I
ett land där politiken suger in allt mänskligt i den poli-tiska sfären förväntas politi-ker alltid i alla lägen "vidta åtgärder". Drar allmänheten upp ett smärre problem och frågar: "Vad har ni tänkt göra åt det där?" svarar politikern sällan: "Ingenting. Det far du lösa själv". Hade ett sådant svar varit nonchalant eller hade det varit utmanande? I förstone ter det sig smått chockerande, men tänker man lite längre än näsan räcker upp-fattar man möjligen inviten till an-svarstagaren i oss. Borgerlig politik strävar efter att inte styra och ställa i varje enskildhet, den nöjer sig med de rättsliga ramarna inom vilka folk sedan far råda sig själva, medan soci-aldemokratin är på allting, varje steg i livet, allting. Men det är svårare för medierna att beskriva värdet av nå-gonting som inte görs, att över hu-vud taget fanga ett avstående från po-litisering. I den svårigheten försvin-ner en av de mänskliga fö~änstema med liberal politik, och bilden i
me-HELENA RIVIERE:
Jämlikhet och
människovärde
dierna består: politik är att lägga livet tillrätta.
Grunden för socialdemokratisk po-litik är ju utjämnandet av skillnader och har man en sådan sak som mål i någonting som gäller människor då måste man bli som besatt. Vart man tittar ser man olikheter. Människor är ju inte riktigt mjölsäckar som man ställer i rader och fyller på och töm-mer av så att det blir lika.
Enhetspris per huvud Till och med en sådan sak som män-niskovärde förstår de som en fråga om kvantitet. De kan inte riktigt skilja på den liberala tesen om män-niskovärdet som ett givet okränkbart värde hos alla människor lika, och deras egen tanke, att alla människor är lika mycket värda, vilket ger asso-ciationer till prislapp, ett enhetspris per huvud, att alla bör fa lika mycket, ha lika mycket. Det måste vara det egna jämförande människovärdet som de sex socialdemokratiska minis-trama syftar på när de i sina brev till
SVENSK TIDSKRIFT
sex moderater talar om "alla männis-kors lika värde" eftersom de drar slutsatsen att "För dig som moderat är det annorlunda". Ja, tacka sjutton för det. Moderatema respekterar att individualiteten tar sig olika uttryck och tolererar därför olikhet.
Socialdemokrater tror kanske att de försvarar människovärdet när de slår ner på avvikelser åt det ena eller andra hållet. Godhet för dem är att homogenisera. Så snart de ser en brist någonstans ska de genast dit och peta. De kan inte avhålla sig. De kan inte ge människor chansen att själva bättra på för sig utan de måste omedelbart dit och vara goda. Det utmärkande för svenska socialister verkar vara den obetvingliga driften att omedelbart täcka alla upptänkliga behov, att vara snälla in till dumhetens gräns, att gå in och fylla på, att ställa till rätta, att ta över, att servera färdiga lösningar för livets alla skiften, att inte överlåta nå-gonting till folk själva, att inte ha för-troende för folks förmåga att själva fa ordning på saker och ting.
Jag undrar hur socialdemokratin egentligen ser på en person som Muazzam Sultan Choudhury, född 1949 i Bangladesh, som kom till Sverige 27 år gammal, med två tom-ma händer och en stark vilja, en per-son som antogs på Teknis, jobbade sig igenom Teknis och ut som civil-ingenjör, och som nu är VD for ett eget kunskapsföretag på IT -området i Danderyd utanför Stockholm med ett 70-tal medarbetare på lönelistan. Jag har lånat honom som exempel på individens supremati från Lena Liljeroths och Mauricio Rojas bok
Svenska främlingar.
Min fråga till de sex socialdemo-kratiska ministrarna är när de tycker
26
sig kunna bestämma Muazzams män-niskovärde enligt deras egen kompa-rativa definition? Är det under hund-åren när han sitter och skalar potatis i ett sjukhuskök, eller är det vid dags-noteringen, när hans företag har kommit upp i 50 miljoner i omsätt-ning? När ska man rycka tag i Muazzam och säga: du är lika myck-et värd som alla andra, (din stackare), och hjälpa honom till ett bättre liv? "Tänk dig själv", säger han i boken, "1970-talet, jag kunde ha gått till
vil-ken socialbyrå som helst. De skulle ha varit glada över att ta ta hand om mig." Och när ska man å andra sidan börja betrakta honom som en av des-sa osmakliga kapitalister som är ett
Föra över
Det är pengar det handlar om, att "föra över" pengar till folk.
Det låter högst alldagligt och praktiskt att helt enkelt "föra över" pengar till folk om folk behö-ver pengar. Särskilt om man tar sig an "döda pengar" "dött kapi-tal" som ändå bara ligger och mö-glar i företagen. På banken skiljer man på överföring mellan egna konton, och sådan överföring som innebär uttag från ett konto och in-sättning på ett annat. Men när Johan Lönnroth, v, debatterade vårbudgeten i riksdagen var förfo-ganderätten en detalj som gled ur bilden på något sätt. Här var en nyttamaximerare som fått korn på
SVENSK TIDSKRIFT
hån for varje anständig medelmåtta? At vilket håll ska man jämfora, och när ska man fixera honom som det ena eller det andra? Problemet med människor är ju att de är svåra att be-stämma liksom. Människor är sällan givna, en gång for alla.
Deras tid är ute
Står socialister ut med mångfald? Klarar de av att folk i Sverige numera är olika, vill olika, gör olika, kan oli-ka? Klarar de av att sätta upp rena och klara spelregler men i övrigt låta folk vara ifred? Svar: nej. Det är oför-mågan att avhålla sig från att peta som tydligare än någonting annat berättar att deras tid är ute.
några gamla företagspengar som han gärna gav bort till bättre behö-vande.
l rättfärdighetsbranschen där Johan Lönnroth verkar väljer man då den mjuka och knappt märkbara teknikaliteten "föra över". Man sä-ger inte ta, eller konfiskera eller dra in. För en socialist är det lik-som redan fixat. Alla pengar är mer eller mindre statens ändå. Teoretiskt tycker sig Johan Lönn-roth ha mandat också över ännu inte infångade pengar. Behövs det någon formalitet för att få "föra över" vad man tycker vore rätt att disponera så ordnar man det.
