att höja ethos i en eventuell svacka.

I filmskaparen Leni Riefenstahls fall kom viljan att skriva från en vilja att ge sin egen version av sitt liv efter att det om och om igen berättats av andra. Anklagelser om att hon varit ansvarig för att ha producerat propaganda besvarade hon med att påtala sin konstsyn. Hon menade att hon skiljde på konst och politik. I samband med sådana anklagelser refererade hon ofta till att hon aldrig var medlem i partiet eftersom hon inte kunde förlika sig med Nationalsocialisternas antisemitism. Denna hållning i fråga om hennes eget ansvar i propagandaproduktionen stod hon fast vid under hela sitt liv. De filmer som hon gjorde i Tredje rikets tjänst ursäktade hon sig aldrig för. Hon ansåg inte att det fanns någonting att ursäkta.

Riefenstahl har levt igenom en tid när doxan förändrats radikalt. I den tid som hon började sin karriär var vissa åsikter helt legitima, som att arierna var en överlägsen ras och att judar inte var riktiga tyskar. Riktiga tyskar var som bekant arier. Dessa värderingar blev sedan efter andra världskriget delvis förkastade.1_{Genom entnazificierings processer som pågick i} Tyskland efter Tredje rikets fall tycks även doxan ha blivit reviderad.

1_{Delvis reviderad eftersom vi fortfarande gör en uppdelning mellan tyskar och judar i dagligt tal och speciellt i} diskursen runt förintelsen. Någonting av nationalsocialisternas uppdelning av raserna tycks fortfarande leva kvar i språkbruket. (författarens anmärkning)

Retorik C-uppsats

4 När Riefenstahl i samband med sin 100-årsdag 2002 gavs plats i Die Zeit för att mana folk till att uppmärksamma miljöhotet, krävde några av tidningens läsare att få veta hur man kunde publicera en text i hyllning till en kvinna som var i maskopi med Hitler. En läsare menade att bredvid hennes hyllning borde man publicera en lista över några som inte blev lika gamla, nämligen nazitidens offer.

Men varför är detta forskningsproblem lämpat för just retoriken? Jo, därför att det finns ett

retoriskt problem att förhålla sig till. Leni Riefenstahl kan inte berätta om sitt liv utan att ta

upp nazisttiden, det hon gjorde då måste försvaras eller förklaras. Detta beror på att hennes historia och hennes handlingar går emot de värderingar som ingår i hennes kulturs doxa. Hon måste övertyga sin publik och i det här fallet sina läsare om att hon trots allt är en person som de kan respektera. Det finns alltså ett retoriskt problem som rör retorns ethos. Det finns även ett element av övertygande när Riefenstahl försöker bevisa sin oskuld.

2. Bakgrund

Mellan åren 2001 och 2004 levde jag i den universitetsstaden Tübingen i sydvästra Tyskland. Under min tid i Tübingen började jag intressera mig för den tyska nationella identiteten. Jag hade studerat etnologi i Lund och forskningen på institutionen rörde sig runt någonting som man kallade europeiseringen av Europa. Man sysselsatte sig med nationella och regionala identiteter i förhållande till den europeiska identitet som EU genom olika projekt försökte pådyvla medlemsländernas medborgare.

Som svensk i Tyskland var det lätt för mig att uttala min svenskhet, eftersom den svenska självbilden är av en förhållandevis självgod karaktär; vi har inte krigat på hundratals år. Vi har i mannaminne ingen närstående som varit med och krigat i Sveriges namn. Sverige står för rättvisa, tolerans och någonting historiskt obefläckat, åtminstone de senaste 200 åren. Jag fann mig med iver berättande om svenska jultraditioner som lucia och julbordet, men snart märkte

(2)

Retorik C-uppsats

5 jag att jag inte fick något tillbaka. Detta berodde naturligtvis delvis på att det var jag som kom utifrån och därmed hade en historia att berätta.

Mina tyska vänner var mycket intresserade av andra kulturer, men verkade inte fästa så stor vikt vid någonting traditionellt tyskt. Var fanns tyskheten, i kontrast till min svenskhet, undrade jag. Som etnologistudent visste jag att många av de traditioner som vi tar för givna som typiskt svenska ursprungligen stammade från Tyskland, men ingen av mina vänner framlyfte detta. Visste de ens om det?

Jag mindes att jag läst en etnologisk artikel om historieskrivningen i Tyskland efter andra världskriget. Den tog upp hur amerikanerna tagit ensamrätt på att berätta den tyska historien (ofta genom Hollywoodfilmer) och vad detta kunde ha haft för effekt på en nationell identitet.

Jag funderade mycket på detta med nationell identitet. Vad är en nationell identitet? Och är den överhuvudtaget viktig? Vad är min nationella identitet? Jag hade ju aldrig riktigt tänkt på den förrän jag var utanför min egen nationella kontext. Benedict Anderson definierar den nationella identiteten som ett gemensamt (med-)vetande, en typ av doxa om man så vill. Där ingår media som en sammanbindande länk mellan medborgarna, och även berättandet av den gemensamma historien. 2

Det mest framträdande i en sådan nationell identitet blir naturligtvis det som är utmärkande för landet, som kända företag, artister eller historiska händelser som tycks vara evigt synonyma med landet självt. I Sverige har vi IKEA, Ericsson, Abba, Roxette och H&M. Tyskland har nazismen och judeutrotningen. Inte konstigt att jag på ett lätt glättigt och underhållande sätt kunde berätta om mitt land medan tyskarna hade större svårigheter.

Men på något sätt måste ju även tyskarna kunna berätta om sitt förflutna om sitt land och om det som är evigt dömt som ondska. Hur berättar man det i så fall?

2_{Andersen, Benedict Den föreställda gemenskapen: refexioner kring nationalismens ursprung och spridning} (1996), Daidalos

Retorik C-uppsats

6 Det finns personer som varit nödtvungna att berätta om sitt förflutna i Tredje rikets tjänst, för att legitimera det, och för att de varit så uppenbart inblandade i situationen att det har varit oskiljbart från deras person och profession. Leni Riefenstahl är en av dem. Därför kan en studie av henne låta oss veta någonting om strategier för att tackla ett tvivelaktigt förflutet.

Det finns dock en uppenbar skillnad mellan dagens tyskar som möter liknande problem och Leni Riefenstahl; hon var bevisligen inblandad på ett mycket konkret sätt, medan dagens tyskar måste tackla en vetskap om att deras mor- och farföräldrar kanske var med.

Leni Riefenstahl är väl medveten om vad det är hon måste förklara. Dagens tyskar vet inte vad det är, bara att det kan finnas någonting hemskt i familjens förflutna som man inte bör påtala. Någonting som i den offentliga diskursen är oförsvarbart. 3_{Förnekandet av det} förflutna, det tabu som hör ihop med att prata om nazismen i familjerna, gör att det blir svårt att konfrontera. För att överhuvudtaget kunna diskutera någonting på ett konstruktivt sätt måste samtalsämnet definieras och fyllas med mening.

Jag tror att retoriken i det här fallet är bättre rustad än etnologin att undersöka språkliga, för att inte säga retoriska, strategier i livsberättelser.

3. Syfte

Jag är intresserad av problemet med hur människor förhåller sig till, och återberättar, ett eget tvivelaktigt förflutet. Hur förklarar de händelserna för sig själva och andra? Vilka retoriska roller tvingas de spela? Leni Riefenstahl är ett lämpligt fall att analysera eftersom hon, genom hela hennes karriär, om och om igen var tvungen att förhålla sig till och förklara sitt förflutna i samröre med Hitler och Nationalsocialisternas regim.

3_{Welwer, Harald & Moller, Sabine & Tschuggnall, Karoline (2002) „Opa war kein Nazi“ Nationalsozialismus}

und Holocaust im Familiengedächtnis

Retorik C-uppsats

7 Leni Riefenstahl hänvisade, från det att de kom ut, till hennes memoarer när hon fick frågor om sin verksamhet under Tredje riket. Hennes memoarer är, enligt henne, det slutgiltiga beviset på hennes oskuld.4_{Om nu memoarerna är ett bevis på hennes oskuld så borde det} implicera att det finns försök att bevisa denna oskuld i memoarerna. Hur ser dessa bevis i så fall ut? Hur söker hon bevisa sin oskuld?

