BETYDELSEN AV EN PLAN
EN ANALYS AV INTEGRATIONSARBETE MED
ENSAMKOMMANDE BARN
CECILIA ANDERSSON
JENNY PERSSON
Andersson, C & Persson, J. Betydelsen av en plan. En analys av integrationsarbete med ensamkommande barn. Examensarbete i Socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2021.
THE MEANING OF PLAN
AN ANALYSIS OF INTEGRATION WORK WITH
UNACCOMPANIED CHILDREN
CECILIA ANDERSSON
JENNY PERSSON
Andersson, C & Persson, J. The meaning of a plan. An analysis of integration work with unaccompanied children. Degree project in Social work 15
högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of
social work, 2021.
In 2015 a number of 35 000 unaccompanied children came to Sweden with hopes of having a brighter future and finding some sort of safety. There are many reasons as to why unaccompanied children seek asylum, escaping a war-town country, human trafficking and forced marriage are just a few to be named. It is common that these children carry traumatic experiences from their flight which needs to be taken care of, otherwise these children risk their health and wellbeing. With this study we aim to analyze how the guidelines regarding integration work from Malmö Stad respond to the children’s needs. To do this we have compared the guidelines with a mapping made by Socialstyrelsen (the National Board of Health and Welfare) as well as with previous research by scientific articles and by applying theories. The results show that the needs of unaccompanied children are complex, and that it is challenging to provide what is needed. For one to establish themselves in a new country, it takes a lot of different elements of the integration work that are all depending on one another. If one element isn’t fulfilled the other elements are at risk of enabling the integration process. Malmö Stads guidelines have many important elements in mind and it clearly shows that they care for the wellbeing of unaccompanied children. By applying theories the analysis gained a critical perspective of the guidelines and the actual work practice. A well worded plan regarding integration brings awareness regarding the needs of
unaccompanied children, that later will spread throughout the operation and society as a whole.
Keywords: Asylum-seeking children, children well-fare, integration, migration,
Innehållsförteckning
Inledning med problemformulering ... 5
Syfte ... 7
Frågeställningar ... 7
Examensarbetets disposition ... 7
Bakgrund ... 7
Lagstiftning omfattande ensamkommande barn ... 7
Asylprocessen och ensamkommande barns rättigheter... 8
Integration... 9
Några svenska kommuner om integration ... 10
Kunskapsläge ... 11
Trygghet och välmående ... 12
Främlingsfientlighet och exkludering ... 12
Relationer ... 12
Skola och sammanhang ... 13
Delaktighet ... 14
Profession ... 14
Självständighet efter avslutade insatser ... 14
Samverkan ... 15
Tidigare forskning... 16
Ett historiskt perspektiv och integrationspolitik ... 16
Betydelsen av hem och tillhörighet... 17
Värdighet och krav ... 20
Inkludering och exkludering ... 21
Teori ... 23
Nyinstitutionell teori ... 23
Intersektionalitet ... 24
Socialkonstruktivistisk teori ... 24
Metod ... 24
Val av metod och metodologiska reflektioner ... 25
Databearbetning och dataanalys ... 25
Litteratursökning och urval av artiklar ... 25
Forskningsetiska överväganden ... 26
Kritiska metodreflektioner ... 26
Arbetsfördelning ... 27
Resultat och analys ... 27
Att göra samhället tillgängligt ... 28
Kunskapsspridande ... 28
Samverkan ... 29
Behov av att utveckla relationer och identiteter ... 29
Relationsskapande ... 29
Profession ... 30
Självständighet och självständiggörande ... 31
Att möjliggöra delaktighet ... 32
Individuell delaktighet ... 32
Kollektiv delaktighet ... 33
Trygghet ... 33
Tydlighet ... 34
Sammanhang ... 34
Individuella förutsättningar och behov ... 35
Våra sammanfattande slutsatser ... 36 Diskussion ... 38 Referenser ... 40
Inledning med problemformulering
Under år 2015 sökte drygt 163 000 människor asyl i Sverige. Av dessa var ungefär 35 000 ensamkommande barn (SOU 2017:12). En majoritet av de ensamkommande barn som söker asyl i Sverige är i åldrarna 7–17 år, och en mindre del av barnen är under 6 år och yngre (SCB 2020). Barn migrerar på grund av flera olika anledningar. Det kan vara på grund av krig och konflikter,
tvångsgifte, våld i hemmet eller förlust av en förälder (Socialstyrelsen 2013). Ensamkommande barn kommer till Sverige med hoppfulla framtidsvisioner och en längtan efter trygghet. Samtidigt uttrycker en viss oro för hur den osäkra framtiden kommer se ut för dem. De beskriver en rädsla för att bli ensamma, att skiljas från sina vänner och tvingas flytta tillbaka till den plats de flytt från
(Socialstyrelsen 2013). Ensamkommande barn definieras enligt 1 b § stycket i lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. som barn under 18 år som ankommer till landet utan sina föräldrar eller ställföreträdare. Med
ensamkommande barn refererar vi, likt föregående definition, till barn och ungdomar under 18 år, som anlänt till Sverige utan föräldrar eller annan vårdnadshavare.
Enligt barnkonventionen artikel 20, 22 och 27 har barn som inte bor tillsammans med sina föräldrar eller befinner sig på flykt rätt till skydd från staten och en skälig levnadsstandard med tillgång till bostad (Barnkonventionen 2019). Den kommun där ensamkommande asylsökande barn först kommer i kontakt med en svensk myndighet kallas ankomstkommun. I ankomstkommunen blir barnen erbjudna ett tillfälligt boende. Där bor barnet i väntan på att Migrationsverket anvisar till en kommun som kan överta ansvaret (Migrationsverket 2020). Så snart som möjligt efter barnet har sökt asyl ska anvisningen till, den så kallade,
anvisningskommunen ske. Anvisningskommunen ansvarar för att utreda barnets behov och fatta beslut om insatser som tillgodoser dessa, samt att ordna boende åt barnet och se till att barnet blir erbjuden utbildning (Migrationsverket 2020). Kommunen ansvarar även för att barnet tilldelas en god man. Om barnet får uppehållstillstånd ansvarar kommunen för att barnet integreras och etableras i samhället, samt att efterforska kring vart barnets eventuella familjemedlemmar finns. Migrationsverkets mål är att ensamkommande barn ska anvisas till en kommun 48 timmar efter deras första kontakt med myndigheterna men barnen vistas på ankomstboendet i snitt två till tre veckor (Barnombudsmannen 2017). I en rapport framtagen av Barnombudsmannen (2017) berättar ensamkommande barn att de kan känna sig osäkra på hur asylprocessen fungerar. De menar att de ibland inte får tillräcklig eller bristande information om deras rättigheter och om asylprocessen. Barnen riskerar att nekas sina rättigheter, som rätten till god man eller rätten till hälso- och sjukvård. En del barn som deltagit i
Barnombudsmannens (2017) rapport berättar att de känner sig ensamma och otrygga på ankomstboendet. De vittnar om att de blivit utsatta för diskriminering av andra barn. Under september till december år 2015 tog Inspektionen för vård och omsorg (IVO) emot 31 lex-Sarah anmälningar från kommuner angående hem för ensamkommande barn (Barnombudsmannen 2017). En lex-Sarah anmälan görs i enlighet med socialtjänstlagen (2001:453) 2–7 §§. Anmälan gäller
missförhållanden eller påtaglig risk för missförhållanden inom en verksamhet. Lex-Sarah anmälningarna kring hem för ensamkommande barn gällde att kommunerna inte kan uppfylla de krav på kvalitet som de måste enligt lag (Barnombudsmannen 2017).
På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen (2013) sammanställt en kartläggning av ensamkommande barns behov. Ett grundläggande behov för ensamkommande barn är enligt Socialstyrelsen (2013) trygga relationer till vuxna personer. En del barn kan ha upplevt traumatiska saker som påverkar deras psykiska hälsa under sin tid på flykt. Under socialtjänstens utredning kan barnen möta flera olika socialarbetare och myndighetspersoner. Barnen ges inte alltid möjlighet att skapa relationer till dem och kan därför känna sig obekväma med att berätta om sina erfarenheter. Socialtjänstens utredningar riskerar då att inte beskriva barnens behov tillräckligt för att de ska kunna tillgodoses (Socialstyrelsen 2013). Utifrån Barnombudsmannens (2017) rapport tycks mottagandet av ensamkommande barn i en del fall brista. Den information som
Barnombudsmannen (2017) presenterar gäller inte samtliga ankomstboenden i Sverige. Vi anser det dock tillräckligt att ett barn har känt sig otrygg eller nekats sina rättigheter, för att mottagandet ska betraktas som ett misslyckande. Utifrån Socialstyrelsens (2013) kartläggning drar vi slutsatsen att ensamkommande barn rimligen bör bli bemötta på ett sätt som inger trygghet och där hänsyn tas till barnens bästa. För att detta ska vara möjligt anser vi att det måste finnas en tydlig plan för integrationsarbete i den kommun barnen anvisas till. Utifrån Europeiska Unionen (2010) definition av integration kan ett sådant arbete betraktas som en strävan efter ett samhälle där samtliga medborgare deltar aktivt. Utifrån sina färdigheter och sin kompetens kan medborgarna i ett sådant samhälle bidra till det sociala, ekonomiska och kulturella livet (Europeiska Unionen 2010).
