Örebro universitet
Institutionen för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap
“De kan få dig att säga vad som helst”
En Multimodal Kritisk Diskursanalys om (re)produktionen av
genusstereotyper i realityserien Paradise Hotel Sverige
Kandidatuppsats 15 hp, 2021-01-14/15 Medie- och kommunikationsvetenskap Handledare: Vladimir Cotal San Martin Författare: Emelie Frantz & Rebecca Hoffstein
Abstract
Syftet med denna kvalitativa uppsats är att undersöka genusstereotyper i massmedialt innehåll. Genom att analysera presentationsvideor från realityserien Paradise Hotel Sverige ämnar studien bidra till en djupare förståelse för hur genusstereotyper (re)produceras och hur dessa kan relateras till olika diskurser och maktrelationer kring genus. Metodologiskt har vi använt oss av en multimodal kritisk diskursanalys där lexikala val, visuella- och kroppsliga uttryck analyseras. Teorierna och begreppen som väglett analysen är genusteori, socialsemiotisk teori, stereotyper med fokus på femininitet och maskulinitet, diskurs och makt. Studiens resultat är ambivalent. Dels visar den på att deltagarna framställs utifrån genusstereotypa föreställningar, dels visar resultaten även på att en del normbrytande företeelser kommer till yta. Kvinnorna är de som mest frångår den traditionella synen på femininitet medan männen till mestadels fortfarande framställs genom maskulina attribut och stereotyper.
Nyckelord: diskurs, genus, makt, MCDA, Paradise Hotel Sverige, reality-tv, stereotyper
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1 Syfte och frågeställningar ... 2
1.2 Disposition ... 3 2. Bakgrund ... 3 2.1 Reality-tv ... 3 2.2 Paradise Hotel ... 4 3. Tidigare forskning ... 5 3.1 Synen på genus ... 5
3.2 Genusstereotyper inom svenska tv-produktioner ... 6
3.3 Reality-tv i Sverige ... 8
3.4 Genus i reality-tv ... 10
3.5 Sammanfattning av tidigare forskning ... 12
4. Teoretiskt ramverk ... 13
4.1 Genusteori och genuskontrakt ... 13
4.2 Socialsemiotisk teori ... 14 4.3 Stereotyper ... 16 4.3.1 Femininitet ... 16 4.3.2 Maskulinitet ... 17 4.4 Diskurs ... 17 4.5 Makt ... 18 4.6 Sammanfattning ... 19
5. Metod, material och urval ... 19
5.1 Multimodal kritisk diskursanalys ... 19
5.1.1 Tillvägagångssätt ... 20
5.2 Material och urval ... 23
5.2.1 Segmentering ... 25
5.3 Metodreflektion ... 25
5.4 Etiska övervägningar ... 27
6. Resultatanalys ... 29
6.1 Presentationsvideo 1: Filippa Kronholm ... 29
6.1.1 Sekvens 1 (0:00-0:07) ... 29
6.1.3 Sekvens 3 (0:13-0:23) ... 32
6.1.4 Sekvens 4 (0:24-0:31) ... 33
6.2 Presentationsvideo 2: Diana Moseni ... 34
6.2.1 Sekvens 1 (0:00-0:12) ... 34
6.2.2 Sekvens 2 (0:13-0:28) ... 35
6.2.3 Sekvens 3 (0:29-0:42) ... 36
6.2.4 Sekvens 4 (0:43-0:58) ... 38
6.3 Presentationsvideo 3: Patrik Ekblom ... 40
6.3.1 Sekvens 1 (0:02-0:12) ... 40
6.3.2 Sekvens 2 (0:13-0:21) ... 41
6.3.3 Sekvens 3 (0:22-0:28) ... 42
6.3.4 Sekvens 4 (0:29-0:36) ... 43
6.4 Presentationsvideo 4: Mikail Ekmekci Maarofi ... 44
6.4.1 Sekvens 1 (0:00-0:06) ... 44 6.4.2 Sekvens 2 (0:07-0:18) ... 45 6.4.3 Sekvens 3 (0:19-0:38) ... 47 6.4.4 Sekvens 4 (0:39-0:57) ... 48 7. Diskussion ... 49 8. Slutsats ... 54 8.1 Vidare forskning ... 54
1. Inledning
Medier är en stor del av människors vardag och även en av de största källorna till kunskap, åsikter och tankar. Medierna producerar innehåll med bland annat föreställningar om hur individer och ting “är” eller “bör vara”, vilka kan påverka människors uppfattningar om dem. Tv-mediet och dess innehåll, framförallt inom genrerna reality och romantik, anses vara en viktig källa som kan påverka människor och hur de tänker kring olika typer av relationer, såsom vänskaps- och kärleksrelationer (Gauntlett 2008: 2). Produktionsbolag bakom tv-program har stor makt när det gäller framställningen av deltagarna, vidare genuskategorier, och hur de representeras och konstrueras i tv-rutan med avseende på genus.
Inom stereotyperna feminint och maskulint finns det flera olika kategorier. Huvuddragen inom de feminina stereotypkategorierna anspelar på mjuka, hängivna, snygga och omhändertagande personlighetsdrag, medan maskulina stereotyper ofta anspelar på makt, framgång, styrka och mod (Jacobson & Norrby 2004: 29–31). Inom genusforskning är makt en viktig aspekt att beakta, där kvinnan anses vara underordnad mannen. Vidare är just mansdominans något som flitigt diskuteras inom genusteorin då män under historien varit de dominerande i samhället (Alvesson & Sköldberg 2017: 340–341). Männens dominans i samhället kan ha att göra med en så kallad mänsklig inlåsning kring föreställningar om samhället, som blivit något som tas för givet och finns i vårt dagliga tankesätt (ibid: 263). Massmedier är en av de mest centrala samhällsinstitutioner vilket gör frågan, om hur kvinnor och män inom kategorierna framställs och reproduceras, till en viktig samhällsfråga (Gripsrud 2011: 18–20).
Genusstereotyper kan reproduceras och konstrueras i tv genom att följa gamla mönster gällande genus och kön. Realityserier, som studien avser undersöka, karaktäriseras som extremt konservativa vad gäller framställning av genus (Kleberg 2008). Genren reality syftar till att visa en viss typ av verklighet, då deltagarna varken utgår från manus eller en specifik storyline. Den ofta stora mängden insamlat filmmaterial måste skalas ner i mån av programmets tidsram. Detta kan leda till att materialet kan klippas ihop och ge en felaktig eller falsk bild av deltagarna, vilket skapar en förvrängd bild av verkligheten (Hill et al. 2005: 49). Realitygenren, som kan förknippas med att vara provocerande, spännande och röra upp känslor, är trots detta underhållande och publiken fortsätter att titta på programmen. Det extrema tas fram av produktionen för att väcka känslor, vilket bidrar till att det kan vara svårt för tittaren att ta ett
steg tillbaka och reflektera över vad som är okej och inte när det gäller deltagarnas beteende (ibid.).
I realityserien Paradise Hotel Sverige, som studien avser undersöka, är det stort fokus på att dela upp deltagarna i genuskategorierna kvinna och man i de olika tävlingsmomenten. Produktionsbolaget kan därmed påverka konstruktionen av genus och vidare potentiellt påverka våra föreställningar om dem. Presentationsvideorna är det första tittarna får se från deltagarna och i tidigare säsonger har dessa varit hårt styrda av produktionen vad gäller deltagarnas repliker och beteenden (Hultén & Lundgren 2010: 19). Vårt intresse för hur deltagarna framställs i Paradise Hotel grundar sig i två aspekter. För det första, eftersom serien är väletablerad och populär bland svenska ungdomar och unga vuxna är det relevant att undersöka hur deltagarna framställs i programmet. År 2019 hade programmet som mest 260 335 unika tittare under en sändning, vilket var flest tittare under ett av produktionsbolaget NENT groups program det året (MMS 2019). För det andra, eftersom framställningen av genus och stereotyper är viktig att hela tiden ha i åtanke. Genom att reproducera eller utmana underliggande och etablerade tankar kring genus, kan programmet antingen bidra till att stärka vissa föreställningar om genusroller eller bidra till ett ifrågasättande av dem.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att, utifrån ett multimodalt kritiskt diskursanalytiskt perspektiv, undersöka genusstereotyper i massmedialt innehåll. Genom att analysera presentationsvideor från realityserien Paradise Hotel Sverige ämnar studien bidra till en djupare förståelse för hur genusstereotyper (re)produceras och hur dessa kan relateras till olika diskurser
och maktrelationer kring genus.
