Lärande och samhälle
Examensarbete i fördjupningsämnet (religion)
15 högskolepoäng, avancerad nivå
Läromedelsanalys av hinduism och buddhism:
Orientalism, genus och jämställdhet
Analyses of Text Books in Religious Studies of Hinduism
and Buddhism:
Orientalism, Gender and Equality
Sarah Sörsäter
Examen och poäng (Ämneslärarexamen 300hp) Datum för slutseminarium (2019-06-04)
Examinator: Martin Lund Handledare: Erik Alvstad
Abstract
Läromedel i religionskunskap på gymnasiet kan vara problematiska att använda. Religionerna hinduism och buddhism framställs ofta som österländska religioner som avviker från den västerländska religiösa normen. Likaså brister många läromedel i genus- och jämställdhetsperspektiv. Detta examensarbete har som syfte att analysera hur hinduism och buddhism framställs i tre läromedel i religionskunskap på gymnasiet i både text- och bildmaterial. Undersökningen utgår från postkolonial teoribildning och ett genus- och jämställdhetsperspektiv. Jag analyserar om det finns orientalistiska tendenser i framställningarna om hinduism och buddhism och om kvinnor och män får lika stort utrymme samt hur respektive kön framställs. Resultatet visar att hinduism och buddhism framställs utifrån ett eurocentrisk och kristocentrisk perspektiv. Båda religionerna är utsatta för exotifiering och romantisering. Det finns även ett tydligt vi- och dem-perspektiv i framställningarna av religionerna. Resultatet visar också att läromedlen i kapitlen om hinduism och buddhism inte ger män och kvinnor lika stort utrymme och att mannen ofta framställs som normen som kvinnan mäts gentemot. Berättelsen om kvinnan blir en tilläggskategori då hon inte ingår i den generella beskrivningen av religionen. Män porträtteras också i högre utsträckning i bildmaterial och skildrar ett helighetsideal medan kvinnor i större utsträckning utför vardagssysslor. Slutsatsen är att samtliga tre läromedel i någon grad innehåller orientalistiska tendenser och att de brister i genus- och jämställdhetsperspektiv.
Nyckelord: Buddhism, genus, hinduism, jämställdhet, läromedelsanalys, orientalism, religionskunskap, vi- och dem-perspektiv.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 4
1.1 Syfte och frågeställningar ... 5
2. Teoretiska perspektiv ... 6
2.1 Asiatiska religioner i Sverige ... 8
3. Tidigare forskning ... 10
4. Material ... 13
5. Metod ... 14
5.1 Kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys ... 14
6. Resultat och analys ... 16
6.1 Läroboken En människa, tusen världar (Tuvesson, 2015) ... 16
6.1.1 Hinduism ... 16
6.1.2 Buddhism ... 19
6.2 Läroboken Religion och sammanhang (Ring, 2013) ... 23
6.2.1 Hinduism ... 23
6.2.2 Buddhism ... 27
6.3 Läroboken Söka svar (Mattsson Flennegård, 2012)... 31
6.3.1 Hinduism ... 31
6.3.2 Buddhism ... 34
1. Inledning
Jag är snart färdig gymnasielärare och förväntas därmed kunna orientera mig i klassrummet. Som lärare i skolan upplever jag att det är svårt att på ett bra och pedagogiskt sätt använda mig av läromedlen som finns att tillgå i mina två ämnen religion och historia. Jag upplever ofta att jag prioriterar bort att använda mig av dem då jag tycker att de är bristfälliga till sitt innehåll och många gånger speglar perspektiv som jag inte tycker är tillräckliga och nyanserade. Trots att jag sällan använder mig av läromedlen i min undervisning är jag väldigt medveten om vad böckerna lyfter och presenterar i de olika ämnesområdena. Innehåller i läromedlen styr ofta vad jag väljer att belysa och ta upp och blir onekligen något slags kanon för stoffinnehåll i mitt klassrum även om jag väljer att lyfta innehåll från andra perspektiv. Jag planerar ofta mina lektioner utifrån läromedlens innehåll och de ger struktur till min undervisning. Läroböckerna blir alltså en slags riktningsvisare för min undervisning.