Ensamkommande barn kan vara utsatta, inte bara utifrån sin ålder, men också utifrån sina erfarenheter av migration, sin etnicitet och religion, samt frånvaro av sina föräldrar. Ensamkommande barn kan ha särskilda och komplexa behov, som skiljer sig från andra barn. Ett väl fungerande integrationsarbete är därför av vikt för att främja ensamkommande barns hälsa, utveckling och etablering i samhället. Vi ställer oss frågan hur ett sådant integrationsarbete kan utformas, och om det finns planer för detta arbete i Sverige.
Sedan flera decennier har svenska kommuner tagit ett ansvar för ett socialt arbete med ensamkommande barn. Under 2000-talet och särskilt under 2010-talet har antalet ensamkommande barn till Sverige ökat (SOU:2017:12). I en egen översikt av fem svenska kommuners beskrivning av deras integrationsarbete för
ensamkommande barn (se sidan 10) fann vi att de flesta inte tycks ha en tydligt formulerad plan för sitt arbete. Bortsett från Malmö Stad, som är den enda kommun av de fem vi kan se har utformat en sådan plan. Inom sociala resursförvaltningen i Malmö Stad har Enheten för integration och boende
tillsammans med Avdelningen barn och familj tagit fram riktlinjer gällande deras arbete med att främja ensamkommande barns delaktighet, möjligheter till egna val och livsvillkor till integrering och etablering i samhället (Malmö Stad 2016). Riktlinjerna används inom Verksamheten Ensamkommande Barn, och är vägledande i deras integrationsarbete med ensamkommande barn (Malmö Stad 2016). Riktlinjerna används som stöd i det dagliga arbetet inom deras olika boendeformer, och i samverkan med andra (Malmö Stad 2016). Vi anser att en sådan plan är viktig för att tydliggöra ensamkommande barns behov. Hur planen
utformas har stor betydelse för hur kommunen ska lyckas tillgodose dessa behov. Med studien vill vi undersöka hur Malmö Stads riktlinjer för deras arbete med ensamkommande barn svarar mot barnens behov.
Syfte
Syftet är att studera Malmö stads riktlinjer för integrationsarbete med
ensamkommande barn, för att undersöka hur mål och principer för detta arbete formuleras.
Frågeställningar
Hur formuleras mål och principer för Malmö Stads integrationsarbete med ensamkommande barn?
I vilken utsträckning överensstämmer dessa mål och principer med tidigare forskning och kunskapsläge om ensamkommande barn?
Examensarbetets disposition
För att besvara vårt syfte och våra frågeställningar kommer vi först att redogöra för hur ensamkommande barns situation samt behov beskrivs i Socialstyrelsens kartläggning från år 2013 och i aktuell forskning. Detta sker i kapitlen
Kunskapsläge och Tidigare forskning. De två kapitlen föregås av kapitlet Bakgrund, som ger en beskrivning av lagstiftning och integrationsarbete inom socialt arbete med ensamkommande barn och unga. I Resultatkapitlet beskrivs och analyseras sedan mål och principer i Malmö Stads riktlinjer för
integrationsarbetet med ensamkommande barn i förhållande till hur sådana principer beskrivs i Socialstyrelsens rapport och i forskningen.
Bakgrund
I följande avsnitt ges en bakgrund av integrationsarbete och ensamkommande barns situation i Sverige. Inledningsvis presenteras den svenska lagstiftning som omfattar ensamkommande barn. Lagstiftningen presenteras för att utveckla förståelsen till asylprocessen. Vidare beskrivs asylprocessen för ensamkommande barn samt deras rättigheter. Därefter ges en förklaring av begreppet integration samt hur olika integrationsarbeten kan utformas. Slutligen presenteras vår översikt av fem svenska kommuners i beskrivningar av sitt integrationsarbete gällande ensamkommande barn.
Mottagandet av asylsökande barn omfattas av LMA (1994:137). I 2, 3 och 3a §§ finns särskilda bestämmelser kring mottagandet av de barn som omfattas av 1b §. Bestämmelserna reglerar Migrationsverkets och kommuners ansvar kring
mottagandet av ensamkommande barn. Enligt 2 § LMA (1994:137) har
Migrationsverket huvudansvar för mottagandet av asylsökande, och ska enligt 3b § LMA (1994:137) erbjuda asylsökande, inklusive ensamkommande barn, boende på en förläggning. Vidare ska Migrationsverket enligt 3 § anvisa
ensamkommande barn till en kommun som ska ordna boendet åt dem. Efter att Migrationsverket anvisat barnet till en kommun omfattas barnet av
bestämmelserna i 2a kap 1 § Socialtjänstlagen (2001:453). Bestämmelserna beskriver att kommunen ansvarar för den enskilde som vistas i kommunens behov av stöd och hjälp. De särskilda bestämmelserna i LMA (1994:137) är endast tillämpbara om barnet kan anses som ensamkommande enligt 1b §. Vidare har asylsökande enligt 4 § LMA (1994:137) rätt till att delta i svenskundervisning och skötsel av förläggningar för en meningsfull tillvaro. Enligt 8 § LMA (1994:137) har asylsökande som är registrerade vid en förläggning rätt till bistånd. Biståndet utgörs enligt 13 § LMA (1994:137) av bostad, bostadsersättning, dagersättning och särskilt bidrag. Asylsökande, inklusive ensamkommande barn, tilldelas ett LMA-kort, som fungerar som bevis på att personen är asylsökande
(Migrationsverket, 2020).
Ensamkommande ungdomar kan även omfattas av lag (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå (gymnasielagen). Lagen (2017:353) omfattar de personer som är under 25 år och tidigare fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Lagen (2017:353) omfattar även de personer som har fyllt 18 år och beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd och studerar på
gymnasial nivå. Enligt lagen (2017:353) kan dessa personer beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå.
Asylprocessen och ensamkommande barns rättigheter
När Migrationsverket tar emot en ansökan om asyl, bedömer de först och främst om det är Sverige som ska pröva ansökan eller något annat land (Migrationsverket 2020). Enligt Dublinförordningen ska det medlemsland i EU som har haft det största rollen i en asylsökandes inresa och uppehälle pröva asylansökan. Vilket medlemsland som sedan tar över ansvaret för den asylsökande avgörs utifrån var personen eventuellt har familj eller tidigare haft visum eller uppehållstillstånd (Europeiska Unionen 2014). Om Sverige ska bedöma barnets asylskäl inleds en utredning av Migrationsverket. Barnet tilldelas en god man eller offentligt biträde (Migrationsverket 2020). En god man är en person som agerar i vårdnadshavares frånvaro. En god man kan hjälpa barnet med att sköta kontakter med myndigheter och skola, att boka tid hos läkare eller tandläkare, och att ansvara för ekonomi. Ett offentligt biträde är en person som är juridiskt kunnig och kan hjälpa barnet under asylprocessen och med asylansökan. Det offentliga biträdet utses av
Migrationsverket, men personen arbetar inte för myndigheten (Migrationsverket 2020). Migrationsverket håller i utredningssamtal där barnet, god man och/eller offentligt biträde och en handläggare från Migrationsverket deltar. Handläggaren ställer frågor om barnet, barnets familj och liv. Under samtalet tar handläggaren hänsyn till barnets ålder, mognad och psykiska tillstånd (Migrationsverket 2020). Enligt barnkonventionen har barn rätt att återförenas med sin familj. Under
barnet ska återförenas med sin familj om möjligt, i det land familjen befinner sig i eller i Sverige (Migrationsverket 2020).
Ensamkommande barn omfattas av fler rättigheter enligt Barnkonventionen och svensk lagstiftning som skiljer sig från vuxna asylsökandes rättigheter.
Migrationsverket ska alltid ta hänsyn till barnets bästa och barnet har rätt att komma till tals och bli lyssnad till. Under utredningen ska migrationsverket, som tidigare nämnts, anpassa utredningen efter barnets ålder, mognad och hälsa och barnet har rätt till att ha en vuxen som stöd genom asylprocessen. I alla beslut som rör barnet ska barnets bästa beaktas och tas hänsyn till. Vidare har alla barn, inklusive asylsökande barn, rätt att gå i skolan och förskola. Asylsökande barn har även samma rättigheter till sjukvård och tandvård som andra barn
(Migrationsverket 2020). Utöver att asylsökande barn har samma rättigheter som andra barn i Sverige har de även rätt till särskilt stöd. Det särskilda stödet kan vara en behovsanpassad bostad, en god man eller annat barnet anses behöva
(Migrationsverket 2020).