• Vilka aspekter, relaterade till genusroller, betonas i presentationsvideorna som gäller de manliga respektive de kvinnliga deltagarna?
• På vilka sätt skiljer sig, eller sammanfaller, de sätt manliga respektive kvinnliga deltagarna presenteras på?
• Hur kan dessa presentationsformer relateras till vidare existerande diskurser om genus och maktordningen mellan genuskategorierna?
1.2 Disposition
Det första avsnittet innehåller uppsatsens inledning, syfte och frågeställningar. I avsnitt två anges en bakgrund i syfte att ge läsaren en förståelse för genren reality-tv och det specifika programmet som ligger till grund för studien, Paradise Hotel Sverige. Avsnitt tre presenterar för studien relevant tidigare forskning om genus, genusstereotyper i svenskt producerade program, reality-tv samt genusstereotyper i dess innehåll. I avsnitt fyra presenteras uppsatsens teoretiska och begreppsliga ramverk vilka är genusteori och genuskontrakt, socialsemiotisk teori, stereotyper, diskurs samt makt. I avsnitt fem presenteras studiens metod, tillvägagångssätt samt material. Avsnitt sex redovisar studiens resultat. Vi avslutar uppsatsen med avsnitt sju och åtta där vi både diskuterar uppsatsens resultat samt ger förslag på vidare forskning.
2. Bakgrund
I följande avsnitt presenteras reality-tv som tv-genre, samt den specifika tv-serien vi valt som studieobjekt, Paradise Hotel Sverige. Presentationen syftar till att ge läsaren en kort inblick i reality-tv:ns framväxt i samhället samt en kort introduktion till studiens empiriska material. Denna del är av betydelse för läsarens förståelse av studiens forskningsfenomen och dess valda teorier.
2.1 Reality-tv
Reality, eller svenska ordet dokusåpa, är en genre inom tv som karaktäriseras av att en grupp människor filmas en period under särskilda förhållanden. Det kan exempelvis handla om att deltagarna är instängda i ovanliga miljöer och blir filmade. I reality-tv:ns tidiga skede förknippades genren med program om räddningstjänster eller lag och ordning (Hill 2005: 41). Till följd av reality-genrens utveckling finns det inte längre några bestämda riktlinjer för vad ett sådant program ska handla om, men det finns underkategorier för att kategorisera dem. Exempelvis är “reality gameshows” en underkategori, där deltagarna tävlar mot varandra för att till slut få fram en vinnare. Exempel på sådana program är Paradise Hotel, Big Brother och Farmen. Deltagarna i realityserier har inget manus att utgå ifrån vilket är en av sakerna som utmärker dessa program, och reality-tv betyder just verklighets-tv på svenska (ibid: 44–47).
Finländska tv-kanalen Yle var en av de första i Norden att visa ett program i realityformat,
stängdes in i en bunkerliknande miljö och filmades utan manus eller storyline. Programmet var ingen stor succé men satte en ny genre på kartan. 15 år efter Aikapommi kunde en stor förändring inom tv-världen urskiljas. Kommersiella kanaler började etableras och producera allt fler realityprogram, gärna med tävlingsmoment. Detta utmanade de tidigare populära statliga bolagen vars inriktning var nyhets- och faktaprogram (Lindberg 2016). År 1987 skedde den första kommersiella sändningen i Sverige, på TV 3 (Hadenius & Weibull 2003: 183 se Hill et al. 2005: 5). TV 3 och TV 5 ägdes av amerikanska tv-bolag och visade en del amerikanska realityprogram (Gustafsson & Weibull 1995 se Hill et al. 2005: 5). Det var inte förrän år 1995 den första dokusåpan spelades in i Sverige i slutet av 1990-talet och början på 2000-talet slog genren igenom i landet (nationalencyklopedin, u.å).
För att realityprogram ska vara accepterade hos tittarna bör det färdigklippta materialet ge sken av autencitet. Oavsett hur mycket material som är bortklippt eller redigerat måste en trovärdig röd tråd finnas i materialet. Det kan exempelvis inte klippas från att två deltagare älskar varandra till att de i nästa sekund hatar varandra. Detta skulle göra tittarna förvirrade och kräva någon slags förklaring (DeVolld 2011: 8-9). Det finns dock en del kritik enligt forskaren DeVolld som är riktad mot genren i helhet. Det finns de som kritiserar urvalet av deltagare som får medverka. De menar att dessa starkt passar in i de föreställningar som finns gällande vad som anses vara ett vackert utseende. Andra kritiserar att omständigheterna är onaturliga och overkliga. DeVolld (2011) argumenterar mot dessa påståenden med att ställa realitygenren gentemot andra genrer och serier. Till exempel nämner han att även serier, såsom Friends, endast har “snygga” människor, och att Science Fiction-serier även har onaturliga och overkliga miljöer/världar (ibid: 20). Även Hill (2005: 57) skriver om reality-tv:ns trovärdighet och autenticitet. Hill menar att tittarna är medvetna om att produktionen sätter ihop en verklighet som inte alltid är så verklig. I diskussionen kring reality-tv och hur verkligt det faktiskt är, är det många som anser att ju roligare och underhållande ett program är desto mindre verklighetstroget är det (ibid.).
2.2 Paradise Hotel
Realityserien Paradise Hotel kommer ursprungligen från USA där programmet hade premiär år 2003. I USA sändes totalt tre säsonger under åren 2003, 2008 och 2019. Programidén spreds och såldes till fler än 20 olika länder (fox, u.å). Paradise Hotel debuterade i svensk tv år 2005 och år 2020 sändes den 15:e säsongen. De första åren sändes den svenska versionen av
programmet på TV4 och TV400 och senare på TV 3. Idag sänds det endast på streamingtjänsterna Viafree och Viaplay (viaplay, u.å.).
Paradise Hotel går ut på att tio unga singlar flyttar in på ett lyxhotell i Mexiko för att tävla om 500 000 kr. För att vinna krävs det att deltagarna hittar en pålitlig partner av motsatt kön som de spelar med under programmets gång. Spelet handlar om att lita på varandra, överlista de andra deltagarna och ta sig igenom eventuella motgångar och twistar som produktionen skapar. Varje vecka kommer det in nya deltagare som kallas för jokrar. Dessa brukar ha en eller fler fördelar för att de ska lyckas ta sig in i spelet och stanna kvar till veckan efter. I slutet av varje vecka hålls det en parceremoni där antingen kvinnorna eller männen sitter ner och är säkra till veckan därpå. De som inte sitter säkert ska i sin tur gå till den personen de litar mest på och vill bilda par med. I slutet av säsongen är det endast två par kvar som tävlar om vinsten. Resterande deltagare får då rösta om vilket par de tycker förtjänar vinsten mest. Paret som vinner deltar sedan i en “kulceremoni” där de tävlar om vinstsumman. Paret får varsin glaskula i händerna och utgången kan antingen bli att båda går därifrån med 250 000 kr var om de håller kvar kulan till slutet. Alternativ två är att en av dem kastar kulan i backen vilket resulterar i att personen som kastade kulan får summan som vid tidpunkten ligger på bordet och den andra personen får ingenting (viaplay, u.å.).
3. Tidigare forskning
I föreliggande avsnitt presenteras tidigare forskning som är av relevans för vår studie. Den tidigare forskningen behandlar genus, genusstereotyper inom svenska tv-produktioner, reality-tv i Sverige samt genus i reality-reality-tv. Områdena av den tidigare forskningen ringar in det vi syftar undersöka och är valda för att få en större helhetsbild. Avsnittet avslutas med en sammanfattning av den presenterade tidigare forskningen, vad som uppkommit kring ämnet tidigare och vad vår forskning kan bidra med utifrån detta.
3.1 Synen på genus
Gauntlett (2008) som är professor inom medie- och kommunikationsvetenskap skriver att det finns två läger gällande synen på genus. Det finns de som menar att skillnaderna mellan genuskategorierna feminint och maskulint har att göra med kromosoma och hormonella skillnader. De menar att det finns bevis på att hormonnivåer hos människan spelar roll i hur “feminin” eller “maskulin” personen beter sig och upplevs. Andra menar att det är den sociala
uppväxten och kulturella influenser som påverkar genusroller och synen på dessa (ibid: 38). Exempelvis ser Gemzöe (2014: 28) den sociala situationen, kultur, plats och tid som avgörande i vad som ses som feminint och maskulint och att synen på detta kan variera. Vidare menar genus- och medieforskare att människan även tar efter beteenden som anses vara socialt accepterade och vidareutvecklar dem, medan beteenden som anses oaccepterade och konstiga väljs bort och undviks. Det normativa och populära blir således det etablerade beteendet och tankesättet (Gauntlett 2008: 38). På 80-talet gick det så långt med teorier och kategoriseringar kring genus att en ny sjukdom etablerades, “gender identity disorder”, vilken berörde de människor som inte passade in i stereotyperna och normerna kring genuskategorierna (ibid: 39).
