Malmö högskola
Lärande och samhälle
Barn unga samhälle
Examensarbete
15 högskolepoäng
Delaktighet och inflytande i den
pedagogiska verksamheten på ett
barnsjukhus
Participation and influence in the educational activities at a
children's hospital
Alexandra Jönsson
Elin Hansson
Lärarexamen 210 Hp Handledare: Ange handledare
Barn, Unga och Samhälle 2013-11-04
Examinator: Thom Axelsson
Sammanfattning
Denna studies syfte är att belysa hur pedagoger på ett barnsjukhus bedriver den pedagogiska verksamheten. I studien ingår pedagogernas personliga åsikter och beskrivningar av deras verksamhet. Det vi har valt att lyfta fram i deras verksamhet är deras barnsyn, hur de arbetar med barns delaktighet och inflytande samt vilka
utmaningar och möjligheter de uppfattar i sin särskilda verksamhet. Vårt material är insamlat genom kvalitativa intervjuer med ett par av de aktiva pedagogerna.
Perspektiven vi har utgått från i denna studie är barnperspektiv, barns perspektiv, delaktighet och inflytande samt intersubjektivt perspektiv.
Studien är främst riktad till blivande och redan aktiva pedagoger men även till de
familjer som har eller är i kontakt med barnsjukhus samt lekterapi och är intresserade av att få en insyn i deras pedagogiska arbete.
Innehållsförteckning
1 Inledning... 7
2 Syfte och problemställningar... 9
3 Tidigare forskning... 10
4 Teori... 13
4.1 Barnperspektiv...14
4.2 Barns perspektiv...14
4.3 Delaktighet och inflytande...15
4.4 Intersubjektivt perspektiv...15
5 Metod... 16
5.1 Metodval... 16 5.2 Intervjuer...16 5.3 Urval...17 5.4 Genomförande...17 5.5 Forskningsetiska överväganden...186 Analys och Resultat... 19
6.1 Hur verksamheten på lekterapin bedrivs...19
6.2 Pedagogernas syn på barn och deras beskrivning av barns inflytande i verksamheten...22
6.3 Möjligheter och utmaningar i verksamheten...27
7 Slutsats och diskussion...30
7.1 Fortsatta studier...32
1. Inledning
Det vi tänker fokusera på i denna studie var långtidsinlagda barn i de yngre åldrarna. Att behöva långtidsinlägga sitt barn på sjukhus kan drabba alla familjer världen runt vilket gör detta ämnesområde aktuellt och viktigt. Långtidsinlagda barn spenderar största delen av sin tid på sjukhuset vilket leder till att detta blir deras vardag. Dessa barn har inte mjöligheten till att fortsätta på sina vanliga förskolor och blir då erbjudna
verksamhet på sjukhuset. Denna verksamhet kallas lekterapin och finns tillgänglig för alla barn på sjukhuset.
Studien kommer framförallt att lyfta fram hur verksamheten på lekterapin bedrivs samt att belysa pedagogernas arbetssätt. Studien kommer även tydliggöra hur
pedagogerna ser på barns lärande och vad pedagogerna i verksamheten har för barnsyn. Denna studie är främst riktad till familjer med långtidsinlagda barn och aktiva pedagoger, men kan även vara av intresse för övriga familjer då man aldrig kan vara tillräckligt förberedd om ens barn eventuellt blir sjukt. ”Många av de små barnen är med om förfärliga saker här på sjukhuset, men när de kommer på återbesök är de lyckliga för att de ska åka till sjukhuset. De packar sin väska och längtar tills de ska gå på
lekterapin”. En av pedagogerna på lekterapin lyfter fram och lägger stor vikt vid betydelsen av verksamheten de bedriver.
Genom denna studie får familjer en beskrivning av hur verksamheten på lekterapin bedrivs och vilken syn pedagogerna har på barns lärande. De får även en inblick i hur arbetet med barns inflytande beskrivs och upplevs av pedagogerna som arbetar på lekterapin. Pedagoger kan från denna studie lära sig och få upp ögonen för arbetet med barns inflytande. Du som pedagog kan bli inspirerad av lekterapins arbetssätt och uppleva nya infallsvinklar i arbetet med barn.
Vårt första mål med studien är att undersöka hur verksamheten bedrivs på lekterapin, hur deras vardagliga verksamhet ser ut och hur deras annorlunda situation skiljer sig från den vanliga kommunala förskolan. Vårt andra mål med studien är att undersöka hur pedagogerna beskriver sitt arbete med barns inflytande i verksamheten samt få upp ögonen för deras syn på barn utifrån deras egen barnsyn. Våra resultat är baserade på enskilda intervjuer med några av de aktiva pedagogerna på lekterapin.
2. Syfte och problemställning
Syftet med detta arbete är att undersöka hur verksamheten bedrivs på ett barnsjukhus med långtidsinlagda barn. I denna studie har vi undersökt pedagogernas barnsyn på lekterapin. Vår studie är baserad på följande frågeställningar:
· På vilket/vilka sätt beskriver pedagogerna att verksamheten bedrivs? · Vilken barnsyn utgår pedagogerna från i verksamheten de bedriver?
· På vilket/vilka sätt beskriver pedagogerna att de arbetar med barnens inflytande i verksamheten?
· Vilka utmaningar och möjligheter anser pedagogerna påverkar barnens rätt till inflytande i verksamheten de bedriver?
3. Tidigare forskning
Arnér (2005) nämner att en av anledningarna till den ändrade barnsynen genom tiderna beror på det faktum att det under de senaste årtiondena successivt har skett en del plötsliga förändringar i samhället. Bland annat har det framkommit ett erkännande av barns rättigheter från barnkonventionen. Det har även som tidigare nämnts uppkommit en del nya teorier kring barn och barndom, varav många av dessa lägger stor vikt vid barns rätt till inflytande i sin vardag. Arnér (2005) problematiserar synen på barn förr i tiden jämfört med idag. Hon hänvisar till en text om barns vardag på ett barnhus i Stockholm på sent 1700-tal, där vardagen präglades av att barnen uppmanades till att vara godtyckliga till personalens uppmaningar och deras totala styrning över
verksamheten. Arnér menar att de barn som växte upp under denna tid och i en
verksamhet där personalens ord var lag, “lärde sig att slå dövörat till och försöka att inte bry sig om det förtryck som pågick” (Arnér, 2005:24). Hon menar att dessa barn inte uppfostrades till att bli en del av det demokratiska samhället utan att de istället lärdes att vända sig mot samhällets regler. Arnér (2005) belyser att trots det att vi i dagens
samhälle har kommit långt i vår utveckling med barns inflytande och delaktighet har vi fortfarande kvar vissa mönster från 1700-talets barnhus. Barn och unga ses ännu idag inte som jämlika med de vuxna utan det finns en viss underordning där de vuxna i dagens läge ses som de som har den slutgiltiga rösten för att bestämma. Hon menar att barnens sätt att agera mot varandra är beroende av huruvida de vuxna samarbetar. Det är först då vi som pedagoger strävar efter ett demokratiskt arbetssätt som vi kan tillgodose oss med ett gott arbete om demokrati gentemot barn. Under de senare åren har det även blivit allt mer vanligt med forskning som grundar sig på och kring barndomen som en social konstruktion.
Johannesen och Sandvik (2009) lyfter bland annat fram FN:s konvention för barns rättigheter som en av anledningarna till att vi idag lägger större vikt vid barnens åsikter. Författarna menar att man genom att lyssna på barn får ta del av viktig information om barns olika sätt att uppfatta sin egen situation och lärandemiljö. Tiller menar att då man lyssnar på barnen och deras åsikter om deras barndom får vi förståelse för hur dagens barndom ser ut (Johannesen och Sandvik, 2009).
Johannesen och Sandvik (2009) uppmanar de vuxna att våga bli
utmanande och de poängterar att i stunden då vi börjar lyssna till barnen får vi vuxna en större uppfattning av barns handlingar och åsikter och kan på så sätt skapa en god
barndom. De menar vidare att det även kan resultera i att vi tar barns delaktighet och inflytande på allvar. Johannesen och Sandvik (2009) lyfter fram att detta inte endast gynnar barnen utan även pedagogerna. De förklarar att då man vågar släppa kontrollen lär man sig något om både sig själv och barns vardag. Genom att man som pedagog släpper kontrollen kan detta medföra att man utvecklas i sitt arbete, eftersom man då blir reflekterande och trygg i sin roll.