Integration
I en rapport utförd av FN:s flyktingorgan UNHCR (2009) i medlemsländer i Europeiska Unionen, fortsättningsvis EU, kan två integrationsarbeten urskiljas. De båda perspektiven av integration kan förstås som en tvåvägsprocess där det sker ett tillmötesgående mellan migranter och medborgare. Målsättningarna för integrationsarbetet är vanligen bland annat att den nyanlända ska lära sig språket, förvärvsarbetar och deltar i det kulturella och sociala livet. Det första
integrationsarbetet utgörs av särskilt stöd riktat mot migranter. I arbetet finns det tydliga skyldigheter och förväntningar på migranten från samhället. Det görs individuella bedömningar kring migrantens behov för att lyckas etableras. Det sker ett utbyte mellan individen och myndigheterna kring vad de båda parterna behöver göra för att nå målen med integrationen. Utifrån de individuella behoven utformas olika sorts insatser för migranten, som migranten har en skyldighet att delta i. Om migranten inte deltar är det vanligt att det medföljer konsekvenser, så som ekonomiska begränsningar eller begränsad tillgång till bostad. Det särskilda stödet är tidsbegränsat. Vid integrationsarbetets slut fråntas migranten rätten till det särskilda stödet och har därefter enbart tillgång till den allmänna välfärden i landet.
Genom det andra arbetssättet UNHCR (2009) presenterar uppnås integration genom att migranten ges tillgång till de huvudsakliga välfärdsinstanserna. Migranten ges inget särskilt stöd. Förväntningarna på migranten och integrering finns, men är outtalade och har inte formulerats på ett tydligt sätt.
Integrationsarbetet grundar i en bred anti-diskriminerande lagstiftning och den allmänna välfärden. Det finansieras projekt som riktar sig till de som har särskilda behov i integrationsarbetet eller upplever social exkludering. Vidare presenterar UNHCR (2009) sin definition av integrationsarbete. Även UNHCR (2009) beskriver integration som en tvåvägsprocess, men menar att staten har det huvudsakliga ansvaret för en god integration framför den enskilde migranten. UNHCR (2009) menar att det är viktigt att staten förmedlar tydliga förväntningar på migranten och integrationens mål. Processen består, enligt UNHCR (2009), av tre viktiga delar. Dessa delar är en rättslig aspekt, en aspekt av ekonomiskt oberoende samt en social och kulturell aspekt. För att en lyckad integration ska uppnås menar UNHCR (2009) att alla tre delar bör beaktas av staten. UNHCR
(2009) rekommenderar att flyktingar ges möjlighet att delta i integrationsprogram, där eventuella särskilda behov av stöd och trygghet kan synliggöras. Vidare skriver UNHCR (2009) att det bör arbetas för familjeåterförening och för tillgång till legal status så fort som möjligt.
EU:s medlemsländer har enats om några indikatorer som används för att mäta och utvärdera staters integrationsarbeten. Dessa är bland annat antalet medborgare i landet som är förvärvsarbetande respektive antal arbetslösa samt befolkningens utbildningsnivåer och kunskapsläge. Vidare utvärderas bland annat även social inkludering genom att mäta befolkningens hälsostatus samt hur stor andel av befolkningen som befinner sig i fattigdom. Slutligen mäts hur många som söker medborgarskap i staten och hur stor andel av befolkningen som varit bosatta i samhället sedan lång tid (UNHCR 2013). Dessa indikatorer, och även det sociala arbete som bedrivs inom migration, utgår från en norm av bofasthet. Normen utmanas av ett perspektiv som kallas “the mobility turn”. Perspektivet utgår från en idé om migration som fri rörlighet. Det blir allt mer vanligt att personer lever sitt liv på mer än en plats och har relationer över statsgränser. Vidare råder det ett statiskt perspektiv på kultur där personer ses som bärare av kultur snarare än skapare. Genom ett sådant synsätt finns risken att integration kommer att handla mer om assimilering. Kultur bör istället ses som något som är föränderligt som skapas genom interaktion mellan människor. Genom denna syn på kultur och ett transnationellt perspektiv, där rörlighet över statsgränser hör till normaliteten, utmanas synen på integration och integrationsarbete. I ett samhälle där rörlighet normaliseras och som ständigt förändras genom utbyte mellan människor över statsgränsen får tanken om integration en annan relevans (Righard 2015).
Några svenska kommuner om integration
Nedan presenteras information från ett antal olika kommuner i Sverige för att ge en bild av hur integrationsarbetet för ensamkommande barn beskrivs i svenska kommuner, i jämförelse med den beskrivning Malmö stad ger. De kommuner som presenteras har valts ut för att vi ville se hur arbetet skiljer sig i skånska
kommuner, med jämförelse med en kommun högre upp i landet. Vi sökte på svenska kommuner i kombination med sökordet integration och valde därefter ut nedan valda kommuner. Vi sökte förutsättningslöst utan att veta något i förhand om kommunernas integrationsarbeten.
Ystad kommun skriver att de som anländer till kommunen ska så tidigt som möjligt få känna sig delaktiga i samhället. Samverkan och stora nätverk är viktig för att den enskilde ska få ut största möjliga nytta av insatserna. Tolken utgör även en viktig funktion för att kommunikation mellan myndighet och den enskilde ska fungera. Genom inkludering i form av information, föreläsningar och praktisk hjälp ökar möjligheterna till integration (Ystad kommun 2019). I Kristianstad kommun utgörs integrationsarbetet av en delaktighet i samhället där det finns ett delat ansvar mellan myndigheter, organisationer, företag och individer. Människor kommer med olika erfarenheter och bakgrunder men det ska inte vara ett hinder då varje individ har samma rättigheter och skyldigheter (Kristianstad kommun 2020). Helsingborgs kommun har olika aktiviteter för att öka förutsättningen för en god etablering bland nyanlända. Bland annat har de samhällsorientering för att öka informationen om hur samhället fungerar och de möter upp invånarna utifrån individens behov. De har ett samarbete mellan olika myndigheter för att utveckla arbetssättet på ett gemensamt plan. De vill även sprida kunskap och öka de
nyanländas delaktighet i samhället, bland annat genom språkcaféer och öppna mötesplatser (Helsingborg kommun 2020). I Strömsunds kommun erbjuds stöd för ensamkommande barn. Personal har daglig kontakt med barnen för att de ska få en vuxen förebild som kan ge stöd i vardagen. Denna vuxna person ska stötta barnet med introduktion, integrering och socialisering. Även områden som skola, fritidsaktiviteter, normer, traditioner, lagar och myndigheter kommer introduceras till barnet (Strömsund kommun 2019).
Undersökningen av kommunernas integrationsarbete är en mindre översikt. Dessa kommuner saknar beskrivningar för sitt integrationsarbete. Vårt intryck av
översikten är att det finns tydligt formulerade mål med respektive kommuns integrationsarbete. Dock ser vi ingen konkret beskrivning av hur arbetet ska utformas för att denna målsättning ska uppnås. Vidare finner vi endast beskrivningar av kommunernas allmänna integrationsarbete. Bortsett från
Strömstad kommun nämner kommunerna ingen särskild målsättning eller plan för integrationsarbete med ensamkommande barn. På så vis skiljer sig dessa
kommuner från Malmö Stad. Malmö Stad presenterar tydligt formulerade riktlinjer för hur de vill utforma sitt integrationsarbete med ensamkommande barn. Malmö stad skriver att de vill skapa en röd tråd i arbetet gällande ensamkommande barn. Malmö Stad nämner områden som de menar är
grundläggande för en god integrering och etablering i samhället. Dessa områden är organisation med integrationsfokus, praktiskt integrationsarbete i
verksamheten, sammanhang och kontaktytor, utbildning och arbete samt
samarbete. Malmö Stad beskriver att de genom sitt integrationsarbete vill bidra till ett öppet samhälle. Malmö Stad strävar även efter att kunskap om
integrationsarbete med ensamkommande barn ska spridas och med målet att motarbeta rasism (Malmö Stad 2019).
