Examensarbete i omvårdnad Malmö universitet
PRIVATHET, TRYGGHET OCH
SÄLLSKAP
EN LITTERATURSTUDIE OM PATIENTERS
OCH SJUKSKÖTERSKORS UPPLEVELSER AV
ENKEL- OCH FLERBÄDDSRUM
MIMMI NEIJ
PRIVATHET, TRYGGHET OCH
SÄLLSKAP
EN LITTERATURSTUDIE OM PATIENTERS
OCH SJUKSKÖTERSKORS UPPLEVELSER AV
ENKEL- OCH FLERBÄDDSRUM
MIMMI NEIJ
MATILDA SVÄRDÉN
Neij, M & Svärdén, M. Privathet, trygghet och sällskap. En litteraturstudie om patienters och sjuksköterskors upplevelser av enkel- och flerbäddsrum.
Examenarbete i omvårdnad 15 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för
Hälsa och samhälle, Institutionen för vårdvetenskap, 2018.
Bakgrund: Miljön är viktig för patientens välmående och möjlighet att påverka
denna genom personcentrerad vård har visat sig ha positiva effekter på
tillfrisknandet. Kvantitativ forskning i enkel- och flerbäddsrum visade att patienter och sjuksköterskor i högre utsträckning föredrog enkelrum. Privathet uppgavs av patienterna vara viktigt och det kunde vara svårt att dela rum med någon som upplevdes som störande. Känslor av ensamhet var en risk i enkelrum, patienterna uppgavs dock öppna sig lättare under ronden i enkelrum som också var något längre än ronden i flerbäddsrum. Sjuksköterskorna upplevde att det kunde vara svårt att ha överblick i både enkel- och flerbäddsrum men att risker som
felmedicinering och sjukhusförvärvade infektioner minskade i enkelrum. Syfte: Syftet med denna studie är att sammanställa den forskning som finns om
patienters och sjuksköterskors upplevelser av enkel- och flerbäddsrum. Metod: En litteraturöversikt med nio kvalitativa artiklar och en artikel som använde sig av mixed method gjordes där meningsbärande delar ur artiklarna plockades ut och sedan tolkades och delar med liknande budskap sattes ihop till kategorier.
Resultat: Flerbäddsrum ansågs tillgodose patientens behov av sällskap, gjorde det
lättare för sjuksköterskan att ha överblick över patienterna och ingav även trygghet för patienterna genom att sjuksköterskan var mer synlig för dem. Enkelrum gjorde det möjligt för sjuksköterskan att bevara patienternas sekretess och patienterna upplevde en större privathet. Konklusion: Resultatet av denna studie visar att varken enkel- eller flerbäddsrum lever upp till de krav som ställs på vården genom lagar och inte heller målet om en personcentrerad vård. Istället behöver fokus ligga på hur det kan skapas nya typer av rum som tar till vara på både enkelrummens erbjudande av privathet och flerbäddsrummens möjligheter till sällskap och trygghet.
PRIVACY, SAFETY AND
COMPANY
A LITERATURE REVIEW ON PATIENTS’ AND
NURSES’ EXPERIENCES OF SINGLE- AND
MULTI-BED ROOMS
MIMMI NEIJ
MATILDA SVÄRDÉN
Neij, M & Svärdén, M. Privacy, safety and company. A literature review on patients’ and nurses’ experiences of single- and multi-bed rooms. Degree project
in nursing 10 Credits. Malmö University: Faculty of Health and Society,
Department of Care Science, 2018.
Background: The environment is important for the patients’ well-being and the
possibility to influence this through person-centered care has been shown to have a positive effect on recovery. Quantitative research on single- and multi-bed rooms showed that patients and nurses preferred single rooms. Privacy was stated by the patients as important and it could be difficult to share rooms with someone who was perceived as disturbing. A sense of loneliness was a risk of single rooms, however, the patients reportedly opened up easier during ward rounds in single rooms, which was also slightly longer than the ward rounds in multi-bed rooms. Nurses felt that it was difficult to overview in both single- and multi-bed rooms but that risks such as medication errors and hospital-acquired infections decreased in single rooms. Aim: The aim of this study is to compile the research of patients’ and nurses' experiences of single- and multi-bed rooms. Method: A literature review of nine qualitative articles and one mixed method article was carried out. Meaningful parts of the articles have been extracted and then interpreted and parts with similar messages put into categories. Results: Multi-bed rooms catered for the patients’ need for company and made it easier for the nurse to overview the patients, and also provided safety for them because the nurse was more visible to them. Single rooms enabled the nurse to maintain the patients’ secrecy and patients’ experienced a greater privacy. Conclusion: The outcome of this study shows that neither single- or multi-bed rooms live up to the requirements imposed on healthcare by law, nor the purpose of person-centered care. Instead, the focus need to be on how new types of rooms can be created that cater to both the single rooms' offer of privacy and the multi-bed rooms' possibilities for company and safety.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING...4
BAKGRUND ...4
Vårdmiljö ...4
Personcentrerad vård ...5
Tidigare kvantitativ forskning ...6
PROBLEMFORMULERING ...7 SYFTE ...7 METOD ...7 Design...8 Urval ...8 Datainsamling...8 Artikelgranskning ...9 Analys...9 Etiska överväganden ...10 Förförståelse ...10 RESULTAT ...10 Patienters upplevelser...11 Sjuksköterskors upplevelser ...15 DISKUSSION ...19 Metoddiskussion...19 Resultatdiskussion ...20 KONKLUSION ...23
FORTSATT KUNSKAPSUTVECKLIN G OCH FÖRBÄTTRINGSARBETE ...24
REFERENSER ...25
INLEDNING
Trenden pekar just nu mot att det blir allt vanligare med en majoritet enkelrum då nya sjukhus byggs. Som exempel kan nämnas Nya Karolinska där enbart
enkelrum planerades att byggas. Vidare har även de nyare delarna av Skånes universitetssjukhus fler enkelrum och samma utveckling verkar råda i både USA, Storbritannien och Nederländerna (van de Glind m.fl. 2007). Vår erfarenhet av att arbeta och ha verksamhetsförlagd utbildning på sjukhus säger oss att detta delvis är en bra sak. Det är en utmaning att bevara patientens sekretess och privathet vilket ofta kan kännas helt omöjligt att klara av i ett flerbäddsrum. Vår erfarenhet säger oss däremot också att patienter kan finna trygghet och tröst i sina
rumskamrater. Dock kan det, som för en patient upplevs som trygghet, för en annan betyda inkräktande på privatheten och det som upplevs som avskildhet för en patient, kan av en annan upplevas som outhärdlig ensamhet. Kan ett sjukhus med endast enkelrum tillgodose dessa helt olika behov? För att få en djupare förståelse av rumstypernas betydelse för såväl sjuksköterskans arbete som för patientens välmående är det därför intressant att sammanställa deras upplevelser av enkel- och flerbäddsrum.
BAKGRUND
Vårdmiljö
Redan på 1800-talet uppmärksammade sjuksköterskan Florence Nightingale miljöns betydelse för patienters välbefinnande och sjuksköterskors omvårdnad (Wijk & Nordin 2017). Hon menade att vackra miljöer, där det fanns tillgång till dagsljus och utsikt över naturen, var positivt för tillfrisknandet. Genom hennes tydliga dokumentation av miljöns effekter visar hon att utformningen av miljön är en del av omvårdnaden. Nightingale beskrev hur färg, ljud, ljus och hygien i patientens omgivning påverkade hen och hur viktig den sociala dimensionen i miljön var. Även frisk luft såg Nightingale som en viktig del för att patienten skulle återfå sin hälsa (a.a.).
Miljön handlar såväl om den fysiska som den psykosociala miljön och om hur de interagerar med varandra (Wijk & Nordin 2017). Fysisk miljö kan till exempel vara hur stort rummet är, hur det är möblerat och färgsatt, ljudnivåer, ljus från belysning och insläpp av dagsljus samt temperatur. Vad en bra psykosocial miljö är kan variera mycket från person till person då det handlar om upplevelsen av miljön, vilket färgas av såväl tidigare upplevelser som värderingar. Det finns individuella behov som påverkar hur patienterna trivs i miljön, men det finns också en del gemensamma saker som är viktiga för alla, till exempel lugn och ro och möjlighet till avskildhet, samtidigt som det är viktigt att ha möjligheten till aktivitet och socialt umgänge. Enkelrum ger goda förutsättningar för vila och att kunna dra sig undan eller ha privata samtal, medan flerbäddsrum förenklar möjligheten till social samvaro. En god vårdmiljö behöver då vara flexibel och både kunna erbjuda en plats att dra sig tillbaka för vila och privathet och möjligheter till socialt umgänge med såväl andra patienter som anhöriga och vårdpersonal (a.a.).
