16 SVENSKLÄRAREN NR 1-17 kanon
N
är Nordiskkvinnolitteraturhisto-ria gavs ut i fyra band 1993-1997
hade drygt tre decenniers kritik mot en av manliga författarskap domine-rad litteraturhistorieskrivning resulterat i sin egen kanon. Skönlitteraturen ma-nifesterades då fortfarande i form av den tryckta boken som dominerande medium. Vid samma tid, i september 1994, träf-fades ett antal språkvetenskapliga forskare i den lilla staden New London i Connec-ticut. Resultatet av detta möte blev ma-nifestet ”A Pedagogy of Multiliteracies” som publicerades i Harvard Educational Review 1996 och senare antologin
Multi-teracies. Literacy Learning and the Design of Social Futures 2000. Här stod inte på
sam-ma sätt, av förklarliga skäl, skönlitteratur eller fiktion i centrum för uppmärksamhe-ten, utan de historiska förändringar som handlar om å ena sidan globalisering, kon-kretiserad inte minst som migrantström-mar från syd till nord, och å andra sidan medialisering och då främst i form av digi-talisering. Litteracitet som en förmåga att
handla kommunikativt definierades inte enbart som en förmåga att kunna läsa och skriva med hjälp av alfabetet utan man me-nade att all kommunikation är multimo-dal, och därav hela den nu så aktuella dis-kussionen om vad det innebär att kunna läsa och skriva i en digitaliserad värld.
Svenskämnet och kulturarvet
Samtidigheten i dessa två skeenden är be-stickande. Svenskämnets ursprung i form av föreställningen om nödvändigheten av ett nationellt språkligt och litterärt kultur-arv förmedlat genom tal och skrift desta-bliserades. För det var just det etableringen av svenskämnet handlade om: genom na-tionell normering av ett språk, det svenska språket, och den ständiga återkomsten till ett litterärt arv i form av till exempel de fyra stora Geijer, Tegnér, Runeberg och Rydberg, skulle detta ämne skapa förut-sättningar för en nationell gemenskap med parlamentarism som styrelseform. Aka-demiskt fann svenskämnet sin vetenskap-liga legitimitet i universitetsdisciplinernanordiska språk och litteraturhistoria med poetik, som det hette innan litteraturve-tenskap blev benämningen.
I gymnasieskolan var detta kulturella arv givet. Till skillnad från Norge och Danmark ingick dock redan från början även tyska, engelska och franska förfat-tare och filosofer i den litterära kanon som växte fram. Sverige har ju alltid varit in-ternationellt orienterat. Svenskämnets sta-tus markerades genom att svenskläraren satte två betyg, ett i ”litteratur” och ett i ”språk och skrivande”. I betygskatalogen, som låg utlagd i kollegierummet för alla att med bläck fylla i, var svenskämnet pla-cerat överst och ofta var det så att svensk-läraren, i synnerhet om denne var lektor, skrev in sina betyg först varefter alla andra följde efter.
Ja, så är det inte längre och om det var en titanernas guldålder som härskade är väl bäst att låta vara osagt. Numera är i alla fall allt helt annorlunda. Inte minst märks detta på de blivande ämneslärare i svenska som jag medverkar till att yrkesutbilda. De
Centralt upprättad kanon
har spelat ut sin roll
Globalisering, digitalisering och feministisk litteraturkritik har förändrat förutsättningarna för en
kanon och vad som läses i skolan. Det är svenskläraren som måste välja vad som ska läsas.
SVENSKLÄRAREN NR 1-17 17
Tema klassrum de rapporterar om muntligen
el-ler i sina examensarbeten har i hög grad blivit ett en-till-en klassrum, där penna, papper och böcker inte tycks förekomma i någon större utsträckning.
Låter det nu som om tiden är förbi? Vad ska egentligen svenskämnet vara till för? Givetvis är det nödvändigt att inse att för-mågan att göra sin röst hörd handlar om multimodalitet och att datorn eller surf-plattan på ett avgörande sätt skapar förut-sättningar för textproduktion i vid mening och för samarbetsinriktat skrivande och lärande på olika plattformar. Men sådant gäller ju också för alla andra skolämnen. Språkförmågan är alltid knuten till ett äm-nesinnehåll och dess konventionaliserade språkbruk och genrer. Alla lärare förut-sätts idag vara språklärare och den svenska skolans gemensamma språk är svenska.