Här vill jag även poängtera att målet med min uppsats inte är att utreda huruvida Leni Riefenstahl var nazist eller inte, eftersom detta är en fråga som har med hennes person att göra. Riefenstahl visar upp en persona som icke-nazist, men personen Riefenstahl går det inte att säga någonting om. Att Riefenstahl har en stark koppling till Hitler är obestridbart och att undersöka hennes berättelse om hur denna koppling såg ut är därför möjligt.

Min förhoppning är att genom den studie kunna bidra till retorikens analytiska verksamhet genom att visa hur retorikern kan fungera som ett analytiskt verktyg för att tolka självbiografier och livsberättelser som retorisk diskurs styrda av meningsskapande och argumentation.

4.Tidigare forskning om Leni Riefenstahl

Personen, för att inte säga ämnet Leni Riefenstahl har analyserats ur olika synvinklar av många olika forskare och andra intressenter t.ex. journalister. Men trots allt som skrivits om henne framträder hon inte tydligt. Det finns en myt runt henne som låter olika intressenter läsa in olika saker i hennes person.

Upptäckten att olika människor med skilda intressen använder sig av Riefenstahl som en symbol för någonting större än henne själv och hennes verk visar att bildens uttolkning ligger hos betraktaren och att betraktarens sätt att uppfatta och återberätta bilden. Berättelsen om och

4_{Trimborn, Jürgen (2002) Riefenstahl. Eine deutsche Karriere s. 16}

Retorik C-uppsats

8 tolkningen av Riefenstahl blir således en berättelse om berättaren själv. Vad har berättaren för motiv som gör att denne godtar eller förkastar de argument som Riefenstahl lägger fram?

4.1. Riefenstahl. Eine deutsche Karriere

En biografi av alla i raden har fått betydelse för den föreliggande uppsatsen. Jürgen Trimborn lektor i filmvetenskap med inriktning på tredje rikets filmer har skrivit en omfattande och kritisk biografi över Leni Riefenstahl. Riefenstahl. Eine Deutsche Karriere (2002), kommer i min analys att fungera som ett komplement till hennes självbiografi.

Trimborn har tittat på huruvida Riefenstahls verkliga levnadsförlopp stämmer överens med hennes memoarer. Han har intresserat sig för två huvudfrågor. Vad är sant i den levnadshistoria som Leni Riefenstahl berättar, hur många korrigeringar har hon gjort för att skapa en viss bestämd bild av sig själv? Och varför gestaltar sig tyskarnas förhållande till Riefenstahl fortfarande så problematiskt så många årtionden efter krigsslutet? Han kommer fram till att de korrigeringar som gjorts är mångtaliga. Det innebär att hennes livsberättelse är tillrättalagd. Fråga två besvarar han genom att påtala Riefenstahls ovilja att överhuvudtaget erkänna att de filmer hon gjort på något sätt bidragit till nationalsocialisternas självframställning.

Trimborn påpekar att kritiska frågor ofta besvarats av Riefenstahl med en hänvisning till hennes memoarer. De skall, enligt henne, vara det sista och slutgiltiga beviset på hennes oskuld.

Den föreliggande uppsatsen tar vid där Trimborns bok slutar. Uppsatsen tar sitt avstamp i hans antagande att Riefenstahls historia är konstruerad.

(3)

Retorik C-uppsats

9

5.Teoretiska utgångspunkter

5.1. En narrativ retorik

I artikeln Berättelser i argumentation: om en narrativ retorik5_{skriver Lennart Hellspong om}

hur berättelsen kan fungera som argument. Dels kan den fungera som motstycke till argument och dels kan den ligga till grund för argument. Han menar att vi i vardagssamtal ofta berättar historier för att hävda en sens moral. Både argumentet och berättelsen innehåller en tes men berättelsen är gestaltande. Genom berättelsen åskådlighet kan det på ett effektivare sätt än argumentet nå åhörarens undermedvetna och därigenom skapa det som Hellspong kallar för en erfarenhetsutvidgning. Berättelsen förmedlar känsla vilket betyder att den kan ha mer kraft en vanliga argument. Eftersom berättelser oftast inte innehåller påståenden så ifrågasätts de vanligtvis inte. Om man vill invända mot en berättelse gör man de bäst genom att (1) påtala att den inte hänger ihop eller (2) berätta samma sak, men på ett annat sätt eller (3) peka att berättelsen är konstruerad. Alla berättelser är i grunden subjektiva eftersom författaren / talaren alltid berättar ifrån sitt eget perspektiv. Berättelsen har alltid en riktning och detta gör den till en retorisk handling.

5.2. Biografins normativa karaktär

Forskningen runt biografin som humanistisk genre ger några insikter om vad det är för typ av material som skall analyseras.

5_{Hellspong, Lennart Berättelser i argumentation: om en narrativ retorik, Rhetorica Scandinavica} Nr.16/December 2000

Retorik C-uppsats

10 Biografins normativa karaktär kan ses utgöras av dess kontextbundenhet och dess trohet gentemot en doxa. Ett bevis på detta är att människor porträtteras olika i olika tider. Genom historien framlyftes vid olika tidpunkter de egenskaper hos människan som för ögonblicket anses beundransvärda eller förkastliga. Polariseringen av egenskaper låter doxan d.v.s. den uppsättning av självklara värderingar som inom en viss kulturkrets är underförstådda, framträda tydligt.

Enligt biografiforskaren Lisbeth Larsson spelade biografierna en stor roll i etableringen av nationell identitet i de europeiska staterna. Under sociala omvandlingsperioder har biografigenren ofta vitaliserats. Detta kan bero på att människan behöver nya förebilder när samhället runt om henne förändras. Larsson skriver (2007): Biografins didaktiska och

normativa karaktär gör den intressant inte minst ur ett kulturanalytiskt perspektiv. Det är en genre där vi möter människans syn på människan och samtidigt på sig själv.6_.

5.3. Dramatismen

Den teoretiska utgångspunkten är Kenneth Burkes dramatism. Hans idéer om hur vi genom ord reflekterar t.o.m. lägger vårt perspektiv, på en verklighet attraherar mig och passar ämnet.

Burke anser att när människan använder sig av språk och andra typer av symboler reflekterar hon sin världsbild genom de symboler eller ord som hon väljer. Hon reflekterar även sina strategier för att tackla denna världsbild. På så sätt visar hon också vad hon anser att det finns för verktyg och val tillgängliga för henne i den aktuella situationen.7

Burkes terministic screen handlar om de valda orden. En terministic screen är som ett filter som filtrerar fram det ord som bäst beskriver den enskilde individens världsbild.

Genom att dramatisera gemensamma intressen kan människor skapa identifikation. För Burke är identifikationen och inte övertygandet retorikens yttersta mål. Hart skriver: He (Burke) saw

6_{Larsson, Lisbeth Biografins återkomster i Med livet som insats: biografin som humanistisk genre Rosengren,} Henrik & Östling, Johan (red.) (2007)

7_{Foss, Sonja K. (2004) Rhetorical Criticism. Exploration & Practice}

Retorik C-uppsats

11

that people identified with one another when their common interests were dramatized for them, just as if they were biological organisms exchanging chemical properties in order to survive.8

Dramatismen kommer att utgöra läsarten i analysen av Riefenstahls memoarer. Memoarerna kommer att ses som en meningsskapande diskurs där det yttersta målet är identifikation.

Burke ser på verkligheten som en teaterpjäs. I självbiografin tillåts författaren berätta sin subjektiva bild av ett händelseförlopp, eller ett helt liv i det här fallet. En självbiografi, där protagonisten berättar om sitt levda liv kan mycket väl liknas vid en teaterpjäs, andra karaktärer är delaktiga i historien, men de blir just karaktärer, symboler för någonting bortom sig själva; kärlek, hat, makt, rättfärdigande. De blir en del av ett liv som inte är deras eget.

5.4. Hitlermyten

Burke analyserade Hitlers retorik i ”Mein Kampf” redan 1939. Analysen resulterade i en essä. I denna essä 9_{berättar han om ett fenomen som han kallar Hitlermyten. Burke finner att Hitler} genom sin retorik bygger upp sig själv som en mytisk figur. Hitler konstruerar en situation där han uppfattas som det tyska folkets make och Tyskland som hans brud. Judarna utmålas som den rivaliserande älskaren som med ondskefull agenda försöker förföra folket.