Idag finns det en strävan efter att utforma vårdmiljön utifrån patienter och
hur detta ska göras på bästa sätt saknas fortfarande (Wijk & Nordin 2017). Avdelningar idag är till exempel ofta utformade utifrån dess medicinska
specialitet och tar lite hänsyn till patienternas psykosociala behov. Det är av stor vikt att vårdmiljön upplevs som säker och att patienten känner trygghet är starkt kopplat till känslan av säkerhet. Tryggheten stärks av närhet till vårdpersonal, trots detta är patienternas och personalens rum ofta åtskilda från varandra på sjukhusavdelningar (a.a.).
Personcentrerad vård
I Svensk sjuksköterskeförenings kompetensbeskrivning (2017) för legitimerade sjuksköterskor är personcentrerad vård en av punkterna. Med personcentrerad vård menas en vård vars mål är att synliggöra inte bara personens fysiska behov utan lika mycket de andliga, existentiella, sociala och psykiska behoven (Svensk sjuksköterskeförening 2016). Patientens eget perspektiv ska vara lika viktigt som vårdpersonalens perspektiv i planering och genomförande av omsorg och vård. Sjuksköterskan behöver därför respektera patientens upplevelse och syn på ohälsa och sjukdom. Hälsan ska främjas utifrån vad den enskilde patienten definierar som hälsa för sig själv (a.a.).
Eftersom språket är med och skapar världen vi lever i anses det vara viktigt att kalla det för personcentrerad vård istället för patient- eller individcentrerad vård (Svensk sjuksköterskeförening 2016). Användandet av ordet person visar på att alla är personer som kan bli sjuka eller råka ut för någon typ av ohälsa, på detta viset reduceras inte personen till sin sjukdom eller sina symptom utan fortsätter att vara en person. Ordet patient sätter istället sjukdomen och vårdandet av den i fokus, och skapar en grupp vars egentliga enda gemensamma nämnare är att de är i behov av vård. Personens egna unika värderingar och egenskaper tas då inte i beaktning i samma utsträckning. Individcentrerad vård anses missa att patienten inte endast är en individ utan att hen existerar, är beroende av och skapas i sitt sociala sammanhang. Ohälsa och sjukdom drabbar inte bara individen i sig utan även hens sociala sammanhang och de människor som finns där. Begreppet personcentrerad vård anses bättre fånga upp detta (a.a.).
För att kunna arbeta personcentrerat krävs det att sjuksköterskan har stor kunskap om personens synsätt, prioriteringar, intressen, behov, värderingar och vanor (Svensk sjuksköterskeförening 2016). För att personen ska ha möjlighet att prioritera och göra evidensbaserade val kring sin hälsa är det viktigt att hen får all information som hen behöver och att denna ges på ett sätt som gör det möjligt för personen att tillgodogöra sig den. När personen gjort ett val är det viktigt att detta respekteras och inte moraliseras kring. Genom personcentrerad vård kan patienten bli en partner i vårdteamet istället för någon som passivt vårdas (a.a.). Forskning på effekterna av personcentrerad vård visar till exempel att vårdtiden för personer med kronisk hjärtsvikt minskar (Hansson m.fl. 2016).
Även den miljö personen befinner sig i är en del av den personcentrerade vården (Wijk & Nordin 2017). Olika personer kommer reagera och ta in olika saker i samma miljö. Planeringen av miljön behöver ske tillsammans med patienten utifrån det hen anser betydelsefullt och delar med sig av. Sjuksköterskan behöver ta del av det personen uttrycker och försöka anpassa miljön utifrån det för att främja en personcentrerad vård (a.a.).
Tidigare forskning
En studie som gjordes på fyra sjukhus i USA om sjuksköterskors erfarenheter av enkel- och flerbäddsrum har visat att en majoritet föredrar enkelrum (Chaudhury m.fl. 2006). Detta bland annat för att enkelrummen ansågs ge en högre flexibilitet, vara lättare att utföra undersökningar, ha samtal med både patienten och dennes anhöriga samt bevara patientens sekretess i (a.a.). En annan studie gjordes på ett sjukhus som hade flyttats och då gått från att ha sexbäddsrum till enkelrum (Reid m.fl. 2015). Patienter fick svara på frågor om deras preferenser gällande enkel- och flerbäddsrum både innan och efter flytten. Totalt 37,2% av de tillfrågade patienterna innan flytten, uppgav att de skulle föredra att vårdas i enkelrum. Fem år senare, efter flytten, uppgav 84,8% att de skulle föredra att vårdas i enkelrum. Innan flytten uppgav 48,8 % av patienterna att de skulle föredra att vårdas i flerbäddsrum, efter flytten uppgav endast 8,7 % att de ville vårdas i flerbäddsrum (a.a.). En studie utförd på en medicinsk och en kirurgisk avdelning med både enkel- och flerbäddsrum, visade att 70% av de patienter som vårdades i flerbäddsrum uppgav att nästa gång de behövde inneliggande vård skulle de föredra att vårdas i flerbäddsrum (Florey m.fl. 2009). För de som vårdades i enkelrum var siffran betydligt lägre men fortfarande ville 40% av dessa vårdas i flerbäddsrum nästa gång de blev inlagda på sjukhus. Äldre patienter tenderade att i större utsträckning vilja vårdas i flerbäddsrum medan yngre patienter tenderade att vilja vårdas i enkelrum. Även patienter som hade vårdats länge på sjukhus tenderade att vilja vårdas i flerbäddsrum (a.a.).
Patienterna uppgav också att privathet var viktigt och särskilt om de var mycket sjuka (Reid m.fl. 2015). Det kunde vara svårt att ha rumskamrater som var
förvirrade eller som upplevdes som störande (Florey m.fl. 2009). Enkelrum kunde betyda möjlighet till ökad privathet men också risk för att patienterna kände sig ensamma (Reid m.fl. 2015). Dock uppgav 60,9% av de tillfrågade patienterna att de aldrig kände sig ensamma i enkelrum, 23,9% uppgav att de kände sig ensamma sällan eller ibland, 15,2% uppgav att de kände sig ensamma regelbundet (a.a.).
Sjuksköterskorna uppgav i en enkät att riskerna för felmedicinering var lägre i enkelrum än i flerbäddsrum (Chaudhury m.fl. 2006). De uppgav också att det fanns en något högre risk att blanda ihop patienters olika dieter i flerbäddsrum än i enkelrum. De tillfrågade sjuksköterskorna (57 %) uppgav att risken för att
patienter drabbades av sjukhusförvärvade infektioner var låg eller mycket låg i enkelrum. Användandet av analgetika och hypnotika uppgav sjuksköterskorna var måttligt i både enkel- och flerbäddsrum. Totalt 48% svarade även att risken för fall var måttlig i både enkel och flerbäddsrum (a.a.). Dock har en annan studie undersökt antalet fall på två sjukhus under 18 månader i enkel- respektive flerbäddsrum, resultatet visade att risken för fall hos patienter som vårdades i enkelrum var högre än för de som vårdades i flerbäddsrum (Singh m.fl. 2015). I enkelrummen vistades 535 patienter under perioden och 1244 fall inträffade medan det i flerbäddsrummen vistades 224 patienter och 374 fall inträffade (a.a.). En tredje studie visade dock att ingen ökning i antalet fall i enkelrum kunde ses (Reid m.fl. 2015). Sjuksköterskorna uppgav att det var ganska svårt att övervaka patienter både i enkel- (40%) och flerbäddsrum (34%) (Chaudhury m.fl. 2006). Utformningen av enkelrummen uppgavs av mer än hälften av sjuksköterskorna vara gynnsam. Ljud, ljus och temperatur upplevdes som bra i enkelrum men problematiskt i flerbäddsrum (a.a.).
Resultat från en studie där tiden för samtal mellan läkare och patienter under rond mätts visade att det lades ner mer tid på ronden inne hos patienter i enkelrum än på de som vårdades i flerbäddsrum (van de Glind m.fl. 2008). I enkelrum var den genomsnittliga tiden 4,6 minuter för ett samtal mellan läkare och patient medan den i flerbäddsrum var 2,6 minuter (a.a.). Patienterna ansåg att det var lättare att diskutera personliga problem i ett enkelrum (Florey m.fl. 2009). Dock uppgav 70 % av patienterna i flerbäddsrum att de kunde diskutera personliga problem även i flerbäddsrum (a.a.). Patienterna i enkelrum ställde fler frågor, av såväl medicinsk som känslomässig karaktär (van de Glind m.fl. 2008). De gav dessutom mer kommentarer till det läkaren sa. Även läkarens respons skiljde sig åt mellan de olika typerna av rum, patienterna i enkelrum fick mer respons än de som vårdades i flerbäddsrum. Däremot visade patienterna i enkelrum mer nervositet under ronden än de i flerbäddsrum (a.a.).