Läsa klassiker med nya ögon
Läsningen och diskussionen av skriftkul-turell fiktion då? Att till exempel diskute-ra populärkulturella fenomen som Harry Potter kan säkert vara nödvändigt. Men också där blir ju frågan om vems litteratur vi läser och på vilka premisser. Harry Pot-ter är ju trots allt Harry PotPot-ter, en ung et-nisk engelsman är hjälten. Den feministis-ka litteraturhistorieskrivningen och också den mer postkoloniala kritikens ifrågasät-tande av ett sådant identifikationsobjekt får sina konsekvenser för vad det är möjligt att tala om.Men den litteratur som kanoniserats kan kanske läsa på annat sätt idag? Låt oss börja med Victoria Benedictssons Pengar
från 1885, nyutgiven som pock-et 2016 och därmed lätt att köpa in. Den handlar om den unga Selma Berg som i 16-årsåldern gifts bort med den betydligt äldre och välbärgade patron Kristiansson. Inte bara om-givningen utan också Selma själv ser äktenskapet som ett sätt att uppnå en frihet utan ekonomiska bekymmer. Men när hon är 23 gör hon upp med hela arrangemanget i en mono-log med den totalt oförstående maken som åhörare. Det löfte en flicka ger när hon är 16 år kan hon inte hållas ansvarig för, menar hon.
Ett andra exempel: Tegnérs
Fritiofs saga (1820-1825), lätt
åt-komlig på http://runeberg.org/ fritiofs/ med fantastiska illustra-tioner av August Malmström, som för öv-rigt målade Grindslanten, har säkert inte lästs på många decennier i svensk skola, inte ens i förkortad och språkligt moderni-serad upplaga. I sagan har den dådkraftiga Fritiof dömts att lämna fäderneslandet ef-ter att tillsammans med sin barn- och ung-domskärlek Ingeborg ha överträtt ett reli-giöst tabu. Han vill ta med sig henne i sin flykt till Grekland för att där leva i solsken och äta vindruvor. I avsnittet ”Avskedet” träffas de två och han ber Ingeborg följa honom, men hon säger att det är omöjligt. Fritiof blir bestört och kan inte förstå var-för. Ingeborg svarar då att hon som kvinna inte kan sätta sig upp mot sin fader, eller snarare sin äldste broder som blivit familjens överhuvud efter faderns död. En kvinna måste följa vad psykoanalytikern Jac-ques Lacan skulle kalla för ”fa-derns lag”.
Vad händer om vi skulle läsa dessa berättelser i det globali-serade och medialiglobali-serade klass-rummet? Sagan om Fritiof och Ingeborg har på många sätt gett upphov till vitt spridda föreställningar om vikingen och det nordiska kulturarvet, men det är ju också en berät-telse om en kvinnlig position i en patriarkal hederskultur. Kan det möjligen finnas igen-känningar här och hur skulle
vi då kunna tala om dem? Och i fallet Sel-ma: här är vi närmare i tid; det moderna genombrottets kvinna håller ett brandtal om rätten att få bestämma över sitt eget liv. Att författarinnans öde, att självmor-det med en rakkniv på ett hotellrum i Kö-penhamn i olycka över den kallhamrande Georg Brandes nedlåtande attityd inför ”dameromaner”, sägs ha gett uppslaget till slutet av Fröken Julie, är en biografisk detalj som säkert också kan väcka frågor.
Läraren ska välja litteratur
Den feministiska kritiken, globalise-ringens klassrum med elever med annat modersmål än svenska, digitaliseringens konsekvenser för läsning av den tryckta boken, allt detta ställer oss inför frågor om svensklärarens beläsenhet och ett lit-terärt kulturellt arvs funktioner och där-med också om svenskämnets egen historia, dess existens och framtida berättigande. En förutsättning för att vi litteraturdidak-tiskt ska kunna diskutera mina exempel, romanen Pengar och diktcykeln Fritiofs
saga, är faktiskt att de ingår i en kanon.
Vad som är möjligt att läsa i det egna klass-rummet är dock inget som kan föreskrivas i detalj i form av centralt upprättade lit-teraturlistor, utan helt och hållet ett be-slut som bara kan fattas av svensklärare på egen hand.
Johan Elmfeldt Johan Elmfeldt är biträdande professor
i svenska med didaktisk inriktning vid Malmö högskola. Illustration: Ida Holmedal