Arnér (2005) lyfter fram att det finns två olika perspektiv att se på barn genom, det vill säga två olika sorters barnperspektiv. Dessa är barnperspektivet, samt barns perspektiv. Författaren belyser valet att gå in i barns perspektiv som en svårighet då hon problematiserar pedagogers aktiva val. Hon menar att vi som pedagoger ofta väljer att utgå från det perspektiv som faller oss mest naturligt. Arnér (2005) menar även att det kan vara en svårighet att gå in i barns perspektiv då det gäller att vara alert, uppmärksam och mottaglig för barns tankar och åsikter. Enligt Johannesen och Sandvik (2009) påverkas barns möjlighet till delaktighet och inflytande genom sättet vi bemöter dem på. De upplyser att det krävs att vi lyssnar på och uppmärksammar barns uttryck då vårt mål är att barn ska få rätt till delaktighet och inflytande (Johannesen och Sandvik, 2009). Då makten endast ligger hos den vuxne begränsas barnets åsikter och kan bidra till att kontrollera barnet, vilket är något Habishi uttrycker (Johannesen och Sandvik, 2009).
Johannesen och Sandvik (2009) belyser en av många anledningar till att det är viktigt att lyssna på och förstå sig på barn. De talar om att vi som vuxna måste lägga stor vikt vid att förstå vad barn tycker och tänker för att de ska få möjligheten till delaktighet och inflytande.
Johannesen och Sandvik (2009) menar att när vi ser på barns åsikter som betydelsefulla, tolkar dem och tar hänsyn till dem, kan detta bidra till att barn får ökad delaktighet och inflytande i sin vardag. Barnen uppfattas på så sätt som medmänniskor i dagens samhälle.Arnér (2005) menar att barnen redan i tidig ålder, genom den dagliga verksamhet som de vistas i, skall ges en möjlighet till inflytande genom att samtala och ge uttryck för sina tankar och åsikter. För att detta ska vara möjligt krävs det att
pedagogerna har ett genuint intresse för det barn tänker och uttrycker, enligt Arnér (2005). Genom detta anser hon att relationerna mellan barnet och pedagogen stärks, men även att barnet utvecklar sin förmåga att samtala och diskutera med andra barn, vilket enligt Arnér (2005) är en stor del av barnets möjlighet till inflytande i
annan har en skyldighet (Arnér, 2005). I detta sammanhang skulle det betyda att barnen har rätt till inflytande och pedagogerna i fråga har en skyldighet att tillgodose deras rättigheter. Barnen har därför rätt att få uttrycka sina tankar och åsikter för att öka sin möjlighet att påverka sin vardag och sitt lärande.
Några uppgifter den vuxne har i barns lärande enligt Brodin och Hylander (1998) är att stötta, utveckla och stimulera barnets kompetens. De menar att man som vuxen ska se det enskilda barnets kompetenser och resurser för att lyfta fram dessa. Brodin och Hylander (1998) menar vidare att då vi förväntar oss mer av barnet kommer det också att klara av mer. Under andra halvan av 1900-talet genomfördes ett försök av Rosenthal, vilket Levander och Sabelström Levander (2012) belyser. Detta försök kallar man idag för Rosenthaleffekten och gick ut på att tydliggöra hur vi påverkas av våra förväntningar. Rosenthal upplyste, genom genomfört test, lärare i en grundskola att en del av eleverna hade bättre förutsättningar att göra framsteg i utbildningssyfte än andra. Senare under läsåret genomfördes ytterligare tester på elevernas kunskaper. Dessa tester visade på att de elever som lärarna förväntat sig mest av också var de elever som hade lyckats bäst.
Arnér (2005) hänvisar även till en studie gjord av John Dewey där denne menar att växande och utveckling hos barn är något som barnet själv utvecklar i det samspel som sker med andra barn och vuxna. Dewey (2005) menar att både barn och vuxna är inne i en ständig process av växande där det sker lika mycket utveckling hos barn som hos vuxna. Den enda skillnaden är sättet som detta yttrar sig på (Arnér, 2005). “För att det yngsta barnet ska få den delaktighet och det inflytande i förskolan de har rätt till måste vi se dem som personer som kan och vill något. Vi måste lyssna efter det” (Johannesen och Sandvik, 2009:49). Vygotskij nämner vikten av pedagogernas
betydelse i barnets utveckling och lärande. Det krävs att pedagoger har förmågan att förstå var barnet befinner sig i sin utveckling genom att lyssna på och observera barnet. På så sätt har pedagoger möjligheten att vägleda barnet mot nästkommande steg i utvecklingen.
Sommer (2008) talar om förmågorna att läsa av leksignaler och att samarbeta. För att barnet ska ha möjligheten till dessa förmågor krävs det att barnet besitter en rad sociala färdigheter. Han kallar denna samvarokompetens. Hurvida barnet kan läsa av leksignalerna och samarbeta är alltså beroende av dess sociala färdigheter. Om fallet skulle vara att barnet saknar dessa färdigheter nekas barnet av omgivningen och blir utesluten i sociala sammanhang. Även Brodin och Hylander (1998) menar att
barnet är beroende av samspel med andra för att ytterligare utveckla sin kompetens. Sommer (2005) talar vidare om att även då barnet betraktas som kompetent är det fortfarande mycket beroende av kvalitativ kontakt med sina medmänniskor. Även Montessori menar att omvärlden endast ska agera som ett stöd som finns där då barnet behöver hjälp med att uppnå sitt naturliga mål. Montessori menar att barnet besitter en omedveten impuls som verkar genom att driva bland annat individens utveckling framåt (Egidius, 2009).
Johannesen och Sandvik (2009) lyfter fram en mängd fördelar med att man som pedagog ibland vågar släppa kontrollen. De talar om att när vi som pedagoger tar ett steg tillbaka och släpper makten kan leda till att vi får upp ögonen för situationer vi tidigare inte lagt märke till då vi istället låter barnen styra. Johannesen och Sandvik menar även att vi genom att släppa kontrollen börjar tänka i nya banor och
uppmärksammar nya saker. Detta lyfter de som något som kan gynna pedagoger på en mängd sätt. Johannesen och Sandvik (2009) menar att genom att låta barnen styra leder det till att vi som pedagoger reflekterar över vårt arbetssätt, vi lär oss att växa i våra tankegångar, och vi lär oss om vad som är viktigt för barn och om deras relationer till varandra. Montessori påpekar att då barn på egen hand väljer de aktiviteter och sysselsättningar de vill ingå i bidrar till att barn utvecklas och blir normala vuxna (Egidius, 2009). Johannesen och Sandvik (2009) menar även att genom ett flexibelt arbetssätt blir man tryggare i sin roll som pedagog och utvecklas på så sätt i sitt arbete. Arnér (2005) belyser vikten av en inspirerande miljö där behov, intressen, och barns initiativ ska ligga till grund för utformningen av miljön. Miljön ska även ligga till grund för utformningen av den pedagogiska verksamheten. Arnér (2005) menar även att man som pedagog, utifrån barns perspektiv och med deras medverkan och påverkan, har en skyldighet att skapa en tillåtande miljö där barnen upplever att de respekteras och kommer till tals. Levander och Sabelström Levander (2012) lyfter också fram att då barnet känner sig tryggt kan det släppa sökandet efter trygghet och istället lägga fokus på att vara nyfiket och undersökande. I denna miljö skall det vara möjligt för barnen att ha en öppen kommunikation med varandra men även med pedagogerna. Denna
kommunikation kommer då att få en hög prioritet varpå samtal mellan barn och vuxna, men även mellan barn och barn kommer att få en framträdande roll i verksamheten (Arnér, 2005).
