Nordisk Tidskrift för vetenskap, konst och industri utgiver under 2005 sin hundratjugo-åttonde årgång, den åttioförsta i den nya serien som i samarbete med föreningarna Norden begyntes 1925. Tidskriften vill liksom hittills framför allt ställa sina krafter i det nordiska kulturutbytets tjänst. Särskilt vill tidskriften uppmärksamma frågor och ämnen som direkt hänför sig till de nordiska folkens gemenskap. Enligt Letterstedtska föreningens grundstadgar sysselsätter den sig ej med politiska frågor.
Letterstedtska föreningens och Nordisk Tidskrifts hemsida: www.letterstedtska.org
Litteraturanmälningarna består av årsöversikter omfattande ett urval av böcker på skilda områden, som kan anses ha nordiskt intresse. Krönikan om nordiskt samarbete kommer att fortsättas. Under rubriken För egen räkning kommer personligt hållna inlägg om nordiska samarbetsideologiska spörsmål att publiceras.
Tidskriften utkommer med fyra nummer. Prenumerationspriset inom Norden för 2005 är 250 kr, lösnummerpriset är 65 kr.
Prenumeration för 2005 sker enklast genom insättande av 250 kr på plusgirokonto nr 40 91 95-5. Nordisk Tidskrift för vetenskap, konst och industri, c/o Blidberg, SE-179 75 Skå. Prenumeration kan även tecknas i bokhandeln.
För medlemmar av föreningarna Norden gäller dock, att dessa genom hänvändelse direkt till redaktionen kan erhålla tidskriften till nedsatt pris.
Tidskriften distribueras i samarbete med svenska Föreningen Norden, Hantverkargatan 33, 112 21 Stockholm. Tel 08-506 113 00. Äldre årgångar kan rekvireras från redaktionen. Redaktionen:
Nordisk Tidskrift, Box 22333, SE-104 22 Stockholm. Telefontid fredagar 10–12. Besöksadress: c/o Föreningen Norden, Hantverkargatan 33, 2 tr, Stockholm. Telefon 08-654 75 70, telefax 08-654 75 72.
E-post: info@letterstedtska.org Huvudredaktör och ansvarig utgivare:
Fil. kand. Claes Wiklund, Skillingagatan 38 A, SE-646 32 Gnesta. Tel 0158-137 89 (bostaden) eller personsökare 0740-25 58 42. E-post: info@letterstedtska.org
Dansk redaktör:
Dr. Phil. Henrik Wivel, Engbakken 26, DK-2830 Virum. Tel 33 75 75 75. E-post: hw@weekendavisen.dk
Finländsk redaktör:
Pol. mag. Guy Lindström, Dalvägen 3 A 4, FIN-02700 Grankulla. Tel 09-505 29 74. E-post: guylindstrom@yahoo.com
Isländsk redaktör:
Jur. kand. Snjólaug Ólafsdóttir, Vesturbrún 36, IS-102 Reykjavik. Tel 5-45 84 62. E-post: snjolaug.olafsdottir@for.stjr.is
Norsk redaktör:
Professor Hans H. Skei, Solbergliveien 27, NO-0671 Oslo. Tel 22-85 4145. E-post: h.h.skei@inl.uio.no
NORDISK
TIDSKRIFT
2005 – HÄFTE 2
FÖR VETENSKAP, KONST OCH INDUSTRI
UTGIVEN AV LETTERSTEDTSKA FÖRENINGEN
●
Politik och ekonomi i Norden 2004
●
Åländsk politik 2002-2005
●
Det nya Norden – före eller efter Napoleon?
●
Intervju med Jón Sigurðsson
●
Åke Landqvist om NORDBAR
STOCKHOLM
Ny serie i samarbete med Föreningarna Norden
INNEHÅLL
Artiklar
Norden år 2004. Claes Wiklund. . . . 105
Et år i venteværelset. Dansk politik og økonomi 2004. Arne Hardis.. . . 109
Turbulens kring säkerhetspolitiken. Finland år 2004. Jan-Anders Ekström. . . 117
EU och regeringsthriller. Åländsk politik 2002-2005. Hasse Svensson.. . . 129
Politik på Island 2004. Arna Schram. . . 135
Et avgjørende mellomår. Norsk politikk i 2004/2005. Harald Stanghelle. . . 145
Sverige 2004. Tidig valstart och uselt EU-val. Anders Wettergren. . . 153
Det nya Norden – Före eller efter Napoleon? Harald Gustafsson. . . 161
NT-intervju med NIB-chefen Jón Sigur∂sson. Nordisk bankman öppen för världens vindar. Henrik Wilén. . . 169
* * * För egen räkning och nordisk krönika NORDBAR. Ett försök att mäta nordisk integration. Åke Landqvist. . . 173
Krönika om nordiskt samarbete. Anders Ljunggren. . . 177
* * * Kring böcker och människor En uppsalaprofessor ser tillbaka. Ingrid Elam. . . 181
Kvinnliga pionjärer på Fogelstad. Ying Toijer-Nilsson. .. . . 182
Farväl till Kekkonen. Henrik Helenius. . . 183
Tikkanen hade vernissage varje dag. Gustaf Widén.. . . 185
En flyktning krysser sitt spor. Kolbjørn Skaare. . . 187
Magtens mænd i Danmark. Arne Hardis. . . 188
Tre aspekter av Linné. Leif Feltenius. . . . 191
Finland och Sverige i EU. Claes Wiklund. . . 193
Norden måste möta nya utmaningar. Olof Kleberg. . . 196
Sammanfattning. . . . 198
ISSN 0029-1501 VTT Grafiska Vimmerby
105
CLAES WIKLUND
NORDEN ÅR 2004
Medarbetare i årets andra temanummer
Det första numret i Nordisk Tidskrifts 128:e årgång hade unionsupplösningen 1905 som självklart tema. Lika givet är att tidskriftens andra nummer ägnas åt den politiska och ekonomiska utvecklingen i Norden under det föregående året. Det blir det 22:a temanumret i sitt slag.
En ny politisk skribent presenteras. Det är Hasse Svensson som varit chef-redaktör under en följd av år för Ålands båda dagstidningar. Han har även representerat Åland i Nordiska rådet samt varit ordförande i Föreningen Norden. Hasse Svensson skriver om de tre senaste årens politik på Åland.
Arne Hardis, politisk redaktör på veckoutgivna Weekendavisen, tar för
fjär-de gången temperaturen på fjär-det politiska skeenfjär-det i Danmark. Dagstidnings-kollegan Jan-Anders Ekström på Hufvudstadsbladet, som är den största svenskspråkiga dagstidningen i Finland, är inne på sin tionde politiska över-sikt. Arna Schram som i sin dagliga gärning följer isländsk politik för Mor-gunblaðiðs räkning skriver sin andra isländska krönika.
Harald Stanghelle på norska Aftenposten debuterade som norsk politisk
krönikeskrivare i NT förra året. Han återkommer nu med en betraktelse om förutsättningarna inför höstens stortingsval. Anders Wettergren är andreredak-tör på Göteborgs-Posten. Hans svenska politiska översikt är den andra i ord-ningen.
Den politiska tecknarstaben är intakt sedan förra året. Det betyder att Jens
Hage, som tecknar för Berlingske Tidende, har fångat danska politiker i sin
skrattspegel. Wilfred Hildonen karikerar finländska politiker i Hufvudstads-bladet. Sigmund gisslar isländska politiker med sitt ritstift i Morgunblaðið. Inge
Grødum gör sak samma i Aftenposten. Liksom förra året delar Riber Hansson
och Kjell Nilsson-Mäki på det svenska tecknaruppdraget. NT:s läsare önskas god läsning – och gärna ett gott skratt.
Nationella val av olika slag
Island hade presidentval under 2004. Ólafur Ragnar Grímsson omvaldes för en tredje mandatperiod i juni månad. Hans två motkandidater var i det när-maste helt chanslösa. Stora stridigheter uppstod mellan regeringen och presi-denten om den nya isländska massmedielagen som presipresi-denten vägrade att ratificera.
I Finland hölls kommunalval i oktober. Socialdemokraterna fick då re-vansch efter nederlaget i sommarens EU-val. Centerpartiet blev tvåa och sam-lingspartiet trea i storleksordningen. För centerpartiet innebar kommunalvalet
106 Claes Wiklund
en viss tillbakagång jämfört med 2003 års riksdagsval. För samlingspartiet var förhållandet det omvända.
Åland hade lagtingsval hösten 2004. Efter olika komplicerade turer lämna-de lantrålämna-det Roger Nordlund in sin avskedsansökan i början av lämna-december. Strax före jul blev det dock klart med en ny koalition med centerpartisten Nordlund som lantråd. Socialdemokrater och frisinnade blev hans och cen-terns samarbetspartners.
Ett i förtid utlyst danskt folketingsval i början av år 2005 ledde till att koa-litionen mellan venstre och de konservativa bestod väljarprovet. Med stöd av det högerinriktade Dansk Folkeparti regerar Anders Fogh Rasmussen vidare som regeringschef. Det är första gången som en statsminister från venstre får fortsätta efter ett folketingsval. Det misslyckades Anders Fogh Rasmussens företrädare – som statsministrar och venstreledare – Erik Eriksen med 1953 och Poul Hartling år 1975.
