Heliga sopor : skärvstenshögen utifrån ett polynesiskt perspektiv

HELIGA SOPOR

skärvstenshögen utifrån ett polynesiskt perspektiv

Uppsats Påbyggnadskurs i arkeologi Högskolan på Gotland

Höstterminen 2004

Författare: Joakim Wehlin

Handledare: Helene Martinsson Wallin Paul Wallin

1. INLEDNING... 3

1.1INTRODUKTION... 3

1.2SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR... 3

1.3MATERIAL OCH AVGRÄNSNINGAR... 3

1.4METOD... 4

1.4.1 Arkeologi som Antropologi och uppkomsten av etnoarkeologi ... 5

1.4.2 Jag och den antropologiska etnoarkeologin ... 6

2. DET SVENSKA MATERIALET ... 7

2.1SKÄRVSTENSHÖGEN, EN HUNDRAÅRIG GÅTA! ... 7

2.1.1 Kött, hudar, skinn och pälsverk... 7

2.1.2 Kremeringsbål... 8

2.1.3 Metallframställning... 9

2.2HÖVDINGADÖMET UNDER BRONSÅLDERN... 9

2.2.1 Ifrågasatt ... 10

2.3BRONSÅLDERS PLATSER I SVERIGE... 11

2.3.1 Apalle ... 11

2.3.2 Ringeby... 12

2.3.3 Vistad... 13

3. TOLKNING AV HISTORISKT RELIGIONSMATERIAL ... 16

3.1ATT TOLKA ETT HISTORISKT RELIGIONSMATERIAL... 16

3.2RITEN... 17

4. DET ETNOARKEOLOGISKA PERSPEKTIVET ... 18

4.1HÖVDINGADÖMEN I POLYNESIEN... 18

4.1.1 Sahlins ... 18

4.1.2 Goldman ... 18

4.1.3 Kirch... 21

4.2HÖVDINGENS MAKT... 22

4.3 MARAE, EN PLATS FÖR DEN GEMENSAMMA RITUALEN... 23

4.4MANA... 24

4.5TABU... 26

4.6“FIRE,FEAST AND FIRE WALKING”... 26

4.7RITUELLT AVFALL... 28

5. ANALYS AV SKÄRVSTENSHÖGARNA ... 29

6. DISKUSSION OCH TOLKNING ... 31

6.1UR ETT HÖVDINGADÖME... 31 6.2POLYNESISK SKÄRVSTEN... 32 6.3”HELIGA SOPOR”... 32 6.4EN LÅNG PROCESS... 34 6.5SLUTLIGEN... 34 7. SAMMANFATTNING ... 35 8. REFERENSER ... 36

1. INLEDNING

1.1 Introduktion

När solen försvinner ned bakom horisonten, och de flesta människorna i Skandinavien lägger dagens möda bakom sig och kryper ned i sängen, så gryr en ny dag på andra sidan jorden. Samma sol som för en stund sedan värmt oss skandinaver lägger nu sitt värmande täcke över den Polynesiska övärlden. Denna sol, samma livets källa som bronsåldersmänniskorna dyrkade så högt, lyser än idag över jordens befolkning.

I Norden finns det en generellt uttalad idé om att vi under bronsåldern levde i ett samhälle som kan liknas vid ett hövdingadöme (Burenhult, 1999, Hallin, 2001, Harding, 2000, Renfrew & Bahn, 2001 mfl.). Modellerna av dessa samhällen är hämtade från de väldokumenterade Polynesiska hövdingadömena (Service, 1962, Sahlins, 1968, Goldman, 1970, Kirch, 1989, 2000 mfl.). Det vore därför mycket intressant att med dessa samhällsorganisationer som bakgrund närma sig en bronsålderslämning i Sverige som i över hundra år förbryllat arkeologerna; skärvstenhögen! Är den en rest från en rituell handling eller bara en sophög?

1.2 Syfte och frågeställningar

Mitt syfte är att utifrån ett etnoarkeologiskt perspektiv undersöka om skärvstenshögen kan vara resterna efter rituella handlingar eller rituellt avfall. Hur har denna lämning framställts och tolkats i Sverige? Hur ligger de i förhållande till bosättningar, gravar och ceremoniella platser etc.? Dvs. var hittar man skärvstenshögen?

För att uppnå detta syfte ska jag studera de väldokumenterade Polynesiska hövdingadömena lite djupare för att nå ett bättre tolkningsunderlag när jag närmar mig de svenska bronsålderslämningarna.

Som bakgrund och för att få en tolkningsplattform till teorin om att skärvstenshögen kan vara resterna efter en rituell handling så ser jag på en generell nivå hur man kan tolka ett historiskt religionsmaterial. För att sedan ytterliggare förstärka tolkningsunderlaget gå in djupare på hur Polynesierna förhöll sig till ceremoniella platser, ritualer, offer och hantering av rituellt avfall.

1.3 Material och avgränsningar

Till en början hade jag tänkt se på flera bronsålderslämningar som tolkats som tillhörande den rituella sfären: gravar, skärvstenshögar, kulthus mm. Jag hade även tänkt se till hela norra Skandinaviens bronsålder. Det visade sig dock tidigt att området var alldeles för stort och jag

valde därför att begränsa mig till skärvstenshögen och främst det svenska materialet. Vad gäller urvalet av bronsåldersplatser i Sverige har jag valt att koncentrera mig kring Mellansverige där skärvstenshögar förekommer i stor utsträckning och nästan har kommit att indikera bronsåldersboplatsen. För att få en bra bredd har jag valt tre platser (Ringeby, Vistad & Apalle) som undersökts av tre olika forskare (Anders Kaliff, Thomas B. Larsson & Inga Ullén) vilka även har olika inställning om vad skärvstenshögen står för. Inga Ullén menar att det på Apalleboplatsen rör sig om deponeringshögar för avfall. Kaliff vill istället peka på deras rituella betydelse i sin rapport (1997) av utgrävningarna vid Ringeby. Att jag valt att ta med Larssons undersökning av boplatsen på Vistad beror på att det här inte hittats något som skulle kunna liknas vid en skärvstenshög överhuvudtaget.

Vad gäller det Polynesiska materialet så läste jag till en början en rad olika övergripande verk om det Polynesiska hövdingadömet (Goldman, 1970, Handy, 1927, Henry, 1928, Kirch, 2000, Oliver, 1974, Sahlins, 1968) för att få en bild av hur dessa samhällen såg ut och fungerade. Jag fick då även en klar bild av i vilka böcker och var jag skulle fortsätta min litterära undersökning. Jag valde även att läsa en del om hur dessa hövdingadömen ”översatts” till Skandinaviens bronsålder (Renfrew och Bahn, Harding m. fl.) och vad det finns och har funnits för diskussion kring detta.

När jag läst den övergripande litteraturen så behövde jag i princip göra en kort sammanställning av hur de polynesiska samhällena kunde se ut, vilket inte visade sig vara det lättaste. Men med hjälp av mina handledare lyckades jag till slut sålla bort det mindre väsentliga för syftet av denna uppsats.

1.4 Metod

Ska man försöka tolka ett folks sociala system, ledarskap och hierarkisystem som i tiden ligger långt tillbaka så är det arkeologiska fyndmaterialet ensamt inte tillräckligt för att nå denna information. Vi är då hänvisade till att se till de etnografiska jämförelserna med de traditionella kulturformerna för att få insikt i hur dessa forntida samhällen yttrade sig (Burenhult, 1999:1:89, Shanks och Tilley, 1992:170).

Min metod är etnoarkeologisk på så vis att jag valt att med utgångspunkt i de väldokumenterade Polynesiska hövdingadömena erhålla ett tolkningsunderlag som kan ge mig en bättre utgångspunkt då jag närmar mig det svenska arkeologiska fyndmaterialet. Ett problem i främst den väst –och nordeuropeiska arkeologin är att de flesta av de traditionella sent kvarlevande samhällena finns i subtropiska och tropiska delarna av världen. De är då svårt att jämföra dessa, rent ekonomiskt, med de forntida folken och deras samhällen i de mer

tempererade områdena. Det viktiga är dock att man genom antropologiska studier kan få en generell insikt i hur hövdingadömen och andra traditionella samhällen fungerat. Härigenom ökar medvetenheten om olika alternativa tolkningar till det arkeologiska materialet även här i Norden (Burenhult, 1999:1:90).

1.4.1 Arkeologi som Antropologi och uppkomsten av etnoarkeologi

På 1960-talet hävdade Lewis Binford att arkeologin kunde studera samma problem som antropologin och då även över en större tidsrymd. Han menade att det i det arkeologiska materialet fanns information om hela samhället och då är det i princip ingenting alls som ligger utanför arkeologens arbetsfält (Olsen, 2003:38).

Den processuella arkeologin byggde från början mycket på amerikansk kulturantropologi. Här har en rad antropologer, inte minst Marshall Sahlins, lagt en grund till att ur ett ekologiskt och funktionellt perspektiv få en förståelse för en kulturs utveckling. Man analyserade samhällen och kulturer efter biologiska organismers och systems mönster. Där alla delar utgjorde ”organ” som fungerade ömsesidigt och var beroende av varandra. Kulturen var en del i naturens totala ekosystem. Att arkeologin i USA kom att bli en del av antropologin, istället för som i Europa en del av historievetenskapen, har att göra med att etnografin (eller antropologin) studerar s.k. primitiva folkslag som med ett fåtal undantag finns utanför Europa (Olsen, 2003:39).

