Malmö Högskola
Fred- och konfliktvetenskap 61-80p. Vårterminen 2005
Varaktig fred- en jämställdhetsfråga!
En kvalitativ studie av säkerhetsrådsresolution 1325s
effekter, säkerhetsrådets genusblindhet, samt betydelsen
av legalstrategi ur ett feministiskt perspektiv
Författare: Linda Åhäll, 790417-4724 Handledare: Mikael Baaz
Abstract
In October 2000, UN Security Council adopted a resolution on women, peace and security, in which women for the first time were seen as actors for peace and not just victims of war. Since it is a resolution of the Security Council, it is legally binding upon all UN Member States.
My overall aim with this thesis is to illuminate the importance of close cooperation
between macro and micro levels of society, in order to make UN Security Council resolutions, especially resolutions on “soft issues”, successful. Furthermore, the main purpose of this thesis is to study the effects of Security Council resolution 1325. In order to do this, I have interviewed representatives of eight women’s organizations, representing the micro level, on their opinion regarding 1325. In addition, I have concluded information from the UN
Secretary-General, UN Security Council and the Swedish government, representing the macro levels of society. I am using a feminist theoretical perspective in order to illustrate that the lack of another resolution on women, peace and security is caused by gender blindness of the Security Council. Moreover, I am relating the lack of another resolution to the issue of legal strategy by women’s organizations. Thus, the results of this thesis are, firstly, that the Security Council only partly is to blame; it is also an outcome of strategy by women’s organizations. Secondly, the result is that the effects of 1325 now seen are achieved because of the work of women’s organizations; taking the resolution from the macro level down to the micro level of society, and then finally, up to the macro level again, demanding change from their national governments.
Key words: Security Council resolution 1325, feminism, women’s organizations, gender,
Förkortningar
CEDAW Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women CSW Commission on the Status of Women (FNs kvinnokommission)
DPA Department for Political Affairs
DPKO Department for Peace Keeping Operations
ECOSOC Economic and Social Council (FNs ekonomiska och sociala råd) EU Europeiska Unionen
EWL European Women’s Lobby FBA Folke Bernadotte Akademien FN Förenta Nationerna
ICW International Conference on Women
IKFF Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet ILO International Labour Organization
INSTRAW International Research and Training Institute for the Advancement of Women IWTC International Women’s Tribune Centre
KfF Kvinnor för Fred
KtK Kvinna till Kvinna Foundation NGO Non Governmental Organization
NGOWG NGO Working Group on Women, Peace and Security
OSAGI Office of the Special Advisor on Gender Issues and Advancement on Women OSSE Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa
PRST Presidential Statement (Uttalande av säkerhetsrådets ordförande) RIFFI Riksförbundet Internationella Föreningar för Invandrarkvinnor SEK Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd
SIDA Styrelsen för internationellt utvecklingsarbete SKL Sveriges Kvinnolobby
SÄRK Sällskapet Riksdagskvinnor mot Krig UD Utrikesdepartementet
UNDAW UN Discrimination Against Women
UNESCO United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization UNICEF United Nations Children’s Fund
UNIFEM United Nations Development Fund for Women WILPF Women’s International League for Peace and Freedom
Innehållsförteckning
Abstract
Förkortningar
Innehållsförteckning
1. INLEDNING
1
1.1 Inledning
1
1.2 Mål, syfte och problemformulering
1
1.3 Teori
2
1.3.1 Det feministiska perspektivet 2
1.3.2 Legalstrategi 4
1.4 Metod
5
1.4.1 Kvalitativa metoder 5
1.4.2 Kvalitativ intervju 6
1.4.3 Den långa intervjun 7
1.4.4 Tolkning av resultat 8
1.5 Materialdiskussion
8
1.6 Disposition
10
2. HISTORISK OCH TEORETISK BAKGRUND
11
2.1 Kvinnors roll i freds- och konfliktarbete
11
2.2 Konferenser, konventioner, resolutioner
13
2.3 Världspolitisk bakgrund
16
2.4 Resolutionens tillkomst
17
2.5 Begreppsdefinitioner
19
3. RESOLUTION 1325
22
3.1 Summering av innehåll
22
3.2 Kort analys
23
3.2.1 Förtjänster och brister 23
4. ANVÄNDNING AV 1325
26
4.1 Presentation av respondenter
26
4.2 Operation 1325
30
4.3 Andra initiativ i Sverige
32
4.4 Perspektiv New York
34
4.4.1 NGO Working Group on Women, Peace and Security 34 4.4.2 International Women’s Tribune Centre 36
5. VARFÖR BARA EN RESOLUTION?
38
5.1 Statistik från säkerhetsrådet
38
5.2 Politisk kontext
39
5.3 Säkerhetsrådets roll
40
5.4 Kvinnoorganisationernas roll
41
6. EFFEKTERNA AV 1325
46
6.1 Effekter i Sverige
46
6.2 Effekter internationellt
48
6.3 Effekter för kvinnoorganisationerna
51
7. RESULTAT
53
7.1 Datasammanfattning av intervjuerna
53
7.2 Sammanfattning
56
7.3 Slutsats
59
Referenser
Bilagor
1.
Respondenter
2.
Intervjuguider
3.
Resolution 1325
1. INLEDNING
1.1 Inledning
Den 31 oktober 2000 antog FNs säkerhetsråd för första gången en resolution om kvinnors roll i fred- och säkerhetsfrågor, resolution 1325. Eftersom resolutionen är antagen i säkerhetsrådet är den juridiskt bindande för alla FNs medlemsstater. I resolutionen bekräftas den viktiga roll som kvinnor har i fråga om konfliktförebyggande, konfliktlösning och fredsuppbyggande. Vidare betonas betydelsen av att kvinnor deltar i alla strävanden att främja fred och säkerhet och alla FNs medlemsstater uppmanas att se till att kvinnor deltar i ökad utsträckning på alla beslutsnivåer i samhället. Resolutionen är därför användbar i alla samhällen, även i länder där människor lever under fredliga förhållanden. Det handlar således även om en
jämställdhetsfråga.
Både undersökningar gjorda av FNs generalsekreterare Kofi Annan och NGOs, det vill säga ickestatliga organisationer, har dock visat att implementeringen av resolutionen har gått långsamt. Vidare anses texten i resolution 1325 vara bristfällig, framförallt när det gäller uppföljningsmekanismer och frågan om ansvar för dess implementering.
När det gäller andra ämnen, som exempelvis ”barn och väpnade konflikter”, har säkerhetsrådet antagit uppföljningsresolutioner, som har utvecklat den aktuella resolutionens ämne och på så vis fört frågan framåt. Detta har inte hänt i fallet med resolution 1325.
Jag vill i denna uppsats undersöka vilka effekter antagandet av en resolution i säkerhetsrådet som behandlar kvinnors roll i fred och konfliktarbete fått, dels för kvinnoorganisationerna som traditionellt har drivit dessa frågor, och dels vilka resultat resolutionen konkret bidragit till, framförallt i Sverige. Jag vill även undersöka möjliga orsaker till varför man inte har antagit uppföljningsresolutioner i detta ämne.
1.2 Mål, syfte och problemformulering
Mitt övergripande mål med uppsatsen är att belysa vikten av samverkan mellan samhällets mikro- och makronivåer för att en resolution i FNs säkerhetsråd skall bli framgångsrik och uppnå resultat. Smalare definierat är mitt syfte att undersöka effekterna av antagandet av säkerhetsrådsresolution 1325. Jag vill finna svar på följande frågeställningar:
Hur används säkerhetsrådsresolution 1325 i praktiken?
Varför har det bara antagits en resolution i FNs säkerhetsråd som berör kvinnors roll i freds- och konfliktarbete?
1.3 Teori
Enligt Eneroth (1984) innebär ett teoretiskt perspektiv en föreställning om vilken slags data som är viktiga, det vill säga det som fångar det centrala hos den företeelse jag undersöker. Det teoretiska perspektivet styr min uppmärksamhet mot vissa data och förbi andra. Detta innebär att en begränsning av datamassan, som är nödvändig för att jag ska överblicka den,
möjliggörs. Jag kommer att använda mig av ett feministiskt perspektiv.
1.3.1 Det feministiska perspektivet
Det finns en mängd olika feministiska inriktningar och därmed ett flertal olika perspektiv. Steans (1998) beskriver exempelvis liberal feminism, marxistisk feminism, radikal feminism, postmodern feminism, socialistisk feminism, psykoanalytisk och existentiell feministisk tanke, samt feministisk kritisk teori.