Taburettbyten och regeringsombildningar
Efter sommaren genomförde Anders Fogh Rasmussen en medialt rätt upp-märksammad regeringsombildning. Ett nytt ministerium för konsument- och familjefrågor inrättades med Henriette Kjær som statsråd. Den från massme-dierna välkända Connie Hedegaard blev miljöminister och nordisk samarbets-minister. Båda är konservativa politiker.
När Framstegspartiet och Självständighetspartiet bestämde sig för att fort-sätta att regera ihop efter alltingsvalet på våren 2003 ingick det i överenskom-melsen att Davíð Oddsson skulle avgå som statsminister efter tretton år. Så skedde också i början av hösten 2004 då utrikesminister Halldór Ásgrímsson bytte plats med statsminister Davíð Oddsson. Framstegspartiets Siv Fridleifs-dóttir fick lämna ifrån sig miljöministerposten till Självständighetspartiets Sig-riður Anna Þordardóttir. Fem av den isländska koalitionsregeringens ministrar kommer från Framstegspartiet och sju från Självständighetspartiet.
Även Göran Persson genomförde en regeringsrockad efter sommarstiltjen. Socialminister Lars Engqvist fick vikariera som statsminister medan Göran Persson återhämtade sig efter sin höftledsoperation. Därefter lämnade Eng-qvist regeringen för en landshövdingepost. In i regeringen trädde i stället Ylva Johansson som socialminister. Statsministerns uppåtsträvande favorit Pär Nuder blev finansminister efter Bosse Ringholm som blev vice statsminister. Från riksdagen hämtades Sven-Erik Österberg till finansdepartementet. Två statsråd som fick kliva av var Gunnar Lund och Lars-Erik Lövdén. Flera andra departement fick nya chefer. De satt dock redan i regeringen.
Partiledare som kommer och går
Norden år 2004 107 smärtsamma valförlusten för socialdemokraterna medförde att Mogens Lyk-ketoft klev av som partiordförande trots att han bara suttit på posten i knappt tre år. Avgick gjorde även SF:s ledare Holger K. Nielsen.
I Finland blev det partiledarbyte en bit in på år 2005, då socialdemokrater-nas starke man, talmannen Paavo Lipponen avgick. Lipponen var statsminis-ter åtta år i följd under åren 1995 – 2003. Samlingspartiet nödgades byta par-tiledare sedan Ville Itälä insett det hopplösa i att komma igen efter förlustva-let 2003. Efterträdare blev Jyrki Katainen.
I Sverige, till slut, avgick Alf Svensson efter att ha lett sitt kristdemokratis-ka parti i hela 31 år. Det är den längsta tid någon suttit som partiledare i Sverige. Tage Erlander och Bertil Ohlin satt i 23 år som ledare för socialde-mokraterna respektive folkpartiet. Alf Svenssons efterföljare på partiledarpos-ten blev Göran Hägglund. Efter ett år av interimistiskt dubbelkommando efter Gudrun Schymans påtvingade partiledaravgång, blev Lars Ohly ny partileda-re för vänsterpartiet. Tillvaron blev inte lättapartileda-re för Ohly sedan Schyman läm-nat sitt parti för att bli politisk vilde i riksdagen.
EU-val och nordiska kommissionärer
Val till Europaparlamentet förrättades i juni månad i 25 medlemsländer. I Danmark hade socialdemokraterna toppat sin valsedel med fd statsministern Poul Nyrup Rasmussen. Det gav genast utdelning i form av två nya mandat. För statsminister Anders Fogh Rasmussens parti gick det sämre. Venstres för-lust blev två mandat. Andra förlorare i det danska europavalet blev EU-nega-tiva JuniBevægelsen och Folkebevægelsen mod EU. Valdeltagandet i Dan-mark var högre än genomsnittet i Europa.
I Finland lyckades centerpartiet och samlingspartiet bäst i EU- valet. De fick vardera fyra mandat medan socialdemokraterna fick nöja sig med tre. Valdeltagandet blev högre än förut – 41,1 procent.
Den största överraskningen i det svenska EU-valet var att nybildade Juni-listan blev tredje största parti efter socialdemokraterna och moderaterna. Junilistan fick hela tre mandat i sitt debutval. Valdeltagandet gick ned till 38 procent. Det är det sämsta någonsin i svensk politisk historia.
Två av tre nordiska EU-länder utsåg nya medlemmar i kommissionen. I Danmark avlöstes socialdemokraten Poul Nielson av venstres tidigare livsme-delsminister Mariann Fischer Boel. Finland satte allt på ett kort och lanserade den tidigare statsministern – och nuvarande talmannen – Paavo Lipponen som kommissionsordförande. Men portugisen José Manuel Barroso gick segrande ur striden. Eftersom Lipponen inte var intresserad av att vara menig medlem av kommissionen gick budet – efter en viss politisk dragkamp – till center-partiets Olli Rehn som fick hand om utvidgningsförhandlingarna. Mångårige socialdemokratiske EU-kommissionären Erkki Liikanen hade dessförinnan
108 Claes Wiklund
återvänt till Helsingfors för att bli chef för Finlands Bank.
Efter åtta år med socialdemokrater – Anita Gradin och Margot Wallström – på den prestigefyllda svenska EU-posten trodde nog en och annan att tiden var kommen för en borgerlig kommissionär. Men Göran Persson bestämde sig för att låta Margot Wallström fortsätta i Bryssel sedan han litet halvhjärtat hade erbjudit henne en post i regeringen. Wallström avancerade till förste vice ord-förande i kommissionen.
109
ARNE HARDIS
ET ÅR I VENTEVÆRELSET
Dansk politik og økonomi 2004
2004 var politisk set et tilløb. En opmarch til svaret på dansk politiks store spørgsmål efter årtusindeskiftet: Var det jordskredsagtige valg i 2001 en parentes, en fejltagelse, så at sige? Mens vi ventede på svaret, fik danskerne en mærkbar skattelettelse, Socialdemokratiet sco-rede årets eneste succes ved Europa-Parla-mentsvalget, regeringen blev lavet om, udlæn-dingepolitikken plagede oppositionen, det kom-munale danmarkskort blev tegnet om, og SF foretog et historisk skifte: det gamle EU-mod-standerparti erklærede sig endegyldigt som til-hænger af det europæiske samarbejde ved at sige ja til forfatningstraktaten.
Arne Hardis er politisk redaktør ved Week-endavisen.
I dansk politik er valgperioden fire år, men statsministeren nyder det privile-gium, at han kan opløse Folketinget og udskrive valg, når det passer ham. Og selv om statsminister Anders Fogh Rasmussen er erklæret tilhænger af at gøre arbejdet færdig, som han gerne siger, begynder det politiske system at spejde efter udsigten til et snarligt folketingsvalg, når halvdelen af valgperioden er vel overstået. I november 2004 kunne regeringen Anders Fogh Rasmussen fejre sin tre års fødselsdag, men allerede fra årets begyndelse viste stats-ministeren, at også han havde det forestående valg i tankerne.
Den liberalt-konservative VK-regering var kommet skidt ind i året; Socialdemokratiet var politisk i offensiven på grund af den stadig stigende ledighed, og regeringens forsikringer om, at opsvinget nok skulle komme i løbet af 2004, var ikke nogen effektiv medicin hverken på sløje meningsmå-linger eller syge beskæftigelsestal. I marts lagde regeringen derfor kursen brat om, levede pludselig op til regeringsgrundlagets forsigtige løfter om lavere skatter og præsenterede vælgerne for de første reelle skattelettelser i årtier. Den såkaldte forårspakke fremrykkede også offentlige investeringer for at støtte beskæftigelsen, men først og fremmest var filosofien bag pakken, at vi skulle forbrugsfeste os til opsvinget. Dels suspenderede regeringen en særlig pensionsopsparing på en procent af lønnen, dels fremrykkede den skattelettel-ser, der først skulle have set dagens lys det næste par år. Det betød nye skat-tekort til danskerne, hvor en typisk familie kunne regne med omkring 1000 kroner mere til forbrug om måneden.
110 Arne Hardis
Skattepakken blev båret hjem af regeringens faste partner siden valget i 2001 – Dansk Folkeparti, som Venstre og De Konservative havde et næsten gnidningsfrit samarbejde med i hele valgperioden. Det samarbejde var bygget op om skatte- og udlændingepolitikken: De tre partier har sammen ført en stram udlændingepolitik stort set i overensstemmelse med Dansk Folkepartis ønsker, hvad der har fået antallet af asylansøgere og familiesammenførte til at styrtdykke. På den anden side har Dansk Folkeparti accepteret regeringens skattestop, som låser skatter og afgifter fast. Denne accept har gjort Dansk Folkeparti til den eneste naturlige finanslovspartner, hvad der har gjort de årli-ge finanslovsforhandlinårli-ger til en temmelig forudsiårli-gelig forestilling. Her har Dansk Folkeparti taget sin støtte til skattestoppet betalt med milliardbeløb til partiets foretrukne vælgergruppe, de ikke så velstillede ældre.