När så Binford efter att ha studerat antropologi och mött motgångar när han ville relatera arkeologisk forskning till antropologisk teori skrev han sin numer klassiska artikel

”Archaeology as anthropology” 1962 kom att bli frontfiguren för den nya (processuella)

arkeologin. Binford menade att man för att kunna säga något om ”dött” arkeologiskt material och de kulturprocesser som skapat dessa måste man hitta säkra korrelationer mellan den materiella kulturen och det sociala beteendet. Ur detta föddes ”mellannivåteorin” som bygger på att om ett speciellt mönster finns i det arkeologiska materialet så måste det ha försiggåtts av en viss typ av mänskliga handlingar. För att kunna se sådana ”lagar” måste man studera levande situationer där beteenden och idéer kan knytas samman med den materiella kulturen. Därför började många arkeologer att under 1970-talet utföra etnoarkeologiska expeditioner (Olsen, 2003:43, 45).

Det kom senare att visa sig att det inte alls var så enkelt att sätta in den materiella kulturen med det mänskliga beteendet i ”lagar”. Många arkeologer började då tvivla på denna funktionalistiska och positivistiska grund i den processuella arkeologin. Inte minst Ian Hodder satte sig upp mot detta, men kom själv att använda sig av etnoarkeologin, men istället för att

leta efter universella regler och lagar så menar Hodder att betydelsen var beroende av kontexten. Han menar att det bara är en studie av lokala kulturhistoriska sammanhang (kontexten) som kan visa på vad den materiella kulturen betydde (Olsen, 2003:54ff).

1.4.2 Jag och den antropologiska etnoarkeologin

Man kan tycka att det kan verka långsökt att försöka finna svaret om skärvstenshögen så långt bort som i Polynesien. Men faktum är att den samhällsmodell ur vilket denna arkeologiska lämning härrör är hämtad från just den tidiga kulturantropologin och Marshall Sahlins studier i Polynesien. Därför ser jag det inte alls som avlägset att försöka se på skärvstenshögen med den tidiga antropologin (etnografin) i Polynesien som grund. För att förstå en lämning som tolkats som tillhörande den religiösa sfären anser jag att vi måste försöka komma närmare folket bakom dessa konstruktioner, nämligen de människor som levde under den tid som vi idag kallar bronsålder. De tidiga studierna av nyss eller fortfarande levande hövdingadömen i Polynesien anser jag vara en viktig källa för att kunna närma oss detta svar. På så sätt åtminstone bredda vår tanke bortom de moderna västerländska idéerna och kanske komma närmare våra förfäders tankar och idéer. Detta genom att med kulturantropologi som grund försöka få insikt i hur ett folk i ett hövdingadöme ställer sig till rituella lämningar och liknande för att skapa sig en ny infallsvinkel till tolkningen av skärvstenshögen. (Som inom stenåldersforskningen, där man genom etnoarkeologi, sökt svar på hur man till exempel skulle kunna ha byggt båtar och sedan genom försök fått svar om hur sjödugliga dessa var i svenska farvattnen). En viktig del vad gäller de rituella lämningarna i Polynesien är att förstå det samhälle som dessa skapades ur. Hur ställde man sig till hövdingen och vad ansågs som tabu osv. Jag tror att det är ur detta och hur detta uttryckt sig på olika sätt genom historien som förklaringen till de religiösa idéerna står att finna. Dessa idéer skapades från början ur ett hövdingadöme och det jag vill visa med min studie är hur man kan sätta in skärvstenshögen i en större arkeologiskt kontext och att den får en betydelse om man använder sig av antropologin som grund. Denna antropologiska grund använder jag mig nu av i denna uppsats där jag gör en etnoarkeologisk undersökning av den svenska bronsålderslämningen; skärvstenshögen.

2. DET SVENSKA MATERIALET

2.1 Skärvstenshögen, en hundraårig gåta!

Under 1900-talet har forskningen kring skärvstenshögarnas betydelse och användning i princip gått ett varv och är tillbaka där allt började. De tolkningar som görs idag skiljer sig inte mycket från de tolkningar som gjordes i början av 1900-talet. Många arkeologer har stått där och tittat på en skärvstenshög eller på en samling skörbrända stenar och undrat över vad denna mycket vanliga fyndkategori står för.

Tidigt uppmärksammades det att dessa hade samband med hällristningar och en koppling till gravar. Ristningar grävdes fram i Norrköpingsområdet under anhopningar av skörbränd sten och kol (Nordén, 1925, I:Hauptman Wahlgren, 2002:144) och tidigt ansågs vissa av dessa högar som bålhögar och då alltså rester efter kulteldar i rent offersyfte (Nylén, 1958:28ff). I mitten av 1900-talet framkastade K. A. Gustawsson en idé om att detta var kokstenshögar från järnåldern som blivit till efter en gammal metod att brygga öl. Denna tolkning avskrevs relativt fort med tanke på att de exempel som lades fram för denna teori kom från gravfältssammanhang. Istället sätter Bengt Schönbeck dem i samband med bronshantverk. En liknande idé kommer också Mårten Stenberger (1964:289) med, men han vill istället påpeka att de kommit av ett rituellt bruk i samband med bronsgjutning (Anderson Ambrosiani, 2001:114ff, Hauptman Wahlgren, 2002:144f.).

Senare kommer det tolkningar om att dessa inte kan ses som tillhörande en och samma process utan att svaret istället ligger någonstans mittemellan rituell och praktisk verksamhet. Detta gör att skärvstenshögarna mer och mer kom att förknippas med bosättningar och under en period definierar nästan denna konstruktionsform, hos många arkeologer, bronsåldersboplatsen (Hauptman Wahlgren, 2002, s.145).

Under de senaste åren har skärvstenshögarna återigen satts i samband med gravritualen (Kaliff, 1995:46ff, 1997:57ff). De har dock i allt för hög grad börjat framställts som mystiska kultfenomen och det är i framtiden viktigt att differentiera diskussionen kring skärvstenhögar (Hauptman Wahlgren, 2002, s.145).

2.1.1 Kött, hudar, skinn och pälsverk

Det har i sekler varit känt att bronset var en av de viktigaste handelsvarorna i Europa under bronsåldern. Och hur denna värdefulla metall nåt oss i Norden från alla Europas hörn genom olika handelsvägar står relativt klart. Men vad var det då som människorna i Norden hade att utbyta för att få denna metall? I Söder, främst i Baltikum och på Jylland, fanns bärnstenen

som en viktig naturresurs. För folket boende längre norrut måste det istället ha varit något organiskt föremål, som idag inte finns bevarat, som använts för att få denna värdefulla metall. Dessa varor skulle då kunna vara kött, hudar, skinn och pälsverk vars vikt i handeln är mycket svår att spåra idag på grund av att de för länge sedan försvunnit. Handel har gått från hand till hand och det har inte handlat om någon organiserad export. Skärvstenshögarna skulle då kunna vara lämningar efter storslakt. Denna teori grundar sig på skärvstenshögarnas utbredningsområde på södra Östgötaslätten där de sammanfaller med stensträngsbygderna och att de finns tätare på stora lerslätter där det är ypperligt för bete. Att en sådan handelsvara är i behov av salt gör också Hallstatts enorma betydelse klarare. En del gamla garvningsmetoder går ut på att man använder tran från tex. säl, val och fisk, vilket kan förklara specialiseringen på säljakt på tex. Otterböteboplatsen. En annan garvningsmetod går ut på att man röker hudarna vilket kräver mycket fukt och eld. När hudar skall göras mjuka kokas och röks de. Även vid slakten, som vid skållning, behövs det mycket upphettat vatten. Man kan också tänka sig vikten av att röka kött. Alla dessa metoder skulle kunna resultera i några av de komponenter som ingår i skärvstenshögarna. Skärvstenshögarna är den vanligaste konstruktionen från bronsåldern och man talar om att boskapsskötseln är det dominanta näringsfånget, så att koppla samman dessa två företeelser är inget främmande. En av de vanligaste gravgåvorna från bronsåldern är rakkniven och eftersom denna, så manliga ägodel, återfinns även i kvinnliga gravar är det konstigt om det skall röra sig om en rakkniv. Istället kanske det är ett läderverktyg som i många järnåldersgravar, där sådana verktyg är vanliga gravgåvor. Det kan röra sig om en kombination av hudskrapa och läderkniv (Elfstrand, 1995:24ff).