Oavsett i vilken uträckning jag eller någon annan lärare använder sig av de läromedel som finns att tillgå i religionskunskap så är det av vikt att kunna analysera de läromedel som man använder och utgår ifrån. I regeringens direktiv inför den nya kursplanen som kom 2011 fastslogs det att lärare kritiskt ska granska och välja läroböcker (SOU, 2008, s. 467). Det är alltså viktigt att vi som lärare kan granska och analysera de läromedel vi väljer att använda oss av. Vad är det för bilder och beskrivningar som får skildra våra fem världsreligioner och hur uppfattar eleverna dessa framställningar? Hur beskrivs människorna inom varje religion och påverkar dessa beskrivningar elevernas förståelse? Kan elever som har religionstillhörighet i en icke västerländsk religion känna igen sig i framställningarna? Är presentationen av religionerna trovärdiga eller bygger de på gamla koloniala uppfattningar där bilden är konstruerad utifrån ett eurocentriskt kristet perspektiv? Hur framställs manligt och kvinnligt, får vardera kön lika stort utrymme eller framstår den religiösa människan primärt som man?
Dagens Sverige, och inte minst Malmö är ett mångkulturellt samhälle. Det ställer krav på ökad medvetenhet om andra kulturer och traditioner. Det som står i läromedlen vi använder i religionskunskap är av stor betydelse. Texter och bilder kan dock förmedla värderingar och attityder som vi inte alltid lägger märke till vid en första anblick. Dessa värderingar och attityder kan forma och förstärka fördomar och felaktigheter om de religioner som presenteras. Det blir
därför av vikt att analysera och titta närmare på vilka perspektiv läromedlen förmedlar för att tydliggöra och problematisera de budskap som kan ligga dolda i text och bild.
I detta examensarbete ämnar jag att analysera tre läromedel i religionskunskap rörande hur hinduism och buddhism framställs. Jag ska analysera dessa två religioner i läroböckerna utifrån postkolonial teori där jag ska undersöka om orientalistiska tendenser lyser igen där religionerna porträtteras utifrån ett vi- och dem-perspektiv. Framställs hinduism och buddhism som icke västerländska religioner som avviker från den kristna religiösa normen? Jag kommer även att analysera dessa två religioner utifrån ett normkritiskt genusperspektiv. Vem är det som får synas och hur framställs män och kvinnor inom hinduism och buddhism?
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna undersökning är att analysera hur hinduism och buddhism framställs i tre läromedel i religionskunskap på gymnasiet. I undersökningen utgår jag från postkolonial teoribildning och ett vi och dem-perspektiv som ett grundläggande teoretiskt begrepp. Jag undersöker om det finns eventuella orientalistiska tendenser när hinduism och buddhism presenteras. Undersökningen utgår också från ett genus- och jämställdhetsperspektiv. Jag analyserar hur stort utrymme vardera kön får och hur män och kvinnor framställs i läromedlen. Undersökningen kommer att analysera både text- och bildmaterial. Anledningen till att jag väljer att göra denna analys är för att jag anser att ämnet är viktigt. Det är viktigt att jag som lärare är medveten om att dessa tendenser finns i läromedel som används i skolan. Därför är det av vikt att man tränar sin analytiska förmåga att se dessa tendenser som inte alltid är lätta att upptäcka vid en första anblick.
Mina frågeställningar lyder som följer:
1. På vilket sätt yttrar sig eventuella orientalistiska tendenser i kapitlen om hinduism och buddhism i gymnasieböckers text- och bildmaterial?
2. Får kvinnor och män lika stort utrymme och hur framställs respektive kön i kapitlen om hinduism och buddhism i gymnasieböckers text-och bildmaterial?
2. Teoretiska perspektiv
Håkan Thörn, Catharina Eriksson och Maria Eriksson Baaz (1999) skriver i sin bok
Globaliseringens kulturer: den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället om postkolonialism som diskurs. Postkolonial teori utgår från att kolonialismen har
lämnat ett arv som under en lång tid kommer att påverka samhällena i de länder som var koloniserade och i de före detta kolonialmakterna. Den postkoloniala teoribildningen kritiserar den västerländska idétraditionen där västerlandet målas upp som upplyst och rationellt i kontrast till österlandet som målas upp som mystiskt och irrationellt. Det postkoloniala forskningsfältet är starkt influerat av poststrukturalismen. Ett poststrukturalistiskt perspektiv betonar språkets betydelse för skapandet av identiteter. Språket skapar och reproducerar hierarkier, strukturer och maktförhållanden i syfte att visa på skillnader och kontraster. Jaques Derrida menar att språket måste ses som strukturerat kring binära oppositioner – dikotomier: vit - svart, man - kvinna, förnuft - känsla osv. Detta innebär att begrepp som presenteras som antiteser egentligen är beroende av varandra. Ett av begreppen i motsatsordet har alltid en dominant position. Syftet med detta sätt att strukturera sin omvärld är att upprätthålla makt och sociala hierarkier där inga gråzoner tillåts. Man är antingen man eller kvinna, vit eller svart. Begreppen vi och dem är en viktig aspekt av postkolonial teori och måste förstås utifrån dessa dikotomier. Syftet är att särhålla väst från öst, vi från dem (Thörn, Eriksson, Eriksson Baaz, 1999, s. 17-19).