Att använda ett feministiskt perspektiv, vilket som helst, innebär en övertygelse om att kvinnor spelar roll, det sätt på vilka kvinnor lever, tänker och organiserar sig spelar roll. Det innebär att man ser världen genom kvinnors ögon. (Brock-Utne 1990)
Den minsta gemensamma nämnaren för ett feministiskt perspektiv brukar sägas vara synen på att män och kvinnor har ett lika stort mänskligt värde och att denna jämlikhet skall genomsyra alla samhällen, samt en underliggande övertygelse om att kvinnor världen över diskrimineras på grund av kön. Denna diskriminering har resulterat i att kvinnor, kvinnors erfarenheter och perspektiv traditionellt har exkluderats från områden som politik, ekonomi och säkerhetspolitik. (Reardon 1990)
Det feministiska teoriperspektivet försöker förstå den kvinnliga underordningen för att på så sätt utveckla strategier för att bryta den. (Tickner 2004)
Feminism definieras således oftast som en övertygelse om att kvinnor har rätt att åtnjuta samma rättigheter och privilegier som män. (Steans 1998)
Vidare intresserar sig företrädare för feministiska teorier för den sociala konstruktionen av kön, inte den biologiska. Begreppet genus, som betyder socialt kön, är centralt för den feministiska teoribildningen. Genus används för att peka på de föränderliga roller och egenskaper som män och kvinnor tillskrivs av samhället, till skillnad från medfödda biologiska funktioner (Söderberg Jacobson 2004).
I alla samhällen och kulturer finns det vissa känslomässiga och psykologiska karaktärsdrag som ses som antingen mer ”manliga” eller ”kvinnliga”. Individer som föds
antas utveckla och uppföra sig i förhållande till ”rätt genus”. På detta sätt antas en man utveckla en maskulin karaktär och en kvinna en feminin karaktär. (Steans 1998)
Genom att se genus som ett socialt skapat fenomen tydliggörs att det inte finns något naturligt kvinnligt eller manligt. Termerna maskulinitet och feminitet beskriver inte naturliga karaktäristika, utan är genustermer (Steans 1998). Kategorierna skapas i ständig relation till varandra. Maskulinitet är således en negation av feminitet och tvärtom. (True 2001)
Genusrelationer handlar vidare om makt eftersom de kategorier som konstruerats som manliga och kvinnliga inte är jämbördiga. Kategorin manligt/maskulinitet värderas på de flesta av samhällets områden högre än kvinnligt/femininitet. (Bengtsson et al. 2001)
Genusmaktordningen tenderar att placera kvinnor i den privata sfären, medan män placeras i den publika sfären. I och med att kvinnorna i mindre utsträckning än männen deltar i den publika sfären, det vill säga i politik och beslutsfattande, är det också männen som finns representerade i de politiska och administrativa organen. Uppdelningen mellan publikt och privat är en del i genusmaktordningen. Kvinnor underordnas och män gynnas av
maktstrukturen. (Bengtsson et al. 2001)
Inom forskningstraditionen för internationella relationer har feministiska perspektiv fått ökat utrymme efter det kalla krigets slut i takt med att ämnet anpassat sig till den förändrade situationen (True 2001). Här handlar feministisk teori om hur kvinnlighet respektive
manlighet återspeglas i hur vi beskriver världspolitiska företeelser och hur vi konstruerar teorier om världspolitik. Feministiska perspektiv handlar således om att relationer i vardagliga sammanhang på mikronivå, det vill säga mellan kvinnor och män, är grundläggande element i uppkomsten av maktrelationer på makronivå och därmed också i världspolitiken. Vidare menar man inom den feministiska forskningstraditionen, att grundläggande antaganden om världspolitik, som exempelvis hur mänskliga rättigheter fungerar och vad som är människors viktigaste drivkrafter, har baserats på enbart mäns, och inte kvinnors, politiska vardag. Det har således varit män och maskulinitet som varit norm för utvecklingen av världspolitiken.
(Bengtsson et al. 2001)
Den viktigaste feministiska kritiken av internationell politisk teori är att maktrelationer när det gäller genus har ignorerats och osynliggjorts i världspolitiken. Detta trots att det handlar om ett ämne där maktrelationerna i genus är som mest uppenbara eftersom
mansdominansen varit särskilt framträdande eller i det närmaste total. (Bengtsson et al. 2001) Säkerhetspolitiken är ett område med tydlig genus- och könsuppdelning.
Säkerhetspolitiken och de militära relationerna har ingått i männens sfär, och varit föga ifrågasatt. Definitionerna av kvinnor och män har ofta varit rent biologiska. Män har setts som
aktiva, aggressiva och krigiska till sin natur och blir därför naturliga soldater och försvarare av landet. Kvinnor definieras istället som de svaga i behov av skydd eftersom männens roll som försvarare kräver någon som behöver försvaras. Eftersom rätten och skyldigheten att bära vapen historiskt sett varit förbehållen männen har en starkt maskuliniserad kultur kring utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik vuxit fram. Så länge kvinnor och män segregeras osynliggörs detta faktum. Idag, när kvinnorna i större utsträckning än tidigare också aktivt deltar som stridande i konflikter synliggörs de rådande genusstrukturerna. Det blir tydligt hur säkerhetspolitiken är uppbyggd på och beroende av specifika definitioner av maskulinitet och femininitet. (Bengtsson et al. 2001)
Medan traditionella studier av säkerhet generellt har studerat konflikter med ett så kallat top-down, eller strukturellt perspektiv, har forskare med ett feministiskt perspektiv generellt använt sig av ett så kallat bottom-up perspektiv. Detta har inneburit att man har analyserat krigets påverkan på människor på mikronivå. Enligt ett feministiskt perspektiv är teori och verklighet nämligen starkt sammanlänkade. (Tickner 2004)
Målet med feministisk forskning är avslutningsvis att åstadkomma förändring mot en mer demokratisk och jämlik världsordning. (Bengtsson et al. 2001)
I enlighet med den feministiska forskningstraditionen använder jag mig av, genom att intervjua representanter för kvinnoorganisationer på mikronivå om deras syn på resolution 1325, ett bottom-up perspektiv för att undersöka effekterna av resolutionens antagande. Vidare innebär användandet av ett feministiskt teoretiskt perspektiv för min del framförallt synliggörandet av varför säkerhetsrådet inte antagit uppföljningsresolutioner i ämnet kvinnor, fred och säkerhet. Med hjälp av ett feministiskt teoretiskt perspektiv belyser jag att
säkerhetsrådets sammansättning och fokus tenderar att generera genusblindhet och därmed en avsaknad av genusperspektiv i sitt arbete.
I kapitel två följer en teoretisk bakgrund där begrepp relevanta för min avslutande diskussion förklaras och definieras.
1.3.2. Legalstrategi
Begreppet legalstrategi, som används inom rättssociologin, kan allmänt sammanfattas som individers, gruppers, eller organisationers försök att med rättsliga medel uppnå politiska mål. Det handlar således om gruppers användning av domstolarna och andra rättsliga beslutsorgan i arbetet för att främja sina politiska mål. Det kan generellt också sägas vara användningen av jurister för att främja en politisk sak. (Mathiesen 1985)
Begreppet legalstrategi har framförallt använts av grupper som i traditionell mening betecknas som ”svaga”, det vill säga grupper som inte har särskilt stora möjligheter att direkt påverka politiken i samhället. Dessa grupper kan vara stödgrupper för handikappade eller minoriteter, men också av folkliga rörelser som fredsrörelsen och kvinnorörelsen. (Mathiesen 1985)
Inom kvinnorörelsen och inom kvinnoforskningen har, enligt Widerberg (1988), frågan om rätten som medel för att uppnå jämställdhet och/eller frigörelse ständigt stått på
dagordningen. Här har begreppet framförallt behandlats när det gäller mäns våld mot kvinnor, enligt föreställningen att en ökning av straffrättsliga ingrepp kommer att minska våldets omfattning.
Legalstrategi handlar alltså om hur man ska uppnå sina mål, tjänar man på att gå en juridisk väg eller finns det en alternativ väg? Om man väljer den juridiska vägen för politiska mål riskerar man samtidigt att ett negativt rättsligt beslut kan få politiska konsekvenser. Politiskt kan alltså en förlust innebära att hela frågan som saken gäller blir avslutad i offentligheten. (Mathiesen 1985)
1.4 Metod
Ansatsen till min uppsats är kvalitativ, vilket innebär att jag kommer att använda mig av kvalitativa metoder. För att få svar på mina frågeställningar har jag intervjuat ett antal kvinnoorganisationer, eftersom det än så länge är framförallt dessa som har kunskap om, och som visat störst intresse av att implementera, resolution 1325.
1.4.1 Kvalitativa metoder
När det gäller kvalitativa metoder bestäms de ofta i relation till kvantitativa metoder.