2.1.2 Kremeringsbål

Anders Kaliff tar upp en annan teori av vad skärvstenshögen står för i samband med det som framkom vid utgrävningen av Ringeby. Där påträffades ett kraftigt sotlager i anslutning till några skärvstenshögar vilket tyder på att de fungerat som ett kremeringsbål. Märkligt är dock att de ben man kunde bestämma härrörde från djur. Det är dock bara 2,7 % av benen som kunnat bestämmas och det är möjligt att människoben mer noggrant plockats bort från platsen. Djuren kan även ha kremerats medvetet som gravgåva. Även keramik, slagg och redskap som kan ha med metallhantering att göra hittades. Spår av metallhantering är inte alls ovanligt i skärvstenshögar. Flera bevis som tyder på att skärvstenshögarna här varit kremeringsbål är att i många skärvstenshögar har det hittats människoben och i Ringeby hittades ett stenfundament med en ränna i som tolkats som en slags ugn för att tillföra mer

syre till förbränningen. Liknande fynd av ugnskonstruktioner har gjorts på andra platser (Kaliff, 1995:42ff).

Erik Nylén tar också upp tanken om ett kremeringsbål eller en plats där man placerat resterna efter ett sådant. Skärvstenen skulle kunna vara rester efter den sten som tyngt ned bålet eller resterna efter en konstruktion som förbättrat syretillförseln. Att en konstruktion i sten för att öka syretillförseln skulle spricka är relativt säkert och man måste då röja upp och bygga nytt inför nästa kremering. Detta skulle kunna förklara all skärvsten som finns på gravfälten (Nylén, 1958:32ff).

Alla skärvstenshögar innehåller dock inte spår efter kremering. Även spår av metallhantering, bränd lera, keramik, brända djurben och föremål som förknippas med jordbruk hittas i dessa högar. Sådana föremål är också vanligt i gravar från samma tid och det är då rimligt att gissa att dessa har något gemensamt. Kaliff antar att skärvstenshögarna tycks vara någon slags kombinationsplats där många aktiviteter ägt rum. Att blanda alla dessa aktiviteter ter sig märkligt för oss idag och detta gör det svårt för oss att tolka dem. Det gäller att på nåt vis hitta strukturella likheter mellan de aktiviteter som blandas i dessa skärvstenshögar (Kaliff, 1995:42ff).

2.1.3 Metallframställning

Att det finns rester efter metallframställning i skärvstenshögar kan vara att denna produktion skett vid en plats med en omvandlingsförmåga, skriver Kaliff och hänvisar till Burström, 1990. Burström har en liknande teori vad gäller förekomsten av järnslagg i vikingatida gravar. Han menar att själva processen att framställa järn kan liknas vid en ritual. Att elden förvandlar stenen till metall lika som bålet förvandlar människan till något upphöjt. Detta går att överföra till bronsålderns skärvstenshögar och förekomsten av metallframställningsföremål i dessa (Kaliff, 1995:50f).

2.2 Hövdingadömet under bronsåldern

Stort inflytande för den generella tolkningen av det förhistoriska samhället har Service evolutionära modell från 1962 haft, (Hallin 2002:2, Welinder 1977:24f, Harding 2000:388) där ställer han utifrån antropologin upp fyra tidsmässigt på varandra följande samhällsstrukturer: 1. Band, 2. Tribe, 3. Chiefdom, 4. State. Där står hövdingadömet för en mer komplex grad av organisation med oftast tusentalet individer. Vanligen finns i dessa samhällen en ärftlighetsberättigad social ranking och centralplatser för att samordna ekonomiska, sociala och religiösa aktiviteter. I ett sådant samhälle är den religiösa sedvänjan

och kontrollen de viktigaste detaljerna för att kunna upprätthålla status quo. Detta system är hierarkiskt och kan liknas vid en pyramid där den stora arbetande allmänheten står i botten och några få mäktiga och rika individer i toppen. En stor population blir möjlig på grund av ökad produktivitet förknippad med yrkesmän och en ny arbetsfördelning. De flesta bronsåldersgrupperna faller troligen inom ramen för kategorin klan, några som enkla hövdingadömen och några som den mer komplexa formen av ett hövdingadöme. Klart är dock att de är större än ett ”band” samhälle, men mindre än en stat. Ett sådant samhälle reglerade sig genom mekanismen att ge vissa individer en speciell status (Harding, 2000:388f). Skillnaden mot en stat är den att en hövding aldrig skulle kunna vända sina väpnade styrkor mot sitt eget folk. En sådan väpnad kontroll och ett maktutövande med hjälp av militäriska medel mot ”sina egna” är kännetecknet för en stat (Burenhult, 1999:1:282f).

Det finns en relativt stor skillnad mellan grupporienterade- och individuella hövdingadömen. De första representerar kontrollen över samhället på så vis att de styr över stora gemensamma antaganden som att upprätta megalitiska byggnationer. Ett sådant samhälle lämnar inte efter sig några speciella gravar med rikt gravgods som kan visa på individens status. Den andra representerar då istället bronsålderssituationen där förmögenheten istället syns i gravgodset (Renfrew och Bahn, 2000:203ff).

Hövdingedömet tycks vara ett bra sätt att beskriva en hierarkisk modell av social organisation i bronsålderns Europa. Där prestigeföremål i metall tillsammans med kontrollen av denna länkas samman i den sociala makteliten (Harding, 2000:390).

2.2.1 Ifrågasatt

Att en elit uppstod och att deras makt ökade successivt verkar vara en process som är obestridligt vanligt för perioden. Detta behöver inte betyda att samhället var uppbyggt som ett hövdingadöme. Under de senare åren har denna modell (se kap. 2.2) kritiserats och då främst i två huvuddelar. Den arkeologiska dokumentationen illustrerar inte alltid dessa ”ideal” för hövdingadömet som nämns i föregående kapitel. Metoden för vilken hövding som kunnat skaffa sig statusen och hur han upprätthållit den har blivit ifrågasatt. Även skalan av dessa hövdingadömen har diskuterats, vilka arealer hade en hövding kontroll över och hur konstanta var dessa (Harding, 2000:390). I moderna situationer kan skalan variera mellan hushåll och som högst till internationell politik skriver Harding (2000:390) och hänvisar till Johnson och Earle, 1987. På så vis är det väldigt svårt att kunna göra denna generalisering utifrån den arkeologiska kontexten. I ett idealiskt hövdingadöme finns klara bevis för ett rankingsystem

både i grav och bosättningsmönster vilket inte bronsåldersbosättningar i Skandinavien ger indikationer på (Harding, 2000:390).

En idé är att det inte rör sig om ett hierarkiskt system utan snarare ett som var både rangordnat och icke-rangordnat på en och samma gång, skriver Harding (2000:391) och refererar till Crumley 1987, 1995 & Levy 1995. Detta gör att pyramidsystemet inte alls är nödvändig och troligen var det så att organisationerna istället var mer flexibla och gick över varandra inom flera olika områden. Om man accepterar det rangordnade samhället i Europa så kommer frågan upp om hur dessa var strukturerade. Många har pekat på uppkomsten av en elit som en funktionell term och dess fördelar att kunna få samhället större. När ett samhälle växer så mycket måste olika val göras och för detta är en ledare ett måste (Harding, 2000:391). Ett vida känt antagande är att utvecklingen av ett socialt komplex av detta slag gått hand i hand med utvecklingen av tekniken. Ur detta reser sig olika specialiseringar inom näringsfånget och hantverkstraditionen (Burenhult, 1999:1:280). Under bronsåldern kom detta att främst gälla metallen. De som hade tekniken och kontrollen över denna kunde bilda en maktelit vilket också har föreslagits som uppkomsten av ”Wessexkulturen” (Harding, 2000:391).

Mann (1986) har gjort en indelning av maktorganisationen i fyra delar; ideologisk, ekonomisk, militärisk och politisk (IEMP). Denna modell visar vägen från jägar-samlarsamhället (band) till rangsamhällen (klaner och hövdingedömen). Under senare år har dock den ekonomiska delen tonats ner lite till förmån för den ideologiska aspekten. Här är kontrollen över processer, resurser och ritualer de allra viktigaste (Harding, 2000:391).

2.3 Bronsålders platser i Sverige

2.3.1 Apalle

Apalle ligger i sydvästra Uppland och här grävdes en bronsåldersboplats fram under åren 1986-90 i samband med ett motorvägsbygge. Boplatsen var placerad på södra kanten av en flack dalgång. Norr om denna fanns under bronsåldern en grund lagun. Apalle ligger på ett större område som går under namnet Håbolandet och som under bronsåldern varit en ö med Ullfjärden på den östra sidan och Ekolsundet på den västra. Det har på denna ö funnits flera boplatser under bronsåldern och runt Apalle finns en rad olika hällristningar mest bestående av skålgropar. Skålgropar finns även inne på boplatsområdet framförallt på ett stort stenblock med runt femtio stycken gropar (Ullén, 1995:68f).