PROBLEMFORMULERING
Sjuksköterskan är enligt lag skyldig att ge patienterna en god och säker vård där sekretessen upprätthålls (Hälso- och sjukvårdslag 2017:30 5 kap 1 §;
Offentlighets- och sekretesslag 2009:400 8 kap 1 §). Sjuksköterskans möjlighet att ge detta och patientens upplevelse av vården kan påverkas av huruvida patienten vårdas i enkel- eller flerbäddsrum (Florey m.fl. 2009; Singh m.fl. 2015).
Forskning har visat att det inte finns något entydigt svar på huruvida enkel- eller flerbäddsrum är det mest fördelaktiga för varken patienter eller sjuksköterskor (Chaudhury m.fl. 2006; Florey m.fl. 2009; Reid m.fl. 2015; Singh m.fl. 2015). Ändå byggs det sjukhus med allt fler, eller uteslutande, enkelrum (van de Glind m.fl. 2007). Den personcentrerade vården som eftersträvas (Svensk
sjuksköterskeförening 2017) kan bedrivas genom att patientens berättelse är i centrum och då behöver vårdmiljön också anpassas efter detta (Wijk & Nordin 2017). Sjuksköterskan är skyldig att bedriva god och säker vård (Hälso- och sjukvårdslag 2017:30 5 kap 1 §) och med tanke på detta anses hens erfarenheter vara viktiga när patienternas vård planeras. Många studier som tidigare gjorts är kvantitativa och ger en ytligare bild av olika åsikter men för att kunna belysa patientens berättelse såväl som sjuksköterskans finns det ett behov av att sammanställa kvalitativ forskning. Därför kommer den forskning som finns om både patienters och sjuksköterskors upplevelser av enkel- och flerbäddsrum att sammanställas.
SYFTE
Syftet med denna studie är att sammanställa den forskning som finns om patienters och sjuksköterskors upplevelser av enkel- och flerbäddsrum.
METOD
Nedan beskrivs hur studien utfördes avseende design, urval, datainsamling, artikelgranskning och analys.
Design
För att besvara syftet genomfördes en litteraturstudie. Det finns olika typer av litteraturstudier som till exempel systematisk litteraturgenomgång och
litteraturöversikt (Lindahl & Juhl 2014). En litteraturöversikt av beskrivande karaktär genomfördes vilket, enligt Lindahl och Juhl (2014) innebär att beskriva den forskning som finns inom området och på så vis skapa en överblick och ny förståelse för området. Frågeställningar kring personers upplevelser kan endast besvaras genom kvalitativa studier (Forsberg & Wengström 2015). Då denna litteraturstudie hade till syfte att beskriva patienters och sjuksköterskors upplevelser av enkel- och flerbäddsrum användes vetenskapliga, publicerade artiklar som presenterade resultat från kvalitativa studier.
Urval
De vetenskapliga artiklar som ligger till grund för resultatet i denna studie är alla genomförda på olika avdelningar i sjukhusmiljö. Inklusionskriterier var artiklar som behandlade sjuksköterskors och/eller vuxna patienters upplevelser av enkel- och/eller flerbäddsrum. Litteratur som berörde barnavdelningar exkluderades. Detta eftersom pediatrisk vård ansågs ställa särskilda krav på rummet som inte är relevant för de flesta andra sjukhusavdelningar. Även studier genomförda inom mödra- och förlossningsvård samt psykiatrisk vård exkluderades av samma anledning. Endast artiklar på engelska granskades. Inom humanvetenskapen bedöms även äldre forskning som relevant då den utvecklas långsammare än den medicinska vetenskapen (Lindahl & Juhl 2014). Trots detta gjordes en bedömning att sjukhusmiljön förändrats över tid och därför begränsades sökningen till att omfatta artiklar från år 2000 och framåt.
Datainsamling
Datainsamlingen gjordes i PubMed och Cumulative Index to Nursing and Allied Health Literature (CINAHL) som är två av de databaser som Willman m.fl. (2016) rekommenderar för forskning inom hälso- och sjukvård. CINAHL är en databas för omvårdnadsforskning och PubMed är en databas för medicin- och omvårdnadsforskning (a.a.). I enlighet med vad Willman m.fl. (2016) beskriver identifierades viktiga ord från syftet genom användande av POR-modell (se tabell 1), som sedan översattes till engelska och användes som söktermer. Även
synonymer till dessa sökord och olika sätt att skriva sökorden på, till exempel “multibed” och “multi bed”, användes vid sökningen i databaserna. Som stöd och inspiration för att hitta synonymer och stavningsförslag samt översättning
användes Karolinska institutets biblioteks hemsida (Karolinska institutet 2018). Först gjordes en bred sökning i de olika databaserna eftersom detta, enligt Willman m.fl. (2016) ger en hög sensitivitet. För att få en hög specificitet i sökningen menar Willman m.fl. (2016) att en bra strategi kan vara att använda AND och OR, citattecken och trunkering. Därför användes denna strategi. AND användes mellan de olika sökblocken och OR användes mellan de olika sökorden i blocken. Sökorden var desamma i båda databassökningarna men anpassades något för att passa de olika databaserna, till exempel reagerar PubMed och CINAHL olika på trunkering och citationstecken. MeSH-termer och CINAHL headings användes för sjuksköterska, patient, patientrum och kvalitativ forskning vid sökningarna i databaserna. För att sökningen ska bli korrekt utförd menar Willman m.fl. (2016) att dessa typer av ämnesord bör användas. Även i sökning av MeSH-termer användes Karolinska institutets biblioteks hemsida (Karolinska institutet 2018). Detta eftersom det rekommenderas av Willman m.fl. (2016) för att förebygga fel vid översättning från svenska till MeSH-termer. När adekvata
sökord identifierats gjordes en sökning på vart och ett av dessa ord i databaserna och dessa kombinerades sedan i sökblock. Tre sökblock gjordes för respektive sökning, ett för sjuksköterska respektive patient, ett för rum samt ett för kvalitativ forskning (se bilaga 1).
Tabell 1. POR-modell
Population Område Resultat
Vuxna patienter som vårdats på sjukhusavdelning Upplevelser av enkel- och flerbäddsrum Vuxna patienters upplevelser av enkel- och flerbäddsrum
Första gallringen av artiklar gjordes baserat på titel. Om en titel verkade intressant för studien lästes abstract. Vidare lästes artiklar med intressanta abstract i sin helhet och de som var relevanta för studien inkluderades (se bilaga 2). Beskrivet tillvägagångssätt menar Forsberg och Wengström (2015) är lämpliga strategier för datainsamling vid litteraturstudier. De artiklar som inte fanns att tillgå i fulltext via dessa databaser beställdes från Malmö universitets bibliotek.
Artikelgranskning
Artiklarna granskades av författarparet, oberoende av varandra, då detta är vad Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) (2017) och Willman m.fl. (2016) rekommenderar. Detta för att öka objektiviteten vid artikelgranskningen (a.a.). Endast artiklar som var peer reviewed granskades. Vidare kontrollerades att de utvalda artiklarna följde Introduction, Method, Results And Discussion (IMRAD). För strukturerad granskning av artiklarna användes SBU:s kvalitetsgranskningsmallar för kvalitativa forskningsstudier - patientupplevelser (se bilaga 3). För granskning av artiklar som speglade sjuksköterskors upplevelser modifierades mallen till sjuksköterskeupplevelser istället för patientupplevelser. Då SBU:s kriterier för bedömning av vetenskaplig kvalitet (SBU 2017) upplevdes kräva mycket tolkning och därför svår att använda och återupprepa av någon annan med samma resultat. På grund av detta valde författarparet att bedöma artiklarnas kvalitet utifrån procentsatser på antalet ja-svar på SBU:s kvalitetsgranskningsmallar för kvalitativa forskningsstudier. Författarparet bedömde att artiklar som fått 0-60% ja på relevanta frågor höll låg kvalitet, artiklar med 61-80 % ja höll medelhög kvalitet och artiklar med 81-100 % ja höll hög kvalitet.
Analys
Vid analys av artiklar anser Forsberg och Wengström (2015) att dessa ska läsas igenom upprepade gånger för att sedan finna text som anses ha gemensamma nämnare och som sedan kategoriseras. Därför användes detta tillvägagångssätt vid analysen.
Två analyser för resultatet gjordes, en för sjuksköterskors upplevelser och en för patienters upplevelser, men med samma förfaringssätt. Vid analys av artiklarna lästes dessa först igenom upprepade gånger för att finna essensen av resultaten i
Population Område Resultat
Sjuksköterskor som arbetar på sjukhusavdelning Upplevelser av enkel- och flerbäddsrum Sjuksköterskors upplevelser av enkel- och flerbäddsrum
artiklarna. Meningsbärande satser från artiklarna valdes sedan ut av författarparet, först var och en för sig och sedan diskuterades valt material tillsammans till dess att enighet uppnåtts. Därefter skrevs dessa meningsbärande satser ner på post-it-lappar, färgkodade efter typ av rum och om det var sjuksköterskors eller patienters upplevelser. Därefter tolkades innehållet och meningar med liknande budskap lades samman och slutligen skapades kategorier av detta.
