Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet
61-90 hp Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
Januari 2021
Gränser och motstånd
En studie om ensamkommande ungdomars erfarenhet av
papperslöshet
Borders and resistance
A study on unaccompanied minors experiences of being
undocumented
Malin Sundvisson
Degree project in social work 15 ECTS. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of social work, 2021.
This paper analyzed how living undocumented can be understood in a Swedish, political context. The study was examined through three semi structured interviews with Afghan citizens who came to Sweden during 2015 as unaccompanied minors. The respondents have former lived undocumented in Sweden after having gone through an asylum process resulting in rejection in all instances. The material from the interviews was analyzed through a theoretical perspective on everyday resistance based on James C. Scott’s theoretical framework on the subject. The conclusion of the study showed that living undocumented can be seen as a form of resistance that can be understood as a social and relational phenomenon connected to the concepts of dignity in relation to places and understanding and the ideology of hope.
Key words: Asylum, borders, irregular migrants, migration, undocumented, refugees, resistance.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 4
1.1 Syfte och frågeställningar ... 5
2 Kunskapsöversikt ... 6
2.1 Flykt ... 6
2.2 Drömmen om Europa ... 7
2.3 Den tillfälliga lagen ... 7
2.4 Den nya gymnasielagen ... 8
2.5 Afghanistan ... 8
2.6 Sörjbarhet, deporterbarhet, gränser och väntan ... 9
2.7 Uppsatsens bidrag ... 11
3 Metod ... 12
3.1 Kvalitativ metod ... 12
3.1.1 Intervjuer ... 12
3.2 Urval och avgränsning ... 13
3.3 Förförståelse ... 13
3.4 Etisk diskussion ... 14
3.5 Vikten av att utföra intervjuer ... 15
4 Teori ... 16
4.1 Val av teori ... 16
4.2 James C. Scott och motstånd ... 16
4.3 Utveckling av motståndsbegreppet ... 17
4.4 Konsensus och definition ... 18
4.5 Uppsatsens teoretiska utgångspunkter ... 19
5 Resultat och analys ... 20
5.1 Respondenterna ... 20
5.2 Resultat ... 20
5.2.1 Det materiella relationella ... 20
5.2.2 Platsens och förståelsens värdighet ... 22
5.2.3 Hoppets ideologi ... 24
5.3 Diskussion ... 25
6 Sammanfattande slutsats ... 27
6.1 Sammanfattande diskussion ... 27
6.2 Metod och teoretiskt ramverk ... 28
6.3 Förslag på fortsatt forskning ... 28
7 Referenser ... 30
1 Inledning
Under år 2015 ansökte 162 877 människor om asyl i Sverige, varav 35 369 var ensamkommande flyktingbarn (SCB 2016). Detta beskrevs som en flyktingkris vilket senare resulterade i lagändringar med syfte att begränsa antalet asylsökande som kommer till Sverige. Under år 2016 ändrade regeringen utlänningslagen och paragrafen ”särskilt ömmande omständigheter” togs bort som grund för uppehållstillstånd. Ett stort antal ungdomar, främst med afghanskt ursprung, hade tidigare beviljats uppehållstillstånd enligt denna paragraf då avsaknad av nätverk i Afghanistan och anpassning till Sverige bedömdes som särskilt ömmande omständigheter (Migrationsinfo 1, 4 2020). Att denna paragraf togs bort resulterade i att dessa ungdomar ansågs vara deporterbara när de fyllt 18 år. Eftersom många ansökte om asyl under 2015 blev asylutredningarna utdragna och till följd av detta hann många ensamkommande fylla 18 år innan de fått beslut och bedömdes därför som vuxna asylsökande (Röda Korset 2018:6). Detta resulterade i en mängd utvisningsbeslut, många av dessa ungdomar valde dock att stanna kvar i Sverige som papperslösa (SVT 2018). Under 2018 kom den så kallade nya1 gymnasielagen som gav många av dessa ungdomar uppehållstillstånd utifrån gymnasiestudier, många av ungdomarna hade då spenderat flera år i väntan på svar på sin asylansökan och sedan ett eller flera år som papperslösa.
Ordet papperslös kommer från franskans ”sans papier” och innebär att en person befinner sig i ett land utan de handlingar som krävs för att uppehålla sig i landet (FARR 2014). Det finns många anledningar till att människor väljer att lämna sina länder och till att en person väljer att stanna kvar i ett land som papperslös (Nordling 2017:38–39). I denna uppsats avses papperslösa personer som gått igenom en asylprocess som resulterat i avslag i alla instanser och att personen sedan valt att stanna i landet efter att ett utvisningsbeslut tagits. Ett beslut om utvisning från Migrationsöverdomstolen som är högsta instans gäller i fyra år, efter det har en person rätt att söka asyl igen i Sverige. Det innebär att många som lever papperslösa väntar på att denna fyraårsperiod ska ta slut för att sedan kunna söka asyl på nytt. Det finns i dagsläget politiska diskussioner huruvida fyraårsregeln skulle kunna ändras till tio år för att motivera människor att lämna landet vid ett utvisningsbeslut. Kritiken menar dock att risken finns att människor istället skulle leva papperslösa i tio år, vilket skulle drabba barn hårdast (SVT 2020).
Det är svårt att bedöma hur många papperslösa som idag vistas i Sverige och Europa. Flyktinggruppernas riksråd (FARR) uppskattade 2014 att det då kunde röra sig om allt mellan 10 000 och 50 000 personer (FARR 2014), några nya siffror om hur många det kan röra sig om har varit svårt att finna. Utifrån de senaste årens åtstramade flyktingpolitik är det dock sannolikt att det skulle röra sig om många fler människor (SVT 2018). Den största gruppen papperslösa är personer som tidigare varit asylsökande, denna grupp beräknas även att öka (Nordling 2017:48). Europeiska Unionen (EU) bedömde 2017 att det då fanns omkring 8 miljoner papperslösa människor inom EU (Nordling 2017:41). Att leva som papperslös i ett land innebär att man saknar fundamentala rättigheter (Larsson & Sjölin 2012: 37). Det innebär att leva i ett gränsland bredvid medborgare med rättigheter, samtidigt som man inte bara saknar rättigheter utan även saknar rösten att kräva dem (Sigvardsdotter 2012:527), Förenta Nationerna (FN) beskrev 2012 att papperslösa då tillhörde en av de mest utsatta grupperna i
Sverige (Larsson & Sjölin 2012: 37). Den politiska diskussionen om närvaron av papperslösa människor inom Sveriges gränser har ökat de senaste åren. Detta har inneburit två parallella processer där papperslösa dels har mer stöd i dagens samhälle än tidigare tack vare civilsamhället och sociala rörelser som engagerat sig i papperslösas rättigheter, dock har även fokus på att hitta och deportera papperslösa ökat (Nordling 2017:47). På så vis är papperslöshet både ett systematiskt osynliggörande men även ett våldsamt synliggörande (Sager 2016:115).
Rätten till hälsa är definierat som en mänsklig rättighet och är essentiell för att kunna leva ett liv i värdighet (Alexander 2010:218). I Sverige har en person som är papperslös rätt till sjukvård som inte kan anstå. Vad som räknas som detta ser dock olika ut och det finns vittnesmål om att papperslösa inte fått den vård de har rätt till. Detta beror ofta på okunskap om rättigheter samt olika tolkningar i vad vård som inte kan anstå innebär (Vårdfokus 2018). Papperslösa barn har däremot rätt till samma sjukvård som barn med uppehållstillstånd (Migrationsinfo 2 2020). Papperslösa barn har även rätt till skolgång. Denna rättighet har dock lett till diskussioner huruvida polis ska kunna leta efter papperslösa i eller omkring skolor. Det finns flera vittnesmål om att papperslösa elever hämtats i skolan. År 2015 hämtades en 9-årig pojke av polis i skolan (SvD 2015) och under år 2020 hämtades en elev på en skola i Falun (DT 2020). Arbetet för att hitta papperslösa har trappats upp de senaste åren, inre gränskontroller förekommer och i flera fall har även socialtjänst lämnat ut adresser till papperslösa. Socialtjänsten är skyldig att lämna ut uppgifter till polisen vid förfrågan om var papperslösa klienter kan befinna sig. Detta är något som även kritiserats av socialsekreterare då man menar att detta förstör människors förtroende för socialtjänsten. Det kan leda till att papperslösa människor inte vågar söka hjälp hos socialtjänsten vilket i sin tur kan resultera i att många papperslösa barn hamnar i ännu mer utsatta situationer (Dagens Samhälle 2017, ETC 2017). Att det inte finns några fredade platser att känna sig trygg på om man lever i Sverige utan papper är ett budskap som proklameras ut av politiker (SvD 2017). Detta visas exempelvis i att fem papperslösa familjer hämtades av polisen i en inre utlänningskontroll under ett familjeläger arrangerat av Svenska Kyrkan (SVT 2017).
