40
moni som hemideal betonades redan vid sekelskiftet av Ellen Key och blev på 1930-talet ett led i fredsfostran. Ännu tydligare framträder det i ungdomsförbundens budskap: Scout-, nykterhets- och idrottsrörelserna bygg-de på nordiska och internationella kontakter och vid slutet av decenniet blev humanitära uppgifter beredskap inför eventuella krigssituationer. Detta tillhörde 1930-talets vardagliga praktiker men som forskningstema har vardagskulturen tolkats med distans till tiden.
Irene Anderssons slutsatser redovisas i en överskåd-lig sammanfattning. Hon klargör sammanhang i kvin-nors organiserade aktioner mot krig inom en föränd-ringsprocess kopplad till det politiska skeendet 1914– 40 och till kvinnors krav på delaktighet i politiska ansvarsområden. Den diakrona studien visar genera-tionsskillnader och varianter av protestaktioner under de år då krigsfaran ryckte allt närmare. Detta väcker frågor om specifikt kvinnliga ställningstaganden och om förändrade genusmönster.
Ingrid Nordström, Lund
Sofie Storbjörk: VÄGSKÄL. Miljöfrågan,
subpolitiken och planeringsidealets praktik i fallet riksväg 50. Tema Vatten i natur och
samhälle. Linköpings universitet. 2001. 307 s., ill. English summary. ISBN 91-7373-079-3.
Det övergripande målet för den här avhandlingen är att studera konflikter mellan olika rumsliga visioner och utopier i det mellanrum som uppstår mellan samhälls-planeringens ideal och praktik. Undersökningens spe-cifika fall utgörs av lokaliseringen av ny infrastruktur i form av en ny riksväg till västra Östergötland under 1990-talet. Bakgrunden är de konflikter inte minst ur miljösynpunkt som uppstod och ställde viktiga plane-ringsfrågor på sin spets.
I samhällsplaneringens rutiner aktualiseras dröm-mar och intressemotsättningar liksom förutsättningar och villkor för miljöpolitiken. Det handlar ofta om svåra avvägningar mellan olika markanvändningsin-tressen, politikområden och värden.
Avhandlingen handlar alltså om politik och plane-ring, om vad som händer när olika aktörer på olika nivåer, lokalt, regionalt och nationellt skapar olika innehåll i samma rum utifrån motstridiga uppfattningar om hur rummet skall nyttjas ur olika samhällsideal. Två planeringsförutsättningar förs fram som särskilt
vikti-ga, den ena är miljöfrågan och den andra är politikens förändrade villkor. Hållbar utveckling har som begrepp visat sig förrädiskt och den representativa demokratins legitimitet har minskat. Syftet är att visa hur de båda förutsättningarna kommer till uttryck i praktiken.
Men avhandlingen har också ett flertal andra syften, som att skapa förståelse för rummets komplexitet. Forsk-ningsfältet är vitt och mångvetenskapligt och tangerar både sociologi och etnologi, kulturgeografi och miljö-forskning, forskning om planering och om sociala rörel-ser. Det här är i bästa mening en tvärvetenskaplig studie, vars centrala problemställning om planeringens villkor och politikens möjligheter berör alla dem som arbetar med sådana frågor både i teorin och i praktiken.
