ATT VÅRDAS I ISOLERING
ERIKA GÖRANSSON
HANNAH JOSEPHSON
Akademin för hälsa, vård och välfärd Vårdvetenskap
Grundnivå 15 hp
Sjuksköterskeprogrammet 180 hp
Handledare: Helene Appelgren Engström & Anna Brännback
SAMMANFATTNING
Bakgrund: Sjuksköterskor som vårdar patienter i isolering är ofta oroliga för att sprida
smitta vidare och att själva bli smittade. Sjuksköterskor upplevde att hinder kan uppstå i den vårdande relationen mellan vårdare och patient vid användning av skyddskläder. Det var viktigt med en god kommunikation mellan arbetskollegor eftersom det är tidskrävande att vårda patienter i isolering. Problem: Patienter som vårdas i isolering på grund av smittsam sjukdom kan uppleva många olika känslor. Det är viktigt att sjukvårdspersonal är medvetna om detta då stor del av patienternas lidande kan lindras vid möten med vårdpersonal.
Syfte: Syftet är att beskriva hur patienter upplever att vara isolerad under behandling av
smittsam sjukdom. Metod: Systematisk litteraturstudie, kvalitativ ansats med beskrivande syntes. Resultat: Två teman framkom, ”att känna maktlöshet” samt ”att känna sig
bekräftad”. Patienters känslor av vård i isolering varierade. Patienter upplevde en rädsla över att smitta andra. Isoleringsvård medförde ensamhet som kan betraktas både positivt och negativt. Dock uppskattade alla patienter besök från anhöriga. Patienterna uttryckte även att information om det egna tillståndet gav en känsla av delaktighet. Slutsats: Mer forskning om att vårdas i isolering bör göras, forskning som finns om patienternas upplevelser av isoleringsvård är begränsad.
ABSTRACT
Background: Nurses who care for patients in isolation are often anxious to spread the
contamination further and becoming infected themselves. Nurses felt that obstacles may arise in the caring relationship between healthcare professional and patient while using protective equipment. It was important to have good communication between colleagues because it is time consuming to care for patients in isolation. Problem: Patients cared for in isolation due to infectious disease can experience many different emotions. It is important that healthcare professionals are aware of this. Much of the suffering of patients can be relieved in the interactions with health care professionals. Aim: To describe how patients perceive to be isolated while treated for infectious disease. Method: Systematic literature review, qualitative approach with descriptive synthesis. Result: Two themes, "to feel powerless" and "to feel confirmed". Patients' feelings of care in isolation varied. Patients experienced fear of infecting others. Isolationcare meant loneliness that can be viewed both positively and negatively. However, all patients appreciated visits from relatives. Patients also expressed that information about their condition gave a sense of participation in their care.
Conclusion: More research on care in isolation should be made because the research on
patients' experiences of isolation care is limited.
INNEHÅLL
1 INLEDNING ...1
2 BAKGRUND ...1
2.1 Isoleringsvård ... 2
2.2 Smittsamma sjukdomar ... 2
2.3 Styrdokument och ansvar ... 3
2.4 Teoretiskt perspektiv... 4
2.4.1 Värld ... 4
2.4.2 Hälsa ... 4
2.4.3 Vårdande och den vårdande relationen ... 5
2.4.4 Lidande ... 6
2.5 Tidigare forskning ... 7
2.5.1 Sjuksköterskans upplevelser av att vårda patienter i isolering som bär på smittsam sjukdom ... 7
2.5.2 Sjukvårdspersonalens uppgift att förebygga smittspridning ... 8
2.6 Problemformulering ... 9
3 SYFTE ... 10
4 METOD ... 10
4.1 Urval och datainsamling ...11
4.2 Analys och genomförande ...12
4.3 Etiska överväganden ...14
5 RESULTAT ... 14
5.1 Att känna maktlöshet ...15
5.1.1 Att känna rädsla över att smitta andra ...15
5.1.2 Att vara ensam mot sin vilja ...16
5.1.3 Att inte kunna påverka sin situation ...17
5.2.1 Att känna sig delaktig i sin vård ...19
5.2.2 Att känna gemenskap ...19
5.3 Resultatsammanfattning ...20
6 DISKUSSION... 21
6.1 Resultatdiskussion ...21
6.2 Metoddiskussion ...26
6.3 Etikdiskussion ...28
7 SLUTSATS OCH FÖRSLAG TILL FRAMTIDA FORSKNING ... 29
7.1 Slutsats ...29
7.2 Förslag till framtida forskning ...30
REFERENSLISTA ... 31
BILAGA A SÖKMATRIS
BILAGA B KVALITETSGRANSKNINGSFRÅGOR BILAGA C ARTIKELMATRIS
1
INLEDNING
Att vårdas i isolering på grund av en smittsam sjukdom kan väcka många olika känslor. För att förbättra patienters vårdtid i isolering är det viktigt att sjuksköterskor skapar en relation till patienter och genom relationen uppmärksammar dessa känslor hos patienter. Vi hoppas att med detta examensarbete kunna öka förståelsen för patienters upplevelser hos
sjuksköterskor. Att behandlas för en smittsam sjukdom i isolering kan upplevas olika mellan individer. Det är viktigt att ge sjuksköterskor en förståelse om detta. Vi hoppas att med detta examensarbete kunna lyfta fram vikten av en positiv relation mellan sjukvårdspersonal och patienter för att underlätta patienters upplevelse av att vårdas i isolering under behandling av smittsam sjukdom.
Under vår verksamhetsförlagda utbildning (VFU) mötte vi många patienter som vårdades i isolering på grund av smittsam sjukdom. Skyltar som väckte uppmärksamhet satt på
dörrarna in till patienterna. På skyltarna stod det ”Vänligen kontakta personalen innan ni går in”. Reaktioner över skylten från sjukvårdspersonal och anhöriga var avståndstagande och rädsla för smitta. Vi har valt att skriva om patienters upplevelser av att vara isolerad under behandling av smittsam sjukdom och framförallt deras upplevelser av att vårdas i isolering. Intresseområdet kommer från Viktoriaenheten, Mälarsjukhuset Eskilstuna som har intresse av att få veta hur patienter upplever att vårdas i isolering på en avdelning på grund av sin smitta.
2
BAKGRUND
Bakgrunden inleds med en beskrivning av vad isolering innebär därefter ges en beskrivning av benämningen ”smittsam sjukdom”. Därefter presenteras sjuksköterskans roll och ansvar med förankring i styrdokument och ansvar samt vårdteoretiskt perspektiv utifrån Katie Eriksson. Bakgrunden avslutas med en beskrivning av tidigare forskning av sjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter som är isolerade på grund av smittsam sjukdom samt en problemformulering.
2.1 Isoleringsvård
Ericson och Ericson (2009) beskriver konstruktionen av isoleringsrum med sluss som att slussen är ett förrum till vårdrummet. I slussrummet finns ett tvättställ och förvaring av skyddsutrustning. Skyddsutrustningen kan innefatta skyddsrockar, plastförkläden, handskar och munskydd. Det finns även sängkläder placerade i slussrummet. Slussens funktion är att förhindra luften från vårdrummet att ventilera ut till korridoren. Det är viktigt att tänka på att vårdrumsdörrarna och korridordörrarna inte ska vara öppna samtidigt.
Att vara isolerad innebär att patienter inte får lämna sitt rum. Isoleringsvård kan delas in i olika grader, bland annat flerpatientsrum, enkelrum, isoleringsrum med förrum samt isoleringsrum med luftsluss. Isoleringsrummen är indelade i olika renlighetsgrader.
Flerpatientsrum är den lägsta graden av isoleringsform. Isoleringsrum med luftsluss har den högsta renlighetsgraden. Den sjukdom eller smitta patienter har avgör vilken form av
isolering patienten bör ha. Patienter med omfattande brännskador eller patienter som av olika anledningar är infektionskänsliga vårdas i enkelrum med luftsluss. De kan även ha smittsamma sjukdomar som exempelvis tuberkulos. Patienter som smittar via kontaktsmitta eller droppsmitta vårdas i enkelrum. Patienter som redan befinner sig i flerpatients rum och som bär på exempelvis Calicivirus vårdas isolerat i flerpatientsrum. De patienter som vårdats i samma sal som den smittsamma patienten förblir i samma sal tills samtliga patienter är friska för att undvika smittspridning (Ericson & Ericson, 2009). Anmälan om sjukdomsfall enligt Smittskyddslag (2004:168) § 4 skall sjukvårdspersonal vid förekomst av smittsamma sjukdomar vara uppmärksamma och vid behov vidta åtgärder som krävs.