Detta är en symbolik som motsvarar tidens sexuella värderingar. Massorna är feminina och som sådant fyllt av begär efter en dominerande man. Denne man tillber dem och när han vunnit dem dominerar han dem. Hannens rival, den slyngelaktiga juden, vill å sin sida förföra dem, förgöra dem och förgifta deras blod bl.a. med hjälp av diverse könssjukdomar.

Burke hittar även en religiös symbolik i Hitlers retorik. Människor som inte har någonting gemensamt behöver en fixpunkt att samlas runt (München) och en gemensam fiende att vända sig emot, en djävul. Hitlers djävul var som bekant juden. Juden var både en internationell, en universell och en katolsk djävul.

8_{Hart, Roderick P. & Daughton, Suzanne (2005)/3}rd_{ed. Modern rhetorical criticism s 274} 9_{Burke, Kenneth Retorikken i Hitlers ”Min Kamp” Rhetorica Scandinavica Nr.4/December 1997}

Retorik C-uppsats

12 Religion är enligt Burke baserad på fattigdomens rikedom och baseras på ritualer och bruk som metoder för att konvertera elände till hopp. Mot religionen ställer Burke kapitalismen som å sin sida är baserad på anskaffandets rikedom. Hitlers materialisering av ett religiöst mönster tror Burke är ett effektivt propagandavapen i en tid när religionen tappat i styrka efter århundranden av kapitalistisk materialism.

I och med total identifikation (Hitler tillber folket så att han tillber sig själv), behöver Hitler aldrig ”kandidera” för positionen som kansler; han är redan vald. Han är det tyska folket och det tyska folket har valt det tyska folket genom honom.

6.Material

6.1. Leni Riefenstahls ”Memoiren

Über mich sind schon massenweise so unverschämte Lügen und freie Erfindungen erschienen, dass ich längst unterm Boden wäre, wenn ich mich darum kümmern sollte. Man muss sich damit trösten, dass die Zeit ein Sieb hat, durch welches die meisten N ichtigkeiten im Meer der Vergessenheit ablaufen. 10

(ALBERT EINSTEIN)

Leni Riefenstahl låter Einstein-citatet ovan inleda hennes Memoiren (1987). Citatet belyser hur Riefenstahl ser på sitt liv: det florerar många lögner runt hennes person. Det sätter även scenen för vad det är för historia som skall berättas.

I memoarerna söker Riefenstahl berätta den ”sanna historien” om sitt liv. Riefenstahl börjar skriva på sin 900 sidors tegelsten till memoarer, eftersom hon fått nog av att gång efter en

10_{Om mig har redan massvis med oförskämda lögner och påhitt spritts. Om jag hade brytt mig om dem, skulle}

jag för länge sedan ha varit helt nedbruten. Man måste trösta sig med att tiden har en sil genom vilken de flesta intigheter försvinner ner i glömskans hav (författarens översättning)

(4)

Retorik C-uppsats

13 annan bli ställd mot väggen angående hennes förehavanden under Hitlers regim. När boken väl är skriven och utgiven hänvisar hon allt som oftast till den, när hon blir konfronterad med kritiska frågor om sitt förflutna. 11

Memoarerna berättar ingående om de olika liv Riefenstahl levt. Hon föddes 1902 och blev känd för den tyska publiken som skådespelerska och dansare redan i början av 1920-talet. Hon var de så kallade bergsfilmernas leading lady. Bergsfilmerna var en typ av hembygds och naturromantiska skildringar som utspelade sig alpmiljö. När Riefenstahl kom i kontakt med Hitler var hon redan en känd person. Riefenstahl har gjort karriär som dansare, skådespelare, regissör, fotograf. Alla dessa aspekter av hennes liv ges utrymme i memoarerna.

Språket i memoarerna är tämligen enkelt och ofta använder hon sig av klichéartade språkliga uttryck. Dialoger förekommer i stor utsträckning, ibland framstår boken nästan som ett filmmanus. Skeenden följer på skeenden utan särskilt mycket efterklokhet från författarens sida. Detta ger en känsla av närvaro i texten och gör att den liknar en ögonvittnesskildring där läsaren inbjuds att se Riefenstahls liv genom hennes egen lins.

I memoarernas efterord kommenterar Riefenstahl att vänner som läst igenom bokens manuskript, ifrågasatt de många dialogerne. De har menat att det verkar otroligt att hon kan komma ihåg allting så tydligt. Dessa invändningar besvarar hon med att säga att eftersom hon så många gånger tvingats upprepa dessa dialoger i olika processer så har de inpräntats i hennes minne.12

Jag har analyserat de delar av boken som sträcker sig över åren 1932-1945. Genom en grundlig genomgång av dessa episoder har vissa teman blivit tydliga i berättelsen. Analysen börjar där Riefenstahls intresse för Hitler första gången väcks. Den löper fram till Tredje rikets fall när Riefenstahl i entnazifieringen konfronteras med bilder av koncentrationslägrens offer. Återstoden av boken tar upp Riefenstahls liv efter kriget; om de framgångar hon trots all kritik rönt, om möten med olika kända personer och om olika filmprojekt.

11_{Trimborn, Jürgen (2002) Riefenstahl. Eine deutsche Karriere s 16} 12_{Riefenstahl, Leni Memoiren s 913}

Retorik C-uppsats

14

7. Metod

Fokus i analysen ligger på vilka skäl Riefenstahl anger i återberättandet av två obestridbara faktum:

• Riefenstahl sökte upp Hitler och blev hans vän. • Riefenstahl gjorde uppdragsfilmer åt NSDAP.

7.1. Narrative criticism

Berättelserna inventeras utifrån den modell för narrative criticism som presenteras i Sonja Foss Rhetorical criticism: Exploration &Practice ( 3:d Ed. 2004 ). Eftersom Riefenstahl menar att hon är oskyldig så måste det innebära att hon gjort någonting. Det finns bevis för att hon är skyldig till att ha gjort saker och en hypotes som jag vill prova är om hon genom val av persona söker bevisa sin oskuld i framställningen.

De aspekter av berättelsen som undersöks är berättaren, berättelsens tema, viktiga karaktärer, viktiga händelser och orsakssamband. Nedan följer exempel på några av de frågor som jag använt mig av för att inventera berättelsen ur dessa aspekter.

• Berättaren: vad har berättaren för roll? Är berättaren aktiv eller passiv i skeendena? Vad är berättaren för en typ av person? Vad använder berättaren för typ av språk? • Berättelsens tema: finns det något genomgående tema i berättelsen? Hur tar sig det

uttryck?

• Viktiga karaktärer: hur framställs deras karaktärsdrag? Hur står de i förhållande till berättaren Riefenstahl?

• Viktiga händelser: finns det händelser som kan anses vara nyckelhändelser i berättelsen?

Retorik C-uppsats

15 • Orsakssamband: finns ett kausalt samband mellan olika händelser? Händer saker i en

scen som får betydelse i en senare? Hur hänger händelserna ihop?

Leni Riefenstahls Memoiren omfattar 914 sidor som är fördelade på 290 episoder under fyra huvudrubriker. Huvudrubrikerna är Tanz und Film (s 15-348), Im Krieg (s 349-422),

Nachkriegszeit (s 423- 544), Afrika (s 545-914). Av dessa 290 episoder har jag i första steget

koncentrerat mig de ca 200 episoder som Hitlers namn nämns i. Ur denna mängd av episoder valde jag sedan att analysera de episoder som berör relationen Hitler-Riefenstahl. I memoarernas innehållsförteckning finns ett personregister med sidangivelse. Sidangivelserna är dock ofullständiga, så en extra kontroll krävdes. Ibland refererar Riefenstahl till Hitler som Der Führer och sådana ställen finns inte angivna. Alla berättelser som finns om Hitler i memoarerna bildade tillslut en korpus där det blev möjligt att se vilka karaktärsdrag som gång på gång lyftes fram.

På liknande sätt gick jag tillväga ifråga om hur det kan komma sig att Riefenstahl ser sig som oskyldig ifråga om producerandet av propagandafilmer för nazisterna. Jag gick igenom alla stycken som handlar om de filmer hon gjorde i samröre med NSDAP d.v.s. Der Sieg des Glaubens (1933), Triumph des Willens (1935), Tag der Freiheit! – Unsere Wehrmacht! – Nürnberg 1935 (1935), Olympia I: Fest der Völker (1938), Olympia II: Fest der Schönheit (1938).