Namarta Joshi (2020:3) benämner i sin studie Polarities in Gender Representation - Kabir
Singh and Thapped genusstereotyper och normer som socialt konstruerade fenomen, precis som
Gemzöe (2014). Joshi menar att genus utvecklats och spridits genom flera generationer och att det inte är biologiskt medfött. Vidare skriver hon att människor redan under barndomen lär sig dessa stereotyper som senare under livet utvecklas till attityder och åsikter, vilket leder till specifika beteenden och förhållningssätt (Joshi 2020, Gemzöe 2014).
3.2 Genusstereotyper inom svenska tv-produktioner
Genusframställning i reklam, vad som visas på tv och hur tittarna uppfattar och identifierar sig med karaktärerna i tv-rutan ligger som grund för Hamshos intresse och engagemang i studien
Genusstereotyper i tre ICA-reklamfilmer En kvalitativ studie av "Efter sommaren", "Trucken" och "Familjefrukost” (2015). Studien syftar till att identifiera olika genusstereotyper som
används i ICA:s reklamfilmer samt undersöka hur kvinnor och män kommer till uttryck och hur reklamfilmerna påverkar framställningen (ibid: 3).
Charlotte Elgtberg, Hanna Opara Grandlund och Isabelle Haglund Wigh (2020) har utfört en studie som rör tv-serien Eagles som släpptes år 2019. Liksom Hamsho intresserar de sig för hur kvinnliga och manliga stereotyper framställs på tv. Serien Eagles riktar sig i första hand till tonåringar men speglar en vardag inom hockeyvärlden både från tonåringarnas och de vuxnas perspektiv. Syftet med studien är att undersöka hur kvinnliga och manliga karaktärer blir representerade i en svensk nyproducerad tonårsserie, med fokus på stereotyper. Forskarna intresserar sig av huruvida diskurserna skiljer sig mellan kvinnorna och männen i serien och
hur de uttrycks. Vidare tittar de även på hur skillnaderna ser ut i fråga om vilka ämnen som talas om av de olika könen i serien (Elgtberg et al. 2020: 9).
Utifrån materialet och tidigare forskningen i ICA-studien tycks Hamsho kunna se en utveckling av representationen av genusroller i reklam. Kvinnor gestaltas som mer självständiga och med mer personliga förmågor jämfört med tidigare. Vad det gäller männen tycks de kunna framställas mer feminint och kan porträtteras med fler och mjukare attribut. Hamsho skriver att det skulle skada ICA om genusrollerna i reklamfilmerna inte breddades och följde med i samhällets utveckling. Helt har de traditionella och stereotypiska bilderna av kvinna och man dock inte suddats ut. En faktor som spelar in här är det faktum att denna reklam bygger på humor och beskrivs som sketcher, då ändras publikens förväntningar och det blir mer acceptabelt att spela på stereotypiska och traditionella könsroller (Hamsho 2015: 26–27). År 2019 var Sverige rankat som ett av EU:s mest jämställda land och Elgtberg et al. tycker sig se en koppling mellan karaktärernas reaktioner i serien Eagles och dagens samhälle (Elgtberg et al. 2020: 32). Idag ifrågasätts stereotypa könsroller allt mer och i serien ifrågasätts personer med det stereotypa macho-beteendet. Genom att serien visar upp en “vanlig” familj och dess konflikter får det tittarna att kunna relatera till karaktärerna (ibid.).
I de analyserade scenerna från Eagles syns starka uppdelningar mellan könen och produktionen bakom serien spelar på normativa stereotyper som får tittarna att reagera. Detta ser forskarna vara positivt för att tittaren själv ska få inse att detta beteende kan vara problematiskt. De starkaste konflikterna i det analyserade materialet berör just problematik som sker kring normer när dessa ifrågasätts eller inte följs (Elgtberg et al. 2020: 32.). I de analyserade ICA-reklamfilmerna har även Hamsho kunnat identifiera att producenterna har hållit sig nära stereotypiska traditionella genusroller och även kompletterat med moderna kännetecken (Hamsho 2015: 27).
Hamsho drar slutsatsen att när materialet skapas ur ett kommersiellt syfte och bygger på humor och att vara underhållande blir det svårt för publiken att vara kritisk och problematisera reproduktionen av traditionella föreställningar om kön. På så vis accepteras framställningen som sker och kan vidare bidra med konsekvenser i verkliga livet (Hamsho 2015: 27). Slutsatserna i studien om Eagles är att det går att se hur kvinnor och män representeras utifrån kvinnliga och manliga könsnormer i serien, men de kan inte ta det längre än så. Forskarna kan heller inte besvara sitt syfte, vilket de menar är pågrund av deras för snäva urval där
konversationer kvinnor emellan inte fanns med. De ser även att studien kunde varit starkare om de kombinerade text och bild i analys, något de ser som potentiell vidare forskning. Serien reproducerar traditionella normer och stereotyper av kvinnor och män, och gör det på ett markerande sätt att tittaren hajar till och tillåts ifrågasätta beteenden. Med seriens unga målgrupp kan det utgöra en friktion och diskussion då denna sorts tv-program ofta har en engagerad publik (Elgtberg et al. 2020: 34).
3.3 Reality-tv i Sverige
Forskaren Annette Hill (2005) är väl insatt inom området reality-tv och har tillsammans med Åsa Nilsson och Lennart Weibull utfört studien Audiences and Factual and Reality Television
in Sweden. Det är en kvalitativ och kvantitativ studie som bygger på publikundersökningar och
syftar till att skapa förståelse för och kartlägga attityder kring hur tittarna tolkar fakta- och reality-tv, och vidare handlar efter dem. Hill et al. (2005: 2) skriver att studien kommer visa att det skapas debatter utifrån hur tittarna tänker kring innehållet och att de kritiskt engagerar sig. Forskarna diskuterar även hur tittarna dömer deltagarna i realityserier och dess beteende vilket gör denna tidigare forskning relevant att koppla till vår studie. Vidare, med motsatt inriktning än Hill et al. och istället med fokus på realityseriers deltagare, har Isabelle Hultén och Emil Lundberg (2010) utfört den kvalitativa studien Hur verklig är reality-tv? - En studie kring
dokusåpan Paradise Hotel utifrån deltagarnas perspektiv. Studien syftar till att undersöka hur
verklig reality-tv faktiskt är. För att ta reda på det har de intervjuat sex stycken deltagare från Paradise Hotel Sverige från säsonger som sändes år 2009 och 2010 om hur de tycker produktionen framställt dem i programmet, om det är en rättvis och sann framställning eller ej (ibid: 3).
När realityserier började få fäste och bli populärt i Sverige, runt tidigt 2000-tal, var tittarna kritiska till hur människor frivilligt kunde ställa upp i dessa program. Det sågs som medelklassprogram och många hade synen av att både tittarna och deltagarna till programmen var svaga individer. Under den här tiden fanns det även en oro hos tittarna vad realityserier skulle få för konsekvenser och en del personer såg dem som farliga. En del tittare uttryckte oro för hur pass sanningsenligt innehållet var och att den stora mängd tittare skulle få en falsk bild av verkligheten (Hill et al. 2005: 8). En person som intervjuas i studien av Hill et al. beskriver realityserier som program som är menade att ge en bild av en verklighet, men att det egentligen är en redigerad verklighet (ibid: 21). Vidare handlar det om vad produktionen väljer att ha med
och hur mycket pengar som kan tjänas på programmen (ibid.). Hultén och Lundberg (2010: 9) är inne på samma spår, producenterna och produktionen bakom programmen har makten att kontrollera och välja vad som ska tas med i programmen och vad som ska uteslutas och på så vis kan en skev verklighetsbild skapas. Vidare menar Hultén och Lundberg att deltagarna har valet att tilldela sig själv en slags roll, bestämma hur de beter sig under inspelningen, men att det i slutändan handlar om vad som genererar tittare och underhållning. Detta kan leda till att produktionsbolagen manipulerar och framställer en annan bild av deltagarna (ibid.). Ju mer underhållande och spektakulära attribut som framställs i realityserierna, desto fler tittare. Hill et al. (2005: 8–9) tar upp krönikören Marie Söderqvist som skriver i tidningen Expressen att männen som är med i realityserien Robinson är ett hot mot jämställdheten på grund av dess framställning i programmet. Trots det fortsätter människor titta på programmet för att förstå vad tidningarna och andra skriver och pratar om. Det är något socialt, att hänga med i vad som händer (ibid.).