4. Teori
4.1 Barnperspektiv
Barnperspektivet står för det synsätt vi som vuxna och pedagoger har på barn, det perspektiv vi ser på barnet utifrån (Arnér, 2005). Torstenson-Ed (2003) definierar barnperspektivet som att man som vuxen försöker lyfta fram barns sätt att se på världen. Hon menar vidare att barnperspektivet är ett sätt att lyssna på barn utifrån ett
vuxenperspektiv. Enligt Arnér (2005) är det i samspelet mellan den vuxne och barnet viktigt att fundera kring hurvida man som vuxen bemöter barnet och dess åsikter utifrån barnets synvinkel. Författaren belyser att ett barnperspektiv är något man själv måste välja till skillnad från vuxenperspektivet som faller naturligt. Arnér (2005) menar att man som pedagog kritiskt ska granska hur man förhåller sig till barns perspektiv och hur deras åsikter överenskommer med ens egna. Hon framställer att barnperspektiv handlar om både vuxnas perspektiv på barn samt barns perspektiv på sin egen tillvaro. Arnér (2005) menar även att det existerar lika många barnperspektiv som det finns pedagoger som är aktiva i verksamheten.
4.2 Barns perspektiv
Barns eget perspektiv handlar i enkla ord om hur barn uppfattar sin omvärld. Hur barn tolkar sin egen tillvaro, vad barn ser, känner och hör. Vilket sätt vi som pedagoger väljer att använda oss av i vår verksamhet är väldigt olika (Arnér, 2005).
Många gånger kan de vuxna uppfatta en situation helt annorlunda i jämförelse med hur barnen uppfattar samma situation. Arnér (2005) belyser en situation där barnen ser möjligheter till att ta egna initiativ och röra sig fritt medan de vuxna uppfattar denna situation som kaosartad och okontrollerbar. Hon lyfter därför fram att det är viktigt att vi som vuxna och pedagoger ser utanför de vuxnas perspektiv på barn och samtidigt förhåller oss till barns perspektiv.
För att få upp ögonen för hur barn uppfattar sin omvärld menar Arnér (2005) att vi som vuxna ska uppmärksamma det barnen riktar sitt intresse mot och på så sätt få en uppfattning om vad som är viktigt för dem och deras tillvaro.
4.3 Delaktighet och inflytande
Arnér (2005) talar om vikten att tolka och förstå de begrepp vi vuxna använder i barns värld utifrån barns perspektiv. Hon förklarar att barn ständigt söker mening och genom att bli hörda, sedda och respekterade utvecklas de som individer. Enligt Arnér (2005) handlar delaktighet och inflytande i förskolan om att man som vuxen ska ge barn möjligheten att påverka sin omgivning och tillvaro på ett märkbart sätt. Även Johannesen och Sandvik (2009) lyfter fram vikten av att barns deltagande inte ska upphöra vid barns medverkan utan att deras uttryck ska påverka på något sätt. Arnér (2005) menar även att delaktighet och inflytande innebär att man som pedagog låter barnen få uppmärksamhet och att man som pedagog är flexibel i sitt arbete. Författaren belyser också att det är viktigt att man som vuxen uppmärksammar och uppmuntrar då barn tar egna initiativ (Arnér, 2005).
Johannesen och Sandvik (2009) talar mycket om att delaktighet och inflytande handlar om medbestämmande och deltagande. Författarna menar att barn har samma rättigheter att vara med och påverka som resten av omvärlden och nämner demokrati som ett stort begrepp vilket ofta kopplas till delaktighet och inflytande. De belyser även att delaktighet och inflytande handlar om mer än att bara bestämma. Det handlar om samspel, respekt och att lyssna till varandra oavsett de olika åsikter och uppfattningar vi besitter. För att ytterligare förtydliga begreppen delaktighet och inflytande nämner Johannesen och Sandvik (2009) att det handlar om att ingå i en gemenskap och därigenom påverka med hjälp av sina uttryck och åsikter. På så sätt menar Johannesen och Sandvik (2009) att man skapar en bra vardag i förskolan.
4.4 Intersubjektivt perspektiv
Arnér (2005) menar att det intersubjektiva perspektivet innebär att det finns ett socialt samspel mellan barn, föräldrar och pedagoger. Hon talar om att man ska se alla relationer som sociala samspel samt att alla parter i samspelet har lika stort ansvar för hur relationen utvecklas. Således innebär detta att sättet pedagogen bemöter barn och föräldrar på i verksamheten har ett stort samband till hur pedagogen blir bemött tillbaka. Arnér (2005) belyser att läraren har ett moraliskt ansvar för barnen då de befinner sig i verksamheten. I detta moraliska ansvar ingår ett gott socialt samspel som kräver ett stort engagemang från pedagogen. Arnér (2005) menar att genom ett gott socialt samspel är pedagogen en viktig aktör för hur barnen i sin tur kommer till att bemöta omvärlden.
5. Metod och genomförande
5.1 Metodval
Vi har under studiens gång använt oss av kvalitativa intervjuer med personal på lekterapin. Vi valde att begränsa vår undersökning till få intervjuer med personal från samma arbetsplats. Detta på grund av att vi ansåg att det gjorde empirin mer hanterbar och att vi på så sätt hade möjligheten att fördjupa oss ytterligare i materialet. Trost (2005) rekommenderar att man vid kvalitativa intervjuer använder sig av ett litet antal intervjuer. Han menar att många intervjuer kan bidra till att materialet blir svårare att hantera. Författaren menar vidare att det dessutom kan öka svårigheten till att få en överblick samtidigt som man försöker se alla de viktiga detaljerna.
5.2 Intervjuer
Vi valde att genomföra kvalitativa intervjuer då vi efterfrågade pedagogernas personliga uppfattningar och tankar kring det demokratiska uppdraget inriktat på barns inflytande. I vårt intresse låg även att synliggöra pedagogernas syn på barns lärande. Trost (2005) menar att om man har som målsättning att förstå de intervjuade personernas sätt att tänka och agera anser han att en kvalitativ studie lämpar sig. Han menar även att kvalitativa studier lämpar sig då man vill avläsa personers sätt att handla i specifika situationer.
I kvalitativ forskning beskriver Starrin och Svensson (1994) att man utgår från helheten och har som mål att identifiera variationer, strukturer och processer i det som observeras. Bjurwill (2001) belyser även att om frågan gäller en enskild persons tankar och uppfattningar angående ett visst ämne passar det bäst med intervju för att söka svaret.
Då vi genomförde intervjuerna hade vi sedan innan bestämt att börja med en öppen fråga gällande ämnet där den intervjuade hade möjligheten att berätta om sin bakgrund och hur de kommit i kontakt med lekterapin. På så sätt kom vi sedan naturligt in på ytterligare följdfrågor angående deras arbetsätt och den information vi sökte till vår studie. Trost (2005) förklarar att de första frågorna kan ha stor betydelse för hur resten av intervjun blir. Han föreslår att en bra början på intervjun är att man börjar med att be den intervjuade att fritt berätta något som är kopplat till ämnet.
Under intervjuernas gång använde vi oss inte av några specifika frågor i någon specifik ordning utan anpassar frågorna efter den intervjuade och dennes svar och utformade därefter på så sätt följdfrågor inom ämnet. Trost (2005) förklarar detta som låg grad av standardisering och menar att man då låter den intervjuade styra själva intervjun. Holter (2005) förklarar att studien i hög grad är strukturerar då man håller sig till ett specifikt område, vilket vi gjorde då vi fokuserade på barns inflytande i verksamheten (Trost, 2005).
För att få ut så mycket information som möjligt av våra intervjuer valde vi att uttrycka oss med hjälp av raka och koncisa frågor då vi intervjuade. ”Kvalitativa intervjuer utmärks bland annat av att man ställer enkla och raka frågor och på dessa enkla frågor får man komplexa svar, innehållsrika svar” (Trost, 2005:7).
5.3 Urval
Vår undersökning tog plats på barnsjukhuset där vi undersökte lekterapins verksamhet. Vi fick möjligheten att intervjua två pedagoger i verksamheten. Anledningen till att vi endast intervjuade pedagoger var på grund av lekterapins annorlunda situation, vilket gjorde att detta var det enda vi fick tillstånd till. Empirin från intervjuerna bearbetades, analyserades och granskades sedan tillsammans med vår tidigare forskning.
