Komplementära metoder i psykiatriska verksamheter - och brukares upplevelser och erfarenheter

F O U R A P P O R T 2 0 1 0 :5 Lis b eT h L in d eL L & A n n -M A R i e k M A LM ö h ö g s k O LA MALMö högskOLA

LisbeTh LindeLL

Ann-MARi ek

kOMPLeMenTäRA

MeTOdeR i PsykiATRiskA

veRksAMheTeR

– och brukares upplevelser och erfarenheter

Lisbeth Lindell, fil dr., leg. sjuksköterska inom psykiatri och verksam som universitetslektor vid Malmö högskola, Hälsa och samhälle Ann-Mari Ek, doktorand och verksam som projektledare i SIKTA – Skånes implementering av Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård inom Region Skåne

Intresset för komplementära metoder har ökat påtagligt i Sverige det senaste decenniet, både hos allmänheten och inom människobehand-lande yrken. Det har blivit vanligare att läkare och annan behörig personal använder sig av icke konventionella metoder som komple-ment i sin verksamhet. Patienter/brukare kompletterar också själv den konventionella vården med någon komplementär metod utanför verksamheterna. Sjukvårdsplanerare och lagstiftning betonar indivi-dens egenansvar för hälsan och en hälso- och friskvårdstrend har vuxit sig stark under det senaste decenniet. Komplementära metoder kan ses som ett uttryck för en bland många delar i denna trend.

Rapporten innehåller en nationell kartläggningsstudie om taktil berö-ring, akupunktur, djurskötsel och andra komplementära metoders utbredning, tillämpning och effekter inom olika psykiatriska verk-samheter. Rapporten innehåller också två studier om utövare och bru-kares upplevelser och erfarenheter av komplementära metoder. I studien lyfts metodernas generella effekter fram och författarna kon-staterar att de komplementära metodernas mål är att må bra och att öka hälsan och välbefinnandet – inte att bota sjukdom.

isbn/issn 978-91-7104-239-2/1650-2337 k O M P Le M en Tä R A M eT O d eR i P sy k iA TR is k A v eR k sA M h eT eR – O c h b R U k A R es U P P Le v eL s eR O c h e R FA R en h eT eR

Ko m p l e m e n tä r a m e t o d e r i p s y K i at r i s K a v e r K s a m h e t e r – o c h B r u K a r e s u p p l e v e l s e r o c h e r fa r e n h e t e r

FoU Rapport 2010:5

© Lisbeth Lindell och Ann-Mari Ek, 2010 Foto: Peter Nilsson, www.nilsson-foto.se ISBN 978-91-7104-239-2

ISSN 1650-2337 Holmbergs, Malmö 2010

lisBeth lindell

ann-mari eK

Komplementära

metoder i psyKiatrisKa

verKsamheter – och

BruKares upplevelser

och erfarenheter

Malmö högskola, 2010

Hälsa och samhälle

Tidigare utkomna titlar i serien

2005:1 Carlsson, A. Olycksfallsrisker i barnets hemmiljö – fokus på skållskador. (Licentiatavhandling)

2006:1 Andersson, F. och Mellgren, C. Våldsbrottsligheten – ökande, minskande eller konstant?

2007:1 Andersson, F. och Mellgren, C. Brottsutvecklingen i Skåne, en introduktion. 2007:2 Östman, M. red. Konferens: Socialpsykiatrisk forskning, programbok. 2007:3 Eiman Johansson, M. Sjuksköterskors kliniska beslutsfattande med fokus på

perifera venkatetrar (PVK). (Licentiatavhandling)

2007:4 Laanemets, L. Från policy till verksamhet, implementering av Malmös strategi mot prostitution.

2008:1 Tikkanen, R. Person, relation och situation. Riskhandlingar, hivtesterfarenheter och preventiva behov bland män som har sex med män.

2008:2 Östman, M. och Afzelius, M. Barnombud i psykiatrin – i vems intresse? 2008:3 Andersson, F. och Mellgren, C. Processutvärdering av ”Trygga gatan”.

Ett projekt för minskad brottslighet och ökad trygghet i nöjeslivsmiljö. 2008:4 Östman, M. red. Migration och psykisk ohälsa.

2008:5 Berglund, S. Competing Everyday Discourses – And the Construction of Hetero-sexual Risk-taking Behaviour among Adolescents in Nicaragua: Towards a Strategy for Sexual and Reproductive Health Empowerment.

2008:6 Björngren Cuadra, C. Variationens spektrum – en studie av sensibilitet, tillit och vårdetik i hemsjukvård.

2008:7 Mallander, O. Nära Vänskap? En analys av kontaktperson enligt LSS. 2009:1 Hamit-Eminovski, J. Interactions of Biopolymeres at Biological Interfaces –

Examples from Salivia and Bacterial Surfaces. (Licentiatavhandling)

2009:2 Andersson, O. Hållplats 8. En social intervention för unga kriminella i stads-delen Rosengård, Malmö stad.

2009:3 Johnsdotter, S. Discrimination of certain ethnic groups? Ethical aspects of the imple-mentation of FGM legislation in Sweden.

2009:4 Danielsson, M. Transpersona non grata. Den ogiltigförklarade livserfarenheten. 2009:5 Eriksson Sjöö, T. och Ekblad, S. Stress, sömn och livskvalitet. En studie bland

flyk-tingar i SFI-utbildning, lärare och handläggare i Fosie stadsdel, Malmö.

2010:1 Gregersen, P. Utopia – utopier som pedagogiskt medel, och deras användning inom akademiskt lärande och kritiskt tänkande.

2010:2 Scaramuzzino, R., Heule, C., Johansson, H. och Meeuwisse, A. EU och den ideella sektorn – En studie av det svenska Equalprogrammet.

2010:3 Björngren Cuadra, C. Kartläggning av preventiva hiv/STI-insatser i Skåne ur ett migrationsperspektiv - AAAQ och grundad tillgänglighet.

2010:4 Tikkanen, R. MSM-ENKÄTEN 2008 – Riskhandlingar, hivtest och preventiva behov bland män som har sex med män.

2010:5 Lindell, L och Ek, A.-M. Komplementära metoder i psykiatriska verksamheter – och brukares upplevelser och erfarenheter.

aBstraKt

Syftet med den första nationella kartläggningsstudien är att under-söka de komplementära metodernas ut bredning, tillämpning och effekter i psykiatriska verksamheter inom region/landsting, kommun och på behandlingshem som kontrolleras av länsstyrel-serna. Studien bygger på 321 telefonintervjuer i sex län. Resultatet visar att användandet av komplementära metoder är utbrett inom verksamheterna. Studie 2 och 3 bygger på intervjuer med 16 utövare i de olika verksamheterna och med 14 brukare. I studien ingår också en intervju med en fokusgrupp bestående av fem brukare. De vanligt förekommande metoderna i kommunala verksamheter är taktil

stimulering, djurskötsel, snoezelrum och bolltäcke. Inom region/

landsting är ljusterapi, akupunktur och taktil stimulering vanligast. Av länsstyrelsen kontrollerade verksamheter är taktil stimulering,

djurskötsel, bolltäcke och akupunktur vanligast. Det finns en hög

samstämmighet om nyttan och effekterna i de tre studierna. Nyttan med metoderna beskrivs sammanfattningsvis i termer av ökat väl-befinnande, avslappnande, dämpande av oro och ångest, förbätt-rad sömn, ljusare sinnesstämning, underlättande av kommunikation samt ökad kroppskännedom och självkännedom. Med metoderna släpper spänningar och brukarna blir mer närvarande, koncentre-rade, fokuserade och också mer mottagliga för samtal och andra behandlingsåtgärder. De får lära sig tekniker för att kunna hantera sin ångest och stress. Medicinförbrukning minskar och biverkningar är inga eller få och lindriga. Alla blir inte hjälpta av komplementära metoder och för en del är effekten liten eller ingen alls. Brukaren väljer själv och metoderna är frivilliga. Både utövare och brukare önskar en förnyelse av vården för personer med psykisk ohälsa. Utö-varna vill se mer brukarinflytande och individuell vård, fler utbildade i komplementära metoder och ökad tillgänglighet samt mer forsk-ning om komplementära metoder för personer med psykisk ohälsa. Brukarna vill i den framtida vården se mer av valfrihet, delaktighet, icke-medicinska metoder och behandlingar samt individuellt utfor-mad vård/omsorg. Det är önskvärt att traditionella och komplemen-tära metoder ses som komplement till varandra.