I studien av Hultén och Lundberg (2010: 18–19) säger de intervjuade att produktionen uttrycker att deltagarna verkligen ska vara sig själva, men att det är svårt när det är kameror överallt och de känner sig övervakade. De flesta intervjuade är överens om att produktionen inte säger åt dem vad de ska göra eller säga under inspelningen i huset, vilket på så vis skulle styra dem. Däremot kan produktionen styra genom olika moment där de “hotar” med att ifall en deltagare är “tråkig” eller inte bidrar med det tittarna tros vilja se kommer hen åka ut. De kan också indirekt styra genom att servera gränslöst med alkohol som i sig påverkar deltagarnas beteende. Ett moment under inspelningen, som de intervjuade är överens om att produktionen går in och styr, är när deltagarna ska spela in sina presentationsvideor (ibid.). En av de intervjuade i studien säger att en av deltagarna i hennes säsong var tvungen att ta om tagningarna av presentationsvideon flera gånger eftersom personen inte sa och gjorde det produktionen bett om. “Då manipulerade de jättemycket […] de kan få dig att säga vad som helst.” berättar den intervjuade (ibid: 19).
Resultatet av Hill et al. studien visar att många som tittar på realityserier har sina kritiska glasögon på och faktiskt ifrågasätter vad som är riktigt, vad som är redigerat och vad som är iscensatt av produktionen och deltagarna. Många är medvetna om att produktionerna för tv-programmen har möjligheten att välja hur saker och personer ska porträtteras för deras eget intresse, tittarsiffror och ekonomisk vinning. En av de intervjuade säger “You think about it all
spännande och säger “And that’s maybe part of what’s fascinating, that it could be real. [...]
Even though it’s probably not.” (ibid.). Samtidigt som många människor uppger att de är
kritiska till vad som visas eller att de enbart tittar för underhållning och inte tar åt sig av materialet, kan det i studien identifieras att människor påverkas av realityserier och att det går ut över deras verklighetsbild. Det har även betydelse vilken tv-kanal programmet visas på. SVT har mer trovärdighet än exempelvis TV 3 och TV 4 som är kommersiella kanaler. Trovärdigheten för programmen har även att göra med från vilket land serien är ifrån. Studien visar att svenska och nordiska realityprogram har högre trovärdighet hos svenska tittare än exempelvis brittiska, europeiska eller amerikanska realityprogram. I många fall har realityserier setts som något dåligt vilket bidragit till att de som tittar på dem känner sig skyldiga och dåliga när de tittar på dessa program. Detta tror Hill et al (2005: 49) beror på att svenskar är vana vid att saker och ting ska vara “lagom”. I många realityserier tas det extrema fram för att ta fram känslor och det kan få tittarna att känna sig obekväma, men eftersom det ändå är underhållande fortsätter många titta på det (ibid.).
En av frågorna i Hultén och Lundbergs studie handlar om huruvida deltagarna tycker att materialet har redigerats på ett sätt som framställer dem felaktigt. De intervjuade är alla överens om att det filmade materialet manipulerats för att tilldela deltagarna roller genom redigeringen. En av de intervjuade menar att eftersom det handlar om ett tv-program har hon en viss förståelse till att produktionen redigerar och klipper materialet för att det ska underhålla tittarna, men att det blir på bekostnad av deltagarna som eventuellt framställs dåligt (Hultén & Lundberg: 20). Även om alla deltagare inte är helt nöjda eller missnöjda med hur produktionen klippt dem och vilka roller de tilldelats, är de alla överens om att produktionen gör detta utan att deltagarna har något att säga till om (ibid: 21). Liksom det Hill et al. tar upp om att många av tittarna ser på reality-tv med kritiska ögon, skriver Hultén och Lundberg också om det faktum att det är mycket material som måste klippas ner till den tid tv-programmet får sända. Detta menar de är en bidragande faktor till att deltagarna visas annorlunda än hur de är i verkliga livet, de är ihopklippta karaktärer (ibid.).
Forskningen kring reality-tv och genus är omfattande och bred. Bland tidigare forskning har det gjorts studier som berör både publik och deltagare. Studierna utförs ofta genom att jämföra olika serier eller genom att deltagarna i serierna intervjuas. Det som uppmärksammas i många studier är hur produktionsbolag önskar framställa olika karaktärer genom att ge deltagarna olika roller för att locka publiken. I detta avsnitt kommer två studier tas upp där den ena handlar om svenska realityserier och den andra om internationella realityserier från dels USA, Sydafrika och Storbritannien.
I den första studien om svenska realityserier, utförd av Ahlkvist och Bruggeman (2019) jämförs hur personer gestaltas i realityserierna Robinson och Paradise Hotel. De undersöker hur deltagarna gestaltas av produktionsbolagen utifrån ett genusperspektiv och ifall det är någon skillnad på framställningen beroende på vilket kön personen har. Vidare intresserar sig Ahlkvist och Bruggeman (2019:2) även för vad produktionsbolaget har för roll och makt i hur personerna gestaltas. Den andra studien, om realityserier på ett internationellt plan har Misha Kavka och Brenda R Weber (2017) utfört. De har riktat in sig på genuskulturer och strukturer i reality-tv på ett internationellt plan och söker skapa förståelse kring representationer av genus och sexualitet och hur det kommer till yta i reality-tv. Forskarna ser reality-tv i sig som ett fenomen som skapar kön och vidare genus vilket upprätthåller hierarkier i samhället (Kavka & Weber 2017: 5). För att representera och vidröra ämnet på en internationell nivå har material samlats in bestående av olika studier av forskare från olika delar i världen som studerat realityserier. Forskarna har valt att studera studier som kritiskt analyserat genus, identitet, makt och historia och vill se huruvida de skiljer sig åt eller ej beroende på plats och kultur och hur detta gestaltas i reality-tv (ibid: 6).
En av realityserienerna som aktualiseras i Kavkas och Webers (2017) material är Duck Dynasty som handlar om en familj i West Monroe i den amerikanska delstaten Louisiana. I serien har både sexuella och homofobiska uttalanden förekommit. Trots förekomsten av dessa kommentarer har produktionen ändå valt att sända programmet vilket upprört många tittare. Till följd av detta riktades hård kritik mot programmet och ett flertal protester anordnades av tittarna. Produktionen lyssnade inte till kritiken utan såg tittarnas agerande som publicitet, spridning, och vidare bra PR för tv-serien (Kavka & Weber 2017: 4). Vad forskarna vill förmedla med detta exempel är hur synen på könskulturer och strukturer är olika i världen och hur realityserier kan göra så att dessa förutfattade bilder, stereotyper, upprätthålls eller förändras (ibid.).
Slutsatser båda studierna kommit fram till är att reality-tv kan ses reglera och manipulera de sociala strukturer och koder människor lever efter. Det som kommer till ytan i serierna kan påverka verkliga livet angående hur människor ser på saker och behandlar andra (Kavka & Weber 2017: 8, Ahlkvist & Bruggeman 2019: 42). Produktionerna vill hela tiden få publiken att vilja titta och intressera sig, vilket kan betyda att det som ”riktiga” människor gör och säger i anpassade situationer i programmen kan vara manipulerade. Produktionens mål är att fascinera publiken vilket kan resultera i ett behov av att manipulera innehållet och styra hur personer framställs och porträtteras. Detta kan konstruera sidor hos deltagarna som de själva kanske inte hade fått fram i sina vardagliga livsmönster. På så vis menar forskarna att det skapas nya identiteter som ska passa programmen och vidare publiken. Med reality-programmens framfart och höga efterfrågan manipuleras beteenden och mönster från tv-rutan till tittarna och verkligheten, där människor börjar bete sig enligt vad som ses socialt accepterat utifrån vad som syns på tvn (Kavka & Weber 2017: 8). Ahlkvist och Bruggeman (2019) menar att det är intressant och lockande tv att framställa deltagarna stereotypiskt, men att detta kan skapa konsekvenser för publiken. Det handlar om att den traditionella bilden av hur en man och kvinna ska upprätthållas, att mannen ska vara dominerande medan kvinnan förväntas vara den underordnade passiva i en relation (ibid: 42). Vidare kan Kavka och Weber (2017) även se att detta överensstämmer med deras internationella studie. De menar att realityserier internationellt sett ofta är inbäddade i dominans, sexism, klasskonflikter och ojämlikhet. Vidare menar de att reality-tv och dess roll i samhället, hur tittarna påverkas till att upprätthålla eller manipulera genuskonstruktioner, inte har analyserats och forskats kring tillräckligt (ibid: 8).
