Civilförsvaret

CIVILFÖRSVARET

Det svenska totalförsvaret brukar delas upp i det militära försvaret, ci-vilförsvaret, det ekonomiska försvaret och det psykologiska försvaret.

Det militära försvaret har stått i brännpunkten under öB-utredningar-nas år - 195 7 - och försvarsdebat-tens och försvarsbeslutets år - 1958. Det var därför helt naturligt att tid-skriften ägnade krigsmaktens problem särskilt intresse under dessa år i form av ett flertal artiklar med olika as-pekter på det militära försvaret.

Under 1958 offentliggjordes de för-sta resultaten av 1953 års civilför-svarsutredningar. I en artikel i nr 6j58 under rubriken »Civilförsvaret i stöpsleven» av överste Sundeli be-lystes problemställningarna. 1959 ser nu ut att bli ett beslutsår för civil-försvaret. Den krigstekniska utveck-lingen och de många sammanhangen mellan totalförsvarets olika grenar gör att ett civilförsvarsbeslut emeller-tid får stort inflytande även på den civila totalförsvarssektorn i övrigt. Det har därför synts redaktionen vär-defullt att få de nya problemställ-ningarna sakkunnigt belysta. I detta och följande två nummer kommer framstående representanter för total-försvarets civila grenar att ge sin syn på vad utvecklingen och väntade kom-mande beslut kan medföra av arbets-uppgifter och frågekomplex.

Allmänna synpunkter

FöRSVARET av det egna landet är alla medborgares angelägenhet. 11-593443 Svensk Tidskrift H. 3 1959

Av byråchefen IV AR MULLER

Alltsedan demokratiens genom-brott har detta erkänts mer eller mindre allmänt. Behovet av insat-ser från den enskilde medborgaren har däremot förändrats. Till en början krävde försvaret aktiva in-satser huvudsakligen endast av de unga, arbetsföra männen. Som en följd av den vapentekniska utveck-lingen, av krigets totalitet, krävs i dag aktiva insatser av alla med-borgare. Däri ligger det nya i vår situation och en del av svårighe-terna. Organiserande! av den gi-gantiska krigsansträngning, som innefattar allas aktiva insats, måste nämligen vara ett svårbe-mästrat problem. Det har visat sig nödvändigt att organisatoriskt dela upp den verksamhet, som behövs, på fyra olika försvarsgrenar. En av dem är civilförsvaret. Denna orga-nisatoriska uppdelning kräver å andra sidan en intim samordning och samverkan mellan de olika grenarna för att nå det gemen-samma målet. Redogörelse för de åtgärder för samordning och sam-verkan, som planläggas och genom-föras, faller utanför ramen för denna artikel. Betydelsefullt är emellertid att konstatera, att civil-försvaret är en del av det gemen-samma försvaret och har med de övriga en gemensam målsättning.

148

Det naturliga och självklara må-let för våra försvarsansträngningar är att förhindra att vi dras in i krig. Vi måste försöka bli så starka att en eventuell motståndare finner det mera kostsamt än lönande att angripa oss. Civilförsvarets del i den samlade styrka, som på så sätt skall verka avskräckande eller av-hållande, har som en följd av den vapentekniska utvecklingen blivit större och betydelsefullare än tidi-gare. Detta sammanhänger med den våldsamma förstörelsekraft som med moderna vapen och va-penmetoder kan riktas mot hem-orten. Ett land utan ett effektivt civilförsvar kan numera med för-hållandevis små insatser tillfogas enorma skador. Å andra sidan kan ett välorganiserat och effektivt ci-vilförsvar reducera förluster och skador till uthärdliga proportioner, även vid starka anfall. Ett så ut-format civilförsvar skulle tvinga en motståndare, som vill ned-kämpa vår hemort, till mycket stora kraftinsatser; större än han kanske med hänsyn till beredska-pen inom andra områden kan och vill sätta in mot oss. Utan ett verk-ningsfullt civilförsvar skulle bara ett hot om bekämpning av vår hemort kunna tvinga oss till efter-gifter. Av dessa skäl är ett starkt och effektivt civilförsvar en freds-och frihetsbevarande faktor. Skulle vårt land ändock dras in i krig, så är ett sådant civilförsvar i stånd att göra betydelsefulla, ja kanske avgörande insatser för att

upprätt-hålla motståndet och motstånds-viljan.

Civilförsvarets uppgift är att göra hemorten motståndskraftig mot angrepp framförallt från luf-ten. Denna uppgift kräver åtgärder av skilda slag och på skilda områ-den. Det huvudsakliga syftet är härvid att rädda människoliv. Här-igenom får civilförsvaret en utpräg-lad humanitär karaktär. Men upp-giften kräver också insatser för att förhindra och avhjälpa materiella skador på civil egendom.

