Sockerbetsodli11g och sockerindustri
NÄR SOCKERFABRIKEN I HASSLARP överraskande lades ner efter kampanjen 1992/93 var det slutet på en nästan hundraårig verksamhet som inneburit både motgångar och framgångar såväl för denna fabrik som sockerindustrin i stort. Vid sin höjdpunkt vid tiden kring sekelskiftet 1900 fanns det i landet närmare ett trettiotal produktionsenheter inom sockerindustrin, varav de flesta i Skånes södra och västra delar, där också de dominerande odlingsområdena fanns. Idag är endast enstaka produktionsenheter kvar i drift, och flera av industribyggna derna står övergivna och minner om en svunnen storhetstid då Sockerbolaget var Sveriges största företag, sockerindustrin en dominerande industrigren och dess företrädare några av landets mest omtalade företagare.
Sockerindustrin var ett av de första exemplen på den framväxande integratio nen mellan lantbruket och industriella produktionsstrukturer inom livsmedels tillverkning. Den var en faktor som starkt bidrog till 1900-talets förändringar av landskapet, transport- och energisystemen samt hushållens konsumtions mönster.
Svensktsocker
Redan vid mitten av 1600-talet hade en småskalig sockerindustri, skyddad av importrestriktioner, etablerats i Sverige. Verksamheten, som förblev blygsam fram till mitten av 1800-talet, byggde på raffinering av råsocker från Våstindien. Då kontinentalsystemet infördes under Napoleonkrigen kom ett tillfälligt upp sving genom att västindiskt råsocker fördes till Sverige för att raffineras och sedan skeppas till den europeiska kontinenten. Efter Napoleonkrigens slut drabbades många av verksamheterna av svårigheter, så också det raffinaderi som grundats i Helsingborg 1815. Verksamheten där upphörde 1830. 1
Parallellt började ideer om att producera socker med svensk råvara gro i Sve rige vid 1800-talets början, inspirerade av tekniska framgångar i Tyskland och Frankrike. På 1830-talet togs politiska initiativ för att stimulera betodling och sockerproduktion med enklare och billigare metoder, i uttalat syfte att möjliggöra en småskalig agrart baserad sockerindustri.2
Det är framförallt i trakterna kring Landskrona som rötterna till den svenska sockerproduktionen finns. Den kanske viktigaste verksamheten var Skånska Sockerfabriks AB (SSA), som bildades 1853 i Landskrona. Bakom företaget stod bland annat ett antal av Skånes storgodsägare, flera av Malmös största handlare samt industrialisten Frans Henrik Kockum i Malmö. Företagsiden byggde på att kombinera en produktionsanläggning för betsocker med ett sockerraffinaderi, där även importerat kolonialråsocker kunde fungera som råvara. Planen var att den största delen av betorna skulle odlas på egna gårdar. Utbytet vid betsockerproduk tionen varierade starkt, vilket bolaget menade berodde på bristande kunskaper hos oerfarna betodlare om de växtförhållanden sockerbetan krävde. I syfte att 4R
lien
ide
lort. aare 1nes dag gna . var i ess atio dels rigar .ons-d av ;sam dien. upp �dan ades lats i i Sve I och ; och �öra •nska mska stod dlare ?å att ·i,där t den oduk kaper te att\öckerbl.'tsodlmg od, sorkeri11d11stri
- � - -
-höja kvalitcn p bet �a utarbetade företaget mot slutet av 1850-talet regler för bearbetning och l'''"ning av jorden.3
Från 1870-talet borjade protektionistiska krafter att få gehör i riksdagen med allt starkare krav på att skydda svensk industri och jordbruk med tullar. Efter en intensiv debatt beslutades 1882 att utöka betsockerindustrins tullskydd, vil ket ledde till att flera nya produktionsenheter byggdes mot slutet av decenniet. Gemensamt för dessa var att de var större och hade en större ekonomisk uthål lighet. Vid kampanjen 1889 producerade de fyra aktiva råsockerfabrikerna nära 15 ooo ton råsocker ur 136 ooo ton sockerbetor. I en jämförelse producerade 1873 de då fem aktiva sockerfabrikerna 2 ooo ton råsocker ur 31 ooo ton råvara. Det sena 1880-talet innebar genombrottet i Sverige för en storskalig sockerindustri baserad på modern teknik.4
Åren mellan 1888 och 1893 var den stora tillväxtperioden för betsockerindustrin. Då ökade antalet sockerfabriker från fyra till fjorton; bland annat byggdes 1890 både raffinaderi och råsockerbruk i Helsingborg. Betvolymen ökade från 86 ooo till 628 ooo ton och råsockerproduktionen från 9 ooo till 73 ooo ton. Från att ha varit en mer eller mindre marginell företeelse hade sockerindustrin på bara några få år blivit en av de mest betydande industrigrenarna i landet, och sockerbetor blivit en av de absolut viktigaste grödorna, framför allt i det syd- och västskånska jordbruket.