Mot bakgrund av den politiska utvecklingen inom asylpolitiken under de senaste åren förefaller det vara problematiskt att många människor befinner sig i Sverige men lever utan de rättigheter som svenska medborgare innehar, samt att dessa röster och erfarenheter sällan hörs.
1.1
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att undersöka ensamkommande ungdomars erfarenhet av papperslöshet innan de blev beviljade uppehållstillstånd av den nya gymnasielagen.
Detta leder fram till frågeställningen:
Hur kan ensamkommande ungdomars erfarenhet av papperslöshet förstås i en svensk, politisk kontext?
2 Kunskapsöversikt
I detta kapitel beskrivs en bakgrund till ämnet samt tidigare forskning som berör fenomenet papperslöshet. Nedan följer först ett avsnitt om flykt, fokuserat på situationen i Europa vilket följs av ett kortare avsnitt om hur människor på flykt skildrat drömmen om Europa. De fjärde och femte delarna beskriver ändringar i den svenska asyllagstiftningen, den tillfälliga lagen samt den nya gymnasielagen, som antagits de senaste åren. Det sista kapitlet beskriver situationen i Afghanistan vilket ger en helhetsbild till varför afghanska medborgare väljer att stanna papperslösa i Sverige än att återvända till Afghanistan.
2.1 Flykt
Idag är 79,5 miljoner människor på flykt runt om i världen. De länder som människor främst flyr från är Syrien, Venezuela, Afghanistan, Sydsudan och Myanmar. Majoriteten är internflyktingar eller befinner sig i grannländer till sina ursprungsländer. Människor flyr främst på grund av krig och väpnade konflikter (UNHCR 2020), men även på grund av fattigdom, ekonomiska svårigheter, etniska spänningar och miljökatastrofer (Alexander 2010:217). Det är även färre människor som kan återvända till sina hemländer än tidigare. Under 1990-talet återvände omkring 1,5 miljoner människor på flykt till sina hemländer varje år, under det senaste decenniet har antalet varit omkring 390 000 per år. Fler människor är på flykt än tidigare och har alltså svårare att återvända, människor är även på flykt en längre tid (UNHCR 2020).
Samtidigt som antalet flyktingar ökar i världen har under de senaste åren Europas gränser stängts för att människor på flykt inte ska kunna ta sig fram på samma vis som tidigare. Trots att gränserna mellan europeiska länder är svårare att ta sig över fortsätter människor på flykt att komma till Europa över medelhavet. Tusentals människor anländer och fastnar fortfarande på grekiska öar. I september 2020 brann flyktinglägret Moria på Lesbos ner, lägret var då hem till 13 000 människor (BBC 2020). Det kommer även vittnesmål om att båtar med människor knuffas tillbaka ute på öppet hav, även genomförda av Frontex, EU:s gräns- och kustbevakning (Aljazeera 2020), vilket går direkt emot FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna där artikel 14 beskriver rätten att söka asyl i ett annat land som en mänsklig rättighet (FN 1948).
I mars 2016 tecknade EU och Turkiet ett avtal för att minska antalet människor som tar sig över Medelhavet från Turkiet. Syftet var att kunna skicka tillbaka människor till Turkiet som har tagit sig till Grekland. Avtalet har kritiserats då Turkiet inte anses vara ett tillräckligt säkert land att återsända människor till enligt flera människorättsorganisationer, detta utifrån brist på mänskliga rättigheter och hur flyktingar behandlas i Turkiet (Migrationsinfo 3 2016). Tanken med avtalet var främst för syriska flyktingar, för varje syrisk flykting som skickas tillbaka till Turkiet ska en annan skickas på laglig väg till EU. Detta tar dock inte hänsyn till afghanska flyktingar som också är en stor grupp i Turkiet och som Turkiet själva utvisar tillbaka till Afghanistan. Människorättsorganisationer i Grekland har kritiserat detta då människor skickas tillbaka utan rättssäkra asylprövningar vilket går emot mänskliga rättigheter (Migrationsinfo 2016).
Sverige har tidigare beskrivits som en humanitär stormakt men under denna tid ändrades Sveriges migrationslagstiftning till att ligga på EU:s miniminivå för asylmottagande (Migrationsverket 2020). Kontrollen över migration har i Sverige dock samma förtryckande och våldsamma tendenser som i andra EU-länder, detta innefattar bland annat att hålla människor i förvar innan utvisning och våldsamma tvångsutvisningar (Nordling m.fl. 2017:713). I Sverige finns i dagsläget 461 förvarsplatser fördelade på fem olika institutioner. Antalet platser har ökat de senaste åren, i början av 2018 fanns det 357 förvarsplatser. En person kan hållas i förvar upp till 12 månader och de svenska förvaren har kritiserats av FN:s tortyrkommitté som menar att tiderna som människor sitter inlåsta är för långa (Migrationsinfo 3 2020).
2.2 Drömmen om Europa
Det finns många vittnesmål från människor som berättar att de kommit till Europa med en dröm om hur livet skulle bli. För många har denna dröm varit en drivkraft under flykten (Lennartsson 2007:8). Människor drömmer om bättre liv, jobb, att kunna studera och att kunna leva ett liv i fred och frihet och riskerar därför sina liv för att ta sig till Europa (Sydsvenskan 2012). Drömmen om Europa har dock ett högt pris, att korsa Medelhavet rapporteras vara dödligare än tidigare även om strömmen av människor har minskat i och med den skärpta asyllagstiftningen i Europa (SVT 1 2019). Över 15 500 människor har drunknat när de var på väg till Europa sedan 2015, över 700 av dem var barn (Landets fria 2020).
I boken Drömmen om Sverige beskriver syriska flyktingar sitt hopp om att komma till eller få stanna i Sverige (Orrenius 2014). I FARR:s tidskrift Artikel 14 beskriver en syrisk flykting Sverige som en fjäril, ”En fjäril, jag kallade henne Sverige”, och övertalar sin farbror att de ska välja Sverige istället för Tyskland (FARR Artikel 14#4 2017:14–15). I ett annat nummer av samma tidskrift beskrivs det i ett reportage även här en längtan till Europa:
”Bara om vi når dit. Bara om vi når Europa. Allt kommer bli bra, bara om vi når dit” (FARR Artikel 14 #2 2019:16–17).
Samtidigt så omges Europa numera av höga stängsel och vittnesmålen om gränspolis mellan olika europeiska länder som misshandlar människor som försöker korsa gränserna är många. Balkanrutten är stängd sedan 2016 och ”Fort Europa” är ett uttryck som består (Dagen 2008, Tidningen Syre 2019).
2.3 Den tillfälliga lagen
I juli 2016 infördes en tillfällig lagstiftning för att minska mängden asylsökande som kommer till Sverige. Lagen begränsar vilka som kan bli beviljade asyl och utgår från tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta som tidigare var standard. Den begränsar även familjeåterförening genom att bland annat ställa högre krav på försörjningskrav vid familjeåterförening (Migrationsinfo 1 2020).
Den tillfälliga lagen tog bort punkten ”synnerligen ömmande omständigheter” som grund för att bli beviljad uppehållstillstånd. För att en person ska kunna bli beviljad uppehållstillstånd utifrån särskilt eller synnerligen ömmande omständigheter krävs det numera att en utvisning skulle strida mot Sveriges konventionsåtaganden (Röda Korset 2018:6).