5.4 Genomförande
Första steget innan studien kunde genomföras var att ta kontakt med den
verksamhetsansvarige för att få ett godkännande från denne. Vi var i kontakt med de förskollärare som arbetar på lekterapin via telefon för att informera dem om vad studiens syfte var samt att be om tillåtelse för att genomföra observationer av verksamheten samt intervjuer med personal. Eftersom det är en väldigt känslig verksamhet där många av de berörda barnen går igenom kris bestämdes det att det endast skulle genomföras intervjuer med personal för att få så sätt få en överblick av deras arbete. Vid telefonkontakten bestämdes även ett möte för intervju.
Vi valde att intervjua de två pedagogerna enskilt då vi eftersträvade deras personliga åsikter inom ämnet och ansåg att deras åsikter annars kunde påverkats av varandra. Genom intervjuerna fick vi även synliggjort deras syn på sitt arbete med barns inflytande, deras syn på barn samt vilka svårigheter och möjligheter de uppmärksammat i den verksamhet som de bedriver. Vi önskade även att vi i samband med intervjuerna
skulle få möjlighet till att se de lokaler som de använder till verksamheten. Pedagogen som vi talade med via telefon ställde sig positiv till vår studie. Vid intervjuerna valde vi att använda oss av inspelning på mobiltelefonen, för att lättare kunna koncentrera oss på den intervjuade. Användningen av inspelning godkändes av de intervjuade innan
intervjun startade. Genom att använda inspelning så kan man lättare återge ordagrant vad de intervjuade säger vilket gör att man lättare kan bearbeta materialet i analys och resultatdelen. Enligt Trost (2005) kan en del människor lätt känna sig aningen trängda och hämmade av att spelas in, men i vårt fall upplevde vi att de intervjuade kände sig trygga och säkra med att bli inspelade.
Intervjuerna ägde rum i en av lekterapins lokaler som i förväg var bestämd av personalen som skulle intervjuas. Rummet gick att låsa och på så vis skedde
intervjuerna utan större avbrott. Trost (2005) talar även om vikten av att intervjuer sker i en miljö där de intervjuade känner sig trygga och säkra, därför valde vi att låta de
intervjuade välja var vi skulle genomföra intervjuerna.
Intervjuerna har, då de var klara, blivit transkriberade och svaren
uppdelade i olika kategorier för att lättare ha möjligheten att använda dem i förhållande till våra frågeställningar under resultat och analysdelen. Vid transkriberingen har allt som sagts under intervjuerna tagits med och återgetts med pedagogernas egna ord. Aktuellt att hitta var tidigare forskning kring barns inflytande i en annorlunda
förskolemiljö samt hur man tar till vara på dess delaktighet. Litteratur som berörde den demokratiska processen och pedagogers arbete kring det demokratiska uppdraget var också av intresse. Tidigare studier gjorda i liknande områden var till hjälp vid val av lämplig litteratur. Vi sökte aktivt efter litteratur via bibliotek samt genom att läsa tidigare examensarbeten för att få tips om goda källor. Genom litteraturen kom vi fram till de teoretiska perspektiv som vi valde att utgå ifrån och de teoretiska perspektiv som stödjer de frågeställningar som vi anser vara behjälpliga för att nå fram till vårt syfte med studien.
5.5 Forskningsetiska överväganden
I denna studie tar vi hänsyn till en del forskningsetiska krav då vi utgår från Vetenskapsrådets forskningsetiska principer.
Enligt informationskravet ligger det i vårt ansvar att informera de deltagande om deras villkor i undersökningen samt upplysa dem om deras uppgift i
studien. De deltagande har även rätt till att avbryta sin medverkan då vår undersökning är frivillig. Eftersom det förekommer bland annat intervjuer i vår studie är vi skyldiga att ge deltagarna förhandsinformation gällande undersökningen. Detta gjorde vi genom kontakten vi hade via telefon vilket vi tidigare nämnde i avsnitt 3.4 Genomförande. Som forskare skall man också enligt samtyckeskravet införskaffa de deltagandes tillstånd, vilket vi även detta gjorde via kontakten per telefon.
Alla uppgifter om de deltagande i studien, enligt konfidentialitetskravet, skall vara praktiskt omöjliga att komma åt. De deltagande skall inte kunna identifieras av någon utomstående.
Under undersökningens gång tar vi även hänsyn till nyttjandekravet vilket innebär att allt insamlat material inte får användas eller utlånas i några andra syften än vetenskapliga (Vetenskapsrådets forskningsetiska principer, 2002).
6. Analys och resultat
6.1 Hur verksamheten på lekterapin bedrivs
På lekterapin utgår man inte från några styrdokument, vilket man gör i skola och förskola. Lekterapins verksamhet är frivillig dit barn och ungdomar som är inlagda på sjukhuset kan gå. Men trots detta har pedagogerna i verksamheten somliga mål och riktlinjer som de måste uppfylla. Dessa tio mål kommer från NOBAB, Nordisk Förening för Sjuka Barns Behov. Den första pedagogen vi intervjuade berättade att de inom barnsjukvården i den södra delen av landet använder sig av dessa mål. Detta på grund av att barn har rätt till att vara medvetna om vilka rättigheter de har då de är inlagda på sjukhus. I dessa mål kan man bland annat läsa att barnen har rätt till att bli lyssnade på . Detta innefattar bland annat att personalen skall vara lyhörda efter barnens behov, intressen och vilja till inflytande över sitt besök på sjukhuset (NOBAB´s
standards). I NOBAB’s standards kan man även läsa att barn och unga har rätt till att gå i skola och förskola även under tiden de ligger inlagda på sjukhus;
“Barn ska ha möjlighet till lek och skolundervisning som är anpassad till deras ålder och sjukdomstillstånd, i en miljö som skall vara utformad och utrustad för att möta deras behov. Personal skall vara specialutbildad för att arbeta med sjuka och
På lekterapin arbetar fem pedagoger som är fördelade på både
förskollärare och fritidspedagoger, samt en barnkulturarbetare. Verksamhetens lokal är uppbyggd av en mängd olika rum utifrån patienternas behov och åldrar. En av
pedagogerna berättar att rummet där intervjun ägde rum är riktat till ungdomar där de har chansen att vara avskilda från de yngre barnen. Pedagogen belyser även vikten av att de ungdomar som ligger inlagda på sjukhuset ges möjlighet till ett utrymme där de får lov att bara vara, ensamma eller tillsammans med sina vänner. Pedagogerna som varit med i studien belyser vikten av in inbjudande miljö för alla åldrar som lockar till lek och därigenom ett aktivt lärande. De berättar att de hellre har lite material som är fräscht än mängder av material som inte bjuder in till lärandesituationer. Pedagogerna menar på att om miljön bjuder in till lek blir barnen mer engagerade än vad de skulle blivit då miljön varit tråkig och tillintetsägande. Arnér (2005) talar om vikten av en inspirerande miljö och att man som pedagog är skyldig till att skapa en miljö utifrån barnens behov där barnen får uttrycka sina åsikter och där dessa respekteras. Hon menar att detta kommer att leda till att barnens roll i verksamheten lyfts fram.
När lekterapin slår upp dörrarna kan de aldrig riktigt veta vem som kommer. En av pedagogerna berättar att de inte avtalar någon tid med barnen eller ungdomarna utan att de endast har kunskap om vilka barn som ligger inlagda på sjukhuset. För att pedagogerna ska få denna kunskap krävs det att de har en god kommunikation med personalen som arbetar på de olika avdelningarna. Under en av intervjuerna förklarar pedagogen att samtliga pedagoger som arbetar på lekterapin ansvarar för olika avdelningar på sjukhuset. De får genom ronder och via rapporter reda på vilka barn och ungdomar som ligger inlagda. Då barnen och ungdomarna blivit inlagda besöker pedagogerna på lekterapin dessa för att berätta och informera om lekterapins verksamhet och möjligheten att komma dit eller möjligheten att låna
material till avdelningen. En av pedagogerna uppger att ett av deras mål är att locka ner barnen och ungdomarna till lekterapin. Under intervjun tydliggör även pedagogen att i den pedagogiska verksamheten gäller inte de ansvarsområden de blivit tilldelade utan då ansvarar de alla för samtliga barn.