Nyckelord: komplementära metoder, psykiatrisk vård, psykisk

aBstract

The purpose of the first national study is to examine the extension, the application and the effects of the complementary methods in psychiatric work within the county/municipality, local authorities and at rehabilitation centers that are under the control of the county administrative board. The study was conducted through telephone interviews with support of a questionnaire answered by 321 persons. The result shows that complementary methods are widespread in the psychiatric work of the different authorities.

Study 2 and 3 are based on interviews with 16 practicians from the different authorities and with 14 patients. An interview with a focus group of five patients is also included in the study. The common methods within local authorities are tactile stimulation, animal care,

snoezel room and ball blanket. Within the county/municipality light therapy, acupuncture and tactile stimulation are the most common

methods. Among the methods used by the county administrative board tactile stimulation, animal care, ball blanket and acupuncture are the most common ones.

There is high concordance of the benefits and the effects of the three studies. The benefit of the methods can be summarized in terms of increased well-being, relaxing effects, the reduction of anxiety and anguish, improved sleep, brighter state of mind, the assisting of com-munication and improved body awareness and self-knowledge. Ten-sions go away and patients get more attentive, concentrated, focused and more susceptible to conversation and other treatments.

The patients get to learn techniques to handle their anguish and stress. Consumption of medicines decrease and side effects are none or few and mild. Not all patients are helped by complementary methods and for some the effects are small or none. The patients decide themselves and the methods are voluntary. Both practicians and patients wish for an improvement of the psychiatric care of the mentally ill.

The practicians would like to see more influence from patients, more individual psychiatric care, more people educated in complementary methods, more access to the methods and more research on com-plementary methods for people with mental illnesses. The patients would like to see more freedom of choice, more participation, non-medical methods and treatments and individually shaped psychiatric care. It is desirable that traditional and complementary methods are seen as complements to each other.

Key words: complementary methods, psychiatric care, mental illness

innehållsförtecKning

Definitioner av begrepp som används i denna studie ...24

3 METODER OCH GENOMFÖRANDE ... 25

Studie 1 ...25

Studie 2 ...25

Studie 3 ...26

Sammanfattande beskrivning av insamlade data och analysmetoder ...28

Forskningsetiska aspekter ...29

Rapportens disposition ...31

4 KOMPLEMENTäRA METODER – EN NATIONELL KARTLäGGNING ... 32

Komplementära metoder i kommunala verksamheter ...34

Akupunktur ...35

Taktil stimulering ...36

Ljusterapi ...39

Djur/djurskötsel ...40

Andra mindre vanliga komplementära metoder ...42

Sammanfattande resultat ...44

Komplementära metoder i sjukvårdens regi ...45

Akupunktur ...45

Taktil stimulering ...47

Bolltäcke ...48

Ljusterapi ...49

Djur/djurskötsel ...51

Andra mindre vanliga komplementära metoder ...53

Sammanfattade resultat ...56

Komplementära metoder vid av länsstyrelsen kontrollerade verksamheter...57 Akupunktur ...59 Taktil stimulering ...60 Bolltäcke ...61 Ljusterapi ...62 Djur/djurskötsel ...62

Andra mindre vanliga komplementära metoder ...63

Sammanfattade resultat ...64

Sammanfattning av den nationella kartläggningen ...65

5 HäLSA OCH HUMANISM – UTÖVARES UPPFATTNINGAR OM OCH ERFARENHETER AV KOMPLEMENTäRA METODER . 68 Studiens informanter ...68

Psykisk ohälsa och hälsa från vardagens praktik ...69

Intresset för och vägar till de komplementära metoderna ...73

Utbildning i komplementära metoder...75

Erfarenheter av komplementära metoder – metoder, brukare och omfattning ...77

Bildterapi ...77

Taktil massage och bolltäcke ...78

Massage och sinnesrorum ...80

Avslappning, bolltäcke, kroppskännedom och andningsövningar ...80

Akupunktur ...81

Processen, verkan och effekterna ...86

Samarbete med kollegor och samarbete över professionsgränser ...105

Relationen mellan traditionella och komplementära metoder ....112

Tankar om det framtida omhändertagandet av personer med psykiskt funktionshinder ...116

Sammanfattande resultat ...120

6 VALFRIHET OCH VäLBEFINNANDE – BRUKARES UPPLEVELSER OCH ERFARENHETER AV KOMPLEMENTäRA METODER ...124

Brukarnas syn på psykisk hälsa ...125

Vägarna till de komplementära metoderna ...127

Erfarenheter av komplementära metoder – verkan, effekter, omfattning och finansiering ...129

Verkan, effekter och omfattning ...129

Finansiering ...135

Tankar om den framtida psykiatriska vården ...136

Sammanfattande resultat ...139

7 DISKUSSION, SAMMANFATTANDE SLUTSATSER OCH REKOMMENDATIONER ...141

Metoddiskussion ...141

Resultatdiskussion ...145

Nationell kartläggning av komplementära metoder ...145

Utövarnas erfarenheter och uppfattningar ...148

Brukares/patienters erfarenheter och uppfattningar ...152

Slutsatser och rekommendationer ...154

Rekommendationer ...156 REFERENSER ...158 BILAGOR ...162 Bilaga 1 ...162 Bilaga 2. ...171 Bilaga 3. ...173 Bilaga 4. ...175

förord

Tack till all personal, utövare av komplementära metoder, brukar-föreningar och till alla brukare som välvilligt besvarat våra frågor. Det har varit mycket intressant och spännande att ta del av era kun-skaper och erfarenheter. Upprinnelsen och idén till projektet föddes när Gabriella Nilsson vid ett möte för psykiatrilärare berättade att alla patienter på en allmänpsykiatrisk avdelning i en svensk småstad erbjöds akupunktur (NADA). Jag vill tacka Gabriella Nilsson som vid projektets start i slutet av 2006 var aktiv och planerade att ta ansvar för en större del av projektet. Ändrade arbetsförhållanden hindrade dock det fortsatta samarbetet. Gabriella gjorde två inter-vjuer med utövare. Ann-Mari Ek var anställd på projektet och arbe-tade mycket aktivt fram till och med 2007 då hon lämnade projek-tet för annat arbete. Agneta Folkesson, Leif Hellström och Kerstin Gebru har hjälpt till med synpunkter och granskning av manuset i slutfasen av arbetet. Projektet har finansierats av Psykiatrisamord-ningen Socialdepartementet.

Saxtorp 20 april 2010 Lisbeth Lindell

Malmö högskola Hälsa och samhälle

1 BaKgrund

Intresset för komplementära metoder har ökat påtagligt i Sverige de senaste åren, både hos allmänheten och inom människobehand-lande yrken. Det finns en stark trend mot användandet av mer alter-nativa behandlingsmetoder, framför allt vid långvariga sjukdomar eller ohälsa där konventionella behandlingar är otillräckliga eller ger allvarliga biverkningar av t. ex. psykofarmaka. Under det senaste decenniet har det talats allt oftare om komplementär medicin. Ter-minologin återspeglar att det har blivit vanligare att läkare och annan behörig hälso- och sjukvårdspersonal också använder sig av alternativa metoder som komplement i sin verksamhet och att patienter/brukare själva kompletterar konventionell vård med en alternativ metod. Sjukvårdsplanerare och lagstiftning betonar indi-videns egenansvar och ett aktivt stärkande av hälsan. En hälso- och friskvårdstrend har också vuxit sig allt starkare de sista decennierna (Hansson, 2004, Winroth, 2008, Leppänen, 2006, Arvidsson & Skärsäter, 2006 och Klang Söderqvist, 2008).

Det finns sannolikt många orsaker till att människor söker kom-plementär vård. Ett av skälen kan vara att svensk hälso- och sjuk-vård hittills, och med framgång, har prioriterat sjuk-vård och behandling av akuta sjukdomstillstånd medan många långvariga eller kroniska sjukdomstillstånd, livsstilsrelaterad ohälsa, stressrelaterade sjuk-domar, sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande arbete inte har uppmärksammats i samma utsträckning. Richt (2004) menar dock att de förklaringsförsök som bygger på misstro till, eller omfattande missnöje med, den konventionella vården inte håller som generella förklaringar. Detsamma gäller för ett idémässigt avvisande av den biomedicinska uppfattningen av hälsa och sjukdom. Misstro,

miss-nöje och ideologiska skillnader kan, skriver Richt (a.a.) visserligen finnas hos en del som använder sig av alternativmedicin, men Richt menar att människor i allmänhet tycks ha en pragmatisk syn på hälsa och sjukdom. Människor söker sig till och efterfrågar terapier som man tror kan vara till nytta för att lösa eller lindra ohälsoproblem.