Enligt Röda Korset har denna tillfälliga lagstiftning haft stora humanitära konsekvenser och negativ inverkan på redan utsatta människors liv och hälsa.
Bland annat splittrar den familjer i och med att de som beviljas uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande inte har rätt till familjeåterförening. Kraven på försörjningsskyldighet gör det svårare för familjer att återförenas (Röda Korset 2018:6). Normen om tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta bedöms ha en negativ inverkan på människors psykiska hälsa och försvårar integrationen. Korta uppehållstillstånd som 13 månader resulterar även i att människor nekas vård som kan ta längre tid (Röda Korset 2018:7). Den tillfälliga lagen förlängdes 2019 och är i dagsläget tänkt att träda ur kraft 19 juli 2021 (Migrationsinfo 1 2020). Någon officiell utvärdering av vad den tillfälliga lagen har haft för konsekvenser har inte gjorts (SOU 2020:54)
2.4 Den nya gymnasielagen
Den 1 juli 2018 antogs den nya gymnasielagen som beviljade uppehållstillstånd för personer som kommit till Sverige som ensamkommande. Cirka 9000 personer omfattades av denna lag som innehöll ett antal kriterier, bland annat:
Asylansökan ska ha registrerats senast 24 november 2015.
Personen ska ha varit under 18 då den anlände till Sverige.
Det ska ha gått minst femton månader innan första beslut från att asylansökan registrerades.
Beslutet på asylansökan ska ha kommit tidigast 20 juli 2016.
Personen ska ha fyllt 18 eller skrivits upp i ålder vid första beslutet.
Personen ska studera eller ha planer på att studera på gymnasiet. (FARR 2019)
Den nya gymnasielagen har från många håll beskrivits som ett rättsligt haveri då den är både bristfällig och med ett flertal godtyckliga kriterier och som ställer krav på lärare och arbetsgivare att agera i migrationsverkets ställe (SVT 2 2019). För fortsatt uppehållstillstånd efter gymnasiestudierna krävs det att personen ska hitta en anställning inom sex månader efter studiernas avslut samt att anställningen ska vara minst två år. Dessa kriterier har kritiserats starkt då det är mycket svårt på dagens arbetsmarknad för en person som precis gått ut gymnasiet att hitta en fast anställning, även vad gäller personer som är födda i Sverige och har svenska som modersmål (Dagens arbete 2020).
Under tiden då denna uppsats skrevs diskuterades lättnader i gymnasielagen på grund av Covid19 för att göra det enklare att få fortsatt uppehållstillstånd eftersom pandemin har påverkat arbetsmarknaden (Sveriges Radio 1 2020). Riksdagen röstade dock nej till de lättnader som föreslogs (Sveriges Radio 2 2020).
2.5 Afghanistan
Den 5 oktober år 2016 ingick Sverige i ett återvändandeavtal med EU och Afghanistan för att lättare kunna utvisa afghanska medborgare. Avtalet sades innebära en mer välordnad process för återvändande. Detta avtal tecknades med löftet om att biståndet från EU fortsätter om Afghanistan tar emot sina medborgare, vilket landet tidigare inte har gjort (Sveriges Radio 2016). Dock har det vittnats om att mottagandet inte varit så välordnade som lovats utan människor
som saknat nätverk i Afghanistan har skickats till Kabul där de förväntas klara sig på egen hand (Allas 2019).
Afghanistan är ett land som härjats av krig och väpnade konflikter under 40 år och har under lång tid varit ett av de länder i världen som flest människor flytt från. Omkring 95 % av alla som flytt från Afghanistan lever i grannländerna Pakistan eller Iran. I dagsläget handlar konflikten om kontrollen över landet mellan regimen och talibanerna. En rapport från FN meddelar att 3403 civila dödades under 2019 och 6989 civila skadades (FN 2020). Den långdragna konflikten har även gjort landet till ett av de fattigaste i världen (Globalis 2018).
Svenska Afghanistankommittén beskriver att ungefär 23 000 av de ensamkommande som kom till Sverige under 2015 var afghanska medborgare varav ungefär hälften uppvuxna i Iran och en stor andel tillhörande folkgruppen hazarer (SAK 2017). Folkgruppen hazarer, som är den tredje största folkgruppen i Afghanistan, är särskilt utsatta i landet. Folkgruppen har under lång tid varit förtryckt politiskt och ekonomiskt och utsatts för våld, diskriminering, kidnappningar och förföljelse (SAK 2020). Talibanerna har även riktat attacker specifikt mot denna folkgrupp (Feministiskt perspektiv 2015).
Migrationsverket hänvisar i ett rättsligt ställningstagande från 2019 att trots att det råder urskillningslöst våld i flera regioner i Afghanistan är internflykt rimligt i framförallt städerna Kabul, Herat och Mazar-e-Sharif även om en person saknar nätverk. Endast i Kabul utfördes dock 25 självmordsdåd under första halvan av 2018 (Migrationsverket 2019). Många som blir utvisade till Afghanistan väljer snabbt att lämna landet igen och fortsätta sina liv på flykt (Kabul Now 2020).
2.6 Sörjbarhet, deporterbarhet, gränser och väntan
Papperslösa kallas ibland ”illegala” eller ”gömda”. Detta är missvisande benämningar då en person som korsar en gräns illegalt eller uppehåller sig i ett land utan tillstånd inte gör själva personen till ”illegal” (Nordling 2017:40). Ordet gömd är även missvisande då det signalerar att alla papperslösa skulle gömma sig när många egentligen rör sig ute i samhället, det tillskriver även en passiv offerroll (Nordling 2017:40). Begreppet ”gömda” visar dock på osynligheten i papperslösheten i Sverige (Sager 2016: 122). Papperslöshet är ett paradoxalt fenomen eftersom en person som är papperslös är närvarande fysiskt men frånvarande officiellt. I grunden handlar det om gemenskap och plats i det offentliga rummet, att finnas i det eller inte, en papperslös person som tar plats i det offentliga rummet riskerar att bli utvisad (Sigvardsdotter 2016:149–150).
Även begreppet irreguljär syftar till de som lever papperslösa (Björngren Cuadra 2014:89). Sager et al. (2016:9) beskriver att begreppet irreguljär syftar till att beskriva människor som utan tillstånd tar sig över gränser eller uppehåller sig i ett land utan tillstånd. Irreguljäritet kopplar ihop ”döden, våldet, utnyttjandet på den svenska arbetsmarknaden, nationalstatens olika gränsdragningar kring medborgarskap, välfärd och inkludering”.
I tidigare forskning om papperslöshet urskiljs fyra olika begrepp som är relevanta inom denna studie, dessa är sörjbarhet, gränser, deporterbarhet och väntan. Dessa begrepp är relevanta då de skapar en förståelse för papperslöshet. Sörjbarhet är ett centralt koncept i forskning om utsatta grupper. Sörjbarheten handlar i grunden om social rättvisa och att anses ha ett mänskligt värde eller inte (Herz & Lalander 2019:271). Det handlar om att alla liv omges av olika ramar och utifrån dessa ramar kan verkligheten definieras på olika sätt. Papperslösa är en
grupp som inte anses sörjbara då de just saknar rätten till rättigheter och exkluderas därför (Herz & Lalander 2019:263).
I deklarationen om de mänskliga rättigheterna finns rättigheten att emigrera men inte att immigrera vilket är motsägelsefullt (Djampour 2018:33). Tidigare forskning berör idén om gränser och nationalstaten och hur dessa är nära sammanlänkade med begreppet irreguljära migranter (Nordling 2017:57). Med gränser avses gränser mellan länder men även de gränser som finns inuti ett land. När gränspolisen letar papperslösa genom att stoppa människor på gatan skapas en gräns som avser att stänga vissa människor ute (Herz & Lalander 2019:36–37). Detta kan kopplas till rörlighet och till vilka kroppar som stoppas och vilka som inte gör det. De som är papperslösa har blivit stoppade från att vara en del av samhället. Det är även ett stoppande som när som helst kan resultera att personen blir tagen av polisen och satt i förvar för att sedan utvisas. Att människor anses deporterbara är ett markant stoppande då det stoppar möjligheterna om en framtid i landet som personen befinner sig i och blir deporterad ifrån (Herz & Lalander 2019:36–37).