Verksamheten på lekterapin i Lund öppnar klockan tio på förmiddagen och har öppet till fyra på eftermiddagen. Mellan tolv och ett håller verksamheten stängt. Detta är för att hjälpa familjerna och barnen att gå och äta lunch vid 12 tiden då en av pedagogerna vi intervjuade förklarade att det är väldigt lätt att vända på dygnet då man ligger inlagd på sjukhuset. Vidare förklarade pedagogen att de självklart är flexibla och
individualiserar utifrån barnets situation i den mån det går. Pedagogen förklarar även att då man har hamnat på sjukhus och lekterapin innebär det att man har hamnat i kris. Hon belyser att det därför även är viktigt att ha struktur på verksamheten. Därför har de ett veckoprogram som är återkommande med särskilda aktiviteter vilka, som återspeglar verksamheten, är frivilliga. Senare under samma intervju förklarar pedagogen att aktiviteterna de anordnar i dagsläget är bakning, sagostund, spökhistorier,
musikverkstad och kulturaktiviteter så som teatergrupper som kommer på besök, clowner och olika typer av underhållning.
Då lekterapin håller stängt finns det möjlighet att låna nyckel uppe på avdelningarna för att gå ner till den stora lokalen, som då är den enda som är öppen på grund av säkerhetsskäl. Lekterapin har även kvällsöppet för ungdomar en gång i veckan och en gång i månaden anordnar de familjekväll.
Då barnen och ungdomarna anländer till lekterapin är pedagogerna noga med att möta varje barn när det kommer. En av pedagogerna förklarar att barnen och ungdomarna ska känna sig välkomna och att de finns där för dem. Pedagogen förklarar vidare att det sen beror på barnets och ungdomens tidigare erfarenheter av lekterapin hurvida de bemöter dem då somliga är där för första gången medan andra spenderat en längre period på lekterapin. Under intervjun förklarar pedagogen också att de, liksom i förskolan, finns till hands för att stödja och sätta igång barnet. Hon förklarar även att det är stor skillnad på hur de agerar kring barnet beroende på hur barnet bland annat
förhåller sig till sina föräldrar. Om familjen och barnet är självständiga drar sig
pedagogerna undan till skillnad från andra barn som är i behov av hjälp då pedagogerna går in och stöttar det. Den andra pedagogen i studien nämner i intervjun att när barnen känner sig trygga och pedagogerna känner dem gör de avtal med föräldrarna att barnen kan vara själva på lekterapin korta stunder. Pedagogen nämner att det som är det allra viktigaste är att barnen känner en trygghet med pedagogerna och verksamheten. “För de yngre barnen är ju föräldrarna den stora tryggheten så även om de är trygga med oss så har de ett behov av sina föräldrar, det är ju inte säkert att föräldrarna är aktiva med barnen här utan det är vi som är aktiva så sitter föräldern i närheten så att barnet kan ropa liksom om det blir lite otryggt”. Levander och Sabelström Levander (2012) nämner att då barn känner sig otryggt ligger fokus på att söka trygghet istället för att vara
nyfiken och undersökande. Genom pedagogernas förståelse för vikten av att barnet är i behov av att känna sig tryggt i verksamheten bidrar till att barnet istället kan lägga sitt fokus på att undersöka och upptäcka nya kunskaper och förmågor.
Under vår intervju med pedagog två tar denne upp hur viktig miljön är på lekterapin för att låta barnen genom leken bearbeta det de är med om på sjukhuset. Hon berättar om hur de medvetet har dukat upp till lek inspirerat för alla åldrar där de inbjuder till både lek och skapande. Några aktiviteter som finns tillgängliga är bland annat möjligheten att arbeta med färg och form, arbeta med musik, snickra och utklädning. Pedagogen
berättar hur hon av tidigare erfarenheter har lagt märke till att barnen genom lek och skapande bearbetar det som dem är med om. Hon menar även på att leken och skapandet hjälper barnen att lättare hantera den kris de går igenom.
Arnér (2005) talar om vikten av en miljö som inspirerar till lek där barnen på eget initiativ kan leka och därigenom bearbeta sina intryck från vardagen och
omvärlden. Hon nämner att barn i det sociala samspelet med andra på så sätt utvecklar ett demokratiskt och inflytelserikt synsätt på sig själva och sin egen vardag.
6.2 Pedagogernas syn på barn och deras beskrivning av
barns inflytande i verksamheten
Under vår första intervju talade vi med en pedagog som har varit aktiv i 30 år. Hon förklarade att man förr inte tog hänsyn till barns tankar och åsikter utan man, som hon uttryckte det, “bara gjorde”. Pedagogen förklarar vidare att man idag istället försöker anpassa sig till barnen och att detta har resulterat i att det har blivit mycket som har förbättrats sedan hon började arbeta med barn. Arnér (2005) nämner att två av anledningarna till den ändrade barnsynen genom tiderna beror på barnkonventionen, som talar om barns rättigheter, och även som tidigare nämnts de nya teorier som dykt upp kring barn och barndom.
Arnér (2005) förklarar utifrån en text om vardagen på ett barnhus att det förr var de vuxna som hade makten. Författaren förklarar att på så sätt fick barnen inte möjligheten till att vara en del av det demokratiska samhället. Arnér (2005) belyser att vi idag har kommit en bit på vägen men att det fortfarande finns tendenser kvar från förr då vi talar om barns inflytande och delaktighet. Hon menar på att barnens agerande mot varandra är beroende av de vuxnas samarbete. Johannesen och Sandvik (2009) förklarar också att genom att lyssna på barn får man ta del av viktig information om barns olika sätt att uppfatta sin egen situation och lärandemiljö.
Under vår första intervju talade pedagogen även om att barnen själva vet vad som är bäst för dem och på vilket sätt de bearbetar sin situation på bästa sätt. Johannesen och Sandvik (2009) belyser, utifrån en beskriven situation, att genom att tolka och ta hänsyn till vad barn anser är bäst för dem blir barnen delaktiga då de på så sätt uppfattas som medmänniskor.
En av pedagogerna på lekterapin förklarade hur hon inte har något medicinskt ansvar och på så sätt möter barnen på ett annorlunda sätt. Hon förklarade vidare att hon inte fokuserar på själva sjukdomen utan på vad de är för personer, vad deras tidigare erfarenheter är och vad de är intresserade av. Johannesen och Sandvik (2009) belyser att vi som vuxna måste lägga stor vikt vid att förstå vad barn tycker och tänker för att de ska få möjligheten till delaktighet och inflytande. De anser att detta är en av de många anledningarna till att det är viktigt att lyssna på och förstå sig på barn. En av de berörda pedagogerna på lekterapin nämner också under vår rundvandring i lokalerna att de i verksamheten möter små individer som redan i tidig ålder är väl medvetna om vad de vill och hur de ska gå till väga för att genomföra detta. Pedagogen lägger i samband med detta stor vikt vid att hon, precis som sin kollega tidigare nämnt under vår tidigare intervju, ser barnen för vem de är och vilka intressen de har, inte vilken sjukdom de bär på. Pedagoger utgår i detta samband utifrån barnets perspektiv som hon väljer att leva sig in i. Hon belyser i det ovanstående påståendet att barnet är kompetent redan från tidig ålder och därigenom har möjligheten att fatta ett beslut som är det bästa ur barnets ögon. Detta går att problematisera och ställas i förhållande till den vuxnes barnperspektiv. Som vuxen analyserar vi situationer och bedömer vissa riskfaktorer innan vi agerar, detta gör att vi kan ställa oss tvivelaktiga till barnets plötsliga handlande, trotts att det är detta som barnet själv anser vara det bästa just för stunden. Att barnen i den dagliga verksamheten ges möjlighet till inflytande genom att uttrycka sina tankar och åsikter är något Arnér (2005) lägger stor vikt vid. Hon lyfter fram att detta blir möjligt då pedagogerna visar intresse för barnets tankar och uttryck. Detta menar Arnér (2005) utvecklar barnets förmåga till samspel, vilket hon anser vara en stor del av barnets möjlighet till inflytande i verksamheten.