Det kan också handla om att människor väljer att vandra mellan olika medicinska kulturer för att tillfredsställa olika behov. Att kombinera konventionella behandlingsmetoder med någon eller några komplementära metoder kan ses som gränsöverskridande eller gränsraserande aktiviteter. Om konventionell vård inte hjälper, prövar en del något annat. Att en praktisk attityd hos människor som söker vård är vanlig, stöds av studien ”Stockholmare och den komplementära medicinen” (Eklöf & Tegern, 2001). som visar att en övervägande del av dem som vänder sig till alternativmedicin även utnyttjar konventionell vård.

En upplösning av traditionella gränser är kanske en fruktbar väg att gå för att förstå alternativmedicinens ökande popularitet, menar Richt (2004). Den ökade tillgängligheten av alternativa behand-lingsformer i vardagen, i arbetslivet genom erbjudandet av friskvård och inom sjukvården (Landstingsförbundet och Örebro universitet, 2001) är meningsbärande och signalerar sannolikt att det är socialt accepterat att utnyttja alternativa metoder och att de har samhällets välsignelse. Upplösningen av de tidigare gränserna kan betraktas som en avspegling av en process som har påbörjats och som accelereras så att gränskategorierna löses upp (Richt, 2004). En upplösning av traditionella gränser stöds också av att både människor som söker vård och professionella utövare inte gör en klar distinktion mellan konventionell och alternativ medicin, utan betraktar behandlings-former som akupunktur, taktil massage och bildterapi som ”vanlig”, konventionell vård.

I Sverige har intresset ökat och Eklöf och Kullberg (2004) visar, i sin översikt över forskning och utveckling som bedrivs idag på det kom-plementärmedicinska området – internationellt och i Sverige, att allt fler människor under de senaste tjugo åren söker efter lindring och hälsa med komplementära behandlingsformer.

Det finns studier som visar (Eklöf, 2004) att kring mitten av 1980-talet, då en nationell undersökning gjordes, hade cirka en femtedel av befolkningen prövat någon form av alternativ medicin. Stora regio-nala skillnader registrerades. Invånare i Jämtland hade, i jämförelse med Skåne, t. ex. dubbelt så stor erfarenhet av alternativ medicin. Stockholmarna låg på riksgenomsnittet 22 % (a.a.). I en befolknings-studie från Stockholms läns landsting 2001, angående inställningen till och användning av komplementär medicin, hade 49 % av befolk-ningen prövat någon komplementär metod (Eklöf & Tegern, 2001). I en större studie av bröstcancerpatienter undersöktes bl.a. bruket av naturläkemedel. Enligt studien (Jernström m.fl., 2005) framkom att vid inskrivningen vid sjukhus för behandlingen av bröstcancer använ-der totalt 14,5 % av patienterna naturläkemedel, en siffra som vid ett-årskontrollen var 18,2 %. I studien framkom också att kostnaderna för förbrukning av naturläkemedel år 2000 uppgick till 1,1 miljarder kronor i Sverige. Samma studie, gjord i norra Sverige, rapporterar att 20–25 % av kvinnorna använder naturläkemedel (a.a.).

Landstingsförbundet gjorde 2001 tillsammans med Örebro universitet en kartläggning som innefattade landets alla landsting (18 landsting, två regioner och en kommun). Det inkom svar från 16 landsting och sammanställningen visade att förekomst av komplementära metoder i olika grad fanns i alla landsting. De mest använda metoderna var akupunktur, massage och Qigong. Sju av 16 landsting hade vid denna tidpunkt avtal med externa utövare som kiropraktorer och naprapa-ter (Landstingsförbundet och Örebro universitet, 2001).

hälsofrämjande arbete

I det hälsofrämjande arbetet finns det de senaste decennierna ett ökat krav på att hälsofrämjande insatser behöver integreras i hälso- och sjukvården. Konkreta yttringar för denna ambition är t. ex. motion och kultur på recept. Hälsofrämjande och sjukdomsförebyg-gande insatser är ett uppdrag för hela hälso- och sjukvården och är en självklar del i behandlingen enligt nationella mål för folkhälsan (SOU 2000:91). Det finns ett ökat krav på att vården inte enbart ska lindra och reducera psykisk sjukdom, utan också arbeta aktivt med att främja patienters hälsa (Nationella folkhälsoinstitutet, 1999).

WHO (Världshälsoorganisationen, 1986) definierar hälsofrämjande arbetsinsatser som ”processer för att möjliggöra för människor att förbättra och öka kontrollen över sin hälsa” (a.a., s. 1) där part-nerskap, jämlikhet, samarbete, delaktighet i samhället, självbestäm-mande, empowerment och delat ansvar utgör de bärande delarna i det hälsofrämjande arbetet (WHO, 1984). För hälsofrämjande arbete krävs ett salutogent perspektiv på människan.

Ett salutogent perspektiv fokuserar på friskfaktorer och skyddsfakto-rer och bygger på kunskaper om vilka processer som leder till hälsa. Avsikten är att förbättra människors egenupplevda hälsa och välbe-finnande. Antonovsky (1991) menar att uppdelningen frisk och sjuk är en felaktig utgångspunkt. Istället ska man se hälsa som ett konti-nuum där ändpunkterna är helt frisk och mycket sjuk. Den saluto-gena inriktningen lägger stor vikt vid resurser och de faktorer som kan underlätta och utgöra stöd för att komma så nära friskpolen som möjligt och fokusera på det som fungerar. Upplevelsen av mening har stor betydelse för känslan av sammanhang (KASAM) för att kunna klara olika situationer och utgör var individen befinner sig på skalan. Förutom meningsfullhet är begriplighet och hanterbarhet de begrepp som tillsammans ger en känsla av sammanhang som leder till eller bibehåller hälsa också vid prövningar och svåra situationer (a.a.). De hälsofrämjande interventionerna i den psykiatriska vårdens praktik och tyngdpunkten i det kliniska omvårdnadsarbetet, menar Svedberg (2006). ligger fortfarande på att reducera psykisk sjukdom och inte på att aktivt stärka den psykiska hälsan. Hittills har mycket av den medicinska utvecklingen och kunskapsbasen varit fokuserad på att försöka undersöka hur sjukdom uppstår och hur man bekäm-par den, vilket utgår från ett sjukdomssynsätt där hälsa är detsamma som frånvaro av sjukdom. Här utgår man från ett patogenes (sjuk-domens ursprung). vars syfte är att lindra och bota sjukdom (a.a.).

Komplementär medicin

WHO har uppmanat sina medlemsländer att satsa på forskning och policyutveckling för att ta tillvara och kvalitetssäkra den komple-mentära medicinen. Forskningscentra har upprättats i Europa och USA i syfte att utforska den eventuella nyttan med komplementära

behandlingsformer för svårbehandlade sjukdomar som t. ex. psy-kosomatiska besvär, ryggont, allergi, astma, ledgångsreumatism, fibromyalgi och cancer. Det är angeläget att få kunskaper om alter-nativa och komplementära metoder har effekter på människors hälsa och det är angeläget att få kunskap om hur och när dessa behandlingsmetoder fungerar. I Sverige har det bildats ett nätverk med representation från samtliga riksdagspartier i syfte att följa upp WHO:s strategier. I den svenska regeringsöverenskommelsen från år 2002 uttrycktes också en önskan om en ökad dialog mellan alterna-tiv medicin och konventionell medicin. Riksdagspartier har genom olika motioner pekat på värdet av att tillvarata och kvalitetssäkra den komplementära medicinen genom att t. ex. föreslå en översyn av hälso- och sjukvårdslagen (HSL 1982:763) och lagen om yrkesverk-samhet på hälso- och sjukvårdens område (LYS 1998:531). Dess-utom föreslås ett inrättande av ett nationellt forskningscentrum i integrativ medicin och att skolverket utvecklar utbildningar inom integrativ medicin i samråd med branschorganisationerna.

I Sverige bildades år 2000, under ledning av Torkel Falkenberg,

Enheten för studier av integrativ vård vid sektionen för

omvård-nad, institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska institutet. Han ledde tillsammans med medarbetare kurser om alternativ, komplementär och integrativ vård på bland annat läkarlinjen. På ett flertal högskolor och universitet i landet ger man också inom vård- och omsorgsområdet introduktionskur-ser i komplementära metoder. Falkenberg menar att kunskaper i alternativa terapier borde ges till alla som arbetar inom vården. Skälet är dels att människor i hög utsträckning (Stockholmstudien, Eklöf & Tegern, 2001) tycks pröva komplementära metoder, dels att patienter inte talar om för läkaren att de använder alternativa behandlingar (och därmed kompletterar sin behandling själv) och dels att läkaren (och annan vårdpersonal) inte frågar patienterna. Eftersom kunskaper om komplementära metoder är begränsade kan detta innebära risker vid t. ex. användning av naturläkemedel till-sammans med vanliga läkemedel.