Apalle med sina 45 hus och 2400 föremål varav 60 i brons har tidsmässigt delats in i två perioder (1200-1000 f. Kr. och 800-700 f. Kr.). Hälften av husen har analyserats och de bestod av långhus av varierande längd och de har tolkats som bostadshus. Även rester av två skärvstenshögar och sju brunnar hittades på platsen. Skärvstenshögarna har ursprungligen haft en höjd på minst 1,5 meter och båda högarna har tillhört den äldre byggnadsfasen. De var placerade centralt på boplatsen och den ena låg på en naturlig terrass. Båda högarna har inramats av hus under den äldre perioden. Dessa båda högar har under den senare delen inte använts och den ena har planats ut och ett hus har anlagts ovanpå. Från denna har man använt vissa stenar som tycks ha ingått i huset. Under denna senare del flyttas deponeringshögarna till den södra delen av boplatsen och här syns en förändring i avfallshanteringen. Från att ha samlat detta centralt i boplatsen flyttas dessa till ett perifert läge och övergår till låga stensamlingar utan några som helst konstruktionsdetaljer (skärvstenflak) (Ullén, 1995:69f). Ullén väljer att tala om dessa skärvstenshögar vid Apalle som depositionshögar pga. dess centrala läge i boplatsen, men hon lägger också fram de båda skärvstenshögarnas likhet med samtida gravar i form och uppbyggnad. I Apalle har det i högarna deponerats trasiga föremål, krukskärvor, skärvsten som förlorat sin värmande egenskap och ben från döda djur. Det finns en slags parallellism av innehållet i dessa högar och gravar i form av olika döda ting. En idé om döden kan ha funnits som även inkluderat det ickemänskliga materialet (Ullén, 1995:70).

2.3.2 Ringeby

Norr om Norrköping i Kvällinge socken ligger Ringeby och här påträffades i samband med ett motorvägsbygge 1990-91 en grav och boplats. Gravarna dateras från yngre bronsålder till äldsta delen av förromersk järnålder. Resultatet av denna undersökning har visat på en rad olika fornlämningstyper: gravar, skärvstenshögar, härdar, hus och skålgropar. Det finns en rad olika gravformer representerade: ett stort röse, ovala, runda, halvcirkulära, skeppsformiga och oregelbundna stensättningar, en treudd och en gravläggning i en skärvstenshög. Undersökningar av röset och kremeringsplatsen som visade sig finnas under denna visade att berget rensats från sot och skärvsten vid flertalet tillfällen. Det gjordes en profilgrävning av en spricka i berget och här syntes tydliga sotlager med ljusare sand emellan som kanske har använts för att släcka elden mellan de olika kremeringarna. De övriga gravarna i Ringeby har anlagts i olika koncentrerade grupper spridda över hela undersökningsområdet. Mellan dessa gravgrupper finns andra typer av anläggningar varav vissa kan knytas till boplatsaktiviteter. Jämför man med gravarna så är det ont om boplatslämningar och inga fynd tyder heller på att det skall ha skett en febril boplatsaktivitet på platsen (Kaliff, 1995:43ff).

Gravfältet och området norr om detta var under bronsåldern en ö långt in i den dåtida Bråviken. När denna ö senare går ihop med fastlandet någon gång mellan brons- och järnålder upphör all aktivitet på platsen. Denna plats var till en början en plats för den gemensamma jakten och fisket och har sedan därifrån utvecklats till en naturlig mötesplats där andra gemensamma aktiviteter, som att begrava sina döda, ägt rum (Kaliff, 1995:45).

Inom undersökningsområdet påträffades fyra mer distinkta skärvstenshögar, även mindre flak och andra samlingar av skärvstens hittades. Skärvstenshögarna låg parvis i två grupper, en i den östra och en i den södra delen. Båda grupperna låg väl samlade och hade inre konstruktioner. Konstruktionerna tillsammans med fynden som gjorts i dessa högar har bidragit till idén om att de tillhört gravritualen och annan verksamhet som skett intill dessa gravar. Under och runtom skärvstenshögarna i den östra delen påträffades ett kraftigt sotlager. Detta var över tio centimeter tjockt och bör tolkas som uppkomna av flera kraftiga bål och kan visa på att det på platsen skett kremeringar. I sotlagret hittades små brända ben och keramikskärvor. Fyllningen i själva högen bestod av en bengrop, som kan vara en gravgömma, och en keramik depå med resterna efter två kärl. Högen bredvid hade en dekorerad typ av keramik som daterats till period VI. I en av högarna påträffades en bottenskålla av järnslagg och även små slaggbitar. I samma hög hittades en fasetterad och symetrisk knacksten som med sitt krönande läge påminde om ett gravklot. I högarnas direkta närhet hittades även brynen, slipstenar samt en klubba. Dessa redskap kan förknippas med metallframställning. Spår av metallhantering är inte alls, som nämns i kap. 2.1.3, ovanligt i skärvstenshögar (Kaliff, 1997:57ff).

Kaliff diskuterar i sin rapport (1997) de strukturella likheterna mellan gravar, kremeringsplatser, metallhantering och andra betydelsefulla ”vardagssysslor”. Han menar att sotlagret visar på att en kremeringsplats funnits här, men också att andra aktiviteter som kräver eld har förekommit på samma plats.

Ringeby har tolkats som en lokal samlingsplats som högst troligt haft betydelse för ett antal gårdsenheter. Det kan vara så att Ringeby varit en av flera lokala samlingsplatser där alla stått under en central regional mötesplats, kanske hällristningslokalen Himmelstadlund (Kaliff, 1995:46).

2.3.3 Vistad

Vistad ligger i Väderstads socken i västra Östergötland och här har arkeologiska undersökningar fått fram en bosättning som kan dateras till yngre bronsålder. Man har hittat minst fem hus, men det rör sig troligen om fler eftersom inte hela ytan grävts ut. Denna

boplats har sannolikt varit omgärdad av en palissad med stående timmer. Även fragment av ytterliggare en mindre palissad som delat in boplatsen i två eller flera mindre delar har grävts fram. Husen var små, rektangulära och har sannolikt varit enskeppiga med bärande väggar. Det har inte hittats något som skulle kunna tyda på en inre bärande konstruktion av Mesula eller Sidsuletyp. Ekonomin på platsen har troligtvis bestått av en blandning av sädesodling och boskapsskötsel med ett litet tillskott av fiske och fångst (Larsson, 1993:18, 145f).

350 meter söder om boplatsen finns en samling övertorvade stensättningar och ett par skålgropsförekomster. Eftersom det under historisk tid förekommit åkerbruk i närheten av gravarna så är det högst troligt att de flesta gravarna är bortplöjda och det kan därför vara så att ett sammanhängande gravfält funnits på platsen (Larsson, 1993:22).

Den bästa indikationen en bronsåldersboplats i Mellansverige är skärvstenshögen. Dock har det på Vistad inte registrerats eller hittats spår efter en enda sådan. Skärvsten har däremot hittats i mängder, men inga har varit arrangerade på ett sådant sätt att de skulle kunna förklaras som en hög. En orsak till detta kan ha varit att denna plats inte är av den ”normala” mellansvenska typen och hör då inte hemma inom det kulturområde där ett sådant bruk med skärvstenhögar förekommer (Larsson, 1993:5). Däremot har man hittat uppemot trettio härdar som varit 0.5-2.5 meter i diameter och som innehållit skärvsten. En annan konstruktion som innehöll skörbränd sten har tolkats som någon form av avfallshög, med bland annat djurben och delar av keramik (Larsson och Hulthén 2004:22f).

På ”normalboplatsen” finns det mycket rabbad keramik, hus av nordisk tradition och ingen palissad. På Vistad finns det däremot bara finkeramik, palissad och en byggnadstradition som för tankarna till Mellaneuropa (Larsson, 1993:135f).

Boplatsen har med sina 86 skålgropar och figurristningar förklarats som ett rituellt centrum. Att sedan andra fynd som är väldigt ovanliga för Skandinavien hittats på platsen gör att denna tankegång stärks (Larsson, 1993:12). Jämför man fyndmaterialet från Vistad med andra boplatsmaterial från den yngre bronsåldern i Skandinavien syns stora skillnader. De största likheterna finns att hitta i Lausitzkulturen (Larsson, 1993:133).

Jämför man Vistad boplatsen med andra bronsålderboplatser i Skandinavien så kan den benämnas som monumental och ovanlig. En förutsättning för att en anläggning som Vistad skall kunna upprättas är någon form av central makt och Vistad skulle då kunna indikera ett regionalt ceremoniellt och politiskt centrum. Det skulle då vara knutet till en hövding och visa på dennes förmåga att skapa en central organisation och mobilisera arbetskraft. Ser man på platsen utifrån ett sådant perspektiv måste det troligen röra sig om lämningar efter en hövdingagård. Skall en sådan kunna uppföras så måste samhället vara uppbyggt kring ett

centralt ledarskap, där centralplatser: ekonomiska, politiska och rituella är nödvändiga för att upprätthålla den hierarkiska samhällsstrukturen (Larsson, 1993:135f).

En vanlig strategi för komplexa samhällsbildningar som hövdingadömen är deras kontroll över den långväga handeln. Hällristningarna i Skandinavien visar på hur viktiga båtarna var under bronsåldern, vilket visar på sjökommunikationens betydelse. Att det sedan fanns ett stort mellaneuropeiskt inslag bland fynden på Vistad kan då förklaras med denna långväga kontakt (Larsson, 1993:142).