Civilförsvarets medel och meto-der för att lösa sina uppgifter har alltid varit av två slag, dels skade-förebyggande och dels skadeavhjäl-pande. Till den skadeförebyggande verksamheten räknas utrymning och skyddsrumsbygge för att redan före ett anfall minska samhällets sårbarhet. Den skadeavhjälpande verksamheten skall efter ett anfall sättas in för att rädda skadade människor och begränsa eller för-hindra utbredningen av den mate-riella förstörelsen.

För att kunna lösa sina uppgifter i ett modernt krig håller det sven-ska civilförsvaret på att anpassas efter atomålderns vapenutveckling. Genom beslut hösten 1956 har riks-dagen godkänt en allmän målsätt-ning för civilförsvarets skaderöre-byggande verksamhet som innebär att skyddsrumsbyggandet och plan-läggningen för utrymning skall ut-formas även med hänsyn till anfall med atomvapen. Under våren 1959 kommer riksdagen att föreläggas

förslag rörande civilförsvarets verksamhet i övrigt, särskilt den skadeförebyggande organisationen. Till grund för förslaget ligger ett av en parlamentarisk kommitte av-givet betänkande. Däri sägs: »Civil-försvarets blivande organisation måste bedömas med hänsyn till det läge, som skapats genom tillkom-sten av vätebomben och de mo-derna vapnen i övrigt.»

Denna anpassning innebär icke att uppgifterna för civilförsvaret eller dess principiella medel och metoder förändrats.

Huvuduppgiften att rädda män-niskoliv får emellertid en helt an-nan svårighetsgrad om atomvapen och moderna vapenbärare (över-ljudsplan och robotar) användas mot vårt land. Andra världskrigets tyngsta konventionella ammuni-tion utgjordes av kvartersbomber

på 5-10 ton trotyl. Den nominella

uranbomben - varav två fälldes

över Japan i slutet av andra

världs-kriget - utvecklade en energi om

20 000 ton trotyl och dagens väte-bomber beräknas kunna utveckla en energi om 20 000 000 ton trotyl eller mera. Den snabbhet, varmed bombanfallen kan sättas in medelst överljudsplan och robotar, kan göra att förvarning för anfallen ej hinner ges. Detta förhållande ökar än mer svårigheterna att rädda människoliv och ställer större krav på räddningsverksamheten.

En ytterligare starkt försvårande faktor är faran för radiakbelägg-ning. Efter en låghöjdsdetonation

& .at t w . . ;, ; t~

149 (detonation i eller nära markytan) av en tyngre atombomb kan radio-aktiva partiklar, som vid explosio-nen sugits upp i de övre luftlagren, genom spridning med vindarna komma att falla ned över stora om-råden och avge farlig radioaktiv strålning. Tillkomsten av denna effekt gör att praktiskt taget varje del av riket kan nås av luftkrigets verkningar och att skyddsåtgärder därför måste kunna vidtagas över-allt såväl i stad som på landsbygd.

Ej heller civilförsvarets medel och metoder förändras i principi-ellt hänseende av atomkriget. Detta hänger samman med civilförsvarets strukturella verkningsformer. Ci-vilförsvaret skall arbeta med civila medel och metoder. Det är militär-försvarets uppgift att med vapen-makt söka förhindra att en angri-pare går till attack mot hemorten. Utvecklingen ifråga om försvars-vapen kanske kan förändra och förbättra krigsmaktens allmänna förutsättningar för denna uppgift. Civilförsvaret skulle dra indirekt fördel av en dylik utveckling, men dess principiella struktur skulle ej förändras. De civila medel och me-toder som står civilförsvaret till

buds förblir - även i ett krig med

atomvapen - de

skadeförebyg-gande åtgärderna, främst utrym-ning och skyddsrumsbygge, samt de skadeavhjälpande åtgärderna i form av insatser av en personell organisation. Utrymning, skydds-rumsbygge och en skadeavhjäl-pande organisation är alltså i dag

- - _______ "

__________________ _

150

liksom tidigare huvudkomponen-terna i civilförsvaret. Tillkomsten av atombomber och snabba vapen-bärare har emellertid föranlett en omprövning av dessa komponen-ters inbördes betydelse och resul-terat i att större vikt måste läggas på de skadeförebyggande åtgär-derna än på de skadeavhjälpande. Vid sidan av huvudkomponenterna finns ett antal kompletterande ci-vilförsvarsåtgärder av skilda slag såsom alarmering, radiakskydd och bevakning.

I det följande skall närmare ut-vecklas civilförsvarets olika verk-samhets{ orm er.