Etiska överväganden
En litteraturstudie behöver inte föregås av en etisk prövning (Forsberg & Wengström 2015). Eftersom denna studie inte innefattar några människor har ingen etisk prövning behövt föregå processen. Dock har författarparet noggrant följt de åtta allmänna regler för god forskningssed som Vetenskapsrådet (2017) tagit fram. Etisk granskning av artiklarna som studien bygger på har också genomförts, vilket Forsberg och Wengström (2015) menar är nödvändigt. I denna etiska granskning har det undersökts huruvida artiklarna genomgått etisk prövning eller inte. Alla utvalda artiklar hade genomgått och godkänts vid en etisk
prövning.
Förförståelse
Innan detta arbete påbörjades hade författarparet en uppfattning om att enkelrum var att föredra framför flerbäddsrum. Denna åsikt har formats både av arbete som undersköterskor och sjuksköterskestudenter men även från erfarenheter av att vara patienter. Dock har denna åsikt förändrats under arbetets gång och nu finns en förståelse för att frågan är mer komplex än så. Den förändring i uppfattningen om enkel- och flerbäddsrum som skett under arbetets gång tyder på att reflektion förekommit och att fakta inte sökts för att underbygga den egna tesen. Även diskussioner kring rimlighet i resultatet har ständigt förts. Författarparets förförståelse kan dock ändå ha påverkat analysen och således resultatet.
RESULTAT
Resultatet bygger på tio vetenskapliga artiklar, nio med kvalitativ design och en artikel med mixed method design där enbart de kvalitativa delarna användes (se bilaga 4). Nio av artiklarna bedömdes hålla medelhög kvalitet (Donetto m.fl. 2017; Fengzhi Lin m.fl. 2016; Jolley 2005; Malcolm 2005; Persson & Määttä 2012; Persson m.fl. 2015; Rosén m.fl. 2017; Rowland & Noble 2008; Søndergård Larsen m.fl. 2014) och en bedömdes hålla låg kvalitet (Krupic m.fl. 2018). Studierna är gjorda i Europa och Oceaninen.
Resultatet baseras på patienters och sjuksköterskors upplevelser och presenteras därför i två delar. I den första delen beskrivs patienters upplevelser av enkel- och flerbäddsrum och i den andra sjuksköterskors upplevelser. Dataanalysen av patienters upplevelser mynnade ut i två kategorier respektive tre kategorier gällande sjuksköterskors upplevelser (se tabell 2 och 3).
Tabell 2. Kategorier patienters upplevelser
Huvudkategorier Att få behovet att sällskap och stöd tillgodosett
Att behöva kompromissa behovet av privathet Underkategorier Sällskap och trygghet i
enkelrum
Att höra och höras
Stöd av rumskamrater Att ha tålamod och visa hänsyn
Möjlighet att skapa sig en personlig sfär
Tabell 3. Kategorier sjuksköterskors upplevelser
Huvudkategorier Att kunna bevara patientens privathet Att ge säker vård och arbeta i en säker arbetsmiljö Att interagera med patienter Underkategorier Patientens säkerhet Att ha tid för
patienten En säker
arbetsmiljö
Att vara synlig för patienten Möjlighet att vara
fokuserad Patientens rum - både sjuksköterskans arbetsplats och patientens personliga sfär Patienters upplevelser
Resultatet nedan är baserat på sex artiklar (Jolley 2005; Malcolm 2005; Persson & Määttä 2012; Persson m.fl. 2015; Rowland & Noble 2008; Søndergård Larsen m.fl. 2014) varav fem (Malcolm 2005; Persson & Määttä 2012; Persson m.fl. 2015; Rowland & Noble 2008; Søndergård Larsen m.fl. 2014) var genomförda med kvalitativ ansats och en (Jolley 2005) använde sig av mixed methods. Fyra av artiklarna behandlade endast patienters upplevelser av enkel- och flerbäddsrum (Malcolm 2005; Persson m.fl. 2015; Rowland & Noble 2008; Søndergård Larsen m.fl. 2014) och två av artiklarna behandlade både sjuksköterskors och patienters upplevelser (Jolley 2005; Persson & Määttä 2012). Studierna är gjorda i fyra olika länder; två i Sverige (Persson & Määttä 2012; Persson m.fl. 2015), två i
Storbritannien (Jolley 2005; Rowlands & Noble 2008), en i Danmark (Søndergård Larsen m.fl. 2014) samt en i Nya Zeeland (Malcolm 2005).
Analysen av patienters upplevelser av enkel- och flerbäddsrum resulterade i två kategorier; Att få behovet av sällskap och stöd tillgodosett och Att behöva kompromissa behovet av privathet.
Att få behovet av sällskap och stöd tillgodosett
Patienterna, både de som vårdats i enkelrum och de som vårdats i flerbäddsrum, berättade om vikten av att ha sällskap och upplevde det som positivt (Jolley 2005; Persson & Määttä 2012; Persson m.fl. 2015; Rowlands & Noble 2008;
Søndergård Larsen m.fl. 2014). Det positiva i att vårdas med andra var att patienten hade någon att prata med vilket fick tiden att gå fortare och kunde förebygga känslor av ensamhet, isolering och tristess (a.a.). Sällskap kunde vara
av såväl rumskamrater som vårdpersonal och anhöriga (Persson m.fl. 2015). Upplevelsen av sällskap av rumskamrater berodde delvis på vem hen var (Persson & Määttä 2012). Till exempel kunde det vara svårt att vårdas tillsammans med någon som inte ville interagera, var väldigt sjuk eller förvirrad eller som
upplevdes som negativ (Persson & Määttä 2012; Søndergård Larsen m.fl. 2014). Då patienterna i flerbäddsrum såg varandra hela tiden ledde det till att de
interagerade mer (Søndergård Larsen m.fl. 2014).
Sällskap och trygghet i enkelrum. Patienterna i enkelrum behövde sällan lämna
rummet eftersom den mesta vården utfördes i deras rum (Persson m.fl. 2015). Detta ledde till att patienterna spenderade den mesta av tiden ensamma inne på sina rum och träffade därför inte andra patienter på avdelningen speciellt mycket. Relationen till vårdpersonalen blev därför viktig eftersom de tillsammans med anhöriga var patientens sällskap och trygghet på avdelningen (a.a.). Det hände att patienterna kallade på vårdpersonalen bara för att få sällskap (Persson & Määttä 2012). I flerbäddsrum hade patienterna som tidigare sagt mycket sällskap av sina rumskamrater men att se och bli sedd av vårdpersonalen betydde ändå mycket för dem (a.a.).
När patienterna vårdades i enkelrum upplevde de ofta detta som en balansgång mellan att känna sig trygg och otrygg (Persson m.fl. 2015). När vårdpersonalen befann sig i rummet upplevde patienten att tiden gick fortare och om patienten skulle duscha eller något annat som krävde att hen lämnade sängen kunde det kännas tryggt att ha vårdpersonal i rummet. Patienterna i enkelrum kunde ibland känna sig osäkra och otrygga när det var svårt att få tag i vårdpersonalen, denna otrygghet kunde ta fokus från läkningsprocessen. När patienterna blev friskare och således behövde mindre omvårdnad kunde de känna sig övergivna av vårdpersonalen (a.a.). Då kunde det, för att få sällskap, vara önskvärt att vårdas i flerbäddsrum (Persson m.fl. 2015; Rowlands & Noble 2008). Möjligheten att kunna ha anhöriga hos sig länge och ofta underlättades av att ha enkelrum eftersom det inte fanns någon som kunde bli störd av besökaren (Jolley 2005; Persson m.fl. 2015).