Kunskapsläge
I detta avsnitt presenteras enbart Socialstyrelsens (2013) kartläggning av
ensamkommande barn och ungas behov, en rapport framtagen av Socialstyrelsen på uppdrag av regeringen. Vid de tillfällen som vi refererar till kartläggningen syftar vi till denna rapport. Syftet med kartläggningen är att kartlägga
ensamkommande barns behov. Vidare redogör Socialstyrelsen för hur dessa behov möts av olika myndigheter och aktörer. Slutligen presenteras det i kartläggningen eventuella utvecklingsområden för detta bemötande. Uppdraget har utförts genom att undersöka kunskaps- och forskningsläget kring
ensamkommande barns behov. Materialet i kartläggningen har hämtats från verksam personal i praktiken, olika myndigheter och frivilligorganisationer samt från ensamkommande barn och gode män. Kartläggningen syftar till att verka som ett kunskapsstöd i utvecklingen av mottagandet av ensamkommande barn.
Kartläggningen riktat sig till politiker, beslutsfattare, personal inom socialtjänsten, skolan samt hälso- och sjukvården. Vi har valt att använda kartläggningen i vårt arbete för att tanken är att den ska användas som stöd för utformningen av integrationsarbete för ensamkommande barn. Vi anser därför att den är relevant som stöd i att analysera samt jämföra med Malmö Stads riktlinjer för sitt
den tematisering som vi tagit fram för riktlinjerna och efter återkommande teman som vi funnit i kartläggningen.
Trygghet och välmående
Barn som söker asyl i Sverige kan bära på traumatiska minnen från deras tid som migranter. Dessa svårigheter kan ta sig uttryck på olika vis, bland annat genom sömnsvårigheter eller aggressivitet. Sådana uttryck bör uppmärksammas av barn- och ungdomspsykiatrin för att barnen ska ges tillgång till professionell hjälp om de behöver. Arbetet med att förebygga psykisk ohälsa bland ensamkommande barn bedöms av Socialstyrelsen vara otillräckligt. Trygghet och omsorg är grundläggande för ensamkommande barns utveckling, men under en asylprocess som pågår under lång tid riskerar många barn att inte få den hjälp de behöver. Barns trygghet och välmående ökar genom en strukturerad vardag och med fysiska aktiviteter. Bland annat kan en terapiform som narrativ gruppintervention, där traumatiska upplevelser kan bearbetas i grupp, förebygga risken för psykisk ohälsa.
Främlingsfientlighet och exkludering
En stor del av forskningen kring ensamkommande barn utgår från ett
beteendevetenskapligt fokus. Ensamkommande barn riskerar att utifrån ett sådant perspektiv betraktas som en homogen grupp, där de tillskrivs liknande egenskaper som en grupp och sjukförklaras som traumatiserade. Fokus läggs då på deras emotionella problem och behov av vård. Deras erfarenheter kan ses som avvikande jämfört med andra barn. Ensamkommande barn riskerar således att mötas av rasism och social exkludering. Forskning som istället utgår från ett barnperspektiv belyser barns individuella resurser och förmågor. För att undvika att ensamkommande barn ses som offer eller blir utsatta för diskriminering bör personal arbeta för att stärka barnens egna förmågor. Ensamkommande barns självkänsla och framtidstro kan påverkas negativt om de möts av
främlingsfientlighet. Boende för ensamkommande barn måste ha en
handlingsberedskap för att kunna stötta barnen. Personalen på boendena bör vara uppmärksamma på om barnen utsätts för trakasserier utifrån bland annat kön, ålder och sexuell läggning. För att möjliggöra ett gott mottagande av
ensamkommande barn krävs det ökad kunskap bland personal och ansvariga om barns erfarenheter av att migrera och av att leva utan sin förälder. Det krävs även förståelse för hur deras erfarenheter samt samhällets förväntningar möjliggör eller hindrar deras utveckling. Socialsekreterare, boendepersonal och andra som arbetar kring ensamkommande barn behöver särskild kompetensutveckling om att
samtala med barn, för att främja barnens inflytande och delaktighet.
Relationer
Ensamkommande barn kan ingå i transnationella nätverk med föräldrar och familj i ursprungslandet eller andra länder i världen. Att upprätthålla kontakt med denna familj är viktigt för barnens hälsa och välbefinnande. Genom kontakt med sina föräldrar får barnen det känslomässiga stöd de kan behöva. Många barn vill hjälpa sin familj. Att förbjuda barnen att till exempel skicka pengar till sin familj kan därför vara okänsligt. Det kan vara svårt för barnen att, utifrån sin egen situation och resurser, förse familjen med den hjälp de behöver. Omgivningen bör vara lyhörd och känslig för barnens situation, där de växer upp med sin familj på långa
avstånd. Föräldrar och annan familj bör inkluderas i barnens liv och ges möjlighet att tillhandahålla omsorg trots att de befinner sig på skilda platser. Det är vanligt för ensamkommande barn att känna sig ensamma när de befinner sig på skilda platser från sin familj. Många barn har erfarenhet av att inte få vara med när andra barn leker. Begränsade språkkunskaper kan hindra dem från att våga fråga om de får vara med och leka. De kan således ha svårt att skapa relationer till svenska kompisar och väljer istället att umgås med de barn de har ett gemensamt språk med. Barn behöver vidare en meningsfull fritid för att utveckla sina färdigheter. Dessa aktiviteter bör ske utanför boendet för att stärka barnets möjligheter till inkludering och normalisering. Genom att utföra aktiviteter utanför boendet kan barnen träffa vänner och skapa relationer med jämnåriga kompisar som inte är andra ensamkommande barn.
I avsaknaden av familj och vänner får de gode männen en viktig roll för barnen under asylprocessen. De gode männens roll motsvarar en vårdnadshavare och de har befogenhet att besluta kring barnet. Det är viktigt att de gode männen har goda kunskaper i juridik och särskilda kompetenser utanför de som efterfrågas för uppdraget, för att barnet ska ges tillgång till samhällets välfärd. Det innebär en risk för barnet att ha en god man som inte är engagerad eller stödjande i barnets situation och utveckling. Det är viktigt för barnet att den gode mannen agerar som en medmänniska och upprättar en relation till barnet. Det kan krävas av den gode mannen att agera utanför sitt uppdrag, för att ge en känsla hos barnet att den gode mannen bryr sig om barnet. Vidare kan det vara lämpligt att barnet tilldelas en kontaktfamilj eller kontaktperson. Barnet kan utveckla nära relationer till en kontaktperson eller kontaktfamilj som består efter att socialtjänsten avslutar ärendet. Det möjliggör en integrering för barnet som enklare för tillgång till samhällets resurser. Det kan skapa känslan av att tillhöra en familj och ett socialt nätverk.
Skola och sammanhang
Skolan spelar en viktig roll i barnets liv. De ensamkommande barnen kan, som tidigare nämnt, bära på svåra minnen och erfarenheter. Skolan ska därför utgöra en plats för struktur och trygghet. Skolan är central för att barnen ska kunna göra karriärval och möjliggöra arbetstillfällen i framtiden. Studier visar att
ensamkommande barn placeras i introduktionsklasser. Dessa klasser hålls i andra byggnader än de andra klasserna, eller i en avskild del av samma skolbyggnad. De placeras då i ett slags parallellspår gentemot svenska elever. En sådan uppdelning kan leda till segregation. Skolan är en viktig arena för barn att skaffa vänner och relationer. Ensamkommande barn kan skapa ett socialt sammanhang på denna plats.
Barnens möjligheter till skolgång påverkas då många ensamkommande barn kommer från krigshärjade länder. Deras möjlighet till utbildning kan också påverkas av deras klasstillhörighet, ålder, kön och etnisk tillhörighet. Många av barnen som anländer är runt 15–17 år. Deras ålder blir avgörande för
möjligheterna till att kunna studera vidare. Att lära sig ett nytt språk parallellt med att få godkänt i flertalet ämnen anses vara en utmaning för de ensamkommande barnen. Det kan även innebära en utmaning för skolan att hinna lära ut ett nytt språk och tillgodose eventuell bristande tidigare utbildning och skolgång innan studietiden är över. Det är viktigt att barnen ges tillgång till särskilt stöd för att kunna delta i en utbildning. För en lyckad skolgång behöver barnen stöd i att
tillgodogöra sig studiehandledningen, läxhjälpsstöd samt tillgång till studie- och yrkesvägledning. Det är en viktig utmaning för skolan att bemöta
ensamkommande barns komplexa situationer innanför skolans ramar.
Delaktighet
För att främja ensamkommande barns möjlighet till delaktighet är det viktigt att barnet får uttrycka sin åsikt. Barn ska ha möjlighet att delta i frågor som berör deras vardagsliv, mående och hälsa. För att ett sådant arbete ska vara möjligt krävs det att det finns tolkar, som kan underlätta för barn som inte kan uttrycka sig på svenska. Det är av vikt att tolken behärskar språket barnet talar, för att
betydelsefulla detaljer kring behov och asylskäl i barnens berättelser inte ska förbigås. Det är även fördelaktigt om tolken även har erfarenhet och kunskap kring att delta i samtal med barn. Detta för att undvika att närvaron av en tolk försvårar samtalet. Barnen kan vara obekväma med att samtala om känsliga ämnen med en tolk närvarande. Risken finns även att barnen tenderar att samtala mer med tolken än med myndighetspersonen, för att de enklare kan anförtro sig till den personen som förstår dem. Det uppstår alltså ett dilemma kring barns rätt att få uttrycka sina åsikter, genom användandet av tolk. Det är viktigt att barnen har möjlighet att uttrycka sina behov för att de ska få det stöd de behöver.
