Debatt
NILS P
G EDLING:
Om
lagstiftningen i arbetslivet
Vi har sedan 1968 upplevt att regering och riksdag lagstadgat om för näringslivet pro-duktions- och utvecklingshämmande arbets-givaravgifter. Ytterligare störning för nä-ringslivet uppkom under de s k förlorade åren i början på 1970-talet. Dessa olyckfiga in-grepp har inte hindrat löntagarorganisationer-na att 1974 och 1975 genomdriva orimliga löneökningar, följda av fortsatta fördyrande avtal och 1980 års ansvarslösa och prestige-mättade nöjesstrejk.
Trots detta håller den socialistiska rege-ringen nu för fullt på att åter hindrande ingri
-pa i kapitalförvaltningen i våra företag genom ytterligare höjning av arbetsgivaravgifterna och aktieskatterna - för att inte tala om hotet mot driften medelst löntagarfonder.
Medan således regering och riksdag ogene-rat lägger allsköns pålagor på den företag-samhet som uppbär vår välfärd - vilket t o m en del socialdemokrater tycks förstå - ingri-per inte dessa makthavare mot de inflations-drivande krafterna inom löntagarorganisatio-nerna, skyddade som dessa är av den i lag stadgade fria förhandlingsrätten. I stället
THEDEPALM:
Försvarsfrågor
l Svensk Tidskrift 1983 nr 2 har örlogskapten
Erik Gradehus skrivit en insändare om den svenska marinen. Han inleder med ett an-grepp dels mot den nya boken "Sveriges mili-tära beredskap 1939-1945", dels mot den recension, som general C E Almgren skrev i samma tidskrifts sista häfte förra året. Om den senare säger han, att general Almgren "försiktigtvis" inte nämnt vad som står i bo-ken om flottans styrka vid olika tidpunkter. Boken lämnar, säger Gradelius vidare, ofull-ständiga och delvis felaktiga uppgifter, som "fördöljer" att flottan ej tillfördes nämnvärt antal moderna fartyg förrän efter 1942.
Hans sätt att uttrycka sig är sällsynt illa valt. General Almgren är inte den som brukar vara rädd eller "försiktig" när det gäller fel-aktigheter. För min del kan jag försäkra, att
skall de mot näringslivets effektivitet riktade karensdagarna åter införas.
Vilken uppfattning man än har om den se-naste devalveringen är det mycket anmärk-ningsvärt, att landets statsminister skall be-höva säga: "Lönerörelsen blir helt avgörande för om devalveringen lyckas" (SvD 82.12.17). Detta innebär att utgången skulle ligga hos personer som handlar i den anda förre TCO-ordföranden representerade med orden: "En dålig samhällsekonomi kan aldrig tas till intäkt för att beskära parternas rätt att fritt träffa avtal".
Det är därför mer än anmärkningsvärt att regering och riksdag inte har samma lagliga rätt att påverka lönerörelserna som att ingri-pa i företagens ekonomi genom pålagor. Sve-riges ekonomiska läge fordrar, att löntagaror-ganisationerna i lag vidkännes samma in-skränkningar i sitt handlande som de produk-tiva företagen är utsatta för. Detta gäller sär-skilt organisationerna hos de i stat och kom-mun anställda, vilkas löner betalas med skat-tepengar och lån!
under den långa tid jag deltog i arbetet träf-fade jag aldrig på något försök att "fördölja" någonting, alltså att framställa historien vare sig snett eller osant.
Det är obegripligt att Gradelius kommit med sådana påståenden, detta så mycket mer som kapitlet "Flottans utbyggnad" utförligt redogör för flottans situation från 1936 års försvarsbeslut och framåt. Hur denna redo-görelse skulle kunna vara mera öppen än den är i tabellerna sid 324-325 förstår jag inte. Därtill kommer, att marinens läge 1939 och till krigsslutet och behandlas i det följande kapitlet "Kustartilleriet". Hederligheten hos författarna till dessa kapitel, båda officerare och militärhistoriker, är inte nödvändigt att diskutera.