Idén om nationalstaten hänger ihop med medborgarskapet. Tidigare forskning visar hur mänskliga rättigheter är rättigheter som inte alla innehar då de är kopplade till just medborgarskap, stater har därför rätt att behandla icke-medborgare annorlunda från sina icke-medborgare (Alexander 2010:222), detta gör att när en person inte står under nationalstatens beskydd står den även utanför rätten till mänskliga rättigheter. Att vara papperslös innebär att ens röst i samhället inte räknas då man inte har någon rätt att kräva rättigheter (Lundberg & Söderman 2015:253–254). Nationalstaten och medborgarskapet skapar således exkludering och rangordning av personer som saknar medborgarskap, det vill säga de som befinner sig inom statens gränser lagligt eller inte (Kammars Larsson & Sjölin 2012:34). Papperslöshet är således ett fenomen som kan förstås utifrån staters migrationskontroll (Sager 2016:114).
Att mänskliga rättigheter hänger ihop med medborgarskap ger konsekvenser för människors liv (Kammars Larsson & Sjölin 2012:31). Personer som inte har de mänskliga eller samhälleliga rättigheter som är kopplade med ett uppehållstillstånd eller medborgarskap förvägras även medkänsla och ses som andra klassens människor. Nationalstaten innebär en exkludering av de som saknar medborgarskap (Jansson & Molander 2012: 10). De mänskliga rättigheterna är en paradox då de gör anspråk på att ge individer rättigheter bortom medborgarskap och de gränser som skapas av nationalstater men eftersom nationalstater har en suveränitet som är okränkbar återskapas gränserna. År 1951 förde teoretikern Hannah Arendt en diskussion om rätten att ha rättigheter, papperslösa människors situation i Europa visar att den diskussionen ännu idag är aktuell (Kammars Larsson & Sjölin 2012:38–39).
Rörligheten beskrivs som att den ”reglerar vem som får röra sig med lätthet över gränser som delar in rum, kan omformuleras som en politik som reglerar vem som får känna sig hemma, vem som får bebo rum som är beboeliga av vissa kroppar och inte andra” (Ahmed 2010:64). Gränserna finns även där i högsta grad för en person som lever som papperslös och inte kan åtnjuta samma rättigheter som personer med personnummer kan ta för givet. Att öppna ett bankkonto, studera, arbeta och betala skatt är saker som är omöjliga för en person som saknar ett personnummer. Eftersom en papperslös person saknar personnummer finns risken att bli upptäckt vid möten med myndigheter. Att sakna personnummer innebär exkludering då detta i Sverige är en symbol för tillhörande och för att kunna ses som en person (Sigvardsdotter 2012:525–526). Gränsen inom landet manifesteras i ID-kontroller på gator och arbetsplatser och krav på att
rapportera papperslösa inom välfärdsinstitutioner. Deporterbarheten är således integrerad även inom det sociala arbetet (Nordling 2017:43). Arbetet för att hitta och utvisa papperslösa är inte ett nytt fenomen. Under 2013 startades projektet REVA (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete), med syfte att samordna olika myndigheter för att kunna verkställa utvisningsbeslut. Projektet innebar att papperslösas rörelsefrihet begränsades på grund av ökade poliskontroller, förvarstagande och deportationer (Sager 2016:115). De levnadsvillkor som papperslöshet innebär formas av ambivalens och limbo eftersom den papperslöse inte vet vad som kommer hända i framtiden. Risken att bli upptäckt, satt i förvar och slutligen bli utvisad finns varje dag vilket är en osäkerhet som skapar begränsningar och svårigheter i att orientera sig i tid och rum. Antropologen Nicholas de Genova (2002) beskriver att irreguljäriteten kategoriseras av deporterbarhet. Deporterbarheten begränsar vad en person gör, var den går och vilka kontakter den har (Sigvardsdotter 2016:153–154). Konceptet deporterbarhet innebär att en person formar sitt liv utifrån risken att bli deporterad. Oavsett om det händer eller inte så finns medvetenheten om att risken finns där (Sager 2016:31). Deporterbarheten formar livssituationen då risken för att bli stoppad och utvisad kan göra att en person undviker situationer och miljöer som ökar risken för detta (Herz & Lalander 2019:148). Deportation är även kopplat till medborgarskapet som spelar en viktig roll i särskiljandet mellan medborgare och icke medborgare (Anderson et al. 2011:548) Irreguljär migration kan på så vis förstås utifrån deporterbarhet då detta kan kopplas till gränser och stater eftersom en irreguljär migrant lever under hotet att deporteras (Nordling 2017:41).
Studier om asylsökandes erfarenheter visar även på hur ett liv i väntan påverkar hoppet om en bättre framtid. Att inte veta om man får stanna eller inte sätter en människa i en situation där väntan är allt och studier visar hur det kan bryta ner en människa (Lennartsson 2007:33). Det kan skapa känslor av maktlöshet, otrygghet och sårbarhet (Jahanmahan et al. 2019:124). Väntan som asylsökande innebär även en förlust av kontroll över sitt eget liv då asylprocessen innebär en maktutövning från migrationsmyndigheternas sida över de som väntar (Djampour 2018:67). Många uttrycker att de har förlorat sin tid i asylprocessen (Jahanmahan et al. 2019:133). En papperslös person har gått igenom en asylprocess med avslag i alla instanser vilket ofta innebär en förlust av hopp. Att förlora hopp är ett tillstånd som skapas av återkommande avvisanden. Denna hopplöshet som följt restriktionerna i den svenska migrationslagstiftningen har resulterat i att många unga som kom under åren 2015–2016 har fortsatt sin flykt till länder som Frankrike eller Italien (Elsrud 2020:507–508).
2.7 Uppsatsens bidrag
Denna uppsats gör en ansats till att bidra till forskningen om flyktingskap då fenomenet papperslöshet undersöks utifrån teorier om motstånd vilket beskrivs i teorikapitlet. I och med att gymnasielagen är relativt ny då den antogs år 2018 har det inte hunnit forskats mycket kring denna ännu. Vad lagen slutgiltigen kommer att ha för konsekvenser för de som omfattats av den återstår ännu att se då den fortfarande inte har spelat ut sin roll i den svenska asyllagstiftningen.
3 Metod
Följande kapitel består av sex delar. Den första delen beskriver kvalitativ metod som metod för undersökningen. Den andra delen belyser urval och avgränsning av respondenter. Därefter följer den tredje delen av kapitlet med en kort diskussion om förförståelse. Den fjärde delen innehåller en etisk diskussion i relation till det valda ämnet och den femte och avslutande delen innehåller en motivering till beslutet att utföra intervjuer.
3.1 Kvalitativ metod
Denna uppsats har främst ett förstående syfte av ett avgränsat fenomen, för att kunna besvara frågeställningen görs således en kvalitativ undersökning för att kunna studera fenomenet på ett djupare plan (Larsen 2009:23). Kvalitativ metod ger möjlighet till en djupare helhetsförståelse av fenomenet som undersöks (Larsen 2009: 27). Kvalitativa intervjuer görs för att förstå världen utifrån respondentens perspektiv och tolka deras upplevelser. Ett mål för den kvalitativa forskningen är att nå förståelse för fenomen som handlar om personer, de situationer de befinner sig i och deras sociala verklighet (Dalen 2015:15).
3.1.1 Intervjuer
För att besvara frågeställningen har tre semistrukturerade intervjuer utförts med personer som har varit papperslösa. Semistrukturerade intervjuer innebär att intervjuerna delvis är strukturerade utifrån en intervjuguide (se bilaga 1) med bestämda teman eller frågor. Uppsatsförfattaren kan då gå vidare med följdfrågor som uppstår utifrån personens svar vilket gör att personen som intervjuas har stor möjlighet att forma intervjun (Aspers 2011:143). Alla intervjuer utgår från samma huvudfrågor men kan då få olika riktning utifrån vad personen svarar. Denna intervjumetod ger möjlighet att ställa öppna frågor för att få en djupare förståelse för det som personen berättar (Aspers 2011:143).