3.5 Sammanfattning av tidigare forskning
Gemensamt för den tidigare forskningen kring genus, stereotyper och tv är att genusstereotyper anses var något som konstruerats och förts vidare genom flera generationer och att det genom tv reproduceras och förstärks. När det gäller forskning inom reality och tv i allmänhet är forskare enade om att produktionsbolag fortfarande framställer kvinnor och män på ett stereotypiskt sätt, men i olika utsträckning. Inom reklam kan det konstateras att ifall videorna spelar på humor är det svårt att kritisera stereotypa framställningar, även om de kan ses som problematiska då de kan påverka tittaren mer än en tror. Reality påverkar även tittarna mer än de tror till att bete sig på ett visst sätt eller tycka och tänka i vissa mönster. Trots att program kan provocera och uppröra tittarna kan de påverka synen på rätt och fel när det gäller genus och
dess tillhörande stereotyper. Synen på femininitet har utvecklats och förändrats en del medan synen på maskulinitet till mestadels är densamma som innan.
Vår studie avser bidra med en ökad förståelse för hur genus konstrueras och reproduceras i svenska realityserier, något medie- och kommunikationsforskare menar att det finns för lite forskning kring (Hill et al. 2005). Forskning om genus och tv berör många gånger reklam och film. Därför blir det relevant att studera genren reality eftersom materialet anses spegla verkligheten med riktiga personer och deras personligheter. Eftersom Sverige anses vara i framkant gällande jämlikhet mellan genuskategorierna, är det intressant att se hur detta genomsyras i reality-tv, eller ifall de traditionella stereotyperna och normerna hänger kvar. Med hjälp av multimodal kritisk diskursanalys som metod vill vi med vår studie bidra med en djup analys av hur stereotyper reproduceras i filmat material.
4. Teoretiskt ramverk
I följande avsnitt kommer uppsatsens teoretiska ramverk och begrepp att presenteras. Vi kommer att utgå från genusteori och genuskontrakt, socialsemiotisk teori, stereotyper, diskurs samt makt. Vi börjar med att presentera teorierna först och sedan övriga begrepp. Vårt urval av teorier och begrepp grundar sig i deras relevans för studiens syfte och frågeställning. Genusteori och genuskontrakt är relevant för denna studie då de intresserar sig för hur genusordningen konstrueras och reproduceras genom diskurser i massmedier, där tv:n ingår. Den socialsemiotiska teorin bidrar till vår förståelse mellan språk och samhälle. Vår teoretiska förståelse av begreppen stereotyper, diskurs samt makt är grundläggande för att förstå hur vi har vägletts i vår analys av materialet.
4.1 Genusteori och genuskontrakt
Begreppet genus definieras och förstås på olika sätt inom forskning. I denna studie utgår vi från Yvonne Hirdmans (2003) synsätt gällande genuskontrakt, men presenterar inledningsvis även andra forskares definitioner och förklaringar av genus och genusteorin. För att betona hur kön och genus behandlas i denna studie används begreppet kön som det biologiska och begreppet genus som det socialt konstruerade (Gemzöe 2014: 80). Bakgrunden till genusteorin handlar om att samhällen i alla tider haft en maktstruktur, som definierat vilka som bestämmer och organiserar hur samhället ska styras. Genusteorin har sin grund i genustanken som utgår från det system av ideologiska praktiker om hur makt mellan kvinnor och män ska fungera i
samhället. Från detta utmynnades genusordningen som handlar om att personens könstillhörighet bestämmer vilken position och makt denne kan delges. Detta började ifrågasättas av samhället på 1970–80-talet (Pilcher & Whelehan 2004: 61–64). Genusordningen upprätthåller maktförhållandet mellan kvinnor och män, där mannen är den dominerande. Med genusordningen sker både konstruktion och reproducering av könsroller och könsnormer i samhället (Jarlbro 2006: 9–14).
Gemzöe (2014: 86) beskriver begreppet genus som relationellt, eftersom det feminina (kvinnan) står i förhållande till det maskulina (mannen). Genusteorin utgår från de rådande brister vad gäller jämlikhet mellan kvinnor och män, där kvinnan är underordnad mannen. I medieforskning, där inriktningen på genus är central, analyseras ofta hur kvinnor och män framställs och representeras i medietexter och vilka roller de framträder i. Vidare är det föreställningen av vad som ses som kvinnligt och manligt som är det centrala för vad som bidrar till makt och underordning (ibid: 84).
Hirdman (2003: 85) använder begreppet genuskontrakt och menar att kvinnor och män förväntas bete sig enligt stereotypa normer, vilka bygger på tre grundprinciper. Den första principen är ”Kvinnor och män hålls isär”, exempelvis som att rosa ofta kategoriseras som en tjejfärg medan blått som en killfärg (ibid.). Den andra principen handlar om att ”Det manliga
värderas högre än det kvinnliga”, exempelvis när en man gör något normbrytande ses det oftast
som “coolt”, men i en kvinnas fall hade det setts som något negativt (ibid: 85–87). Till sist är den tredje principen att ”Alla bidrar med att skapa genusordningen”, vilket betyder att samhället är med och accepterar normer och kategoriseringar, exempelvis genom tv och film (ibid: 88–90). Detta kan kopplas till Gauntlett (2008: 2) som menar att tv och film är människans största referens till hur individer “bör” bete sig och påvisar även relevansen för denna studie. Genuskontraktet och dess innebörd är djupt präglat i oss människor och vårt samhälle, och även om det uppmärksammas och problematiseras är det svårt att bryta det.
4.2 Socialsemiotisk teori
Semiotik handlar om tecken och deras meningsskapande egenskaper (Barthes 1977). Forskare inom semiotiken studerar ofta bilder utifrån två nivåer, denotation och konnotation. Denotation syftar till den första nivån av mening, det som explicit visas i bilden. Denna nivå ger inte utrymme för egna tankar eller idéer. Konnotation handlar om den andra nivån av mening, där
tolkningen av en bild bygger på egna erfarenheter, idéer och/eller kulturella associationer. Vad som denoteras i en bild handlar således om vad vi ser som betraktare, och konnotation handlar om hur vi förstår och tolkar det vi ser, och vidare hur tecken används för att kommunicera specifika diskurser. Semiotiken kan således ses som en grundläggande teori där mening och förståelse av bilder är i fokus (Machin 2016: 23–26). Vidare finns det grenar inom teorin, exempelvis socialsemiotiska teorin som denna studie berör.
Den socialsemiotiska teorin bygger på tanken om att människan skapar samhället genom dess användning av språket. Forskare inom socialsemiotiken är intresserade av att förstå de olika komponenterna inom kommunikation, hur dessa skapar mening och vidare hur de används för att skapa den sociala världen (Hodge & Kress 1988). När det gäller språklig kommunikation är det underförstått att kunskap bör innehas om språkets uppbyggnad och regler för att kunna kommunicera (Machin & Mayr 2012: 18). Forskare inom socialsemiotiken vill i sin tur bygga en förståelse för att även visuell kommunikation har en speciell uppbyggnad med mer eller mindre tydliga regler (van Leeuwen 2005). Det finns hela tiden en önskan om att se hur de olika semiotiska resurserna bidrar till att kommunicera bredare underliggande idéer, åsikter och attityder. Socialsemiotiken menar att visuell kommunikation, likväl som språklig kommunikation, skapar och representerar samhället och upprätthåller maktstrukturer (Machin & Mayr 2012: 18). Machin och Mayr nämner ett exempel på hur ordval kan bidra, reproducera och påverka maktstrukturer. Det kan handla om hur kvinnor och män benämns i texter, där kvinnor frekvent benämns som en fru eller mamma, medan män sällan benämns som en make eller pappa (ibid.).