VKO-flertallet var også ene om at stille deres mandater bag den storstilede reform af den kommunale struktur, der gennemføres i disse år. Arbejdet blev igangsat i 2004, og selv om indenrigsminister Lars Løkke Rasmussen (V) gjorde flere forsøg på at holde Socialdemokratiet og De Radikale ved for-handlingsbordet, var den politiske afstand for stor til, at der kom et bredt fler-tal bag. Reformen betyder, at de skatteudskrivende amter helt forsvinder og erstattes af en håndfuld regioner, som ikke selv må opkræve skat, og hvis væsentligste opgave bliver at drive sygehusvæsnet. Samtidig bliver kommu-nerne færre og større – fra godt 270 til omkring 100 – for at kunne overtage en række af de nedlagte amters tidligere opgaver.
Den socialdemokratiske modvilje mod det nye kommunale landkort skyld-tes især bekymring for, om reformen kan gennemføres, uden at det går ud over velfærdstilbuddene til de allersvageste grupper. Men der var også mere taktis-ke begrundelser: Mange i Socialdemokratiet mente, at frygten for kommunal-reformens konsekvenser ville kunne bruges i den forestående valgkamp, og de håbede fromt, at reformen ville udløse uro i Venstres kommunale bagland; mange Venstreborgmestre kunne jo se deres små kongedømmer forsvinde op i større enheder som følge af reformen.
Nyrup tilgivet
I juni var der som i resten af Europa valg til Europa-Parlamentet i Danmark, og det valg udviklede sig til Socialdemokratiets eneste reelle sejr i et ellers noget mistrøstigt 2004. Partiet stillede med valgets stærkeste liste: Den detro-niserede formand, tidligere statsminister Poul Nyrup Rasmussen, og den po-pulære tidligere socialminister Henrik Dam Kristensen. De tilhørte begge den tabende fløj, da Mogens Lykketoft blev ny formand i efteråret 2002, så både de selv og partiet så en fordel i at eksportere dem til Strasbourg og Bruxelles. I modsætning til Socialdemokratiet stillede Venstre ikke med nogen stem-mesluger, og valget udviklede sig på den baggrund til en hyldest til den
tidli-Et år i venteværelset 111 gere så udskældte Nyrup. Han scorede det højeste antal personlige stemmer nogensinde – flere end 400.000 satte kryds ved ham – og sikrede partiet en fremgang på to mandater til fem. Venstre tabte to og endte på tre, men de egentlige tabere var de to modstanderbevægelser, Folkebevægelsen mod EU og JuniBevægelsen, som henter deres legitimitet og deres økonomi ved de europæiske parlamentsvalg.
Folkebevægelsen gik moderat tilbage, men bevarede med nød og næppe sit enlige mandat, mens JuniBevægelsen kollapsede og gik fra 16 til 9 procent af stemmerne, hvad der kostede bevægelsen to af de tre mandater.
Den tilbagegang var lige ved at sende bevægelsen også i økonomisk konkurs – JuniBevægelsen havde i valgkampen brugt penge i tillid til, at de lukrative mandater siden kunne betale regningerne. Deres eneste trøst var måske, at stemmeprocenten i Danmark som i resten af Europa faldt og endte klart under 50 – så er begejstringen for det fælleseuropæiske projekt heller ikke større.
Modstanden mod unionen varetages nu nok så meget af højre- som af ven-strefløjen: de to centrum-venstre-orienterede bevægelser blev voldsomt svæk-ket, det EU-skeptiske SF fik valgt den stærkt EU-begejstrede Margrete Auken i stedet for den kritiske Pernille Frahm, mens Dansk Folkeparti bevarede sin enlige stemme, den tidligere socialdemokrat Mogens Camre.
Konventionerne
Sommeren 2004 bød også på et par andre emner med international vinkel, ja, de kan sammenfattes under den fælles overskrift Danmarks forhold til de internationale konventioner.
Den ene sag var en udløber af Danmarks deltagelse i Irakkrigen og den offent-lige debat i kølvandet på torturskandalen i Abu Ghraib-fængslet. De danske besættelsesstyrker har ikke været i nærheden af noget, der kan minde om ydmy-gelserne og perversiteterne i Abu Ghraib, sagen handler overordnet om, at kap-tajn Annemette Hommel og fire militærpolitisergenter ikke skal have behandlet irakiske fanger med ”respekt og værdighed”. Sagen handler med andre ord om brug af stærke skældsord, om fanger, som har siddet i anstrengende stillinger i halve og hele timer, om vand, som skal være dem nægtet.
Bagateller? Forsvarsminister Søren Gade (V) mente ikke, der måtte kunne sættes en finger på Danmarks vilje til at overholde konventioner, så han hjem-kaldte resolut hele ledelsen af den danske lejr i Camp Eden. Sagens rette sam-menhæng blev overladt til afklaring i det militære retssystem i 2005.
Den anden sag om Danmark og de internationale konventioner handler om flygtningekonventionerne, og her må man konstatere, at daværende integra-tionsminister Bertel Haarder (V) var noget mere tilbøjelig til at tilstå sig selv en fortolkningsmargin end kollegaen Søren Gade. Sommeren 2004 lærte dan-skerne pludselig et nyt navn at kende, Alvaro Gil-Robles, en hidtil ubekendt
112 Arne Hardis
spansk menneskeretsprofessor og kommissær for menneskerettigheder under Europarådet. Gil-Robles udarbejdede en rapport om den danske udlændinge-politik, og han fandt behov for adskillige ændringer. Blandt andet var Gil-Robles modstander af den såkaldte 24-årsregel, der forhindrer familiesam-menføring for folk under 24 år og er en af grundpillerne i den stramme dan-ske udlændingepolitik.
Den rapport udviklede sig til et problem, ikke for regeringen, som man måske skulle tro, men for oppositionen, der endnu engang udstillede sin dybe uenighed om udlændingepolitikken. Socialdemokratiet mente, det måtte være regeringens ansvar, at dansk lovgivning overholder konventionerne, den radi-kale leder, Marianne Jelved, mente, at Gil-Robles’ kritik måtte få regeringen til at lempe udlændingeloven – blandt andet skulle 24-årsreglen sættes helt ned til 18 år. Da Jelved tilmed gjorde kravet om lempelser ultimativt for del-tagelse i en fælles regering med Mogens Lykketoft, begyndte luften for alvor at gå ud af de socialdemokratiske meningsmålinger. Den radikale kurve var for opadgående, men fremgangen var kannibalistisk – den blev især til på bekostning af vennerne i oppositionen. Striden om Gil-Robles blev på den måde profetisk for, hvordan det senere kom til at gå under folketingsvalget.
Marianne Jelved trak siden noget i land, da det viste sig, at det hjemlige institut for menneskerettigheder ikke helt delte Gil-Robles syn på 24-årsreg-len, men udlændingespørgsmålet forblev et uløst problem for SR-alternativet resten af året. Jelved krævede lempelser, Lykketoft forsikrede i et forsøg på at hindre yderligere vælgerflugt, at de ikke ville komme.
Kampen om kvinderne
Efter sommerferien gennemførte Fogh en regeringsfornyelse, som især kom De Konservative til gavn, men som helt grundlæggende havde det formål at genoprette de kvindelige vælgeres tillid til regeringen. Der oprettedes i august et helt nyt Forbruger- og Familieministerium, som fik den tidligere socialmi-nister, Henriette Kjær (C), som minister. Nok så vigtigt var det, at De Konser-vative hentede sin unge veteran, journalisten og kommentatoren Connie Hedegaard, ind i politik igen. Hun havde været politisk håb helt tilbage til Poul Schlüters konservativt ledede regeringer i 1980erne, men var gået ud af politik for at hellige sig en karriere i medierne. Hun sagde efter 15 års pause fra poli-tik ja til en ministerpost og fik ansvaret for den konservative mærkesag miljø-et. Hun skubbede den ikke alt for populære Hans Christian Schmidt (V) fra Miljøministeriet over til det mindre mediestøjende Fødevareministerium.
Det var ventet, at integrationsminister Bertel Haarder (V) ved samme lej-lighed blev Danmarks nye EU-kommissær, han ville også gerne selv, men Fogh mente ikke at kunne undvære ham til den forestående valgkamp, så han måtte i stedet nøjes med at få sit ministerium udvidet som et prestigiøst
plas-Et år i venteværelset 113 ter på såret. Kommissær blev i stedet den hidtidige fødevareminister, Mariann Fischer Boel (V).
Den regeringsomdannelse blev en succes. Medierne tog godt imod den, vælgerne også, og de konservative meningsmålinger satte sig så meget i bevæ-gelse, at man begyndte at tale om Connie-effekten.
Holger og konen
Årets sidste store begivenhed var den omdannelse af SF fra EF-modstander-parti til egentlige tilhængere af EU, som har været mere end 15 år undervejs. Valget af Margrete Auken til Europa-Parlamentet på Pernille Frahms bekost-ning i juni gav et varsel om, hvad der var på vej. Efteråret 2004 satte partifor-mand Holger K. Nielsen så alt på et bræt og bad sine cirka 7000 medlemmer sige ja eller nej til EU's forfatningstraktat ved en urafstemning.
Holger K. Nielsen startede som formand som en af arkitektene bag det natio-nale EU-kompromis i 1993 nødvendiggjort af det danske nej til Maastricht-traktaten året før, men han gjorde op gennem 90erne ikke noget for at føre for-vandlingen fra nej- til ja-parti helt igennem. Forandringen er også farlig for et EU-splittet parti som SF, for hvem nej til Bruxelles har været en naturlig del af mange medlemmers politiske identitet, mens andre længe har betragtet nej-kul-turen som politisk antikveret. Faktisk kunne SF-formanden allerede i 1994 betale en af regningerne for det EU-pragmatiske nationale kompromis: Den nye kurs var den direkte anledning til, at Enhedslisten kunne passere spærre-grænsen og komme i Folketinget. Siden har SF sagt nej til Amsterdam-trakta-ten, ja til Nice-traktaten og nej til Euroen ved folkeafstemningen i 2000.