Inledningsvis får vi veta att samhällsplaneringens ideal har förändrats från en tydlig förankring i expert-vetande till en öppnare, mer kommunikativ idealbild som betonar demokrati och deltagande. Modernitetens rationalistiska planeringsideal bestod av en apolitisk planerarkår som såg planeringsarbetet som en teknisk process där allt beaktades ur ett centralistiskt sektors-tänkande, vilket genomsyrade planeringen och politi-ken. Ett kritiskt reflekterande över modernitetens syn-sätt ledde dock under 1960- och 70-talen till förändrade förutsättningar och nya planeringsrutiner. Miljöfrå-gans etablering ledde bl.a. till skärpt miljölagstiftning, inrättandet av Statens Naturvårdsverk och den fysiska riksplaneringens genomförande och inte minst till att begreppet hållbar utveckling blev ett samhällsmål, vil-ket i sin tur ledde till att miljöfrågan kom att framstå som en samförståndsfråga. För vägplaneringens del innebar detta, skriver Sofie Storbjörk, att vägbyggen inte enbart skulle vara tekniskt och ekonomiskt optima-la utan också politiskt och förhandlingsmässigt möjli-ga. Vi har att göra med ett planeringsideal i förändring, där planeraren förvandlats från expert till medlare, konstaterar hon, och undrar vilka uttryck detta då tar sig i praktiken kring riksväg 50.
Till sin hjälp för att reda ut planeringens möjligheter och utmaningar utgår hon ifrån två mycket olika teore-tiska ansatser. En som vill söka planeringens dolda maktrelationer utan ambitioner att leverera ett nytt pla-neringsideal och en som står för det nya, kommunikativa planeringsidealet. Här finns emellertid problem i jäm-förbarheten. Den förra teoretiska skolan som är marxis-tiskt påverkad representeras av David Harvey, Edward Soja och Henri Lefebvre och den har en mycket tydlig ideologikritisk inriktning. Alla betonar de vikten av att se rum som sociala, fyllda av ideologi och kamp om
41
tolkningsföreträden. Den senare teoretiska ansatsen tar inte fasta på någon egentlig skolbildning utan är en pragmatisk planeringsideologi – det kommunikativa planeringsidealet – som arbetar mer normativt. Enligt denna kan planeringen ses som en process av ömsesidigt lärande som kan förändra etablerade maktförhållanden. Redan i avhandlingens underrubrik finns de fyra teoretiska ingångarna med: 1. miljöfrågan, 2. subpoliti-ken, hämtad från Beck vars tes går ut på att den effektiva politik som blivit en maktfaktor bedrivs utanför de institutionaliserade ramarna i t.ex. enfrågesammanslut-ningar som de vi lär känna här. Det är alltså fråga om en ny politisk kultur, där medieuppmärksamhet, personli-ga kontakter och sådant visat sig mer inflytelserikt än den gängse politiken i den representativa demokratins form. 3. Oavsett vad den här politiken kallas, har den lett till nya planeringsideal och en ny 4. planeringspraktik. Kampen om rummet förs i en motstridig konfliktlad-dad planeringsprocess, mellan kommunikativa plane-ringsideal och praktikens erfarenhetsvärldar. Storbjörk intresserar sig främst för hur miljöfrågan framträder under planeringsprocessens gång.
Avhandlingens metod är kvalitativ och handlar fram-förallt om texttolkning. Materialet utgörs av alla de handlingar som berör planeringens hanteringar av riks-väg 50 under 1990-talet. Här finns också ett stort media-material och intervjuer med de berörda aktörerna. Stor-björks analytiska redskap är främst övertygandets
meto-dik – ett slags tolkande argumentationsanalys eller
retorikanalys, som visar hur rummets innehåll bestäms. Efter en aptitretande inledning kommer vi in i det här vägprojektets fyra faser, som också är de fyra empiriska avsnitt som utgör kärnan i avhandlingen. Detta är en kumulativ avhandling med ett tydligt processperspek-tiv – själv kallar Storbjörk det för en löpande kronolo-gisk analys eller en pendling mellan empiriladdad teori och teoriladdad empiri. Vi leds sakta men säkert genom en planeringsprocess samtidigt som vi i undersökning-en av dundersökning-ensamma leds gundersökning-enom undersökning-en analytisk process.