Utrymning

Huvudsyftet med utrymningen är att minska koncentrationen av människor i de stora befolknings-centra. Denna koncentration kan i och för sig vara ett lockande an-fallsmål. Vid avvägningen mellan utrymning och andra skyddsåtgär-der, främst skyddsrum, kommer strategiska, tekniska och ekono-miska bedömanden att spela en viktig roll. Tillräckligt underlag för dessa bedömanden finns ej alltid redan i fredstid. Först vid den tid-punkt, då det direkta ianspråkta-gandet av skyddsåtgärderna står för dörren, kan förhållandena bäst överblickas. Det skulle därför vara mest ändamålsenligt om i fredstid en så flexibel planläggning kunde uppgöras, att vid den aktuella tid-punkten, skilda alternativ och

kombinationer kunde väljas. Detta låter sig emellertid göra endast i begränsad omfattning. Fordras nämligen för genomförandet av en dylik planläggning kostnadskrä-vande anordningar, kan det av eko-nomiska skäl bli nödvändigt att begränsa planläggningen till de mest sannolika alternativen och att välja skyddslösningar, som med hänsyn till tillgängliga eko-nomiska resurser ger det bästa skyddet. Detta gäller särskilt skyddsrumsbyggandeL Däremot är det möjligt att på utrymningsom-rådet planlägga för ett flertal al-ternativ, emedan dessa planlägg-ningskostnader är förhållandevis låga. Genom en dylik alternativ planläggning blir det möjligt när planerna måste verkställas -att avväga utrymningens omf-att- omfatt-ning också med hänsyn till det skydd i övrigt, som kan ha skapats såväl i stad som på landsbygden. Det nu förda principiella resone-manget ligger till grund för den svenska utrymningsplanläggningen. Men en utrymningsplanläggning kan naturligtvis ej grundas på blott teoretiska bedömanden. Det krävs att den också i praktiken skall kunna verkställas. De tek-niska förutsättningarna härför an-ses vara goda i vårt land, bättre än i de flesta andra länder. Våra kom-munikationsmedel är bra och lan-dets relativt ringa befolkningstät-het gör det i stort sett möjligt att sprida befolkningen utan att nya ur anfallssynpunkt alltför

risk-fyllda befolkningscentra uppkom-mer. Även mottagningsmöjlighe-terna på landsbygden är tillfreds-ställande. Det är emellertid klart att en så allvarlig och omfattande omvälvning i fredssamhället, som en utrymning innebär, kommer att skapa väldiga problem, ej minst ur försörjningssynpunkt och medföra en betydande sänkning av levnads-standarden.

Planläggningen syftar till att kunna förflytta ca 3 miljoner män-niskor. Det är framförallt befolk-ningen i de stora befolkningsrika städerna, som omfattas av plan-läggningen. Men utrymningsplan-läggning sker också för områden, som ur invasionssynpunkt bedömas som särskilt riskfyllda eller som ligger i närheten av flygplatser eller andra speciellt lockande anfalls-objekt. Kungl. Maj :t har i särskild ordning bestämt eller uppdragit åt civilförsvarsstyrelsen att bestämma för vilka områden av riket utrym-ning skall planläggas och vilken eller vilka utrymningsformer plan-läggningen skall avse.

Det finns tre olika former av

ut-rymning. Beredskapsutrymning

in-nebär att de i produktionen icke deltagande (barn, åldringar, sjuka, hemmavarande m. fl.) lämnar om-rådet. De utgör ca 50% av orternas

befolkning. Omflyttning innebär

att de människor som icke omfat-tats av beredskapsutrymningen och som bor i särskilt riskfyllda delar av området, flyttar till mindre

far-liga delar av samma område.

Slut-151 lig utrymning innebär att även de, som deltar i produktionen, evakue-ras ut ur området med undantag dock för dem, som måste

upprätt-hålla oundgängligen nödvändig

verksamhet. Gällande bestämmel-ser innebär i huvudsak att bered-skapsutrymning planlägges för or-ter med mer än l O 000 innevånare och slutlig utrymning för orter med mer än 30 000 innevånare. Omflytt-ning planlägges endast för de stör-sta städerna, vilkas innerområden i regel är gamla och mindre mot-ståndskraftiga.

Utrymningsplanläggningen är

flexibel ej blott med hänsyn till om-fattningen utan också med hänsyn till den tid, som i verkställighets-skedet kan stå till buds. I enlighet härmed sker planläggning så, att evakueringen skall kunna

genom-föras antingen som successiv

ut-rymning - när tillräcklig tid kan

avsättas härför - eller som

-3nabb-utrymning - då största skyndsam-het är av nöden. Det normala för-farandet är successiv utrymning. Det innebär för de städer, för vilka såväl beredskapsutrymning, om-flyttning som slutlig utrymning planlägges, att förfarandet börjar med den första utrymningsformen, beredskapsutrymning, att därefter omflyttning verkställes och till sist då faran för krig bedömes som omedelbart förestående slutlig ut-rymning genomföres. De olika ste-gen i utrymninste-gen utföras natur-ligtvis så snabbt som möjligt, men genom den successiva

verkställig-152

beten kan tillgängliga resurser ra-tionellt utnyttjas och de besvärlig-heter, som alltid följer av en pres-sad skyndsamhet, undvikas. Tids-faktorn spelar den största rollen för de största städerna. Dels rör det sig här om mycket omfattande transporter och dels om långa transportvägar enär befolkningen måste flyttas till ganska avlägsna platser från hemorten. En bered-skapsutrymning av Stockholm be-räknas ta 10-12 dagar.