Många är de forskare som kommit att ifrågasätta undersökningen av Vistad och Larssons relativt snabba tolkning om kontakten med Lausitzkulturen. Han skriver också att det här inte har hittats något som kan liknas vid en skärvstenshög vilket säkert är fallet, men det skall tilläggas att långt ifrån hela området har undersökts och möjligheten finns att det här uppkommer skärvstenshögar. På grund av att Larsson ifrågasatts så mycket så har han tillsammans med Birgitta Hulthén (2004

)

3. TOLKNING AV HISTORISKT RELIGIONSMATERIAL

3.1 Att tolka ett historiskt religionsmaterial

När vi ser på och ska tolka ett historiskt religionsmaterial kan detta delas in i framförallt fyra huvudgrupper. Nummer ett är då en direkt vittnesbörd från en företrädare av religionen. Där lämnar muntliga utsagor och dokument information om religionens trosföreställningar, riter, myter, sociala struktur, kult, historisk utveckling, religiösa personligheter och deras livshistoria i form av biografier eller autografier. Grupp nummer två är de indirekta tysta vittnena från undersökningsområdet; Bilder (hällristningar mm.), offergåvor, gravformer och andra lämningar som saknar en förklarande text. Den tredje gruppen består av direkta vittnen utifrån främmande observationer som senare antingen muntligt eller skriftligt skildrat samma fenomen som i grupp ett. Det är dock svårt att avgöra om dessa observationer kanske ibland bör sättas i samband med grupp två då de beskrivits utan att själva meningen med tex. en ritual förklarats (Hultkrantz, 1973:15f). Under denna kategori faller de första upptäckarnas observationer av det sociala och religiösa mönstret i Polynesien under Europas intåg i denna enorma övärld. Även senare tids missionärer och etnografer mm. skildringar får nog sättas in under denna grupp. Den fjärde och sista gruppen, enligt Hultkrantz, är den indirekta vittnesbörden utifrån religionen. De ekologiska förhållandena, den sociala strukturen, språk och historia utifrån vilka man kan dra slutsatser om religionsmönster och struktur. Det finns alltså muntliga, skriftliga, handlingsmönster och bildmotiv som källor. De viktigaste är de muntliga, men det är dock så att skillnaderna här kan vara mycket väsentliga. En forskare och en person som utövar religionen kan se olika på samma sak. Dock är det ändå den direkta vittnesbörden som lämnar de säkraste bevisen eftersom de indirekta inte säger så mycket om religionens väsentliga innehåll (Hultkrantz, 1973:16).

En annan ifrågasatt källkategori är trosutsagorna som enligt Hultkrantz avser de enkla och oformade påståendena som människan gör om olika religiösa företeelser. Detta sker ofta i kommentarer om dessa religiösa och profana uttryck vilka utgör en del av en mycket djup etablerad tradition och man försöker svara på saker som kanske inte alls kan beskrivas i ord. Det kan vara oerhört vanskligt att med hjälp av trosutsagor rekonstruera ett folks religiösa föreställningsvärld. En rit kan för sagesmannen eller den som nedtecknar den vara fullt förståelig. Han kanske också gör den mer begriplig för sig själv, vilket gör att dessa utsagor ändras från en individ till en annan. Dock är det faktiskt som den tyska etnologen Preuss säger, och som Hultkrantz hänvisar till, att det väsentliga i en kult eller en myt är det budskap

de förmedlar. Det är i ideologin som religionens livskraft ligger. Det är denna ideologi som trosutsagorna ger uttryck för och det är därför viktigt att skänka dem en viss uppmärksamhet (Hultkrantz, 1973:18ff).

3.2 Riten

En rit är en symbolisk handling inom en religion eller ett tankesystem som måste utföras enligt ett mycket strikt mönster (NE, 2000).

I ett, som Burenhult 1999:1:92 uttrycker sig, ”lågteknologiskt samfund” så sker ofta en mycket betydelsefull sammankomst för det sociala mönstret mellan olika grupper. Det är vid sådana tillfällen som det ibland har rests stora temporära byggnationer som är allt för överdimensionerade för att spegla gruppens egentliga storlek. Detta syns tydligast i Europas megalitiska tid då stora stenkammargravar och andra stenmonument byggdes som grav och kultplatser. Dessa benämns idag för centralplatser eller rituella centra (Burenhult, 1999:1:92). Något som är kännetecknande för de flesta traditionella samhällen är att deras religion behandlar alla livens skeden och många av de arkeologiska fynden kommer då också från dessa riter och ceremonier. Dessa fyndmaterial blir av den anledningen mycket svårtolkade och viktiga delar i de flesta sådana samhällen är övergångsriter ”rites de passages” ;födsel, giftermål och begravning m.m. Däremellan sker en rad olika vardagsritualer tex. krigsföring, fruktbarhetskult och jaktmagi (Burenhult, 1999:1:92ff).

4. DET ETNOARKEOLOGISKA PERSPEKTIVET

4.1 Hövdingadömen i Polynesien

I Polynesien talar man inte om ett generellt hövdingadöme utan snarare om en rad olika typer av dessa och eftersom Polynesien till ytan är mycket stort så skiljer sig tex. ett traditionellt hövdingadöme i Östpolynesien en del ifrån ett liknande samhälle i den västra delen.

4.1.1 Sahlins

Marshall Sahlins klassiska Social Stratifikation in Polynesia (1958) delade in de Polynesiska samhällena med bakgrund i deras hierarkiska eller stratifierade grad. Detta erbjöd en evolutionär förklaring till dessa skillnader (Kirch, 2000:249).

Den minsta formen av ett samhälle (typ I) representerades av atoller med en befolkning på några hundra upp till 2000 individer. I mitten (typ IIA & IIB) var samhällen med två typer av hövdingar. Dessa fanns oftast på de mindre eller mellanstora ”high islands”. I toppen (typ III) fanns de stora öarna, Tonga Hawaii m. fl. med en befolkning på 10´000-40´000 eller mer med stor indikation på stratifiering. Enligt Sahlins var skillnaden i stratifieringen i direkt relation med produktiviteten. Desto större produktivitet desto större skillnader mellan hövdingarna (distrubitörerna) och allmänheten (producenterna) (Kirch, 2000:249).

4.1.2 Goldman

Till skillnad från Sahlins så fokuserade istället Irving Goldman (1970) på hövdingarnas tävlan eller rivalitet om status (Kirch, 2000:249). Goldman delar in de Polynesiska hövdingadömena i tre delar: traditionellt, öppet och stratifierat.

Det traditionella var konservativt och behöll en äldre form av Polynesisk organisation där hövdingen kombinerade både de världsliga och de religiösa plikterna. Detta gav ett stabilt samhälle med hjälp av ett religiöst sanktionsgraderat värde (Goldman, 1970:20).

Ett exempel på ett traditionellt hövdingadöme finner man enligt Goldman (1970:56ff) på tvillingatollerna Manihiki-Rakahanga i ögruppen Cooköarna i centrala Polynesien. Enligt traditionen fanns ursprungligen fyra släkten som delades i två delar. En baserades på ett direkt nedstigande led från den äldre brodern som fick titeln ariki. Det andra ledet gick från den yngre brodern som inte fick bära denna titel. Dessa två grupper fick varsin del av ön. Båda grupperna förenades genom giftermål. I den femte generationen gifte sig ariki med två kvinnor från det egna ledet. Den äldsta sonen av den första hustrun fick ariki titeln och första sonen av den andre hustrun fick en ny titel; tuha whenua. Varje son formade nu sina egna

släktled och vid den elfte generationen sker en ny delning av ariki titeln nu i två nästan exakt lika rankade ariki titlar. Nu var folket indelat i fyra grupper, varav två grupper delade på en titel. Högst rang hade ariki som höll i de rituella funktionerna och under honom fanns hövdingarna som tog hand om de mer världsliga ekonomiska detaljerna.

Två exempel på ”öppna” hövdingadömen finner man enligt Goldman på Påskön (1970:99ff) i Östpolynesien och på Samoa (1970:248ff) i Västpolynesien.

Längst ut i östra Polynesien ligger Påskön, Rapa Nui, den mest isolerade och avlägsna ön av alla. Denna ö visar enligt Goldman på ett öppet socialt samhälle där krigaren lyckats ha framgång och fått högt anseende. Här har de inte bara styrt den politiska makten utan även haft en högt stående religiös position. Detta är Påskön ensamma om i hela Polynesien. Hövdingarna som till en början hade all makt blev successivt av med den, men hade även under senare tid mycket respekt och ansågs som heliga. Den verkliga makten tog dock

Matatoa, krigaren, över. Under den senare delen av Påsköns historia fanns på så vis ett slags

dubbelt status system. Ett traditionsenligt genom den heliga ariki och dennes stamträd. Den andra genom krigarhövdingen och dennes delade härstamning. Relationen mellan dessa två system var både komplement och fiendeskap beroende på under vilken tid man ser till. Under en del av den förhistoriska perioden var ariki den centrala religiösa personen medan matatoa var den världsliga ledaren. All hövdingahärstamning skedde från far till den förstfödde sonen, vilken tog över när han gifte sig. Här fanns också hantverkare, maori, vilka hade en stor respekt. Den viktigaste gruppen var stenhuggarna, där medlemskapet gick från far till son och de kunde nästan jämföra sig med den kungliga ätten. Prästerna tillhörde inte samma kategori som de andra specialisterna. De var, iui ivi-atua, släkt med gudarna och hade en rang precis under ariki, skriver Goldman (1970:113) och hänvisar till Metraux (1940

)

Ett annat exempel på ett ”öppet” hövdingadöme finner man enligt Goldman (1970:248ff) på Samoaöarna i västra Polynesien. Goldman (1970:248) hänvisar till Pastör G.A. Turner (1884:6) som har beskrivit den traditionella skapelseberättelsen som utspelar sig i en slags spiral där olika ting möts i dueller och segraren står kvar för att möta nästa. Detta fortgår ända tills det att ”klängväxterna ruttnar och översvämmades av mask”. Ur dessa reste sig till sist männen.