I resultatredovisningen citeras några av de nyckelavsnitt i memoarerna som ligger till grund för analysen. Anledningen till detta är att jag vill ge läsaren möjlighet att se texten utan att för den skull behöva bekymra sig om att anskaffa boken. Dessa utdrag redovisas på originalspråk, notas och förklaras. Min egen översättning av styckena finns som bilaga.

7.2. Burkes pentad

Burkes pentad innehåller komponenterna agent, act, scene, agency och purpose. Burke menar att alla dessa finns med varje gång vi berättar en historia.

• Agent: den agerande

Retorik C-uppsats

16 • Act: handlingen

• Scene: scenerier och omständigheter

• Agency: verktyg eller instrument (med / genom vilken handlingen utförts) • Purpose: syfte

Biografin uppkommer ofta som ett vetenskapligt projekt som tar upp aspekter av mer eller mindre kända personers leverne och verk. Självbiografin däremot gör inga anspråk på någon sorts vetenskaplighet, den är snarare av subjektiv ögonvittnesskildring; en levnadsberättelse som summerar minnen på samma sätt som man kan skriva ner både drömmar och fiktion. Självbiografin ligger närmare fiktionen än biografin gör, trots att det är personen som upplevt händelserna som berättar om dem. Detta beror på iscensättningen av det levda livet och de aspekter som självbiografen väljer att accentuera i skildringen. Medan en vetenskaplig biografi medvetet väljer att titta på någonting konkret som exempelvis Strindbergs syn på äktenskapet i hans verk och i hans liv, så gör inte memoarförfattaren samma vetenskapliga val. Men i det fall då memoarförfattaren har någonting att förklara i sitt förflutna som provocerar doxan, så tillkommer i det fallet en intressant retorisk situation som lämpar sig väl för den retoriska pentadanalysen. Här tittar man på vad författaren medvetet eller omedvetet väljer att accentuera i levnadsberättelsen, i vilken dager vill hon framstå?

Ursprungligen var tänk att materialet skulle analyseras endast med av pentaden. Men på grund av att materialet innehöll så många scener blev analysmetoden mig övermäktig. Jag använde den några gånger för att få grepp om de dominerande komponenter i dramatiseringen av några episoder. En sådan analys finns med i resultatdelen.

(5)

Retorik C-uppsats

17

8. Resultat

Genom att analysera de motiv som Riefenstahls accentuerar i sin berättelse har jag fastställt att ett genomgående huvudtema är hennes egen oskuld i skeendet. Nyckeln till att vara oskyldig är i Riefenstahls framställning att man inte är ansvarig för sina handingar. Genom att lägga ansvaret för sina handlingar utanför henne själv, på t.ex. ödet, besatthet eller Gud friskriver hon sig från skuld .

8.1. Ett ödesmättat möte

Agent: Riefenstahl Act: Söker sig till Hitler

Scene: Depressionens Tyskland hoppas på Hitler som landets räddare. Purpose: För att lära känna honom

Agency: Inre tvång

För att få ett grepp om hur berättelsen dramatiseras har jag använt mig av en pentadanalys av huvudhandlingen. De olika delarna i pentaden dominerar i olika faser av berättelsen om hur Riefenstahl blev vän med Hitler. Det första som framhävs är de omständigheter (scene) som väcker Riefenstahls intresse. Intresset utvecklar sig sedan till ett inre tvång (agency). Det inre tvånget driver Riefenstahl till att kontakta Hitler (act). Målet är att lära känna honom (purpose). Allteftersom de olika delarna dominerar blir det klart att Riefenstahl använder sig av en kausal förklaring till sitt levda liv. Det ena i hennes berättelse leder till det andra. Orsak och verkan finns hela tiden med i berättelsen. Men när det gäller prekära situationer som vänskapen med Hitler ligger varken orsak eller verkan i hennes händer. Orsak och verkan är ödesbestämda.

Retorik C-uppsats

18

8.2. Depressionens Tyskland som kuliss

När bakgrund analyseras tas det hänsyn till de omständigheter som ligger utanför berättelsen. Bakgrunden är som en kuliss framför vilken berättelsen kommer att utspela sig. I Riefenstahls fall kan man finna ett försök till en förklaring till hennes intresse för Hitler i bakgrunden. Bakgrunden blir således berättelsens utgångspunkt.

Zwar wußte ich, daß wir über sechs Millionen Arbeitslose hatten, und meine Eltern waren der Meinung, die Not und die Verzweiflung würden immer bedrohlicher und die Hoffnung auf eine Besserung der Verhältnisse ständig geringer. Mein Vater hatte zwei Drittel seiner Arbeiter entlassen und konnte nur mit großer Mühe seine vorher sehr gutgehende Firma über Wasser halten. Unser Haus am Zeuthener See wurde verkauft, und er hatte nun mit meiner Mutter eine kleine Wohnung in der nähe des Schöneberger Rathauses genommen. Die soziale Fürsorge brach zusammen, konnte dem Elend nicht steueren. Schon grassierte unter den armen Bevölkerungsschichten eine Hungersnot. Wo, ich auch hinkam, wurde von Adolf Hitler gesprochen, von ihm wurde von Adolf Hitler gesprochen, von ihm erwarteten viele ein Ende dieser Not.13

Riefenstahl beskriver eländet och nöden och de höga arbetslöshetssiffrorna i Tyskland. Detta belyses vidare genom den egna familjens omständigheter. Pappan, vars firma tidigare blommat, har varit tvungen att säga upp anställda och sälja familjens hus. Riefenstahl har därmed personliga erfarenheter av den lågkonjunktur som råder i landet. Dessa personliga erfarenheter står i samband med rådande politiska omständigheter. Mot denna bakgrund börjar Riefenstahl sin historia om hur hon blev vän med Adolf Hitler.

Genom att beskriva den nöd som rådde i Tyskland när historien tar sin början förklarar hon sitt intresse för Hitler: många runt omkring henne trodde att han kunde hjälpa landet ur den svåra krisen. De talade till och med om honom som Tysklands räddare.

Mot denna bakgrund blir Riefenstahls intresse greppbart. Hitlers person är en symbol för hopp i en tid av elände. I detta ljus kan bakgrunden alltså fungera som ett argument för att Riefenstahls intresse för Hitler var någonting hon delade med andra.

13_{Riefenstahl, Leni (1987) Memoiren s 151}

Retorik C-uppsats

19

8.3. Smittad

När Riefenstahl på vårvintern 1932 kommer hem till Berlin efter att ha turnérat runt med sin film Das blaue Licht upptäcker hon att staden är tapetserad med plakat som tillkännager att Hitler skall tala i Sportpalast. Spontant bestämmer hon sig för att gå dit. Hon uppger att hon aldrig tidigare varit på ett politiskt möte. När Hitler börjar tala får Riefenstahl en ”närapå apokalyptisk vision”, där jordens yta breder ut sig framför henne, som ett halvklot vilket plötsligt delar sig på mitten och ur vilken det kommer en enorm vattenstråle, så våldsam att den berör himlen och skakar jorden. Riefenstahl förstår inte mycket av talet, men trots detta är hon förlamad av sin vision. Talet avslutas av en ”trumeld” och Riefenstahl kan känna att åhörarna underkastat sig Hitler likt slavar. När hon kommer ut från mötet är hon omtöcknad. Hon har blivit smittad.

Nachdem die Rufe verhallten sprach Hitler: ”Volksgenossen, Volksgenossinnen.” – Merkwürdigerweise hatte ich im gleichen Augenblick eine beinahe apokalyptische Vision, die ich nie mehr vergessen konnte. Mir war, als ob sich die Erdoberfläche vor mir ausbreitete – wie eine Halbkugel, die sich plötzlich in der Mitte spaltet und aus der ein ungeheuerer Wasserstrahl herausgeschleudert wurde, so gewaltig, daß er den Himmel berührte und die Erde erschütterte.

Ich war wie gelähmt. Obgleich ich vieles in der Rede nicht verstand, wirkte sie auf mich faszinierend. Ein trommelfeuer prasselte auf die Zuhörer nieder, und ich spürte, sie waren diesem Mann verfallen.