Båda pedagogerna framställer i intervjuerna barns inflytande som något väldigt viktigt i deras verksamhet. En av pedagogerna förklarar att “har du inte barnen med dig och har en bra kommunikation med barnen så kan du ju aldrig stödja barnet, varken till utveckling eller till att träna eller vad det nu är. Du måste ju ha en
(2009) uppmanar att vi ska tänka på barns röster som betydelsefulla och att barn ska ha möjligheten till att vara med och påverka. Författarna menar att då detta sker kan det bidra till att barn får ökad delaktighet och inflytande. Johannesen och Sandviks (2009) påstående förutsätter att man ser på barn utifrån ett vuxet barnperspektiv men samtidigt att man är lyhörd och har ögonen öppna för barnets eget perspektiv. Författarna lyfter fram att det i samband med detta ökar barns delaktighet och inflytandet.
Båda pedagogerna är rörande överens om att de alltid utgår från vad barnen vill och att de båda ser på barn som kompetenta personer som ständigt lär sig nya saker. Brodin och Hylander (1998) beskriver att den vuxnes uppgift i barns lärande är att se det enskilda barnets kompetenser och resurser och lyfta fram dessa. De menar även att man som vuxen ska stötta, utveckla och stimulera barnets kompetens.
På lekterapin har man valt att se det genom barns eget perspektiv, vilket båda pedagogerna återkommande nämner i intervjuerna. Båda pedagogerna lyfter fram att nästintill hela den pedagogiska verksamheten på lekterapin är baserad på barns tankar, intressen och behov. En av pedagogerna förklarar att det gäller att ta på sig möjlighetsglasögonen då det inte finns någon gräns för vad barnen kan göra eller uppnå. Att som vuxen använda sig av möjlighetsglasögon och ser genom barns eget perspektiv öppnar upp nya dörrar så att man som pedagog kan lära sig nya saker som i sin tur ger ett ökat inflytande hos barnen. Pedagogerna på lekterapin ser till barnens välmående och väljer att se bortom sitt eget barnperspektiv för att helt och hållet lita på barnens
kompetens och deras sätt att se och tolka saker. Detta går att problematisera då det enligt oss, sett från ett vuxenperspektiv, finns vissa risker med att låta barn bestämma helt själva. Pedagogerna är lite tvetydiga då de samtidigt som de anser sig arbeta efter barns perspektiv nämner att barn ibland behöver styras i vissa situationer. Att hitta en fin balans mellan vuxnas barnperspektiv och barns perspektiv är en utmaning som måste hanteras på olika sätt från verksamhet till verksamhet.
Levander och Sabelström Levander (2012) talar om den så kallade Rosenthaleffekten. Författarna förklarar att det under andra halvan av 1900-talet genomfördes ett försök av Rosenthal där han informerade lärare i en grundskola om att somliga av eleverna hade bättre förutsättningar för att utvecklas än andra. Senare under läsåret fick eleverna genomgå ett flertal tester då det visade sig att de elever som lärarna hade störst förväntningar på också utvecklades mer. Pedagogens sätt att se på barns kompetens, vilket framgår i intervjun, gällande att det inte finns några gränser för vad barn kan, bidrar därmed till att barns lärande utvecklas ytterligare. Brodin och Hylander
(1998) förklarar att desto mer vi förväntar oss av barnet desto mer kommer barnet att klara av. Arnér (2005) hänvisar även till en studie gjord av John Dewey där denne menar att barnet i samspel med andra utvecklas och växer i sig själv, både då det gäller samspel med barn och vuxna. Dewey (2005) menar också att det i detta skede sker en utveckling hos både barn och vuxna, skillnaden är endast sättet som detta yttrar sig på (Arnér, 2005).
En av pedagogerna förklarar i intervjun att de ibland kan tolkas som passiva i vissa situationer men menar att de gör detta medvetet då de anser att barnen ibland klarar sig på egen hand. Johannesen och Sandvik belyser vikten av att kunna ta ett steg tillbaka och låta barnen själva styra vissa situationer. På så sätt menar författarna att pedagoger kan bevittna situationer som är vanliga mellan barnen men som man som vuxen tidigare inte uppfattat. De menar att detta kan hjälpa pedagoger att lära sig att växa i sina egna tankegångar och även om barns olika relationer till varandra
(Johannesen och Sandvik, 2009). Även Montessori (2009) menar att barn själva bör välja vilka aktiviteter de vill ingå i då hon menar att barn på så sätt blir normala vuxna (Egidius, 2009). Utifrån de perspektiv i vår studie är detta precis vad pedagogerna på lekterapin gör. De låter barnet själv välja utifrån dess förutsättningar, vilket betyder att pedagogerna ser saker och ting utifrån barnets eget perspektiv. Detta bidrar till att barnet växer i sina egna tankegångar men även att pedagogerna utmanar sig själva till att bredda sin syn på barns kompetens.
En av pedagogerna tydliggör även att föräldrarna för det mesta är
närvarande i verksamheten, dels av medicinska skäl och dels för att föräldrarna är den stora tryggheten för barnen (i alla fall då det gäller de yngre barnen). Pedagogen förklarar vidare att det inte är ett måste att föräldrarna är aktiva med barnen då de är i verksamheten. Föräldrarna kan även finnas till hands i närheten då barnen är aktiva tillsammans med pedagogerna eller leka självständigt. Denna pedagog uppfattar barnen som självständiga individer även då de kan behöva en trygghet i vardagen. “Barnet betraktas fortfarande som mycket beroende av kvalitativ kontakt; men det betraktas också i långt högre grad som en liten människa, som bidrar till sin egen utveckling” (Sommer, 2008:189). Även Montessoris (2009) lyfter fram sin åsikt gällande barns utveckling där hon menar att omvärlden endast finns där för att hjälpa barnet i den mån det behövs för att barnet ska uppnå den utveckling det har som sitt naturliga mål
Andra pedagogen vi intervjuade förklarar att pedagogerna oftast endast sätter igång ett barn med en aktivitet för att sedan gå till nästan barn och göra samma sak. Hon förklarar vidare att man sedan kan gå tillbaka då de behöver hjälp eller stöd i sin aktivitet. Genom pedagogens uttryck kan man utläsa att även hennes åsikter om barn är att de är
självständiga men som kan vara i behov av stöd och vägledning för att utvecklas ytterligare. Brodin och Hylander (1998) menar att för att barnet ska utveckla vidare sin kompetens (sina förmågor) är det beroende av samspel med andra. Vygotskij (2009) nämner även vikten av att pedagoger lyssnar på och förstår var barnet befinner sig i utvecklingen. Genom detta har pedagoger möjligheten att vägleda barnet till ytterligare utveckling (Egidius, 2009).
Båda intervjupersonerna ser mötet med barn som en chans till att
utvecklas i sin pedagogiska roll. “Det kan hända att även vi som vuxna lär oss något i mötet med barn och deras tankar, uppfattningar och yttrande” (Johannesen och Sandvik, 2009:101). I intervjuerna menar pedagogerna att genom att bortse från sitt vuxna
barnperspektiv och istället se det genom barns perspektiv kan man som pedagog vidga sina vyer och sitt tankesätt ytterligare och därigenom utvecklas som pedagog. En av pedagogerna beskriver barn som en vägvisare för hur vi ska bemöta barnen. Hon menar att somliga barn har hjälpt henne att få bättre kunskap om hur hon ska agera med barn i liknande situationer.