Skillnaden ligger i hur man ser på bestämda undersökningsmetoder och kanske framförallt på forskarens roll i processen. När det gäller kvantitativa metoder koncentrerar man sig på förhållandet mellan forskaren och det som utforskas. Vid kvalitativa metoder lägger man tonvikten på de sätt vilka det insamlade faktamaterialet bearbetas, och på hur man tolkar och presenterar sina fakta. (Andersen och Gamdrup 1994)
Utgångspunkten för de kvantitativa metoderna är att det som studeras skall kunna mätas och att undersökningsresultaten skall presenteras numeriskt. Forskaren uppfattar sitt
forskningsfält som ett objekt, som ett föremål, som undersöks med avseende på en eller flera variabler. Förebilden för kvantitativa metoder är ofta den naturvetenskapliga
Företrädare för de kvalitativa metoderna menar att alla företeelser och förhållningssätt inte är mätbara. Utgångspunkten för de kvalitativa metoderna är istället att varje fenomen består av en unik kombination av kvaliteter eller egenskaper, och att det därför inte går att mäta och väga det. Vidare ser många forskare forskningsobjektet som ett subjekt och ser forskningsprocessen som en kommunikationsrelation. (Andersen och Gamdrup 1994)
1.4.2 Kvalitativ intervju
En intervju är en speciell form av samtal med syftet att skaffa information från den intervjuade, respondenten. Intervjuaren styr därför samtalet, ofta med hjälp av ett
frågeformulär. Även när det gäller intervjuer kan man göra en uppdelning mellan kvantitativa och kvalitativa tillvägagångssätt. (Starrin och Renck 1996)
De kvantitativa intervjuerna tar sin utgångspunkt i på förhand definierade företeelser, egenskaper eller innebörder. Syftet med en kvantitativ intervju är oftast att undersöka hur dessa företeelser, egenskaper eller innebörder fördelar sig i en population och/eller hur dessa samvarierar med andra företeelser, egenskaper eller innebörder. (Starrin och Renck 1996)
Kvalitativa intervjuer används istället för att utröna, upptäcka eller förstå egenskapen hos någonting som man tidigare inte har någon uppfattning om. Kvalitativa och kvantitativa intervjuer har således olika mål. Kvalitativa intervjuer är medel för den forskning som har som mål att upptäcka företeelser, egenskaper eller innebörder. Kvantitativa intervjuer används som medel för den forskning som har som mål att bestämma omfattningen av på förhand definierade företeelser, egenskaper eller innebörder. (Starrin och Renck 1996)
En skillnad mellan kvalitativa och kvantitativa intervjuer är antalet respondenter. För en kvantitativ intervju behövs ett tillräckligt stort antal respondenter så att man kan generalisera resultatet att gälla alla. I fallet med kvalitativ intervju handlar det dock inte om att kunna göra generaliseringar. Syftet är inte att ta reda på hur många, eller vilken sorts, människor som delar ett visst karaktärsdrag. Istället handlar det om kulturella konstruktioner av världen, inte om de människor som har dessa. (McCracken 1988)
En annan av de viktigaste skillnaderna mellan den kvantitativa och kvalitativa intervjun, och mellan de olika metoderna i allmänhet, är forskarens roll. I den kvalitativa
intervjutraditionen ses intervjuaren som medskapare, ett verktyg, till intervjuns resultat medan intervjuaren i den kvantitativa intervjutraditionen endast ses som en mottagare och redovisare. (Starrin och Renck 1996)
1.4.3 Den långa intervjun
Grant McCracken (1988) har utvecklat en form av kvalitativ intervju som han kallar den
långa intervjun (The Long Interview). Jag har valt att följa denna metod som mall när jag
förbereder och utför mina intervjuer.
Jag börjar med att göra en litteraturstudie av vad som tidigare skrivits om ämnet inom den vetenskapliga traditionen, för att på så vis definiera mitt problem och samla in fakta. Vidare är syftet med litteraturgenomgången att det underlättar för skapandet av
frågeformuläret. Det andra steget i McCrackens modell innebär att jag gör en granskning av kulturella kategorier. Detta steg är enligt McCracken viktigt för att jag skall bli medveten om sin egen uppfattning i ämnet så att man kan jämföra det med det som kommer fram i
intervjun. Syftet med detta är att jag lättare skall veta vad jag skall leta efter.
Det tredje steget i modellen innebär att jag skapar ett frågeformulär och sedan genomför intervjuerna. Enligt McCrackens modell börjar jag intervjun med ett par biografiska frågor, i mitt fall handlar detta endast om respondentens namn och eventuell titel inom organisationen eftersom jag inte är intresserad av att analysera respondenternas personliga åsikter. Efter det följer frågor enligt ett antal frågeområden, temafrågor. Den sista förberedelsen före intervjun är valet av respondenter. Jag har åtta respondenter, vilket är tillräckligt enligt McCracken. Under intervjuerna håller jag en så låg profil som möjligt så att respondenterna har möjlighet att berätta sin historia med egna ord. Mina frågor är, i enlighet med McCrackens metod, relativt öppna. Efter att intervjuerna genomförts skrivs materialet, som har spelats in med hjälp av en diktafon, ut i sin helhet i skrift.
Det fjärde steget i modellen är upptäckten av analyskategorier. Syftet är att avgöra kategorier, förhållande och antaganden som innehåller respondentens upplevelser.
McCrackens fjärde steg innebär att jag först studerar varje intervju för sig, jag observerar utan att relatera till andra delar av texten. Sedan skriver jag om intervjuerna, ointressanta delar tas bort och materialet blir mer tillgängligt. Nästa steg är att relatera
observationerna till varandra, samt till den tidigare granskningen av litteraturen. Nu analyserar jag endast valda delar av texten för att kunna uppfatta mönster och teman i min undersökning. Slutligen gör jag en sammanfattning och slutsats av varje intervju.
Under min undersökning, mina intervjuer med representanter för kvinnoorganisationer, har jag översiktligt sammanfattat mina data enligt McCracken fjärde steg. Senare i
analysprocessen av mitt material har jag mer utförligt sammanfattat mina data i en datasammanfattningsmetod presenterad av Eneroth (1984).
1.4.4 Tolkning av resultat
Som jag tidigare nämnt bidrar det teoretiska perspektivet, enligt Eneroth (1984), till en tidig begränsning av materialet. Användandet av ett feministiskt perspektiv innebär således att jag genomför och sammanfattar mina intervjuer med ett genustänkande i fokus. Eftersom min första och tredje frågeställning är mer av en beskrivande natur, är det framförallt min andra frågeställning, om varför det bara antagits en resolution i ämnet kvinnor, fred och säkerhet, som utgör en tolkning av mina intervjuer enligt ett feministiskt teoretiskt perspektiv.
Tolkningen av resultatet, som alltså även kallas datasammanfattningsmetod, är den kvalitativa metodens sista fas. Här grupperas den insamlade datamassan under olika kvaliteter, som tillsammans ger ett begrepp om den undersökta företeelsen.
Eftersom min utgångspunkt är ett feministiskt teoretiskt perspektiv antar jag att orsaken till att säkerhetsrådet inte har tagit en uppföljningsresolution i ämnet kvinnor, fred och säkerhet är avsaknaden av ett genusperspektiv. Eftersom jag vill ge en bild av det relativt oföränderliga, det statiska hos företeelsen ”resolution i säkerhetsrådet om kvinnor, fred och säkerhet”, använder jag mig av en datasammanfattningsmetod som försöker fixera det bestående.
Ground Theory-metoden, eller kartläggningsmetoden, innebär att man systematiskt försöker gruppera och omgruppera sina insamlade data, tills man gjort en så fullständig kartläggning av företeelsen som möjligt. För att göra detta systematiserar man data genom att först dela in begreppet, som är företeelsen i sin helhet, i olika kategorier. Varje kategori har sedan flera dimensioner och varje dimension har flera kvaliteter. (Eneroth 1984)
I det sjunde kapitlet redogörs resultatet av min datasammanfattningsmetod.
1.5 Materialdiskussion
Materialet för uppsatsen består framförallt av åtta intervjuer med representanter för olika kvinnoorganisationer som arbetar med frågor rörande internationell fred och säkerhet.
Anledningen till att jag har valt att intervjua representanter för kvinnoorganisationer är att det i dagsläget tenderar vara dessa organisationer som har den största kunskapen om, och viljan att implementera, säkerhetsrådsresolution 1325.
Under vecka 11 genomförde jag sex intervjuer i Stockholm med representanter för fem av sex kvinnoorganisationer som ingår i nätverket Operation 1325. Detta nätverk bildades av de sex största svenska kvinnoorganisationerna som har internationell fred och säkerhet i
fokus. Operation 1325 bildades för att resolution 1325, framförallt den första paragrafen1, skall implementeras i Sverige. Representanter för följande organisationer intervjuades: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Svenska Unifem-kommittén, Kvinnor för Fred, Sveriges Kvinnolobby, samt Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd. Deras arbete kommer att beskrivas mer utförligt nedan.
Dessutom intervjuade jag en representant för den svenska insamlingsstiftelsen Kvinna till Kvinna Foundation, som är välkänd utomlands för sitt arbete med att stötta
kvinnoorganisationer i konfliktområden.
Under intervjuerna följde jag en intervjuguide, bestående av tio frågor. Guiden utgjorde dock bara en mall och därför fanns det även möjligheter för följdfrågor och sidospår.