Zwei Stunden danach stand ich auf dem Potsdamer Straße. Ich war nicht in der Lage, ein Taxi anzuhalten, so stark wirkte das Erlebnis dieser Versammlung in mir nach. Kein Zweifel ich war infiziert. Unerwartete neue Gedanken schossen mir durch den Kopf. Würde dieser Mann in Deutschlands Geschichte eine Rolle spielen und würde dies zum Guten oder Bösen führen? 14

I det här stycket är det uppenbart att Riefenstahl i sitt språkbruk använder sig av religiösa symboler. Hon får en vision - en apokalyptisk sådan, för att vara exakt. Efter en trumeld märker hon att åhörarna likt slavar underkastat sig Hitler. Beskrivningen av det politiska mötet liknar en beskrivning av ett väckelsemöte där deltagarna genom ett extastillstånd underkastar sig en gud - förkroppsligas i predikanten. Även Riefenstahl är smittad av den extas som härskat på mötet.

14_{Riefenstahl, Leni (1987) Memoiren s 152}

Retorik C-uppsats

20 Hennes vision har drag av religiös symbolik; jordens yta öppnar sig och ut kommer en gigantisk vattenstråle den räcker ända upp till himlen och skakar jorden. En apokalyptisk vision är en vision som handlar om domedag och jordens undergång. Vattnet kan tydas som en symbol för en den andra syndaflod som skall komma på domedagen. Syndafloden skakar jorden och visas stå i ett fysiskt förbund med himlen. Riefenstahl förstår genom sin vision att Hitler har en huvudroll i Tysklands historia. Om han skall föra till godhet eller ondska är hon inte säker på. Att hon tvekar på den punkten gör framställningen aningen motsägelsefull med tanke på att visionen hon nyss haft är av undergångskaraktär.

Denna passage markerar början på vad Riefenstahl senare beskriver som ett inre tvång att lära känna Hitler personligen. Den närmaste tiden efter mötet är hon som besatt och kan knappt tänka på annat. Därför bestämmer hon sig att ta kontakt med honom för att se om hon kan få till stånd ett möte. Besatthet som motiv implicerar att man blivit besatt av någonting, vanligtvis en ond ande. Den som drivs av en ond ande kan rimligtvis inte anses ansvarig för sina handlingar.

8.4. Ödesmotivet

Som driven av det inre tvånget skriver Riefenstahl ett brev till Hitler som förklarar hennes vilja att lära känna honom. Hon har läst i Völkischen Beobachter att Hitler befinner sig på valkampanj i Oldenburg i norra Tyskland och hon antar att han inte har tillgång till sin post. Eftersom hon själv skall resa bort för en filminspelning på Grönland så förväntar hon sig inte att snabbt få ett svar. En dag innan hennes avfärd ringer Hitlers adjutant och ber henne flyga till Nordtyskland eftersom Hitler vill träffa henne. Hon tackar som förhäxad ja, fast hon kanske därmed sätter sin karriär på spel genom att riskera att missa båten som skall ta henne och filmteamet till Grönland. Riefenstahl blir hämtad på flygplatsen av samme adjutant som hon talat med i telefon. Hon frågar honom hur det kunde komma sig att hon snabbt fått sitt brev besvarat. Adjutanten berättar att han Hitler haft ett samtal om film och att Hitler berättat att Leni Riefenstahls dans i Das blaue Licht är det vackraste han sett i film. Efter detta samtal hade adjutanten gått för att hämta den eftersända posten och där bland breven hade han hittat Riefenstahls. Han tyckte att det var ödet och vidarebefordrade omedelbart till Hitler.

(6)

Retorik C-uppsats

21 Riefenstahl tycks också tro på ödet. När adjutanten avslutat sin berättelse, begrundar hon den. Är det slumpen eller ödet som fört henne till Hitler?

Gång på gång kommer ödesmotivet igen när hon talar om sin kontakt med Hitler. Att anspela på ödet är ett bra knep att ta till om man vill rikta fokus från någonting man gjort. Ödet är någonting människan inte kan styra över och fråntar således ansvarsbörda från individen.

Ödesmotivets innebörd kan förklaras på olika sätt. Ett sätt är att förknippa ödet med en deterministisk världsbild där alla händelser förutbestämts av en föregående, i en lång och hyperkomplex kedja av skeenden som sträcker sig bakåt i universums historia och framåt in i evigheten. Ett annat sätt är att se ödet som att någonting gudomligt bestämmer över vilka svängar individens liv skall ta och vilka individers vägar som skall korsas. I motsats till slumpen tycks ödet alltid innebära mening. Denna mening är dock dold för Riefenstahl själv, eftersom meningen ligger gömd i ödets koncept som någonting större än berättaren själv.

8.5. Den tvåhövdade demonen

Riefenstahl får så slutligen träffa Hitler i egen hög person. Hans framtoning förvånar henne. Han slår henne inte som en person som i framtiden kommer att bli diktator, utan som en normal, för att inte säga, anspråkslös människa. Hans klädsel är civil och inte särskilt uppseendeväckande. Denna Hitler har ingenting med den som hon sett tala i Sportpalast i Berlin att göra. Genom att påpeka att hon inte förväntat sig att Hitler skulle vara som en vanlig människa så bjuder hon in den läsare som inte heller förväntar sig det. Därmed tycks hon säga att den läsaren som tror så skulle ha reagerat på Hitlers framtoning med samma förvåning som hon själv.

Auch Hitler war in Zivil. Er trug einen dunkelblauen Anzug mit weißem Hemd und eine unauffällige Kravatte. Sein Kopf war unbedeckt. Er wirkte natürlich und ungehemmt, wie ein normaler Mensch, auf keinen Fall wie ein kommender Diktator, eher Bescheiden. Das hatte ich nicht erwartet. Dieser Hitler hatte mit dem, den ich im Sportpalast erlebt hatte, anscheinend nichts gemeinsam.

Senare på kvällen efter en middag frågar Hitler Riefenstahl om hon vill göra honom sällskap på en promenad. Hon känner sig konstig till mods, men vill inte verka ohövlig så hon följer

Retorik C-uppsats

22 med. Hitler är avslappnad och pratar om sitt privatliv och sina kulturella intressen. Plötsligt förändras hans ansiktsuttryck och hans röst. Lidelsefullt pratar han nu om sin politiska uppgift och sin kallelse som Tysklands räddare. Riefenstahl tänker att detta är den andra sidan av Hitler.

Hitler war ganz entspannt und sprach von seinen privaten Leben und von Dingen, die ihn besonders interessierten. Das waren vor allem Architektur und Musik – er sprach über Wagner über König Ludwig und über Bayreuth. Nachdem er eine Zeitlang geredet hatte, veränderte sich plötzlich seine Ausdruck und seine Stimme. Leidenschaftlich sagte er: „Aber mehr als das alles erfüllt mich meine politische Aufgabe. Ich fühle in mir die Berufung, Deutschland zu retten –ich kann und darf mich mit dem nicht entziehen.“

Das ist der andere Hitler, dachte ich, der, den ich im Sportpalast erlebt habe.

Genomgående i memoarernas beskrivningar av Hitler finns en uppdelning av hans karaktärsdrag. Hitler har, enligt Riefenstahl, likt en schizofren två personligheter: den privata och den politiska. Dessa två personligheter polariseras. Den privata näst intill idealiseras, medan den politiska demoniseras. Riefenstahl uppger gång på gång att hon tar avstånd ifrån den politiska, fanatiska sidan.

Genom att dela upp Hitler i två personligheter som får stå för gott respektive ont, och sedan ta avstånd från den onda delen gör Riefenstahl sin vänskap med Hitler oskyldig. Denna uppdelning blir därigenom ett argument för att hon inte umgåtts med den ondska som Hitler i allmänhet tillskrivs.

8.6. Strandpromenaden

Enligt Riefenstahls memoarer påtalar Hitler redan vid deras första möte 1932, att han vill att hon skall göra hans filmer när NSDAP kommer till makten. Hon svarar med att hon aldrig tänker göra uppdragsfilmer eftersom hon inte kan vara kreativ om hon inte har en personlig relation till ämnet. Hon talar vid samma tillfälle även om för Hitler att hon inte har några föresatser att gå med i partiet och att hon inte är ense med honom i judefrågan.