I boken Kolonialism/Postkolonialism: en introduktion till ett forskningsfält problematiserar Ania Loomba begreppet postkolonialism (2008, s. 22). Prefixet ”post” implicerar ett tidsmässigt efteråt eller kommande efter, i detta fall någonting som kommer efter kolonialismen. Loomba med flera ställer sig kritiska till postkolonialism som begrepp och menar att det finns problem med det. De menar att om den koloniala epokens ojämlikheter kvarstår är det kanske för tidigt att dödförklara kolonialismen. Ett land kan både vara postkolonialt, alltså formellt självständigt, och på samma gång vara nykolonialt, alltså ekonomiskt och/eller kulturellt beroende av västvärlden. Avkolonialiseringsprocessen sträckte sig över flera hundra år, från mitten av 1700-talet till så sent som 1970 i Angola och Moçambique. Med tanke på detta formulerar Ella Shohat den retoriska frågan ”Exakt när började det postkoloniala?” (Loomba, 2008, s. 22). Loomba menar att det därför är problematiskt att benämna före detta koloniserade länder som postkoloniala i ren bemärkelse.
Loomba (2008, s. 30) menar vidare att begreppet postkolonial inte bara är problematiskt i prefixet ”post” utan även i prefixet ”kolonial”. Undersökningar av postkoloniala länder utgår nämligen ofta från att kolonialismen utgör dessa samhällens hela historia. Men Loomba menar att det är viktigt att förstå vilka kulturella nyanser och historier som fanns före koloniseringen och som sedan kom att inkorporeras med kolonialismen. Kolonialismen kan alltså inte förklara allt som sker i dessa länder idag utan måste också ses i ljuset av det som begreppet kolonial inte innebär, såsom landets äldre historia, ideologier, traditioner och kulturella aspekter (2008, s. 30).
Loomba skriver att hennes slutsats med bakgrund i detta blir att begreppet postkolonial bara blir användbart om vi använder det försiktigt och preciserat genom att:
[…]referera till en befrielseprocess från hela det koloniala syndromet som kan ta sig flera olika uttryck och som troligtvis är oundvikligt för alla de folk, vars samhällen präglats av kolonialisering: ”postkolonial” är därför (eller borde vara) ett deskriptivt snarare än ett värderande begrepp. (Loomba, 2008, s. 31)
Edward Said är utan tvekan en av de mest refererade när det kommer till postkolonial teori (Thörn, Eriksson, Eriksson Baaz, 1999, s. 17). Edward Said har skrivit boken Orientalism (2000) som behandlar västs historiska, kulturella och politiska uppfattning och porträttering av öst. I denna studie spårar Said ursprunget till orientalism till de århundraden då Europa dominerade österlandet och definierade orientalerna som de andra. Said menar att dessa tankar fortfarande dominerar västerländska idéer och därmed inte låter öst representera sig själva och därför förhindrar en nyanserad förståelse av dessa länders historia, kultur och religion.
Said (2000, s. 205) beskriver orientalism som en politisk strategi som skapar skillnad mellan öst och väst där orienten framstår som den svagare i förhållande till västerlandet. Said menar att orientalism är en stereotypisk framställning av österlandet som inte har någon verklighetsförankring. Främst är denna bild riktad mot orienten, men innefattar egentligen alla områden som inte omfattas av väst. Med andra ord menar Said att begreppet orienten och dess innebörd bara är en påhittad ideologi av västvärlden som grundar sig i ett vi- och dem-tänk. Syftet med denna ideologi är att kunna kontrollera och dra en gräns till det som inte är västerlandet - de andra (2000, s. 205-207). Inom denna diskurs betraktas orienten som ett problem som väst måste lösa. Det är västerlandets uppgift att civilisera dessa människor.