Om beredskapsutrymning icke vidtagits och krigsfaran bedömes som omedelbart förestående måste snabbutrymning tillgripas. Det in-nebär att på mycket kort tid hela befolkningen med undantag av dem, som måste fullgöra

ound-gänglig nödvändig verksamhet,

samtidigt skall lämna orten. Plan-läggning härför skall huvudsakli-gen ske för orter med mer än 30 000 innevånare. För stockholms-områdets del skulle en snabbut-rymning innebära att ca 800 000 människor måste med kort varsel och på kortast möjliga tid förflyt-tas ur området. Det beräknas, att en dylik utrymning av stockholms-området kan genomföras på 30-36

timmar om

väderleksförhållan-dena, trafikmöjligheterna och om-ständigheterna i övrigt är gynn-samma. En snabbutrymning måste bli mycket påfrestande. Komplika-tioner av både teknisk och psyko-logisk natur kan väntas uppkomma utan att de kan förutses under fred. Allt bör därför göras för att

en sådan situation ej uppstår, som kräver snabbutrymning.

Planläggningen för utrymning utformas så att familjerna kan

hål-las samman. Ä ven skolbarnen skall

alltså åtfölja den övriga familjen. Planläggningen bygger vidare på den enskildes självverksamhet och medverkan. Sålunda skall enskilda fordon i största möjliga utsträck-ning användas som transportmedel. För att säkra och underlätta de enskildas medverkan kommer en-var, som beröres av planlägg-ningen, så långt möjligt att redan i fred underrättas om sin inkvarte-ringsort, färdväg m. m. Vid plan-läggningen eftersträvas att utvälja inkvarteringsorterna så nära ut-rymningsområdet som möjligt utan att eftersätta skyddskraven. Här-igenom blir färdvägarna korta och kontakten med hemorten kan uppe-hållas lättare. Det har varit möj-ligt att i stor utsträckning plan-lägga förläggning av de evakuerade i närheten av hemorten. Detta har dock ej gått ifråga om Stockholm, Göteborg, Malmö-städerna, Gotland och vissa områden vid norra land-gränsen.

Skyddsrum

skyddsrumsplanläggningen kan ej på samma sätt som

utrymnings-planläggningen ges en alternativ utformning. De skyddsrum som er-fordras under krig måste byggas redan under fred. Det tar en avse-värd tid att bygga skyddsrum och skyddsrumspolitiken måste ofta

ut-formas i samklang med stadspla-nering och löpande bebyggelse. Som en följd härav är det nödvän-digt att skyddsrumspolitiken fast-lägges på relativt lång sikt.

De av statsmakterna år 1956 fastställda riktlinjerna för skydds-rumsbyggandet innebär att normal-skyddsrummen skall såsom hittills utgöra stommen i det byggnads-tekniska skyddet och att dessa i viss begränsad utsträckning skall kompletteras med starkare skydds-rum. Normalskyddsrummet med-ger i regel fullständigt skydd mot såväl tryckvåg, värmestrålning som radioaktiv strålning vid högdetona-tion av 20 kilotons uranbomber på ca 1-1,5 km och av 20 megatons vätebomber på ca 10-15 km av-stånd från nollpunkterna. De

star-kare skyddsrummen ger fullt

skydd mot praktiskt taget alla bombverkningar utom fullträff av atombomber.

Till skydd för befolkningen skall normalskyddsrum uppföras i all löpande bebyggelse av trevånings-typ eller mera inom orter med mer än 5 000 innevånare. I de stora stä-dernas centrala inre delar gäller dock ej tvånget att anordna

normal-skyddsrum. För dem, som i dessa inre delar av städerna måste efter slutlig utrymning kvarstanna, skall i stället starkare skyddsrum än normalskyddsrum anordnas. Dessa starkare skyddsrum byggs i

all-mänhet i berg eller ges - om de

utföras i betong --ett i det när-maste samma skyddsvärde som

153 bergskyddsrummen. Enär förvar-ning mot flyganfall ej kan med sä-kerhet påräknas skall skyddsrum-men för befolkningen utformas så, att människorna kan bo dvs. vila och sova i dem (liggskyddsrum).

skyddsrummen för den

ak-tiva civilförsvarspersonalen utgöras ifråga om ledningspersonalen i hu-vudsak av anläggningar i berg eller

med motsvarande betongskydd.

Dessa anläggningar (huvudcentra-ler) är helt sj älvförsörj ande. För den övriga civilförsvarspersonalen

kommer det byggnadstekniska

skyddet att variera med hänsyn till uppehållsplatsernas belägenhet från ovanjords-förläggningar med ra-diakskydd till normalskyddsrum

med förstärkta flyktvägar och

ännu starkare skyddsrum.

slutligen skyddas städernas tek-niska verk genom förläggning av

verken eller deras vitala delar i

berg.