Socialtjänst, HVB-hem, hälso- och sjukvården och skola använder inte tolk så ofta som de bör. Ensamkommande barn berättar att de ibland känner sig delaktiga i vardagliga frågor och att socialsekreterare respekterar deras önskemål. Däremot upplever barnen ingen delaktighet i huruvida de ska få stanna i Sverige eller inte. De som har fått avslag upplever att de inte varit delaktiga eller fått insyn i
Migrationsverkets beslut och utredningsprocess.
Profession
Det ideala arbetet för mottagande av ensamkommande barn utgår från ett barnperspektiv. När HVB-hem inte är tillräckligt bemannade uppstår en risk att det inte utvecklas nära och djupa relationer mellan barnen och personalen. En begränsad budget, rutiner och schemaläggning bör balanseras upp med att rikta fokus på emotionellt, medkännande och personligt deltagande. Mottagandet kan således handla mer om att ge barnen praktiskt stöd i vardagen, snarare än att ge dem vård utifrån deras behov och möjlighet till skapande av relationer. Genom att verka för mindre och hemlika HVB-verksamheter främjas möjligheten till att skapa nära och fördjupade relationer mellan barn och personal. Det kan även vara problematiskt om det gör för långt på andra hållet, det vill säga ifall personal på boendet sänker sig till barnets nivå och vill exempelvis lära sig svordomar på barnets hemspråk. Något annat som Socialstyrelsen beskriver som problematiskt är när personal inte upptäcker barnens utsatthet i relation till exempelvis
könsöverskridande identitet, etnisk tillhörighet eller funktionsnedsättning. Bland annat har ensamkommande flickor på boenden haft svårigheter med manliga tolkar, eller med de andra pojkarna på boendet.
Självständighet efter avslutade insatser
Ensamkommande barn bör tillhandahållas insatser som tillgodoser deras individuella behov och samtidigt utvecklar ett självständiggörande. Under
processen att utvecklas till självständiga vuxna behöver barn lära sig att ta ansvar för praktiska hushållssysslor. Det kan vara att laga mat och äta, sköta sin hygien
och tvätta sina kläder, och att hantera pengar. Under processen har barn olika behov av stöd från sin familj. För ensamkommande barn som inte har sin familj tillgänglig för detta stöd, blir det viktigt att socialtjänsten arbetar för att
kompensera detta. På många HVB-hem lär personalen ut praktisk kunskap om hushållssysslor, som att tvätta och städa, för att utveckla en självständighet hos barnen. Vissa HVB-hem låter barn vara delaktiga i att upprätta regler och bestämma meny, medan andra HVB-hem tycker det är fel. De menar att det kan uppstå motsättningar mellan personalens bestämmelser och barnens önskemål. Barn berättar att de inte känner sig delaktiga i upprättandet av regler och att de inte kan påverka reglerna. De tycker det är fel att samtliga regler gäller alla barn, trots stora åldersskillnader. Reglerna kan vara att alla ska gå och lägga sig samma tid, att kylskåpet är låst och att mat serveras på fasta tider, trots att vissa behöver äta senare för att de har deltagit i fritidsaktivitet eller tränat. De äldre barnen menar att det är motsägelsefullt att de har så begränsad bestämmanderätt i
boendet, men förväntas vara självständiga och ta ansvar för sitt liv dagen de fyller 18 år.
De ensamkommande barn som fyllt 18 år och flyttat till ett eget boende berättar att de tycker det är skönt att slippa de regler som fanns på HVB-hemmet. De menar att systemet går ut på att de ska bo ensamma när de fyller 18 år, men att de inte förstår varför det skulle vara bättre för dem. De upplever att de inte har blivit tillräckligt förberedda för att leva självständigt och klara sig i samhället.
Ungdomarna kan känna sig ensamma i sin nya bostad. De är osäkra på om de är välkomna att besöka sitt tidigare boende och sina vänner där, eller delta i
aktiviteter som boendet arrangerar. Ungdomarna tycker det är fel att tvinga de som inte vill att flytta från HVB-hemmen. De menar att tiden man spenderat i Sverige bör vara avgörande för när man ska flytta till en egen bostad, och inte åldern. De framför även att de bör erbjudas en utslussningsverksamhet som är mer innehållsrik och stimulerande. Personal från socialtjänst och HVB menar att det sker gradvisa förändringar mot att ska vara möjligt för en ungdom att bo kvar på boendet om det finns behov. Det finns betydelsefulla aspekter för att främja en trygg och enkel övergång till vuxenlivet för ensamkommande barn efter avslutad placering. Dessa är att få stöd, hjälp och uppföljning av ett mobilt team samt ha ett socialt nätverk kring sig. Alla placeringar avslutas inte för att barnet fyllt 18 år eller för att behoven inte längre kvarstår. Placeringar avslutas även för att barn ska utvisas eller flytta till ett annat land. För dessa barn bör behovet av emotionellt stöd och annan hjälp tillgodoses.
Samverkan
Ensamkommande barn har många vuxna stöd- och resurspersoner runt sig, men det finns en risk att ingen har eller tar det övergripande ansvaret för dem. De riskerar därför att bli ensamma. Olika myndigheter och aktörer som berör arbete med ensamkommande barn och unga bör samverka. Detta för att barnets behov ska kunna tillgodoses på bästa sätt. Samverkan bör ske i samband med utredning, bedömning av insatser, uppföljning etc. Myndigheter och aktörer kan vara
socialtjänst, överförmyndare, migrationsverket, skolan, BUP och BVC, god man eller särskilt förordnad vårdnadshavare eller familjehem eller HVB. Vidare bör socialtjänsten förbättra sitt arbete med uppföljning av placeringar som rör ensamkommande barn. Barn berättar att de önskar och behöver ha mer kontakt med sin socialsekreterare än vad de får. De menar att kontakten är särskilt viktig när de ska flytta från HVB-hem till utslussverksamhet eller eget boende. Barns
behov kan ändras över tid, i samband med att de blir äldre men också av andra anledningar. Vad som en gång har varit den bästa insatsen eller placeringsformen, behöver nödvändigtvis inte vara det vid ett senare tillfälle. Det är viktigt att socialsekreterare är uppmärksamma på det, och följer upp samtliga ärenden som rör ensamkommande barn.
Tidigare forskning
I detta avsnitt kommer tidigare forskning inom området integrationsarbete av barn att presenteras. De vetenskapliga artiklarna har tagits fram genom en
databassökning med relevanta sökord. Vi har sammanfattat artiklarna och delat in materialet i fyra områden. Områdena har valts utifrån återkommande teman vi funnit i artiklarna. Dessa områden är ett historiskt perspektiv och
integrationspolitik, betydelsen av hem och tillhörighet, värdighet och krav samt inkludering och exkludering.
Ett historiskt perspektiv och integrationspolitik
Inledningsvis vill vi presentera en bakgrund till integrationspolitik och dess framväxt, utifrån den tidigare forskning som insamlats. Seidel och James (2019) skriver att Sverige i många år har varit ett populärt land för migranter och asylsökande och kan titta långt tillbaka på erfarenheter vad gäller att integrera människor in i det svenska samhället. Redan på 1970-talet tog riksdagen fram riktlinjer gällande migranter och minoriteter och målet var att skapa lika villkor, möjligheter och skyldigheter till samtliga som befinner sig i landet. Man skulle främja integration mellan båda grupperna samtidigt som var det viktigt att
immigranterna skulle få en chans att behålla sin kulturella identitet. Dessa mål ska främst uppnås genom allmänna åtgärder för hela befolkningen, oavsett
födelseland eller etnisk bakgrund. Integration blir därför sedd som en gemensam process, som inte bara påverkar immigranterna, utan även befolkningen i
mottagarlandet. Målet var att alla ska få en chans att vara delaktiga i ett
mångfaldigt, interkulturellt och interreligiöst samhälle. Trots detta starka system gällande integration, migration och barns rättigheter så har välfärdsstaten
utmanats av en tillströmning av asylsökande under de senaste åren.