2.2 Smittsamma sjukdomar
Enligt Socialstyrelsen (2006) delas smittsamma sjukdomar in i samhällsfarliga, allmänfarliga och övriga smittsamma sjukdomar. Enligt Smittskyddslagen (2004:168) definieras
smittsamma sjukdomar som alla sjukdomar som överförs till och mellan människor. Smittskyddslagen definierar allmänfarliga sjukdomar som sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdomstid eller orsaka svårt lidande. Samhällsfarliga sjukdomar avses enligt lag vara sjukdomar som medför stor smittspridning i samhället. Smittan innebär allvarlig skada för samhället därför krävs det extraordinära
smittskyddsåtgärder för att kontrollera smittan och motverka smittspridning (Ericson & Ericson, 2011).
Socialstyrelsen (2006) samt Ericson & Ericson (2011) nämner smittkoppor och svår akut respiratorisk sjukdom även kallad SARS som exempel på samhällsfarliga sjukdomar.
Salmonellainfektion, tuberkulos, fågelinfluensa (HSN1), infektion med meticillinresistenta S. aureus (MRSA), polio samt HIV-infektion betraktas som allmänfarliga sjukdomar. Övriga smittspårningspliktiga sjukdomar är legionellainfektion, påssjuka (parotit), röda hund, mässling och kikhosta. Samtliga smittsamma sjukdomar är anmälningspliktiga (Ericson & Ericson, 2011).
2.3 Styrdokument och ansvar
Sjukvårdspersonal ska följa Smittskyddslagen (2004:168) § 4 som innefattar att sjukvårdspersonal ska arbeta för att förebygga smittspridning. Sjukvårdpersonal ska uppmärksamma förekomsten av smittsamma sjukdomar och vidta de åtgärder som krävs från smittskyddssynpunkt. Smittskyddsåtgärder skall byggas på beprövad erfarenhet och vetenskap. Under vårdtiden skall respekt för människans värde och integritet visas. När det inte längre finns skäl för isolering ska den omedelbart upphöra (Smittskyddslagen,
2004:168).
Sjuksköterskor skall verka för jämlikhet och social rättvisa när det gäller fördelningen av resurser, tillgång till hälso- och sjukvård och andra vård- och omsorgstjänster.
Sjuksköterskor ansvarar för att patienter skall få korrekt, tillräcklig och lämplig information på ett anpassat sätt, som grund för samtycke till vård och behandling. En professionell hållning som uppvisar respektfullhet, lyhördhet och integritet ska hållas. Sjuksköterskor ska sköta sin hälsa så att förmågan att ge vård inte påverkas så att sjuksköterskor ej kan fortsätta med sitt arbete under den tid hen bär på smittan. Att sträva efter en hållbar miljö för
patienter är viktigt. Att vara medveten om miljöns betydelse för hälsa anses betydelsefullt (International Council of Nurses, 2014).
Hälso- och sjukvård bedrivs utifrån krav på basala hygienrutiner. Basala hygienrutiner används vid patientnärakontakt, undersökningar samt vid olika behandlingar. Hälso- och sjukvårdspersonal skall använda kortärmade arbetskläder som skall bytas dagligen. Sjukvårdspersonalens armar ska vara fria från smycken och armbandsur. Före och efter patientkontakt ska sjukvårdspersonal desinfektera händer och underarmar med
handdesinfektionsmedel, samt före och efter användning av handskar. Om händerna är synligt smutsiga skall de tvättas med tvål och vatten före användandet av handdesinfektion. Skyddshandskar skall användas vid kontakt eller risk för kontakt av kroppsvätskor samt tas av direkt efter smutsigt arbete och bytas ut mellan olika arbetsmoment. Vid risk för att kroppsvätskor och annat biologiskt material kommer i kontakt med arbetskläder skall engångsförkläde av plast eller skyddsrock användas (Socialstyrelsen, 2007).
Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) innebär skyldighet att främja en god och säker vård vilket innefattar att vården ska ha en hög kvalitet och goda hygieniska rutiner ska följas. Vården skall även se till patienters behov och därigenom skapa en trygghet vid vård och behandling. Detta innefattar även att vården ska vara lättillgänglig. Sjukvårdspersonal ska se till att en god kontakt finns mellan patienter och sjukvårdspersonal. Patienters behov ska även tillgodoses kontinuerligt för att skapa säkerhet i vårdandet. Hälso- och
sjukvårdspersonal ska ge god vård till alla människor (hälso- och sjukvårdslag, 1982:763). Patientlagen (2014:821) benämner i kap 3 § 1 att patienter har rätt att få information om sitt hälsotillstånd, metoder som finns för undersökningar, behandling samt vård. Patienter ska även få information om vilken tidpunkt patient förväntas få vård samt det förväntade vård- och behandlingsförloppet. Patienter ska även få exempel på olika metoder som hjälper för att förebygga sjukdom. Enligt kapitel 5 i patientlagen (2014:821) har patienter rätt till att
tillsammans med sjukvårdspersonal utforma sin egen sjukvård. Patienter ska utifrån sin förmåga kunna ge önskemål över vård och behandlingsåtgärder. Patienter ska medverka i genomförandet av vården i så stor utsträckning patienten klarar av.
2.4 Teoretiskt perspektiv
Vårdteoretikern Katie Erikssons teori beskriver bland annat begreppen värld, hälsa, vårdande relation och lidande. Dessa begrepp anses vara relevanta vid beskrivning av patienters upplevelser av att vårdas i isolering under behandling av smittsam sjukdom.
2.4.1 Värld
Enligt Katie Eriksson används begreppen miljö och omgivning för att beskriva världen. Miljön och omgivningen representerar den fysiska världen. Hon menar även att världen består av tre delvärldar: omvärlden, medvärlden och egenvärlden. Omvärlden representerar levnadsvärlden, där allt materialistiskt finns. Relationer och möten skapas i medvärlden. Egenvärlden är människans privata sfär, där människan söker sitt inre jag. Människan lever i alla tre världar samtidigt och varje värld påverkar människan olika (Eriksson, 1987).
2.4.2 Hälsa
Eriksson (2000) beskriver att hälsa är en naturlig del av människan. Hälsa upplevas kroppsligt eller själsligt hos varje individ, dock kan hälsa uppfattas olika av individer. Kroppslig hälsa handlar om välbefinnande medan den själsliga hälsan handlar om en inre balans och jämvikt mellan relationer och individer. Sundhet och välbefinnande utgör
grunden för hälsa och människans inre stöd. För att kunna växa behöver människan tro, hopp och kärlek. Eriksson (1987) menar även att människan måste våga skapa sin egen hälsa och vara den person man är ämnad att vara. I skapandet träder den innersta människan fram och de innersta begären visar sig. Eriksson (2014) menar att hälsa inte kan ”ges bort” till någon annan individ men människan kan stötta den andra till att vara i hälsa. Eriksson (2000) menar att hälsa innebär att förstå människans hälsa som en del av livet som helhet. Hälsan är relativ till människans uppfattning av livet. Hälsa är hela tiden föränderlig. Eriksson (2000) beskriver sin teori om vårdandets kärna som utgår från Caritas kärlek och barmhärtighet. Med detta menas att sjukvårdspersonal ska visa omtanke och respekt för patienters integritet då det gynnar hälsan.
För att hälsan hos en individ ska utvecklas behöver människans liv innefatta både lidande och kärlek (Eriksson, 1994). Eriksson (2000) pratar om hälsans olika dimensioner. Dimensionerna är: den kroppsliga, den själsliga och den andliga dimensionen. Den
kroppsliga dimensionen handlar om friskhet medan den själsliga dimensionen handlar om att finna en inre balans och jämnvikt i sitt eget liv och tillsammans med andra människor. Den andliga dimensionen handlar om människans förmåga att finna djupare värden i livet. Dessa värden skapar mening och utveckling.
2.4.3 Vårdande och den vårdande relationen
Relationen till den konkreta andra är en relation mellan människa och människa. Denna relation kan formas olika och kan innehålla vad som helst. Vårdrelationen är grunden till vårdandet. Katie Eriksson uttrycker att i relationen mellan patient och vårdare så ska
patienten få utrymme att ge uttryck för sina begär, behov och problem. Vårdrelationen pågår kontinuerligt och vilar på en ömsesidig grund. Det är viktigt att vårdaren låter relationen ta tid och inte påskyndar den vårdande relationens process. Ansa, leka och lära utgör alla olika aspekter av vårdandet, dessa utgör även vägar till hälsa (Eriksson, 2014).