Den store gambling med urafstemningen viste sig at være klog. SF:erne sagde ja til forfatningstraktaten med næsten to tredjedels flertal, og Holger K. Nielsen har således med en tålmodighed, der har kostet mange allierede undervejs, ført den store europæiske arbejdsdeling på venstrefløjen igennem: Venstreorienterede, der er imod Unionen, kan stemme på Enhedslisten, til-hængere på SF.
Tilbage for SF bliver at finde et nyt slogan i stedet for det gamle fra Maastricht-traktaten i 1992, hvor partiet sagde nej under parolen ”Holger og konen sir nej til Unionen”. Nu siger partiet ja, og Holger er ikke formand mere – hans formandsstol holdt ikke til udfaldet af folketingsvalget i februar 2005.
Så sluttede 1973
Og så er vi omsider nået frem til afslutningen af det politiske år 2004, der faldt lidt skævt i forhold til kalenderåret: Tirsdag den 8. februar 2005 – dagen for det folketingsvalg, alle havde gået og ventet på i 2004.
Når Nordisk Tidskrifts deadline nu tillader det, giver det god mening af tage udfaldet af valget med, for det blev trods moderate mandatforskydninger
over-114 Arne Hardis
måde dramatisk for den tabende venstreside.
I Danmark sammenligner man altid med det såkaldte jordskredsvalg i 1973, når man skal udmåle dramatikken ved et valg. Det var dengang, Mogens Glistrup og Fremskridtspartiet stormede ind i Folketinget med 28 mandater sammen med fire andre helt nye (eller genkomne) partier: Centrum-Demokra-terne, Kristeligt Folkeparti, Kommunisterne og Retsforbundet. Tilsammen erobrede de fem nye partier 60 mandater, mens de fem gamle partier (Venstre, Socialdemokratiet, Konservative, Radikale, SF) alle gik kraftigt tilbage – især Socialdemokratiet, som dengang gik fra 70 til 46 mandater.
I den forstand betød valget i februar 2005 den endelige opgørelse med 1973-jordskreddet. Nu er omsider alle de fem nye fra dengang væk. Frem-skridtspartiet stillede slet ikke op, Centrum-Demokraterne prøvede for for-mentlig sidste gang under Mimi Jakobsens ledelse, men klarede igen ikke spærregrænsen på 2 procent, DKP er for længst gået op i Enhedslisten, Rets-forbundet forsvandt for over 20 år siden ud i mørket, og denne gang gik det så også ud over Kristeligt Folkeparti, hvem det ikke hjalp at have skiftet formand og navn til Kristendemokraterne; med kun 58.000 stemmer klarede partileder Marianne Karlsmose ikke pynten.
Det er interessant at konstatere, hvad der er sket med mandaterne siden da. Fire af de fem gamle partier har i dag stort set samme mandattal, som de fik i 1973 – Socialdemokratiet (47 i dag/46 i 1973) Radikale (17/20), Konservative (18/16) og SF (11/11). Det er naturligvis især katastrofalt for Socialdemokra-tiet, som blødte mest i 1973. Venstre er til gengæld mere end fordoblet (52/22) i perioden, mens Dansk Folkeparti har næsten lige så mange mandater, som udspringet Fremskridtspartiet fik dengang (24/28). Med andre ord: Kaos i 1973, som strittede i alle retninger, er transformeret i samme stabile retning, næsten alle de 60 oprørske mandater fra dengang er efter 30 år elimineret og opsuget af den nye alliance mellem Anders Fogh Rasmussen og Pia Kjærs-gaard! Kun Enhedslistens 6 mandater falder uden for billedet.
Derfor tåler valget 8. februar også på en måde sammenligning med 1973-valget i dramatik, men det skal sammenholdes med 2001-1973-valget, før man rig-tig kan se billedet. 2005-valget bekræftede systemskiftet i 2001, hvor midten mistede magten, Venstre blev større end Socialdemokratiet, og Danmark kunne regeres – og blev det – alene med et flertal ”til højre”. 2005-valgets egentlige budskab var, at 2001 ingen undtagelse var: Venstre tabte to manda-ter til De Konservative og to til Dansk Folkeparti, men er fortsat større end Socialdemokratiet. Der er fortsat et rent flertal til højre. Dansk Folkeparti kunne ikke alene godt holde til at føre realpolitik – partiet blev belønnet af sine vælgere for det. De Radikale har fortsat ingen indflydelse, selv om parti-et fik sit flotteste valg i årtier: fra 9 til 17 mandater. De mandater rækker ikke til et flertal med regeringen, så partiet får fire år mere i venteværelset.
Et år i venteværelset 115 Valget bekræftede således, hvad enhver kunne se allerede under sommerens ophedede debat om Gil-Robles og konventionerne: de Radikale kunne høste mandater på en markant liberal udlændingepolitik, men det var en kannibalis-tisk fremgang, som især lænsede Socialdemokratiet for stemmer. Venstreflø-jen (Socialdemokratiet, SF og Enhedslisten) er nu gået voldsomt tilbage ved de to seneste valg, selv om Enhedslisten brød mønstret og gik to mandater frem denne gang, og valget efterlod både Socialdemokratiet og SF uden ledel-se og orientering.
Mogens Lykketoft gik af allerede på valgaftenen, Holger K. Nielsen dagen efter. Begge overlod det til partiets menige medlemmer at finde ud af, hvem der skal finde en vej ud af mørket.
116
JAN-ANDERS EKSTRÖM
TURBULENS KRING SÄKERHETSPOLITIKEN
Finland år 2004
Slutet av år 2004 och de första månaderna av år 2005 avslöjade en tilltagande oenighet i finsk politik om landets säkerhetspolitiska grundlin-je. Mera konkret handlade det nu om den gam-la alliansfriheten och hur man bör se på den efter det att det inom EU fattats beslut om snabbinsatsstyrkor och gemensam uppslutning till försvar för medlemsland som utsatts för angrepp. Riksdagen stannade efter omröstning för att Finland fortfarande är militärt allians-fritt.
Debatten fortsatte i början av år 2005 då par-tierna började samla sig för nästa presidentval, som hålls i januari år 2006.
Artikelförfattaren är politisk redaktör vid Hufvudstadsbladet och tidigare långvarig kor-respondent i Finland för Svenska Dagbladet och Aftenposten.
I början av år 2004 hade Matti Vanhanens regering etablerat sig ordentligt efter litet inledande darrighet och samarbetet förflöt problemfritt mellan de tre rege-ringspartierna – centern, socialdemokraterna och svenska folkpartiet. Det dra-matiska statsministerskiftet i juni år 2003 då Anneli Jäätteenmäki tvingades avgå efter bara två månader till följd av fiffel med hemligstämplade handling-ar vhandling-ar ett passerat stadium frånsett en oavslutad rättsprocess mot henne själv.
Hon hade ju åtalats för uppvigling och medhjälp till brott mot tjänstemans tjänsteplikt. Det skulle hon ha gjort i och med att hon bett om och fått hem-ligstämplade dokument från president Tarja Halonens rådgivare Martti Manninen. De viktigaste dokumenten gällde tidigare statsministern Paavo Lipponens samtal om Irakkrisen med USA:s president George W. Bush i slu-tet av år 2002.
I mars dömde Helsingfors tingsrätt Martti Manninen till böter på totalt 3 600 euro för att han sänt sammanlagt 39 sekretessbelagda handlingar till dåvarande oppositionsledaren Jäätteenmäki. Däremot friade rätten Jäätteen-mäki. Att hon bett om att få hemligstämplade handlingar ansågs inte vara till-räckligt för att hon skulle kunna fällas för det som åtalet gällde.
Anmärkningsvärt var att rätten i utslaget ändå trodde mera på Manninens än på Jäätteenmäkis förklaringar till det skedda. Men för Jäätteenmäki var det
117 förstås en stor lättnad att hon åtminstone rent juridiskt blev frikänd.
Några månader senare fick den förra statsministern också politiskt en viss revansch. I valet till EU-parlamentet invaldes hon med det i särklass högsta personliga röstetalet – hela 149 034 röster.
Ledarkris och skifte till höger
Händelserna vid riksdagsvalet år 2003 fick på våren 2004 rätt dramatiska kon-sekvenser också inom det största oppositionspartiet, nationella samlingsparti-et. Partiordförande Ville Itälä kastade i början av mars in handduken och med-delade sin avgång. Han förlorade stort ”statsministervalet” mot centerns Anneli Jäätteenmäki och sdp:s Paavo Lipponen och opinionsmätningarna fort-satte envist med att visa katastrofalt låga sympatiandelar för samlingspartiet efter riksdagsvalet. När Itälä drog sina slutsatser var väljarstödet bara ca 16 procent mot över 20 procent när det var som bäst.
Itälä försökte driva en socialliberal linje – en mjukare politik än den som kännetecknade föregångaren Sauli Niinistö – men de konservativa väljarna tände aldrig riktigt på den.