I kapitel 3 behandlas det konkreta ärendet – en ny riksväg 50 i västra Östergötland, som en del av ett nytt nationellt stamvägnät. Dramat tar sin början hösten 1993 då väghållningsplanerna för kommande tioårspe-riod offentliggjordes. I dem uttrycktes 90-talets stor-satsningar på infrastruktur och här erbjöds möjligheter att genomföra länge efterlängtade vägförbättringar i västra länsdelen. Som en del av projektet Bergslagsdia-gonalen skulle riksvägen mellan Motala och Ödeshög, som man uttryckte det, massivt rustas upp och byggas
om. Detta visade sig snart vara ett omtvistat ämne. Flera intressen stod emot varandra. Riksvägen blir ett ovan-ligt tydovan-ligt exempel i en analys av planeringens praktik. På nationell politisk nivå talas om infrastruktursystem med stråk som binder samman landets olika delar och knyter samman nationen med Europa. På regional nivå hade länge påtalats behovet av förbifarter kring Motala och Vadstena samt ett allmänt upprustningsbehov av riksväg 50; på lokal kommunal nivå hävdades samma sak. Redan 1990 hade emellertid också en aktionsgrupp mot Bergslagsdiagonalen börjat göra sin röst hörd för att få till stånd en öppen debatt i frågan. Naturskydds-föreningen hade också börjat granska frågan. I remiss-svaren hade Naturvårdsverket hävdat att Vägverket inte levde upp till sitt ansvar för miljön. Men kritiken fick nu inget genomslag och i februari 1994 fastställdes väg-hållningsplanen. Miljömålen framställdes antingen som hotade av vägen eller som gynnande av den. Både ur kommunalpolitisk synvinkel och i infrastrukturpropo-sitionen framställdes riksväg 50:s förbättring och stam-vägnätet som en möjlighet. I remissvaren från de berör-da verken och i riksberör-dagsdebatten liksom ifrån de poli-tiska partiernas ungdomsförbund kunde man dock ana att konflikter väntade.
Raskt förflyttas vi därför till kapitel 4 och nästa fas i planeringen, den s.k. förstudien. Eftersom det fanns intressekonflikter i området beslöt man att tillsätta en särskild lokaliseringsstudie, som pågick från hösten 1993 till hösten 1994 då den s.k. lokaliseringsplanen offentliggjordes. Nu blir det riktigt intressant, nu börjar själva analysen av ett konfliktfyllt, motsägelsefullt och politiskt laddat rum och nu får man klart för sig att miljöfrågan är något problematiskt och svårhanterligt i planeringen. Vägkorridorer och sträckningsförslag pre-senteras och diskuteras. Nu börjar också folk i lokal-samhällen och den lokala pressen att ifrågasätta väg-projektet. Kring vägen i väst och valet av framtid urskiljer Storbjörk de båda grupperna förespråkare och bevarare. Var vägen ett hot eller en möjlighet för bygden, miljön och framtiden och hur ser demokratin, myndighetsutövningen och representationen ut, undrar hon. Bland dem som såg vägen som ett hot fanns politiker, kommunala tjänstemän, organisationer med intresse för bygdefrågor, för natur- och kulturmiljöfrå-gor, friluftsliv, jordbruk och boendemiljöfrågor. Vidare fanns en hel rad andra intressenter, alltifrån Mariadött-rarna till en sagoberättare. Kommunstyrelsen i Vadste-na fick ta emot åtskilliga protestbrev i samband med sitt första möte om vägen, länets största tidning tog
ställ-42
ning för bevararna, i Ödeshög bildades den s.k.