Det aktuella beredskapsläget

ifråga om skyddsrum känneteck-nas därav, att för befolkningen

finns 875 000 m2 _effektiv

skydds-yta i normalskyddsrum och 44 000

m2 _{i starkare anläggningar samt att}

för civilförsvarspersonalens skydd ett 60-tal ledningscentraler i berg eller med motsvarande skydds-värde är helt färdigställda. slutli-gen finns bergskydd för ett stort antal kommunala tekniska verk. Alarmering

Sedan lång tid tillbaka har i vårt land byggts upp ett system för

var-154

ning mot flyganfall. Emellertid

uppnår bemannade bombplan f. n.

en hastighet av en och en halv gånger ljudet eller l 600-1 700 km per timme. Robotarna har ännu mycket större hastigheter. Som en följd av de höga hastigheterna blir anflygningstiderna korta. Varning kan därför ej längre med nuva-rande tekniska resurser alltid på-räknas.

Trots detta anses alarmerings-systemet alltjämt böra bibehållas och kompletteras. Civilförsvarets alarmeringssystem bygger på in-formationer från de militära luft-bevakningsorganen. Dessa informa-tioner förmedlas till civilförsvarets lokala chefer, som i sin tur utlöser larmet. Utlösningen sker via tråd-nätet eller genom

radiomanövre-ring till

alarmeringsanläggning-arna, vilkas tyfoner sänder ut lar-met. Civilförsvarschefen kan även via telefonstationerna låta sända larm över telefonnätet till apparat-innehavare.

I dag finns alarmeringsanlägg-ningar i alla orter med mer än l 000 innevånare.

Radiakskydd

Vid explosion av en atombomb uppstår inom ett begränsat område en momentan radioaktiv strålning (under ca l sekund). Sker explo-sionen i markytan uppkommer yt-terligare en effekt. Vid en dylik låghöjdsdetonation kommer radio-aktiva ämnen att häfta vid

partik-lar från marken. En del av dessa

partiklar bildar en beläggning

runt detonationsplatsen

(närbe-läggning). Andra förs med atom-molnet till höga höjder och sprids sedan med vindarna. De tyngsta partiklarna faller ned nära detona-tionsplatsen och ökar närbelägg-ningen, medan det lättare stoftet hinner föras bort från detonations-platsen innan det faller ned på marken (fjärrbeläggning). Detta nedfall, som vid en vätebombs-explosion kan beröra mycket stora områden, bildar en radiakbelägg-ning, varifrån farlig strålning ut-går. Atombombsexplosioner ökar också luftens radioaktivitet. Åtgär-der i anledning av denna senare effekt ligger utanför civilförsvarets verksamhetsområde.

Den momentana strålningen upp-står endast i orter, där explosioner ägt rum. Fara för sådan strålning kan därför beräknas föreligga en-dast i orter, som bedömas kunna bli anfallna med atombomber. Den kvardröjande radioaktiviteten där-emot kan beröra varje del av lan-det. Den radioaktiva strålningen avtar om den måste passera massa. Om mellan den enskilde och explo-sionen finns tillräcklig massa, så hejdas den radioaktiva strålningen och ett effektivt skydd har upp-nåtts. Normalskyddsrum och star-kare skyddsrum ger ett mycket gott skydd mot radioaktiv strålning. Men även enklare skyddsrum så-som tätade källare (radiakskydds-rum) ger ett godtagbart skydd.

skyddsrum är alltså den väsentliga civilförsvarsåtgärd, varmed faran från radioaktiv strålning mötes. Denna skyddsmetod förutsätter att varning för anfall kan ges eller att människorna bor i skyddsrum. I de orter, som kan bedömas bli ut-satta för atombomber, kan var-ning ej med säkerhet påräknas för direkta anfall. De som bor i dessa orter måste därför ha tillgång till ett tillräckligt skyddsrumsbestånd, där de skall - mer eller mindre permanent - kunna uppehålla sig för vila och sömn.

Annorlunda är det på landsbyg-den eller andra områlandsbyg-den, över vilka explosioner ej ägt rum. I allmän-het kommer det att ta en eller flera timmar innan den radioaktiva be-läggningen når dessa områden. Det blir således möjligt att varna civil-befolkningen. För detta ändamål krävs ett varningssystem. Detta måste bygga på uppgifter om bom-bernas storlek, detonationsplats och detonationshöjd samt på metere-ologiska informationer om vind-riktning och vindhastighet. Med hjälp av dessa uppgifter och infor-mationer kan det beräknas var och när en radioaktiv fjärrbeläggning kan väntas och varning härför ut-färdas. På samma sätt som i de direkt anfallna orterna måste inom områden, där radioaktiv fjärrbe-läggning kan uppstå, skyddsrum finnas att tillgå. Finns ej radiak-skyddsrum eller kan farlig strål-ning väntas komma att pågå under lång tid, kan det bli nödvändigt att 12-593443 Svensk Tidskrift H. 3 1959

155

flytta människor till andra mindre farliga platser.