Stöd av rumskamrate r. Trots att rumskamraterna till en början var främlingar
för varandra kunde de uppleva varandra, inte bara som förströelse, utan också som ett stöd (Malcolm 2005; Rowlands & Noble 2008; Søndergård Larsen m.fl. 2014). Möjlighet att prata med någon som var i en liknande situation gav mentalt stöd vilket kunde göra det lättare att hantera oro (Malcolm 2005; Rowlands & Noble 2008; Søndergård Larsen m.fl. 2014). Patienterna i flerbäddsrum upplevde även att de kunde dela kunskap och erfarenheter om dels sin sjukdom och dels om sjukhusvistelser med varandra (Søndergård Larsen m.fl. 2014). Möjligheten att prata med andra patienter om sin sjukdom kunde också leda till att patienterna kände sig mindre ensamma i sin sjukdom (Rowlands & Noble 2008). Patienterna upplevde även att de fick perspektiv på sin sjukdom då de vårdades i
flerbäddsrum och således såg andra personer som var sjuka (a.a.). Patienterna kom varandra då nära och hade kunskap om varandras sjukdomstillstånd och
personliga historia (Malcolm 2005; Persson & Määttä 2012). Det kunde dock vara lättare att få personlig kontakt med en rumskamrat i ett tvåbäddsrum än med flera patienter i ett flerbäddsrum (Søndergård Larsen m.fl. 2014). Stödet från
rumskamraterna i flerbäddsrum gav en känsla av säkerhet och trygghet, om någonting skulle hända kände sig patienterna säkra på att rumskamraterna skulle kalla på hjälp (Jolley 2005; Persson & Määttä 2012). Patienterna kunde också ge
varandra annan typ av stöd (Persson & Määttä 2012; Søndergård Larsen m.fl. 2014). De försökte till exempel att motivera och inspirera varandra till fysisk aktivitet för att främja rehabilitering (Persson & Määttä 2012). Det var naturligt för patienterna att hjälpa varandra med vad de kunde och att vara till nytta för någon annan kunde i sin tur ge en positiv känsla för patienterna (Persson & Määttä 2012; Søndergård Larsen m.fl. 2014).
Att behöva kompromissa behovet av privathet
Att höra och höras. Patienterna i flerbäddsrum var medvetna om att deras
konversationer med anhöriga och vårdpersonal kunde höras av rumskamraterna vilket kunde upplevas som frustrerande (Malcolm 2005; Persson & Määttä 2012; Søndergård Larsen m.fl. 2014). Det gjorde att patienterna upplevde att de hade minskad möjlighet till en öppen dialog med vårdpersonalen eftersom de inte ville delge personlig information till sina rumskamrater (Malcolm 2005; Søndergård Larsen m.fl. 2014). De flesta av patienterna i flerbäddsrum hade dock inga problem med att rumskamrater lyssnade när de hade samtal med vårdpersonal eller anhöriga (Persson & Määttä 2012; Søndergård Larsen m.fl. 2014). I
enkelrum upplevde patienterna det som positivt att ingen kunde höra deras samtal med vårdpersonalen (Persson m.fl. 2015). Detta gjorde att patienterna kunde känna sig bekväma med att ställa frågor till vårdpersonalen (a.a.).
Patienterna i flerbäddsrum berättade att det var omöjligt att inte höra vad
rumskamraterna och vårdpersonalen sa när de pratade med varandra, vilket kunde upplevas som svårt och ansågs bryta mot rumskamratens rätt till integritet
(Malcolm 2005; Persson & Määttä 2012; Søndergård Larsen m.fl. 2014).
Patienterna poängterade att vårdpersonalen borde se till att ge känslig information i en miljö som kunde upprätthålla patientens integritet (Malcolm 2005). Möjlighet att välja rum för samtal med vårdpersonal ansåg patienterna hade kunnat lösa detta. Draperier runt sängen användes ibland av vårdpersonalen för att bevara patienternas integritet vilket kunde fungera ur visuell synpunkt. Patienterna upplevde dock att vårdpersonalen använde dessa även som en barriär för ljud vilket patienterna inte tyckte fungerade. Vissa av patienterna upplevde även att vårdpersonalen talade för högt och borde lära sig att tala tystare vid personliga samtal (a.a.). Patienterna utvecklade strategier för att inte höra och se varandras personliga samtal och situationer (Persson & Määttä 2012). Detta kunde
exempelvis vara att sätta på radion, låtsas att sova då rumskamrater hade privata samtal eller att lämna sina rumskamrater ifred då de hade besök (Persson &
Määttä 2012; Søndergård Larsen m.fl. 2014). En del av patienterna tyckte dock att det kunde vara lärorikt att lyssna på rumskamraternas samtal och tog varje chans de fick att lyssna (Søndergård Larsen m.fl. 2014).
Då patienterna behövde lyssna på rumskamraters samtal om sjukdom upplevde de att detta kunde bidra till stress i en situation där de redan tvingades hantera
stressen av att själva lida av sjukdom (Malcolm 2005; Søndergård Larsen m.fl. 2014). Det kunde också uppfattas som väldigt svårt att vårdas i ett flerbäddsrum tillsammans med någon som var väldigt sjuk eller förvirrad (Persson & Määttä 2012; Rowlands & Noble 2008; Søndergård Larsen m.fl. 2014). Detta kunde skapa oro i rummet och göra att patienterna inte ville vårdas tillsammans med dessa personer (Persson & Määttä. 2012; Rowlands & Noble 2008). En patient som tidigare vårdats på ett rum där en rumskamrat dött ville inte vårdas i flerbäddsrum igen (Jolley 2005). Även utanför rummet riskerade patienterna att
utsättas för andra människors, ibland svåra, sjukdomar vilket kunde upplevas som plågsamt (Søndergård Larsen m.fl. 2014).
Att ha tålamod och visa hänsyn. När patienterna blev inlagda på sjukhus
förväntade de sig ofta att dela rum med andra och hade stort tålamod med sina rumskamrater (Persson & Määttä. 2012). Patienterna accepterade generellt den givna miljön (Rowlands & Noble 2008; Søndergård Larsen m.fl. 2014). De ställde inte lika höga krav på tillvaron när det var på sjukhus som de skulle gjort i sin hemmiljö (Søndergård Larsen m.fl. 2014). De accepterade stressen som andra patienter skapade och konfronterade sällan sina rumskamrater om det var något de var missnöjda med. Detta trots att det påtvingade sällskapet kunde vara nästan outhärdligt ibland (a.a.). Patienterna oroade sig över vilken effekt de hade på sina rumskamrater, de var oroliga för att störa om de till exempel hade svårt att sova och detta kunde vara en orsak till att patienterna önskade ett enkelrum (Rowlands & Noble 2008).
Många studier visade att sömn och vila var lättare att få i enkelrum än i
flerbäddsrum där ljudnivån ofta var högre (Jolley 2005; Persson & Määttä 2012; Persson m.fl. 2015; Søndergård Larsen m.fl. 2014). Vissa av patienterna menade också att det främjade läkningsprocessen att få ordentligt med sömn (Persson m.fl. 2015). Tvåbäddsrum ansågs vara bättre för att reducera ljudnivån än
3-4-bäddsrum (Søndergård Larsen m.fl. 2014). Patienterna i fler3-4-bäddsrum uppgav dock att det var mycket viktigt att inte störa sina rumskamrater (Persson & Määttä 2012). Patienterna upplevde att när rumskamrater var väldigt sjuka eller förvirrade skapade inte bara de, utan även vårdpersonalen som vårdade dessa patienter mycket oljud (a.a.). En anledning till att vilja vårdas i enkelrum var att slippa visa hänsyn för rumskamrater (Persson m.fl. 2015). Till exempel kunde att ha tillgång till en egen toalett och dusch, som var fallet på många enkelrum, betyda mycket för patienterna då de aldrig behövde vänta på eller ta hänsyn till rumskamraters toalettvanor. Detta ökade känslan av hemlikhet menade patienterna. En annan positiv aspekt av enkelrummen var att patienterna upplevde att de kunde ha personliga saker omkring sig utan att detta påverkade eller störde någon annan (a.a.).
När patienterna var väldigt sjuka föredrog de att vårdas i enkelrum både för att detta hindrade andra patienter från att se och höra dem och för att de då inte behövde visa hänsyn för sina rumskamrater eller interagera med dem (Jolley 2005; Persson & Määttä 2012; Persson m.fl. 2015; Rowlands & Noble 2008; Søndergård Larsen m.fl. 2014). Även när patienten var något friskare ansågs enkelrum främja patientens integritet (Persson m.fl. 2015). Patienterna upplevde också ett ökat behov av avskildhet då de fått allvarlig eller oroande information (Malcolm 2005).
Möjlighet att skapa sig en personlig sfär. Ibland kunde det vara svårt för
patienterna att såväl fysiskt som mentalt dra sig undan från sällskap i ett flerbäddsrum (Persson & Määttä 2012; Søndergård Larsen 2014). Sällskapet kunde då uppfattas som negativt och påtvingat (a.a.). Detta kunde leda till stress och osäkerhet och påfrestningen kunde vara nästan outhärdlig (Søndergård Larsen m.fl. 2014). Även om patienten kände så, och inte ville interagera, kunde
interaktion vara oundvikligt i flerbäddsrum. Om en patient, i ett försök att få vara ifred, drog för draperierna runt sängen var hen rädd att uppfattas som otrevlig (a.a.). Denna rädsla tycktes vara befogad då andra patienter beskrivit att de tyckte
att det var förolämpande då en rumskamrat drog för draperierna om de hade kommit varandra nära (Persson & Määttä 2012). Vissa av patienterna tyckte också att det var olämpligt att inte vilja dela med sig av saker om sig själv (a.a.).