Efter en stor donation ändrade Enheten för studier av integrativ

vård namn till Osher centrum för integrativ medicin (OCIM). På

”Integrativ medicin syftar till att främja hälsa och motverka sjuk-dom genom utveckling och integration av evidensbaserad kun-skap från olika discipliner och traditioner för att komplettera den etablerade medicinen. Genomgående tillämpas strikt vetenskap-lig metodik för att utvärdera mekanismer, behandlingseffekter, effektivitet och användning i samhället. Verksamheten vid Osher centrum för integrativ medicin vid Karolinska Institutet utmärks av en psykobiologisk ansats för att undersöka grunder för fysiskt och psykiskt välbefinnande. Fokus ligger på grundforskning, där mekanismer för placebo, smärtupplevelse och självskattad hälsa är viktiga områden. I viss mån är behandlingsforskning också representerad, framför allt med inriktning mot sjukdomsövergri-pande symptom som exempelvis smärta. Inom integrativ medi-cin kan konventionell medimedi-cin kombineras med behandling eller kunskap från komplementär och alternativ medicin men med höga krav på vetenskaplig evidens och utvärdering. Vid Osher centrum för integrativ medicin gäller verksamheten då främst vad som brukar kallas ”Mind-Body Medicine”, till exempel psy-kologisk behandling av smärta eller insomni. Mer sällan gäller verksamheten andra huvudområden av icke-etablerad behand-ling. All behandling sker inom ramen för forskning och centret bedriver ingen egen patientinriktad verksamhet.”

Hur omfattande är den svenska vetenskapliga forskningen om kom-plementär och alternativ behandling? På uppdrag av FAS gjorde Jensen m.fl. (2007) en studie med syftet att dels undersöka systematiskt pågå-ende behandlingsforskning inom KAM i Sverige och dels undersöka internationella vetenskapliga artiklar. Dessutom gjordes en enkätstu-die till finansiärerna av denna typ av forskning. Stuenkätstu-dien konstate-rade att forskningens omfattning inte motsvaras av den omfattande användningen, 49 % (Stockholmstudien, Eklöf & Tegern, 2001). De flesta studier, 56 stycken, som kunde identifieras var utvärdering och behandling av smärta. Det kunde konstateras att forskning bedrivs främst vid Göteborgs universitet, Linköpings universitet och Karolin-ska institutet. Man kunde även konstatera att de studier som publice-ras efter referee-granskning har låg impactfaktor. Studierna var gjorda på mycket små urval och oftast endast på kvinnor. Studier av biverk-ningar är sällsynta. Anslagen till KAM totalt var 2,1 % av Sveriges

anslag till medicinsk forskning 2006. Det är framför allt privata stif-telser och regionala forskningsråd som står för finansieringen.

Rapporten påtalar behovet av effekter av kvalificerad forsk-ning om komplementär och alternativ medicin med tanke på dess utbredning. Forskarna lyfter också fram behov av hälsoekonomiska utvärderingar av KAM-behandlingar, jämfört med konventionella behandlingsformer (a.a.).

Komplementär och alternativ medicin (KAM) förkortas med samma bokstäver som Kommittén för alternativ medicin (KAM). Den senare är en branschorganisation som har som ändamål att vara forum för samverkan mellan yrkesförbund och skolförbundet inom komple-mentär- och alternativmedicin samt företräda branschens gemen-samma intressen. KAM auktoriserar enskilda yrkesutövare i förbund för homeopater, akupunktörer, fotzonsterapeuter, Qigongutövare etc. Dessutom verkar de för att bl.a. sprida information och öka patientsäkerheten när det gäller komplementära och alternativa medicinska behandlingsmetoder, hävda individens rätt att fritt välja terapiform och en god utbildningsnivå hos de ingående förbundens medlemmar som t. ex. en basmedicinsk utbildning och krav på att följa KAM:s etiska regler (KAM:s hemsida, 2010-01-25). Organi-sationen ingår även i ett nordiskt samarbete, Nordiska Samarbets-kommittén för icke-konventionell medicin, NSK, som star tades 2000. KAM har också kontakter med bl.a. WHO, Socialsty relsen och Läkemedelsverket (Eklöf & Kullberg, 2004).

För att i framtiden kunna möta människors vårdbehov är det ange-läget att med forskning bidra till att öka kunskapen om vilka kom-plementära metoder som finns och under vilka förutsättningar dessa kan ha lindrande/botande effekt och/eller hälsofrämjande betydelse för människor med psykisk ohälsa. Det finns vidare behov av forsk-ning som främjar dialogen och kunskapsutbytet mellan utövare, som genererar metodutveckling samt värnar om kvaliteten och säkerhe-ten för såväl brukare som utövare. Att granska och utvärdera kom-plementära metoder utifrån ett brukarperspektiv kan ses som forsk-ning som SBU (1999, 4:e rapporten) efterlyser när de påtalar att den vård och rehabilitering som erbjuds bör belysas utifrån brukarnas perspektiv och uppfattningar.

Det finns sparsamt med forskning om hur, när och vilka komplemen-tära metoder som tillämpas inom det psykiatriska vårdområdet och om deras effekter. Samtidigt finns det en nyfikenhet och ett intresse för ämnet, eftersom patienter/brukare och anhöriga frågar efter kom plementära metoder. Detta ställer krav på politiker, anställda och administrativ ledning inom kommuner, hälso- och sjukvård och behandlingshem för personer med psykisk ohälsa.

Vår studie utgörs inte av enskilda alternativa eller komplementära metoders evidens utan är en kartläggande undersökning om komple-mentära metoders utbredning och effekter inom psykiatriska verk-samheter, utövares erfarenheter och uppfattningar om effekter samt patienters/bru kares erfarenheter och upplevda nytta av alternativa eller komplementära metoder.

2 syfte

Syftet med studien är att undersöka de komplementära metoder-nas ut bredning, tillämpning och effekter i psykiatriska verksamhe-ter inom region/landsting, kommun och på behandlingshem som kontrolleras av länsstyrelse. Vidare vill vi undersöka hur metoden/ metoderna implementeras i verksamheterna, vad utövarna/ behand-larna uppfattar för effekter hos patienter/brukare, det speciella med metoderna och vad i metoderna som anses hälsofrämjande. Vi vill också undersöka patienters/brukares syn på och erfarenheter av komplementära metoder. Vad uppfattar patienterna/brukarna som effekter och som det speciella med metoden? Vad hjälper och vad är hälsofrämjande vid psykisk ohälsa?

Studien har inte några anspråk på fullständighet, utan ska istället ses som en översiktlig kartläggningsstudie inom ett tämligen outforskat ämnesområde inom det svenska psykiatriska vårdområdet.

Begrepp

Det gemensamma för begreppen alternativ, komplementär och inte-grerad/integ rerande/integrativ medicin är att de inte är erkända eller endast delvis erkända. Vissa terapiformer är inte erkända i Sverige men kan vara det i andra länder. Detta gör att vad som betecknas som alternativ eller inte, beror på kulturella, geografiska och histo-riska influenser (Eklöf, 1999). Alternativ medicin som begrepp kom under 1970-talet. Under 1990-talet började begreppet ersättas med komplementär medicin. Detta för att framhålla att behandlingsfor-men inte enbart är tänkt som ett alternativ till konventionell vård utan även kan användas som komplement till konventionell vård.

Det sker en ökad integrering av olika behandlingsformer i hälso- och sjukvården och gränserna mellan den komplementära medicinen och den konventionella medicinen är inte skarpa eller stela. Tidigare alternativa yrkesgrupper som t. ex. kiropraktiker (1999) och nap-rapater har fått legitimation och personal inom hälso- och sjukvård utövar terapiformer som akupunktur, felden-krais, Qigong, massage och kroppskännedom (a.a.). Inom antroposofisk medicin är läkare och sjuksköterskor utbildade traditionellt och har legitimation, men de har dessutom en relativt omfattande utbildning inom medicinsk antroposofi och tillämpar kunskaper och metoder från båda kun-skapskällorna. Akupunktur ingår sedan 1993 (SOSFS 1993:18) i metodutbudet inom svensk hälso- och sjukvård och då vanligast som smärtbehandlingsmetod inom förlossningsvård, vid smärtklini-ker samt inom missbruksvården för att framför allt lindra abstinens-symtom.