Tillströmningen av asylsökande var, precis som för många andra europeiska länder, oförutsägbara vilket resulterat i att Sverige sedan dess har svårigheter med att förse alla asylsökande med boende och språkkurser. Även personal som bearbetar asylansökningarna har varit begränsade och riksdagen tog därför år 2015 fram en tillfällig lag som således har gjort det svårare för de asylsökande att få ett permanent uppehållstillstånd. Sverige gick från ett öppet och välkomnande land till en nation med strikta immigrationsregler. Detta orsakade stora
diskussioner och det argumenterades även för att detta bröt mot barnkonventionen då barnen blev utsatta för juridisk osäkerhet. Till följd av den tillfälliga lagen samt att gränskontroller införts har situationen stabiliserats då många flyktingar nekas uppehållstillstånd. Trots detta kämpar Sverige fortfarande med integrationsarbetet bland de ensamkommande barnen från 2015. Svenska Institutet argumenterar även för att landet behöver utöka stödet bland barnen med en migrerande
2019).
Under 2017 publicerade Europarådet en genomförandeplan för att bäst skydda de ensamkommande barn som migrerar till EU. Det är vanligt att barn reser med smugglare som tar betalt och att de ibland måste arbeta längs vägen för att ha råd att migrera. Barnen riskerar livet under resan då de reser längs farliga vägar, och över hav i öppna båtar. En del blir offer för trafficking (Bolbirici 2019). En vanlig anledning till att barn är på flykt beror på att deras föräldrar är döda eller att de förföljs av andra familjemedlemmar. Därefter är det vanligt att barnen flyr på grund av vapentjänst, människohandel, sexuellt utnyttjande eller av orsaker som är relaterade till utbildning (Åkerlund 2016). För att barnen ska ges möjlighet att integreras behöver de direkt skydd och det är viktigt att deras rättigheter
respekteras. De viktigaste rättigheterna för barnen är rätten till liv, överlevnad och utveckling, rätten till ett namn och nationalitet, yttrandefrihet och tillgång till information gällande dem, rätten att leva i en familjemiljö och att ha kontakt med sin familj om möjligt, rätt till utbildning och kultur samt rätt till sjukvård och social säkerhet. Särskilt skydd ska ges dem ska ges dem som är frihetsberövade och de som lider av ekonomisk, sexuell eller annan typ av utnyttjande (Bolbirci 2019).
Enligt barnkonventionen artikel 20 ska barn som tillfälligt eller permanent separerats från sin familj ges särskilt skydd från staten. Enligt artikel 22 ska ensamkommande asylsökande och flyktingbarn ges tillgång till sina rättigheter och samma skydd som vilket annat barn som skilts från sin familj. Barnets bästa måste beaktas i alla beslut som rör barnet. Barnet ska skyddas utifrån dess individuella behov och de behöver tillgång till välfärden. För att bäst gynna barnen behöver beslutsfattare lyssna till ensamkommandes barns berättelser (Bolbirci 2019). Det kan vara svårt att få konsekventa berättelser från
ensamkommande barn som måste tala genom tolk (Bianchini 2011). Berättelserna formas utifrån sin kontext och skapar inte bara de sociala förhållandena och diskurserna vad ungdomarna säger, utan även vad som inte sägs (Wernesjö 2020). Bolbirci (2019) menar att det bör ske ett gränsöverskridande arbete för att undvika trafficking och förse barnen med säkra resvägar. Det bör även försäkras att barn som migrerar har rätt till utbildning och annan service. Det krävs en
sammanställning av information och kunskap kring ensamkommande barn för att motverka rasism, främlingsfientlighet och diskriminering mot migranter. Vidare är det av vikt att ensamkommande barn behandlas som barn och att
icke-diskriminering tas hänsyn till i alla agerande och beslut som innefattar barnen. Ensamkommande barn ska behandlas och ges tillgång till samma rättigheter som vilket barn som helst (Bolbirci 2019).
Betydelsen av hem och tillhörighet
Söderqvist m.fl. (2014) skriver i en artikel att begreppet hem är svårdefinierat och kan diskuteras utifrån många perspektiv. Det finns ingen bestämd definition av begreppet hem, då det betyder olika saker för olika personer. Något som kan ses som en inkluderande beskrivning av begreppet är en plats där en person känner kontroll, inte känner sig övervakad och upplever en känsla av att kunna vara sig själv. Ett hem kan från denna synvinkel beskrivas som en plats där man känner sig trygg. Personal på HVB beskriver begreppet hem som dels konstruerat utifrån idén om att forma ensamkommande barn till värdiga medborgare. Det ideala hemmet beskrivs som en plats där barn känner sig bekväma och trygga. Det talas
om tak över huvudet och mat på bordet som grundläggande behov. Personalen beskriver sitt bemötande till barnen som det sätt de skulle behandlat och agerat mot sina egna barn och familjemedlemmar. Vidare beskriver personalen HVB som ett ersättningshem. Personalen menar att de beter sig och ser sig själva som ersättare av barnens föräldrar snarare än ett komplement till en frånvarande förälder. Personalen beskriver sin arbetsplats som mer än ett yrke och att arbetet är en del av deras livsstil. Vidare berättar personalen att barnen har få sociala kontakter och att personalen därför blir som en familj för dem. Personalen talar även om hemmet som ett hinder. De beskriver svårigheter i att vara professionella utifrån ett stort handlingsutrymme. Personalen menar att när de arbetar för att skapa ett hem för ungdomarna blir det svårt för dem att skilja sitt privatliv från sitt professionella (Söderqvist et al. 2014).
Begreppet hem kan förstås i förhållande till känslan av tillhörighet. Börjesson & Söderqvist Forkby (2019) skriver i en studie utförd bland ensamkommande pojkar i ålder 14–18 år som är placerade på HVB, att känslan av tillhörighet kan både vara knutet till en plats men också till relationer och traditioner. Pojkarna berättar att de inte är intresserade av att skaffa ett nytt hem då de har familj på andra ställen i världen. De menar att de har betraktat hemmet som en plats att leva på under obestämd tid och att vart denna plats har varit inte har spelat någon roll. Att kalla en plats sitt hem innebär inte enbart att ha en fysisk plats att vara på, utan att känna emotionell tillhörighet till platsen. Barnen känner större tillhörighet till sin familj än det främmande land de anlänt till (Börjesson & Söderqvist Forkby 2019). Ensamkommande barn skapar således transnationella sociala rum. Detta kan förstås genom band mellan människor och nätverk som sträcker sig över nationsgränserna. Det involverar ett socialt utbyte, ömsesidighet, solidaritet och ett starkt socialt och symboliskt band mellan anhöriga eller mellan
samhällsgrupper som antingen stannar i ett land eller rör sig över gränserna (Moberg Stephenson & Källström 2020). Åkerlunds (2016) skriver att ensamkommande barn känner en oro och saknad för sin familj. De
ensamkommande barn som deltagit i Åkerlunds 2016) studie ville inte ringa till sina föräldrar för att göra dem oroliga. En flicka på boendet berättar att hon säger till sin mamma att hon är upptagen och inte kan höra av sig oftare. Flickan
berättar att hon gör så för att hennes mamma gråter när de talar med varandra, och att det gör flickan ledsen. Barnen på boendet känner ett stort ansvar och lojalitet för sin familj. Till exempel skickar en del av barnen pengar till sina familjer för att hjälpa till. Trots att barnen känner sig trötta var det något som de inte kunde erkänna för sina familjer, då de tror sig att familjen har förväntningar på dem (Åkerlund 2016).
Pojkarna som deltog i Börjesson & Söderqvist Forkbys (2019) studie har ett praktiskt inriktat fokus på att de ska bo på en plats, för att ha möjlighet att utbilda sig eller arbeta. Pojkarna berättar att de inte själva väljer vem de ska dela rum med och att känner sig obekväma att inte få göra det valet själv. Det blir svårt för barnen att känna sig bekväma och känna sig som hemma om de inte själva kan välja vem de ska umgås med eller inte, och att inte kunna röra sig fritt bland de delar hem med. De kan också uppleva svårigheter i att vara sig själva eller koppla av emotionellt när det finns personer kring dem som förväntar sig att de ska bete sig och besvara sin omgivning på ett visst sätt. Att skapa relationer med personer i sin närhet kan få den nya platsen man bor på att kännas mer lik den plats man kallar hem. Ensamkommande barn berättar att de kan betrakta exempelvis sin legala företrädare som familj, och den legale företrädaren betraktar i sin tur
barnen som familj. För barnet är det inte tillräckligt att känna tillhörighet till en annan person, det är även viktigt att barnet får sin känsla bekräftad av den andra, för att känslan ska kännas verklig (Börjesson & Söderqvist Forkby 2019). Åkerlund (2016) skriver om hur en ny pojke placerad på institution blev upprörd när den kvinnliga personalen initierade till fysisk kontakt med honom.