Intervjuer innebär alltid en risk att personerna som intervjuas påverkas av intervjusituationen. Det finns även en risk att personen skulle kunna ge ett annat svar i en annan tid till en annan person, eller att en annan person som upplevt en liknande situation hade gett ett annat svar. Detta är risker med studien då det kan påverka reliabiliteten i studien (Larsen 2009:81). Det finns även en risk för en så kallad intervjueffekt som innebär att närvaron av personen som ställer frågorna kan påverka svaren. Det är utifrån detta viktigt att inte ställa ledande frågor samt att inte visa genom att visa vad en själv tycker (Larsen 2009:87). Respondenterna har i denna studie informerats innan intervjuerna började att det inte fanns några rätt eller fel svar på frågorna för att undvika intervjueffekten.
På grund pandemin Covid19 som pågick under tiden då denna uppsats skrevs utfördes intervjuerna digitalt för att inte riskera ökad smittspridning i samhället. Verktyget för att utföra intervjuerna var Facebook Messenger då det är en app som alla respondenterna dagligen använder. Intervjuerna genomfördes genom videosamtal där respondent och intervjuare kunde se varandra under intervjun.
Ingen av respondenterna ville att intervjuerna skulle spelas in vilket resulterade i att noggranna anteckningar fördes under samtalet. Detta medförde att samtalen inte flöt på lika naturligt eftersom det behövdes små pauser för att anteckna svaren korrekt. För att analysera insamlad data gjordes därefter en innehållsanalys för att kunna identifiera olika mönster i samtalen för att på så vis urskilja gemensamma punkter eller skillnader i svaren. Intervjuerna var från den teoretiska utgångspunkten redan indelade i olika teman och svaren sorteras utifrån dessa. Efter detta identifieras mönster vilka tolkas utifrån den teoretiska utgångspunkten och diskuteras i samband med tidigare forskning i ämnet (Larsen 2009:101). Hänsyn togs även till att det är viktigt vid tolkningar av material att inte övertolka (Larsen 2009:107).
3.2 Urval och avgränsning
Studiens respondenter avgränsas till personer med afghanskt ursprung som kommit till Sverige som ensamkommande under år 2015 och som fått uppehållstillstånd genom gymnasielagen efter att ha levt papperslösa en tid. Denna avgränsning gjordes då en stor del av personerna som blivit beviljade uppehållstillstånd genom gymnasielagen har afghanskt ursprung.
Urval av respondenter görs utifrån att uppsatsförfattaren befunnit sig i asylrättsliga sammanhang i olika organisationer i Malmö sedan år 2015 och känner till att de tillfrågade personerna levt som papperslösa och sedan blivit beviljade uppehållstillstånd genom gymnasielagen. De utgörs således av ett godtyckligt urval eftersom uppsatsförfattaren bedömt personerna som lämpliga för studien och är därför inte nödvändigtvis representativa för en hel population. Detta innebär att urvalet inte är generaliserbart (Larsen 2009:77–78).
3.3 Förförståelse
Eftersom uppsatsförfattaren har erfarenhet av att ha rört sig i olika asylrättssammanhang finns en kunskap om både asylprocessen och om papperslöshet. Denna förförståelse kan påverka objektiviteten i undersökningen i och med att den kan påverka hur en frågeställning formuleras men även hur resultatet analyseras och tolkas. Det är dock omöjligt att vara helt objektiv eftersom alla människor bär på olika erfarenheter och värderingar som påverkar synen på omvärlden. Förförståelsen kan även innebära att saker tas för givet eller missas då fenomen kan ses som något vardagligt (Aspers 2011:38). Det är utifrån detta viktigt att vara medveten om sin egen förförståelse och ha som ideal att det inte ska påverka undersökningen, även om det är oundvikligt (Larsen 2009:15). Uppsatsförfattarens förförståelse förklarar även intresset i att undersöka just denna fråga och formuleringen av problemet som undersöks. Att vara medveten om sin förförståelse kan även skapa en känslighet för att se möjligheterna i studien för att utveckla teorier utifrån materialet från intervjuerna (Dalen 2015:17). Förförståelse är även något som är nödvändig för att kunna nå en förståelse av ett fenomen, utan någon som helst förförståelse skulle det vara svårt att förstå vad som sker i en studie (Aspers 2011:37–38).
3.4 Etisk diskussion
I utförandet av denna studie kan tre olika etiska aspekter urskiljas. Två av dessa utgår från att det finns en risk att skada personerna som intervjuas då intervjuer kan väcka smärtsamma minnen samt om personen skulle riskera att identifieras i och med att uppsatsen kommer att finnas publicerad digitalt. Den tredje etiska aspekten handlar om att personerna inte har permanenta utan temporära uppehållstillstånd. Studien har utförts på ett sådant vis att den så lite som möjligt skulle orsaka negativa konsekvenser för respondenterna utifrån de identifierade riskerna.
Oavsett vilken typ av utsatthet det har varit kan intervjuer riskera att göra skada i form av att väcka en persons minnen kring situationer som kan ha varit svåra att genomleva. Det krävs således en stor försiktighet att intervjua personer som har befunnit sig i utsatta situationer och krav ställs på att närma sig personen och frågan på ett försiktigt och respektfullt vis (Dalen 2015:30). Denna försiktighet iakttas i studien genom att respondenterna fått ta del av frågorna innan intervjun och genom detta ta ställning till om det är någon fråga som de inte vill svara på, utan att behöva ge någon anledning till detta. Eftersom intervjuerna är semistrukturerade kan det dyka upp andra frågor under intervjuernas gång, vilket de som intervjuats i förväg informerats om samt att de när som helst kan välja att inte svara på vissa frågor eller avbryta intervjun. I intervjusituationer finns även en maktbalans som gör det viktigt att reflektera över och ge kontroll till personen som intervjuas (Aspers 2011:141). Denna kontroll hanteras i denna uppsats genom att låta de som intervjuas ta del av frågorna före intervjun för att således ge dem en möjlighet att förbereda sig för samtalet så att de på så vis kan ha en större kontroll över intervjusituationen. Ingen av respondenterna valde att ta bort någon fråga innan intervjun, däremot valde en av respondenterna att inte svara på några frågor under intervjun.
En ytterligare risk med studien ur ett etiskt perspektiv är om respondenterna på något vis skulle kunna identifieras av andra. Personerna som intervjuats i undersökningen är anonymiserade och fiktiva namn har använts istället för deras riktiga namn. Dessa namn har valts utifrån respondenternas egna önskemål. Utifrån anonymitetsskäl kommer inte organisationernas namn genom vilka respondenterna hittades att nämnas då personerna kan riskera att identifieras. Specifik information om i vilka städer respondenterna kommer från eller exakt var deras familjer befinner sig nämns inte heller då även det är något som skulle kunna riskera att identifiera respondenterna.
En tredje etisk aspekt i studien är att personerna som intervjuas inte har permanenta uppehållstillstånd. Alla som intervjuats har fått förlängda uppehållstillstånd utifrån gymnasielagen vilket innebär att de har uppehållstillstånd några år framåt. Här finns således en etisk problematik eftersom det potentiellt skulle kunna finnas en risk att de hamnar i papperslöshet en gång till om de inte uppnår de krav som finns i gymnasielagen för att bli beviljade fortsatt eller permanent uppehållstillstånd. Bedömningen görs dock att utföra intervjuerna trots detta då respondenterna har uppehållstillstånd flera år framöver samt då det anses viktigt att lyssna på de personer som varit papperslösa för att sedan ha blivit beviljade uppehållstillstånd genom den nya gymnasielagen. Utifrån att personerna som intervjuas alla har blivit beviljade fortsatt uppehållstillstånd och idag har stabila situationer med studier och jobb bedöms de inte vara i sårbara situationer utifrån sina uppehållstillstånd och anses därför vara lämpliga att intervjua. Det går aldrig heller att förutse vad som kommer hända med en människas liv, detta är en aspekt i alla sammanhang där intervjuer utförs med en
person som har befunnit sig i någon form av social utsatthet. Respondenterna har även informerats om att denna studie inte på något vis kan påverka deras uppehållstillstånd.