3-novemberrörelsen och med representanter från både
Ödeshög, Vadstena och från andra delar av landet bildades föreningen Rädda Tåkern–Omberg-området. Nu skulle man plocka sönder Vägverkets planer och argument. Utifrån den franske filosofen och sociologi-professorn Henri Lefebvres analytiska distinktion mel-lan abstrakt och konkret rum visar Storbjörk hur beva-rarna lyckades åstadkomma en tydlig platsfokusering av området genom att omformulera det ”Västra alterna-tivet” till ”Ombergsvägen”. Planerarnas abstrakta syn-sätt ställs mot de boendes, brukarnas, konkreta rums-upplevelser. På samma sätt använder de boende mjuka, verklighetsnära och tydliga ordvändningar som att vä-gen skulle dras en bit uppe på Omberg i motsats till planerarnas abstrakta resonemang om sträckningar och korridorer. På så sätt kunde man också påtala inkonse-kvenser hos planerarna. Förtroendet för myndigheter och politiker var i gungning. Talet om hållbarhet använ-des för att driva frågan vidare som ett vägval för samhället och livet. Mot ett romantiserat paradisliv förr ställde brukarna en urholkad samtida naturrelation.
Nu använder Storbjörk retorikanalysens pathos för att förklara hur bevararna väckte känslor. Argumenta-tionen byggde på länkar bakåt i historien med helheter, sammanhang och kontinuitet där människor levde i samklang med naturen och dystopiska framtidsbilder med biltrafik som rusade fram med miljöförstörelse som följd. Nu hänvisar man också till området som riksintresse i den fysiska riksplaneringen. Vidare beto-nade man boendemiljön och rättviseperspektiv som att lokalbefolkningen hade rätt till området. Man öppnade också ett rum för turistiska upplevelser som rationellt och ekonomiskt försvarbart. Utredningsområdet för-vandlades av bevararna till vad kulturgeografen Tom Mels i Lefebvres anda kallar ”ett organiskt rum”, ett rum bebott och brukat av människor, som ställs emot planerarnas strukturerade planeringsområde. På så sätt problematiseras frågor om framtid, om hållbar utveck-ling och om vägens oförenlighet med uppsatta miljö-mål. I sin argumentation använde bevararna också många hänvisningar till utredningsresultat och expert-utlåtande, vilket Storbjörk tolkar som uttryck för
reto-rikanalysens logos, att undervisa och informera och
dess ethos att använda de andra, dvs. planerarna själva som stöd i bevisföringen mot byggandet av vägen.
Men i sina argument för vägen som en möjlighet för bygden, miljön och framtiden använde även föresprå-karna i sin betoning på ekonomi och säkerhet samma
argumentationstaktik. En kommunrepresentant uttryck-te argumenuttryck-ten som att de inuttryck-te ville att området skulle vara något Skansen utan förbli en levande bygd. Mot-ståndarna kallades för miljöknuttar och när det gällde miljöfrågan menade man att utbyggd infrastruktur och miljö var förenliga storheter. Debatten ställde på olika sätt frågor om demokrati och myndighetsutövning i fokus, vilket Storbjörk tolkar som en problematisering av den representativa demokratin. Förespråkarna an-vände t.ex. helheten för att ge kommunens politik legitimitet genom att framställa motståndarna som re-presentanter för särintressen, medan bevararna menade att den representativa demokratin inte förmådde ta tillvara medborgarnas intressen. Parallellt med den här debatten pågick arbetet med förstudien och ärendet gick på remiss till kommunerna, där en bild av kommu-nal och regiokommu-nal enighet förmedlades. Referensgrupper bildades i olika försök att förankra planeringen och skapa en känsla av öppenhet. Snart visade sig emeller-tid konflikter också kring den östra korridoren i planen. Här framhölls Väderstadområdets arkeologiska bety-delse och gamla gårdar och vägsystem. Vägen skulle här också klyva ett bördigt odlingslandskap.