Eriksson (1987) menar att sjukvårdspersonal ska genom ansande, lekande och lärande åstadkomma ett tillstånd av tillit mellan patient och vårdare, tillfredställelse hos patienter samt kroppsligt och andligt välbefinnande. Att ansa betyder att ta hand om det kroppsliga och det själsliga, att tillgodose de basala behoven så som hygien och välmående. Att leka innebär att skapa tillit i relationen mellan patient och vårdare. Att lära betyder att skapa en utveckling hos patienter som leder till självständighet och mognad. Alla dessa begrepp är knutna till varandra och skapar en grund i den vårdande relationen (Eriksson, 1987).
2.4.4 Lidande
Eriksson (1994) beskriver lidande som något som hör livet till. Det är människans unika sätt att uppfatta sitt lidande som avgör om lidandet har någon mening eller om lidandet är meningslöst. Är livet tillskrivet en mening är även lidandet det. Lidandet beskrivs som en kamp mellan det onda och det goda i livet. Kärnan i allt liv är lidande, lust, liv och död. Utan kärnan skulle livet vara tomt och stillastående. Lidandet är en kamp för människans
värdighet men även en kamp för människans frihet att vara sig själv. Varje gång en person lider tas någonting definitivt ifrån personen i konkret eller symbolisk mening. I lidandet finns en sorg över det vi förlorat eller håller på att förlora.
Eriksson (1994) pratar om lidandes former sjukdomslidande, livslidande och vårdlidande. Katie Eriksson menar att sjukdomslidandet är ett lidande som uppstår på grund av sjukdom och behandling, detta kan orsaka lidande både kroppsligt och själsligt för patienten. Det kroppsliga lidandet uttrycks oftast till en bestämd del av kroppen vilket upptar all fokus hos människan. Den kroppsliga smärtan kan påverka människan så kraftigt att det kan driva människan till ett själsligt lidande. När människan upplever känslor som förnedring, skam och skuld i relation till sin sjukdom uppstår ett själsligt och andligt lidande.
Vårdlidande är när människan på något vis blivit lidande på grund av vård eller utebliven vård. Det kan exempelvis vara en kränkning av patientens värdighet, maktutövning eller en skada som uppkommit i samband med vård. Livslidande innebär ett lidande som innefattar hela människan livssituation. Ett livslidande kan vara när närstående blir sjuk eller hastigt går bort men kan även innefatta en skilsmässa (Eriksson, 1994)
Lidandet har tre olika nivåer, att ha lidande, att vara i lidandet och att varda i lidandet. Att ha ett lidande innebär att människan känner sig främmande gentemot sig själv. Att vara i
lidandet innebär att människan söker en mening med lidandet. Människan försöker lindra sitt lidande genom att försöka tillfredsställa olika behov som att äta mycket eller sova. Människan känner dock alltid en oro då lidandet inte upphört och tillfredsställelsen endast varar en kort period. Att varda i lidandet är en kamp mellan hopp och död. I detta stadium kan människan finna en orsak till sitt lidande och tillslut även acceptera sitt lidande (Eriksson, 1994)
Ensamhet förknippas ofta med lidande. Ensamhet kan uppfattas på många olika sätt. Ensamhet förväntas oftast vara negativ men kan även upplevas positiv om den är självvald. Människor som ofta är fysiskt ensamma behöver nödvändigtvis inte känna sig ensamma till skillnad från människor som ofta har andra runt sig i sin fysiska omgivning som kan känna sig väldigt ensamma (Eriksson, 1994).
2.5 Tidigare forskning
Tidigare forskning är uppdelat i två underrubriker. Först presenteras sjuksköterskors upplevelse av att vårda patienter som ska vårdas i isolering under behandling av deras smittsamma sjukdom. Därefter presenteras sjukvårdspersonals uppgift att förebygga smittspridning.
2.5.1 Sjuksköterskans upplevelser av att vårda patienter i isolering
Tidigare forskning visar att sjuksköterskor anser att isoleringsvård är bra vid arbete för att förhindra spridning av smitta och sjukdom. Vissa sjuksköterskor anser dock att isolering är dåligt vid kritiska patientsituationer då smittskyddsrutiner fortfarande behöver följas vilket kräver förberedelser som tar lång tid. Den extra tiden kan orsaka onödigt lidande hos patienten (Lindberg, Carlsson & Skytt, 2014). Cassidy (2006) beskriver sjuksköterskors konflikt i balansen mellan vård av isolerade patienter och patienters individuella behov samtidigt som de arbetar för att förebygga smittspridning. Enligt Guillemin et al. (2015) beskriver sjuksköterskor att de visar en förståelse för patienters fysiska och psykiska
påfrestningar av att vårdas i isolering. För många sjuksköterskor är det en börda fysiskt och det strider mot deras moral att vårda patienter som är isolerade på grund av sin smittsamma sjukdom.
Godsell, Shaban och Gamble (2013) och Wong, Wong, Cheung och Griffiths (2012) beskriver att sjuksköterskors handlingar motiveras av deras känsla av plikt gentemot sina patienter och deras anhöriga. Wong et al. (2012) betonar vikten av att fortsätta arbeta trots smittorisken som sjuksköterskor kan utsättas för. De menar även att sjukvårdspersonal måste vara
beredda på att tuffa tider kan inträffa vid arbete inom sjukvården. Det tar längre tid att vårda patienter som är isolerade, det är därför extra viktigt att ha en god dialog med sina kollegor för att övriga patienters vård inte ska komprimeras. Att ge samma omvårdnad till en patient i isolering som en patient som inte vårdas i isolering är en utmaning eftersom det tar längre tid. Sjuksköterskor går inte in till isolerade patienter lika frekvent som de gjorde om de inte vårdas i isolering eftersom de tidskrävande rutinerna kändes omständiga (Seibert, Gabel Speroni, Kyeung, Devoe & Jacobsen, 2014). Undersökningsinstrument som stetoskop används hos flera patienter. De kan vara svåra att få ordentligt rena och sjuksköterskor är därför oroliga att sprida smitta vidare via exempelvis undersökningsinstrumenten (Cassidy, 2006).
Sjuksköterskor beskriver utmaningar när det gäller närkontakt vid vårdsituationer med patienter som vårdas i isolering (Seibert et al., 2014). Tidigare forskning visar att sjuksköterskor drar sig från att gå in till patienter med smittsamma sjukdomar.
Sjuksköterskor upplever att de få besöken ledde till att sjukvårdspersonal och patient fick en sämre relation till varandra (Cassidy, 2006). Sjuksköterskor upplever ofta hinder i relation med patienter vid isolerings vård. Skyddskläder är en barriär i vårdrelationen mellan sjuksköterskor och patienter. Skyddskläderna upplevs ofta vara i vägen, speciellt vid
patientnära arbete då personalen kan ha svårt att uttrycka ansiktsuttryck eller svårigheter att tala tydligt. Många sjuksköterskor försöker bygga en relation med patienter men att bära skyddsmask hindrar patienter från att se sjuksköterskors ansiktsuttryck och det kan bli svårt för patienterna att höra dem, det påverkar sjuksköterskors och patienters relation negativt. Det minskar känslan av en personlig kontakt. Detta skapar ett hinder när det gäller att bygga upp en tillit hos patienter. Eftersom skyddsutrustning kan påverka vårdrelationen negativt försöker sjuksköterskor underlätta den vårdande situationen genom att använda humor, be om ursäkt eller förklara varför de bär skyddsutrustning. De försöker även att prata med patienter mer när de är inne hos dem. Trots detta upplever sjuksköterskor att de inte kan ge patienter tillräckligt med psykologiskt stöd (Godsell et al., 2013).
Sjuksköterskor känner ansvar gentemot patienter men uttrycker samtidigt en rädsla för att jobba med smittsamma patienter. De känner en rädsla för att själva bli smittade och en rädsla för att smitta andra. Att gå in till patienter ofta medför en större risk att bli smittad varje gång de går in till patienter. En sjuksköterska uttrycker: “…when you hear that some people are in isolation, the first thing that comes into your head is what have they can I catch it?… Is it contagious ah?” (Cassidy, 2006, p. 1250). Rädslan över att själv bli smittad gjorde att sjukvårdspersonal ofta använder överdrivna åtgärder. De upplever att det inte räcker med att tvätta händerna med tvål och vatten. En sjuksköterska uttrycker att hon ville använda blekmedel för att känna att de faktiskt fick bort alla bakterier. Sjuksköterskor kan använda samma smittskyddsrutiner hos alla patienter trots att det inte är nödvändigt. Några
sjuksköterskor undviker att i så stor utsträckning som möjligt att gå in till patienter som vårdas i isolering (Cassidy, 2006).