Under vår andra intervju berättar pedagogen att de i verksamheten ibland stöter på barn som fötts med hjärnskador. Hon förklarar att dessa barn har andra signaler än friska barn som är svårare att uppfatta. Det kan vara allt från att ha svårt att få
ögonkontakt till att se om barnet mår bra. Pedagogen förklarar då att hon och en kollega använder sig av mycket musik för att även dessa barn ska ha möjligheten till att uttrycka sig. Genom musiken ger pedagogerna barnen möjlighet till inflytande och delaktighet oavsett situation och sjukdom. Pedagogerna har även funnit olika infallsvinklar på barns sätt att uttrycka sig vilket har gett pedagogerna en metod att läsa av barnens uttryck och behov. Sommer (2008) talar om samvarokompetens, han förklarar att det krävs att barnet besitter en mängd sociala färdigheter i en barngrupp. Författaren menar att om fallet är att barnet saknar färdigheter som att samarbeta och läsa av leken nekas barnet. Genom pedagogernas användning av musik som hjälpmedel ger de på så vis dessa barn en chans att känna sig förstådda och en chans att kunna samspela med resterande barn i verksamheten. Pedagogen vi tidigare nämnde upplyser även oss i intervjun om att barnen själva får möjligheten att spela in och göra sin egen skiva. Som hon tidigare
förklarat arbetar hon mycket med musik då hon även anser att det är ett väldigt bra sätt att kommunicera på, på barns villkor. Pedagogen ser också musiken som en möjlighet till barns inflytande och yttrande i verksamheten. Hon har funnit en väg till att lyssna till barnen som skiljer sig från sättet pedagogerna tidigare nämnt då de talat om att ta
tillvara på barnens åsikter. Johannesen och Sandvik (2009) menar att genom att vi tänker i andra banor kan vi bland annat lära oss något om vår egen uppfattning om barn samt om vad som är viktigt för dem.
6.3 Möjligheter och utmaningar i verksamheten
Båda pedagogerna är rörande överens om vikten av att ha föräldrarna med sig då de utför sitt arbete. En av pedagogerna förklarar att om man inte har föräldrarna med sig är det svårt att utföra sitt arbete. Den andra pedagogen lyfter fram en utmaning med att vara beroende av föräldrarna då föräldrarna ibland måste agera talesrör för barnet. Pedagogen menar att det då inte är självklart att det är barnets åsikter som lyfts fram utan det föräldrarna vill och anser i de olika situationerna. Johannesen och Sandvik (2009) förklarar att sättet vi bemöter barn på påverkar deras möjlighet till delaktighet och inflytande. De menar att då vi vill uppnå att barn ska få rätt till delaktighet och inflytande krävs det att vi lyssnar på dem och uppmärksammar deras uttryck. Med detta framtaget blir det problematiskt att lyfta fram barnens åsikter eftersom föräldrarna agerar i deras ställe. Det är i situationer som denna lätt att föräldern går in och utifrån sitt vuxna barnperspektiv bedöma vad denne tycker är bäst för barnet, utan att tillfråga barnet eller se det utifrån barnets perspektiv. Detta kan därför bidra till att det blir en svårighet att arbeta i en verksamhet där föräldrar till största del ständigt är närvarande och medbestämmande. Habishi (2009) lyfter fram att då den vuxne ställs i maktposition begränsas barns åsikter och att detta på så sätt kan kontrollera barnet (Johannesen och Sandvik, 2009). Naturligtvis kan man även problematisera detta på ett mer positivt betingat sätt och därigenom mena att föräldrarnas närvaro kan vara till hjälp då det är de som känner barnet bäst. Och förhoppningsvis ser de flesta föräldrar saker och ting utifrån barnets perspektiv.
Att lekterapin inte är beroende av några styrdokument, vilket vi tidigare nämnt, anser båda pedagogerna vara deras största möjlighet i verksamheten. De behöver inte ställa några krav på att barnen måste prestera eller arbeta mot specifika mål utan de
utgår helt och hållet från vad barnet vill. På grund av pedagogernas frihet från
styrdokument har de en större möjlighet att i sin verksamhet tillgodose barns intresse och erfarenheter utifrån barns perspektiv. Pedagogerna är varken styrda eller pressade av särskilda mål de, samt barnen, måste uppfylla. Detta bidrar till att barnen får större påverkan i verksamheten, deras åsikter lyfts fram mer och de blir mer jämställda med pedagogerna. En av pedagogerna nämner även i intervjun att deras verksamhet i största del bedrivs utifrån barnens eget intresse, vilket innebär att pedagogerna ofta utgår från barns perspektiv. “Att personalen förstår och tar på allvar det barnen uttrycker är en förutsättning om barn ska få möjlighet att bli delaktiga och få inflytande i sin egen vardag” (Johannesen och Sandvik, 2009:93).
En av pedagogerna förklarar att det är pedagogerna som har kunskapen om vad barnet behöver och kan på så vis erbjuda det, men att valet alltid ligger hos barnet. Pedagogen menar även senare i intervjun att verksamheten på lekterapin skiljer sig från förskolor och skolor. Hon lyfter fram att de har en otrolig möjlighet till att möta varje barn enskilt och läsa av vad just det barnet vill och behöver. “För att det yngsta barnet ska få den delaktighet och det inflytande i förskolan de har rätt till måste vi se dem som personer som kan och vill något. Vi måste lyssna efter det” (Johannesen och Sandvik, 2009:49). Även då pedagogen nämner att det inte är varje dag de har
möjligheten till att möta varje barn enskilt anser hon att det sker oftare än i övriga verksamheter då hon tidigare har erfarenhet av att ha arbetat på ett flertal förskolor. Genom denna möjlighet har pedagogerna större potential till att tolka och se utifrån barns olika perspektiv då denna pedagog anser att de har mer tid till att lyssna på och läsa av varje barns åsikter i verksamheten.
Då vi diskuterade lekterapins frivilliga system berättade även en av pedagogerna att en utmaning var då de aldrig riktigt visste vilka barn som skulle dyka upp. Pedagogerna på lekterapin arbetar i en verksamhet där barns deltagande är
frivilligt vilket kräver att man som pedagog har ett flexibelt synsätt. I en av intervjuerna tydliggjorde pedagogen att de aldrig visste när eller hur många barn de skulle möta de olika dagarna eller till och med de olika timmarna. Ena stunden kunde det vara kaotiskt med flertalet barn, samtidigt som det andra stunden kunde vara endast ett barn i
verksamheten. Att som pedagog släppa kontrollen menar Johannesen och Sandvik (2009) kan gynna pedagoger då man genom detta har möjligheten att reflektera över både sig själv och barnen i verksamheten. De menar vidare att man genom ökad flexibilitet blir tryggare i sin roll som pedagog och på så sätt utvecklas i sitt arbete.
Eftersom alla barn på lekterapin har någon form av sjukdom kan även deras möjlighet till att utföra en aktivitet och möjlighet till att vara med och påverka bli beroende av vad barnet orkar. Detta är en av många utmaningar som pedagogerna lyfter fram i deras verksamhet och som de båda nämner som väldigt jobbigt, något som de önskar inte skulle existera. Dock nämner en av pedagogerna att de barn med många svårigheter (fysiska som psykiska) växer i sig själva då samtliga pedagoger bejakar mycket och är positiva. Hon förklarar att pedagogerna har möjligheten att visa varje enskilt barn att de tror på dem och deras utveckling. Denna pedagog förklarar även att hon ser dessa utmaningar som något positivt för deras pedagogiska utveckling; “Precis som om man träffar i övriga samhället så finns det ju inte bara sjukdomar i verksamheten, det finns ju också andra svårigheter. Det finns sociala, kulturella svårigheter men också om man ser på motsatsen så kan det ju bidra till en utveckling av de som jobbar om vi är lyhörda och öppna”. Pedagogen ser positivt på denna utmaning och menar att även då barn har många fysiska eller psykiska svårigheter finns det fortfarande möjligheter till att lyssna på barnet och göra barnets åsikter hörda. Detta visar på att denna pedagog ständigt söker barns perspektiv i den verksamhet hon bedriver oavsett barnets förutsättningar.
Johannesen och Sandvik (2009) menar att genom att vi lyssnar på barn utmanar vi de vuxnas uppfattning av barns handlingar och åsikter och kan på så sätt skapa en god barndom. Författarna uppmanar därför de vuxna att våga bli utmanade då de menar att detta även bidrar till att vi tar barns delaktighet och inflytande på allvar. Johannesen och Sandvik (2009) menar även att detta kan gynna pedagogerna då de talar om att man genom att släppa kontrollen lär sig något om både sig själv och barns vardag. De menar vidare att detta bidrar till att man som pedagog blir reflekterande och trygg i sin roll och på så sätt trivs och utvecklas i sitt arbete.