Möjlighet att kunna dra sig undan och vilja att vara ensam var en anledning till att enkelrum kunde föredras framför flerbäddsrum (Jolley 2005; Persson m.fl. 2015; Rowlands & Noble 2008). I flerbäddsrummen var sängen och sängbordet det som ansågs vara patientens eget och var privat territorium (Søndergård Larsen m.fl. 2014). Det ansågs av patienterna vara nästan omöjligt att skapa en privat sfär där de kunde vara ifred. De hade dock olika strategier för att försöka skapa sin egen sfär i rummet. För att skapa avskildhet kunde patienten dra för draperierna halvvägs, vända ryggen mot rumskamraterna, använda hörlurar och placera sängbordet mellan sig och rumskamraten bredvid (a.a.). Gentemot utomstående tenderade dock patienterna i flerbäddsrum att se rummet som deras gemensamma sfär (Persson & Määttä 2012).
Patientens privathet var mycket beroende av huruvida rumskamraterna försökte närma sig hen eller inte (Søndergård Larsen m.fl. 2014). Samtidigt uppgav
patienterna i flerbäddsrum att de var medvetna om sitt eget behov av privathet och visade därför också respekt gentemot rumskamraternas behov av detta (Persson & Määttä 2012). Det fanns en skillnad mellan patienterna som var nya i
sjukhusmiljö och patienterna som vistats mycket på sjukhus (Søndergård Larsen m.fl. 2014). De nya patienterna brydde sig mindre om privathet och de som vårdats mycket på sjukhus var väl medvetna om bristen på privathet och tyckte att detta var ett problem (a.a.). Både patienterna som vårdades i enkel- och
flerbäddsrum kände att de inte hade något val eller någon påverkan på vilket rum de blev tilldelade (Jolley 2005; Søndergård Larsen m.fl. 2014). Patienterna ansåg att de förlorat ganska många av sina rättigheter i flerbäddsrum och att
vårdpersonalen skulle behöva mer utbildning i patienternas behov av privathet (Malcolm 2005).
Sjuksköterskors upplevelser
Resultatet nedan är baserat på sex artiklar (Donetto m.fl. 2017; Fengzhi Lin m.fl. 2016; Jolley 2005; Krupic m.fl. 2018; Persson & Määttä 2012; Rosén m.fl. 2017) varav fem (Donetto m.fl. 2017; Fengzhi Lin m.fl. 2016; Krupic m.fl. 2018; Persson & Määttä 2012; Rosén m.fl. 2017) var genomförda med kvalitativ ansats och en (Jolley 2005) använde sig av mixed methods. Fyra av artiklarna
behandlade endast sjuksköterskors upplevelser av enkel- och flerbäddsrum (Donetto m.fl. 2017; Fengzhi Lin m.fl. 2016; Krupic m.fl. 2018; Rosén m.fl. 2017) och två av artiklarna behandlade både sjuksköterskors och patienters upplevelser (Jolley 2005; Persson & Määttä 2012). Studierna är gjorda i tre olika länder; tre i Sverige (Krupic m.fl. 2018; Persson & Määttä 2012; Rosén m.fl. 2017), två i Storbritannien (Donetto m.fl. 2017; Jolley 2005) samt en i Australien (Fengzhi Lin m.fl. 2016).
Analysen av sjuksköterskors upplevelser angående enkel- och flerbäddsrum resulterade i tre kategorier; Att kunna bevara patientens privathet, Att ge säker vård och arbeta i en säker miljö och Att interagera med patienter.
Att kunna bevara patientens privathet
Två av sjuksköterskors stora uppgifter är att bevara patientens privathet och ge personcentrerad vård (Donetto m.fl. 2017; Persson & Määttä 2012; Rosén m.fl.
2017). Dessa uppgifter upplevdes av sjuksköterskorna försvårade i flerbäddsrum, särskilt i de rum där kvinnor och män vårdades tillsammans (Donetto m.fl. 2017; Krupic m.fl. 2018; Persson & Määttä 2012; Rosén m.fl. 2017). Även om draperier runt sängen användes vid intima moment upplevdes det av sjuksköterskorna som mer eller mindre omöjligt att hålla patienten helt skyddad från insyn (Krupic m.fl. 2018). Sjuksköterskorna upplevde en skillnad mellan män och kvinnors behov av privathet (Persson & Määttä 2012). De menade att kvinnor hade ett större behov av privathet och skämdes mer över att lukta illa och inte ville orsaka
vårdpersonalen besvär medan män var mer öppna med fysiska behov såsom toalettbesök (a.a.).
Sjuksköterskorna upplevde att de i flerbäddsrum hela tiden behövde vara involverade i flera patienter samtidigt (Donetto m.fl. 2017; Krupic m.fl. 2018; Persson & Määttä 2012; Rosén m.fl. 2017). Därför kunde det vara svårt både att ge och att ta emot information från patienterna (Krupic m.fl. 2018). Till exempel för att rumskamraterna la sig i och avbröt när hen hade samtal med andra patienter (Donetto m.fl. 2017; Krupic m.fl. 2018; Persson & Määttä 2012). Det upplevdes vara lättare för sjuksköterskorna att ha oavbrutna samtal med patienterna i enkelrum, och att kunna ha personliga samtal på ett diskret sätt där patienten inte blev avbruten kunde göra det lättare för patienten att öppna sig (Donetto m.fl. 2017; Rosén m.fl. 2017). Sjuksköterskorna upplevde att det var svårt att bevara patientens sekretess på ett flerbäddsrum (Krupic m.fl. 2018). För att ge bäst stöd till anhöriga och patienter upplevdes det behövas en lugn miljö (a.a.).
Sjuksköterskorna ansåg att patienter med särskilda sociala eller personliga behov vårdades bäst i enkelrum (Jolley 2005). Detta kunde till exempel vara ålder, fysiska begränsningar eller särskilt svåra situationer såsom missfall. En annan faktor som avgjorde var patienterna borde vårdas var kön. Även behov av palliativ vård bedömdes vara en starkt bidragande faktor för att få ett enkelrum.
Sjuksköterskorna ansåg också att patientens egen preferens för enkel- eller flerbäddsrum borde tas i beaktning, något som nästintill aldrig gjordes (a.a.).
Att ge säker vård och arbeta i en säker miljö
Sjuksköterskans överblick av patienterna påverkades av huruvida det var en avdelning med enkelrum eller inte (Donetto m.fl. 2017; Fengzhi Lin m.fl. 2016; Persson & Määttä 2012). På avdelningar med enkelrum upplevde
sjuksköterskorna att det var svårt att snabbt bilda sig en uppfattning om vad som behövde göras eftersom sjuksköterskorna behövde gå in till varje patient var för sig (Donetto m.fl. 2017). På det viset hade sjuksköterskorna endast uppsikt över en patient åt gången (Donetto m.fl. 2017; Fengzhi Lin m.fl. 2016; Jolley 2005). På ett flerbäddsrum kunde sjuksköterskorna gå in och snabbt skapa sig en bild och känsla av flera patienters status samtidigt (Donetto m.fl. 2017; Persson & Määttä 2012). Det var då lätt att bilda sig en uppfattning av vad som behövde göras och vilken hjälp som fanns att tillgå och utifrån det kunna prioritera arbetsuppgifter och ringningar från patienter, vilket gjorde arbetet mer effektivt (Donetto m.fl. 2017; Persson & Määttä 2012).
Patientens säkerhet. Även patienternas säkerhet upplevdes utsättas för risk med
ökande antal enkelrum (Donetto m.fl. 2017; Fengzhi Lin m.fl. 2016). När sjuksköterskorna, på grund av den bristande överblicken som kom med ökande antal enkelrum, inte hade samma tillgång till hjälp från kollegor fanns en oro att användandet av lugnande läkemedel och fysiska begränsningar skulle öka för att
undvika farliga incidenter (Fengzhi Lin m.fl. 2016). Svårigheter att övervaka patienter i enkelrum, till exempel patienter med fallrisk, upplevdes också som ett patientsäkerhetsproblem (Donetto m.fl. 2017). Enligt en sjuksköterska hade alla incidenter på senaste tiden inträffat i enkelrum (Jolley 2005).
I flerbäddsrum fick sjuksköterskorna en känsla av trygghet då patienterna hjälpte varandra när vårdpersonalen inte fanns i närheten (Donetto m.fl. 2017; Persson & Määttä 2012). Om en patient behövde hjälp men inte hade möjlighet att larma så kunde rumskamraten larma åt hen (Persson & Määttä 2012). Faktumet att
rumskamrater såg varandra när vårdpersonalen inte gjorde det upplevdes reducera risker (Donetto m.fl. 2017). Även besökare till patienter i flerbäddsrum upplevdes ha en riskreducerande funktion då de uppmärksammade även de patienter de inte var där för att besöka. Sjuksköterskorna kunde också snabbare uppfatta risker inne i flerbäddsrum och eliminera dessa, till exempel om ett glas vatten spilldes ut kunde det uppmärksammas och snabbt torkas upp och således minska halkrisken (a.a.).