2.5.2 Sjukvårdspersonalens uppgift att förebygga smittspridning
Sjuksköterskor tänker ofta på att det är viktigt att både sjukvårdspersonal och anhöriga till patienter följer smittskyddsrutiner för att hindra smittspridning. Sjuksköterskor berättar att hygien- och isolerings rutiner är effektiva så länge alla följer dessa och de behöver då inte vara oroliga för att själva bli smittade eller för att sprida smittan vidare till andra.
Sjukvårdspersonal får lära sig hur försiktighetsåtgärder ska vidtas för att inte sprida smitta vidare. Hur de ska bete sig för att inte få med sig smittan ut ur isoleringsrummet och kontaminera saker eller andra människor. Att tvätta händerna ofta, både innan och efter de besöker en smittad patient anses vara viktigt (Guillemin et al., 2015).
Sjukvårdspersonal begränsar antalet besökare som får hälsa på och hur ofta de får hälsa på. Detta begränsas för att minska risken för att föra smitta vidare. På grund av
försiktighetsåtgärderna tar det längre tid för sjuksköterskor att vårda patienter i isolering än de patienter som inte vårdas i isolering. Att använda plastförkläde och handskar är den försiktighetsåtgärd vid isoleringsvård som är besvärligast, främst för att det tar lång tid att ta på sig skyddskläderna. Sjukvårdspersonal upplever även att skyddskläder känns begränsande (Guillemin et al., 2015). Många sjuksköterskor beskriver att de får en klaustrofobisk känsla när de använder skyddskläder. De beskriver även att det är väldigt varmt att ha skyddskläder på sig men att de använder dessa eftersom de vet att de annars kan bli smittade (Godsell et al., 2013). Det krävs noggrann planering utav av dagen då det krävs lång tid vid förberedelser och patientnära vård (Guillemin et al., 2015).
Sjuksköterskor känner att det är deras ansvar att hindra smittspridning och att de behöver kunskap om hur smitta sprids för att kunna hindra det. De behöver även viljan att arbeta på ett sätt som förebygger smittspridning. Sjuksköterskor beskriver allvaret med
smittspridningen och att de är rädda för att sprida smittan vidare på arbetsplats och ta med sig smittan hem (Seibert et al., 2014). Hygienrutiner följs noga. Många sjuksköterskor är medvetna om smittvägar och är extra noga med hygienen för att hindra smittspridning. Hygienrutiner som förekommer på vårdavdelningar gäller inte när något är smutsigare eller mer infekterat än vanligt, extra åtgärder krävs då (Jackson, Lowton & Griffiths, 2014). Gould, Drey, Moralejo, Grimshaw och Chudleigh (2008) nämner vikten av handhygien som är en faktor för att minska smittspridning.
Flera sjuksköterskor uttrycker hur viktigt det är att tala om för anhöriga och visa hur de på ett säkert sätt kunde ta på och av skyddskläder. Dock menar sjuksköterskor att det tar lång tid att undervisa anhöriga. Skriftlig information eller material som kan användas för att visa hade underlättat för att få anhöriga att förstå hur skyddskläderna hindrar smittspridning och varför det är viktigt att ta av skyddskläderna på ett korrekt sätt (Godsell et al., 2013).
2.6 Problemformulering
Enligt lagar och författningar så skall sjukvårdspersonal ge vård på lika villkor till alla
individer. Det innefattar även patienter som vårdas i isolering. Patienter har enligt lag rätt till att få utforma sin egen sjukvård tillsammans med sjukvårdspersonal. De har även rätt till att få information om sitt hälsotillstånd och behandlingsalternativ. Tidigare forskning visar att det finns en rädsla hos sjuksköterskor för att gå in till patienter som bär på smittsamma sjukdomar. Rädsla uttrycks dels som oro att sprida smittan vidare till andra patienter men även att själva bli smittade. Många sjuksköterskor har kunskap om isoleringsvård, den är
dock bristfällig i sjuksköterskors förhållningssätt till patienter. Trots att många
sjuksköterskor känner ansvar för att hindra smittspridning och samtidigt ge god vård drar de sig från att gå in till patienter som vårdas i isolering. Sjuksköterskor bör se patienter som individer så att en vårdande relation kan uppstå. Spridning av smittsamma sjukdomar har ökat kraftigt på senare tid. Åtgärder har vidtagits för att smittspridning ska hindras, isolering är en viktig del för att hindra smittspridningen. Vid isoleringstillfället kan personen bakom sjukdomen bli bortglömd av sjukvårdspersonal och anhöriga då de enbart ser sjukdomar och patienter som en eventuella smittspridare. Sjuksköterskor förklarar utmaningar när det gäller närkontakt med patienter som vårdas i isolering. Att vara isolerad kan skapa problem för relationer och kommunikation mellan vårdare och patient. På så vis blir patienters emotionella behov påverkade och patienters hälsoprocesser kan påverkas till det negativa. Vårdteoretikern Katie Eriksson menar att genom en god vårande relation kan patienters hälsa och värld påverkas till det positiva, samtidigt som lidandet lindras. Med hjälp av den vårdande relationen kan sjuksköterskor se till patienter som en helhet och patienters kroppsliga och själsliga behov möts. När patienters kroppsliga och själsliga behov möts underlättas vårdtiden i isolering för patienter. Då det redan finns bra rutiner för
isoleringsvård behövs mer forskning om patienternas syn och upplevelse av isoleringsvård vid behandling av smittsam sjukdom och därmed minska onödigt lidande hos patienter.
3
SYFTE
Syftet är att beskriva hur patienter upplever att vara isolerad under behandling av smittsam sjukdom.
4
METOD
Metoden som används är en systematisk litteraturstudie. Grunden till en litteraturstudie är bearbetat material. Examensarbetet grundar sig på en kvalitativ metod, som är lämplig för att få en djupare förståelse av patienters upplevelser av ett fenomen (Friberg, 2012). Metoden är lämplig då syftet till examensarbetet är att beskriva patienters upplevelse av att vårdas i isolering under behandling av smittsam sjukdom.
4.1 Urval och datainsamling
Databaser som innehöll vårdvetenskapliga artiklar valdes då det var relevanta för examensarbetet, de databaser som valdes var Cinahl Plus, Pubmed och Discovery.
Sökbasen Svenska MeSH användes för att översätta svenska termer till engelska begrepp som används inom vårdvetenskapliga artiklar. MeSH termer användes för att få fram relevanta begrepp för examensarbetets syfte. Trunkeringar användes för att böja det valda grundordet. Exempel på trunkeringstecken är: ””och *. ”” användes för att söka på hela meningar eller större sammanhang. Till exempel ”patient isolation” menar att databasen endast tog fram artiklar där orden patient och isolation står i följd av varandra. * användes till ordböjelser till exempel nurse* som då blir nurses eller nursing och så vidare. Booleska operatorer användes för att underlätta sökningar av större sammanhang av fenomenet som undersökts i
examensarbetet. Operatören som använts är: AND. Andra operatörer som finns är OR och NOT. Dessa kan användas för att begränsa sökningar, till exempel ”Nurse NOT Nursing” eller ”Child OR Children”. Dessa har inte använts i examensarbetet då de inte gav fler träffar än när endast AND användes. AND användes för att få med alla ord i sökningen, annars särskildes inte orden utan söktes som en hel mening. Sökord som svarade an på
examensarbetets syfte valdes för att sökorden skulle vara relevanta. Exempel på sökord som användes på databasen CINAHL Plus var: ”psychosocial factors” AND ”SARS” AND
”isolation”. Exempel på sökord som användes på databasen Discovery var: MRSA AND nurse* experience AND patient.
Därefter valdes inklutions- och exklutionskriterier för att få fram relevanta artiklar. Till en början söktes endast artiklar skrivna mellan 2010-2015. Rubrikerna till artiklarna som uppkom vid sökningen lästes. Då urvalet av artiklar med valt tidsspann endast blev 7 stycken ökades tidsspannet till år 2005-2015 för att fler artiklar skulle framkomma. Det framkom då ytterligare 2 artiklar. Tidsspannet ökades sedan ytterligare till år 2000-2015, ytterligare 3 artiklar framkom. Majoriteten av urvalet av artiklarna var mellan år 2010-2015, därmed kan examensarbetets resultat grundas på aktuell forskning. Andra inklutionskriterier var full text, peer reviewed samt att författarna till artiklarna använt intervjuer som datainsamlingsmetod. Med fulltext menas att artiklarna var publicerade i fullt format, det gick alltså att läsa hela artikeln. Peer reviewed innebar att artiklarna var granskade av utomstående med kunskap av ämnet. Datainsamlingsmetoder för forskning med kvalitativ ansats kan vara exempelvis enkäter och intervjuer av olika slag. Då intervjuer ger en djupare förståelse av patienters upplevelse, har artiklar där datainsamlingsmetoden var intervjuer använts.