Detta koncept med en slags spiral avspeglar sig i det samoanska sociala livet där varje position skapar en lägre rankad opponent som sedan kan resa sig. I de tidiga traditionerna så försöker de yngre överta de äldres rang och titlar. Den högsta titeln Tui Manu´a erhålls

antingen av en hög präst eller en tulafale (talking chief). Temat med att det lilla överkommer det stora återkommer överallt på Samoa (Goldman, 1970:248f).

På Samoa skiljer man på hanverkare, tufuga, och präster, taula. Högst i rang stod hantverkarna och dessa har jämförts med det europeiska gillet i organisation. Skillnaden mellan dessa båda visar sig vid utbytet av varor, då det europeiska handlar om pengar och den samoanska som en ritual (Goldman, 1970:255ff).

Det samoanska konceptet, och det klassiska öppna samhället, är att alla i samhället kan nå någon form av grad (Goldman, 1970:269).

Enligt Goldman så uppkommer det öppna samhället någonstans på vägen i utvecklingen från det traditionella samhället till det stratifierade. Det är dock mer givande att föreställa sig dem mer inriktade mot något annorlunda, inte tilltagande mot en hierarki. De sökte en mer ”flytande” form av social struktur inom vilket det var intensiva tävlingar mellan olika social grupper och kategorier.

Enligt Goldman finner man två klassiska exempel på stratifierade hövdingadömen på Tahiti i Östpolynesien och på Tonga i Västpolynesien (Goldman, 1970:173ff, 288ff).

På Sällskapsöarna, med huvudön Tahiti, nådde aristokratin enligt muntliga traditioner sin högsta utveckling först på ön Raiatea. Därifrån ska det sedan ha spridit sig utåt mot Tahiti och under denna utveckling och rörelse tycks den ha förändrats från att ha varit religiöst orienterat mot att bli mycket mer politiskt inriktat. Under samma period växte de små militära hövdingadömena på Tahiti och hade fått ett mer aristokratiskt utseende. Slår vi ihop detta kan den slutliga formen av det tahitiskt stratifierade samhället förklaras generellt som en sammansmältning av dessa två. Alla förstfödda blev hedrade utan hänsyn till deras kön, dock var det den förstfödde mannen som själv bar titeln, matahiapo, och hade fullt ledarskap. Denna titel fick även den förstfödde sonen av den förstfödde kvinnan. Under dessa fanns de generella hövdingarna som bar titeln, Ari’i, som var överhuvud över ett distrikt som i sin tur inte var rankat. Tahitis historia kan delas in i tre perioder och dessa tre står, i princip, för varsin typ av samhällssystem. Den första perioden var religiöst och traditionellt inriktat på ön Raiatea där tillslut ett centrum bildades (Traditionellt). Sedan gick man in i ett mer militäriskt och politiskt samhälle där fokus på religionen minskade (Öppet). Den sista och tredje fasen sker samtida med det europeiska intåget då en aktiv krigsföring för erövring låg som grund för samhället (Stratifierat) (Goldman, 1970:173ff).

På Tonga, i västra Polynesien, handlar traditionerna i huvudsak om den heliga Tui Tongadynastin som tog slut 1845. Här tog den förstfödde sonen titeln, den sociala positionen och ledarskapet i familjen. På Tonga kombineras den traditionella graderingen av släktskap

med en rang baserad på syster till broders led. I familjerelationen bygger det tonganska konceptet på en konstant hierarki mellan könen (Goldman, 1970:288ff).

Hantverkarna på Tonga var inte som på Samoa organiserade och självstyrande här bar man istället titeln, tufunga, som en individuell ära som hölls inom familjen och den överfördes till den äldsta sonen (Goldman, 1970:296f).

I det stratifierade samhället blev makten, byggd på en elit, mycket mer synlig och utvecklad. Skillnaderna mellan eliten och allmänheten blev mer och mer utpräglad (Kirch, 2000:283).

4.1.3 Kirch

Både Sahlins och Goldman skrev under antropologins glansdagar under mitten av 1900-talet. Deras klassifikationer och modeller kan verka omoderna utifrån dagens perspektiv med tolkande och förklarande antropologi och postprocessuella arkeologi. Dessa nu klassiska modeller har ändå stort värde, inte som strikta evolutionära modeller utan istället som analytiska och kritiskt granskande av hövdingadömet som en fysisk relationsgrupp (Kirch, 2000:249).

Sahlins och Goldman jobbade i första hand med etnografiska dokument från den Europeiska kontakt perioden. Deras studier erbjöd fängslande hypoteser angående de underliggande processerna (omdistribuering, statusrivalitet) som kan ha influerat den strukturella formuleringen av de Polynesiska samhällena. Polynesisk arkeologi var i sin barndom när Sahlins och Goldman lade fram sina undersökningar. Idag kontrolleras mångfalden och olikheterna direkt. Temporära och precisa bevis kollas i relation med uppkomsten av alltmer komplexa hierarkiska samhällspolitiska strukturer på olika Polynesiska öar. Dessa sätts bäst i en olinjär utvecklingsmodell. De förklaras bäst som serier av ibland parallella eller sammanlöpande, ibland med delade historiska banor, dock har alla i grunden uppstått från förfädernas Polynesiska kulturbas. I ett öppet hövdingedöme är samhället mer militäriskt och politiskt styrt snarare än religiöst och stabilt. Detta måste därför upprätthållas mer direkt av övning i den världsliga makten. Dessa öppna samhällen delade säkerligen på det omgivande landskapet och de ekologiska förutsättningarna vilket också verkar ha influerat deras historia. Det stratifierade samhället karaktäriserades av de skarpt markerade i skillnaderna i status och detta är djupt rotat i människornas vardagsliv. I sådana sociala system har de högst rankade rollen som härskare och får landets titel. Den stora allmänheten är bara subjektiva och har ingen landrätt (Kirch, 2000:249f).

4.2 Hövdingens makt

På Uvea var allt som tillhörde de höga hövdingarna tabu, men inte själva personen. Det fanns inga direkta restrektioner vad gällde att röra hans kropp eller de saker han kommit i kontakt med, man var dock tvungen att visa respekt genom att hålla behörigt avstånd till honom (Goldman, 1970:323). Missionären Bataillon har beskrivit några traditionella skillnader skriver Goldman och refererar till Burrows, E.G, 1937:73. När folket såg sin hövding, även från avstånd, var de tvungna att sätta sig ned och vara helt tysta. De fick inte heller uttala hans namn eller titta direkt på honom. Detta var två av flera tabun som om man blev påkommen kunde straffa sig. Hövdingarna på Uvea var tillsammans med prästerna de som hade makten som talesmän för gudarna (Goldman, 1970:323).

På en annan ö, Tikopia, som också räknas till en av de traditionella så är hövdingen direkt länkad till gudarna och är som deras representant ägare av alla resurser (Goldman, 1970:361). På Påskön kontrollerade ariki mau det mesta av grödorna och livet direkt genom sin mana, här sågs han som Gud själv och tabuna var mycket hårdare än i övriga Polynesien (Goldman, 1970:112). Dessa hade till och med makt efter sin död och deras skallar förvandlades till släkt klenoder, skriver Goldman och hänvisar till Routledge 1919:240.

På Samoa föddes, Tui Manu´a med den genetiska potentialen och hans helighet blev inte uppenbar före han blivit invigd i sin position. Här var, bortsätt från Tui Manu´a, helighet inte nåt någon hade utan något som följde med en titel, menar Margaret Mead, 1930 (I: Goldman, 1970:253).

Tahitis hövdingar och allt som de rörde vid blev, tillika som på många andra platser i Polynesien, tabu. Skillnaden här var att hövdingen helt plötslig kunde bli degraderad till en normal nivå av de andra höga personerna om han inte skötte sig. För att visa på den kungliga makten så utfärdades på Tahiti människooffer vid olika tillfällen (se kap.4.1.5) (Goldman, 1970:181f). Här var den allmänna framställningen av kungligheten som himlen: den höges hus var molnen, hans kanot var regnbågen hans röst var åskan och facklan som brann i hans hus var blixten, när han rörde sig så var det som en fågel, skriver Goldman och hänvisar till Ellis (1853:II:359f).

På Tonga hade den kungliga familjen makten och tidiga missionärer beskrev Tui Tongan som gudomlig. En man vid namn Gifford (1929:75) och som Goldman refererar till beskriver senare denna Tui Tonga varken som präst eller gud. Han var som den högste manlige hövdingen den heligaste mannen i landet (Goldman, 1970:293f).