Orienten betraktas som outvecklat och passivt och orientalerna frånkänns möjlighet att själva förändra sin situation (Said, 2000, s. 21-23).
Den här undersökningen ämnar också titta på hur genusperspektiv och jämställdhet framställs i läromedlen rörande hinduism och buddhism. Jag kommer att utgå från Jeanette Skys genusteori hämtad från hennes bok Genus och religion (2009). Sky (2009, s. 23) skriver att den så kallade homo religiosus - den religiösa människan - i regel är en man från de högre skikten i samhället. I läroböcker om religion är det mannen som syns och han framstår som prototypen för den religiösa människan. I de läromedel som adresserar genusperspektiv stöter man ofta på ett märkligt förhållande: religionen beskrivs ofta först i generella termer, sedan följer ett kapitel om kvinnan inom religionen mot slutet. Sky (2009, s. 23) ställer den retoriska frågan om vad en sådan uppdelning säger? Att människan är en man. Att religion har med män att göra, så därför skildras kvinnan i efterhand som en tilläggskategori. Att framställningarna av könen ofta blir på detta sätt menar Sky (2009, s. 25) kan förklaras och ursäktas med att läroboksförfattaren bara beskriver de föreställningar som finns inom religionen. Deskriptiv religionsvetenskap lägger sig gärna nära religionens egen förståelse. Det som är problematiskt med en sådan strategi är dock att kvinnodiskriminerande element som syns inom religionen också sätter spår i det som skrivs om religionen. Alltså, när man behandlar kategorin människor som om gruppen vore homogen uppstår problem när man försöker säga någonting om en religion som är könsuppdelad, som de flesta religioner är (Sky, 2009, s. 25). Begreppet androcentrism - mansvriden eller manscentrerad är ett ord som dykt upp inom feministisk kritik inom religionsvetenskaplig forskning (Sky, 2009, s. 31). Det kritiken tar upp är hur kvinnor har osynliggjorts i religionshistoriska texter och hur historien setts ur en manlig synvinkel. Män ses som normen medan kvinnor är marginella i förhållande till normen (Sky, 2009, s 31-32).
2.1 Asiatiska religioner i Sverige
Katarina Plank skriver i antologin ”Buddhister och buddhism – asiatisk migration, konvertiter och sekulär meditation” (2015) om hur buddhismen tar sig uttryck i Europa och Sverige. Plank skriver (2015, s. 254) att buddhisterna i Sverige primärt utgörs av två grupper. Ena gruppen består av första generationens invandrare som fortsätter praktisera sin religion i det nya landet. Denna grupp utövar sin religion på ett tämligen konservativt sätt där religionen får en kontinuitet på den nya platsen. Den andra gruppen buddhister är de som konverterar till
religionen och som medvetet omformar läran och praktiken att passa enligt västerländska villkor. Den asiatiska buddhismens verksamhet sker till stor del parallellt med eller avskilt från konvertiternas utövning. Plank menar därför att det är rimligt att prata om två parallella buddhismer i Sverige (2015, s. 254).
Plank (2015, s. 254) skriver att det i Sverige såväl som i västvärlden finns tendenser att exotifiera och romantisera religioner från österlandet. Denna trend kan ses som en form av omvänd orientalism där en religion som buddhism blir projektionsyta för vår bild av stillhet, frid och andlighet i motpol till en tid där stress och utbrändhet är stor (Plank, 2015, s. 254). Plank (2015, s. 206) menar att bilden av buddhism som fridens religion har gjort att vi har svårt att förstå vilken roll buddhistisk kultur och tradition t.ex. spelar i militärdiktaturens Burma eller för inbördeskrig i Sri Lanka. Bilden av en fredlig religion har präglats av kolonisatörernas, teosofernas och de västerländska akademikernas och konvertiternas tolkningar och porträtteringar. Buddhism har blivit trendig och framställs i positiv dager i media. Det tycks råda en omvänd orientalism där den buddhistiska traditionen tycks besitta visdom som gått förlorad i det materialistiska västerlandet (Plank, 2015, s. 206). Plank (2015, s. 227) skriver att den form av buddhism som porträtteras är den buddhism som frigör läran från de många orientaliska inslag västerlänningar inte kan förstå.