Områden, som fått radioaktiv be-läggning, måste kunna närmare lo-kaliseras. styrkan och intensiteten i strålningen måste kunna mätas. För dessa ändamål skall inom ci-vilförsvaret upprättas särskilda en-heter, försedda bl. a. med erforder-liga mätinstrument. Det är vidare värdefullt att i viss omfattning kunna sanera områden, materiel och människor, vid vilka radioak-tiva partiklar häftat. slutligen måste människor som blivit bestrå-lade, ges erforderlig sjukvård. Dy-lik behandling ankommer emeller-tid i princip ej på civilförsvaret utan på den allmänna civila sjuk-vården.

Det aktuella läget ifråga om ra-diakskydd kännetecknas av att skyddsrum finns i betydande mängd på orter, där fara för mo-mentan strålning föreligger, att på andra orter och inom andra om-råden, särskilt på landsbygden, skyddsrum i stor utsträckning sak-nas samt att en personell och ma-teriell organisation för varning, in-dikering och sanering håller på att utformas.

Bevakning

Civilförsvaret har enligt nuva-rande bestämmelser till uppgift att bevaka civila anläggningar mot spioneri och sabotage (markbe-vakning). För detta ändamål (samt för ordningshållning i samband med civilförsvarets övriga

verk-156

samhet) organiseras en

bevak-ningskår. Denna erhåller krigsmås-sig utrustning och är sålunda be-väpnad. Ur folkrättslig synpunkt är i krigstid medlemmarna i kåren krigsmän och lyder under krigs-lagarna.

Bevakningskåren är i dag utbil-dad och utrustad för sina uppgifter och har hög utryckningsberedskap.

Den skadeavhjälpande verksamheten Uppgiften för den skadeavhjäl-pande verksamheten är att efter ett anfall rädda innestängda männi-skor, att ge första hjälp åt skadade och att transportera dem, som är i behov därav till sjukhus, att till-fälligt ta hand om hemlösa, att be-gränsa och släcka bränder samt att i övrigt vara verksam för att rädda människoliv och hindra materiell förstörelse i samband med anfallet. För att kunna fullgöra sin verk-samhet måste civilförsvaret upp-rätta enheter av skilda slag i en personell organisation. I samband med organisationens anpassning till det moderna krigets krav har viss omorganisation föreslagits av den nuvarande organisationen. Re-dan innan förslagen framlagts har emellertid successivt förändringar genomförts av samma slag, som förslagen avser, utan att en slutlig

anpassning ännu kunnat ske.

Frågan om denna slutliga utform-ning av organisationen skall före-läggas 1959 års riksdag. I det föl-jande redovisas organisationen

så-dan den antages bli fastställd inom den närmaste tiden.

Det skall för varje ort, mot vil-ken anfall kan väntas, finnas en lokal skadeavhjälpande organisa-tion. Huvuddelen därav benämnes allmänt civilförsvar och är avsedd för orten i dess helhet; en annan del, verkskyddet, uppsättes i första hand till skydd för industrier och liknande företag. Som komplement till det lokala civilförsvaret skall re-gionala undsättningskårer organi-seras. Den lokala organisationen skall vara tillräckligt stark för att under de första timmarna efter ett anfall kunna göra en effektiv in-sats. Det är under dessa första tim-mar, som det största resultatet kan nås av räddningsverksamheten. Det regionala civilförsvaret skall kunna

avlösa och förstärka det lokala

ci-vilförsvaret och bör betraktas som en strategisk reserv.

Det lokala allmänna civilförsva-ret skall utgöras av sex kårer: led-ningskåren, bevalmingskåren, be-redskapsbrandkåren, räddningsl{å-ren, sjukvårdskåren och skydds-kåren. Deras samlade personal-styrka beräknas till ca 210 000 per-soner.

Ledningskåren skall handha den taktiska ledningen av enheterna samt ansvara för deras försörjning. Bevakningskåren skall (vid sidan av de förut angivna bevaknings-uppgifterna) ansvara för avspärr-ningar, trafikdirigering och andra

ordningsuppgifter.

släcka eld samt avpatrullera ut-rymda områden för att där snabbt kunna ingripa mot brand.

Räddningskåren blir kärnan i organisationen och skall kunna röja väg till rasplatser och rädda innestängda. sjukvårdskåren skall ge första hjälp och transportera skadade som behöver kvalificerad vård till sjukhus.

skyddskåren skall indikera gas och radioaktiv strålning samt ut-föra viss sanering. Den skall också tillfälligt ta hand om hemlösa och kunna ordna utspisning.

Slutligen skall det lokala all-männa civilförsvarets samlade styr-kor med smärre undantag med-verka vid genomförandet av utrym-ning.