Under hela betsockerindustrins historia hade tillgången på betor varit ett ständigt bekymmer. Tillkomsten av nya fabriker med större produktionskapa citet och större ekonomisk uthållighet innebar att konkurrensen om betodlarna blev allt mer intensiv. Lösningarna var olika mellan de olika aktörerna. Vissa tecknade avtal, några inkluderade även leverans av betfrö, medan andra köpte betor till marknadspris. Resultatet blev i några fall priskrig och brist på betor för vissa aktörer. Åtgärden från sockerindustrins sida blev att kalla »socker baronerna«, som de kallades i tidningarna, till ett möte, en »betriksdag«. Den första genomfördes den 15 februari 1890, och den kom att följas av mer än trettio liknande möten under de kommande sjutton åren innan Sockerbolaget bildades. Från början syftade samarbetet mellan industrierna till att hålla nere betpriset och arbetslönerna för att därigenom minska företagens kostnader. Det gällde också att försöka samordna sina avtal med betodlarna vad gällde sådana villkor som leveranser etc. En viktig del var också att dra gränser för vilken fabrik odlarna skulle vända sig till, för att motverka konkurrens om betorna. Ett första förslag till samgående mellan sockerfabrikerna i gemensamt bolag lades fram 1895 men kunde inte genomföras. Genom samverkan vid betriksdagarna sam ordnades stora delar av den svenska sockerindustrin redan flera år innan sam manslagningen till SSA 1907.5
49
-- ---=--=---
----=-=---o kerbet,iJdl111g .:,c:/1 s----=-=---o(kerimlustrr
När dikning lag korr" 1ltcns material publicerades var det omfotL.indc och detaljeraL, och inklude1 .. Je ävl!n Sondens undersökningar från Ha�slarp 1902. Avloppsvattnet fran , :,'-kerfabrikerna hade undersökts vid flera punkter vid varje fabrik och med avseende på flera aspekter. Först redogjorde man för utseendet:
färg, konsistens och bottensats. Därefter för mängden lösta ämnen i vattnet, syre förbrukningen, halterna av kväve, kalk, klor, svavelsyra, ammoniak samt salpeter
syra. Slutligen angavs temperaturen samt i en del fall lukten.17
Halten av organiska ämnen var generellt hög i det avloppsvatten som läm nade fabrikerna. Resultatet av detta kunde avläsas i form av hög syreförbrukning. »Begripligt är«, skrev Sonden, »att, om vattendraget öfver hufvud är fiskförande, dock under dylika förhållanden fisken i bäcken nedanför fabriken kommer att föra ett tynande lif.« Ytterligare ett problem som innebar svårigheter för fisken var den termiska föroreningen. I många fall var temperaturen på avloppsvattnet väsentligen högre än lufttemperaturen. För de flesta fabrikerna visade utredning ens resultat på stora problem och otillräckliga lösningar, så även för sockerbruket i Hasslarp. Undersökningens slutsats blev att föreslå en utförlig lista på åtgärder, Yilka man menade skulle minimera olägenheterna.18
När ingenjör Sundbergs undersökningsresultat publicerades i Teknisk Tidskrift, beskrev den vilken utmaning vattenföroreningarna innebar:
Vattendragen erbjuda ett bekvämt medel att från människornas verksamhets områden bortföra allehanda flytande affallsämnen. Äfven om ett dylikt användande af vattendragen till en viss grad kan anses berättigadt, har det dock föranledt svåra missbruk, som för tätare bebyggda landsdelar kunna innebära en verklig fara. Förr eller senare visar det sig nödvändigt att upptaga kampen mot spillvatten tilJ flodernas försvar. När befolkningen och industrien ökas, tilltager också för oreningen af floderna under det behofvet af rent vatten för samhällen och fabriker ständigt ökas. 19
Ryttmästaren gör entre
Rätten till att göra fördämningar i Vegeå, särskilt kring Vegeholms kvarn, är en följetong med sekelgamla anor. Själva kvarnbyggnaden har sitt ursprung 1651, och det har förekommit klagomål på otillåtna fördämningar sedan åtminstone 1712. Som ett resultat av detta genomförde lantmätare H.J. Krumlinde i Ängelholm 1857 på uppdrag av landshövdingarna i både Malmöhus och Kristianstads län om befintliga fördämningar var ansvariga för de översvämningar som drabbat intill liggande lantbruk. Undersökningen ledde till att viss nivellering genomfördes för att förhindra översvämningar, men de sökande var inte nöjda.20
Ett antal lantbrukare i trakten, med N.P. Nilsson i Kärra i spetsen menade i en inlaga till häradsrätten 1882 att kammarherre Gravenhorst-Löwenstierne på Wegeholm hade uppfört otillåtna kvarnar och sågar i vattendraget, vilka förhind-57