Hövdingen kom att bli så helig att han nästan ansågs som en gudom och han får rätt att utdela straff för olika handlingar. Han får också makten att ta det yttersta offret; utdöma dödsstraff eller ett rent offer till gudarna (Burenhult, 1999:1:282).

4.3 Marae, en plats för den gemensamma ritualen

På de flesta öarna i Polynesien finns idag lämningar efter ett utomhus tempel som oftast går under främst två namn: tuahu (ahu); att bygga upp eller en hög av sten (Prytz-Johansen, 1958:64), och malae (marae); en plats för den gemensamma ritualen (Kirch, 1989:23). I västra delen av Polynesien är dessa båda separerade från varandra och i öst sitter de ihop. Dessa finns i många olika variationer och består oftast av en plattform och murar av sten (Wallin, 1998:10f).

En marae består oftast av en rektangulär gård kallad hoho, denna kan vara inringad av en mur men ibland endast markerad med en belagd yta. Denna yta kan vara upphöjd och på platser där marken lutar så är den ofta uppbyggd i terrasser. Hörnstenarna, haoa, är ofta markerade och inne på gården, hoho, så kan det finnas uppresta stenar kallade aho. Sådana stenar sågs som markeringar eller som minnesstenar över speciella individer och präster förknippade med denna plats, marae. Vid den ena änden av hoho är ahu placerad. Ahu var den heligaste platsen på marae, det var här som gudarna kom ned för att besöka människorna. Ahu är en rektangulär plattform i sten ibland gjord av megaliter och ofta stegvis uppbyggd som en trappyramid ofta i tre steg. När ahu var trapplös fanns oftast tre uppresta stenar. Stenen i mitten benämndes då haai och var vigd åt den förstfödde. Uppresta stenar fanns ibland lite varstans runt och uppe på ahu. På vissa platser fanns det även bredvid ahu en liten fyrkantig plattform kallad ava´a (gudarnas säng). Ibland återfinns även skräphögar och gropar (tiriapera el. tu-ruma) på hoho eller i marae direkta närhet (Wallin, 1998: 10f). Dessa användes för heligt skräp såsom ben och växter etc. från tidigare offer (Emory 1933:23, Oliver 1974:90). Detaljer gjorda i trä finns idag inte kvar på dessa platser, men de finns beskrivna i historiska etnologiska dokumentationer. Unu plank beskrevs av många tidiga upptäckare som ornamenterade plank med obscena människofigurer (Corney, 1915). Wallin (1998:11) skriver, med Davies (1851) som underlag, att dessa placerades på marae i samband med människooffer. Don Domingo Boenechea fick det berättat för sig att dessa representerade döda hövdingar. Andra personer har istället fått förklaringen att de hade som funktion att bära

Tapa och då tillhörde gudarna (Corney, 1915). Dessa unu-plank var på Sällskapsöarna

placerade på eller vilande mot ahu, men fanns även på hoho. På hoho eller direkt utanför

konstruerade som plattformar på stolpar med en höjd på 2-3 meter och en längd på upp till tolv meter. Sådana fata-altare, i mindre storlek, fanns också i närheten av fare tupap´au, dödshuset/plattformen, där man placerade den döde skriver Wallin (1998:13) och hänvisar till Oliver 1988:plate 25). På dessa fata-altare offrades grisar, hundar, fisk och frukt (Wallin, 1998:11ff).

I närheten av marae fanns också hus av olika slag som tex. prästhus (fare ia manaha) som var avlånga hus med runda gavlar. I dessa hus fanns de rituella tingen såsom trummor och vissa ceremoniella dräkter. Trummor och snäckskalstrumpeter var väldigt viktiga ting vid olika ceremonier. Fare atua, gudahuset, bevarades också inne i dessa prästhus, men påpekar Wallin 1998:14 och refererar till Eddowes 1991 så var fare atua ett mobilt hus som också återfanns på marae-gården och på heliga kanoter etc. Fare tupapa´u bestod av ett slags plattform med tak (Wallin, 1998:13f).

Träd och andra växter som grodde på marae ansågs också som heliga och hade på så vis

mana. Materialet av dessa användes till att göra skulpturer och de var troligen också av dessa

som unu-planken tillverkades (Emory, 1933:23, Oliver, 1974:70).

4.4 Mana

Mycket inom det Polynesiska samhället besitter mana och ordet, som finns i de flesta oceanska språk, har visat sig vara ett av de svåraste att översätta (Oliver, 1974:68). Ursprungligen ansågs det innebära övernaturlig kraft i människor, föremål och handlingar (NE, 2000). Mana har haft en rad olika översättningar: supernatural power; influence, magical power; psychic force, impersonal religious force, totemic principle, divine force, effective miracle; authority; prestige, true. Mana har ibland fått stå modell för magisk kraft i allmänhet och svårigheten att tolka detta ord har under åren diskuterats bl.a. Marcel Mauss. Även Claude Lévi-Strauss (1950) har diskuterat ordet mana och hävdar att det egentligen inte har någon innebörd utan är en kulturell symbol med "noll-värde". Han påpekar då nollans funktion i ett binärt talsystem (NE, 2000).

The most conclusive evidence of the existence in the native mind of the idea of the psychic dynamism of nature lies in the mana concept itself. The word mana referred to the manifestation of this aspect of nature, when its dynamism was centered in or focussed through specific gods, spirits, individuals, rites or objects. Mana was exhibited in persons, in power, strength, prestige, reputation, skill, dynamic personality, intelligence; in things, in efficacy, in “luck” ; that is in accomplishment. These qualities were not mana; they were the evidences of mana, which was itself but the focussing and transmission of the potency of nature.

(Handy, 1927:26) Dynamism = ”åskådning som försöker förklara tillvaron som ett spel

mellan självständigt verkande krafter” (NE, 2000).

Handy (1927:26) menar att mana är något som människor och objekt fick genom medium till gudar och andar. Den ursprungliga mana var inte en kraft eller ren energi, utan en alstrande kraft härstammande från den ultimata källan och spred sig, förvandlades och manifesterade från universum. Denna ursprungliga mana kunde bara komma ned till jorden genom gudarna och hövdingens kontakt med dessa. En präst har sagt att ingen kan rubba mana, men har också sagt att personlig mana kan överkommas och förstöras vilket inte är fallet för gudarnas

mana (Handy, 1927:27f).

Mana kan jämföras med både kinetik och statisk elektricitet. Det kan genereras genom en ritual gjord för ett speciellt syfte av dem som har den ockulta kunskapen. Precis som elektriciteten genererar den mekaniska processen. Att mana genererades genom betydelsen av den dynamiska ritualen var något man från början inte var medveten om, utan snarare att den som elektriciteten skulle bli genererad genom olika induktioner. All genomträngande och dold energi från naturen hopades för att bli lagrat eller för att direkt omvandlas. Hövdingen var genom sin obrutna genetiska kedja till gudarna en person som ägde kraften att kunna omvandla denna mana (Handy, 1927:29).

Mana av en individ trodde man i Polynesien satt i huvudet. Bevis för detta har man hämtat bland annat på Nya Zeeland där man använder uttrycket kauwae runga (överkäken) för att beteckna himlarna, den orubbliga platsen för ira atua (det gudomliga livet). Samma förklaring fanns på Sällskapsöarna där man behöll de heliga skallarna av sina förfäder (Handy, 1927:30). Att mänskliga skallar och käkar tycks ha varit heliga attribut är något som märks tydligt i Joseph Banks The Endeavour Journal 25 Aug 1768- 12 Juli 1771 (vol. 1 s. 281, 286, 289, 308, 312, 318f).

4.5 Tabu

Grundat och hämtat från principen med naturens dualism var tabu eller den religiösa lagen. Med hjälp av tabu kunde man kontrollera alla faser i livet både hos individerna, samhället och hur landskapet skulle utnyttjas. Dess specifika regler har utformats under en lång period och är djupt rotat i polynesiernas sedvänja. Ordets fundamentala mening användes i första hand som ett adjektiv för att visa på det som var psykiskt farligt, avgränsat, förbjudet, skiljt ifrån och vad som skulle undvikas på grund av dess gudomlighet. De individer som kunde vara belagda med tabu delas främst in i två klasser. Först de som hade det medfött och sedan de som kunde framkalla detta, tillsammans med mana, genom sin kontakt med gudarna (Handy, 1927:43). Hur detta kunde ge sig uttryck för hos till exempel hövdingarna har jag behandlat i kap. 4.2.

4.6 “Fire, Feast and Fire Walking”

Att bränna offer eller offergåvor har inte varit en vanlig företeelse i Polynesien. Detta var, om det skedde, en speciell händelse snarare än något som var typiskt för religionen. På Sällskapsöarna hände det att innanmätet från offrade grisar och hundar togs ut vid vissa ritualer och brändes i en nyligen uppgjord eld kallad ahi-haapena. På Marquesa och Rorotonga brändes ibland människooffer och det finns indikationer på att så skett även på Påskön (Handy, 1927:196). På Påskön har eventuellt en kremation skett som gravritual. Där har man hittat spår efter kremationer i samband med utgrävningar av den ceremoniella platsens bakmur och då i form av brända ben (Paul Wallin, muntlig källa 2004-12-07).