Inom socialsemiotiken breddas synen på det enskilda tecknet och knyter istället an dessa till varandra, och vidare till underliggande antydanden och värderingar. Färgen röd på en flagga hade exempelvis inom semiotiken kunnat konnotera till sensualitet, medan den inom socialsemiotiken istället hade kunnat konnotera till passion, då sensualitet inte är vanligt att koppla till en flagga (Machin & Mayr 2012: 17–19). Socialsemiotiken ser alla individer i samhället som en del av ett nätverk av relationer och strukturer, där alla gör mer eller mindre genomtänkta semiotiska val när de kommunicerar. Alla människor skapar och reproducerar tecken, använder dessa inom sina nätverk och nyttjar dem för sina egna intressen vid möten med andra nätverk. Denna aspekt är viktig att komma ihåg för att lära sig att upptäcka dessa underliggande intressen och idéer i kommunikation (Machin & Mayr 2012: 26).
4.3 Stereotyper
Begreppet stereotyp handlar om föreställningar och/eller förutfattade meningar om hur personer inom specifika grupper är eller bör vara, vilket kan innefatta personer med en specifik religion, nationalitet eller köns-/genustillhörighet. Det kan exempelvis handla om att det finns en bild av hur personer från ett visst land ser ut, hur personer tillhörande en viss religion är eller hur kvinnor och män förväntas bete sig (Sundbaum 2005: 6-7). Vidare följer vår studies teorigrund gällande stereotyper gällande genuskategorierna femininitet och maskulinitet.
4.3.1 Femininitet
Den stereotypa traditionella kvinnan ses som passiv och mjuk. Denna syn har med tiden ändrats och passivitet och mjukhet är inte längre de mest efterfrågade egenskaperna hos en kvinna (Gauntlett 2008: 11). Femininitet kan idag anspela på glamour och romantik. Men det mest efterfrågade attributen är framgång och power, vilket gör den traditionella kvinnorollen impopulär eftersom egenskaper som passivitet och tystlåtenhet inte passar in i framgångsbilden. Det går dock fortfarande att se spår av den traditionella synen på femininitet i samhället. Exempelvis kan det synas när en kvinna kritiseras för att inte vara kvinnlig nog, eller när kläder sägs addera femininitet till en kvinna och hyllas på grund av det. Med detta i åtanke nämner Gauntlett (2008) en brittisk studie som visar att vissa kvinnor har en splittrad känsla inom sig då de inte vill anses som passiva eller svaga, men samtidigt vill ses som feminina. Det en del då lärt sig är att använda sina feminina egenskaper, och kunskaper om dessa, som ett verktyg i vardagen inom arbete och relationer. Den stereotypa kvinnan anses idag vara självsäker och stark kvinna som använder feminina attribut till sin fördel med mening (ibid: 11–13).
Jacobson och Norrby (2004) tar upp flera olika kategorier av feminina stereotyper. Den första de benämner kallas för skönhetsslaven vilken syftar till en smal, vacker och ung kvinna som är utseendefixerad och aldrig vill åldras utseendemässigt. Utseendet står högst i fokus och hon anpassar sig därför hela tiden efter samhällets normer för att behålla det som anses som det “perfekta” utseendet (ibid: 29). Den andra kallas för hushållsfunktionären vilket är en hemmafru som tar hand om hushållet och dess barn. Synen på denna stereotyp har dock förändrats, då denna kvinna nu även förväntas ha ett vanligt jobb men fortfarande ta hand om hushållet, som en mamma “bör” göra (ibid: 30). Den sista kategorin Jacobson och Norrby tar upp kallas för kärleksgudinnan där de vidare delar upp henne i två identiteter, madonnan och
skönhetsideal, som exempelvis att vara blek. Horan syns i alla sorts annonser, speciellt i pornografiska, där hennes uppgift är att “fresta” åskådarna (ibid: 31).
4.3.2 Maskulinitet
Inom tv och film är det vanligt att den stereotypa traditionella mannen porträtteras som en person som drivs av det sexuella begäret, som objektifierar kvinnor och som är oberoende andra människor. Något som även är vanligt är att maskulinitet visas genom att inte visa känslor, att istället för att börja gråta eller bli ledsen bli aggressiv och agera utåt (Joshi 2020: 4). Det finns även en annan bild av den stereotypa mannen som är den giftiga, där mannen visar negativa beteenden som blir negativa för samhället, som exempelvis aggressioner och dominans. Denna typ av beteende ses som regressiv och destruktiv och påverkar inte endast kvinnor, med våld i hem och sexuella övergrepp, utan även männens psykiska mående eftersom de hela tiden kämpar med att upprätthålla en specifik image och dominans (ibid.). Gauntlett (2008: 13) menar att maskulinitet är något som eftersträvas av män, man vill vara maskulin, vilket skiljer sig från kvinnor när det gäller synen på femininitet.
Jacobson och Norrby (2004) benämner flera olika stereotypa maskuliniteter. Den första kallas för projektören. Han är en affärsman som alltid är upptagen, koncentrerar sig på arbetet och som helst klär sig i kostym och kavaj och är framgångsrik (ibid: 29). Den andra de tar upp är
machomannen, en modig och stark man med muskulös kropp som oftast är ensam.
Framställningen av machomannen är komplex, eftersom han kan framträda i olika gestalter. Han kan framställas som ond och elak men även som god och heroisk (ibid: 30). Den tredje stereotypen kallas för he-mannen. Han beskrivs som en annan slags hjälte. Han är räddaren i nöden, inte rädd för någon och ser döden i vitögat. Den atletiska kroppsbyggnaden är central och han är idrottsrörelsens och arbetarklassens mansideal. Sist nämner Jacobson och Norrby
kärleksguiden som kan delas upp i två stereotyper, drömprinsen och sexatleten. Drömprinsen
är romantisk, snygg och känd och ses som en kvinnas dröm. Sexatleten målas upp som ett sexobjekt. Han poserar halvnaken i magasin och avser att fresta åskådaren (ibid: 29).
4.4 Diskurs
Michael Foucault (1971/1993)benämns ofta som diskursens fader efter att år 1971 utgett boken
kritiskt tänkande inom kommunikation, kunskap och maktförhållanden bygger på Foucaults studier. Fairclough (1992) hävdade att diskurser är det som skapar sociala relationer, sociala identiteter och kunskaps- och betydelsesystem. Begreppet diskurs definieras som gemensamma socialt konstruerade tankar och idéer hos en grupp människor om hur världen fungerar (Machin 2016: 12). Diskurser skapas och konstrueras inom ett specifikt sammanhang och är en social praktik som på något sätt har med användning av språk att göra. Det kan exempelvis innefatta att sociala regler existerar och att handlingsmönster och rutiner är undermedvetet men samhälleligt regelstyrda (Bergström & Boréus 2005: 17). Det finns flera faktorer som påverkar hur människor kommunicerar och formulerar sig. Exempelvis ordförråd och tidigare erfarenheter, social bakgrund och klassfråga, samt konnotationer och ideologier (Ekström & Johansson 2019: 256–257). Vidare har diskurs starkare kopplingar till makt, som förklaras i avsnitt 4.5. Diskurser kommer till uttryck när specifika tecken och symboler används för att konnotera en viss syn på världen. Det kan exempelvis handla om olika symboler som kommunicerar kulturella, religiösa eller nationalistiska diskurser. Semiotiska resurser används således i visuell kommunikation för att konnotera till specifika diskurser för att åskådare ska förstå innehållet ur rätt synvinkel. Detta kan dock skilja sig åt beroende på vem som ser informationen då alla har olika bakgrund och erfarenheter (Machin 2016: 11–13).
4.5 Makt
I kritiskt inriktade studier är frågan om makt väsentlig då det ofta handlar om hur en aktör besitter en högre makt gentemot allmänheten (Larsson 2014: 48). Begreppet makt kan förstås på många olika sätt. Övergripande kan begreppet definieras utifrån personers priviligierade åtkomst till utbildning, kunskap och ekonomiska resurser och hur detta kan leda till auktoritet och status. Människor med auktoritet eller status kan sedan använda sina resurser till att utöva makt genom att styra och leda grupper under dem i samhället. Eftersom språket både kan producera och reproducera samhället och dess strukturer är det intressant att se hur olikheter och åsikter upprätthålls och legitimeras i språket. Därför definieras det även som ett verktyg för dominans och social konstruktion, inte endast som kommunikation eller övertalning (Machin & Mayr 2012:24).
Makt behöver dock inte ses som något som endast sker uppifrån och ner, utan kan även ses som något som skapas när människor gemensamt rättfärdigar dominans på ett eller annat sätt. I demokratiska samhällen är det viktigt att personer med makt ses som legitima för att de ska
accepteras i samhället (ibid.). Machin och Mayr (2012: 24) nämner vidare att diskursanalyser gällande makt ofta handlar om principen om övertalning. Vidare handlar den modellen om att överordnade grupper övertalar underordnade grupper att tro på de överordnades moral och politiska åsikter, vilka sedan ses som självklara och som allmänt sunt förnuft. De underordnade kan då missa att deras nya åsikter och tro på moral kan vara påverkade av strukturerfrån de överordnade (ibid.). Maktstrukturer kan komma till uttryck i både skrivet och visuellt material (ibid: 25). Detta kan kopplas till vår studie gällande synen på kvinnor och män där männen traditionellt setts som den med makt i samhället gentemot kvinnan, och därmed även setts som naturligt och självklart.