Intervjuguiden bifogas i bilaga 2.
Under vecka 13 utförde jag även två intervjuer i New York. Jag intervjuade
representanter för det internationella nätverket The NGO Working Group on Women, Peace and Security, samt den New York-baserade organisationen the International Women’s Tribune Centre, som också ingår i ovan nämnda internationella nätverk. Under dessa
intervjuer följde jag en liknande intervjuguide bestående av tolv frågor. Även denna bifogas i bilaga 2.
Materialet från intervjuerna i New York kommer inte att kunna utgöra en bas för fullständig komparation mellan hur 1325 används av kvinnoorganisationer i Sverige och USA, men det kommer att skapa ytterligare information om hur 1325 kan användas, samt ge en internationell utblick om resolution 1325s effekter.
Samtliga intervjuer varade från 40 minuter till en och en halv timme, beroende på hur pass utvecklande svar respondenterna gav. Vidare spelades alla intervjuer in med hjälp av en diktafon. Det inspelade materialet transkriberades sedan till skriftlig text, först i sin helhet och sedan i en kortare version. Detta för att göra materialet mer överskådligt inför analysen.
Jag kommer att referera till mina respondenter med efternamn och en förkortning av respektive organisation. I bilaga 1 finns en lista över vem som representerar varje
organisation. Vid citat från intervjuerna med de amerikanska organisationerna har jag valt att inte översätta från engelska till svenska för att bevara äktheten och känslan.
Som komplement, samt för att sätta in mitt resultat från intervjuerna i ett större sammanhang, har jag även använt mig av officiella dokument från FNs säkerhetsråd, FNs
generalsekreterare, samt den svenska regeringen. I det historiska och teoretiska bakgrundskapitlet har jag använt mig av andrahandskällor.
1.6 Disposition
I det nästkommande kapitlet följer först en historisk bakgrund som beskriver utvecklingen under 1900-talet fram till resolution 1325s antagande, den politiska kontexten i vilken resolution 1325 antogs, samt hur processen med antagandet under år 2000 gick till. Kapitlet avslutas sedan med en teoretisk bakgrund där begrepp relevanta för min uppsats diskuteras och definieras. Det tredje kapitlet ger en tydligare och mer detaljerad beskrivning av själva resolutionen, dess förtjänster och brister, samt betydelsen av en säkerhetsrådsresolution. De följande tre kapitlen behandlar var för sig en av mina tre frågeställningar. I det fjärde kapitlet beskriver representanter för kvinnoorganisationerna hur de använder sig av resolution 1325 i sitt dagliga arbete. Det femte kapitlet behandlar frågan om varför det bara har tagits en resolution i säkerhetsrådet om kvinnors roll i freds- och konfliktarbete. Här sätts resolution 1325 dels i jämförelse med andra ”mjuka ämnen” som säkerhetsrådet har behandlat, och dels sätts resolution 1325 in i en större politisk kontext, som kan ge svar på frågan. Även
kvinnoorganisationernas och säkerhetsrådets respektive roll i denna fråga utreds. Det sjätte kapitlet sammanställer vilka effekter antagandet av resolution 1325 har fått, i Sverige, internationellt, samt för kvinnoorganisationerna. I det sjunde kapitlet följer mina resultat. Först redovisar jag hur jag har tolkat mitt resultat från intervjuerna med hjälp av ovan nämnda kartläggningsmetod, sedan följer en övergripande sammanfattning i vilken mina
2. HISTORISK OCH TEORETISK BAKGRUND
2.1 Kvinnors roll i freds- och konfliktarbete
Kvinnor har sedan en lång tid tillbaka spelat en avgörande roll i fredsbyggande processer och försoningsarbete i konfliktdrabbade områden. Dessutom har kvinnor utgjort majoriteten av alla medlemmar i fredsrörelser (Höglund 2003). Kvinnors arbete har varit avgörande för civilsamhällets fortlevnad under en väpnad konflikt och har ofta utgjort grunden i fungerande efterkrigssamhällen. Detta arbete har dock sällan uppmärksammats. (IKFF 2004)
Det förändrade konfliktmönster som kalla krigets slut medförde, i kombination med den tekniska utvecklingen, har inneburit att krigets påverkan på kvinnor har förändrats. Gränsen mellan kombattanter och civila är idag inte lika tydlig. Under det andra världskriget var hälften av alla offer civila, under åttiotalet hade denna siffra stigit till 80 procent och vid 1990 var det 90 procent av krigens offer som var civila. Av dessa civila dödsoffer är majoriteten kvinnor och barn. Vidare är mer än fyra femtedelar av världens flyktingar som flytt på grund av krig kvinnor eller flickor. (Turpin 1998)
Krig påverkar också kvinnor och män på olika sätt. I civilsamhället riskerar kvinnor i högre utsträckning än män att utsättas för våld under, och efter, en konflikt, framförallt genom sexuellt våld och utnyttjande, som tortyr, våldtäkt, massvåldtäkt, påtvingad graviditet,
sexslaveri, prostitution eller trafficking. I dagens många etniska konflikter har exempelvis massvåldtäkter och påtvingad graviditet använts systematiskt som en effektiv krigsmetod. Förutom den absoluta förnedringen av att bli våldtagen, innebär den påtvingade graviditeten en psykologisk tortyr genom att man bär ett barn av fienden. (Turpin 1998)
Våldtäkt av kvinnor terroriserar inte heller bara de utsatta kvinnorna, utan bidrar också till förnedring hos männen eftersom de misslyckats med att skydda ”sina kvinnor”. (Tickner 2004)
Under en väpnad konflikt deltar kvinnor oftast inte i lika hög utsträckning som män i strider och har därför andra erfarenheter från konflikt än vad män har. Som jag nämnde inledningsvis är det vanligtvis kvinnorna som ser till att samhället fortsätter att någorlunda fungera under en konflikt, det är de som tar ansvar för barn och äldre släktingar, att skaffa mat och så vidare. Kvinnor tar ofta även över de typiskt manliga sysslorna i civilsamhället under en konflikt. Kvinnors erfarenheter från civilsamhället under krigstid borde därför vara värdefullt för hela befolkningen i en efterkrigssituation. Det är de som har störst erfarenheter av vad det har inneburit att leva i civilsamhället under konflikten och således har de också störst kunskap om hur civilsamhället bäst kan utvecklas efter att konflikten tagit slut. När
fredsförhandlingar inleds tenderar dock en återgång till de traditionella könsrollerna ske och kvinnorna exkluderas från fredsförhandlingarna med motiveringen att det är de stridande parterna som skall förhandla om freden. Så här var exempelvis fallet med
fredsförhandlingarna för Daytonavtalet, det vill säga fredsavtalet för fred i Bosnien som förhandlades fram 1995. Under förhandlingarna i Dayton, USA, fanns inga kvinnor
närvarande och endast en kvinna, representerande Storbritannien, var närvarande i Paris när avtalet skrevs under. Daytonavtalet fokuserade för övrigt väldigt lite på vikten av
civilsamhället och dess organisationer, samt deras potentiella bidrag till fredsbyggandet och strukturell stabilitet. Under förhandlingarna fanns det ingen officiell kanal för civilsamhällets organisationer att kunna påverka fredssamtalen, vilket bidrog till avsaknaden av ett
genusperspektiv. (Lithander 2000)
Om kvinnors roll i samhället inte behandlas i fredsavtalet kan det bidra till att kvinnors ofta marginaliserade roll i den politiska processen förevigas och institutionaliseras efter en konflikt, och det önskade resultatet av jämlikhet kan inte uppnås. Avsaknaden av kvinnor vid fredsförhandlingsbordet resulterar troligtvis också i otillräcklig uppmärksamhet av, och reflekterande över, speciellt kvinnliga frågor. Dessutom är det tveksamt om fredsavtalet kan anses vara demokratiskt legitimt när hälften av befolkningens särskilda behov inte tillgodoses. Detta kan, åtminstone på längre sikt, underminera utsikterna för att upprätthålla en hållbar fred. (E/CN.6/2004/10)
Det står idag klart att kvinnor och män har olika behov i en postkonflikt situation, det vill säga efter en väpnad konflikt, kvinnor och män behöver hjälp på olika sätt. I en
flyktingsituation exempelvis, kan användningen av ett genusperspektiv innebära att kvinnorna i lägren har tillgång till bindor, att vägen till toaletterna är upplyst och gräset kortklippt för att undvika överfall och våldtäkter (Carlman 2005). Män som, i större utsträckning än kvinnor, aktivt har deltagit i strider har således andra behov, andra problem och trauma att bearbeta. För att dessa behov ska tillgodoses är införandet av ett genusperspektiv så tidigt som möjligt avgörande. Detta har alltså FNs säkerhetsråd slagit fast i resolution 1325. Men värdet med resolution 1325 är också att kvinnor, precis på samma sätt som män, ska ses som aktörer för fred. Inkluderandet av lokala kvinnor i fredsprocessen är oerhört avgörande för framtiden, men användandet av ett genusperspektiv och inrättande av genusbalans innebär också att fler kvinnor behöver tillsättas på olika positioner, militära såväl som civila, i FN-missioner och i samhället i övrigt. Undersökningar från bland annat Bosnien, Kambodja, El Salvador och Sydafrika visar nämligen att kvinnor i lokalbefolkningen hellre anförtror sig åt kvinnlig
kvinnor bättre än manliga förhandlare, att fredsbefrämjande insatser med en hög andel kvinnor haft större framgångar än de som haft få kvinnor eller inga kvinnor alls, att kvinnor i lokalbefolkningen ansluter sig snabbare och i större utsträckning till fredskommittéer då fredsbefrämjande operationer har minst 30 procent kvinnlig personal, samt att kvaliteten på missionen ökar då genusperspektiv hanteras inom ramen för fredsfrämjande insatser. (Ivarsson 2004)
Genusperspektiv i fredsprocessen är således avgörande för att en hållbar fred skall uppnås, och kvinnors närvaro vid fredsförhandlingar och i officiella uppdrag tenderar att öka möjligheterna för detta.