I läroböcker för skolundervisning beskrivs ofta buddhism som ett filosofiskt system som är kompatibelt med en sekulär världsbild och med vetenskap. Textbaserade tolkningar som betonar en intellektuell förståelse av den buddhistiska läran lyfts fram. Detta har bidragit till att betona buddhismen som filosofi snarare än religion (Plank, 2015, s. 209-210). Plank lyfter till sist orsaken av att individualism och buddhism är lätt att förena och menar att det kanske är den viktigaste aspekten till att buddhismen är förenlig med svensk och europeisk kultur. Den modernistiska buddhismen betonar upplevda erfarenheter och inte en religion med dogmer eller auktoriteter. Den passar därför bra in i väst där privatreligiositet och jagets andlighet har fått en framträdande plats. Varje individ kan välja i vilken grad hen vill utöva och skapa mening av religionen (Plank, 2015, s. 255). Religionshistorikern Martin Baumanns menar att denna syn på buddhism som Plank redovisar är problematisk och han skriver att buddhism borde få slippa vara uttryck för romantiserad exotism och istället bli betraktad som en icke-sensationell och accepterad del av Europas religiösa landskap (Plank, 2015, s. 206).
3. Tidigare forskning
Tidigare forskning som är relevant för denna undersökning är av två karaktärer. Dels lyfter jag forskning som beskriver och problematiserar ett vi och dem-perspektiv. Jag lyfter också forskning där analyser har gjorts av läromedel där författaren kommer fram till att hinduism och buddhism porträtteras som avvikande och blir en bild av det underlägsna orienten, eller icke-väst. Den andra delen av detta kapitel presenterar tidigare forskning som lyfter problematiken kring att män och kvinnor inte får lika stor plats i läromedel för gymnasiet. Det faktum att könsfördelningen är skev och att det finns olika grader av brister avseende jämställdhet i de olika böckerna.
I boken Kan du höra vindhästen? Religionsdidaktik – om konsten att välja kunskap har Kjell Härenstam (2000) undersökt läromedel i religion och dess betydelse för undervisningen. Utgångspunkten är hur olika religioner och kulturer framställs i läromedel. Härenstam (2000, s. 12-21) menar att stort fokus ligger på den ursprungliga buddhismen i Indien, Buddhas liv och filosofiska tänkande. Religionen beskrivs ofta som en fredlig religion där religionskrig inte har existerat som de t.ex. har gjort inom kristendomens historia. Denna rena form av buddhism heter Theravada och framställs som agnostisk eller rent utav ateistisk. Denna idealbuddhism menar Härenstam är en konsekvens av att västerländska forskare har tolkat buddhismen på ett sådant sätt så att den stämmer överens med deras egna förväntningar om vad religion bör vara. Härenstam skriver (2000, s. 16) att ”västerlänningar i första hand tagit fasta på drag hos buddhismen som på olika sätt svarar mot deras egna religiösa, filosofiska och livsåskådningsmässiga intressen.”
Vidare menar Härenstam (2000, s. 20) att det är viktigt att ställa sig den didaktiska varför-frågan. Varför har denna kunskap valts ut och presenterats? Idealbuddhismen eller exportbuddhismens som Härenstam också kallar den är ju i sig själv inte en felaktig bild av buddhismen, men en presentation gjord utifrån ett bestämt perspektiv och syfte. Varför-frågan är alltså knuten till intressen och bakgrunder och speglar ideologiska, politiska och sociala motiv (Härenstam, 2000, s. 20). Härenstam framhåller vidare att läromedelsförfattarna står i en begränsad kunskapstradition. Information och perspektiv är oftast valda av andra än författaren själv. Därmed är det svårt att få fram vem som står för de värderingar som urvalet baserar sig på (Härenstam, 2000, s. 120).
I studien Skolböcker och kognitiv andrafiering (2006) analyserar Masoud Kamali hur religionerna islam, hinduism och kristendom framställs i läromedel för gymnasiet. Enligt Kamali förmedlar läromedlen en västcentrisk bild där ett vi och dem blir tydligt. Islam och hinduism föreställs tillhöra de andra medan kristendomen betraktas som vår religion, en europeisk religion (Kamali, 2006, s. 51-52). Studien visar att läromedlen framställer de andra som underlägsna oss och på ett systematiskt sätt reproducerar den destruktiva tudelningen mellan ett vi och dem. Begreppen västerland och vi i västerlandet ställs i motpol till det underlägsna orienten. Kristendomen blir vår religion, den mest utvecklade och normen de andra religionerna mäts emot. Ett homogent vi likställs med begrepp såsom modernt och jämlikt medan dem karaktäriseras av att vara traditionella och patriarkal (Kamali, 2006, s. 93-95).