Exklutionskriterier var exempelvis publikationsår tidigare än år 2000 och artiklar där datainsamlingsmetoden var av kvantitativ ansats, exempelvis enkäter. Alla sökningar av de valda artiklarna presenteras i bilaga A.
När sökningar gjorts lästes rubrikerna på de artiklar som utgjorde sökresultatet. De rubriker som var intresseväckande och eventuellt kunde svara an på examensarbetets syfte lästes. De delar som lästes var abstract, syfte och metod. Om artiklarna var av kvantitativ ansats, ej behandlade patienters upplevelser av att vårdas i isolering exkluderades dessa. Om artiklarna svarade an mot examensarbetets syfte och där datainsamlingsmetoden som författarna till artiklarna använt var intervjuer, lästes hela artikeln. När artiklarna lästes utgick författarna till examensarbetet efter Fribergs (2012) kvalitetsgranskning av kvalitativa artiklar, se bilaga B. Totalt användes 12 stycken artiklar till examensarbetets resultat. Dessa finns presenterade under bilaga C.
4.2 Analys och genomförande
Dataanalysen som använts är en systematisk litteraturstudie enligt Evans (2002).
Analysmetoden är uppdelad i fyra steg. Första steget var att samla data samt sortera data och utgå ifrån relevans utifrån studiens syfte. För att få en djupare förståelse och kunna se
sammanhang är det viktigt att relevanta artiklar med hög trovärdighet för studiens syfte hittas. Data samlades in via sökningar i databaser (se bilaga A). Kvalitetsgranskning genomfördes enligt Friberg (2012) (se granskningskriterier i bilaga B).
Under steg två lästes hela artikeln ett flertal gånger för att få en helhetsbild av det insamlade materialet för att på så sätt kunna uppmärksamma detaljer, dock låg fokus på resultatdelen. Nyckelfynd är meningar i materialet som svarar på examensarbetets syfte. Nyckelfynd samlades från samtliga artiklar och sammanställdes sedan (Evans, 2002). Artiklarna lästes individuellt av examensarbetets båda författare. Nyckelfynd som ansågs besvara
examensarbetets syfte plockades ut ur artiklarnas resultat. Författarna till examensarbetet jämförde sedan nyckelfynden från varje enskild artikel för att se likheter och skillnader mellan de separata analyserna. Författarna av examensarbetet sorterade nyckelfynden utifrån likheter och skillnader genom att markera dessa nyckelfynd med olika färger.
Nyckelfynd som liknade varandra markerades med samma färg, tillexempel nyckelfynd som handlade om ensamhet markerades med färgen grön.
Under steg tre kategoriserades nyckelfynden efter likheter och skillnader i en tabell, detta för att få en överblick och en bättre struktur. När nyckelfynden hade sorterats valdes teman. Nyckelfynden delades in i två teman. Tema ett är ”Att känna maktlöshet”. Tema två är: ”Att känna sig bekräftad”. Dessa teman speglar nyckelfyndens skillnader. Efter detta valdes subteman som svarade an mot examensarbetets syfte. Subteman utformades för att få en bredare förståelse av varje enskilt tema (Evans, 2002). Totalt identifierades fem subteman, subteman till det första temat var: ”Att känna rädsla över att smitta andra”, ”Att vara ensam
mot sin vilja” och ”Att inte kunna påverka sin situation”. Subteman till det andra temat var: ” Att känna sig delaktig i sin vård” och ”Att känna gemenskap”.
Under steg 4, sammanställdes resultatet utefter identifierade teman och subteman. Dessa visades i text och resultatet stärktes av citat från artiklar, se exempel i tabell 1 för att få en överblick över hur teman och subteman grupperades efter de identifierade nyckelfynden. Citat ur artiklarna användes för att stärka tillförlitligheten (Evans, 2002).
Tabell 1: Exempel på hur tema och subtema bygger på nyckelfynd
Nyckelfynd Tema Subtema
“I felt I was a walking focus of infection and that I was very dangerous.”
“The hardest part was the imprisonment. Well, there were also periods when I was sick, or were I wasn’t well, but the
imprisonment… let say I was totally depressed after, I had to get out.”
“There are limitations, no doubt.”
Att känna maktlöshet
Att känna rädsla över att smitta andra
Att vara ensam mot sin vilja
Att inte kunna påverka sin situation
4.3 Etiska överväganden
Examensarbetet grundas på vårdvetenskapligt datamaterial. Vårdvetenskapliga artiklar har använts vid insamling av datamaterial till examensarbetets resultat då artiklarna som
använts vilar på evidensbaserad forskning. Den etiska koden CODEX (2015) har följts i detta examensarbete. Den etiska koden menar att det inte är tillåtet att förvränga en text eller säga att någon annans text är sin egen. Polit och Beck (2012) uttrycker vikten av kontinuerlig återkoppling till originaltexten för att undvika felskrivningar och för att texten ska återges så korrekt som möjligt. Ingen etikprövning gjordes eftersom ingen ny data införskaffades (Centrala etikprövningsnämnden, 2007).
5
RESULTAT
Två teman framkom under analysen. Det första temat var ”Att känna maktlöshet”, subteman till det till första temat var ”Att känna rädsla över att smitta andra”, ”Att vara ensam mot sin vilja” och ”Att inte kunna påverka sin situation”. Det andra temat som framkom under analysen var ”Att känna sig bekräftad”. Subteman till detta tema var ”Att känna sig delaktig i sin vård” och ”Att känna gemenskap”. En överblick av examensarbetets tema presenteras i tabell 2.
Tabell 2: Tabellen visar en översikt över valda teman och subteman.
Tema Subtema
Att känna maktlöshet Att känna rädsla över att smitta andra Att vara ensam mot sin vilja
Att inte kunna påverka sin situation Att känna sig bekräftad Att känna sig delaktig i sin vård
5.1 Att känna maktlöshet
Under detta tema presenteras tre subteman. ”Att känna rädsla över att smitta andra”, ”Att vara ensam mot sin vilja” och ”Att inte kunna påverka sin situation”.
5.1.1 Att känna rädsla över att smitta andra
Patienter beskrev att de kändes som att de var smittade av pesten eller att de hade spetälska (Andersson, Lindholm & Fossum, 2011; Lindberg, Carlsson, Högman & Skytt, 2014; Skyman, Sjöström & Hellström, 2010). Många patienter beskrev även att de kände sig smutsiga
(Webber, Macpherson, Meagher, Hutchinson & Lewis, 2012). En patient uttryckte: “It is that feeling again, that I have got the plague that I am a danger to my surroundings” (Andersson et al., 2011, p. 51). Patienter beskrev att de kunde känna en förståelse över hur andra
patienter som är smittade med HIV kände sig. De kände att de kunde identifiera sig med dem då de kände att de hade fått en stämpel (Lindberg et al., 2014).
De hängde en skylt på flera patienters dörrar med en uppmanande varnande text som medföljde att de kände sig annorlunda mot andra patienter (Webber et al., 2012). Många patienter uttryckte att de var ledsna då de upplevde att de spred skräck i omgivningen (Skyman et al., 2010). De kände även att de var ett hot mot omgivningen eftersom de kunde sprida en smitta vidare (Andersson et al., 2011). Eftersom de kände att de spred skräck i omgivningen så kände dem att de inte var socialt accepterade. Många patienter berättar att de var oroliga över hur deras vänner och arbetskollegor skulle reagera om de fått reda på att de vårdats i isolering eftersom de skämdes över sin sjukdom och sin situation (Andersson et al., 2011; Cava, Fay, Beanlands, McCay & Wignall, 2005; Lindberg et al., 2009; Skyman et al., 2010). Därför var det få som hade berättat för vänner och kollegor att de vårdats i isolering (Andersson et al., 2011).
Flera patienter var oroliga över hur de skulle hälsa på sina anhöriga när de kom och hälsade på. Anhöriga ville ofta ge dem en kram eller en puss men många patienter tog hellre avstånd än riskera att smitta någon annan. Patienter berättar att de kände en rädsla för sina anhöriga och deras välbefinnande (Barratt, Shaban & Moyle, 2011).
Patienter berättade att de var oroliga över att de kunde ha fört smitta vidare till sina nära och kära samt till omgivningen innan de placerades i isolering (Andersson et al., 2011; Barratt et al., 2011; Cava et al., 2005; Guillemin et al., 2014; Lindberg et al., 2009; Webber et al., 2012). Patienter uttryckte att det var jobbigt och svårt att känna att de kunde utsätta sina nära och kära för fara (Andersson et al., 2011; Maunder et al., 2003). Många patienter tog därför avstånd och backade undan när anhöriga kom nära. En patient berättade:
When they come in they want to give a kiss or a hug … I would say ’No, no you can’t touch me cause I might be contaminated or contagious’… and so I wasn’t sure how much of that they could do (Barratt et al., 2011, p. 57).