Det skulle visa sig att frågorna om bevarande och miljökonsekvenser handlade om olika värderingar och Storbjörk konstaterar att planeringens ambitioner att skapa ett mångsidigt beslutsunderlag istället kom att användas för att ställa olika värderingar mot varandra. Ett år efter att debatten hade kommit igång presentera-des lokaliseringsplanen för allmänheten och nya starka intressestrider tog fart. Det västra alternativet framstod som mest komplicerat avseende natur, kultur och frilufts-värden och det östra som mest trafikekonomiskt lön-samt. Miljöbedömningarna presenterades i förstudien som om de vore okontroversiella och givna, konstaterar författaren. Nu började folket i öster, i det som kallades den genuina bondebygden att rusta sig för kamp. Argu-mentationen härifrån gick ut på att en levande bygd hotades, liksom att ett historiskt rum – Bjälbo, från Birger Jarls tid – inte kunde komma ifråga. Tofsvipor och sägner, framgångsrikt rationellt jordbruk, potatis och grönsaksskafferier var argument som användes i den här debatten. Flera aktionsgrupper, bl.a. Klyv inte
slätten, bildades. Åter får vi prov på vad retorikanalysen
benämner pathos, att känslor väcktes för att övertyga. Men även här handlade det också om logos, att upplysa. Så småningom fattar Vägverket dock beslutet att fokus borde ligga på det östra alternativet.
43
hur politiskt påverkad planeringsprocessen kan vara. Olika synsätt rymde även olika föreställningar om rummets potential för framtida vägval, säger Sofie Storbjörk och den process där det fysiska rummet fick olika betydelser, den formades av de olika aktörernas övertygande retorik. För aktörerna i vägplaneringen handlade det om att argumentera för att vinna trovär-dighet och enligt retorikanalysen stärka sitt ethos. Man hade visat den representativa demokratins bräcklighet och utmanat dess förtroende. Olika sätt att se på hållbar utveckling stod i centrum för argumentationen och miljöfrågan blev allt mer komplex.
Det är i det här kapitlet som avhandlingen når sina höjdpunkter, i analysen av de olika intressen som formar planering och politik. Vi har nu tillbringat två år tillsammans med de olika grupperna i Östergötland och i kapitel 5 förflyttas handlingen till sommaren 1995. Alternativ öst har blivit en konfliktladdad fråga medan planeringsprocessen övergår i utredningsfasen som förordar detta alternativ samtidigt som möjligheterna för de övriga också hålls öppna. Planerarna tar nya tag och vässar argumenten som en av de många talande rubrikerna i avhandlingen gör gällande. Vägutredning-en vill naturligtvis gVägutredning-enom att fördjupa analysVägutredning-en av de olika alternativen åstadkomma ett val av ett av dem. Intressegrupperna inbjöds att medverka, vilket visar en ambition att demokratisera processen. Samtidigt ifrå-gasattes hela idén med nationella stråk, Bergslagsdia-gonal osv. på nationell nivå, riksdagen hade fattat beslut om en ny trafikpolitisk kommitté, den s.k. Kom-kom under ledning av Naturvårdsverkets generaldirek-tör. Dessutom behövdes besparingar på vägbyggen. Och redan 1996 var riksväg 50 borta ur Vägverkets verksamhetsplaner. Satsning på infrastruktur var inte viktigt längre. Det var relativt tyst i medierna under den här perioden. Intressegrupperna verkar mer argumen-tera för de boende än för natur–kultur-frågor, men när utredningen offentliggjordes bröts tystnaden och sam-förstånden och kritiken tog åter fart. Det handlade än en gång om hur miljövärden skulle prioriteras och nu hade några auktoriteter på kulturmiljöns område också bör-jat höras. Två år efter det att utredningen tagit sin början meddelade Vägverket ett inriktningsbeslut som till-fredsställde kritiken från öst, men inte från väst, varför kampen tog ny fart. En samförståndslösning hade alltså misslyckats, varför Storbjörk går in och tittar på vad som egentligen hade hänt i de där samrådsgrupperna. Nu tar hon hjälp av Anders Gullbergs gamla men goda metod, att granska deltagandets effektivitet för dem
som deltar och för samhället. Hela det här avsnittet bygger på intervjuer med dem som deltog i samråden. Vägverket försökte avpolitisera dialogen och intog ett rent planeringstekniskt förhållningssätt med foku-sering på tekniska detaljer snarare än strategiska och politiska diskussioner. Inom grupperna rådde både oli-ka samtals- och demokratiideal och föreningarnas folk tyckte inte att de fick komma till tals tillräckligt. Det påverkade ingenting att vi satt där, säger en av intervju-personerna. Planeringsadministrationen hade velat nå ökad enighet och såg den representativa demokratins roll som koordinator, medan intressegrupperna ville diskutera principer. Men även inom intressegrupperna var uppfattningarna motsägelsefulla, då de parallellt med missnöjet över samråden accepterar vad de kallar demokratins natur. Olika sätt att se på planering och demokrati stod emot varandra och visar att det kommu-nikativa planeringsidealet inte fungerat i praktiken. Kampen fortsatte på nationell nivå.