Den ökade tillgängligheten och den oklara distinktionen mellan kon-ventionella och alternativa eller komplementära metoder försöker Carlsson & Falkenberg att klargöra i sin bok Integrativ vård (2007).

Definition av begreppen

”Alternativ medicin har en egen förklaringsmodell, diagnos och

behandling och ses som ett alternativ till den etablerade sjuk-vården. Ett exempel är patienter med ett kroniskt smärttillstånd som själv betalar för traditionell kinesisk medicinsk behandling istället för att ta emot sedvanlig behandling som hälso- och sjuk-vården erbjuder.” (Carlsson & Falkenberg, 2007, s. 16)

”Komplementär medicin har en förklaring, diagnos och behand-ling som i stort sett är förenlig med skolmedicinen och kan an-vändas som ett komplement till den vanliga sjukvården. Exempel är naturläkemedel eller taktil massage. Komplementära metoder erbjuds ibland som en del av hälso- och sjukvården.” (a.a.) ”Integrativ medicin/integrativ vård är en kombination av

skol-medicin och de komplementära metoder som det finns en begyn-nande evidens för. Målsättningen är att värna om ett individuellt helhetsperspektiv med hälsa och helande i fokus. Patienten ses

som en samarbetspartner och personalen är ofta själva engage-rade i både sin professionella och sin personliga utveckling som ett sätt att bland annat öka sin självkännedom och bidra till ett empatiskt förhållningssätt. Ett exempel på integrativ vård är att i kombination med sedvanlig skolmedicinsk behandling använda akupunktur som smärtlindring för äldre patienter med kronisk smärta, tillsammans med massage och samtal för att stödja pa-tientens välbefinnande och eventuellt minska behovet av smärt-lindring.” (a.a.)

Det kan också vara som Eklöf (2004) lyfter fram att ”idag talas det om alternativ och komplementär medicin i ett och samma svep, utan att någon uttrycklig åtskillnad görs” (a.a., s. 19). Detta menar hon är på grund av att den medicinska marknaden i olika länder har varierande förhållanden och att det inte råder någon fullstän-dig överensstämmelse om vad som är alternativ eller komplementär medicin. Det som är alternativt i ett land kan vara konventionellt i ett annat (a.a.).

Definitioner av begrepp som används i denna studie

Med komplementära metoder avses i studien icke-traditionella metoder som används för att främja människors psykiska hälsa och som traditionellt inte har erbjudits inom den etablerade hälso- och sjukvården eller ingått i de skolmedicinska utbildningarna som läke-medelsbehandling, ECT, samtalsterapier i olika former och social träning.

Med utövare avses personal vid region/landsting, kommun eller av länsstyrelsen kontrollerade verksamheter som använder sig av eller har använt sig av någon komplementär metod i kontakten med indi-vider med psykiskt funktionshinder/psykisk ohälsa.

Med brukare avses personer som har eller har haft långvarig och all-varlig psykisk ohälsa och som använder sig av eller har använt sig av någon komplementär metod. I den regions-/landstingsdrivna vården används oftast patientbegreppet, i kommun och på behandlingshem är benämningen oftast brukare.

3 metoder och genomförande

Arbetet består av tre studier.

studie 1

Den första studien (kapitel 4) är en inventering av vilka komplemen-tära metoder som tillämpas inom verksamheter för individer med psykisk ohälsa och i vilken omfattning de används. För att kart-lägga utbredningen söktes psykiatriska verksamheter i kommun och regioner/landsting med hjälp av telefonkatalog. De av länsstyrelsen kontrollerade verksamheterna avsedda för personer med psykiskt funktionshinder fanns på respektive länsstyrelses hemsida. Geogra-fiskt söktes spridning i landet och studien kom därför att avgränsas till att omfatta sex län: Stockholm, Västra Götaland, Skåne, Jämt-land, Kalmar och Norrbotten. Vi ringde upp chefer för intervju i verksamheterna inom de tre olika områdena i de sex länen. Ibland hänvisade chefen till en utövare för att denne skulle besvara frå-gorna. Det totala antalet telefonintervjuer uppgick till 321. Inter-vjuerna genomfördes utifrån en fastställd enkät med en inledande öppen fråga (se bilaga 2).

studie 2

I den andra studien (kapitel 5) används djupintervju för att undersöka utövares uppfattningar om och erfarenheter av den eller de komple-mentära metoder de arbetar med. Studie 2 föregicks av den nationellt kartläggande studien baserad på en enkät där respondenterna blev intervjuade per telefon (kapitel 4). Olika tekniker användes för att få kontakt med utövare av komplementära metoder. Respondenterna tillfrågades efter telefonintervjun om namn på utövare av någon

komplementär metod som de trodde skulle vilja bli djupintervjuade. Vi fick namn på 13 personer som då ringdes upp. Vid förfrågan om att delta i studien informerades om syftet med studien, metoden och att intervjumaterialet skulle behandlas konfidentiellt och att med-verkan naturligtvis var helt frivillig. Det informerades också om rät-tigheten att avbryta intervjun när som helst utan att behöva ange orsak. Samtliga tackade ja och tid bestämdes för intervju.

Vid en föreläsning där studie ett redovisades för praktikhand-ledare och lärare i psykiatri för sjuksköterskeprogrammet på en högskola, avslutades redovisningen med att författarna frågade de deltagande sjuksköterskorna om någon av dem använde en kom-plementär metod eller arbetade tillsammans med någon som de trodde skulle vilja delta i en intervju. Tre personer anmälde sitt intresse för intervju. Dessa fick samma information som de som först tillfrågades. När dessa samtyckt till intervju bestämdes tid för intervju. Innan intervjun informerades utövarna igen muntligt och skriftligt och gav sitt medgivande till intervju. Totalt intervjuades 16 personer. Samtliga valde att bli intervjuade på sina arbetsplat-ser. Intervjuerna, som varade mellan en och två och en halv timme, spelades in på band och transkriberades ordagrant. Vid intervju-tillfället användes ett halvstrukturerat frågeformulär (se bilaga 3) innehållande frågor om den personliga bakgrunden, den egna verksamheten och vägen till metoden, synen på psykisk hälsa och sjukdom, om metoden, indikationen, nyttan och effekterna av de komplementära metoderna, brukarna, samarbete med andra vård-givare och tankar om framtiden.

studie 3

Studie 3 (kapitel 6) bygger på kvalitativa djupintervjuer som genom-fördes våren 2007 med brukare som har eller har haft allvarlig psykisk ohälsa och psykiskt funktionshinder. Avsikten var att under-söka dessa personers uppfattningar och erfarenheter av effekter och nytta av komplementära metoder. De personer vi intervjuade i denna studie har inte fått behandling med någon komplementär metod av utövarna i studie 2 (kapitel 5). Brukarna har således inte haft någon relation med de utövare vi har intervjuat.

Vi tog istället kontakt med olika brukarrörelser och informerade om projektet vid deras möten och passade samtidigt på att tillfråga mötesdeltagarna om de hade använt någon komplementär metod och ville bli intervjuade. På det sättet har vi fått kontakt med tolv personer.

De som anmälde sitt intresse för intervju tillfrågades individuellt efter mötet och informerades samtidigt muntligt om studiens syfte, metoden och att intervjun skulle behandlas konfidentiellt och att medverkan naturligtvis var helt frivillig. De informerades också om rättigheten att avbryta intervjun när som helst utan att behöva ange orsak. Tid och mötesplats bestämdes. Sammanlagt intervjuades tolv brukare från olika organisationer/rörelser. Intervjuerna genomför-des i tio fall i brukarnas möteslokaler och i två fall i brukarnas hem efter deras önskemål.

Innan intervjuerna påbörjades tillfrågades brukarna igen om de ville delta och fick samma information som vid den första förfrå-gan, muntligt och skriftligt om studiens syfte, att materialet skulle behandlas konfidentiellt, att det var helt frivilligt och att de kunde avbryta när som helst utan att ange orsak. Samtliga brukare fick också våra telefonnummer om det var något de ville tillägga till intervjun eller om de ångrade sin medverkan.