Att bära på en smitta gjorde att flera patienter kände att de var en börda för
sjukvårdspersonal eftersom deras sjukdom var så smittsam (Barratt et al., 2011; Guillemin et al., 2014).
Flera patienter berättade att de upplevde att sjukvårdspersonal slarvade med att ha på sig skyddskläder vid patientnära vård (Barratt et al., 2011). Detta väckte känslor som ilska och frustration främst för att smitta kunde ha spridits till andra patienter och möjligtvis även smitta sjukvårdspersonal (Guillemin et al., 2014; Maunder et al., 2003). Patienter kände att de inte hade någon kontroll över situationen (Barratt et al., 2011).
Eftersom flertalet patienter inte kunde påverka sjukvårdspersonals handlingar upplevde de en stor oro när smittskyddsrutiner inte följdes som det skulle (Andersson et al., 2011). En patient uttryckte:
Some nurses had a protective apron, but some didn’t; they just put on the gloves. I noticed it, but I was ashamed to ask, aren’t you going to wear an apron, but then I thought they must know what they are doing, who am I to tell them how to perform their job?... (Andersson et al., 2011, p. 50).
Flertalet patienter uttryckte att de var oroliga över sjukvårdspersonals brist på kunskap då de kunde föra smitta vidare om de till exempel inte visste hur de skulle tvätta händerna på ett korrekt sätt (Andersson et al., 2011). Patienter nämnde att de hade uppskattat om
sjukvårdspersonal tog smittskyddsrutiner på allvar eftersom det hindrar smittspridning (Barratt et al., 2011). Sjukvårdsvårdpersonal som följde isoleringsrutiner konsekvent uppfattades enligt patienter som omtänksamma och som att de brydde sig om smittrisken (Webber et al., 2012).
5.1.2 Att vara ensam mot sin vilja
Patienter upplevde en större ensamhet i isolering då uppmärksamhet från sjukvårdspersonal var bristfällig (Newton, Constable & Senior, 2001). Att ofrivilligt bli lämnad ensam i ett vårdrum upplevdes som en känsla av maktlöshet. Sjukvårdspersonal gjorde inte spontana besök utan besökte bara patienter när en specifik uppgift skulle utföras (Skyman et al., 2010). En patient uttryckte: “It was so dull, because they only came when they were going to clean or bring food” (Skyman et al., 2010, p. 103). Brist på uppmärksamhet från sjukvårdspersonal visade sig genom få besök (Ward, 2000). Flera patienter upplevde att isolering påverkade deras relation med sjukvårdspersonal och att deras vård därmed blev sämre (Barratt et al.,
2011). Bristfällig vård och få besök ledde till att patienter kände sig som fångar i sitt rum (Barratt et al., 2011; Guillemin et al., 2014).
Patienter uppfattade att anhöriga var rädda för att bli smittade och att deras anhöriga därför tog avstånd (Pacheco & Spyropoulos, 2010). Patienters besök var därför få vilket påverkade dem negativt och isoleringen upplevdes därför som en stor ensamhet (Pacheco &
Spyropoulos, 2010; Skyman et al., 2010). En patient uttryckte: “They won’t even come in the room… they are afraid of catching something. They don’t want to understand, they just don’t want to catch anything” (Barratt et al., 2011, p. 56). Många patienter berättar att de kände sig ledsna och nedstämda under vårdtiden i isolering då bristen på besök från nära och kära var stor (Maunder et al., 2003). Det upplevdes tråkigt att vara ensam i ett rum under en längre tid (Pacheco & Spyropoulos, 2010). Patienter uttryckte att de kände sig sårade och övergivna när familj och vänner inte kom och hälsade på (Barratt et al., 2011). Många patienter
uttryckte att de kände sig deprimerade när de var ensamma (Guillemin et al., 2014; Webber et al., 2012).
5.1.3 Att inte kunna påverka sin situation
Det uppmärksammades att många patienter inte fått någon eller väldigt lite information under den tid de vårdades i isolering (Skyman et al., 2010). Flera patienter fick varken skriftligt eller muntlig information (Burnett et al., 2010). Patienter rapporterar att den lilla mängd information de fick kom från många olika informanter vilket gjorde informationen otydlig. Detta ledde till att patienter inte kunde ta information till sig och blev förvirrade (Skyman et al., 2010). På grund av utebliven information visste de inte hur de blivit smittade (Skyman et al., 2010) eller varför de skulle vårdas i isolering (Newton et al., 2001). En patient uttryckte: “Nobody ever put any energy to tell me anything about this. Therefore my
knowledge of the disease is the same now as before – nothing. It is that simple” (Skyman et al., 2010, p. 104).
Många patienter kände ilska och frustration över att inte veta vad som skulle ske under dagen då de inte hade fått någon information (Andersson et al., 2011; Barratt et al., 2011; Cava et al., 2005). En patient uttryckte: “Most of the time I didn’t know what was happening” (Burnett et al., 2010, p. 44). Då många patienter inte hade vetskap om vad som skulle ske kände de att de ej var delaktiga i sin vård (Skyman et al., 2010).
Många patienter kände att de inte hade tillräckligt med information för att kunna vara med och påverka sin vård. Flera patienter beskrev att information hade förbättrat upplevelsen av att vårdas i isolering, de hade då själva kunnat läsa om sin situation eftersom de kände sig förbisedda och ignorerade när de inte fick information (Ward, 2000).
En annan känsla som uppkom vid brist på information var rädsla. Rädslan symboliserade en ovisshet om vad som skulle hända under deras tid i isolering. Detta skapade en oroskänsla både hos patienter och deras anhöriga (Pacheco & Spyropoulos, 2010).
Flertalet patienter berättar att varken de eller deras anhöriga fått tillräckligt med information om varför de vårdas i isolering. Eftersom anhöriga inte fått information kände de inte till vilka smittvägar som fanns och vad de kunde göra för att skydda sig från att bli smittade vid besök. Detta hade en ogynnsam effekt på patienters upplevelse av att vårdas i isolering på sjukhus. Patienter upplevde att bristen på information till anhöriga ledde till att deras
anhöriga besökte sällan eller bara besökte korta stunder åt gången. Patienter trodde att detta berodde på att deras anhöriga var rädda för att bli smittade. Flera patienter trodde att deras anhöriga hade stannat längre eller besökt oftare om de fått ordentligt med information (Ward, 2000).
Många patienter rapporterar att de upplevde att kommunikationen mellan dem och
sjukvårdspersonal var dålig överlag. Patienter beskrev att den bristande kommunikationen gjorde att de kände sig begränsade och kränkta när de inte var delaktiga i sin vård (Skyman et al., 2010).
Många patienter vågade heller inte ställa frågor till sjukvårdspersonal. Att ställa frågor om sin isolering eller sin sjukdom fick patienter att känna sig mer avskilda från andra patienter än vad de redan gjorde (Burnett et al., 2010). En patient uttryckte: “When i did speak up, the nurse took a grudge against me” (Burnett et al., 2010, p. 44). Detta tillsammans med dålig kommunikation ledde till känslor som frustration och instängdhet (Ward, 2000).
Patienter berättar även att de upplevde att sjukvårdspersonal var dåliga på att lyssna, främst läkare som inte tog sig tid att lyssna på vad patienten hade att säga. Läkare använde ord som många patienter inte förstod. Detta gjorde att patienter kände att sjukvårdspersonal inte uppmärksammade dem och detta ledde till att många patienter kände sig frustrerade och att de inte togs på allvar (Ward, 2000).
5.2 Att känna sig bekräftad
Under detta tema presenteras två subteman: ”att känna sig delaktig i sin vård” samt ”att känna gemenskap”.
5.2.1 Att känna sig delaktig i sin vård
De patienter som fått information om sin sjukdom och anledningen till varför de vårdades i isolering kände sig mer insatta i sin situation och i sin egen vård (Ward, 2000). De hade förståelse för vilka konsekvenser som hade kunnat uppstå om de smittat andra och insåg därför varför det var viktigt för dem att vårdas i isolering (Skyman et al., 2010). En patient uttryckte: “… its only common sense that if you have got something that you can pass on, which can cause say half a dozen more to get sick, … to be on your own till its cured” (Barratt et al., 2011, p. 56). Patienter som fått information upplevde att de var mer delaktiga i sin vård då de hade kunskap och förståelse för sin situation. Flera patienter uttryckte många fördelar med att få information om sin isolering och sin sjukdom, bland annat tyckte patienter att de kunde påverka sin situation mer. Några patienter beskrev att de upplevde att tiden de vårdades i isolering underlättades när de förstod anledningen till deras isolering. De
patienter som hade tidigare erfarenhet av att vårdas i isolering på grund av sin smittsamma sjukdom hade lättare att acceptera sin situation eftersom de upplevt liknande situationer tidigare (Barratt et al., 2011). Ward (2000) menar att patienter som har en förståelse för sin sjukdom och sin situation upplever mindre ångest och andra negativa känslor som annars kan förknippas med att vårdas i isolering.