Anledningen till att han blev arg för att kontakten påminde honom om hans mamma. Ensamkommande barn beskriver att den svenska mentaliteten är att hålla fysiskt avstånd från andra vilket barnen menar att de inte är vana vid från tiden i sitt hemland. Åkerlund (2016) skriver att när personal på institution initierar till fysisk kontakt har barnen svårt att tolka personalens signaler. Det finns en skämtsam jargong mellan barnen och personalen. Detta förklarar Åkerlund som ett lekfullt samspel mellan parterna. Denna typ av samspel kan fungera som ett sätt att förhindra att konflikter uppstår, eller för att få barnen att frivilligt gå med på att göra sysslor. Genom att personal och barn har en sådan jargong lämnar parterna sina roller, det vill säga rollen som personal kontra ensamkommande barn. Parterna intar således ett annat förhållningssätt gentemot varandra. Genom dessa nya roller minskar spänningen på boendet. Däremot skapar även detta lekfulla samspel en distans från allvarliga känslor. När personal och barn har en skämtsam jargong riskerat dessa allvarligare känslor att tryckas undan och relationen når inte en djupare nivå (Åkerlund 2016).
Moberg Stephenson & Källström (2020) menar att genom skapandet av relationer, samt genom en känsla av tillhörighet kan ensamkommande barn förstå det nya sammanhanget de befinner sig i. Ensamkommande barn beskriver sina släktskap och landet som de för närvarande bor i, som meningsfulla nivåer på olika sätt. De menar att det är genom en samverkan mellan dessa som deras känsla av
tillhörighet framkom. Bostaden beskrivs som en plats för dagliga rutiner. Det kan röra sig om hushållsarbete, tv-tittande eller andra saker som barnen vill göra (Moberg Stephenson & Källström 2020). Åkerlund (2016) skriver att personal på institution beskriver en strukturerad vardag som viktig när allt omkring är nytt för ensamkommande barn. Genom vardagliga rutiner och genom att hjälpa till med sysslor kan ensamkommande barn skapa en känsla av hem och av att känna sig behövd (Åkerlund 2016).
Ensamkommande barn som bor på HVB menar de inte ges möjlighet att skaffa vänner, då det inte arrangeras tillfällen för att skapa relationer och sociala nätverk (Söderqvist 2014). Åkerlund (2016) menar att ensamkommande barn kan uppleva en tristess av att dagarna på boendet ser likartade ut och att de önskar att något annorlunda ska ske en gång i veckan. Åkerlund (2016) beskriver i sin studie att när en aktivitet väl utförs efter att ha förberetts en tid innan, kunde barnen
uttrycka att de inte vill delta. Åkerlund (2016) menar att det kan bero på osäkerhet hos barnen. Börjesson och Söderqvist (2019) skriver att personal inom HVB använder metoder som inte överensstämmer med det barnen beskriver är viktigt för att de ska känna sig som hemma. Detta kan vara att personalen låser köket eller hindrar barnen från att bjuda över vänner. Börjesson & Söderqvist Forkby menar att barnens narrativ bör bestämma hur boendet ska konstrueras, för att de ska uppleva en känsla av tillhörighet.
Åkerlund (2016) skriver om en familjehemsstudie som utfördes i Amerika där ensamkommande barn är missnöjda med denna typ av placering. Missnöjet grundar sig i relationsproblem som lett till flertalet omplaceringar. De flesta barn
upplever sig ha en positiv relation med en familjehemsförälder efter cirka två eller tre omplaceringar. Åkerlund (2016) skriver vidare att en liknande studie som har utförts i England. I studien presenteras tre olika relationsmodeller som tagits fram utifrån en fallstudie och genom intervjuer med ensamkommande barn, familjehem och socialarbetare. Den första modellen är som en familj, vilket innebär att
familjehemsplacerade barn upplever en känslomässig relation till familjehemmet. Den andra modellen som är som en gäst innebär att det finns en ömsesidig respekt mellan barnet och familjehemmet, utan att utveckla några känslomässiga
relationer sinsemellan. Den tredje modellen är som en inneboende och innebär att barnet och familjehemmet tar avstånd från varandra mentalt, då det finns
spänningar mellan parterna. Samtliga tre modellerna blir ett motiv för hur
relationen mellan barnet och familjehemmet utformas när familjehemsplaceringen är avslutad. Studiens slutsats är placering i familjehem är en lyckad metod när barnet och familjehemmet etablerar en nära relation (Åkerlund 2016).
Värdighet och krav
Lems (2020) menar att ensamkommande ungdomarna kämpar med att skapa sig en stabil framtid genom att utbilda sig och söka arbete. Samtidigt fasar de den dagen de fyller arton faller ur det skyddsnät som finns för ensamkommande. Det ökande antalet ensamkommande barn i flera länder i världen har provocerat fram paranoida reaktioner bland beslutsfattare och i samhället. Ensamkommande barn kan betraktas av omgivningen som att de befinner sig i en riskfylld situation och därmed behöver särskilt stöd för trygghet, eller som en risk och belastning för samhället. Många europeiska länder är anslutna till FN:s barnkonvention och är stolta över att kunna förse ensamkommande barn med särskilt stöd för trygghet, vilket har resulterat i att barnen blir försedda med boende, uppsikt, utbildning och asyl (Lems 2020). Det sociala och politiska sammanhanget karaktäriseras av en polariserad debatt mellan de som vill ha skärpta restriktioner och stängda gränser och mellan de som förespråkar en generös flyktingpolitik. Ensamkommande barn hamnar mittemellan denna debatt som antingen sårbara och hårt arbetande eller som icke-förtjänta. (Wernesjö 2020). Ensamkommande barn har i flera länder blivit utsatta för misstankar om att de ljuger om sin ålder. Anklagelserna har påverkat integrationsarbetet till att betrakta barnen mer som ett hot mot samhället (Lems 2020).
I en etnografisk studie utförd i Storbritannien av Meloni (2020) berättar
ensamkommande barn att de möter förväntningar för hur de ska bete sig som barn. De är barn på det sätt samhället föreställer sig ett barn. Då de bär på erfarenheter av krig och att separeras från sin familj har de även egenskaper som anses typiskt vuxna, som självständighet. Socialt positionerar barnen sig som både sårbara barn och vuxna migranter. De blir därför utsatta för motsatta bemötanden. Å ena sidan som oskyldiga barn som behöver omsorg och trygghet, å andra sidan som vuxna personer dagen de blir myndiga. Om barnen nekas asyl betraktas de dessutom som brottslingar som ska deporteras. Särskilt utsatta är de barn som är 16 eller 17 år när de anländer till ett främmande land för att söka asyl. De får hastigt lära sig att agera som ansvarsfulla vuxna. För barnen är migration en process som
genomsyras av två motsägande moralaspekter. De behåller sina band till sin familj genom förhoppningen om att en dag kunna återförenas. De kommer även till ett nytt land där de möter nya möjligheter för sin framtid. De finner nya ambitioner i att studera, arbeta, resa och forma ett nytt själv. De kan uppleva en frihet bortom sina erfarenheter av migration och de policymodeller de blir utsatta för, som syftar
till att de ska bli självständiga, förvärvsarbetande och självförsörjande.
Ungdomarna kan uppleva ett moralt sammanbrott när de slits mellan att vara sina föräldrar till lags, att upptäcka sitt nya själv och att svara mot samhällets
förväntningar på dem som nyanlända. I denna process kan de känna sig ensamma och sakna en vuxen att vägleda dem i att göra bra val. Risken finns att de då sätter sig i en situation där de undviker att göra ett val överhuvudtaget (Meloni 2019).
Inkludering och exkludering
Unga män som kommit till Sverige som ensamkommande barn berättar i en studie av Söderqvist (2014) att de oroar sig för att inte bli inkluderade i olika sociala sammanhang på grund av kulturella skillnader efter de lämnat HVB. Männen har svårt att relatera till det de beskriver som den svenska kulturen och menar att den är annorlunda deras egen. De nämner sin etniska bakgrund som utmärkande för hur deras liv kommer se ut efter de lämnar HVB. Efter att de lämnat HVB har det smala sociala nätverket blivit tydligt och en del känner sig isolerade och
ensamma. Under sin tid på HVB fanns det personal och andra boende att interagera med dagligen och den nya ensamheten påminner om hur långt bort deras familj och vänner befinner sig (Söderqvist 2014).