År 2006 skrev Kjell Härenstam underlagsrapporten En granskning av hur
religion/trosuppfattning framställs i ett urval av läromedel för Skolverket där han granskade
hur hinduism och islam framställs i läromedel inom de samhällsorienterade ämnena i grundskolans senare del och för gymnasiet. Härenstam (2006, s. 47) menar att religionen hinduism inte har fått samma mediala uppmärksamhet som religionen islam, vilket har lett till att det finns en större försiktighet kring det författarna till läromedlen väljer att lyfta. En läromedelsförfattare i religionen islam har högre krav på sig att t.ex. diskutera text och bildval med muslimska företrädare. Annat är det när det kommer till hinduismen. Härenstam menar att läromedelsförfattarna till hinduismavsnitten nog betraktar det som mindre problematiskt att skriva om och illustrera denna religion. Detta gör att man inte ser samma förändringsprocess i läroböckerna rörande hinduism som inom islam (2006, s. 47). Vidare menar Härenstam att kapitlen om hinduism i de läromedel han granskat gör väl enkla kopplingar mellan karma-läran och fattigdomen i Indien. Vilken effekt läran om karma har på solidaritet med de svaga och utsatta kommenteras ofta inte. Generellt beskrivs hinduism som en religion som inte uppmanar till solidaritet med utsatta eller förståelse och medmänsklighet (Härenstam, 2006, s. 47-48).
Marie Carlsson och Kerstin von Brömssen har i antologin ”Kritisk läsning av pedagogiska texter: genus, etnicitet och andra kategoriseringar” (2011) sammanställt resultat från ett forskningsprojekt som hade som syfte att granska pedagogiska texter som används inom skolan utifrån kategoriseringarna genus och etnicitet. Det framkommer att läromedel och andra pedagogiska texter har stora brister och många gånger speglar motsägelsefulla föreställningar om sociala kategoriseringar när det kommer till dessa premisser (Carlsson & von Brömssen,
2001, s. 17). De skriver att ”skolans pedagogiska texter kan alltså ses som en social kodifiering av vad som gäller både i och utanför skolans värld och konstruerar och reproducerar därigenom normer för sociala relationer och verksamheter” (Carlsson & von Brömssen, 2011, s. 17). Efter år 1991 har Sverige inte haft någon central statlig granskning av läromedel. Granskning av läromedel är istället överlämnat till producenter, konsumenter, skolverket och föräldrar (Carlsson & von Brömssen 2009, s. 20-21). De skriver dock att forskning visar att läromedel fortfarande har en central och inte sällan dominerande roll i utbildningssammanhang. Läraren planerar ofta utifrån läromedlen och de ger både struktur och innehåll åt undervisningen (Carlsson och von Brömssen 2009, s. 30).
Ann-Sofie Ohlander har skrivit studien Kvinnor, män och jämställdhet i läromedel för historia (2010) på uppdrag av Delegationen för jämställdhet i skolan. Rapporten behandlade vilken bild elever som studerar historia får av män och kvinnor. Granskningen omfattade fyra läroböcker och en lärarhandledning i historia. Denna studie har gjorts i ämnet historia men jag anser den vara relevant för denna undersökning i religion då liknande tendenser självklart finns i flera ämnen än i historia. Jag menar därför att denna studie kan ge en viss insyn i hur väl läromedel i allmänhet behandlar genus och jämställdhet. Ohlander (2010, s. 67) kom fram till att läromedlen uppvisade likartade mönster. Män och manliga perspektiv dominerar uteslutande. Kvinnorna får minimalt med utrymme och ingår ofta som ett inskott i den vanliga texten. I avsnitt som har som avsikt att behandla kvinnor slår även där manliga perspektiv igenom. Några exempel på hur siffrorna ser ut är följande: i en av gymnasiets läromedel ägnas 14 av bokens 351 sidor åt kvinnor medan övriga innehåll inte behandlar både män och kvinnor utan nästan helt uteslutande bara mäns perspektiv. I den andra boken för gymnasiet ägnas 13 sidor till kvinnorna medan resten av boken som är på 375 sidor i huvudpart tillägnas manliga aktörer och mäns förhållanden. I registren över nämnda aktörer finns det i en av böckerna 14 namngivna kvinnor och 235 namngivna män. Anmärkningsvärt är att andelen namngivna kvinnor sjunker markant desto närmare vår egen tid vi kommer. Endast fyra kvinnor nämns vid namn i den ena gymnasie-boken under 1900-talet (Ohlander, 2010, s. 67-68). Vidare är det inte någon av böckerna som problematiserar frågan kring genus, vare sig i fråga om män eller kvinnor. Kvinnor och kvinnors förhållande beskrivs dessutom med citat från män och ur deras perspektiv (Ohlander, 2010, s. 70). I tre av de fyra böckerna finns dessutom uttryck som Ohlander (2010, s. 70) menar måste betraktas som sexistiska.