3.5 Vikten av att utföra intervjuer
Trots att det finns etiska aspekter i att utföra intervjuer bedöms detta som viktigt. Att inte intervjua personer som har varit i utsatta situationer ställs i motvikt till frågan vad forskningen inom socialt arbete är värd om vi bara pratar om människor och inte med dem. Att intervjua människor som mött och arbetat med papperslösa hade kunnat vara en ingång men vansklig då det skulle komma att handla om hur en person upplever en annan persons situation. För att bedriva forskning inom socialt arbete behöver det pratas med människor som levt i utsatta situationer för att kunna ta fasta på utsattheten och få förståelse för det. Enligt Vetenskapsrådet (2017) vore det oetiskt att inte utföra forskning kring ämnen som skulle kunna förbättra människors hälsa och livsvillkor. Att prata med människor som levt papperslösa om deras erfarenheter visar att det är människor som är värda att lyssna på eftersom dessa människors berättelser handlar om dagens samhälle som innebär stängda gränser, förvarstagningar, utvisningar och åtstramningar i migrationspolitiken över hela Europa. Att lyssna på berättelserna om papperslöshet är således att lyssna på berättelsen om nutiden (Herz & Lalander, 2019:14–15).
En annan viktig aspekt är att inte tillskriva människor sina egna känslor och tankar om deras situationer. De tillfrågade personerna är vuxna individer som inte står i någon beroendeställning till uppsatsförfattaren och har all möjlighet att tacka nej till att bli intervjuade. Det finns således ingen press på personerna att ställa upp på intervjuer mot deras vilja. Det bör inte heller bortses från människors egna aktörskap och möjligheten att de faktiskt vill bli hörda och få chansen att berätta sin historia i sammanhang där de blir lyssnade på och där deras erfarenheter betyder något i ett större sammanhang. Utifrån detta togs beslutet i denna uppsats att utföra intervjuer med personer som kommit till Sverige som ensamkommande och som levt som papperslösa. En studentuppsats som denna betyder inte nämnvärt något för forskning. Det hindrar dock inte att ta chansen att lyfta röster som dessa för att öka kunskapen och förståelsen för människor som befinner sig eller har befunnit sig i den utsatthet som papperslöshet innebär.
4 Teori
Föreliggande kapitel är uppdelat i fem delar. I den första delen beskrivs kortfattat valet av teoretiskt perspektiv, därefter följer en beskrivning av antropologen James C. Scott studier av vardagsmotstånd. Den tredje delen innehåller en utveckling av den grund som Scott lagt och den fjärde delen en diskussion om konsensus och definition av begreppet motstånd. Den avslutande delen beskriver vilka teoretiska utgångspunkter som tagits till fasta på som ett teoretiskt ramverk i denna uppsats.
4.1 Val av teori
Genom teorier kan fenomen relationerna mellan olika fenomen beskrivas och skapa en djupare förståelse för hur världen byggs upp (Bjereld et al. 2009: 105). Den teoretiska infallsvinkel som används för att förstå fenomenen som beskrivs i denna uppsats är teorier om motstånd, främst vardagsmotstånd. Detta har valts för att utifrån motstånd skapa förståelse för fenomenet papperslöshet. De teorier om motstånd som används i undersökningen utgår från Scotts teori om vardagsmotstånd samt forskning som innehåller diskussion om definitionen av motstånd samt kritiserar och utvecklar den grund som Scott lagt inom ämnet.
4.2 James C. Scott och motstånd
Scott delar in motstånd i två kategorier, det offentliga och det dolda. Offentligt motstånd är öppet, har konkreta mål och är organiserat och systematiskt (Scott 1985:33). Denna form av motstånd framkallar även svar av den som motståndet utförs mot. Den andra formen av motstånd beskriver Scott (1989) som vardagsmotstånd, detta är informellt, sker i tystnad och i det fördolda, samt saknar offentliga och symboliska mål i sitt utförande (Scott 1985:33).
I Weapons of the weak beskriver Scott hur maktutövning skapar motstånd från den som makten utövas över. Det är dock det synliga och organiserade motståndet i form av uppror och revolutioner som fått mest uppmärksamhet genom både historien och i forskningen. Enligt Scott (1985: 29-32) är dock denna typ av motstånd något som genom historien varit få förunnade att kunna utföra. Uppror och revolution är främst en medelklassföreteelse medan uppror från lägre klasser i samhället är ovanliga då underordnade grupper i samhällen sällan kunnat utföra denna typ av motstånd på grund av risk för repressalier och fara för livet. Scott har studerat vardagsmotstånd hos mer eller mindre maktlösa grupper, denna typ av motstånd undviker direkta konfrontationer med makten. Han har i sin forskning undersökt vardagsmotstånd i en landsbrukskontext i en by i Malaysia, där han funnit motstånd mot makten i vardagliga handlingar som visat på att de människor han studerat inte accepterat den rådande maktutövningen. Scott (1985 27-30) beskriver klasskonflikt mellan bönderna i byn och de som har makten. Det har visats i handlingar som bland annat att arbeta långsamt med flit, rymma från arbete, undvikande, bedrägeri, stöld och ignorans. Vardagsmotstånd handlar just om små handlingar och olika former av vardagsmotstånd uppstår ur vetskapen om att motstånd kan få konsekvenser och utförs därmed med en större försiktighet och medvetenhet om risker (Scott 1989:33–35). Scott menar även att motstånd
formas utifrån hur makten utövas och att det finns ett komplicerat samband mellan tanke och handling. Tankar om motstånd och motståndshandlingar är i konstant kommunikation (Scott 1985:38). Motstånd måste således förstås i samband med de tankar, idéer och intentioner som ligger bakom handlingarna men även språket – hur motstånd formuleras (Scott 1985:39).
Scott delar in maktutövning i tre olika kategorier som möts av
vardagsmotstånd. Dessa kategorier är: 1)Makt över det materiella 2) Förnekelse av status och värde 3) Makt över ideologi.
Dessa tre kategorier bringar enligt Scott vardagsmotstånd i form av exempelvis: Att arbeta långsamt, stöld, sabotage; vilja att ta tillbaka värdighet, historier om hämnd; ideologiskt motstånd
Scott (1989: 52) beskriver i sin forskning ett fattigt jordbrukssamhälle i en malaysisk by men menar att vardagsmotstånd inte är begränsat till just denna typ av kontext utan är något som existerar i alla situationer där det finns en social grupp som står utanför de hegemoniska maktstrukturerna eller har en låg status i dem. Det vill säga människor som saknar eller har en låg nivå av politisk eller ekonomisk makt, så som i fallet med papperslösa.
4.3 Utveckling av motståndsbegreppet
Forskarna Stellan Johansson och Anna Vinthagen utvecklar motståndsbegreppet som Scott lagt grunden till i artiklarna: Everyday resistance: exploration of concept & its theories (2013) och Dimensions of everyday resistance: An analytical framework (2014). De menar att motstånd har olika kontexter med olika aktörer, tekniker och diskurser. Det är även något som är ovisst då kontext och situationer kan förändras vilket gör att det inte finns någon universell strategi för att utföra vardagsmotstånd. De föreslår att vardagsmotstånd är något som utövas och inte har någon särskild medvetenhet eller intention och utan något specifikt erkännande eller resultat. Det hör ihop med den makt som utövas i kontexten (Johansson & Vinthagen 2013:1-3). Vardagsmotstånd handlar om motstånd som är integrerat i det vanliga livet. Det är dock svårt att undersöka då det inte är lika tydligt som offentligt och organiserat motstånd så som demonstrationer eller uppror utan är dolt och sker individuellt utan någon politisk agenda. Vardagsmotstånd sker just i det vardagliga livet men med syfte att underminera makt. Johansson och Vinthagen (2014: 432) definierar inte i sina artiklar vad de menar med makt men konstaterar att motstånd är lika komplext att undersöka och definiera som begreppet makt.