Infektioner, magproblem, hudåkommor och operationer angavs som de viktigaste faktorerna att ta hänsyn till vid tilldelandet av enkel- eller flerbäddsrum (Jolley 2005). Sjuksköterskorna uppgav att det kunde vara önskvärt att vårda dessa patienter i enkelrum. Även utåtagerande eller förvirrade patienter menade sjuksköterskorna borde vårdas i enkelrum. Detta upplevdes dock vara svårt att genomföra i praktiken då det inte alltid fanns tillräckligt med enkelrum för att kunna ta hänsyn till något annat än vad som fanns ledigt(a.a.).
En säker arbetsmiljö. Teamarbetet upplevdes vara försvårat på avdelningar med
endast enkelrum eftersom det var betydligt svårare att höra och se varandra (Donetto m.fl. 2017; Fengzhi Lin m.fl. 2016). Möjligheten att kalla på hjälp minskade därav och skapade en rädsla hos sjuksköterskorna över att inte kunna få hjälp när det behövdes (Fengzhi Lin m.fl. 2016). När sjuksköterskorna såg mindre av varandra påverkades även möjligheten till tillsyn av mindre erfarna
sjuksköterskor (a.a.). De informella lärtillfällen som uppstår när kollegor ser varandra arbeta blev även betydligt färre på en avdelning med endast enkelrum (Donetto m.fl. 2017).
Innan en flytt till ett sjukhus med endast enkelrum oroade sig sjuksköterskorna över sårbarheten i personalsäkerhet och hur den skulle påverkas av enkelrum (Fengzhi Lin m.fl. 2016). Enkelrum förväntades innebära mer ensamarbete med patienterna. Detta kunde innebära en risk för vårdpersonalens säkerhet när de arbetade med utåtagerande patienter och hjälp från annan vårdpersonal var mindre tillgänglig (a.a.). Flerbäddsrum upplevdes av sjuksköterskorna vara trånga med lite plats för varje patient (Krupic m.fl. 2018; Persson & Määttä 2012). Det trånga utrymmet påverkade arbetssituationen genom att sjuksköterskorna fick blåmärken på kroppen av att de slog i möbler när de vårdade patienter (Persson & Määttä 2012).
Möjlighet att vara fokuserad. Enkelrum gjorde det lättare för sjuksköterskorna
att fokusera på en patient åt gången och inte distraheras av andra patienter (Donetto m.fl. 2017). I flerbäddsrum upplevdes det vara svårt att fokusera på en patient samtidigt som andra patienter försökte påkalla ens uppmärksamhet (Persson & Määttä 2012; Rosén m.fl. 2017). Vården av den enskilda patienten influerades hela tiden av att samtidigt vårda andra patienter vilket kunde störa
sjuksköterskans fokus på den enskilda patienten och skapa mer stress för hen (Persson & Määttä 2012). När rumskamrater avbröt sjuksköterskan i samtal med en annan patient kunde det skapa irritation hos sjuksköterskan då hen upplevde sig avbruten i sitt arbete (a.a.). I flerbäddsrum kunde sjuksköterskorna uppleva det som att de hade en miljon uppgifter och behövde springa väldigt mycket (Krupic m.fl. 2018). Vid tidspress ledde detta till att sjuksköterskorna behövde göra flera saker samtidigt. Detta upplevdes som stressande och riskerade att fel uppstod, till exempel att viktig information glömdes bort att vidareförmedlas till kollegor (a.a.).
Att interagera med patienter
Vårdpersonalen uppfattade det som att interaktion mellan patienterna gynnade tillfrisknandet (Donetto m.fl. 2017; Persson & Määttä 2012). Vidare menade de att interaktionen gynnades i flerbäddsrum och att det var svårare för patienter att interagera med andra om de vårdades i enkelrum (Donetto m.fl. 2017). Den bristande interaktionen mellan patienter i enkelrum trodde vårdpersonalen kunde leda till att patienter kände sig ensamma och isolerade eftersom de inte kunde få varken sällskap eller stöd av varandra (a.a.). Sjuksköterskorna kunde dock uppleva att patienternas nattsömn ibland stördes av andra patienter om dessa vårdades i flerbäddsrum och att risken var mindre för detta i enkelrum (Donetto m.fl. 2017; Persson & Määttä 2012).
Att ha tid för patienten. Sjuksköterskorna upplevde att det var önskvärt att
arbeta nära patienten och det ansågs vara den viktigaste delen av arbetet (Rosén m.fl. 2017). Det upplevdes ta mer tid att endast ha enkelrum på en avdelning då det tog mer tid att besöka flera rum men även för att interaktionen med patienter i enkelrum tog längre tid än i flerbäddsrum (Donetto m.fl. 2017; Rosén m.fl. 2017). Detta ledde till för många arbetsuppgifter på för lite tid och vilket ofta gjorde det omöjligt att arbeta nära patienten (Rosén m.fl. 2017). Sjuksköterskorna oroade sig även för att andra patienter skulle känna sig negligerade när varje rum tog så mycket tid (Donetto m.fl. 2017). När sjuksköterskorna arbetade på en avdelning med flerbäddsrum upplevde de sig däremot ha mer tid för att arbeta nära patienterna (Rosén m.fl. 2017). Vissa av sjuksköterskorna upplevde att det tog längre tid att ge god vård i flerbäddsrum jämfört med enkelrum och att det ibland skedde på bekostnad av andra patienter (Krupic m.fl. 2018). En annan studie visar dock att integreringen av enskild vård med vård av alla, som var möjlig i ett flerbäddsrum, hade fördelen att det sparade tid (Persson & Määttä 2012).
Att vara synlig för patienten. I flerbäddsrum kunde sjuksköterskan be en patient
att vänta medan hen hjälpte en annan patient vilket kunde upplevas vara en fördel (Donetto m.fl. 2017; Rosén m.fl. 2017). När en patient ringde på klockan
samtidigt som sjuksköterskan var i rummet och hjälpte någon annan kunde det vara en fördel att kunna be patienten att vänta, patienten hade då fått känna sig sedd och visste att sjuksköterskan var upptagen med en annan patient (Donetto m.fl. 2017). Sjuksköterskorna upplevde att patienter i enkelrum kunde känna sig bortglömda när vårdpersonalen inte svarade på deras ringningar eftersom de inte kunde se hur sjuksköterskorna arbetade eller om de var underbemannade.
Omvårdnaden av andra patienter blev på så vis osynlig för den enskilde patienten vilket kunde leda till minskad förståelse för att saker tog tid. Sjuksköterskorna upplevde patienter i enkelrum som mer krävande och som att de ibland verkade tro att det var på ett hotell och inte på ett sjukhus. I flerbäddsrum upplevdes patienterna vara mer medvetna om när sjuksköterskorna var underbemannade och
hjälpte varandra för att underlätta. Sjuksköterskorna upplevde också att när patienterna såg varandra ledde det till att de var medvetna om sina rumskamraters behov och därigenom blev de mer förstående och tålmodiga om någonting tog tid. Flerbäddsrum innebar också att patienterna såg mer av sjuksköterskorna även om de inte var inne på rummet för att hjälpa just dem, detta upplevde
sjuksköterskorna gjorde att patienterna kände sig mindre isolerade (a.a.)
Patientens rum - både sjuksköterskans arbetsplats och patientens personliga sfär. Både enkel- och flerbäddsrum kunde av vårdpersonalen upplevas som
patienternas sfär (Donetto m.fl. 2017; Persson & Määttä 2012). Sjuksköterskorna kunde tycka att det var trevligt att komma in i flerbäddsrum och se hur patienter uppskattade varandras sällskap och tog hand om varandra (Persson & Määttä 2012). En vilja att spendera tid i flerbäddsrummen uttrycktes av sjuksköterskorna men de kunde också känna att de inkräktade på den goda stämningen (a.a.). Även i enkelrum kunde sjuksköterskorna känna att de inkräktade, till exempel när patienten hade besökare (Donetto m.fl. 2017). Den positiva atmosfären i
flerbäddsrum där endast kvinnor vårdades var ofta mindre framträdande än på de rum där endast män vårdades (Persson & Määttä 2012). Detta kunde enligt
sjuksköterskorna bero på att kvinnor hade större behov av privathet än män (a.a.). Däremot kunde det hända att konflikter uppstod mellan patienter när alla ville ha svar på sina frågor först (Krupic m.fl. 2018). Detta var vanligast i flerbäddsrum där endast män vårdades (a.a.).
DISKUSSION
Nedan kommer först de metodval som gjorts diskuteras för att lyfta fram styrkor och svagheter med denna studie och därefter diskuteras huvuddragen i resultatet.