Plötzlich sagte er unvermittelt: „Wenn wir einmal an die Macht kommen, dann müssen Sie meine Filme machen.“

„Das kann ich nicht“, sagte ich impulsiv. Hitler schaute mich, ohne eine Reaktion zu zeigen, ruhig an. (---) „Auftragsfilme werde ich nie machen können, dazu habe ich kein Talent – ich muß eine sehr persönliche Beziehung zu meinem Thema haben, sonst kann ich nicht kreativ sein.“ (---) Bitte verstehen Sie meinen Besuch

Retorik C-uppsats

23

nicht falsch, ich bin überhaupt nicht an Politik interessiert. Ich könnte auch niemals ein Mitglied Ihrer Partei werden.”(---) Zögernd sagte ich: „Sie haben doch Rassen-Vorurteile. Wenn ich als Inderin oder Jüdin geboren wäre, würden Sie überhaupt nicht mit mir sprechen. Wie sollte ich mit jemand arbeiten, der solche Unterschiede zwischen den Menschen macht.“ 15

De samtal som fördes mellan Riefenstahl och Hitler i det privata, var oftast obevittnade. Därför är det omöjligt att veta om dialogen i verkligheten såg ut som Riefenstahl framställer den. Om man väljer att se dialogen som en konstruktion, så är det tydligt vad den får för konsekvenser för den fortsatta handlingen. Dialogen framhäver två viktiga attityder hos Riefenstahl:

1, Dialogen etablerar Riefenstahl motstånd gentemot Hitlers judehat, och rentvår henne således från eventuella misstankar om att hon skulle vara antisemit. Riefenstahl uppger antisemitismen som skäl till varför hon inte kan tänka sig att gå med i NSDAP. Med facit i hand vet läsaren att Riefenstahl aldrig gick med i partiet och således fungerar uttalandet när det kombineras med historiska fakta som ett argument för att hon aldrig var antisemit. Denna attityd förändras alltså inte under berättelsen.

2a, Dialogen etablerar att Riefenstahl har en motvilja mot att göra uppdragsfilmer i allmänhet och för Hitlers räkning i synnerhet, med anledning av hans rasfördomar. Eftersom läsaren med all sannolikhet är medveten om att Riefenstahl i slutändan ändå gjorde uppdragsfilmer, så ger ett sånt uttalande en förväntning om att någonting kommer att hända senare i berättelsen som får henne att: a, antingen göra uppdragsfilmer mot sin egen vilja eller b, helt ändra mening i frågan. Uttalandet styr alltså vinklingen av berättelsen. Det måste någonstans komma en förklaring. Den här attityden kommer under berättelsen att förändras.

2b, När Riefenstahl beskriver sitt utrop av motvilja som impulsivt, påvisar det att hon handlar instinktivt. Hennes instinkt säger ifrån som reaktion på Hitlers förslag. Instinkt är det sätt som djur reagerar och kommunicerar med sin omvärld på. När vi säger att människan handlar impulsivt eller instinktivt tycks handlingen komma ur det omedvetna utan att vi hinner överlägga konsekvenserna. Instinkt tycks i människovärlden ofta bli symbol för äkta känslor. Riefenstahls påtalade impulsivitet kan tydas som att hon blottlägger sin innersta kärna och att den sätter sig emot att arbeta tillsammans med Hitler. Den första instinkten är ursprunglig och

15_{s 158}

Retorik C-uppsats

24 kan visserligen skapa en attityd, men kan å sin sida inte påverkas av en attityd. Detta kan således fungera som ett argument för renhet i Riefenstahls inre kärna och när hon sedan under berättelsens gång går emot sin instinkt gör hon samtidigt våld på sig själv.

9.Diskussion runt resultatet

9.1. Hitlers dragningskraft

I ett brev till nationalsocialisternas arkitekt Albert Speer som är publicerat i ett av bokens sista kapitel16_{kommenterar Riefenstahl Speers ”Spandauer Tagebuch” och hans framställning av} Hitler.

Att döma av brevet ligger skillnaden i Riefenstahls och Speers skildringar i deras syften med skrivandet. Riefenstahls syfte är att berätta den sanna historien om sig själv. Speer och sin sida ger ut sina dagböcker för att varna och förhindra så att inte något liknande skall hända igen. Riefenstahl påpekar att det är ädelt av honom att vara så hård mot sig själv men att detta inte ger en trovärdig bild, eftersom man inte förstår Hitlers dragningskraft. Hon åstadkommer själv en förklaring genom att förmänskliga Hitler. Hon tycks inte så intresserad av att sätta in händelserna och sina upplevelser i en större politisk kontext utan försöker istället få läsaren att förstå hur hon kunde vara vän med honom. Genom att tillskriva Hitler dragningskraft och karisma passiviserar hon sin egen roll och lägger över ansvaret på Hitler.

Bilden hon målar är ingen konstruktiv bild. Den ger inget förslag på hur detta skall kunna undvikas, den söker bara svar på hur det gick till. Hennes berättelse pekar på att det som hände var oundvikligt, ödet. Med en ledare som är tillräckligt sjuk och genial i sitt kalla

(7)

Retorik C-uppsats

25 beräknande och ett folk som är tillräckligt eländigt och passiviserat kan det oundvikliga alltså hända igen.

Genom att förmänskliga Hitler och göra honom till en sympatisk t.o.m. delvis en empatisk person, lyfter hon fram den dragningskraft hans personlighet hade på henne. Denna upplevelse av Hitlers dragningskraft hade bevisligen miljoner tyskar. Och genom att påtala detta skapar hon identifikation.

Sjukdomsanspelningarna i samband med Hitlers karaktär gör att vännen Hitler blir en normal, vänlig, intelligent, humoristisk människa som möjligen har begåvats med lite för mycket excentricitet. Den andra sidan av Hitler är den sjuke, politiske fanatikern som i sitt sjukdomstillstånd genomgår en transcendens som ger honom makten att betvinga folkmassor. Men denna sida kommer Riefenstahl sällan i kontakt.

Genomgående i memoarerna är framställningen av henne själv som handlingskraftig och kompetent konstnär som drivs av konstnärliga visioner. Hon berättar gång på gång om hur hennes anställda gjort misstag i filmarbetet som bara hon själv kunnat reparera, hon berättar hur hon dag och natt är vaken för att klippa om film och att hon arbetar på mycket kortare tid en den som hade uppdraget från början.

Trots att Riefenstahl framlyfter sin egen hantverksskicklighet när det gäller att förverkliga konstnärliga idéer och omsätta dem till film, så tycks det som att den konst hon skapar uppstår i det undermedvetna. Hon gör inte medvetna val när det gäller konsten, det bara kommer till henne. Hon blir på så sätt en mottagare och passiv när det gäller kreativiteten. Passivitet är det samma som att inte vara ansvarig tycks Riefenstahl anse. Det medvetna val hon gör är att välja att omsätta visionen till film. Hon ifrågasätter inte sina visioner.

Politiken förknippas med ett medvetet val. För att vara politisk måste man ha bestämt sig på något sätt. I och med att konsten kommer till Riefenstahl som en naturlig kraft som hon inte rår över så kan inte konsten vara politisk. Konsten är ren. Inom den politiska sfären beskriver sig Riefenstahl som omedveten.

Retorik C-uppsats

26 Riefenstahl väljer oproblematiskt ut de värderingar som enligt doxan är goda. På det viset anknyter hon goda värderingar till sin egen person. Detta skapar en identifikation med de läsare som innefattas av doxan. Men Riefenstahl har historien emot sig och den visar att hon haft oerhört dåligt omdöme. Den kritiska läsaren måste därför ifrågasätta berättelsens sanningshalt. Riefenstahls framställning verkar tvivelaktig. Med tanke på den historiska kontexten är hennes idealisering av sig själv helt enkelt för mycket för att vara övertygande.

Kanske går det att komma ett steg närmare sanningen om Hitlers sanna dragningskraft genom just denna idealisering av henne själv. Riefenstahl lät sig smickras av Hitlers beundran för hennes konst, och därigenom gick hennes stundom kritiska tankar förlorade. I vissa fall ignorerade hon dem helt för att inte komma i onåd hos Führern. Kanske gjorde hennes narcissism henne förblindad, när hon i Hitlers ögon såg reflektionen av sin egen spegelbild och den visade henne som Tysklands största mest unika och geniala konstnär.

9.2. En fascistisk estetik?

En scen i Viljans triumf berör mig särskilt illa. Det är scenen när Führern skall tala inför Hitlerjugend. Hoppfulla barn och ungdomar uppfyllda av en gemenskapens nationalkänsla hopträngda i tusental på en arena Alla barn är uniformt. Känslan som överförs från film till betraktare är att de väntar på något underbart, någonting som är bättre än jultomten (eller Christkind). När sedan den store ledaren nalkas, framträder bilden av en klunga halvstora barn, men deras fötter och baksidan av deras vader är synliga. Genom att spegla fötterna och vadernas språk förmår Riefenstahl att visa glädje och iver. Det är en genial bild av förväntan och otålighet, men en hårresande otäck naturligtvis när man betänker vad dessa barn ungdomar väntar på. En uttrycksfull bild av den unga generationens oåterhållsamma iver inför vad Hitler och nationalsocialisterna har att erbjuda dem. Filmspråket är ignorant och exploaterar bilden av det oskyldiga, klarsynta, framåtblickande barnet. Barnen visas som nazismens mest ivriga anhängare - det tredje rikets arvtagare.