I juni valde samlingspartiet ny ledare mellan hela sex kandidater. Länge tip-pades förra skiddrottningen Marjo Matikainen-Kallström avgå med segern. Hon slogs emellertid ut redan i den första omröstningen och valet föll till slut på bara 32-årige magistern och riksdagsmannen Jyrki Katainen. Han besegra-de i besegra-den avgöranbesegra-de omröstningen klart veteranriksdagsmannen Ilkka Kanerva, som satsat mycket hårt på att äntligen bli partiledare. Men partifolket föredrog alltså ett relativt nytt och fräscht ansikte.
Ville Itälä lyckades sedan i likhet med Anneli Jäätteenmäki vika sig en plats i EU-parlamentet. Där profilerade han sig snart som motståndare till Turkiets inträde i unionen.
Livligare EU-val
En vecka efter samlingspartiets partikongress var det val till EU-parlamentet och den nye partiledaren kunde gläda sig över att samlingspartiet blev störst. Samlingspartiet fick 23,7 procent av rösterna mot 23,3 för centern och 21,1 procent för socialdemokraterna. Segern berodde emellertid liksom fem år tidi-gare främst på att socialdemokraterna fortfarande hade stora svårigheter med att mobilisera sina väljare i just detta val. Sdp:s stora satsning på att öka man-datantalet från tre till fyra misslyckades trots att röstandelen växte sedan senast. Samlingspartiet och centern har fortsättningvis fyra mandat var i EU-parlamentet.
Med EU-utvidgningen och nya regler minskade Finlands platsantal i parla-mentet från 16 till 14 i det här valet. Kampen om platserna var alltså hård. När rösterna räknats visade det sig att det var de gröna och kristdemokraterna som 117 Jan-Anders Ekström
118
tappat mandat. De gröna hade tidigare två och fick nu bara ett, kd föll helt ur EU-parlamentet. Det lilla svenska folkpartiet lyckades däremot behålla sitt enda mandat.
Såtillvida blev det finländska valet till EU-parlamentet en framgång att val-deltagandet nu var klart större än år 1999 – 41,1 procent mot bara 31,4 pro-cent då.
Olli Rehn EU-kommissionär
Efter EU-valet stod regeringen Vanhanen inför uppgiften att utse en ny fin-ländsk medlem av EU-kommissionen. Finlands första kommissionär Erkki Liikanen, socialdemokrat, hade litet oväntat blivit utsedd till chefdirektör för Finlands Bank – landets centralbank. Den posten blev ledig då dess tidigare innehavare Matti Vanhala tvingades avgå på grund av allvarlig sjukdom.
Det återstod några månader av Prodi-kommissionens tid vid makten och det gällde i första hand att utse en ny kommissionär för denna korta tid. Samtidigt hade regeringen Vanhanen engagerat sig för att försöka få tidigare statsminis-tern Paavo Lipponen vald till ordförande för nästa EU-kommission.
Det visade sig snart att projektet Lipponen inte kunde föras i hamn. De kon-servativa hade ju blivit den största grupperingen i EU-parlamentet och det var redan av den orsaken ogörligt att få en socialdemokrat vald till kommissions-ordförande. Valet föll, som känt, på den konservativa portugisen José Manuel Barroso.
Efter det tackade Paavo Lipponen nej till den ledigblivande finländska kommissionärsposten. Det öppnade i sin tur för litet politiskt spel kring kom-missionärsnomineringen. Saken påverkades av att det inte bara handlade om att utse en ”snuttkommissionär”. Det blev raskt klart att samma person skulle bli Finlands representant även i Barrosos kommission.
Trots att centern sedan riksdagsvalet år 2003 var det största partiet gjorde socialdemokraterna först anspråk på att få behålla kommissionärsposten. Social- och hälsovårdsminister Sinikka Mönkäre kördes fram som sdp:s kan-didat. Centern och statsminister Matti Vanhanen stod emellertid på sig och socialdemokraterna slog till reträtt. Statsministerns ekonomisk-politiske råd-givare, filosofie doktor Olli Rehn – tidigare bland annat riksdagsledamot och medlem av Europaparlamentet – utsågs formellt enhälligt till Finlands repre-sentant i först Prodis och litet senare även i Barrosos kommission. I den nya kommissionen ansvarar Olli Rehn för utvidgningsförhandlingarna.
Sdp störst igen
I slutet av oktober fick de finländska väljarna igen säga sitt om de politiska konstellationerna, den här gången i ett kommunalval. Valet blev en framgång särskilt för socialdemokraterna, som nu återtog positionen som landets största
119 119 Jan-Anders Ekström
parti av centern. Sdp samlade 24,1 procent av rösterna och centern 22,8. I riks-dagsvalet år 2003 vann centern med 24,7 procent mot 24,5 för sdp.
Samlingspartiets nye ordförande Jyrki Katainen kunde också vara nöjd. Trenden från EU-valet bestod och partiet fick nu 21,8 procent mot bara 18,6 procent i riksdagsvalet. Katainen såg valresultatet som ”en stark ny start för samlingspartiet”.
Förutom centern hörde de gröna till förlorarna i det här valet. De förlorade positionen som näststörsta parti i Helsingfors till socialdemokraterna. Klart störst i huvudstaden är fortsättningsvis nationella samlingspartiet.
Redogörelse om försvaret
Men höstens främsta politiska debattämne blev regeringens nya försvars- och säkerhetspolitiska redogörelse med dess alltid lika intressanta positionsbe-stämningar. Sedan föregående redogörelse, som gavs år 2001, hade det före-kommit en ganska livlig debatt om särskilt Finlands framtida relationer till försvarsalliansen Nato, men på just den punkten var läget odramatiskt då redo-görelsen nu formulerades. Det var – särskilt i stöd av en fortsatt kompakt folk-opinion mot Natointräde – redan på förhand klart att det inte var aktuellt med någon ansökan om medlemskap.
Men det fanns andra intressanta frågor. Regeringen började med att ta ställ-ning till den segslitna tvistefrågan om när Finland skall ansluta sig till det så kallade Ottawa-avtalet om förbud mot infanteriminor. Finland hade lämnat sig utanför detta avtal till skillnad från de flesta andra EU-länder, eftersom för-svarsledningen fortsättningsvis betraktat dessa minor som en viktig kompo-nent i försvaret av landets långa östgräns.
Försvarsledningen ville vänta med skrotningen av infanteriminorna till ungefär år 2020, president Tarja Halonen och utrikesminister Erkki Tuomioja ville att Ottawa-avtalet skulle signeras redan år 2006. Deras främsta motive-ring var att den rådande situationen är besvärande för Finland internationellt. Regeringen Vanhanen stannade trots det för en ståndpunkt, som låg närma-re försvanärma-rets än pnärma-residentens och utrikesministerns. Enligt den undertecknar Finland Ottawa-avtalet år 2012 och minorna skall sedan vara avskaffade senast år 2016.
Också i övrigt präglades redogörelsen till stora delar av försiktig återhåll-samhet. Det konstaterades sålunda igen att Finland fortsättningsvis utvecklar sitt försvar som ett militärt alliansfritt land med siktet inställt på att det natio-nella försvaret skall vara trovärdigt.
Den omtalade ”Nato-optionen” bibehölls, men anmärkningsvärt försiktigt formulerad. Alternativet att ansöka om medlemskap i Nato kvarstår bara som ”en möjlighet”.
for-120 Turbulens kring säkerhetspolitiken 120 mulerade sig återhållsammare än en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp några månader tidigare. Den talade om Nato-medlemskapet som ett ”reellt alternativ”.
Mot denna försiktighet kontrasterade sedan formuleringarna om Finlands deltagande i EU:s försvars- och säkerhetsaktiviteter. Där ämnar man medver-ka fullt ut utan några som helst förbehåll.
Några månader senare var det klart att Finland kommer att medverka i två av EU:s snabbinsatsstyrkor. Den ena bildas tillsammans med Sverige, den andra med Tyskland och Holland.
Fortsatt alliansfrihet
Riksdagsbehandlingen av den försvars- och säkerhetspolitiska redogörelsen avslöjade sedan större åsiktsdifferenser än vad som varit vanligt när det hand-lat om dessa frågor. Oenighet förekom inte bara mellan partierna utan också mellan riksdagens utrikesutskott och försvarsutskottet.
Försvarsutskottet, som utformade det egentliga betänkandet om redogörel-sen, slöt till slut i allt väsentligt upp bakom regeringens linje. Utrikesutskottet markerade i ett utlåtande avvikande åsikt på några väsentliga punkter. Det nor-malt mera auktoritativa utrikesutskottet undvek till exempel att tala om Fin-land som militärt alliansfritt, vilket tolkades som ett avståndstagande från regeringens definition. Utskottet föreslog också att Nato skulle betecknas som ett ”reellt alternativ” för Finland i framtiden.
Försvarsutskottet avlade ett besök hos president Tarja Halonen innan dess betänkande fick sin slutliga utformning och stärktes av allt att döma i sin upp-fattning om att regeringens formuleringar var de riktiga. Presidenten ville såväl bibehålla begreppet militär alliansfrihet som den försiktiga formulering-en om Nato som bara ”formulering-en möjlighet”.
Under debatten om utskottens formuleringar stal utrikesutskottets socialde-mokratiska ordförande Liisa Jaakonsaari showen genom att beteckna Nato som Finlands ”hemliga käresta”.