2.2 Konferenser, konventioner, resolutioner
Under det första världskriget träffades en grupp kvinnor för första gången under krigstid över nationella gränser för att försöka få ett slut på kriget. Över tusen kvinnor från tolv krigförande och neutrala länder samlades i Haag 1915 och den första internationella kvinnokonferensen (ICW) sammanträdde. Resultatet var en handlingsplan för allmän nedrustning och ett slut på kriget, samt ett uttalat mål om jämlikhet mellan män och kvinnor, och stater. Dessutom eftersträvades bildandet av en internationell organisation för medling i konflikter mellan stater. (Rehn och Sirleaf Johnson 2000)
Efter konferensen bildades Women’s International League for Peace and Freedom (WILPF) som idag är representerade i 37 länder. I Sverige heter organisationen Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF).
När Förenta Nationerna bildades 1945 fastställdes för första gången principen om män och kvinnors lika rättigheter. (IKFF 2004)
År 1946 bildades FNs Kvinnokommission (CSW), som har som främsta uppgift att utarbeta rekommendationer och rapporter till det ekonomiska och sociala rådet (ECOSOC) om hur man bäst skall främja kvinnors rättigheter.
År 1948 antog FNs generalförsamling deklarationen om de mänskliga rättigheterna som skall garantera både män och kvinnors rättigheter. I deklarationen antas dock att män och kvinnors roller och behov är det samma. (IKFF 2004)
År 1966 antog generalförsamlingen resolution 2200A där kvinnor och barns behov under konflikter och katastrofer erkänns. Kvinnor ses här fortfarande endast som offer i behov av skydd och hjälp, inte som aktörer för fred. (IKFF 2004)
År 1975 anordnades FNs första internationella kvinnokonferens i Mexico City. En handlingsplan för jämställdhet, utveckling och fred antogs av medlemsstaternas
regeringsdelegationer. Dokumentet var inte bindande för FNs medlemsstater, utan endast rekommenderande. Trots detta blev kvinnor mer erkända som deltagare i fredsprocesser och mer synliga i FN-systemet (IKFF 2004). Senare under året antog generalförsamlingen resolution 3519 om kvinnors deltagande i att öka internationell fred och säkerhet.
Resolutionen uppmanade kvinnoorganisationer att intensifiera sitt arbete för fred och mot all slags diskriminering.
År 1976 inleddes FNs kvinnoårtionde och UNIFEM (FNs utvecklingsfond för kvinnor) och INSTRAW (internationella forsknings- och utbildningsinstitutet om kvinnor) bildades.
I december 1979 antogs the Convention on the Elimination of All Forms of
Discrimination against Women, kvinnokonventionen (CEDAW), av FNs generalförsamling.
Dokumentet, som brukar ses som ett “bill of rights” för kvinnor, består av 30 artiklar i vilka diskriminering av kvinnor definieras och en agenda med tillvägagångssätt för hur stater kan få diskrimineringen mot kvinnor att upphöra. Ett år senare trädde konventionen i kraft då 20 stater hade ratificerat den, varav Sverige var den första. Idag har 173 länder, mer än två tredjedelar av FNs medlemmar, ratificerat avtalet och därmed juridiskt förbundit sig till det. Ytterligare 97 länder har skrivit under avtalet som binder dem till att inte göra något som strider mot avtalet. (UNIFEM 2005)
Under 1980 anordnades FNs andra kvinnokonferens i Köpenhamn. I slutdokumentet påvisas de starka kopplingarna mellan fred och kvinnors lika deltagande i freds- och säkerhetsfrågor. (IKFF 2004)
År 1985 anordnades FNs tredje kvinnokonferens i Nairobi, Kenya. I det officiella dokumentet klargörs det att det är omöjligt att skapa fred i ett samhälle om man inte respekterar kvinnors rättigheter. Dessutom ledde konferensen till de så kallade Forward-looking Strategies for the Advancement of Women. Strategin innebär att alla hinder för kvinnors aktiva deltagande på alla nivåer i samhället skall tas bort genom att jämlikhet i politiska, ekonomiska, sociala och kulturella beslutsfattande processer skapas. (Lithander 2000)
År 1993 hölls FNs världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien och för första gången fastslogs det att mänskliga rättigheter också är kvinnors rättigheter.
Generalförsamlingen antog också en deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor. (IKFF 2004)
År 1995 anordnades FNs fjärde kvinnokonferens i Peking. 17000 deltagare, bestående av regeringsdelegationer från FNs alla medlemsstater, samt 4000 som representerade NGOs, från 189 länder var närvarande. Tolv prioriterade områden diskuterades, varav kvinnor och väpnade konflikter var ett. Resultatet blev Pekingdeklarationen och en handlingsplan, den så kallade Platform for Action, antogs av regeringsdelegationer från alla deltagande stater, dock med vissa reservationer från 62 av länderna. Syftet med The Platform for Action var att skynda på implementeringen av det som beslutades i Nairobi 1985. The Platform for Action innehåller rekommendationer och är således inte juridiskt bindande, men borde vara moraliskt bindande för de inblandade staterna. Regeringar, det internationella samfundet, civilsamhället med NGOs och den privata sektorn i spetsen, uppmanas att agera inom tolv olika
intresseområden som anses som extra kritiska för att stoppa diskrimineringen mot kvinnor, bland annat ”kvinnor och väpnad konflikt”, ”våld mot kvinnor” och “kvinnors mänskliga rättigheter”. Slutsatsen var att öka kvinnors deltagande i konfliktlösning på
beslutsfattningsnivån, att integrera ett genusperspektiv på lösningen av väpnade konflikter, samt att försäkra att organisationer har möjlighet att hantera genusfrågor på ett korrekt sätt. (Lithander 2000)
Pekingdeklarationen erkänner också de framträdande roller som kvinnor har i
fredsarbete istället för att som tidigare endast uppmana till mer arbete inom området. (IKFF 2004)
I september 1999 antar FNs säkerhetsråd resolution 1265 om skydd av civila i väpnade konflikter, som också senare följs upp av resolution 1296 under våren 2000. Detta är mer än trettio år efter att generalförsamlingen antog en resolution på samma ämne. Resolution 1265 uppmanar till genusperspektiv i humanitärt arbete och kvinnors utsatthet och behov av skydd lyfts fram. (IKFF 2004)
Fem år efter Pekingkonferensen anordnas en speciell sammanträdesperiod i FNs generalförsamling om kvinnors roll i fredsarbete. Ett av syftet med ”Women 2000: Gender Equality, Development and Peace for the 21st Century”, även kallad Peking +5, var att utvärdera om det hade skett några framsteg med kvinnors roll i konflikter sedan
Pekingkonferensen 1995. Resultatet visade att nästan ingenting hade förändrats. (Söderberg Jacobson 2004)
Den 31 oktober 2000 antas säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Alla femton av säkerhetsrådets dåvarande medlemmar röstar för resolutionen, ingen stat röstar mot eller lägger ner sin röst. Detta är första gången som kvinnor ses som aktiva och
beskrivning av hur antagandet av säkerhetsrådsresolution 1325 gick till. Först vill jag dock kortfattat beskriva den världspolitiska utvecklingen som har varit avgörande för att en resolution i FNs säkerhetsråd i detta ämne överhuvudtaget skulle vara möjlig.
2.3 Världspolitisk bakgrund
I detta avsnitt vill jag göra en kortare redogörelse för hur världspolitikens skiften har möjliggjort en resolution i säkerhetsrådet om kvinnors roll i freds- och konfliktarbete.