Vi fick kontakt med ytterligare två intervjupersoner via en utövare på en slutenvårdsklinik som inte intervjuats. Utövaren frågade några brukare som fått komplementär behandling och som nyligen blivit utskrivna från en slutenvårdsklinik men med fortsatt öppenvård-kontakt med utövaren, om de ville bli intervjuade om sina erfaren-heter av komplementära metoder. Två brukare anmälde sitt intresse till utövaren. Verksamhetschefen informerades och gav sitt skriftliga tillstånd till intervjuer med de två brukarna. Utövare förmedlade datum och tid för intervjun. Intervjuerna genomfördes i en lokal på vårdenheten där utövaren arbetade. Innan intervjun påbörja-des informerapåbörja-des påbörja-dessa två intervjupersoner på samma sätt som de övriga om studies syfte, att materialet skulle behandlas konfidenti-ellt och att medverkan naturligtvis var helt frivillig. De informerades också om rättigheten att avbryta intervjun när som helst utan att

behöva ange orsak. Muntligt, men också skriftligt, informerades de om syftet med studien, att intervjun skulle behandlas konfidentiellt och att informanterna när som helst kunde avbryta intervjun. Sammanlagt 14 personer, sex kvinnor och åtta män, intervjuades individuellt. Utifrån den första delstudien (kapitel 4) formulerades frågor inför intervjuerna med brukarna. Vid intervjutillfället använ-des ett halvstrukturerat frågeformulär (se bilaga 4) innehållande frågor om psykisk hälsa, erfarenheter av komplementära metoder, effekter, samarbete mellan olika vårdgivare och funderingar kring framtiden. Intervjuerna varade mellan en och två och en halv timme, spelades in på band och skrevs ut ordagrant.

I materialet ingår också en fokusgruppdiskussion som ägde rum vid Malmö högskola, Hälsa och samhälle, i oktober 2007. De indivi-duella intervjuerna hade blivit analyserade och bearbetade av fors-karna och avsikten var att återkoppla resultaten och få brufors-karnas synpunkter och reflektioner. Fokusgruppen bestod av fem brukare. Dessa tillfrågades om de ville delta i en form av fokusgruppdiskus-sion där avstampet (Obert & Forsell, 2002) var det preliminära resultatet från de individuella intervjuerna. Deltagarna fick samma information som vid de tidigare individuella intervjuerna gällande de forskningsetiska principerna. Samtliga deltagare var positiva och gav informerat samtycke. Samtliga deltagare godkände även att samtalet spelades in med bandspelare. Resultatet från de individu-ella intervjuerna presenterades, diskuterades livligt och validerades.

sammanfattande beskrivning av insamlade data

och analysmetoder

Följande material har insamlats i de tre studierna:

• Studie 1. Telefonintervjuer med 321 verksamheter, november 2006 till februari 2007.

• Studie 2. Djupintervjuer med 16 utövare, våren 2007. • Studie 3. Djupintervjuer med 14 brukare, våren 2007.

I studie 1 sammanställdes i frekvenstabeller de olika verksamhets-områdena separat för att undersöka om det fanns skillnader och likheter. Vi ville undersöka den geografiska utbredningen, vilka metoder man arbetade med, vilka patienter/brukare man vände sig mot, på vilka indikationer, effekter, om patienter/brukare hade haft nytta av metoden och i så fall på vilket sätt. Vi ville också undersöka i vilken omfattning metoden användes.

Studie 2 och 3 har bearbetats med stöd av kvalitativ forskningsanalys (Kvale, 1997, Polit m.fl., 2001). Via avlyssnande, transkribering och läsande av det insamlade materialet, söktes först en samlad bild av helheten. Frågor som Vad händer här? och Vad är speciellt med det

här? ställdes. En syntes eller sammanställning gjordes, där data som

berörde samma fenomen fördes samman. Därefter följde en systema-tisk sortering av data. Det särpräglade samt dess variationer notera-des noggrant. Här utvecklanotera-des alternativa förklaringar till fenome-nen, bärkraften bestämdes i förhållande till data för att utveckla de sammanhängande, de bästa och mest tydliga kategorierna. I slutet av denna syntesprocess kunde ett generellt huvudtema, som präg-lade och kunde inrymma materialet, urskiljas i de båda studierna (Polit m.fl., 2001). I utövarstudien är Hälsa och humanism det tema som kunde inrymma allt material. I brukarstudien är Valfrihet och

välbefinnande det tema som kunde inrymma allt material.

I analysarbetet rörde vi oss fram och tillbaka mellan data och reflek-tion med tyngdpunkt på att upptäcka, beskriva särdrag, identifiera mönster och söka förståelse, mening och teman i materialet (Polit m.fl., 2001). Utövarna såväl som deras metoder, jämfördes och kon-trasterades mot varandra. Likheter, olikheter och variationer note-rades och sammanställdes. Brukarmaterialet behandlades på samma sätt. Brukarnas upplevelser och erfarenheter av metoderna och dess effekter jämfördes och kontrasterades. Utövarna och brukarnas resultat gällande effekterna jämfördes.

forskningsetiska aspekter

Forskningsetiska aspekter och ställningstagande var aktuella under hela forskningsprocessen. Öppenhets-, självbestämmande-, kon-fidentialitets- och autonomikrav är de viktiga principer som varit

vägledande i vår studie (CODEX hemsida, 2010-01-25). Alla perso-ner i enkät- och intervjustudierna har informerats om studiens syfte och tillfrågats om samtycke. Innan djupintervjuerna med utövare och brukare påbörjades, informerades dessa återigen muntligt, men också skriftligt, om syftet med studien och att intervjumaterialet skulle behandlas konfidentiellt. Intervjupersonerna informerades om att medverkan naturligtvis var frivillig och att man närhelst, om man så önskade, kunde avbryta intervjun utan någon förklaring. Erfor-derliga tillstånd hos chefer har sökts i respektive verksamheter. Frågorna till utövarna har inte uppfattats som känsliga. Det som vi frågade om var uppfattningarna och erfarenheterna av den eller de metoder som de arbetade med.

Frågan om psykisk hälsa till brukarna kan uppfattas som känslig och ställdes därför indirekt i generaliserande form. De övriga frå-gorna uppfattades som mindre känsliga. Det var inte personerna i sig utan de komplementära metoderna som var studiens fokus. När det gällde datainsamling i patient-/brukargruppen valde vi att, istället för att söka personerna på enheterna, vända oss till patient-/ brukarorganisationer för att patient/brukare där kommit längre i sin återhämtning från psykisk ohälsa och kanske hunnit reflektera över den komplementära metoden och dess effekter. Det är en fördel i denna studie att patient/brukare inte står i något lojalitets- eller beroendeförhållande till de utövarna vi har intervjuat. Vi tillfrågade ledningen i respektive brukarorganisation om tillstånd att få komma och informera om vår studie i samband med ett ordinarie möte i verksamheten och därefter tillfråga deltagarna om det fanns någon som ville delta i en intervju. Vi lämnade våra telefonnummer till utö-varna och brukarna efter intervjun, så att de skulle kunna ta kontakt med oss om det var något de undrade över, om de ville lägga till eller dra ifrån något till intervjun eller ångra sitt deltagande.

rapportens disposition

I kapitel 4 presenteras den nationella studien som visar på förekomst, utbredning och erfarenheter av komplementära metoder inom olika verksamheter för personer med psykiskt funktionshinder.

Kapitel 5 baseras på intervjuer med personal och innehåller en redo-görelse för deras erfarenheter av att arbeta med komplementära metoder, deras tankar kring bl.a. samarbetet med andra vårdgivare och den framtida vården och omsorgen.

Kapitel 6 baseras på intervjuer med brukare och innehåller en sam-manställning av deras erfarenheter av att ha psykisk ohälsa och att konsumera traditionell såväl som komplementär vård och omsorg. I kapitel 7 återfinns konkluderande resultat från de tre studierna, en diskussion kring studiens resultat samt författarnas slutsatser och rekommendationer.

4 Komplementära metoder –

en nationell Kartläggning

Den nationella kartläggningen avser kommunala verksamheter, sjukvårdande verksamheter och av länsstyrelsen kontrollerade verk-samheter för individer med allvarlig psykisk ohälsa och psykiskt funktionshinder. Avsikten med samtliga studier är att ge en över-gripande bild av de komplementära metodernas utbredning samt omfattningen och uppfattningen om nyttan av dessa metoder inom det psykiatriska vård- och omsorgsområdet.