5.2.2 Att känna gemenskap
Många patienter beskrev vikten av att få stöttning av sina nära och kära under vårdtiden i isolering (Cava et al., 2005; Ward, 2000). Besök från anhöriga var något de flesta patienter såg fram emot. Tid tillsammans med sina anhöriga ansågs viktig och värdesattes. I samband med besök från patienters nära och kära kände sig de flesta patienter bekräftade. Besök ansågs vara viktiga för att klara av vårdtiden. Besök gjorde att många patienter upplevde ensamhet, som var en följd av att vårdas i isolering, mindre jobbig och tråkig (Ward, 2000). Patienter uttryckte att besök från familj och vänner hjälpte dem att fördriva tid (Barratt et al., 2011). Dock fick patienter inte träffa sina anhöriga så ofta som de ville (Webber et al., 2012). En patient uttryckte: “But I truly don’t like being in a room like this, I like being with people… I do like the company… just someone else in the room” (Barratt et al., 2011, p. 56).
Patienter kunde genom stöttning av familjemedlemmar sätta sin sjukdom i perspektiv, patienter kunde i och med det reflektera över sin situation (Ward, 2000). Flera patienter menar att det var lättare att uthärda isoleringen om de fick kontinuerliga besök av nära och kära, särskilt de patienter som vårdades i isolering under en längre tid (Webber et al., 2012). Under de stunder många patienter var själva på rummet kunde de tänka tillbaka på tidigare besök eller längta till nästa besök. Det hjälpte de flesta patienter i stunder de kände sig extra ensamma (Ward, 2000). Fri tillgång till telefon uppskattades av patienter då de kunde ringa
och prata med sina anhöriga så ofta de ville. Patienter kunde prata med sina anhöriga och lugna ner sig vid situationer där de kände uppgivenhet. Även anhöriga kunde kontakta patienter vilket ingav en känsla av bekräftelse hos många patienter. Telefonsamtal var särskilt viktiga de dagar då deras anhöriga inte kunde komma på besök. Patienter kände att trots bristen på besök fanns de ändå i deras anhörigas tankar (Barratt et al., 2011; Ward, 2000; Webber et al., 2012).
Rummets utformning var viktigt för de flesta patienter. Att ha ett fönster uppskattades då det var viktigt för många att kunna titta ut, främst att kunna se solen och parken. En utblick utanför isoleringsrummet gjorde att många patienter kände sig mindre isolerade och de kunde därmed känna att de var en del av omvärlden (Barratt et al., 2011; Ward, 2000; Webber et al., 2012). En patient uttryckte: “If you have got something to look at and the sun is shining, that is 100% great… If you have got a view it does not do any harm on their own” (Barratt et al., 2011, p. 57). Att kunna se andra människor gå förbi, se bilar och att kunna fantisera om andras liv och vad som skedde i omvärlden ökade känslan av välmående och välbefinnande hos många patienter (Guillemin et al., 2014).
Många patienter uppskattade att ha bakgrundsljud från exempelvis radio eller tv. Att ha ljud i rummet hjälpte många patienter att tänka på annat, de slapp tänka på sin situation vilket ledde till ett ökat välmående. När de hade ljud i bakgrunden i form av TV eller radio upplevde de isoleringen som en positiv, avslappnad miljö där de kunde vila och koncentrera sig på att tillfriskna (Ward, 2000). De kunde se nyheterna och vara väl medvetna om vad som skedde i ”välden utanför”. Detta gjorde att de kände en samhörighet med omvärlden även om de inte fick lämna sitt rum och trots att de var ensamma på rummet en stor del av dagen (Barratt et al., 2011; Ward, 2000; Webber et al., 2012).
5.3 Resultatsammanfattning
En sammanfattning av resultatet visade att många patienter upplevde maktlöshet.
Maktlöshet visade sig på olika sätt. Många patienter uttryckte att de upplevde en rädsla över att smitta andra. De beskrev att de kändes som om de var smittade av pesten. Många
patienter uppmärksammade att viss sjukvårdspersonal slarvade med smittskyddsrutiner vilket ledde till att de flesta patienter blev oroliga för att sjukvårdspersonal skulle sprida deras smitta vidare till andra patienter, till sina kollegor och till sig själva. Eftersom
sjukvårdspersonal slarvade med skyddsrutiner ökade patienters känslor av skuld och skam då de var oroliga över att sjukvårdspersonal spred deras smitta vidare. Flera patienter uttryckte att de var oroliga över att ha smittat sina anhöriga innan de placerades i isolering. Många patienter upplevde att uppmärksamhet från sjukvårdspersonal var bristande under
den tid de vårdades i isolering, patienter upplevde då att de blev ensamma. Bristande uppmärksamhet ledde till att patienter upplevde att de inte fick tillräckligt med adekvat information vilket ledde till att många patienter upplevde att de inte kunde påverka sin situation. Resultatet visade även att patienter upplevde att de kände sig mer delaktiga i sin vård om de fick information om sin situation. Patienter uttryckte att besök från deras anhöriga hjälpte dem att klara av situationen. Att kunna prata i telefon hjälpte patienter att känna en gemenskap med världen utanför. Många patienter uppskattade även att kunna se ut genom ett fönster, kunna titta på tv eller att lyssna på radion.
6
DISKUSSION
Diskussionen inleds med en diskussion av examensarbetets resultat, följt av en diskussion av metoden som används i examensarbetet och avslutas med en etisk diskussion.
Resultatdiskussionen inleds med att examensarbetets resultat diskuteras i förhållande till ett vårdteoretiskt perspektiv och bakgrunden till detta examensarbete. Det resoneras även kring hur resultatet svarar an mot examensarbetets syfte.
6.1 Resultatdiskussion
Två teman framkom under analysen. Det första temat var ”Att känna maktlöshet”, subteman till det till första temat var ”Att känna rädsla över att smitta andra”, ”Att vara ensam mot sin vilja” och ”Att inte kunna påverka sin situation”. Det andra temat som framkom under analysen var ”Att känna sig bekräftad”. Subteman till detta tema var ”Att känna sig delaktig i sin vård” och ”Att känna gemenskap”. Då examensarbetets syfte var att beskriva patienters upplevelser vid vård i isolering under behandling av smittsam sjukdom så anses
examensarbetets syfte vara besvarat då många känslor har påvisats.
Under temat ”Att känna maktlöshet” framkom under det första subtemat ”att känna rädsla över att smitta andra” att många patienter upplevde att de kände sig smutsiga och flera patienter beskrev att de kände sig som att vara smittade av pesten. Många patienter var rädda för att smitta anhöriga och sjukvårdspersonal. Patienter uppmärksammade att viss sjukvårdspersonal inte följde isoleringsrutiner. Detta väckte känslor som ilska och frustration över att sjukvårdspersonal kunde sprida smitta vidare till andra patienter, sig själva och sina kollegor. Tidigare forskning visar att sjukvårdspersonal drar sig från att gå in till patienter ”i
onödan” eftersom de är oroliga att själva bli smittade. Sjukvårdspersonal anser att ju fler gånger de går in till patienter desto större är risken att bli smittad, därför undviker de att besöka patienter flera gånger än nödvändigt (Cassidy, 2006). Det går att se samband mellan examensarbetets resultat och tidigare forskning. Sjukvårdspersonals rädsla över att bli smittade vid patientnära kontakt bekräftar patienters oro över att sprida smitta vidare. Sjukvårdspersonals rädsla skapar ett onödigt lidande hos patienter. Ett vårdlidande enligt Eriksson (1994) är när en patient lider på grund av vård eller utebliven vård. Det kan även vara att patienter känner sig exempelvis kränkta i en vårdsituation. Patienter upplevde ett lidande när de var rädda för att smitta andra kan det ses som ett vårdlidande. Ett vårdlidande går att förhindra med hjälp av god kommunikation och en god vårdande relation. Tidigare forskning visar även att trots deras rädsla över att bli smittade tog sjuksköterskor sin profession på allvar. De förstod allvaret med smittspridning och vill därför införskaffa mer kunskap om smittspridning för att på så vis upprätta rutiner för att hindra smittspridning. Sjuksköterskor känner att det är deras ansvar att hindra smittspridning. De har viljan att arbeta på ett smittförebyggandet sätt (Guillemin et al., 2015). Sjukvårdspersonal lär även de anhöriga metoder för att ta på och av skyddsutrustning på rätt sätt (Guillemin et al., 2015). Enligt International Council of Nurses (2014) ska sjuksköterskor sköta sin hälsa så att sjuksköterskors förmåga att arbeta inte påverkas negativt. Det är därför viktigt att sjuksköterskor arbetar med smittskyddsrutiner kontinuerligt.