En kritik som finns mot Scotts teorier är att uppdelningen mellan maktinnehavarna och de underordnade är för skarp samtidigt som att vardagsmotståndet tillskrivs en överdrivet betydelsefull roll (Johansson & Vinthagen 2013:14–15). En svårighet med att undersöka motstånd som små handlingar i det vardagliga livet är att för många saker skulle kunna definieras som motstånd och att begreppet då tappar sin innebörd (Vinthagen & Johansson 2013:3). Just utifrån detta menar Johansson och Vinthagen (2013:11) att studier om motstånd har en både låg och hög nivå av utveckling på samma gång då de menar att det inte finns mycket studier som är mer specialiserade och systematiska som undersöker motstånd. Däremot är det ett begrepp som används inom de flesta samhällsvetenskapliga områden inom forskningen. Johansson och Vinthagen (2014:418) argumenterar dock för att det är för tidigt för att komma med en exakt definition av motstånd då forskningen om motstånd fortfarande är under utveckling. Vardagsmotstånd har studerats i olika kontexter, bland annat inom
sociala kontexter som arbetsplatser och där framförallt inom arbetarklasskontexter, hos kvinnor som lever i våldsamma relationer och inom HBTQ-sammanhang, migranter och andra minoriteter (Johansson & Vinthagen 2013:3-4).
Johansson och Vinthagen (2014:419) beskriver fyra olika sociologiska dimensioner ur vilka vardagsmotstånd kan analyseras. Dessa är repertoarer av vardagsmotstånd, förhållande mellan aktörer samt plats och tid. Det vill säga vem det är som utför handlingen, i relation till vem, när och på vilket sätt. Vardagsmotstånd är en aktivitet som handlar om aktörskap och som utförs mot någon form av maktutövning Motståndet har potential att underminera maktrelationer men att all form av motstånd inte lyckas med detta. Johansson och Vinthagen nämner Foucault beskrivning platsen är som något som är fundamentalt i varje maktuttryck och instämmer med detta då de menar att platsen är viktig i varje uttryck för makt då makt skapar uppdelningar av platsen vilket skapar ordning och kontroll (Vinthagen & Johansson 2014:425).
En argumentation som förs på tal är att ett intersektionellt perspektiv bör läggas till i studiet av motstånd då faktorer som kön, etnicitet, klass och sexualitet är relevanta vid maktanalyser då makt har dimensioner som kan förstås ur ett intersektionellt perspektiv (Johansson & Vinthagen 2014:432). De menar att det intersektionella perspektivet skulle ge forskningen ett sätt att fånga konstruktionen av flera och föränderliga identiteter hos motståndsaktörerna och hur de samverkar eller skiftar beroende på kontext. De argumenterar för att förståelsen av makt blir endimensionell utan ett intersektionellt perspektiv vilket också leder till att förståelsen av motstånd blir endimensionell (Johansson & Vinthagen 2014:424).
4.4 Konsensus och definition
Jocelyn A. Hollander och Rachel L. Einwohner (2004) beskriver i sin artikel Conceptualizing Resistance att det inom forskningen om motstånd saknas en konsensus av den faktiska definitionen av motstånd, samt att Scott i sina studier om motstånd ger en definition av vad han menar med det. Motstånd har beskrivits i en mängd olika handlingar och beteenden i olika sociala sammanhang, individuellt, kollektivt och institutionella nivåer och i olika sammanhang som inom politiska system, underhållning, arbetsplatser och inom litteraturen. Allt mellan frisyrer och revolutioner kan i olika sammanhang tolkas som motstånd beroende på vilken kontext det sker i. Motstånd har enligt olika forskare definierats som handlingar som utförs med syfte att motsätta sig, vägran att samarbeta med eller underkasta sig kränkande behandling, ifrågasättande med mera. Eftersom definitionen om vad motstånd innebär är så otydlig resulterar det i att forskare kan se motstånd överallt och ingenstans (Hollander & Einwohner 2004:533–534). Hollander och Einwohner (2004:537) frågar dock hur dessa olika beskrivningar av motståndshandlingar kan rymmas under en och samma term.
Hollander och Einwohner har ramat in flera problem med definitionerna av motstånd. Dels menar de att ett problem är huruvida en motståndshandling är synlig eller inte. Tidigare forskning om motstånd har fokuserat på synligt motstånd som revolutioner som är lätta att definiera som just motstånd (Hollander & Einwohner 2004:539). Hollander och Einwohner går igenom ett antal olika forskares syn på motstånd. Till skillnad från Scott finns det en tanke att motstånd behöver vara synligt för att kunna definieras som motstånd (Hollander & Einwohner 2004:541). En annan fråga om definitionen handlar om intention och huruvida den måste finnas eller inte. Hollander och Einwohner frågar om den som
utför en handling själv måste ha intentionen att göra motstånd mot makt. Det finns en större konsensus om att om en persons intention är att göra motstånd kan handlingen definieras som det oavsett vad den får för resultat. Scott menar att intention är en bättre måttstock för motstånd än resultat då allt motstånd inte nödvändigtvis får det önskade resultatet. Dock är forskare även samstämmiga i att det är svårt att studera intention (Hollander & Einwohner 2004:542). Det finns dock även konstaterat att en person inte nödvändigtvis behöver vara medveten om sin egen motståndshandling (Hollander & Einwohner 2004:543).
Det finns olika tankar kring vad riktningen och målet med motstånd är. Ofta har det förståtts som att det handlar om förändring, men även motstånd mot förändring skulle kunna vara en riktning och ett mål. En aspekt inom Scotts teori som kritiseras är att den typ av motstånd som den beskriver inte förväntar sig eller förklarar någon form av faktiskt förändring i den situation av maktutövning som skapar motståndet. Motståndet förändrar ingenting (Gutmann 1993:85–87).
Hollander och Einwohner (2004:548) identifierar tre viktiga agenter i hur motstånd konstrueras: aktören, målet och observatören. Således argumenterar de för att motstånd är en process som sker i social interaktion och därför är socialt konstruerad utifrån personen som gör motstånd och deras förståelse av sitt eget beteende men även målet och andras erkännande av handlingen. Motstånd har ofta förståtts i relation till politik men även något som kan vara baserat på identitet (Hollander & Einwohner 2004:537). Det sker ofta cykliskt, där det finns makt finns motstånd men där det finns motstånd mot makten ökar även förtrycket för att bibehålla makten (Hollander & Einwohner 2004:548). Forskare har menat att tystnad kan vara en form av motstånd, som när nordirländska kvinnor var tysta i syfte att trotsa polisen under razzior (Hollander & Einwohner 2004:536).
4.5 Uppsatsens teoretiska utgångspunkter
Mot bakgrund av dessa teoretiska utsagor har detta tagits fasta på gällande motstånd som teoretiskt ramverk för denna studie. Som en följd härav utgår intervjuerna från Scotts tre kategorier om maktutövning; makt över det materiella, förnekelse av status och värde samt makt över ideologi. Utifrån dessa har intervjufrågorna för studien formulerats då de tematiserar makt på ett organiserat vis vilket gör att motstånd även kan tematiseras utifrån samma modell. Dessa kategorier av maktutövning har tolkats utifrån kontexten papperslöshet. Scotts teman är baserade på en kontext där maktutövandet och relationen mellan den som har makten och den som blir förtryckt främst handlar om klass. I Scotts undersökningar har fokus varit bönder i en by i Malaysia och det vardagsmotstånd som de utövar i den arbetarklasskontext som de befinner sig i. Scott radar även upp exempel på handlingar som kan ses som vardagsmotstånd i denna kontext. I analysen tolkas Scotts modell för att passa den kontext som uppsatsen skrivs inom, det vill säga hur vardagsmotstånd kan förstås ur handlingsutrymmet som en papperslös person som lever i Sverige idag har.
Johansson och Vinthagens diskussion om sociologiska dimensioner används i ramverket då resultaten analyseras utifrån repertoarer av vardagsmotstånd, förhållande mellan aktörer, plats och tid. Resultatet diskuteras även ur ett intersektionellt perspektiv då det är relevant utifrån begreppet deporterbarhet som finns omnämnt i tidigare forskning då det kan kopplas till vilka kroppar som stoppas.
5 Resultat och analys
I detta kapitel följer en kort beskrivning av respondenterna för att ge en bild av personerna som har intervjuats i studien. Därefter följer en genomgång och analys av resultat indelat i de tre kategorier som intervjufrågorna delats in i utifrån Scotts teorier om motstånd. De delas här in i 1) Det materiella relationella 2) Platsens och förståelsens värdighet 3) Hoppets ideologi. Den sista delen innehåller en diskussion av resultatet kopplat till tidigare forskning.