När det blev dags att fatta beslut om redogörelsen framlade samlingsparti-ets ordförande Jyrki Katainen sedan ett klämförslag enligt vilket Finland inte längre efter att ha godkänt EU:s solidaritetsklausul och säkerhetsgarantier kan betrakta sig som militärt alliansfritt i traditionell bemärkelse. Detta förslag från det största oppositionspartiet dribblades emellertid bort av regeringspar-tierna så att det aldrig regelrätt ställdes mot försvarsutskottets formuleringar. Det röstades ner i en mellanomröstning mot ett förslag från vänsterförbundets vänsterkant, ett förslag som dock också förespråkade fortsatt militär allians-frihet. Rösterna föll 126-50 mot Katainens förslag. Bland dem som ville stry-ka alliansfriheten fanns förutom samlingspartiets riksdagsmän också svensstry-ka folkpartiets – det minsta regeringspartiets – hela riksdagsgrupp.
121 121 Jan-Anders Ekström
Liisa Jaakonsaari och – anmärkningsvärt nog – vänsterförbundets ordföran-de Suvi-Anne Siimes ordföran-deltog inte alls i omröstningen trots att ordföran-de satt på sina platser i salen.
Men det blev alltså klart att en stor majoritet i riksdagen fortfarande vill betrakta Finland som ett militärt alliansfritt land. Man instämde i praktiken i den ståndpunkt som bland andra statsminister Matti Vanhanen gjort sig till tolk för: Finland är politiskt allierat i EU, men militärt alliansfritt, eftersom landet inte är medlem i någon försvarsallians.
Senare fick samlingspartiet från flera håll kritik för att partiet inte tog ste-get ut och direkt föreslog inträde i Nato. Trots det markerade samlingspartiets agerande alltså ändå ett avsteg från den konsensuspolitik som i decennier till-lämpats beträffande Finlands säkerhetspolitiska grundlinje.
Alltid FN-mandat?
Behandlingen av den säkerhetspolitiska redogörelsen förorsakade sedan ytter-ligare debatt om försvars- och utrikespolitiken. Redogörelsen aktualiserade också en översyn av den finländska lagen om fredsbevarande verksamhet utan att man dock än så länge tog ställning till det. Frågan var om lagen borde mju-kas upp så att Finland kan delta i EU:s krishanteringsoperationer även utan uttryckligt mandat för det från FN eller inte. Frågan hänsköts till en arbets-grupp, som fick tid på sig att begrunda problematiken fram till maj 2005.
Det anmärkningsvärda i sammanhanget var att president Tarja Halonens länge signalerade ovilja att acceptera finländsk medverkan i krishanteringsope-rationer endast i stöd av EU-mandat. Detta trots att statsminister Matti Vanhanen förklarat sig vara beredd att godkänna just det. Hans motivering var att det ibland kan vara motiverat för EU att agera även om FN:s säkerhetsråd inte kun-nat enas om ett mandat. Halonen böjde sig emellertid till slut för åsiktstrycket i denna fråga. Offentligt skedde det emellertid först en god bit in på år 2005.
I någon mån omstritt är också behovet att ändra lagen så att de finländska fredsbevararna får rätt att ta till vapen på samma sätt som andra länders sol-dater i EU:s krishanteringsoperationer. Än så länge får det inte ske i mycket mer än självförsvar.
Halonen angrips
Samlingspartiet följde för sin del upp aktionen mot alliansfriheten med att på litet bredare front attackera regeringens och alldeles särskilt president Tarja Halonens utrikespolitik. Det skedde med en klar inriktning på att utmana Halonen även i presidentvalet år 2006 såvida hon ställer upp för omval. I det här skedet hade samlingspartiet dock ännu inte fått fram någon egen presi-dentkandidat.
122 Turbulens kring säkerhetspolitiken 122 i FN på hösten. I det sade hon att en del av FN-medlemmarna i Irak agerat på ett sätt som inte överensstämde med internationell rätt. Det ansågs på höger-håll strida mot tidigare finländska ståndpunkter och dessutom befarade man att presidenten skrivit talet helt själv utan att konsultera regeringen trots att den relativt nya grundlagen säger att utrikespolitiken leds av presidenten ”i samverkan med regeringen”.
Det här utvecklades sedan till ett påstående om att Finland inte längre bemödar sig om att upprätthålla goda relationer till USA. Att Halonen på internationella toppmöten familjärt rättat till slipsen på president Bush ändrar inte på det, hette det senare. Halonen kritiserades också för ett alltför starkt engagemang i problematiken kring den så kallade globaliseringen.
Tongivande kretsar inom näringslivet anslöt sig till den här kritiken och från det hållet förekom det också krav på rask finländsk anslutning till Nato.
Senare blev det debatt också om presidentens maktbefogenheter och närva-ro på EU:s toppmöten vid sidan av statsministern. Även här agerade sam-lingspartiet mycket aktivt med stöd av enskilda debattörer även från annat håll. Det ansågs bland annat att presidenten inte längre har någonting alls att göra på toppmötena när EU fått sin nya grundlag. Presidentens speciella kom-petens som beslutsfattare i frågor som gäller Finlands relationer utåt passar efter det allt sämre i EU-sammanhang, ansågs det. Som en följd av det, men också av andra skäl förekom det igen uppfattningar om att presidenten borde avkläs också resten av sina politiska maktbefogenheter.
Halonen fick emellertid stöd av statsminister Matti Vanhanen, som redan inofficiellt lanserats som centerns kandidat i presidentvalet 2006. Han ville varken beskära presidentmakten eller presidentens rätt att delta i EU:s topp-möten. Också socialdemokraternas partiledare, riksdagens talman Paavo Lipponen agerade mot kraven på beskurna maktbefogenheter för presidenten. Han berättade att han avtalat med centern och samlingspartiet om att grundla-gen inte kommer att ändras under nästa sexåriga presidentperiod.
Lipponen försökte vidare gjuta olja på vågorna i debatten om utrikes- och säkerhetspolitiken. Han hävdade flera gånger att det, allt tal om motsatsen till trots, fortfarande råder långt gående konsensus om dessa frågor i Finlands riksdag. Det är, tyckte han beträffande Natodebatten, inte särskilt kraftfullt att som samlingspartiet kräva att Finlands regering ”börjar bereda sig för att under nästa valperiod överväga inträde i Nato”...
Presidenten själv fördömde i ett tal vid öppnandet av 2005 års riksdag vis-sas försök att skaffa sig politiska fördelar genom att ”med våld försöka att hitta meningsskiljaktigheter i utrikespolitiken”.
På kant med Ryssland?
123 123 Jan-Anders Ekström
allt i Finlands utrikespolitik. Känsligheten för reaktionerna i Kreml var stor. Med Sovjetunionens fall och Finlands inträde i EU har läget förstås radikalt förändrats, men många finländare har fortfarande något av den gamla respek-ten kvar i ryggmärgen. Det märktes då Finland på hösrespek-ten utsattes för direkt kritik från Ryssland.
Först anklagade en hög tjänsteman på ryska ambassaden i Helsingfors Finland för att numera strunta i de bilaterala relationerna till Ryssland och sedan sade president Vladimir Putins medarbetare Sergej Jastrzjembskij i en TV-intervju att Finland numera hör till det block inom EU som ställer sig misstänksamt till Ryssland.
Kritiken motiverades inte närmare, men de ryska markeringarna fick stor uppmärksamhet i de finländska massmedierna.
Matti Vanhanen trodde att Jastrzjembskijs ord mera återspeglade frustration med anledning av svårigheterna i relationerna mellan Ryssland och EU än någon-ting annat. Eventuellt har man också i Ryssland fortfarande svårt att förstå att Finland numera lojalt sluter upp bakom EU:s utrikespolitiska markeringar.
Något som kunde tänkas ha gett anledning till ryskt missnöje var att Fin-lands riksdag i anslutning till den säkerhetspolitiska debatten betecknat vissa utvecklingstendenser i president Putins Ryssland som oroväckande, men det nämndes överhuvudtaget inte i sammanhanget. Däremot misstänkte utrikes-minister Erkki Tuomioja att den ryska kritiken kunde ha någonting att göra med den omständigheten att några finländska EU-parlamentariker skrivit på en skrivelse som riktat sig mot de ryska planerna på att stort fira den förestå-ende årsdagen till minne av andra världskrigets slut. Festligheterna stämpla-des i skrivelsen som ”ett godkännande av sovjetockupationens och den totali-tära kommunismens brott”.
I mitten av december diskuterades den ryska kritiken under ett möte mellan presidenterna Halonen och Putin. De inbördes relationerna mellan länderna konstaterades gemensamt vara utmärkta. Putin uppmanade journalisterna att lyssna på vad han själv har att säga om saker och ting. Sina underlydandes uttalanden ville han inte kommentera.
En bit in på år 2005 angrep det ryska utrikesministeriet på sin webbsida en formulering som president Tarja Halonen använde i ett tal i Frankrike. Det för-gripliga var att Halonen sagt att Finland från och med år 1941 utkämpade ett ”separatkrig” mot Ryssland. Enligt den ryska ståndpunkten bör Finland inte försöka frånsäga sig sitt ansvar som allierad åt Nazityskland.
