Visar Vi vill inte bli gamla som äldreomsorgen ser ut idag

266 Socialmedicinsktidskrift3/2008

recension

Två politiker från (s) har skrivit en debattbok om äldrevården. Eftersom den borgerliga regeringens åtgärder dels inte påverkar landsting och kom-muner annat än indirekt, dels för att den regeringen ännu varit ansvarig under en begränsad tid, är det i hu-vudsak effekterna av (s)-programmen som granskas. Som svar på det påpe-kandet menar författarna att äldrevår-den inte är och inte kommer att vara politiserad.

Bokens första del är en enda lång litania över äldrevårdens ofullkomlig-heter. Dessa tycks inte i första hand bero på resursbrist, eftersom resur-serna kontinuerligt ökat under de senaste decennierna. Det finns dess-utom exempel på god äldrevård till samma pris – det poängteras – och man undrar då vad det egentligen är som är orsaken till eländet. Det som kvarstår är kompetensbrist och attity-der. Det är ett tufft betyg till en grupp med hälso- och sjukvårdens tyngsta jobb, där idag de flesta klienterna är mer eller mindre märkta av demens, där behandlingsmålet aldrig är för-bättring utan en god död.

Resten av boken, som bygger på in-tervjuer med vårdansvariga och politi-ker, handlar om ”lösningar”. Eftersom det är en politisk rapport är det förstås strukturella åtgärder dvs. sådana som samhället kan och bör genomföra det handlar om. Det viktigaste är nytt hu-vudmannaskap, men det handlar inte om att omfördela mellan stat, lands-ting och kommun, även om det höjs

Vivillintebligamlasomäldreomsorgenserutidag

Stockholm2008,SNSförlag.

röster för en kommunaliserad primär-vård, utan om att ge individen större ansvar – inte minst för finansieringen av den egna äldreomsorgen.

Jag anmälde i SMT nummer 2:2004 Marie Pettersson bok om upplevelsen av demens hos nära anhöriga (”Du tror du vet allting”) och jag gick då tillbaka till Maj Fants böcker från 1988 och 1991 för att se om det hade hänt något. Det hade det inte. Tvärt-om, om man kan göra den jämförel-sen, var Maj Fants böcker betydligt mer insiktsfulla än Marie Petterssons. Berit Rollens och Monica Olin Wikmans rapport är i grunden en po-litisk pamflett och som sådan norma-tiv och agiterande, även om det poli-tiskt ideologiska tonas ner, genom att man pekar på att individer från olika politiska läger delvis har samma ”lös-ningar”. Det klassiska tricket är att utmåla verkligheten som homogent eländig, varje förslag till förbättring framstår då som självklart positivt. Det innebär bl.a. att Maj Fants ana-lys fortfarande framstår som en sak-lig och adekvat beskrivning, som inte förlorar på att jämföras med ”Vi vill inte bli gamla…”

Boken rekommenderas för den, som vill ha opportuna politiska argument för uttalanden om quick-fix i äldrevår-den och för äldrevår-den, som vill ha sina för-domar om politiker bekräftade. (Läs hellre Socialstyrelsen nationella hand-lingsplan för äldrepolitiken).

Ingvar Karlberg