5.1 Respondenterna
Respondenterna är alla tre afghanska medborgare som växt upp utanför Afghanistan och som kom till Sverige som minderåriga år 2015. Alla tre tillhör folkgruppen hazarer. Respondenterna har getts de fiktiva namnen Amin, Danish och Jawid utifrån deras egna önskemål.
Amin växte upp i en större stad i Iran. Han och hans familj lämnade Afghanistan när han var fyra år och därefter har han inte varit i Afghanistan. Han är snart 21 år gammal och kom till Sverige under sommaren 2015. Han var papperslös i omkring ett år och fyra månader. Han har delar av sin familj kvar i Iran och i andra länder.
Danish växte upp i en mindre stad i Iran. Han och hans familj var papperslösa i Iran och han arbetade svart inom byggbranschen sedan tidig ålder. Han har aldrig varit i Afghanistan. Personen är idag 22 år och kom till Sverige under sommaren 2015. Han var papperslös i 15 månader. Danish blev under sin tid som papperslös tagen av polisen och satt i förvar flera månader men släpptes i samband med antagandet av den nya gymnasielagen.
Jawid växte upp i en större stad i Pakistan och har aldrig varit i Afghanistan. Han är 22 år och kom till Sverige i augusti 2015. Han var papperslös i ett år. Hans familj bor numera i Afghanistan.
5.2 Resultat
Nedan följer en genomgång av Scotts tre kategorier för maktutövning och det vardagsmotstånd som det möter. Dessa kategorier delas in i det materiella relationella, platsens värdighet och hoppets ideologi.
5.2.1 Det materiella relationella
Det första temat för intervjuerna berör det materiella. En papperslös person har ingen rätt till det materiella som samhället kan erbjuda, det finns ingen möjlighet att hyra en lägenhet eller finna ett jobb som inte är illegalt. I denna del av intervjuerna har det undersökts hur respondenterna har löst de materiella problemen som uppstår i samband med att leva som papperslös.
Samtliga respondenterna beskriver att de fick hjälp av människor i sin närhet, vänner eller släktingar, med både boende och ekonomi. Amin bodde hos en familjemedlem som blivit beviljad uppehållstillstånd flera år tidigare och fick hjälp av denne. Jawid bodde hos en svensk familj som han kommit i kontakt med under sin asylprocess. Danish berättade att han hade flera vänner som han brukade sova hos men att han inte alltid hade någonstans att sova:
”Jag sov ute några gånger när jag inte hade någon vän att sova hos. Det var många som var papperslösa under samma tid som mig. Jag umgicks med vänner som var papperslösa och vi gick runt i staden.”
Danish beskriver att han dels fick sova ute ett antal gånger under tiden som papperslös men även att han kände en gemenskap med andra papperslösa personer. Vid följdfrågan om det var lättare att umgås med andra papperslösa svarade han: ”Ja för de förstod hur det är.” Danish upplevde alltså att det var lättare att vara med människor som förstod hans situation utifrån att de själva befann sig i samma situation.
I citatet nedan beskrev Danish att han fick ekonomisk hjälp från socialtjänsten samt hur han tänkte kring att finna ett jobb:
”Jag hade lite hjälp från socialtjänsten i Malmö, 1500 i månaden. Jag letade efter svartjobb men hittade inte, jag var dock rädd att polisen skulle ta mig om jag jobbade svart.”
Som det uttrycks i detta citat förefaller det som att ett ”svartjobb” – ett illegalt arbete på arbetsmarknaden – både sågs kunna vara en lösning på den materiella situationen i form av en inkomst, men även som ett problem då det potentiellt skulle ha inneburit en risk genom att han skulle befinna sig i en miljö dit polisen kunde komma. Ingen av respondenterna hade något jobb under tiden de var papperslösa utan förlitade sig således helt på de människor som de hade omkring sig som hjälpte dem, med undantag från Danish som hade ekonomiskt stöd från socialtjänsten i Malmö. Jawid beskriver även att han hade pengar sparat. ”Jag hade pengar sparat sen innan och hjälp av den här familjen.”.
Två av respondenterna uttryckte att de hade en oro för att inte ha pengar eller någonstans att bo. Jawid svarade på frågan om den oron på följande vis:
”Självklart, det var en hemsk känsla. Jag var orolig att inte kunna bo kvar hos familjen och vad som skulle hända då.”
Amin svarade däremot att han inte hade en oro över ekonomi och boende. En tolkning till detta kan vara att Amin bodde hos en familjemedlem medan de övriga respondenterna förlitade sig på vänner. Det skulle kunna innebära att han hade ett starkare band till sin hjälpare än vad de andra två respondenterna hade till sina. Således hade han inte samma rädsla att situationen skulle förändras och att han skulle behöva finna någon annanstans att bo.
Det vardagsmotstånd som den materiella maktutövningen möter skulle utifrån detta kunna förstås som ett relationellt fenomen som uppstår i en social relation. Den papperslöse kommer i kontakt med någon som hjälper med de materiella problemen, det vill säga boende, mat och pengar. Motståndet skapas då som ett socialt fenomen istället för som ett individuellt motstånd för att kunna lösa
de materiella problemen som en papperslös person ofta står inför, eftersom den papperslöse står utanför samhällets hjälp med detta. Danish beskriver även att det var lättare att umgås med andra papperslösa vilket skulle kunna tolkas som att det utifrån att vara i samma situation är lättare att finna en sammanhållning, även detta skulle kunna förstås som ett motstånd som ett relationellt och socialt fenomen utifrån att ha ett sammanhand med andra i liknande situation.
5.2.2 Platsens och förståelsens värdighet
Att vara eftersökt av polisen utan att ha gjort något brottsligt mer än att uppehålla sig i ett land efter en asylansökan kan ses som en situation som är ovärdig. Även det faktum att papperslösa sätts i förvar i väntan på utvisning förefaller ovärdigt. Att leva som papperslös innebär således att leva i ett konstant hot om angrepp på värdighet, det vill säga att bli tagen i förvar och sedan utvisad. Samtliga respondenterna har beskrivit rörelsemönster i sina liv där de undvikit vissa platser där de visste att det finns en större risk att polisen kan utföra ID-kontroller.
Amin beskrev det på följande vis: ”Jag undvek större folksamlingar.”. Även Danish beskrev att det fanns en risk när det samlas människor på samma ställe och beskrev att han undvek vissa platser i Malmö:
”Om många ungdomar står i en grupp och hänger på gatan så kan polisen stoppa en och kolla legitimation. I Möllevången och Folkets park finns större risk att polisen kollar så jag brukade inte gå dit.”
Jawid beskrev att han undvek att gå till boenden där hans vänner bodde då han upplevde dessa platser förknippat med risk att bli upptäckt:
”Jag gick inte till boenden för ungdomar där mina vänner bor för dit kan polisen komma.”
Jawid beskrev även att han sällan rörde sig ute i staden utan höll sig hemma:
”De jag bodde hos bodde långt ute på landet. Jag var nästan aldrig i stan. I området jag bodde var det mindre folk, jag var mycket hemma.”
Utifrån citaten ovan vittnar respondenterna om att de haft tankar om vilka platser i samhället som skulle kunna innebära en risk för dem att röra sig på. Som Jawid beskrev spenderade han mycket tid hemma. Att undvika att gå ut och minimera kontakt med andra människor kan ses som en sista desperat åtgärd att komma undan att bli utvisad, men kan ses som en form av motstånd (Sigvardsdotter 2012:530). Tankarna kring vilka platser respondenterna har valt att inte röra sig på grundar sig i var de har tänkt att det potentiellt skulle kunna ske ID-kontroller. Respondenterna vittnar alla om att de fokuserat på att undvika polisen.
Jawid beskrev sin tankegång om vad som var viktigt under tiden som papperslös på följande vis:
”Det viktigaste var att inte bli tagen av polisen, att klara mig ekonomiskt och ha någonstans att bo och det viktigaste var hoppet om att det skulle komma någon ny lag som kunde hjälpa mig. Det enda man tänker är att inte bli tagen av polisen.”