Rekordlångt inkomstavtal
Ekonomiskt var år 2004 ett relativt gott år i Finland. Produktivitetsökningen blev hela 3,7 procent och landet kunde gläda sig över att redan för tredje året i rad toppa World Economic Forums lista över de mest konkurrenskraftiga
124 Turbulens kring säkerhetspolitiken 124 länderna i världen.
Men denna nationalekonomiskt goda bild hade också sina avigsidor. Arbetslöshetsgraden hade sjunkit bara en aning från föregående år – till 8,8 procent enligt finansministeriets siffror – och massmedierna rapporterade titt och tätt om företag som sade upp eller permitterade anställda. Samtidigt rap-porterades det om stora utdelningar till många företags aktieägare.
Det här väckte protester på arbetstagarhåll och irritationen befarades kanske till och med allvarligt försvåra försöken att få fram ett nytt heltäckande inkomstpolitiskt avtal.
Men de farhågorna kom på skam. I början av december nådde man mellan centralförbunden på arbetsmarknaden samförstånd om en inkomstuppgörelse, som skall reglera lönerna två och ett halvt år framåt. Uppgörelsen var histo-risk för att den ger arbetsfred under en rekordlång tidsperiod och för att den redan är den tredje inkomstlösningen i rad på centralförbundsnivå i Finland. Lösningen höjde lönerna med 2,5 procent i mars 2005 och i juni år 2006 blir det en höjning med 2,1 procent.
Inkomstuppgörelsen uppfyllde regeringen Vanhanens krav på såväl längd som återhållsamhet och löntagarna premierades därför med beslut om skatte-lättnader för totalt 1,7 miljarder euro de närmaste tre åren. Inkomstskatten sänks 2005 med 0,5 procentenheter, med 1,0 procentenheter 2006 och igen med 0,5 procentenheter år 2007. I praktiken blir lindringarna mindre än så, eftersom det också blir en del avgiftsförhöjningar under de här åren. För att stötta konkurrenskraften och investeringsbenägenheten beslöt regeringen i samma veva slopa förmögenhetsbeskattningen.
Billig sprit orsakade problem
I början av mars sänkte regeringen Vanhanen kännbart alkoholskatten för att stävja en kraftigt ökad alkoholturism till Estland, som i sin egenskap av bli-vande EU-land inte längre kunde vara föremål för kvantitativa begränsningar. Alkoholpriserna sjönk med i medeltal ca 20 procent. Starkspriten blev hela 40 procent billigare. Prissänkningarna orsakade en viss rusning till det finländska alkoholbolagets affärer inte bara från Sverige och Norge utan också i hemlan-det. Försäljningen av starksprit ökade med hela 75 procent den första veckan i mars. Rusningen avtog sedan, men försäljningen förblev på en klart högre nivå än året innan.
Den ökade konsumtionen fick förstås också följder av det negativa slaget. Det började snart förekomma uppgifter om att rattonykterheten och den sprit-relaterade brottsligheten i övrigt börjat öka. På sommaren sökte ett växande antal personer hjälp och vård på grund av alkoholproblem och barnskydds-myndigheterna kände också direkt av den billigare alkoholen i sin verksam-het.
125 125 Jan-Anders Ekström
På hösten restes det redan krav på att regeringen måste höja accisen på starksprit igen. Regeringsledningen ville emellertid vänta på säkrare besked om skattesänkningens följder. En bit in på år 2005 meddelade omsorgsminis-ter Liisa Hyssälä att hon var beredd att föreslå höjd skatt på åtminstone stark-spriten.
Också tobaken figurerade livligt i den offentliga debatten. En utrednings-man som social- och hälsovårdsministeriet tillsatt föreslog att även Finland skall totalförbjuda rökning på restauranger eller åtminstone förvisa rökarna till särskilda från restaurangutrymmena i övrigt avskilda rum där servering inte skulle få förekomma. Ministeriet inbegärde utlåtanden från olika håll och bland andra beslutade sig stadsstyrelsen i Helsingfors för att förorda totalför-budet.
Flera sjukvårdsdistrikt och centralsjukhus förbjöd sin personal att röka under tjänstetid. Liknande förbud övervägdes också inom några kommuner, men riksdagens justitieombudsman tyckte att sådana totalförbud för kommu-nalt anställda inte är förenliga med gällande lag.
Godkänd katastrofhantering
Alldeles i slutet av året drabbades också Finland starkt av flodvågskatastrofen i Asien. Efter katastrofen rapporterades 178 finländare saknade, bland dem en välkänd popartist och hela hans familj.
Också i Finland blev det stor debatt om det sätt på vilket myndigheterna hanterade katastrofen. Särskilt utrikesministeriet fick mycket kritik i en del av massmedierna, men i riksdagen blev diskussionen inte särskilt upprivande. Den politiska oppositionen valde att inte försöka plocka politiska poäng på bristerna i katastrofhanteringen. Man noterade allmänt att allt inte fungerat, men i stort sett fick de ansvariga myndigheterna ändå godkänt.
Det berodde kanske till stor del på att Finland i internationell jämförelse agerat raskare än de flesta andra länder. Särskilt uppskattat var att myndighe-terna raskt omvandlade ett av Finnairs passagerarplan till en flygande inten-sivvårdsavdelning, som sedan användes då skadade finländare transportera-des hem från Thailand.
För säkerhets skull tillsattes ändå en oberoende utredningskommission som fick i uppdrag att grundligt bedöma det sätt på vilket berörda myndigheter hanterat katastrofen. Till ordförande för kommissionen utsågs förre presiden-ten Martti Ahtisaari.
126
HASSE SVENSSON
EU OCH REGERINGSTHRILLER
Åländsk politik 2002-05
Åländsk politik handlar alltmer om EU. Parla-mentarismen prövas alltmer ingående. Åren 2002-04 hölls både riksdagsval och lagtings-val. En självständighetsgruppering debuterade i självstyrelseparlamentet, noterar Hasse Svens-son. I egenskap av journalist och skriftställare har han bevakat åländska skeenden i mer än 40 år. Han har suttit en period i lagtinget. Då fick han också uppleva arbetet i Nordiska rådet och i EUs regionkommitté.
Ålands politiska år 2002 inleddes med att lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd och lagutskott reste till Bryssel. Landskapets internationellt förankra-de autonomi var uttryckligen erkänd av EU genom ett Ålandsprotokoll, fogat till Finlands och Sveriges anslutningsfördrag med unionen 1995.
Med talman Viveka Eriksson (liberal) i spetsen studerade deputationen bland annat samarbetet mellan nationella och regionala parlament i EU re-spektive Europaparlamentet, konventet om EUs framtid och fick höra att regionkommittén, den rådgivande instans där Finland tilldelat Åland en plats i sin delegationen, har ”ett försumbart inflytande”. Kontakter knöts.
Före EUs senaste utvidgning, ”big bang”, fanns det i åtta länder totalt 75 regioner som kallar sig lagstiftande och autonoma. Av dessa samverkade 30, bland dem Åland, för att föra fram information och önskemål till konventet.
Ålänningarna intensifierade kampen för en position i EU som motsvarar landskapets överlämnande av makt till Bryssel och plikt att implementera EU-lagar. Kravet är en plats i EU-parlamentet, men utsikterna för att partierna i Helsingfors avstår en sådan åt Åland är närmast obefintliga.
Viss statushöjning blev det för regionerna när konventet i juli 2003 lade fram sitt förslag till konstitutionsfördrag, men inget genombrott för de lagstif-tande autonomierna.
Externpolitik
I lagtinget steg temperaturen i slutet av maj 2002 när oppositionen – de fri-sinnade, de obundna och socialdemokraterna – riktade ett misstroendeyrkan-de mot centerns och liberalernas landskapsstyrelse.
Kritiken gällde skötseln av den offentliga ekonomin, och externpolitiken, särskilt gentemot Helsingfors, enligt fältropet ”inget händer!”. Frisinnade och obundna luftade också bitterhet för att centern ett drygt år tidigare kastat ut
127 127 Hasse Svensson
dem och i stället bildade mittenregering med liberalerna. Men lantrådet Roger Nordlund satt kvar.
Och när Sveriges nationaldag lite senare firades i Mariehamn kunde gene-ralkonsul Sören Thunell meddela att efter ett år av livliga kontakter Åland-Sverige var ett avtal i hamn, som gör att Åland-Sveriges tv kan ses i landskapet även sedan digitalisering genomförts.
Till Sverige?
Ålänningarna kanske tvingas ansluta sig till Sverige för att bevara sin svenska enspråkighet. Den tanken har väckts för första gången på över ett halvsekel på Åland, konstaterade enligt TT i Stockholm folkrättsexperten Ove Bring när han i slutet av juli presenterade skriften ”Ålands självstyrelse under 80 år: erfarenheter och utmaningar”.
Dagens Nyheter (DN) kollade läget under rubriken ”Ålänningarna nobbar Sverige”. ”Vi har det bra som vi har det”, var en återkommande kommentar i Mariehamn. I den åländska pressen avfärdade landskapsstyrelsen tankegång-ar om återförening med Sverige.
När DN gjorde en enkät på Internet med frågan ”Tycker du att Åland ska bli svenskt?” svarade 7 500 och hälften sa ja, hälften nej.
I Sveriges riksdag ställde kristdemokraten Magnus Jacobsson en enkel fråga till utrikesminister Anna Lindh om vilka åtgärder den svenska regering-en tänkte vidta för att vara med och skydda Ålands kulturella särställning.