Studien bygger på telefonintervjuer som genomfördes under peri-oden november 2006 till februari 2007 utifrån ett fastställt fråge-formulär (se bilaga 2). Vi valde att inte definiera komplementära metoder, utan inledde enkäten öppet med frågan om det fanns eller hade funnits några komplementära metoder som använts i verk-samheten och i så fall vilken eller vilka. Detta för att inte inleda respondenten på vissa metoder som kunde utesluta andra. Vi kunde också för de som efterfrågade mer information tillägga att vi inte menade de vanliga psykiatriska metoder som psykofarmaka, ECT, olika samtalsmetoder eller social träning som ingår i den sedvanliga yrkesutbildningen. En person gjorde samtliga intervjuer.

Studien begränsades geografiskt till sex län: Skåne, Stockholms, Västra Götalands, Jämtlands, Kalmar och Norrbottens län. Urvalet gjordes med hänsyn till befolkningsmängd och geografisk sprid-ning.

Kommunala verksamheter i de sex länen ingick i studien och i varje

län kontaktades via telefonregister samtliga kommuner/stadsde-lar med verksamheter för individer med psykiska funktionshinder. Respondenterna utgjordes av personer som hade ansvar för de kom-munala verksamheterna eller av personer som arbetade med någon komplementär metod i verksamheten. Det totala antalet verksam-heter som kontaktades uppgick till 188, varav svar erhölls från 184 verksamheter.

I den regions- eller landstingsdrivna vården hämtades

telefonnum-ren från landstingens telefonlistor över öppen och sluten psykiatrisk vård i de sex länen. Vi sökte personer ansvariga för verksamheterna. Respondenterna utgjordes av dessa eller så hänvisades vi till perso-ner med erfarenheter av någon komplementär metod. Ibland fick vi till svar att man inte kände till någon som erbjuder eller har erbjudit komplementära metoder. Sjukvårdsstudien bygger på 75 telefon-kontakter varav 55 ledde till en telefonintervju.

I de av länsstyrelsen kontrollerade verksamheterna avsedda för vuxna psykiskt funktionshindrade individer, t. ex. behandlings-hem, inhämtades telefonnummer från länsstyrelsen i respektive län. Respondenterna utgjordes av personer som hade ansvar för verk-samheterna eller av personer som arbetade med någon komplemen-tär metod i verksamheten. I Jämtlands län fanns ingen verksamhet för denna målgrupp. Det totala antalet verksamheter i de övriga fem länen uppgick till 73. Svar erhölls från 62 verksamheter.

De vanligaste komplementära metoderna redovisas under respek-tive verksamhet. Dessa metoder är akupunktur, taktil beröring,

boll-täcke och djur/djurskötsel. I kommunala verksamheter och inom

sjukvården finns också ljusterapi. För varje metod redovisas i vilka län den används, vilka brukare som blir erbjudna metoden, vad som är den upplevda nyttan och i vilken omfattning metoden används. I respektive verksamhet redovisar vi också för mindre vanligt före-kommande metoder inom de olika verksamhetsområdena, som t. ex. snoezelrum/sinnesrorum. Detta görs under rubriken Andra mindre

Komplementära metoder i kommunala verksamheter

Respondenterna utgörs av personer som har ansvar för kommunernas verksamhet för individer med psykiskt funktionshinder eller av perso-ner som arbetar med någon komplementär metod. Det totala antalet verksamheter som kontaktades uppgick till 188. Svar erhölls från 184 verksamheter, vilket ger en svarsfrekvens på 98 %. Se tabell 1. Tabell 1. Län som har ingått i studien och antalet verksamheter inom dessa. Frekvenser.

Antal svar Totala antalet verksamheter Skåne län 42 42 Stockholms län 41 43 Västra Götalands län 67 68 Jämtlands län 8 8 Kalmar län 12 12 Norrbottens län 14 14 Summa 184 188

Två respondenter i Västra Götalands län och en respondent i Stock-holms län svarade ej i telefon. En respondent i StockStock-holms län bad att få uppgifter mejlade till sig, men hörde därefter inte av sig. Av de 184 verksamheterna som ingick i studien var det 60 (33 %) som uppgav att de använder eller har använt sig av någon komplementär metod, medan 124 (67 %) uppgav att de inte använder sig eller har använt sig av någon komplementär metod (se tabell 2). Komplemen-tära metoder används eller har använts i samtliga sex län.

Tabell 2. Svarsfördelning gällande utbredning av komplementära metoder inom studerade län. Frekvenser.

Ja Nej Totalt Skåne län 12 30 42 Stockholms län 13 28 41 Västra Götalands län 21 46 67 Jämtlands län 2 6 8 Kalmar län 8 4 12 Norrbottens län 4 10 14 Summa 60 124 184

Det visade sig vara mest vanligt att en eller två anställda använder sig av någon komplementär metod, men det finns också verksamhe-ter där åtta eller fler anställda inom en och samma enhet använder någon komplementär metod.

För varje metod redovisas i vilka län den används, vilka brukare som blir erbjudna metoden, vad som är den upplevda nyttan och i vilken omfattning metoden används.

Akupunktur

När respondenterna talar om akupunktur (NADA, se bilaga 1) avser de i nästan alla fall öronakupunktur.

Förekomst i studerade län. Akupunktur används i sex kommuner

varav tre ligger i Skåne län, en i Stockholms län och två i Västra Götalands län. En kommunal verksamhet i Västra Götalands län har tidigare erbjudit akupunktur (tabell 3) men slutat på grund av tidsbrist och att ingen tid fanns för uppföljning.

Tabell 3. Tillämpning av akupunktur. Frekvenser.

Använder Har använt Summa Skåne län 3 3 Stockholms län 1 1 Västra Götalands län 2 1 3 Summa 6 1 7

Brukare. Tre av verksamheterna erbjuder akupunktur till brukare

med dubbeldiagnos (psykisk sjukdom och missbruk). två erbjuder alla som är intresserade och en erbjuder metoden till de personer som kommer till dagverksamheten.

Nytta. Flera framhåller att det verkar lugnande och ångestlindrande

och att sömnen förbättras. En av respondenterna säger att öronaku-punktur minskar abstinensbesvär och suget efter droger. En annan betonar att det blir en gruppsammanhållning mellan brukarna eftersom akupunktur ges i grupp. Två respondenter säger att det är populärt och att brukarna fortsätter att gå på öronakupunktur

vilket de menar måste betyda att de tycker om det. Respondenterna menar dock att det är individuellt hur akupunktur uppfattas. Många brukare tycker att det är bra, men en del att det är meningslöst. På frågan i vilken grad som metoden medför nytta för brukaren, svarar en respondent något. Övriga valde att inte svara på frågan.

Omfattning. På frågan om hur många gånger behandlingen ges och

under hur lång tid, svarar respondenterna att det är individuellt och varierar. Någon säger att behandling ges en gång i veckan inlednings-vis och en annan säger att behandling ges minst en gång i veckan.

Taktil stimulering

Taktil stimulering (se bilaga 1) kan också benämnas som taktil massage eller beröringsmassage. Vid massagen används lätta strykningar, cirkelrörelser och tryck på huden (Beck & Tastensen, 2005).

Förekomst i studerade län. Tjugosex kommuner uppger att de

använder sig av taktil stimulering. Metoden erbjuds i samtliga sex län. Fem kommuner har tidigare använt sig av taktil stimulering. Flera av dessa kommuner uppger att anledningen till att metoden inte används längre är att ingen efterfrågar taktil stimulering. En respondent svarar att ingen brukare är aktuell just nu, men att utbil-dad personal finns, medan en annan uppger att personalen som var utbildade i metoden har slutat.

Tabell 4. Tillämpning av taktil stimulering. Frekvenser. Använder Har använt Summa Skåne län 8 1 9 Stockholms län 2 2 Västra Götalands län 11 11 Jämtlands län 2 2 Kalmar län 1 2 3 Norrbottens län 2 2 4 Summa 26 5 31

Brukare. Flera respondenter uppger att taktil stimulering erbjuds

eller kommer att erbjudas alla som vill. Metoden uppges vara bra för brukare som har oro, ångest, sömnsvårigheter och problem med kroppsuppfattning och beröring, t. ex. de som har varit utsatta för övergrepp, f.d. missbrukare och schizofrena. En av respondenterna berättar att metoden tidigare erbjöds alla, men att de inte längre får ge det till psykosgruppen då deras patientansvarige läkare har för-bjudit det eftersom metoden kan väcka starka känslor hos brukarna. En annan respondent säger att det inte är så många brukare som vill ha taktil stimulering, eftersom de inte vill ha beröring.