Vi har kommit fram till hösten 1997 och till kapitel 6 och det är dags för nya väghållningsplaner för den kommande tioårsperioden. Nationella myndigheter och organisationer tar del i debatten och speciellt Riksan-tikvarieämbetet kommer att spela en viktig roll. Medi-erna beskrev det som ämbetets steg in i miljöpolitiken. Ämbetet konstaterade att kulturmiljön kring nuvarande riksväg 50 inte skulle tåla den standardhöjning som planerades och som också länsstyrelsens kulturmiljö-enhet hade godkänt. De krävde helt andra alternativa lösningar. Vägen skulle bli kulturväg och bl.a. skulle den tunga trafiken begränsas. Samtidigt engagerade sig miljöopinionen i väst starkt i att få gehör för sin kritik nationellt med motivet att natur- och kulturmiljöerna vid Omberg och Tåkern var av riksintresse. Föreningen satte människornas landskap i fokus mot Vägverkets kvantitativa helhetsbeskrivningar uttryckta i vad de kallade ett omänskligt landskap i form av abstrakta kartor med inprickade fornlämningar och monumenta-la miljöer. Slutligen tar regeringen ett beslut i juni 1998 som innebär en ombyggnad av riksvägen genom Mo-tala stadskärna, men där delen Vadstena–Omberg inte fastställs, med motiveringen att det var alltför stora konfliktrisker med områdets omfattande riksintresse-miljöer. Vägverket fick i uppgift att söka nå en hållbar helhetslösning i samråd med Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket. Föreningen Rädda Tåkern-Om-berg såg detta som en ramgång medan reaktionerna i öster var att beslutet var oklart. Sofie Storbjörk identi-fierar två olika synsätt i kampen om rummet, där den
44
ena handlar om ett riksperspektiv representerat av Tå-kern-Omberg och det andra ett lokalt perspektiv, dvs. att länets representanter bäst kände problemen. Eller som lokalpolitikerna och mediedebatten framställde det – miljöopinionen på riksnivå företrädd av en grön elit mot folket i Östergötland. Sammanfattningsvis var resultatet ny väntan på nya utredningar och ännu åtta år efter att vi första gången fick inblick i detta planerings-ärende pågår fortfarande väntan.