Återkommande från båda intervjuerna är pedagogernas syn på barn. Båda lyfter fram vikten av att de i verksamheten ständigt utgår från barns egna perspektiv. Utifrån Arnérs (2005) tankar och åsikter kan man göra en generell problematisering utav detta och konstatera att vi som pedagoger ofta väljer att utgå ifrån det perspektiv som är det mest naturliga för oss. Det gäller att vara vaksam, uppmärksam och lyhörd i den verksamhet som man bedriver för att aktivt göra valet att gå in i barnens perspektiv. I detta ligger det en utmaning som man i verksamheten på lekterapin till stor del har lyckats arbeta sig runt, vilket gör att de idag har en verksamhet som är baserad och uppbyggd på barns eget perspektiv.
7. Slutsats och diskussion
Då verksamheten på lekterapin är frivillig och helt anpassad utifrån barns behov och intressen bidrar detta till att pedagogerna besitter en slags frihet från styrdokumenten. Detta anses som något positivt utifrån pedagogernas åsikter. Pedagogerna är varken styrda eller pressade av särskilda mål de, samt barnen, måste uppfylla. De beskriver detta som deras största möjlighet i verksamheten då de anser att de inte behöver ställa några krav på barnet och kan på så sätt helt utgå från barnets intresse och erfarenheter. Pedagogerna belyser att detta bidrar till att barnen får större påverkan i verksamheten, deras åsikter lyfts fram mer och de blir mer jämställda med pedagogerna. De menar även att detta bidrar till att de kan ta barnets perspektiv. Att pedagogerna i sin verksamhet undgår påfrestningar och stress ses som väldigt positivt. Dock kan man fundera kring om detta bidrar till att verksamheten inte utvecklas på samma sätt som de verksamheter där det utifrån styrdokumenten sätts press på både pedagoger och barn.
Samtliga pedagoger på lekterapin utgår från synen på det kompetenta barnet. De anser att barnen likväl kan bidra till verksamhetens utveckling på samma sätt som pedagogerna. Utifrån denna studie har det även framkommit att pedagogerna anser att barnet själv är väl medveten om vad som är bäst för det och att det därför är viktigt att pedagogerna lyssnar på barnet. Utifrån detta kan man diskutera om barn verkligen alltid vet vad som är bäst för dem. Somliga situationer kan anses vara bäst för barnet utifrån barnets perspektiv men inte det ultimata från pedagogens perspektiv. Hur ska man tolka och gå vidare med en sådan situation? Ska man utgå från barnets eller pedagogens perspektiv?
Pedagogerna på lekterapin menar att en av de största fördelarna med deras verksamhet är att de inte har några styrdokument att anpassa sig efter, de menar i samma samband att den största svårigheten i deras verksamhet är att de aldrig vet vilka barn som kommer att besöka verksamheten just den dagen. Detta är intressant ur
studiens syfte då det visar på att det krävs en stor flexibilitet som pedagog på lekterapin. Jämförelsevis kan det ur denna studies syfte vara intressant att jämföra detta faktum med en förskola med en mer strikt verksamhet som arbetar utifrån bestämda mål.
De svar och synpunkter som återges i intervjuerna i analysen är
pedagogernas egen uppfattning om hur de arbetar med det demokratiska uppdraget och är således inga av våra personliga åsikter.
Under studiens gång framkom ytterligare en frågeställning angående pedagogernas barnsyn då det under intervjuerna framkom en del intressanta påpekande i detta spår. Den ursprungliga tanken med studien var att den skulle innehålla intervjuer, både med personalen enskilt samt med de närvarande barnen i minder grupper. Det var även tänkt att studien skulle innehålla observationer av verksamheten. Dock på grund av att det rörde sig om sjuka barn och familjer i kris blev vi nekade att genomföra
intervjuer med barnen och även att observera verksamheten. Således gjorde vi endast enskilda intervjuer med personalen, vilket då enbart gav studien en infallsvinkel av pedagogernas beskrivning av deras arbete med barns inflytande och hur deras verksamhet bedrivs. Om fallet varit att studien även hade innehållt observationer av verksamheten samt intervjuer med barnen hade möjligheten funnits att resultaten hade fått ett annat utfall än det nuvarande. För att problematisera detta hade vi genom observationerna även behövt väva in våra egna tankar kring barns inflytande i analysdelen vilket möjligtvis hade gjort studien mer komplex och vår empiri mer svårarbetad.
Intervjuerna med pedagogerna berikade studien med en mängd intressanta åsikter angående deras verksamhet och våra frågeställningar till studien. Detta gjorde att studien hade en möjlighet till en väldigt kvalitativ empiri, vilket var till stor användning i analysen.
Om studien hade innehållt fler intervjuer med pedagogerna på lekterapin hade den antagligen fått fler infallsvinklar, åsikter och beskrivningar av verksamheten och hade på så sätt fått ett bredare material att analysera. Dock kan även det begränsade
materialet tolkas som något positivt då detta bidrog till att studien fick större fokus på de två pedagogernas åsikter och uttalanden.
Från början var att alternativ till studien att utföra den på en vanlig förskola. Om studien hade gått i denna riktning hade den förmodligen haft möjligheten att innehålla genomförande av både barnintervjuer och observationer. Studien hade då möjligtvis haft en större bredd utifrån vårt material vilket hade gjort det möjligt att problematisera ytterligare. Genom barnintervjuerna hade studien fått barnens syn och åsikter på verksamheten samt genom observationerna fått en egen uppfattning av verksamheten till skillnad från endast pedagogernas perspektiv. Dock som vi tidigare
nämnt hade materialet blivit mer svårhanterligt såväl som det hade blivit svårt att lägga fokus på alla de olika perspektiven.
Vi skulle vilja avsluta detta arbete med ett citat. Citatet är från en av de
intervjuade pedagogerna och lyder; “Så länge man lever så finns det möjligheter”. Vi anser att detta i en enda mening sammanfattar och ger en bra slutsats av pedagogernas arbete på lekterapin.
7.1 Fortsatta studier
I ett vidare arbete med studien hade det varit möjligt att utöka arbetet med ytterligare intervjuer med fler pedagoger. Man hade även haft möjligheten att utföra jämförande studier på andra institutioner där man arbetar med barn i en annorlunda miljö och med andra omständigheter.
Ytterligare idéer för fortsatta studier hade varit att jämföra lekterapins arbete med barns inflytande, utifrån deras särskilda situation, med en kommunal förskola. Då lekterapin inte utgår från några styrdokument utan istället använder sig av NOBAB´s tio standards hade det även varit möjligt att studera och granska dessa i jämförelse med förskolans läroplan.
8. Referenser
Arnér, Elisabeth (2009). Barns inflytande i förskolan: en fråga om demokrati. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur
Brodin, Marianne & Hylander, Ingrid (1998). Att bli sig själv: Daniel Sterns teori i
förskolans vardag. 1. uppl. Stockholm: Liber
Egidius, Henry (2009). Pedagogik för 2000-talet. 5., [omarb.] uppl. Stockholm: Natur & kultur
Johannesen, Nina & Sandvik, Ninni (2009). Små barns delaktighet och inflytande:
några perspektiv. 1. uppl. Stockholm: Liber
Levander, Martin & Sabelström Levander, Cornelia (2012). Psykologi 1+2a: lärobok
för gymnasiet. 1. uppl. Stockholm: Natur & kultur
Nordisk standard för barn och ungdomar inom hälso- och sjukvård = Pohjoismaiset lasten sairaanhoidon standardit = The Nordic charter for children and youth in health and hospital care = Estándar Nórdico de asistencia médica para niños y jóvenes = Hal-beegga waddamada waqooyiga Yurub uga dejisan caruurta iyo dhalinyarada ee xagga caafimaadka Mi y s du al sham l lil-a f l a-shab b imn ri yah al-si yah a-al- ibb yah. (2008). Göteborg: Svenska Nobab
Sommer, Dion (2008). Barndomspsykologi: utveckling i en förändrad värld. 3. uppl. Malmö: Liber
Trost, Jan (2005). Kvalitativa intervjuer. 3. uppl. Lund: Studentlitteratur
Torstenson-Ed, Tullie (2003). Barns livsvärld: genus, etnicitet, generation, särskilt stöd