Nytta. Taktil stimulering uppges ha en lugnande, avslappnande

effekt. Den ökar välbefinnandet, lindrar ångest, smärta och spän-ning, förbättrar kroppsuppfattningen och ger självkännedom. Behandlingen ger även högre stresstolerans. En respondent säger att alla mår bra efteråt och en annan menar att det är stor efterfrågan, vilket tolkas som att brukarna tycker om det.

Flertalet respondenter pratar om beröringens positiva effekter. En respondent säger att det är en människovänlig metod som är väldigt uppskattad. Det ses som positivt att någon vidrör och förmedlar omtanke och närhet. En respondent säger att målgruppen ofta lever ensamma och får lite beröring. Metoden ses som ett lagligt sätt att ge beröring åt dem som är rädda för kontakt. För brukarna är metoden en bra övning på att släppa på revir och få kroppskontakt. Metoden möjliggör att tillit och förtroende förmedlas genom att brukarna vågar släppa en människa inpå sig. En respondent menar att effek-ten kan sitta i från en halvtimme till flera dagar, en annan att det lugnar för stunden men inte ger någon bestående effekt.

Metoden beskrivs som ett verktyg som kan underlätta samtal, efter-som den ger en lugnande effekt efter-som möjliggör kommunikation. Respondenterna menar att brukarna öppnar sig bättre när de får taktil stimulering och att det då blir lättare att nå fram och prata om känsliga saker. Under behandlingen kan de ha musik i bakgrunden och samtala under tiden.

Hur stor nytta brukaren har av metoden är individuellt. Metoden uppges hjälpa några mer än andra. Några respondenter säger att beröring kan väcka frustration och att alla inte vill ha det, men att de då får pröva sig fram och kanske börja med handmassage. På frågan i vilken grad metoden medför nytta för brukaren, svarar 14 respondenter hög eller mycket hög grad. Tre svarar i någon grad och 14 respondenter svarar att de inte vet.

Omfattning. Hur ofta och under hur lång tid en brukare får taktil

stimulering avgörs individuellt, men många får det en till två gånger i veckan. Vid några enheter får brukaren taktil stimulering tio gånger och därefter får de göra uppehåll för att ge plats åt nästa brukare. Vid andra enheter sker det mer sporadiskt.

Bolltäcke

Bollarnas tyngd anses påverka centrala nervsystemet via tryck på kroppen. När man rör sig under täcket skapas nya tryckpunkter och därmed nya taktila signaler till centrala nervsystemet (se bilaga 1).

Förekomst i studerade län. Tolv kommuner uppger att de

använ-der sig av bolltäcke. Kommunerna är belägna i Skåne, Stockholms, Västra Götalands, Jämtlands och Kalmar län. En kommun i Stock-holms län har tidigare använt sig av bolltäcke men p.g.a. resursbrist finns inte byggnaden där bolltäckena fanns kvar.

Tabell 5. Tillämpar bolltäcke. Frekvens. Använder Har använt Summa Skåne län 2 2 Stockholms län 1 1 2 Västra Götalands län 5 5 Jämtlands län 1 1 Kalmar län 3 3 Summa 12 1 13

Brukare. Bolltäcke används till brukare med oro och sömnsvårigheter.

Nytta. På frågan om på vilket eller vilka sätt metoden medför nytta

för brukarna, svarar en del respondenter att de har använt bolltäcke för kort tid eller i för liten omfattning för att kunna svara. De testar storlekar och prövar sig fram. De respondenter som har mer erfaren-het säger att bolltäcket är ångestdämpande, lindrar oro, förbättrar sömnen och ger trygghet. En respondent tycker att det känns som att ha någon att krama.

Respondenterna menar att det är individuellt hur mycket boll-täcket hjälper och hur det upplevs. För vissa underlättas sömnen och för andra ger täcket ingen effekt. Brukarna kan tycka att täcket är för tungt, att det är för varmt på sommaren eller att det låter för mycket. En del får ångest av att tyngas ner och vill inte ha det. På frågan om i hur hög grad metoden medför nytta för brukarna, svarar fem i mycket hög grad eller i hög grad och fem svarar att de inte vet.

Omfattning. Hur ofta och hur länge bolltäcke används är olika och

individuellt. Täckena finns i olika varianter som provas ut. En del brukare får vänja sig vid det genom att till en början ha det en liten stund på dagen.

Ljusterapi

Ljusbehandling ges i speciella rum där tak, väggar och golv är vita. Man använder lysrör med så kallat bredspektrumljus som ger ett vitt ljus (se bilaga 1).

Förekomst i studerade län. En kommun i Kalmar län uppger att den

använder sig av ljusterapi.

Brukare. På frågan om vid vilket eller vilka sjukdomstillstånd de

använder sig av ljusterapi, svarade respondenten att det kan erbju-das alla som lider av höstdepression, SAD (Seasonal Affective Disor-der, årstidsbunden depression).

Nytta. På frågan om på vilket eller vilka sätt metoden medförde

upplever inte hösten som så tung, de hanterar saker bättre och blir inte så tungsinta. De blir även mer mottagliga och det blir lättare att öppna upp samtalen. Respondenten menar att metoden medför nytta för brukarna i hög grad.

Omfattning. Brukarna får ljusbehandlingar tio gånger, därefter

följer sex veckors uppehåll innan de får tio ljusbehandlingar till.

Djur/djurskötsel

Norling (2001) anser i Rekreation och psykisk hälsa att det är fast-ställt att djur och natur har mycket stor betydelse för en individs hälsa. De olika relevanta komponenterna i djur- och naturbaserade aktiviteter är bl.a. fysisk aktivering, social interaktion och bearbet-ning av upplevelser (se bilaga 1).

I litteraturen (Delta Society, 2004) finner man begreppen AAT (Animal-Assisted Therapy) med vilket avses att djur används i en målmedveten intervention i syfte att utveckla och stärka sociala, emotionella, fysiska och kognitiva förmågor. Djur används också i egenvård och på institutioner som hjälpmedel för att aktivera indivi-den, så kallad AAA (Animal-Assisted Activity).

Förekomst i studerade län. Det är sammanlagt 25 kommuner som

erbjuder djurskötsel och det finns i samtliga sex län. Kommunerna använder sig av hästar (sju). hundar (sju). katter (fyra) och övriga djur (fem). En kommunal verksamhet svarar att de har slutat med djurhållning eftersom katten avled.

Tabell 6. Län som använder djur i sina verksamheter. Frekvenser. Använder Har använt Summa Skåne län 1 1 2 Stockholms län 8 8 Västra Götalands län 7 7 Jämtlands län 2 2 Kalmar Län 3 3 Norrbottens län 4 4 Summa 25 1 26

Brukare. Alla verksamheter påpekar att deltagande med

djur/djur-hållning bygger på brukarnas egna intressen. En av respondenterna säger att de har en katt i boendet. I Stockholms län erbjuds på flera enheter hunddagis som daglig sysselsättning. Ridning erbjuds också i de flesta länen. Ridning kan kombineras med utfodring och daglig skötsel av hästarna. En enhet driver ett minizoo som daglig verk-samhet och en annan har daglig sysselsättning på bondgård. En verksamhet uppger att de åker till en bondgård en gång i veckan och då får alla intresserade följa med.

Nytta. Respondenterna menar att många brukare har svårt med

känslor och beröring. En del har svårt att umgås socialt och många lever ensamma och isolerade. Samvaron med djur ger ett högre väl-befinnande och innebär att brukaren får ta ansvar, har en uppgift att fylla och blir behövd. Det ger också fysisk kontakt. Det kan vara lättare att umgås med djur än med människor. En huskatt som alla engagerar sig i, pysslar om, matar och gosar med, kan fungera som en trivselfaktor. Det är lättare att gå ut och promenera med en hund än utan.

Ridning ger kroppskännedom, respekt för djur och är stimulerande. En respondent säger att deras ridverksamhet har utvärderats och att utvärderingen visade på många positiva aspekter, som att våga, få kontroll, känslan av naturen, skogen och frihet.

Att få vara på en bondgård, komma ut och träffa djur och ägna sig åt kroppsarbete tycker en del som är intresserade är väldigt roligt, påpekar en respondent. Han tillägger att det är svårt att säga om det är djuren i sig eller något annat som ger effekt, men oavsett så blir brukarna lugna och trygga och de tycker att det är roligt och avstressande.

En respondent menar att de som har svårt för kontakter har lättare att få kontakt med djur. Med djur kan känslor uttryckas lättare, vilket i sin tur kan öppna upp för kontakter med människor. Genom att sköta djur får de ta ansvar, de blir behövda och bekräftade.