Det lokala allmänna civilförsva-ret rekryteras i huvudsak med ci-vilförsvarsplikt. Dess enheter skall för att kunna snabbt ingripa ha hög utryckningsberedskap, vilket innebär krav på kasernering, samt vara välutbildade och välutrustade. De skall till sin huvuddel förläggas i respektive orts yttre områden och därför vara rörliga, dvs. motorise-rade. Vissa andra delar av det lo-kala allmänna civilförsvaret måste utgångsgrupperas inne i orterna för att utan tidsutdräkt kunna in-gripa efter ett anfall. En på så sätt uppbyggd rörlig och effektiv orga-nisation kan möjliggöra en snabb ömsesidig hjälp närbelägna orter emellan.

Även det lokala verkskyddet skall - där så med hänsyn till

ve-157

derbörande företags storlek och all-männa struktur är lämpligt - or-ganiseras på kårer. Varje företag har sitt verkskydd. Den samlade personalstyrkan i verkskyddet upp-går till ca l 00 000 personer. Ä ven verkskyddspersonalen rekryteras med civilförsvarsplikt. Varje skydd ledes direkt av en verk-skyddsledare, som i sin tur står under civilförsvarschefens befäl.

Det regionala civilförsvaret skall omfatta 16-20 undsättningskårer med en sammanlagd personal-styrka av 10 000 personer. Kårerna skall fullgöra räddnings- och eld-släckningsuppgifter. Varje kår skall i enlighet härmed innehålla rädd-nings- och eldsläckningsenheter samt vissa hjälpförband. Kårerna utgångsgrupperas i landets befolk-ningsrikaste delar, 3-5 mil från de tätorter, som kårerna i första hand skall betjäna. De byggas i allt vä-sentligt upp med värnpliktig per-sonal, vilken skall ha fullgod ut-bildning och utrustning.

Ingen del av den skadeavhjäl-pande organisationen är organise-rad i fred med undantag för till-fälligt sammansatta utbildningsav-delningar. Först vid intagandet av beredskap organiseras de olika en-heterna. Till kompensation av detta förhållande och för att åstad-komma en lätt gripbar och på civil-försvarsverksamhet starkt inrik-tad befälskader, skall en reserv-officersinstitution av samma slag som hos krigsmakten upprättas för

158

civilförsvarets del. Den beräknas komma att omfatta ca l 500 offi-cerare. Det är icke osannolikt att civilförsvaret blir den försvarsgren, som först av alla måste möta ett fientligt angrepp. Därför krävs en hög inställelse- och mobiliserings-beredskap. Detta innebär att om-fattande förberedelseåtgärder måste vara vidtagna redan i fred. Perso-nalen måste vara utbildad, mate-rielen finnas lagerhållen och lätt tillgänglig.

Det aktuella läget för den skade-avhjälpande organisationen kan anges på följande sätt. Erforderlig personal finns för det lokala civil-försvaret. Denna personal är helt eller delvis utbildad. Betydande materielbrister finns dock. Dessa kan värdemässigt uppskattas till ca 170 miljoner kronor. Uppbygg-naden av det regionala civilförsva-ret har ännu ej påbörjats.

Civilförsvarsplikten

Civilförsvarsplikten innebär att varje svensk man och kvinna är lagligen skyldig att mellan 16 och 65 år tjänstgöra i civilförsvaret. De, som tillhör krigsmakten, får ej uttagas till tjänstgöring i civilför-svaret, om därigenom deras tjänst-göring i krigsmakten hindras. Ci-vilförsvarsplikten gäller både fred och beredskap. I fred är den dock begränsad. Endast de, som inskri-vas i civilförsvaret och skall un-dergå utbildning, är skyldiga att tjänstgöra under fred.

Tjänstgö-ringstiden är beroende på det mått av utbildning, som erfordras. Un-der beredskap är alla skyldiga att tjänstgöra i den omfattning, som beredskapen kräver.

Civilförsvarets sättande på krigsfot Civilförsvaret har tre bered-skapsgrader.

Beredskapsgrad III (lägsta be-redskapsgraden) innebär, att civil-försvaret i materiellt hänseende hålls i full beredskap samt att per-sonal inkallas bl. a. för bevakning och alarmering. Den materiella be-redskapen innebär bl. a. att fordon tas i anspråk samt att materiel an-skaffas och fördelas efter avsedd krigsanvändning. Erforderlig kom-plettering av personalens utbild-ning påbörjas.

Beredskapsgrad II (mellersta be-redskapsgraden) innebär utöver beredskapsgrad III att omkring en tredjedel av den personal i all-männa civilförsvaret, som under högsta beredskap skall kunna helt tas i anspråk, inkallas. För tjänst-göring vid verkskydd kan brand-tjänstepersonal inkallas.

Beredskapsgrad I (högsta civil-försvarsberedskap) innebär att or-ganisationen hålles i full bered-skap.