”Öns kulturella särart är utrotningshotad”, skrev Jacobsson.
– Det var det värsta, var lantrådet Nordlunds spontana kommentar till Nya Åland.
Utrikesministern framhöll i svaret att ”samarbetet mellan Sverige och Åland är nära och gott”. Som exempel nämndes omräkning av betyg för åländska studenter som vill studera i svenska högskolor och överenskommel-sen om tv.
”Vi har på olika sätt självfallet försökt leva upp till Ålandsöverenskommel-sen (mellan Finland och Sverige) och jag kommer även i fortsättningen att verka i den andan, meddelade Anna Lindh.
Östersjön
Klimatkonventionen Kyotoprotokollet biföll Ålands lagting i september på basen av en framställning från Finlands president.
Under sommaren hade socialdemokraterna argumenterat intensivt för insat-ser för Östersjöns miljö, som försämrats genom övergödning och utsläpp. Partiet gick hårt emot fiskodlingen på Åland, av stor betydelse för flera av de små skärgårdskommunerna.
128 EU och regeringsthriller 128 Partiet gick vidare med förslag om tryggare och miljövänligare sjöfart i både Nordiska rådet (NR) och parlamentariska Östersjökonferensen, med stöd av hela lagtinget och Finlands delegation i NR.
Norden föredöme
Vid generaldebatten under 50-årsjubilerande Nordiska rådets session i Helsingfors framhöll åländske regeringschefen, lantrådet Roger Nordlund, att NR politiskt hanterat de självstyrande områdena generöst, som ett föredöme för hela Europeiska unionen när det gäller hållningen till lagstiftande regioner. Vid statsministermötet framhöll lantrådet Nordlund att regeringscheferna borde lägga sin tyngd bakom ambassadör Ole Norrbacks rapport om gräns-hinder i Norden.
– Åland är antagligen det område i Norden som är mest beroende av att det fungerar smidigt. Vi har både in- och utflyttning och många ålänningar stude-rar i Sverige, betonade han.
Riksdagsval
De åländska partierna förberedde sig i januari 2003 för val. Ålands valkrets har ett mandat av 200 i Finlands riksdag. Riksdagsman Gunnar Jansson (lib) undanbad sig återval efter närmare ett kvartssekel i granitborgen i Helsingfors och uppmärksammade insatser också i Europarådet beträffande mänskliga och medborgerliga rättigheter.
I början av mars stod det klart att åtta landskapspolitiker kandiderade. Många uppfattade förre talmannen och lantrådet, lagtingsledamot Roger Jansson (fs) och lagtingets ”längsta” medlem Barbro Sundback (s), bägge från den politiska oppositionen, som huvudkandidater.
Det blev en Jansson igen. Roger Jansson, en mycket ambitiös men också kontroversiell politiker, fick 3 125 röster, eller 27 procent. Frisinnade-obund-na listan fick 4 304 röster. Suppleant blev Bert Häggblom.
Den liberala listan kom tvåa, den socialdemokratiska god trea medan cen-tern gjorde ett katastrofval. Valdeltagandet blev strax under 60 procent, något bättre än i föregående riksdagsval.
Open Skies
När Finland i februari anslöt sig till flygövervakningsavtalet Open Skies kom det att gälla också det demilitariserade Åland, där det mötts med skepsis på ”Fredens öar”.
Med tanke på säkerheten tillåter Open Skies spaningsflygningar över anslutningsländernas områden. Finland tar emot fem sådana flygningar per år. Lagtingets – parlamentet bytte namn 1 januari 1993 – självstyrelsepolitiska nämnd hörde företrädare för huvudstaben och utrikesministeriet i Helsingfors
129 129 Hasse Svensson
och kom fram till att Open Skies inte inkräktar på Ålands demilitariserade status. Senare framförde Sverige ett beklagande över att man fraktat militärfordon med färjor som anlöper Åland i samband med en försvarsövning tillsammans med Finland.
Landskapsregering
En revision av självstyrelselagen för Åland vållade spänningar i lagtinget under våren. För sådana ändringar krävs likalydande beslut av riksdag och lagting.
Protester höjdes mot bestämmelsen att självstyrelsen skulle ta på sig de böter som Finland kunde komma att åläggas om landet fälls i EG-domstolen för försummelser på Åland vid implementeringen av EU-lag. Det var en pas-sus i lagen som införts vid riksdagens behandling.
Efter många omgångar blev det klart att majoriteten fann riskerna för såda-na för Åland jättestora böter rent teoretiska. Man ville inte fälla hela revisio-nen, om vilken det förhandlats i fem år och bland annat skulle få åländska budgetlagar i kraft snabbt.
Revisionen skulle också ge Åland möjlighet att kommunicera direkt med EU.
Paketet gick igenom. En effekt var att landskapsstyrelsen från 1 juni 2004 bytte namn till Ålands landskapsregering.
Lagtingsval
Inför lagtingsvalet hösten 2004 aviserade en rad ledamöter sin avgång, bland dessa obundnas Olof Salmén, som var Nordiska rådets president 1997.
Partierna presenterade 247 kandidater till de 30 platserna.
Miljön och fiskodlingarna debatterades häftigt i valrörelsen. Tio sittande lag-tingsledamöter åkte ut, centern och liberalerna gick vardera ner två mandat till sju, socialdemokraterna dubblade till sex, frisinnade behöll sina fyra, obundna backade ett mandat till tre, nya självständighetsivrande partiet Ålands Framtid fick två och den så kallade framtidsgruppen behöll sitt mandat.
Med en handfull röster fler än liberalerna tog centern, som vanligt, hand om regeringsbildningen. Roger Nordlund fick lagtingets fullmakt att gå vidare med en helborgerlig lösning, sedan valvinnande socialdemokraternas krav för medverkan avvisats. Sällskap i opposition fick de av Ålands Framtid.
Centern tog lantrådsposten och näringsministerposten, liberalerna kultur och trafik, de frisinnade vicelantrådsposten i kombination med finanserna och obundna socialministerposten. Alla utom lantrådet var nybörjare i landskaps-styrelsen.
Regeringen sprack
130 EU och regeringsthriller 130 med politiken. Liberalerna misstänkte att lantrådet i tunga frågor kom överens på förhand med frisinnade och i viss mån även med de obundna. När de libe-rala ministrarna i budgetbehandlingen gick med på kraftiga personalnedskär-ningar inom kultursektorn beslöt partiet att dra sig ur regeringen.
I november 2004 lämnade liberalerna tillsammans med oppositionen in misstroendeyrkande mot landskapsregeringen med kritik av svagt ledarskap. Samtidigt drog liberalerna tillbaka sina regeringsledamöter, till dessas bestört-ning. Regeringen sprack.
Lantrådet hade under budgetbehandlingen ställt ultimatum. Liberalerna måste stödja budgeten, annars skulle han avgå.
I en bitvis upprörd debatt riktades mycket kritik mot liberalernas avhopp. Regeringspuzzlet blev svårt. De kvarvarande regeringspartierna övervägde att ta in självständighetsgruppen, vilket skulle gett sammanlagt 16 av lagtingets 30 mandat. Men en centerparlamentariker ville inte stödja Åländsk Framtid (Åf) i regeringen. Samtidigt hade de kvarvarande regeringspartierna sagt nej till både lib och s, som bägge klart sagt nej till att sitta i en regering med Åf. Liberalerna talade för en trepartikoalition c-lib-s.
Lagtinget hade under föregående period utvecklat bestämmelserna kring parlamentarismen. För första gången var minoritetsregering möjlig. Åf kräv-de inte längre plats i regeringen för att stödja kräv-den. En bräcklig lösning, men den skulle övervägas. De tre parterna började diskutera ministerposter.
Ny omgång
Men den 8 december 2004 lämnade Nordlund in sin och landskapsregering-ens avskedsansökan. Tveksamheten inför Åf hade ökat inom c och fs. Nord-lund ville ha en ”långsiktig regeringslösning”.
Oppositionen återtog misstroendeyrkandet. Lagtinget beviljade enhälligt avskedsansökan. Klubban föll för Nordlunds tredje regering.
Nu gällde det att utse en ny lantrådskandidat under ledning av liberala tal-mannen Viveka Eriksson. När hon konsulterade partigrupperna föreslog c-fs-ob – Roger Nordlund! En fjärde partner behövdes. Lib och s såg helst en tre-partilösning med centern.
Luciadagen utsågs Nordlund till regeringsbildare av en majoritet i lagting-et. Liberalerna lade ner sina röster. Ett par dagar senare förklarade liberalerna dock att de hade förtroende för regeringsbildare Nordlund.
Tre dagar före jul meddelade lantrådskandidaten att centern måste göra sig av med de obundna för att få ihop en ny regeringsbas. De obundna hoppades, förgäves, att deras valförbundspartner i riksdagsvalet, de frisinnade, skulle säga nej till detta.
lant-131 rådsposten och fick dessutom trafiken och kansliet, socialdemokraterna fick finans- och utbildning-kultur, de frisinnade social-miljö och näringsminister-posten.
Lagtinget skulle säga ja den 3 januari i år och då var det klart att frisinnade Jörgen Strand fick stanna kvar som vicelantråd.
Den mest avancerade parlamentariska regeringsbildningen för självstyrel-sens del var genomförd.