Under det kalla kriget hade stormakterna många gånger blockerat beslut i säkerhetsrådet med hjälp av att lägga in sitt veto och dessutom ofta inte betalat medlemsavgifterna, vilket sammantaget gjorde att FN som organisation var mycket svag. Med de stora politiska omvälvningar i världspolitiken som det kalla krigets slut medförde stärktes förhoppningarna om en fredlig värld med mänskliga rättigheter i fokus under 1990-talet. Antalet
fredsbevarande styrkor ökade dramatiskt i början på 1990-talet och några av de första FN-operationerna, exempelvis i Namibia och Nicaragua, var lyckade. 1990 fanns exempelvis 10 000 militära soldater i FNs tjänst, i december 1994 var siffran uppe i 70 000, fördelade på 17 operationer. (Weiss och Collins 2000)
Slutet på det kalla kriget innebar alltså att FN som organisation fick en större roll, men också att konfliktmönstret i världen förändrades, från mellanstatliga till mestadels
inomstatliga konflikter, ofta med etniska förtecken. Med de ökade möjligheterna för FN att agera följde ett ökat ansvarsområde. Skiftet mot inomstatliga konflikter innebar också att den nationella suveräniteten inte längre sågs som absolut, interventioner motiverades under 1990-talet med humanitära syften för att skydda de mänskliga rättigheterna. (Weiss et al. 2004)
Denna utveckling ledde till att säkerhetsrådet, som tidigare framförallt hade behandlat mellanstatliga konflikter, under 1990-talet tog resolutioner inom ämnen som skydd av civila, avväpning, avmobilisering och återintegrering, konflikter i Afrika, barn och väpnade
konflikter, fredsbevarande och kvinnors roll i konflikter. FNs säkerhetsråds ansvarsområde utökades till att även gälla så kallade ”mjuka frågor”. Denna utveckling innebar att konceptet om säkerhet fick en ny innebörd. Från att tidigare framförallt ha handlat om staters säkerhet hamnade istället mänsklig säkerhet i fokus. (Klot 2003)
Vikten av civilsamhällets medverkan i fredsprocesser fick större uppmärksamhet och insikten om att fred även måste byggas underifrån, med ett så kallat ”bottom-up approach”, inte endast ovanifrån, spreds. (Miall et al. 1999)
En annan aspekt om varför kvinnors roll i konflikter idag har uppmärksammats kan vara att kvinnors utsatthet under en väpnad konflikt markant har ökat. Som tidigare nämnts har proportionaliteten av civila offer, av vilka de flesta är kvinnor och barn, ökat dramatiskt sen det andra världskriget, kvinnor och barn utgör idag majoriteten av världens flyktingar och så vidare. Dessutom tenderar våld inom hemmet öka i samband med väpnade konflikter. Våldtäkt, sexuellt utnyttjande och tvingad prostitution är, och verkar alltid ha varit, en systematisk, dock inte officiell, metod att föra krig på. (Höglund 2003)
Massmedias ökade inflytande i takt med den tekniska utvecklingen har antagligen också haft betydelse för utvecklingen. Krig och svältkatastrofer har kommit ”närmare” och blivit mer påtagligt under de senaste decennierna i en allt mer globaliserad värld. Krigsföring, som en gång var en aktivitet som vissa utvalda beväpnade få deltog i, har idag i massamhällets tid blivit ett fenomen som berör alla. (Carruthers 2000)
Genom massmedia började också vetskapen om kvinnors utsatta situation i väpnade konflikter att spridas i början av 1990-talet. Rapporter om organiserat våld mot kvinnor, exempelvis på Balkan och i Rwanda, vittnade om systematiska våldtäkter som en krigsmetod eller folkmordsstrategi. En av de första åtgärderna som detta ledde till var att klassificera våldtäkt som ett krigsbrott. (IKFF 2004)
2.4 Resolutionens tillkomst
Huvudaktörerna bakom skapandet och antagandet av resolution 1325 var nätverket NGO Working Group on Women, Peace and Security tillsammans med UNIFEM och de dåvarande femton medlemsstaterna i FNs säkerhetsråd. Nätverket NGOWG hade bildats redan 1999 med mål att få säkerhetsrådet att ta en resolution i ämnet. I september 1999 började man ha
bilaterala möten med säkerhetsrådets medlemmar. Det var dock endast Slovenien som visade intresse av att driva frågan inledningsvis. (Amnéus 2005)
Under kvinnokommissionens sammanträdesperiod 2000 höll den dåvarande presidenten för säkerhetsrådet, Anwarul Karim Chowdhury från Bangladesh, ett tal på den internationella kvinnodagen den åttonde mars. Han sa bland annat följande:
“Members of the Security Council recognize that peace is inextricably linked with equality between women and men. They affirm that the equal access and full participation of women in power structures and their full involvement in all efforts for the prevention and resolution of conflicts are essential for the maintenance and promotion of peace and security.” (UNSC 2000, SC/6816:2)
I maj år 2000 var Namibias regering värd för ett seminarium som organiserades av den så kallade ”Lessons Learned Unit”-avdelningen hos Department for Peace Keeping
Operations (DPKO). Syftet var att undersöka ett potentiellt genusperspektiv i de multidimensionella fredsbevarande operationerna. I rapporten om resultatet, som kallas Windhoek-deklarationen, slås det fast att kvinnor inte har deltagit på lika villkor i
fredsbevarande operationer och att genusdimensionen i fredsprocesser inte har tillgodosetts. (IKFF 2004)
NGO Working Group on Women, Peace and Security bestämde sig för att lobba hårt på Namibia som, förutom att nyligen varit värd för ovanstående seminarium, även vid den aktuella tidpunkten var medlem av säkerhetsrådet och skulle ta över ordförandeskapet under oktober månad år 20002.
I juli år 2000 hade NGO Working Group on Women, Peace and Security, tillsammans med UNIFEM och UNDAW, inofficiellt börjat skissa på en potentiell resolutionstext. Man uppmanade till genuskänslighet (gender sensitivity) i alla FNs uppdrag, inklusive
fredsbevarande styrkor, att kvinnor skulle få delta i jämlikhet vid fredsförhandlingar, samt för att öka skyddet för kvinnor och flickor under väpnad konflikt. (IWTC 2004)
Målet med den nya resolutionen var att kvinnor skulle ses som aktörer i fred och konfliktarbete, och inte bara, som tidigare varit fallet, att endast ses som offer i behov av skydd. Resolutionstexten blev därför en avvägning där kvinnor beskrivs både som offer, exempelvis i flyktingsituationer, och som aktörer, exempelvis i kraven om kvinnors deltagande vid fredsförhandlingar. (IWTC 2004)
Efter intensivt lobbyarbete från NGOs sida med Namibia och med de andra aktuella medlemsstaterna, annonserade Namibia den 26 september 2000 att det skulle hållas ett öppet möte, vilket betyder att andra stater än säkerhetsrådets femton medlemmar är välkomna, i säkerhetsrådet i slutet av oktober 2000. Namibia, i egenskap av ordförandeland, klargjorde dessutom att man önskade att resultatet av mötet skulle resultera i en resolution och inte bara ett så kallat ”Presidential Statement”. (IWTC 2004)
Den 24 oktober hölls det öppna mötet med över 40 deltagande stater, samt FNs generalsekreterare Kofi Annan och hans dåvarande jämställdhetsrådgivare Angela King. Under mötet talade kvinnor från Sierra Leone, Guatemala, Somalia, Tanzania och
internationella NGOs inför säkerhetsrådet om kvinnors lidande i krig, och det underskattade
och ignorerade konfliktförebyggande fredsarbete som kvinnor utför i konfliktområden över hela världen varje dag. (Amnéus 2005, IKFF 2004)
Efter kombinerade ansträngningar från NGOs, olika FN-organ och medlemsstater antog säkerhetsrådet enstämmigt den version av resolution 1325 som hade förhandlats fram den 31 oktober år 2000. Ingen stat reserverade sig på någon punkt. Resolution 1325 är den första resolution i säkerhetsrådet där texten inte har skrivits av någon medlemsstat (IWTC 2004). Det är också anmärkningsvärt att det framförallt var mindre, icke-västliga stater som drev frågan till en resolution, Bangladesh och Namibia, samt Slovenien som visade tidigt intresse.
Sammanfattningsvis kan man säga att framgången med att säkerhetsrådet antog en resolution om kvinnor, fred och säkerhet grundas dels på utvecklingen inom FN-systemet, det utökade ansvarsområdet och så vidare, och dels på lobbyarbetet från kvinnoorganisationerna i samarbete med ett par FN-organ, samt de enskilda medlemsstaternas vilja att driva frågan.
2.5 Begreppsdefinitioner
Inom den feministiska teoribildningen är begreppen genus och jämlikhet centrala. Jag vill här mer ingående redogöra för innebörder av dessa begrepp och andra relaterade
begreppskonstruktioner. På detta sätt vill jag underlätta för läsaren att följa mina resonemang och förklaringsmodeller i den avslutande diskussionen.