Det andra subtemat ”att vara ensam mot sin vilja” visade även att många patienter upplevde en ensamhet i isoleringen då uppmärksamheten från sjukvårdspersonal var bristfällig. Sjukvårdspersonal gjorde inte spontana besök utan besökte bara patienter när en specifik uppgift skulle utföras. Att ofrivilligt bli lämnad ensam i ett vårdrum upplevdes som en känsla av maktlöshet. Brist på uppmärksamhet från sjukvårdspersonal visade sig genom få besök. Detta går att koppla ihop med hälso- och sjukvårdens mål för en god vård på lika villkor för hela befolkningen (hälso- och sjukvårdslagen, 1982:763). I och med brist på besök och sjukvårdspersonals inställning till att vårda patienter i isolering bedrevs ej en god vård. Vård skall även bygga på respekt för människors lika värde (hälso- och sjukvårdslagen, 1982:763), vilket examensarbetets resultat visade att sjukvårdspersonal inte gjorde. Enligt International Council of Nurses (2014) ska sjuksköterskor uppvisa professionella värden såsom
respektfullhet, medkänsla och integritet. Enligt tidigare forskning beskriver sjuksköterskor att det strider mot deras moral att vårda patienter i isolering (Guillemin et al., 2015). Enligt International Council of Nurses (2014) ska sjuksköterskor ej blanda in egna värderingar utan ska ha en professionell hållning. Sjuksköterskor som uttrycker att vård av specifika patienter strider mot deras moral följer därmed inte ICNs kod.
En stor del av det andra subtemat visade att de flesta patienter upplevde ensamhet under sin vårdtid i isolering. Detta berodde på att de under stora delar av dagen var ensamma.
Sjukvårdspersonal besökte endast patienter när till exempel en uppgift skulle utföras. Enligt tidigare forskning anser sjukvårdspersonal att det tar för lång tid att ta på och av
skyddskläder. Besöken anses då bli långa och omständliga (Seibert et al., 2014).
Examensarbetets resultat visade att många patienter uttryckte att de upplevde att de var en börda för sjukvårdspersonal då smittskyddsrutiner var tidskrävande. Många patienter upplevde att sjukvårdspersonal inte tog sig tiden att besöka patienter ofta utan gjorde så många uppgifter som möjligt när de väl var inne hos patienter. En vårdande relation enligt Eriksson (2014) hade kunnat möjliggöras om sjukvårdspersonal tagit sig tid att besöka patienter oftare. Människans hälsa kan upplevas kroppsligt eller själsligt hos varje individ. Den själsliga innefattar att uppnå en jämvikt mellan relationer och individer medan den kroppsliga innefattar ett välbefinnande. Om den vårdande relationen inte fungerar så påverkas människans själsliga hälsa. Enligt Eriksson (2014) får den vårdande relationen ej påskyndas. Den måste få ta den tid den behöver för att växa. Om den vårdande relationen hade vuxit fram hade detta skapat en trygghetskänsla hos patienter som förmodligen hjälpt dem att klara av den tid de vårdas i isolering och upplevelsen hade varit mindre negativ (Eriksson, 1987). Det upplevdes ofta att skyddskläder byggde hinder i relationen mellan patient och sjukvårdspersonal. Enligt tidigare forskning påverkas tal och ansiktsuttryck negativt när sjukvårdspersonal använder munskydd. Därmed kunde de ej ge den tröst som de upplever att vissa patienter behöver (Godsell et al., 2013). Eriksson (1994) beskriver att människan behöver tröst i sitt lidande. Bristande kontakt från sjukvårdspersonal gentemot patienter leder till att patienters själsliga behov ej tillgodoses. Detta kan utgöra ett hinder i det Eriksson (1987) kallar för lekandet i vården. När lekandet i vården hindras så hindrar det förmågan till utveckling hos patienter. Den vårdande relationen behövs då den ger patienter utrymme för att delge sina känslor och få dessa bekräftade. Relationen ger även utrymme för patienter att ge uttryck för sina begär, behov och problem (Eriksson, 1994).
Resultatet visade att besöken från patienters anhöriga var få. Många patienter upplevde att deras anhöriga inte hade fått tillräckligt med information för känna sig trygga att hälsa på. Om de anhöriga hade känt sig trygga med situationen kunde de i sin tur hälsa på oftare. Genom att ge anhöriga tillräckligt med adekvat information om olika smittvägar som fanns och vad de kunde göra för att skydda sig kunde det öka trygghetskänslan hos patienters anhöriga. Sjukvårdspersonal förebygger därmed känslan av ensamhet som uppkommer hos de patienter som vårdas i isolering i samband med bristande besök från anhöriga. Bristen på besök från nära och kära gjorde att många patienter kände sig övergivna och sårade. Många patienter beskrev att deras anhöriga drog sig från att komma på besök då de var oroliga över att själva bli smittade. Detta bidrog till att de flesta patienter kände sig ensamma. Eriksson
(1994) beskriver lidande i tre former, sjukdomslidande, vårdlidande och livslidande. Sjukdomslidandet beskrivs som ett lidande som uppstår på grund av en sjukdom och dess behandling. Isolering var en del av patienters behandling av den smittsamma sjukdomen och kan i och med det betraktas som ett sjukdomslidande då isoleringen uppgav känslor som ensamhet och övergivenhet. Enligt Eriksson (1987) består människans värld av tre delvärldar. Människan lever i dessa tre samtidigt då de hör ihop. I och med känslan av ensamhet påverkas egenvärlden negativt. I och med att egenvärlden påverkas negativ kan även medvärlden påverkas negativt eftersom de är sammankopplade. Eftersom relationer mellan människor byggs upp i medvärlden påverkas i sin tur vårdrelationen. Om den
vårdande relationen påtvingas eller inte existerar påverkas medvärlden negativt. Den positiva relationen mellan sjukvårdspersonal och patient kan bidra till att skapa balans i människans världar. Detta leder till att vårdtiden i isolering blir bättre. I och med att miljön runt om patienter är behaglig påverkas hälsan till det positiva. Eftersom hälsan är föränderlig (Eriksson, 2000) behöver sjukvårdspersonal vara medvetna om hur miljön påverkar hälsan positivt och negativt.
Det tredje subtemat ”att inte kunna påverka sin situation” visade att flera patienter beskrev att de inte hade förståelse för sin sjukdom, de förstod inte varför de skulle vårdas i isolering. Detta ledde till att många patienter upplevde sin isolering jobbig och de kände sig kränkta. Resultatet går att koppla samman med Erikssons (1994) teori om att befinna sig i ”att ha lidande”. Eriksson (1994) beskriver lidande i både former och nivåer. De tre olika nivåerna är ”att ha lidande”, ”att vara i lidande” och ”att varda i lidande”. Eftersom många patienter inte blivit informerade om sitt tillstånd kunde de inte få en förståelse och kunde därmed inte acceptera sin situation. De patienter som fått information befann sig i ”att varda i lidande” enligt Erikssons (1994) teori. De patienter som befann sig på den nivån hade fått information om sin situation och dess isolering och det underlättade förståelsen till isoleringen. I och med förståelsen kunde en början till acceptens av situationen påbörjas. Resultatet visade även att patienter uttryckte att de upplevde att kommunikationen mellan sjukvårdpersonal och patienter var dålig överlag. Sjukvårdspersonal upplevdes som dåliga lyssnare, detta ledde till att flera patienter kände att sjukvårdspersonal inte uppmärksammade dem. Patienter kände sig i och med detta frustrerade och de kände att de inte togs på allvar. Eriksson (1994) menar att en viktig del av vårdandet är att ge information till patienter. Utebliven vård kränker människans värdighet som i sin tur skapar ett vårdlidande. Ett vårdlidande enligt Eriksson (1994) är när en person lider på grund av vården eller utebliven vård. Information räknas som en del av vårdandet och brist på information kan därför ses som brist på vård som är ett vårdlidande. Ett vårdlidande kan även vara till exempel när en person känner sig kränkt. Resultatet visade att patienter kände sig kränkta och smutsiga i och med deras isolering. Detta kan betraktas som ett vårdlidande.