Retorik C-uppsats

27 Det råder ingen tvekan om Riefenstahls hantverksskicklighet. Enligt Goebbels var Riefenstahl den enda konstnären som förstod Nationalsocialisternas kulturpolitiska projekt.17_{Men Leni} Riefenstahl anser inte att hon var propagandist. Hon var hantverkare i ordets rätta bemärkelse och konstnär i sitt sökande efter skönhet. Ska vi tro på det?

Det finns de som försökt komma åt argumentet att Riefenstahl skiljer på konst och politik, lite från sidan. Den amerikanska samhällskritikern Susan Sontag accepterar argumentet som sådant, men hon ger sig på att kritisera Riefenstahls själva estetik. Sontag läser in fascistiska drag i samtliga av Riefenstahls verk. Hon tycker sig hitta fascistiska värderingar i Riefenstahls idealiserande av skönhet, natur, starka vinnande kroppar. 18_{Denna kritik besvarar Riefenstahl} med att Sontags kritik är befängd och att hennes konstnärliga vision helt oskyldigt går ut på att visa skönhet.

Riefenstahl menar i en intervju att hon ser som sin uppgift att fotografera det vackra så att betraktaren förstås hur underbar vår jord är och att vi måste bevara den. Hon erkänner att hon inte har något intresse av att fotografera det fula och smutsiga - om det ligger en skräphög bredvid ett historiskt monument som skall fotograferas så vinklar hon bilden så att skräphögen inte kommer med.19

Jürgen Trimborn skriver om hur Susan Sontags kritik av Riefenstahl mottogs i Tyskland, och att denna kritik präglat debatten runt Riefenstahls verk. Han kritiserar i sin tur Sontag. Han menar att det inte finns någon estetik som kan kallas fascistisk. Enligt Trimborn lånade nationalsocialisterna estetik som redan existerade, och som passade in i deras världsbild. Till det som passade hörde Riefenstahls filmiska stil. Mer problematiskt anser han det vara, att Leni Riefenstahl inte kan konfrontera faktumet att hennes filmer är nyckelverk i den nazistiska självframställningen. Det finns även andra som gjort filmer i propagandans tjänst, men de var snarare i propagandistiskt underhållningssyfte, och dessa filmare har sällan blivit ställda till svars. Trimborn tror att detta kan bero på olika saker. Det kan dels bero på att hon var kvinna och att hon som sådan gjorde karriär på ett hänsynslöst (kanske t.o.m. okvinnligt) sätt. Dels kan det bero på att hon haft så uppenbara och tydliga kontakter med de

17_{Bronfen, Elisabeth ”Die zerkratzte Schallplatte” Die Zeit 34 / 2002} 18_{Sontag, Susan (1975), Fascinating Fascism}

19_{Intervju i Der Spiegel 2002}

Retorik C-uppsats

28 nationalsocialistiska ledarna. En annan förklaring till varför just hon varit så utsatt för kritik kan vara hennes konstnärliga skicklighet. Medan andra filmare glömdes bort på grund av att de helt enkelt gjorde för svaga, dåliga filmer så tycks Riefenstahls faktiskt ha ett konstnärligt värde även bortom propagandan.20

Visst kan Sontag ha rätt i att Riefenstahls filmestetik skildrar en nationalsocialistisk utopisk världsbild, men om vi skall tro Trimborn så tycks ju denna världsbild ha plockats ihop av ideal som redan fanns och estetik och konst som redan existerade. Nationalsocialismens framgång låg mycket i att den spelade på den ariska rasens utopiska drömmar om att vara vackra, speciella, utvalda och upphöjda. På så sätt smickrade nationalsocialisterna sin målgrupp. Detta var ett verksamt medel i en tid där denna målgrupp befann sig i en typ av identitetskris. Man hade lidit nederlag och förlorat det första världskriget. Den nationalsocialistiska propagandans utnyttjande av religiösa mönster gjorde att man lyckades vända eländighet och nederlag till hopp, stolthet och överlägsenhet.21

Riefenstahl sätter till viss del själv ramarna för en sådan här diskussion genom att kalla sitt arbete för ”konst”. På så sätt kommer diskussionen att handla om huruvida man kan skilja på konst och politik. Andra ord som hade kunnat väljas vore bruksfilm, fiktion, samtidsskildring, bilder.

Många är de som kallar detta argument för förnekelse, förträngning eller efterkontruktion. Men problemet är att detta argument faktiskt är svårt att vederlägga. Argumentet att skilja på politik och konst, kategorisera dokumentärfilmer om NSDAP som konst och hävda att man är politiskt naiv är ganska oåtkomligt. Konst och politik kan båda två vara väldigt personliga saker. Att säga att ”för mig är konst något politiskt oberoende” berättar om en personlig attityd till en fråga. Och sådant är svårt att säga emot. Endast med klara bevis på att konst alltid är politisk, kan detta argument vederläggas, eller om vi kunde bevisa att just denna konst verkligen är politisk.

20_{Trimborn, Jürgen Riefenstahl. Eine deutsche Karriere s 454} 21_{Burke, Kenneth ”Retorikken i Hitlers Min Kamp”}

(8)

Retorik C-uppsats

29 Ett stort problem här är att just den konst som konstnären med bestämdhet hävdar är opolitisk faktiskt använts i politiska syften. På så sätt så blir den politisk i alla fall. Filmerna som gjordes på uppdrag för att användas i politiska syften är enligt Riefenstahl endast estetik.

Kanske finns det en poäng i det som journalisten Jens Jessen skriver i Riefenstahls dödsruna22_:

Vi måste väl acceptera det: även för inhumana budskap är konsten ägnad. Att det vackra nödvändigtvis strävar mot det goda är en from vidskepelse som Leni Riefenstahl söndrat; men inte med en djävulsk bakslughet utan i enlighet med en märkvärdig dämpad omedveten inre lag. Denna dämpning och det omedvetna är slutligen det som väcker anstöt med denna oåtkomliga kvinnas stora verk.(Författarens översättning)

9.3. Slutdiskussion

Elisabeth Bronfen, en av veckomagasinet Die Zeits skribenter, skriver att den som väljer att sysselsätta sig med Leni Riefenstahls liv finner sig snart i en argumentativ återvändsgränd där den enda utvägen blir någon slags moralisk värdering.23_{Jag borde ha tagit det som en varning.}

Lika ogreppbar som Riefenstahl själv, blir diskussionen av analysresultaten. Slutsatsen är en diskussion där värderingar ställs mot värderingar. Till slut blir Riefenstahls historia en historia om ansvar - precis som den började. Och det är oklart om vi blivit mycket klokare.

Genom språkliga motiv fri-skriver Riefenstahl sig själv. Men hennes oskuld ligger endast i motivens koncept. Det innebär att om historien berättades annorlunda så skulle hon lika gärna kunna betraktas som skyldig.

I berättelsen om Leni Riefenstahls liv har jag hittat språkliga motiv som delvis kan fungera som en förklaring till hur hon kan se sig som skuldfri. Jag har hittat vissa exempel som visar på försök till rentvående.

Två teman har hittats i memoarerna. Säkerligen finns många fler. Det ena är uppdelningen av värden och egenskaper. Tudelningen av Hitlers personlighet är ett exempel på detta. Riefenstahl skiljer på sak och person i många sammanhang: hon skiljer på Hitlers person och

22_{Jessen, Jens ( 11.09.2003) Triumph des Willens über das Gewissen Die Zeit Nr. 38 / 2003} 23_{Bronfen, Elisabeth Die Zeit 43/2000}

Retorik C-uppsats

30 hans politik; hon skiljer på hans rasistiska idéer och hans socialistiska idéer; hon skiljer även på konst och politik när det gäller hennes egna filmer. För henne är alla filmerna i första hand konst, Viljans triumf inkluderad.

Att skylla sina handlingar på något större som hon inte kan styra över tar bort ansvaret från henne själv. Detta åstadkommer hon genom att peka mot ödet, smitta, tvång, företeelser som människan inte anses kunna rå på.