Med genus menas sociala attribut och möjligheter som associeras till om man är kvinna eller man, pojke eller flicka. Det handlar om relationer, såväl mellan kvinnor och män, som mellan kvinnor eller mellan män. Attributen, möjligheterna och relationerna är socialt konstruerade och är något man lär sig under socialiseringsprocesser. Dessa kan förändras beroende på i vilken kontext eller tid man befinner sig. Denna ständigt pågående process med att skapa genus, som sker i alla möten mellan människor i både den officiella och privata sfären, kallas
genuskonstruktion (Gender construction). (Höglund 2003)
Genus bestämmer vad som förväntas av, är tillåtet för, eller uppskattat för en kvinna eller en man att göra i en viss situation. I de flesta samhällen finns skillnader och ojämlikhet mellan kvinnor och mäns ansvarsuppgifter, kontroll över resurser, möjligheter till inflytande i beslutsfattande. (OSAGI 2005) Dessa övertygelser i en kulturs kärna om vad som är manligt och kvinnligt brukar beskrivas genusnormer (Gender norms). (Höglund 2003)
Jämlikhet (gender equality) innebär att män och kvinnor åtnjuter likvärdiga rättigheter,
prioriteringar uppmärksammas. Jämlikhet betyder inte att kvinnor och män är likadana eller att de nödvändigtvis alltid ska behandlas på samma sätt. Det betyder dock att ingen skall diskrimineras på grund av könstillhörighet. (Reardon 1990)
Bristen på jämställdhet förklaras ofta utifrån ett genussystem, där mannen är norm och innehar makten, medan kvinnors kunskaper och erfarenheter nedvärderas. (Söderberg Jacobson 2004)
När det gäller genusperspektiv inom ämnet fred och säkerhet har den dominerande uppfattningen i den västliga världen varit att krig är en av de mest genussegregerande aktiviteter som vi känner till. De kulturella genusnormerna i samhället om manligt och kvinnligt har gjort att kvinnor antas vara fredliga av naturen, medan män antas vara kapabla till och förberedda för att ta till våld, i första hand för att skydda kvinnor och barn och fosterlandet. Även om konfliktmönstret i världen har förändrats efter det kalla krigets slut, tenderar enligt Höglund (2003) vår genusbaserade uppfattning om krig att upprätthållas.
Eftersom genuskonstruktion, som tidigare nämnts, är en ständigt pågående process, sker detta även under en väpnad konflikt. Genuskonstruktioner under väpnad konflikt baseras dessutom på genuskonstruktioner i fredstid. (Höglund 2003)
När det gäller genus i exempelvis fredsprocesser kan det delas in i två delar. Det första är genusbalans eller könsbalans (gender balancing), vilket innebär att kvinnlig representation garanteras. Detta innebär alltså att jämställdheten skall öka genom att man numeriskt ökar representationen av kvinnor, exempelvis vid undertecknandet av fredsavtal, inom FNs avdelningar, i militära styrkor och så vidare. (Ivarsson 2004)
Det andra är gender mainstreaming, som kan översättas till inkorporering av ett
genusperspektiv eller jämställdhetsintegrering. Enligt FNs ekonomiska och sociala råd
(ECOSOC) innebär gender mainstreaming:
“the process of assessing the implications for men and women of any planned action, including legislation, policies or programmes, in any area and at all levels. It is a strategy for making women’s as well as men’s concerns and experiences an integral dimension in the design, implementation, monitoring and evaluation of policies and programmes in all political, economic and societal spheres so that women and men benefit equally and inequality is not perpetuated. The ultimate goal is to achieve gender equality.” (Olsson och Lindestam 2003:2)
Gender mainstreaming innebär alltså ett genomgående jämställdhetstänkande. Alla
riktlinjer och politiska beslut ska analyseras med avseende på vad de får för konsekvenser för kvinnor och män. Eftersom kvinnor och män har olika möjligheter i livet påverkas de på olika
normalisera jämställdhetsarbetet. Jämställdhet handlar inte om vissa frågor som kan sorteras in under en särskild enhet, utan är en del av all politik. (Söderberg Jacobson 2004)
När regeringar och krigförande parter undertecknar fredsavtal eller skapar nya
konstitutioner utan att beakta kvinnors behov, eller när kvinnors politiska, ekonomiska eller juridiska rättigheter begränsas, talar man om genusblindhet (gender blind). Så var exempelvis fallet med fredsavtalet för Bosnien, som jag nämnt ovan. Fredsavtalet skrevs nämligen i ett
genusneutralt språk, det vill säga ett genusperspektiv saknades. I Bosnien har detta bidragit
till att motarbetandet av diskriminering och ojämlikhet på grund av kön har försvårats. (Lithander 2000)
Motsvarigheten till att en överenskommelse om fred är genusblind, är en så kallad
gendered peace, en fred som erkänner kvinnor och mäns olika referenspunkter och är
utformad att passa båda könen. (Söderberg Jacobson 2004)
Gender sensitivity är ett annat begrepp som används flitigt. Att vara genuskänslig
innebär således att man är mottaglig för att se världen genom ett genusperspektiv. (Söderberg Jacobson 2004)
Slutligen vill jag redogöra för begreppsparen mikro/makro, som används ofta inom samhällsvetenskapen för att tydliggöra analysnivåer. Rent allmänt är skillnaden mellan mikro och makro en distinktion mellan vad som gäller för de enskilda delarna av ett system, och vad som gäller för aggregatet, själva batteriet. (Goldmann et al. 1997)
I min undersökning representerar kvinnoorganisationer i civilsamhället aktörer på mikronivå, medan FNs säkerhetsråd, som den högsta politiska institutionen för internationell fred och säkerhet, representerar makronivån, och därmed aggregatet. På denna nivå är säkerhetsrådets medlemmar, generalsekreteraren, samt den svenska regeringen, som måste följa besluten, aktörer.
3.
RESOLUTION 1325
3.1 Summering av innehåll
Resolution 1325 identifierar de aktörer som arbetar med kvinnor, fred och säkerhet och uppmanar till förändringar och förbättringar i deras arbete. Aktörerna som nämns är FNs säkerhetsråd, FNs generalsekreterare, FNs medlemsstater och övriga parter såsom icke-statliga aktörer, militära grupper, humanitära organisationer och det civila samhället.
På engelska talar man sammanfattande om resolutionens ”three Ps”, Protection,
Prevention and Participation, det vill säga skydd, förebyggande och deltagande. (IWTC 2004) Resolution 1325 kan också sägas fokusera på fyra områden där förändringar bör ske för att kvinnor skall få större inflytande i konflikt- och säkerhetsfrågor. Det första är kvinnors deltagande i beslutsfattande och fredsprocesser. Antalet kvinnor i internationella institutioner och organisationer som arbetar i fält måste öka. Dessutom ska lokala kvinnoorganisationer inkluderas och konsulteras i fredsprocesser. FNs generalsekreterare uppmanas särskilt att utse kvinnor till beslutsfattande positioner. Detta kräver dock att medlemsstaterna tar ansvar och nominerar kvinnor till lediga tjänster. (S/RES/1325, IKFF 2004)
Det andra området där förändringar bör ske är när det gäller användning av ett
genusperspektiv och genusträning för fredsbevarande styrkor. Generalsekreteraren skall förse medlemsstaterna med riktlinjer för genusträning av fredsbevarande styrkor, ett
utbildningsmaterial som ska inkludera vad som krävs för att kvinnors säkerhet, mänskliga rättigheter och behov skall kunna upprätthållas i konfliktsituationer. Medlemsstaterna uppmanas också att öka finansieringen för genusträning inom FN-systemet. (S/RES/1325, IKFF 2004)
Det tredje området är skydd av kvinnor i konfliktsituationer. Alla aktörer involverade i konfliktförhandlingar och fredsprocesser uppmanas att anta ett genusperspektiv i sitt arbete för att skydda och respektera kvinnors mänskliga rättigheter. Det är särskilt viktigt att detta inkluderas i de politiska processerna, som skrivning av konstitutionen, etablering av valsystemet och de polisiära och juridiska systemen. Kvinnors speciella behov vid
avväpningsprocesser och demobilisering måste tillgodoses, precis som att kvinnors speciella utsatthet för genusrelaterat våld, såsom våldtäkt, också måste inkluderas. (S/RES/1325, IKFF 2004)
Det fjärde och sista området är användning av ett genusperspektiv i FNs rapportsystem och implementeringsmekanismer. Framförallt uppmanas generalsekreteraren att göra detta i
sina rapporter men även övriga FN-organ skall använda sig av ett genusperspektiv i sitt dagliga arbete. (S/RES/1325, IKFF 2004)
Resolution 1325 återfinns i sin helhet i bilaga 3.
3.2 Kort analys
3.2.1 Förtjänster och brister
Resolution 1325 är, som beskrivningen av den visar, en mycket bred resolution som tar upp kvinnors roll i förhållande till fred och konflikt på flera olika sätt.