De olika beredskapsgraderna in-tas på särskild order. Man strävar därvid efter att successivt öka be-redskapen. Ett önskemål är också, att den lägsta beredskapsgraden intas så långt före krigstillstånd

som möjligt med hänsyn till den tid, som erfordras för att genom-föra det materiella utrustningsar-betet och utbildningen.

Vid beredskapslarm intar civil-försvaret automatiskt den högsta beredskapsgraden.

Vid beredskapstillständ intar ci-vilförsvaret automatiskt den lägsta beredskapsgraden.

Krigsorganisering. Civilförsva-rets materiel finns i länsförräd (3

a

bered-skapsförpackad och upplagd i en-heter för varje inställelse- eller ut-rustningsplats, som skall organise-ras ute i orterna. Härigenom kan materielen snabbt avhämtas och föras till de nämnda platserna.

Inskriven personal är tilldelad krigsplaceringsorder på vilken är angivet, att vederbörande efter kal-lelse eller vid beredskapslarm skall inställa sig på i ordern angiven

plats (ofta tillika

utrustnings-plats).

Civilförsvarets ledning och territori-ella indelning

Den centrala ledningen av

civil-försvaret utövas under Kungl.

Maj: t av civilförsvarsstyrelsen,

som är ett centralt ämbetsverk med en generaldirektör som chef. Till ämbetsverket är knuten en militär-assistent för samverkan med för-svarsstaben och andra centrala

militära myndigheter. styrelsen

äger att direkt till länsstyrelse ut-färda föreskrifter angående civil-försvaret.

159 Den regionala ledningen inom lä-net utövas under såväl krig som fred av länsstyrelsen.

I krig finns en instans mellan ci-vilförsvarsstyrelsen och länsstyrel-serna, nämligen civilbefälhavarna. Dessa (utsedda i fred) har att verka för samordning av samtliga civila försvarsåtgärder inom ett större område, civilområdet (civo), samt samverka med militärbefäl-havarna. Civilområdena samman-faller i stort med militärområdena. Västerbottens och Norrbottens län

samt Gotland ingår icke i något

civilområde. Till civilbefälhavare utses en av landshövdingarna i län, som ingår i civilområdet. Till sitt förfogande har civilbefälhavaren ett kansli. Ärenden angående försvar handläggs där på en civil-försvarssektion. l fred finns endast en föredragande för civilbefälhava-rens samtliga krigsplanläggnings-ärenden.

Länen är indelade i

civilförsvars-områden - det skall finnas ca l 00

områden i riket. Den lokala led-ningen i krig utövas inom varje civilförsvarsområde av en

civilför-svarschef. Fredsadministrationen

skall däremot vara koncentrerad till länsstyrelsen, men civilför-svarschef utses redan under fred för att kunna utbildas och förbere-das för krigsarbetet. Till civilför-svarschef utses i regel någon av polischeferna inom området.

För krigsverksamheten kommer varje civilförsvarsområde eller dist-rikt att indelas i basområden under

-160

en basområdesbefälhavare med

stab, som skall ansvara för bl. a. civilförsvarsenheternas förläggning och underhåll.

Civilförsvarets ekonomi

skapandet och vidmakthållandet av civilförsvaret är en angelägen-het, som åvilar både stat, kommu-ner och enskilda. Frågan om kost-nads- och ansvarsfördelningen mel-lan dessa tre parter har under årens lopp lösts på skiftande sätt.

Enligt nuvarande bestämmelser

fördelar sig kostnader och ansvar efter i stort sett följande grunder. Det ekonomiska ansvaret för

verkskyddet åvilar i huvudsak

ägare eller innehavare av byggnad eller anläggning.

Huvudparten av kostnaderna för civilförsvaret i övrigt skall bestri-das av staten. Hit hör främst kost-nader för administration, utbild-ning och materielanskaffutbild-ning.

För kommunerna stadgas all-mänt, att de genom sina myndig-heter skall lämna civilförsvars-chef biträde i sådana frågor

rö-rande civilförsvaret, som har sam-band med de särskilda kommunala

myndigheternas

verksamhetsom-råden. Härjämte föreskrivs att de skall ställa till förfogande de kom-munala organ, som ingår i eller kring vilka civilförsvaret uppbyggs, nämligen brandkåren, delar av po-liskåren och tekniska verk såsom gatukontor och reparationsavdel-ningar. Vidare åligger det kommu-nerna att med statsbidrag bygga allmänna skyddsrum och anordna andra byggnadstekniska skyddsåt-gärder.

Civilförsvarsstyrelsen har beräk-nat statens kostnader för ett effek-tivt och funktionsdugligt civilför-svar till ca 100 miljoner kronor per år under en 10-årig uppbyggnads-tid. En parlamentarisk utredning,

1953 års civilförsvarsutredning,

som nyligen avgivit sitt slutbetän-kande, har beräknat motsvarande årskostnader till 76 miljoner kro-nor. Den nuvarande tilldelningen av statsmedel på driftsbudgeten (budgetåret 1958f59) för civilför-svaret uppgår till 26 miljoner kro-nor.