Syftet med denna uppsats var att leta efter de bevis hennes oskuld som Riefenstahl uppgett skall finnas i memoarerna. På grund av materialets omfattning har inte en komplett analys kunnat genomföras. Men de passager som inom den snäva tidsramen hunnits med visar tydligt att berättelsen argumenterar för någonting. Det innebär att den innehåller retoriska motiv. Två av dessa motiv har berörts. Den religiösa symboliken som gör Riefenstahls karaktär skuldfri genom att frånta henne ansvar för de egna handlingarna - att hon drivs likt infekterad av en större kraft.

Riefenstahl gör i sin framställning ett doxologiskt feltramp. Hon vägrar enträget att medge att hon haft någon del i skeendena som bör ursäktas. Hennes motståndare och kritiker tycks vilja att hon skall bekänna sin skuld. Först när hon gör det kan man omfamna hennes konst. Hon menar att hon inte har någonting att ursäkta sig för. Politik och konst är i hennes ögon två helt olika saker. Detta förhållningssätt till det förflutna präglar hela hennes memoarer.

Att sysselsätta sig med Leni Riefenstahl är på många sätt att sysselsätta sig med det tyska folkets bearbetningsprocess av minnen från, och berättelser om, tredje riket. Tyskarnas förhållande till Riefenstahl speglar ofta deras syn på deras egna eller deras familjers förflutna.

En av mina inledande frågor var hur man kan prata om minnen från tredje riket på ett doxologiskt säkert vis. Det finns två punkter tycks behöva beaktning när man berättar om egen beröring med nazisterna. Den ena punkten är att även de tyskar som trodde på Hitler kan genom språket konstruera sig själv som en typ av offer: de blev lurade som om de vart förhäxade att tro på nationalsocialismen, de kunde inte stå emot. På så sätt fråntar man sig själv personligt ansvar. Punkt två är ånger. Berättelsen måste präglas av ånger. Det krävs en

Retorik C-uppsats

31 ursäkt från en person som varit inblandad. Borttagandet av eget ansvar skapar möjligen en typ av förståelse, men verkar lite för metafysiskt för att räcka till för att legitimera handlingar. Leni Riefenstahl från säger sig ansvaret men visar ingen ånger. Därför är hon kontroversiell.

10. Sammanfattning

Idén till denna uppsats kom ur mitt intresse för livshistorier som argument. Leni Riefenstahl var ett lämpligt fall att analysera eftersom hon under sitt liv gång på gång var tvungen att berätta sin historia. Dessutom fanns i hennes förflutna någonting att försvara.

Jag har kommit fram till att Riefenstahls berättelse innehåller en uppsättning av återkommande argumenterande motiv. Dessa motivs koncept blir berättelsens garanter.

De motiv jag hittat är av religiös symbolisk karaktär och refererar till att Riefenstahl i vissa avseenden inte har den yttersta makten över sitt eget liv. Därför kan hon heller inte ställas till svars för sina egna handlingar.

Min förhoppning var att med min uppsats kunna bidra till retorikens analytiska verksamhet genom att visa på retorikens möjligheter att tolka självbiografier och livsberättelser som retorisk diskurs, styrda av meningsskapande och argumentation.

Retorik C-uppsats

32

Litteratur och källor

Litteratur

Anderson, Benedict (1992) Den föreställda gemenskapen. Reflexioner krin nationalismens

ursprung och spridning. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB

Burke, Kenneth Retorikken i Hitlers ”Min Kamp” Rhetorica Scandinavica Nr.4/December 1997

Foss, Sonja K. (2004) Rhetorical Criticism. Exploration & Practice Long Grove, Illinois: Waveland Press, Inc

Hart, Roderick P. & Daughton, Suzanne (2005)/3rd_{ed. Modern rhetorical criticism Boston:} Pearson Education, Inc

Hellspong, Lennart Berättelser i argumentation: om en narrativ retorik, Rhetorica Scandinavica Nr.16/December 2000

Riefenstahl, Leni (1987) Memoiren München und Hamburg: Albrecht Knaus Verlag GmbH Larsson, Lisbeth Biografins återkomster i Med livet som insats: biografin som humanistisk

genre Rosengren, Henrik & Östling, Johan (red.) (2007) Lund: Sekel Bokförlag

Trimborn, Jürgen (2007)/3rd ed. Riefenstahl: Eine Deutsche Karriere Berlin: Aufbau VerlagsgruppeGmbH

Welwer, Harald & Moller, Sabine & Tschuggnall, Karoline (2002) „Opa war kein

Nazi“ Nationalsozialismus und Holocaust im Familiengedächtnis Frankfurt am Main: Fischer

Taschenbuch Verlag

Artiklar

Jessen, Jens ( 11.09.2003) Triumph des Willens über das Gewissen Die Zeit Nr. 38 / 2003 Bronfen, Elisabeth Die Zeit 43/2000

Internet

(9)

Retorik C-uppsats

33

Översättningar

(7.1.1.)

Visserligen visste jag att vi hade över sex miljoner arbetslösa, och mina föräldrar tyckte att förtvivlan och nöden skulle bli allt hotfullare och förhoppningen på en förbättring av förhållanden allt mindre. Min far hade avskedat två tredjedelar av sina arbetare och kunde bara med stor möda hålla sin firma uppe som tidigare gått mycket bra. Vårt hus vid Zeuthener sjön såldes, och han hade nu med min mor tagit en liten lägenhet i närheten av rådhuset i Schöneberg. Den sociala vården bryt ihop, kunde inte göra något emot eländet. Redan grasserade en hungersnöd bland de fattigare befolkningsskikten. Vart jag än kom talades det om Adolf Hitler, många förväntade sig av honom nödens slut.

(7.1.2.)

När ropen hade klingat av började Hitler tala: ”Medborgare!” – Det märkvärdiga var att jag i samma ögonblick hade en närapå apokalyptisk vision som jag aldrig mer kommer att kunna glömma. Det tedde sig för mig som att jordens yta bredde ut sig framför mig – som ett halvklot, vilket plötsligt delade sig på mitten och ur vilket plötsligt en oerhörd vattenstråle slungades ut, så våldsamt att den berörde himlen och skakade jorden.

Jag var som förlamad. Även om jag det var mycket i talet som jag inte förstod, påverkade det mig som fascinerande. En trumeld prasslade ner över åhörarna. Jag kände att de var denna man undergivna.

Två timmar senare stod jag på Potsdamer Straße. Jag förmådde inte att stanna kalla på en taxi så starka var mötets efterverkningar inom mig. Inget tvivel om att jag var smittad. Oväntade nya tankar gick genom mitt huvud. Skulle denna man spela en roll i Tysklands historia och skulle det leda till gott eller ont?

Retorik C-uppsats

34

(7.1.4.)

I.

Även Hitler var civilklädd. Han bar en mörkblå kostym med vit skjorta och en oanselig slips. Hans huvud var inte täckt. Han verkade naturlig och ohämmad, som en normal människa, inte alls som en blivande diktator, snarare ödmjuk. Det hade jag inte förväntad mig. Denna Hitler hade skenbart inget gemensamt med den som jag hade upplevt i Sportpalast.

II.

Hitler var helt avslappnad och pratade om sitt privatliv och om saker som intresserade honom särskilt. Det var framför allt arkitektur och musik – han talade om Wagner, om kung Ludwig och om Bayreuth. Efter han hade pratat ett tag förändrades plötsligt hans uttryck och hans röst. Passionerat sa han: ”Men mer än allt det där uppfyller mig min politiska uppgift. Jag känner i mig kallelsen att rädda Tyskland – jag kan och får inte dra mig undan denna.”

Det är den andra Hitler, tänkte jag, han, som jag hade upplevt i Sportpalast.

(7.1.5.)

Plötsligt sa han: „När vi en gång kommer till makten måste ni göra mina filmer.“ ”Det kan jag inte”, sa jag impulsivt. Hitler tittade lugnt på mig utan att visa någon reaktion. […] ”Uppdragsfilmer kommer jag aldrig kunna göra, jag har ingen talang till det – jag måste ha en mycket personligt relation till mitt tema, annars kan jag inte vara kreativ.” […] Snälla, ni får inte missuppfatta mitt besök, jag är inte alls intresserad av politik. Jag skulle heller aldrig kunna bli medlem i ert parti. ”