En integrering på arbetsmarknaden kan vara viktigt för ett välmående då det kan leda till ekonomiska resurser, tillgångar, ägodelar, nätverk, kunskap om samhället och arbetsmarknaden samt språkkunskaper (Celikaksoy & Wadensjö 2019). Trots detta kan männen som har heltidsarbete och deltar i sociala sammanhang ändå känna sig ensamma och isolerade, vilket Söderqvist (2014) menar kan bero på osäkerhet i deras identitet. För de unga männen började processen att lämna HVB mentalt långt innan den formellt avslutades. De betraktade tiden på boendet som en tillfällig period och att de efteråt skulle återgå till det ”vanliga livet”. Deras framtida planer innehöll självständighet, självförsörjning och möjligheter till att resa. Men år efter att de lämnat HVB känns det livet fortfarande långt ifrån dem. De är besvikna för att det inte blivit som de önskat. De har svårigheter i att hitta anställning och erhåller bidrag. De ifrågasätter därför om de bör stanna kvar i Sverige. De män som har anställning, vänner i landet och behärskar språket menar att detta inte har haft betydelse för att de ska känna sig framgångsrika med sina planer eller inkluderade i samhället (Söderqvist 2014).
Ensamkommande flickor berättar i en studie utförd av Ekström m.fl. (2020) att de kan känna sig exkluderade på grund av att det praktiserar religion. I Europa kan religion ses som ett hinder för integration och en källa till konflikter. Forskning visar på vikten av religion under en migrationsprocess. Många ensamkommande barn kommer från länder där religion är viktigt, och de använder sig av sin
religion för att hantera sina trauman. Religiösa ensamkommande flickor beskriver att religion och deras tro är en del av dem. De menar att de känner sig säkra med att veta att de är nära gud när de inte längre kan vara nära sin familj. Innan flickorna migrerade var religion en stor del av deras vardagsliv men under migrationsprocessen upplever de att religion inte har varit en lika självklar del av dem. Flickorna upplever att deras nya omgivning inte förstår eller accepterar deras tro. Till exempel menar flickorna att andra inte förstår varför de till använder hijab. De upplever att omgivningen inte heller är intresserade av att höra en förklaring till varför. Flickorna uppfattar inte omgivningens ifrågasättande som ett intresse av att lära sig, utan snarare som en typ av trakasserier. Flickorna resonerar i att det handlar om okunskap, men menar att deras religion är för komplex för att
de ska kunna förklara fullständigt på svenska. Flickorna uttrycker en rädsla för att misstänkliggöras och att kategoriseras till terrorister. De blir också utsatta för stereotypiska antaganden om att muslimska kvinnor är tvingade till att praktisera religion och att till exempel täcka sitt hår. De blir sedda som offer för religionen när de menar att det i själva verket är de själva som valt att praktisera religion, vilket de ständigt får argumentera för. Samtidigt känner flickorna att de inte kan ta av sig sin hijab offentligt vid de tillfällen de vill med rädsla för att bli ifrågasatt av andra av samma religion (Ekström et al. 2020).
Ekström m.fl. (2020) menar att det uppstår en komplex situation för flickorna då de även känner sig exkluderade från de personer som de delar religion eller hemland med. En flicka som deltog i studien berättar att hon blivit underkänd i gymnastik under sin gymnasieutbildning. Hon berättar vidare att hon under en gymnastiklektion vägrat delta efter att läraren försökt tvinga henne att klä av sig och bada i endast badkläder. Läraren bedömde att det var en risk för fara att simma med kläder på. På grund av det ofullständiga betyget kunde flickan inte uppfylla sin dröm och plan om att studera på universitet, skaffa ett arbete och kunna återförenas med sin familj. Ekström m.fl. (2020) menar att det är viktigt att prata om religion, men att låta flickorna själva beskriva och definiera religion med egna ord och inte tvinga stereotyper på deras identitet. Att närma sig ämnet kan skapa den trygghet och förståelse som flickorna behöver av socialarbetare för att uppleva inkludering (Ekström et al. 2020).
Vidare riskerar ungdomarna att stigmatiseras i skolan. Lems (2020) har utfört en studie som behandlar det utbildningsprojekt som finns tillgängligt för
ensamkommande barn och ungdomar i Schweiz. Lems (2020) skriver att det är vanligt att ensamkommande barn blir placerade i en klass med andra
ensamkommande barn med fokus på att integreras och lära sig språket. Om klassen sedan placeras i en annan del av skolans byggnader än de ordinarie klasserna, förekommer det nästintill ingen interaktion mellan dem. Inom klassen med ensamkommande kan de även delas in i nybörjare och avancerade utifrån deras kunskaper, vilket skapar ytterligare stigmatisering dem emellan. Det kan riskera en exkludering på flera nivåer, snarare än inkludering. Det kan leda till homogenisering av ensamkommande barn. Det kan föda tankar om att
ensamkommande barn inte hanterar att börja i ordinarie skola på grund av till exempel trauman, bristande språkkunskaper och vetskap om hur man beter sig i en skola. Barnen har olika bakgrunder av utbildning och det tas inte hänsyn till detta när barnen blir placerade i samma klass. Det råder fördomar om att
ensamkommande barns svårigheter i att hitta en praktikplats eller arbete beror på att de är bekväma med att leva på skattepengar och att de därför inte försöker tillräckligt. Sådana antaganden lägger vikt på barnens individuella ansvarstagande och skapar föreställningar kring att de själva är ansvariga för sin exkludering. Istället bör problemet betraktas utifrån diskriminerande strukturer på
arbetsmarknaden och stigma kring dem som migranter. Ett ensamkommande barn som deltog i Lems (2020) studie beskriver att integration inte handlar om att bli en del av samhället i det nya landet, utan att det handlar om att lära sig hantera
smärtan av att vara exkluderad och acceptera att det är en del av den nya normaliteten.
Hirvonen (2013) har utfört en studie i Sverige där hon undersöker vad som skrivs online om ensamkommande barn och asylsökande. Mycket av det som skrivs online kring ensamkommande barn har en uppenbar koppling till en idé om att
Europa är under hot på grund av migration (Hirvonen 2013). Åkerlund (2016) skriver att ensamkommande barn på institutionsboende upplever mobbning och diskriminering på grund av sin religionstillhörighet bland andra barn. En av pojkarna på boendet berättar hur andra barn ropar ”Allahu Akbar” och ”terrorist” åt honom, trots att pojken aldrig stött på en terrorist eller ett vapen. Barnen kände sig särbehandlade och upplevde att de befann sig i ett socialt underläge (Åkerlund 2016). Hirvonen (2013) menar vidare att det riktas hat mot ensamkommande barn. Ensamkommande barn känner av denna främlingsfientlighet i form av trakasserier och stereotypiska föreställningar om de som migranter. Hat och hot från
omgivningen har lett till att det tillkallats poliser dagligen till platser
ensamkommande barn anvisats till. Ensamkommande barn berättar att de inte upplever sig välkomna någonstans, varken i deras krigshärjade hemland eller i Sverige (Hirvonen 2013).
Teori
Nedan presenteras tre olika teorier som är relevanta för vår studie. Dessa tre teorier används som stöd för analysen av den inhämtade informationen. Teorierna är nyinstitutionell teori, intersektionalitet och socialkonstruktivistisk teori. Vi har valt att analysera vårt arbete utifrån ett nyinstitutionellt perspektiv. Detta då vi vill fördjupa förståelsen om varför handlingsplaner, likt de riktlinjer som Malmö stad upprättat, används. Vidare bidrar teorin till förståelsen för hur riktlinjerna
påverkar bilden av verksamheten och vad riktlinjerna bidrar med till det praktiska arbetet. Intersektionalitet används för att fördjupa förståelsen för
ensamkommande barns utsatthet samt hur homogenisering bidrar till rasism och maktförhållanden. Socialkonstruktivistisk teori ger en ökad förståelse för hur sociala konstruktioner bidrar till föreställningar om ensamkommande barn.
Nyinstitutionell teori
Nyinstitutionell organisationsteori utgår från att organisationer vistas i
institutionella omgivningar som består av normer. Normerna är skapade efter hur organisationen bör utformas. Institutionalisering är en process som får
omgivningen att skapa en gemensam bild och tolkning av verkligheten. Denna sociala verklighet utgörs av regler, idéer och normer om vilka beteenden och handlingar som är godtagbara och tas för givet av omgivningen. Normerna anses vara legitima oavsett hur effektiva de är och de fungerar som myter. Dessa myter gör att organisationer blir mer lika varandra på utsidan då det skapar en bild av vad organisationen gör och står för i syfte för att bli accepterade av omgivningen. Detta skulle kunna kallas för en strukturell överenskommelse med de
rationaliserade myter som finns runt omkring. Denna överensstämmelse kan kallas isomorfism. Den formella strukturen i en organisation ska utgå från en handlingsplan. Handlingsplanen och det planerade handlingsmönstret behöver inte överensstämma. Isomorfism främjar således organisationers framgång och
överlevnad. Detta betyder att en organisation kan berätta vilka reformer de ska införa men gör väldigt lite i verkligheten för att sätta dessa reformer i verket (Meyer & Rowan 1977).