4.6 Sammanfattning
Den teoretiska redogörelsen ovan bidrar till vår förståelse för att genus är något som konstrueras socialt, bland annat med hjälp av massmedialt innehåll. Den bidrar även till vår förståelse för stereotyper när det gäller gestaltningen av genusroller, samt hur dessa framställningar kan hänga samman med såväl rådande diskurser som maktaspekter i samhället.
5. Metod, material och urval
I följande avsnitt presenteras studiens valda metod, Multimodal kritisk diskursanalys (MCDA) samt hur den appliceras i studien. Avsnittet redogör även för uppsatsens material samt olika urvalsprocesser. Vi diskuterar slutligen även olika övervägningar samt reflekterar över studiens reliabilitet, validitet, generaliserbarhet samt metodens för- och nackdelar.
5.1 Multimodal kritisk diskursanalys
Multimodal kritisk diskursanalys (MCDA) har sin grund i diskursanalys och vidare i kritisk diskursanalys. Det är via diskurser i språket som många maktförhållanden skapas och reproduceras. Texter är skapade av en eller fler textförfattare som gör medvetna eller omedvetna språkliga val, vilka kan leda mottagaren till att inneha olika åsikter och idéer (Machin & Mayr 2012: 1-2). Det var under 1980- och 90-talet som forskare började inse att kommunikation inte enbart bestod av språket utan även av andra semiotiska resurser som exempelvis gester och visuella tecken. Lingvister ville då skapa och nyttja en metod till visuellt material som kunde jämföras med Critical Discourse Analysis (kritisk diskursanalys, CDA) som riktar in sig på språkets funktion och meningsskapande egenskaper (ibid: 6-8).
Lingvisterna Kress och van Leeuwen (1996) kom på verktyg för att se hur olika element i visuell kommunikation skapar mening tillsammans och utvecklade då metoden MCDA (Kress & van Leeuwen 1996). MCDA används för att se hur olika tecken i visuell kommunikation används för att skapa mening men även hur det visuella och textuella kommunicerar tillsammans. En viktig princip vid användning av MCDA är att vara kritisk i sin analys för att kunna identifiera vad som inte direkt kommuniceras i en text eller bild, vilket kan vara underliggande samhälls- och maktstrukturer (Machin & Mayr 2012: 219).
MCDA valdes som metod då den passar studiens syfte som är att ta reda på hur genusstereotyper och vidare maktrelationer representeras och reproduceras i reality-tv. Metoden är lämplig för detta ändamål då den används till att se hur olika komponenter i visuellt och språkligt material ger uttryck för underliggande strukturer och diskurser. När bilder från digitala skärmar undersöks är det flera aspekter som ska beaktas, vilket gör en multimodal analysmetod nödvändig för att se hur de interagerar tillsammans (Eriksson & Göthlund 2012: 45–46). Produktionen har makt över hur människor presenteras och konstrueras i programmen. Van Leeuwen (2008: 4) menar att representation utgår och skapas utifrån vad människor gör, vilket här kan ge makt till produktionsbolaget hur genusrepresentation porträtteras, vilket gör det relevant att anta detta forskningsområde med MCDA som metod.
Metodologiskt har vi inspirerats av Machin (2016) och Machin och Mayrs (2012) förslag på hur en studie kan genomföras med MCDA som metod. Då en analys kan fokusera på olika aspekter av en text, är det viktigt att redogöra för vilka aspekter vi själva kommer att beakta i vår analys, vilket presenteras nedan.
5.1.1 Tillvägagångssätt
I denna studie har vi begränsat oss till att endast studera några analyskategorier inom lexikala val, visuella uttryck samt kroppsliga uttryck. Denotation och konnotation är även två analysnivåer som kommer att användas i analysen (som redogörs för ovan i avsnitt 4.2). Nedan redogör vi för vilka specifika analyskategorier vi använt oss av i studien.
5.1.1.1 Lexikala val
När en diskursanalys utförs tittar forskaren på författarens ordval och vokabulär, och analyserar dem för att se vad för typ av språk hen använder och vad som undviks. Ord som författaren
identifieras genom analys av dessa (Machin & Mayr 2012: 30). En författares ordval och vokabulär kan symboliskt jämföras med en karta, där författaren skapar kartan. Kartor är olika konstruerade beroende på vad som är relevant för användaren och inte. Exempelvis är det viktigt för orienterare att veta underlag och eventuella höjdskillnader, medan det är helt ointressant för bilister i navigeringssyfte. Precis som skaparna av kartor gör val angående relevant och irrelevant information, gör författaren likadant vid val av ord. Tecken som används och inte används utgör gränser för vad som anses intressant och relevant enligt författaren (ibid: 31). Lexikala val är relevant att analysera i denna studie på grund av att deltagarnas presentationsvideor innehåller presentationer av dem. Det de säger ska på något sätt visa vilka de är och ge en första blick av vad de har för personligheter. Nedan följer de kategorier inom lexikala val som är relevanta för vår studie.
Strukturella motsatser syftar till motsatsord, exempelvis ond-god, gammal-ung. I texter handlar
det ofta om att beskriva aktörer i texter, utan att ge en utförlig beskrivning. Beskrivs en människa exempelvis som god i en text kan läsaren direkt få en association till vad en ond människa är, utan att det nämns, vilket då ger en förståelse för vad en god människa är (Machin & Mayr 2012: 39–40).
Informellt och formellt språk kan analyseras för att se till vilket syfte en text är skapad och vem
den ska attrahera. Formellt språk kan konnotera till att något är informativt och viktigt medan informellt språk kan konnotera till en mer ledig och avslappnad situation. Det är allt vanligare att journalister och politiker använder sig av ett mer informellt språk för att ge en känsla av jämlikhet (Machin & Mayr 2012: 44).
5.1.1.2 Visuella uttryck
Inom MCDA analyseras även visuella uttryck för att se hur de tillsammans skapar mening och budskap i bildligt material. Precis som enstaka ord bildar meningar, gör även visuella tecken det. Detta är viktigt att ha i åtanke vid analys, att se dem som meningsskapande tillsammans och inte som enskilda enheter. Förr, inom medievetenskaplig forskning ansåg forskare att objekt och semiotiska resurser hade mer eller mindre fasta betydelser och konnotationer, där exempelvis röd ansågs konnotera till kärlek och värme. Detta synsätt frångås i dagens forskning. Forskare menar nu att betydelser och konnotationer är flytande och beror på omständigheterna som råder i bilden och bakomliggande sammanhang (Machin 2016: 2). I vår studie har vi analytiskt fokuserat på de visuella uttrycken nedan.
Attribut handlar om objekt som syns i bild. Dessa attribut bör analyseras för att se hur de
representeras och vilka värden och intressen som kommer till uttryck genom användningen av dem. Det kan vara något så enkelt som en scarf eller en dator i en bild som kan associeras till en bredare och djupare förståelse av helheten (Machin & Mayr 2012: 51–52).
Settings handlar om hur miljön eller omgivningen kan konnotera olika diskurser och allmänna
åsikter/idéer och vilka normer, intressen och handlingar som kommer till uttryck. Något som är viktigt att beakta när en analys av settings genomförs är att se vad som visas i för- och bakgrunden i en bild, vad vill skaparen att åskådaren ska lägga märke till och inte (Machin & Mayr 2012: 52–53).
Salience handlar om vad som är komponerat i en bild för att sticka ut och fånga åskådarens
uppmärksamhet. För att få något att sticka ut i en bild finns det flera olika tillvägagångssätt där exempelvis storlek, färg och ton kan spela roll. Att använda tecken och symboler som ger kulturella associationer kan även bidra till uppmärksamhet och göra att åskådaren intresseras och dras till objektet (Machin & Mayr 2012: 54–55).
Metaforer inom visuella uttryck handlar om att symboler och objekt kan användas för att
associera till något som en känsla, händelse, kulturella värderingar. Det handlar ofta om vad människor vet eller har för erfarenheter i det verkliga livet som sedan kommer till uttryck i bilder. En bred byggnad ses exempelvis som mer stabil än en smal, en tjock pinne kommer vara svårare att bryta än en tunn. Det handlar således om överföring från ett objekt till ett annat som förstås utifrån människors erfarenheter och sociala sammanhang (Machin 2016: 6–8).