Ett återkommande ord i analysen av den här frågan har varit glapp. Det har varit glapp mellan planerings-ideal och planeringspraktik och mellan olika sätt att ge rummet betydelser, mellan olika sätt att ge miljöfrågan ett innehåll och mellan den representativa demokratin och subpolitiken. Vad var det då som hände i praktiken? Därute i HETEROTOPIA, i glappet, mellanrummet som skapas när olika sätt att ordna det sociala möts, prövas och omformuleras, förstår vi att samhällsplane-ring handlar om vad som händer när utopin om den goda platsen möter praktiken i form av en kamp mellan olika – vidare – samhälleliga sociala och politiska intressen och värden. Heterotopia är alltså den relation genom vilken de rådande normerna och processerna blir tydliga. I vägplaneringsprocessen kring riksväg 50 synliggörs olika normer både i en omstridd planerings-praktik och i ett faktiskt omstritt rum. Och gapet mellan utopin och verkligheten, mellan ideal och praktik var stort. Intressegrupper kunde ha större inflytande än den representativa demokratins representanter och rum-mets komplexitet växte när olika föreställningar om det goda samhället skulle konkretiseras till den goda plat-sen. Två utopier framträder som särskilt tydliga i av-handlingen: en som säger att miljöhänsyn och trafikut-veckling är förenliga och att vägen därför skulle inne-bära livskraft och hållbar utveckling för regionen; en annan som menade att miljövärden och platsen inte kunde förenas med vägen, då hållbarhet och livskraft istället fanns i att bevara bygden. I försöken att föra ner dessa båda utopier till en gemensam praktik uppstår en kamp mellan en rad olika intressen. Även vetenskapens roll i planeringen visar sig företrädd av skilda värden och ställningstaganden. Det handlar, konstaterar Stor-björk, om en starkt retorisk praktik, som hon i sin tur använder för att förkasta den kommunikativa plane-ringsteorins beskrivning av praktiken som en ideal samtalssituation till förmån för användning av hetero-topibegreppet, med vars hjälp istället planeringens prak-tik framträder som ett rum, där det förs en kamp mellan olika strategier. Visst hade man åstadkommit ett vidgat
deltagande i den här planeringsprocessen, men även här framträdde ett gap mellan huruvida kommunikatio-nen bara skulle vara ett ideal eller om den faktiskt också skulle leda till ett reellt inflytande i praktiken. Trots att handlingen utspelar sig inom en tid av drygt fem år, bör detta ses som en historisk studie, då den har ett tydligt förändringsperspektiv. Det händer mycket i både den här studien och i den planeringsprocess som den analy-serar. Det är en kunskapsrik och insiktsfull analys av planeringens och politikens villkor och förutsättningar i dagens samhälle. Miljöfrågan, subpolitiken och pla-neringsidealets översättning till praktik, visar i fallet riksväg 50 hur många skäl som bör vägas in i samhälls-planeringsprocessens rutiner.
Birgitta Svensson, Lund
Eva Gustavsson: Trädgårdsideal och
kun-skapssyn. En studie av meningens uttryck med exempel från Gösta Reuterswärds och Ulla Molins skapande handling. Acta
Uni-versitatis Agriculturae Sueciae, Agraria 262. SLU, Alnarp 2001. 105 s., ill. ISBN 91-576-5785-8.
Att iscensätta en trädgård är ett drama som idag innefattar många aktörer. Längtan efter gröna rum, vilsamma oaser och spännande blomsterkombinationer har under det senaste decenniet blivit ett allt påtagligare inslag i den svenska kulturen. I bokhandeln tar den exklusiva littera-turen kring lustfyllda trädgårdar och konsten att arrang-era smakfulla buketter allt fler hyllor i anspråk. Utgåvor-na är påkostade, rikt illustrerade och säljs ofta som presentböcker. Det som vid första anblicken kan tyckas utgöra en mångfald, visar sig vid en noggrannare inven-tering handla om samsyn och konsensus. I den rika floran av trädgårdsböcker framträder ett smakideal som handlar om en mycket speciell syn på trädgården: Sinnlig, lust-fylld, historisk och – framför allt – naturlig.
Som en kontrast till denna typ av lättsmält (och dyr-köpt) smakfostran utkom nyligen en avhandling om trädgårdsideal och kunskapssyn vid institutionen för landskapsplanering på Alnarp. Landskapsarkitekten Eva Gustavsson har, som det formuleras i undertiteln, stude-rat ”meningens uttryck med exempel från Gösta Reuter-swärds och Ulla Molins skapande handling”. Dessa två svenska trädgårdsprofiler tjänar som biografiska utgångs-punkter för en analys av trädgårdsskapandets mening ur ett humanvetenskapligt handlingsteoretiskt perspektiv.