Förberedelser och konsumerandet av heliga måltider, som tillagades i jordugnar, var däremot en vanlig företeelse. Ugnen hade en speciell plats i templen på Hawaii och Tahiti, men även på festplatsen på Marquesa. På vissa håll separerades dessa ugnar eller fördelningen av maten till olika klasser hos dem som deltog i ritualen. På Tahiti så delades de in i tre olika grupper och fick en plats var på Marae. En på altaret för gudarna, den andra för de högsta prästerna och deras assistenter, och den sista för de resterande prästerna och tempelväktarna. På Nya Zeeland verkar denna företeelse, med tillagning av mat i samband med ritualer, varit mer påtaglig än i övriga Polynesien. Vid en ritual, tua, så tillagades maten i fyra olika ugnar; en för den tjänstgörande prästen, en för de krigande männen, en för kvinnan som spelade en ceremoniell del i borttagandet av tabun, och den sista ugnen för den resterande allmänheten (Handy, 1927:196f).

”Fire walking” är också en förberedande måltidsritual för den heliga växten ti. Där dess rot färdigställs i jordugnen under polynesiernas bara fötter. En ”fire walking” ritual går i stort ut

på att en grupp människor i ledning av en präst vandrar över en grop fylld med glödheta stenar (Handy, 1927:52). Denna företeelse är väl känd på ön Raiatea där Mr. Hartwell beskådade en sådan rit 1885. Där skulle två kvinnor, som alltid var klädda i kjol och olika kransar av gröna och gula ti-löv vilka bildade en söt odör och som av alla polynesier ansågs som heliga, bestiga stenarna. Ett schakt tio meter långt och lite mer än en meter djupt togs upp och fylldes med virke och täcktes slutligen över med stora stenar. Under stenarna tändes en eld som fick brinna i ett dygn. Den andra dagen kunde man se lågor slå upp mellan stenarna som nu blivit vita och röda av hettan. När allt var förberett och hettan fortfarande var som intensivast klev de upp på kanten i sina bara fötter, till en början haltande men sedan helt stilla. Prästen gjorde några passeringar med den heliga kvasten, gjord på kvistar från ti-plantan, samtidigt som han repeterade några få ord på det inhemska språket. Efter denna procedur började de gå sakta framåt över stenarna, sten för sten tills de nådde andra sidan. Detta repeterades fem gånger utan att fötterna preparerades det minsta eller att några skador eller obekvämlikheter från de heta stenarna syntes. Efter ceremonin gick det inte att känna någon röklukt från deras kläder (Henry, 1928:214).

En liknande ceremoni ägde rum på Raiatea 1890, men nu innehöll föreställningen flera individer vilka alla passerade över ugnen följandes ledaren Tupupa. Bland dessa fanns européer med sina barn (som bar tunna sockor el. dyl.). Vid denna ceremoni ingick också hämtandet av ti-löven som var tvunget att ske kvällen innan. Detta var en ceremoni i sig då man till att börja med var tvungen att närma sig trädet med tio steg och vid varje steg säga orden: ”Holder of the first footstep” och så vidare. Under själva plockandet av löven mässades också en lång ramsa på det inhemska språket. Vid gryningen skulle sedan dessa löv bäras direkt till ugnen där de först cirkulerade kring ugnen under prästens intensiva mässande och med den heliga kvasten hela tiden hållandes framför sig. När så prästen förklarat hela ugnen täckt så började föreställningen. Alla går till en början in till mitten av ugnen utan att visa något som helst uttryck av smärta. Sedan fortsätter de runt ugnen, hela tiden följandes ledaren medan han rör den heliga kvasten från sida till sida. Ingen fick under hela ceremonins gång titta bakåt för då skulle magin brytas och fötterna brännas (Henry, 1928:215f).

Belägg för att det förekommit ”fire walking rites” på andra håll i Stilla havsområdet finns på Fiji, Rarotonga, Nya Zeeland, Japan, Tah´a och Hawaii (Henry, 1928:2146ff).

4.7 Rituellt avfall

Som nämns i kap. 4.3 så finns det ofta på och i direkt anslutning till marae ”refuse heap (turuma) or pit (tiriapera)” (Oliver, 1974:90) för rituellt avfall.

In the pit of the ancestral marae families of all ranks were careful to bury all personal effects, which were regarded as the iho (essence) of the body, for safe keeping in charge of the gods. Following are injunctions given by priests:

Let not the cuttings of the human hair be burned with fire, lest the owner of the hair become bald. Let not the nail prunings of a person, or the worn out clothes, or shredded mats or tapa from the bedding be burned with fire; these are the essence of the person, and there would follow moles upon the skin and blindness to the owner if they burned them; but bury those things in the hole, tiri-a-pera, or drop them into the deep sea.

(Henry, 1928:143)

Offer placerades på ett altare och fick ligga kvar där tills de brutits ned eller blivit uppätna av fåglar. Det har antagits att själen/anden mottagande representerats antingen av fåglarna eller osynligt genom komposteringen av materialets substans, iho, skriver Oliver 1974:90 och hänvisar till Cook, 1784:43, Bligh, 1789:II:25. Detta bistår troligen med en hel del av den stanken som rapporterats från marae. Denna stank har högst troligt varit en komponent av de komplexa attribut som fanns i helgedomen. Med detta som bakgrund är det också tankeväckande att de som tjänstgjorde vid marae inte fick bära blommor eller smörja in sig i aromatiska oljor (Oliver, 1974:90).

Efter att denna nedbrytning eller kompostering, men oftast inte före altaret var tvunget till att rensas och iordningställas för nya tjänster, så kastades det som var kvar av offergåvorna ned i turuma eller tiriapera. Tillsammans med dem kastades också de andra objekten som blivit kvar vid aktiviteter på marae, inkluderat prästens dräkt, murket och förfallet trä, täckningsmaterial till byggnader tillhörande marae, mossa som skrapats av marae-stenar, gräs som rensats bort o.s.v. Alla dessa saker ansågs vara så fyllda med helig kraft så det var en otänkbart att deponera dessa utanför marae.

5. ANALYS AV SKÄRVSTENSHÖGARNA

Det är inte ens lätt att svara på hur en skärvstenshög egentligen ser ut. Denna benämning används för en rad, sinsemellan olika, lämningar. De visar på skillnader i storlek, form, innehåll och ålder, men gemensamt är dock att alla innehåller en avsevärd mängd skörbränd sten (Tännèrus, 2001:13). Skärvstenen är hur man än vrider och vänder på det ett resultat av mänsklig aktivitet. Vilken kondition en skärvsten egentligen har beskriver de engelska termerna: ”fire-cracked stone” och ”burnt stone”, bättre, nämligen att den har utsatts för eld (Anderson Ambrosiani, 2001:122). De flesta skärvstenshögarna är daterade till bronsålder (Kaliff, 1999:99) och det är nog mycket som under denna tid hade med eld och sten att göra och just dessa två i en kombination skapar skörbränd sten. Detta tillsammans med att det hela tiden upptäcks nya skärvstenshögar gör att man inte längre kan tolka dessa lämningar som ett isolerat fenomen utan man måste istället problematisera skärvstenshögarna utifrån deras placering. Faktum är att dessa lämningar inte bara förekommer vid platser där man kan tolka dessa som uppkomna från kokning, bryggning och metallutvinning m.m. De finns också i stor utsträckning på gravfält och andra platser tolkade som heliga (Anderson Ambrosiani, 2001:122, Bolin, 1999:157ff, Kaliff, 1997:57ff, 1999:99ff, Karlenby, 1999:115ff, Runcis, 1999:127ff, Tännèrus, 2001:13, Widholm, 1998:24ff).

Frågan är dock varför dessa stenar placerats eller hamnat i samma hög eller på samma ställe. Var det bara för att man ville göra sig av med avfallet eller var kanske detta avfall, om man nu vill kalla det för det, s.k. heligt avfall som var tvunget att placeras på ett visst ställe. Man kan ju tänka sig att allt som hade med gravritualen att göra blev heligt och fick lov att behandlas på ett visst sätt. Denna gravritual, av en högre man/kvinna, var kanske inte något som skedde vid ett specifikt tillfälle. Det kanske rent av var en lång process där en del innefattade den skörbrända stenen som blivit kvar efter en kremering.

Många mänskliga aktiviteter, som att plöja jorden, att bygga ett hus eller att begrava sina döda, kan innehålla och förmedla ytterst komplicerade budskap till omgivningen, i vilka olika maktrelationer också uttrycks (Larsson, 1995, s. 9.).

Om man försöker utgå från själva skärvstenshögen och dess omgivning för att hitta svaret på dess gåta så kommer vi nog aldrig att finna det. Faktumet är att det sedan dessa högar uppkom har gått en lång tid. Under denna tid har nya hus byggts och jorden brukats på dessa bronsåldersplatser som senare av en ren slump upptäcks och grävs ut. Under bronsåldern tycks det som om bebyggelsen och gravplatsen inte förhöll sig allt för långt ifrån varandra och