5.1.1.3 Kroppsliga uttryck
När personer visas i bild har skaparen ett stort ansvar och stora möjligheter att påverka hur de representeras med hjälp av semiotiska resurser, som inom diskursanalys kan kallas för representationsstrategier (Machin & Mayr 2012: 77). Till skillnad från visuella uttryck som skrivs om under 5.1.1.2 fokuserar dessa representationsstrategier på hur personen i fråga representeras och inte på de olika enskilda elementen i bilden (ibid: 78). Studiens syfte gör det relevant och intressant att undersöka hur personerna representeras i bild för att deras videos handlar om att ge en första inblick av vilka de är. Nedan följer de olika semiotiska resurser vi
Avstånd inom analys av bilder handlar om hur nära en person i bild anses vara åskådaren.
Avståndet anspelar då på närhet precis som det gör i verkliga livet, där vi vill vara nära de vi vill ha i vårt umgänge och långt från andra. Ju närmare en person är i bild desto mer intim kan känslan bli och desto enklare är det för åskådaren att relatera till personen i bilds känslor. Ju längre bort en person är desto enklare är det att titta på personen neutralt och som ett objekt i bilden (Machin & Mayr 2012: 97–98).
Vinklar spelar även stor roll i hur en person representeras i bild. Ifall en person syns bakifrån
kan detta exempelvis göras för att åskådaren ska se saker från dennes perspektiv. Det är vanligt att jobba med grod- och fågelperspektiv, där åskådaren antingen tittar upp eller ner på personen i bild. Att titta upp mot någon kan ge en känsla av att de har makt och att titta ner på någon kan ge en känsla av att de är sårbara och underlägsna (Machin & Mayr 2012: 98–100).
Metaforer inom kroppsliga uttryck handlar även de om överföring av förståelse från ett objekt
till ett annat. Här kan det handla om hur personer använder gester och rörelser för att konnotera något. Exempelvis om en person skulle säga “Jag är så här nära att börja gråta” samtidigt som personen visar en liten yta mellan pekfingret och tummen, kan distansen associera till personens känslor (Machin 2016: 6).
Gaze handlar om att se hur personen i bilden interagerar med åskådaren eller inte och hur den
gör det med blicken. När det gäller gaze kan det analyseras utifrån två begrepp som på engelska är demand eller offer. Tittar personen i bild in i kameran bildas en typ av relation till åskådaren som tvingas interagera på något sätt, demand. Tittar personen i bild inte in i kameran kan åskådaren observera personen neutralt utan att interagera, offer (Machin 2016: 111–112).
5.2 Material och urval
Realityserien Paradise Hotel Sverige valdes som studieobjekt till denna uppsats eftersom det är en aktuell realityserie som sänds under hösten 2020. Serien valdes även på grund av programmets popularitet bland svenska ungdomar och unga vuxna. Det är av intresse att välja material från den senaste säsongen för att se hur kvinnor och män representeras på tv i nutid. Av medieföretaget NENT groups alla program, var Paradise Hotel Sverige det program med
flest unika tittare under en sändning år 2019 där tittarsiffran som mest var uppe i 260 335 (MMS 2019).
I studien har vi valt att använda ett ändamålsenligt urval vid insamling av material (Bryman 2012: 416–418). I kvalitativa studier är det vanligt med denna urvalsprocess då den syftar till att material samlas in som kan ge ett bra och informationsrikt underlag till fenomenet studien syftar undersöka. Det ändamålsenliga urvalet ska kunna svara på forskningsfrågorna men även tvärt om, studiens forskningsfrågor ska ge en indikation för vilket urval som lämpar sig för studien. Ett ändamålsenligt urval räknas som icke-sannolikhetsurval då materialet är framtaget och valt med fördel för studien. Eftersom det är ett icke-sannolikhetsurval är det viktigt att komma ihåg att större slutsatser och generaliseringar ska ske med försiktighet(ibid.).
I urvalsprocessen söktes fyra presentationsvideor från Paradise Hotel Sverige säsong 15. Vi har valt att analysera presentationsvideor för att det är det första tittaren får se av deltagarna. Tidigare forskning pekar på att presentationsvideor i Paradise Hotel Sverige är mycket styrda av produktionen, vilket gör det intressant att analysera dem för att se hur deltagarna framställs. Fyra videor utgör en lagom mängd material för studiens storlek, en undersökning av alla seriens avsnitt skulle kräva mer tid och omfattning. Vidare söktes två kvinnors och två mäns presentationsvideor för att få en jämlik fördelning mellan könen. Materialet finns publicerat på Paradise Hotel Sveriges sociala medieplattformar. I urvalsprocessen tittade vi på alla tio deltagares presentationsvideor från Paradise Hotel Sveriges säsong 15. Vid första anblick av videorna diskuterade vi vad vi såg och hur vi tolkade personernas framställning, vad de sa och hur de betedde sig kroppsligt. Slutligen valdes fyra videor där vi uppmärksammade både etablerade konstruktioner om genus och stereotyper, men även med en del banbrytande mönster. Valet av just dessa fyra personer gjordes enbart efter första anblick av deras presentatitionsvideor, inte efter deras prestationer eller beteenden i resten av serien.
De fyra deltagarna, vars presentationsvideor valts som studiematerial, är Filippa Kronholm, Diana Moseni, Patrik Ekblom och Mikail “Miki” Ekmekci Maarofi. Filippas presentationsvideo valdes då hennes första intryck ger tittaren en blick av en självsäker kvinna som säger att det “inte killarna som ska styra spelet denna gång, det är tjejerna som ska bestämma”. Denna replik fångade vårt intresse och gör valet av hennes video intressant för denna studie. Videoklippet är 31 sekunder. Dianas presentationsvideo ger ett första intryck av en stark kvinna som vet vad
denna studie. Dianas presentationsvideo är 58 sekunder. Patriks video valdes på grund av den starka kopplingen till maskulinitet som uppfattas av den. Han checkar in på hotellet som en brandman och har därför en presentation utifrån detta som vi kopplar till manliga strukturer och stereotyper. Hans presentationsvideo är 36 sekunder. Mikis presentationsvideo är 57 sekunder och anspelar främst på att Miki ska vara husets “lammkött” och den lättsamma “sköna killen”, vilket gjorde att den valdes ut till denna studie.
5.2.1 Segmentering
Videorna som valts ut till studien segmenterats i fyra sekvenser vardera i resultatdelen. En segmentering gör det enklare att strukturera och effektivisera analysen för att förstå hur en video är konstruerad, uppbyggd och skapar mening (Ekström & Larsson 2010: 295). Målet var att skapa tydliga uppdelningar för att inte bryta mitt i deltagarnas repliker eller handlingar. Detta resulterade i att klippen inte delades upp jämnt, utan att de blev olika långa. Vidare beror deras olika längd även på att videorna i sin helhet är olika långa, den kortaste är 31 sekunder och den längsta 58 sekunder. I behov av extra förtydligande av händelser i sekvenserna har även exempelbilder applicerats ovanför den denotativa beskrivningen.
5.3 Metodreflektion
Föreliggande studie använder MCDA som metod. Ett alternativ till MCDA kunde varit CDA, men detta hade begränsat studien till endast språkligt material och uteslutit det visuella. Även multimodal diskursanalys (MDA) är ett alternativ, men hade krävt att syftet och frågeställningarna var annorlunda och inte kritiskt inriktade.
Den kritik som riktats mot kvalitativa studier generellt är att de ses vara subjektiva och luta sig tillbaka för mycket på forskaren (Bryman 2012: 405). MCDA som metod har kritiserats inom samma område, vissa kritiker menar att en analys med MCDA säger mer om forskaren än om materialet i sig. Forskaren i fråga har redan innan en idé och föreställningar om hur resultatet kommer bli och kan i vissa fall lyckas styra analysen för att få önskat resultat. På så vis kan forskare använda metoden för att få fram sin egen tro och åsikt i frågan, med MCDA som en så kallad täckmantel. Det är trots allt en vetenskaplig metod som är systematisk och kontrollerad och eftersom det empiriskt går att utföra studien igen (Machin & Mayr 2012: 210). Detta är viktigt att ha i åtanke och beakta under analys av materialet för att anta en så neutral position som möjligt. I denna studie försöker vi hela tiden se materialet från olika vinklar, vi försöker