Metoddiskussion
Studiens resultat baseras på kvalitativ forskning. Kvalitativa studier har som regel färre deltagare än kvantitativa vilket gör dem svårare att applicera på en större grupp människor (Forsberg & Wengström 2015). Detta kan innebära att studien får ett lägre bevisvärde men kan samtidigt skapa djupare förståelse för problemet än vad som går att uppnå med en kvantitativ ansats. Då kvalitativ ansats används finns även en risk för att forskarna inte är objektiva och därför påverkar resultatet (a.a.).
I en litteraturstudie med kvalitativ ansats som denna finns således en risk för att subjektivitet finns hos både analysen som författarparet gjort såväl som i de analyser som gjorts i artiklarna. Genom att författarparet öppet beskrivit sin förförståelse skapas transparens för att lättare kunna se eventuella subjektiva antaganden. Vidare har författarparet under hela processen varit medvetna om sin förförståelse. När materialet analyserades och kategorierna skapades finns en risk att författarparet misstolkade resultaten från artiklarna som analyserades vilket kan leda till felkategorisering och därigenom ett felaktigt resultat. För att undvika såväl subjektivitet som misstolkningar av artiklarnas resultat har författarparet analyserat dessa var och en för sig först och därefter diskuterat tillsammans till dess att enighet uppnåtts.
En litteraturöversikt kan även ses som mindre tillförlitlig än en systematisk litteraturstudie då det inte finns ett lika tydligt system för hur den ska utföras
(Forsberg & Wengström 2015). Genom att det ingående beskrivits hur studien genomfördes blir dock tillförlitligheten högre. Litteraturöversikter kan också ha fler nackdelar; forskaren kan bara haft tillgång till ett begränsat antal artiklar, forskaren har bara valt ut artiklar som bekräftar den egna tesen, olika forskare kan komma fram till olika slutsatser inom samma område (Forsberg & Wengström 2015). Författarparet började med en bred sökning för att få hög sensitivitet och på det viset missades så få artiklar som möjligt. Valet att endast använda två databaser vid sökning efter artiklar riskerar dock att artiklar som kunde varit användbara inte hittats, till exempel hade eventuellt Arbline som berör forskning om arbetsliv och arbetsmiljö kunnat bidra med fler artiklar som gjort att resultatet blivit annorlunda.
Det breda urvalet av patienter i studien kan ha inverkan på resultatet. Till exempel kan upplevelserna av att vårdas i enkel- eller flerbäddsrum skilja sig beroende på till exempel ålder, kön, typ av avdelning och tidigare vårderfarenheter, vilket genom det breda urvalet inte synliggörs. Då sjuksköterskors och patienters
premisser är olika är det också en utmaning att balansera bådas perspektiv och ge dem lika mycket utrymme och förhålla dem till varandra utan att jämföra. Det var därför viktigt att skilja dem åt i två olika delar av resultatet, för att tydliggöra vems upplevelsen var.
Endast artiklar på engelska användes i studien vilket gör att artiklar på andra språk gått förlorade och det är svårt att veta hur detta påverkade resultatet. Det finns en risk att sammanhang och ords betydelse försvann i översättningen eftersom studien skrevs på svenska. För att undvika detta slogs ord upp och diskuterades för att återgivningen av sammanhang och ord skulle bli så korrekt som möjligt. En ytterligare svaghet kan vara att det är svårt att jämföra studier om dessa använder olika metoder för datainsamling och/eller analys (Forsberg & Wengström 2015). Endast publicerade artiklar användes i studien och således lämnades nyare forskning utanför, vilket Forsberg och Wengström (2015) menar kan vara en svaghet.
Artiklarna som ligger till grund för studien är peer reviewed vilket ökar chanserna för att få ett underlag av god kvalitet eftersom detta innebär att artiklarna är granskade av experter inom forskningsområdet (Forsberg & Wengström 2015). Vidare ökar chanserna för god kvalitet genom att artiklarna granskades återigen av två oberoende personer (SBU 2017; Willman m.fl. 2016). En utav artiklarna bedömdes hålla låg kvalitet (Krupic m.fl. 2018) och fick 57,8% ja-svar. Denna artikel bedömdes ändå svara väl mot syftet och hålla tillräckligt hög kvalitet för att kunna användas. Att använda en artikel med låg kvalitet kan dock påverka resultatets kvalitet negativt (Willman m.fl. 2016).
Resultatdiskussion
I resultatet framkom både positiva och negativa egenskaper med såväl enkelrum som flerbäddsrum. Det som framkom som mest problematiskt men samtidigt önskvärt var att tillgodose patientens behov av privathet samtidigt som behoven av trygghet och sällskap. Därför kommer dessa aspekter av resultatet att
diskuteras närmare nedan. Referenser som är markerade med en * är de artiklar som resultatet baserats på.
Balansgången mellan privathet och ensamhet
Patienternas behov av att få behålla sin integritet under vårdtiden uppkom som viktigt men problematiskt i resultatet (Jolley 2005*; Krupic m.fl. 2018*; Malcolm 2005*; Persson & Määttä 2012*; Søndergård Larsen m.fl. 2014*). Det som framförallt upplevdes störa möjligheten till detta var när andra patienter kunde höra och se när patienten vårdades och hade personliga samtal (a.a.*).
Patienternas åsikter angående privathet lyftes även av Whitehead och Wheeler (2008) genom en enkät där patienterna tillfrågades vad privathet betydde för dem när de var inlagda på sjukhus. Svaren visade att en del av privathet var att ens konversationer inte skulle kunna överhöras (a.a). Resultat från de analyserade artiklarna visar att patienterna upplevde att de tvingades att dela med sig av personlig information till sina rumskamrater och att detta försvårade möjligheten till ett öppet samtal mellan patient och vårdpersonal (Malcolm 2005*; Persson & Määttä 2012*; Søndergård Larsen m.fl. 2014*). Birkelund och Søndergård Larsen (2013) visade också i sin studie att samtal mellan patient och vårdpersonal hela tiden överhördes av rumskamrater. Patienterna upplevde att privathet inte alls existerade i flerbäddsrum (a.a.). Även Woogara (2005) visade att sjuksköterskor och patienter upplevde att det fanns för lite privathet i flerbäddsrum. Detta är en viktig aspekt att beakta när personcentrerad vård ska bedrivas där patienternas berättelse är central (Svensk sjuksköterskeförening 2016).
I Offentlighet och Sekretesslagen (2009:400) (OSL) 25 kap 1 § står det att hälso- och sjukvårdspersonal inte får avslöja information rörande patienters
hälsotillstånd eller personliga förhållanden för obehöriga. Vilket alltså gör det olagligt för sjuksköterskan att ha personliga samtal med patienten då andra patienter kan höra, om inte patienten gett sitt samtycke. Enligt Patientlagen (2014:821) (PL) 4 kap 1 § ska patientens integritet och självbestämmande respekteras, vilket inte görs i de fall där samtycke inte inhämtas för att delge personlig information i flerbäddsrum.
I de analyserade artiklarna blev det tydligt att så som miljön såg ut i
flerbäddsrummen blev det omöjligt för sjuksköterskorna att hålla sekretessen (Donetto m.fl. 2017*; Jolley 2005*; Krupic m.fl. 2018*; Malcolm 2005*; Persson & Määttä 2012*; Rosén m.fl. 2017*; Søndergård Larsen m.fl. 2014*). I enkelrum däremot visar resultatet att samtalen med vårdpersonalen påverkades positivt av att ingen annan patient kunde höra samtalet och att det gav möjlighet till ett mer öppet samtal (Donetto m.fl. 2017*; Persson m.fl. 2015*; Rosén m.fl. 2017*). I kvantitativ forskning framkommer det också att sjuksköterskorna rapporterade att det var lättare att bevara sekretessen i enkelrum eftersom inga obehöriga kunde höra samtalen (Chaudhury m.fl. 2006). Det har också visat sig att läkaren ägnade mer tid åt patienten under ronden i enkelrum (van de Glind m.fl. 2008). Detta skulle kunna bero på att det blir lättare att prata på grund av ökad privathet i enkelrum. Miljön är som tidigare nämnts viktig, bland annat ur
integritetssynpunkt, och det är av vikt att den anpassas utifrån patientens önskemål, vilket inte verkar möjligt på avdelningar som de ser ut idag (Wijk & Nordin 2017).
Konflikten mellan behovet av sällskap och lugn och ro
Det framkommer i de analyserade artiklarna att det finns en önskan hos många patienter att både kunna ha sällskap och möjligheten att dra sig undan från sällskap (Jolley 2005*; Persson & Määttä 2012*; Persson m.fl. 2015*; Rowlands & Noble 2008*; Søndergård Larsen m.fl. 2014*). Människan har behov av