Den kanske största förtjänsten med resolution 1325 är att kvinnor för första gången ses som aktörer för fred och inte bara som offer för konflikt. Tidigare resolutioner i
säkerhetsrådet, till exempel resolution 1265 om skydd av civila under väpnad konflikt, har enbart behandlat kvinnor som offer. I tidigare fredsavtal har kvinnor omnämnts under ”vulnerable groups” och så vidare. För första gången sågs nu i resolution 1325 hotet mot kvinnor även som ett hot mot internationell fred och säkerhet. (Klot 2003)
Enligt Jennifer Klot, före detta fred- och säkerhetsrådgivare vid UNIFEM, var en av resolution 1325s största förtjänster också uppmaningen om att genomföra en studie av de huvudsakliga aspekterna rörande kvinnor, fred och säkerhet. Under förhandlingarna före resolutionens antagande föll dock kravet på en oberoende utredning bort och FNs
generalsekreterare utsågs istället för att utföra studien. För att komplettera detta utsåg dock UNIFEM två oberoende experter, Elisabeth Rehn och Ellen Johnson Sirleaf, till att utföra en grundläggande studie i ämnet. Deras rapport, Women, War, Peace, publicerades 2002.
Att resolution 1325 är väldigt bred kan också ses som en nackdel. Även om resolution 1325 representerar den bredaste politiska tolkningen av genusfrågor inom agendan för fred och säkerhet, så täcker den inte allt som rör kvinnor, fred och säkerhet. Varenda paragraf innebär enorma förändringar för alla de freds- och säkerhetspolitiska institutioner och processer som FN arbetar med. Som en följd av detta har implementeringen av resolutionen gått mycket långsamt. (Klot 2003)
Detta har också den annars största bristen med 1325, nämligen uppföljningsmekanismer, bidragit till. I 1325 saknas en regelbunden tidsplan för rapportering om vidtagna åtgärder och eventuella hinder som kan stötas på i implementeringen av resolutionen. De flesta resolutioner i säkerhetsrådet uppmanar nämligen till årlig rapportering (Klot 2003), det enda som finns i 1325 är en uppmaning till generalsekreteraren att utföra en studie:
”Uppmanar generalsekreteraren att verkställa en undersökning av väpnade konflikters inverkan på kvinnor och flickor, kvinnornas roll i fredsuppbyggandet och genusaspekterna på fredsprocesser
och konfliktlösning och uppmanar vidare generalsekreteraren att avge en rapport till
säkerhetsrådet om resultatet av sin undersökning och att delge alla FNs medlemsstater rapporten.” (S/RES/1325:§16, sv. övers. IKFF)
Det finns alltså ingen tidsplan överhuvudtaget när detta ska ha skett. Enligt Vicki J. Semler/IWTC, som deltog i arbetet med att utforma ett utkast till resolutionstext, fanns uppföljningsmekanismer med från början, men förhandlades senare bort. Resolution 1325 är således en kompromiss i sin nuvarande form.
De strukturella problemen i 1325 gör att de ansvariga aktörerna inte behöver ta sitt ansvar för implementering. Det finns alltså inga mekanismer för uppföljning, rapportering och ansvarsfördelning, inte heller vilken roll och ansvar som generalsekreteraren har för
implementeringen av resolution 1325. (IKFF 2004)
Till skillnad från när det gällde resolutioner om barn och väpnade konflikter eller skydd av civila i väpnade konflikter, antogs ingen uppföljningsresolution vare sig när man fick generalsekreterarens rapport eller den oberoende expertrapporten från Johnson och Rehn under 2002, inte heller under 2004 då generalsekreteraren lämnade sin utvärdering till säkerhetsrådet om resolution 1325s implementering. Istället har säkerhetsrådets medlemmar valt att publicera uttalanden av säkerhetsrådets ordförande, så kallade ”Presidential
statements” (PRST), vid varje årsdag av resolutionen. Undantaget är 2003 då inget uttalande gjordes. Dessa uttalande är dock dokument med mycket mindre politisk auktoritet och ingen juridisk relevans alls. (Klot 2003)
Även om resolution 1325 kanske inte tar upp allt som rör kvinnor, fred och säkerhet, täcker den oerhört mycket. När jag har talat med de olika kvinnoorganisationerna har vissa menat att det fortfarande är för mycket fokus på kvinnor som offer, andra att det är för mycket fokus på arbetet efter en konflikt till skillnad mot förebyggande arbete, beroende på var deras organisations fokus ligger. Överlag är dock alla överens om att antagandet av 1325 är en oerhört stor framgång, trots vissa brister i resolutionstexten.
3.2.2 Vikten av en säkerhetsrådsresolution
Säkerhetsrådet är det FN-organ som har det största ansvaret för att internationell fred och säkerhet upprätthålls. Antagandet av resolutioner är säkerhetsrådets främsta sätt att driva frågor på (IKFF 2004). Historiskt sett har resolutionerna i säkerhetsrådet oftast behandlat specifika konflikter i vissa länder, exempelvis rörande Irak-Kuwait eller Somalia. I takt med
att FNs roll ökat har också säkerhetsrådets ansvarsområde ökat. De så kallade temafrågor, som till exempel resulterat i resolution 1325, har först dykt upp på det sena 1990-talet. Ämnen som behandlat kvinnor hade tidigare endast behandlats i generalförsamlingen under det ekonomiska och sociala rådet (ECOSOC). Resolutioner som antas i generalförsamlingen är, till skillnad mot resolutioner i säkerhetsrådet, endast rekommendationer till
medlemsstaterna.
I FN-stadgan fastslås att alla medlemsstater accepterar säkerhetsrådet och är villiga att utföra de beslut som fattas där. Säkerhetsrådet är således det enda FN-organ som har
möjlighet att ta beslut som alla medlemsstater är tvungna att utföra (FN 2000). En resolution i säkerhetsrådet är, enligt artikel 25 i FN-stadgan, följaktligen juridiskt bindande för alla FNs medlemsstater. Detta innebär att medlemsstaterna är förpliktade att agera och att redovisa för varandra och världens medborgare de åtgärder som vidtagits för att implementera
resolutionen. (IKFF 2004)
Problemet är dock att medlemsstater inte straffas om de bryter mot en resolution. I princip kan överträdelser mot 1325 rättfärdiga tvingande åtgärder under FN-stadgan, men det är, enligt Klot, inte troligt. Även om resolution 1325 är oerhört viktig som ett normativt ramverk, kommer tillämpningen av den i huvudsak vara frivillig. Resolution 1325 kan alltså i praktiken sägas ha en rekommendativ karaktär. (Klot 2003)
4. ANVÄNDNING AV 1325
4.1 Presentation av respondenter
För att ta reda på hur resolution 1325 i praktiken används har jag, som tidigare nämnts, valt att intervjua representanter för kvinnoorganisationer som arbetar med frågor rörande
internationell fred och säkerhet. Detta eftersom det är dessa som har störst kännedom om, och kanske också störst intresse av att resolution 1325 implementeras. Nedan följer en beskrivning av de aktuella organisationerna i bokstavsordning.
International Women’s Tribune Centre (IWTC)
IWTC är en internationell NGO, bildad 1976, som arbetar för att, över hela världen, stödja kvinnors initiativ till att öka deltagandet i sina hemländer när det gäller utvecklingsplaner och politiken i övrigt. IWTC tillhandahåller kommunikation, information, utbildning och
organisationsstöd till kvinnoorganisationer och samhällsgrupper som arbetar för att förbättra livet för framförallt fattiga kvinnor i Latinamerika, Östeuropa, Afrika och Asien. IWTCs arbete grundas i antagandet att tillgänglighet till information och förmåga att kunna
kommunicera är grundläggande för att stärka kvinnors ställning och i längden för att bygga demokrati. Organisationen arbetar efter särskilda projekt i olika riktningar. Mellan åren 2001-2004 hade man exempelvis ett projekt om ”Human Rights, Human Security and Women in Peace-Building Process”. Under 2005 och 2006 kommer deras arbete framförallt att fokuseras på kvinnors roll i att bygga fred med hjälp av kommunikationsprojekt. IWTC är medlem i nätverket NGO Working Group on Women, Peace and Security. Deras verksamhet finansieras till största delen av bidrag från regeringar världen över.
Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF)
Det internationella kvinnoförbundet för fred och frihet är den svenska avdelningen av den internationella organisationen Women’s International League for Peace and Freedom (WILPF) som bildades efter Haagkonferensen 1915. Redan 1931 fick WILPF Internationals dåvarande ordförande, Jane Addams, Nobels fredspris. Idag är WILPF en av de största kvinnoorganisationerna i världen när det handlar om fredsfrågor och organisationen har rådgivande ställning till flera FN-organ, såsom exempelvis UNICEF och UNESCO. Huvudkontoret finns i Philadelphia, USA, men WILPF International har även kontor i anslutning till FN-byggnaderna i New York och Genève. Ett av projekten i New York kallas