4. Material
Jag har valt att använda mig av tre läromedel för denna undersökning. De två första böckerna,
Religion och sammanhang och En människa, tusen världar har jag valt då jag under mina
VFU-perioder hade dessa två böcker att tillgå i ämnet religionskunskap. Jag är alltså någorlunda familjär med böckerna och har använt mig av dem i min undervisning och tycker därför det skulle var intressant att få analysera just dessa två. Boken Söka svar har jag valt då jag tycker det är relevant att en av böckerna är skriven av en kvinnlig författare. Likaså var det denna bok jag själv fick när jag läste religionskunskap på gymnasiet och därmed känns det intressant att nu få analysera den. Genom att begränsa undersökning till dessa tre böcker kan jag fokusera på en mer djupgående analys.
1. En människa, tusen världar är skriven av Robert Tuvesson och gavs ut 2015 av förlaget Gleerups Utbildning AB. Boken riktar sig till religion 1 på de högskoleförberedande programmen. Boken ska - som titeln indikerar - öka förståelsen för att människan är en enda, men världarna tusen. Boken ska peka på mångfald och vara förankrat i omvärlden och nutiden. Fokus ligger på samtidsfrågor, människosyn och identitet.
2. Religion och sammanhang är skriven av Börge Ring. Boken är utgiven 2013 av förlaget Liber AB. Boken är avsedd för de högskoleförberedande programmen. Utmärkande drag för boken är att den inkluderar personliga tilltal och utgår från elevernas livsvärld. Boken skyltar också med att ha ett integrerat genusperspektiv där diskussion om mäns och kvinnors ställning finns med i respektive kapitel.
3. Söka svar: religionskunskap är skriven av Malin Mattsson Flennegård och Leif Eriksson. Boken är utgiven år 2012 av förlaget Liber AB. Mattsson Flennegård, bokens huvudförfattare är själv gymnasielärare i religionskunskap och menar att boken ska uppfattas som levande och angelägen. Betoningen i boken ligger på vad religionerna har gemensamt med varandra och riktar sig till både kursen religion 1 och 2. Boken vill ge en nyanserad bild av religionerna och livsåskådningarna och syftar till att vara så objektiv som möjligt.
5. Metod
I denna undersökning kommer jag att utgå från en kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys. Kristina Boréus och Göran Bergström (2018, s. 50) skriver att man med begreppet innehållsanalys syftar till en metod där man undersöker text- och bildmaterial för att besvara bestämda forskningsfrågor. Man använder sig av kvantifiering där man mäter och räknar närvaron av vissa företeelser i text och bild. Innehållsanalys används i många samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen och är lämplig för att finna mönster i större material (Boréus och Bergström, 2018, s. 50-51). Ofta görs en åtskillnad mellan kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys. Boréus och Bergström (2018, s. 51) menar dock att man kan betrakta skillnaden mellan dem som relativ, inte absolut. I många studier ingår nämligen både en kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys och många gånger går de in i varandra. Boréus och Bergström (2018, s. 51) skriver att det viktiga inte är att kunna kategorisera sin studie som antingen kvalitativ eller kvantitet eller dra den exakta skiljelinjen mellan metoderna: det viktiga är att kunna redogöra för hur man har kommit fram till sitt resultat.
5.1 Kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys
En kvalitativ innehållsanalys innebär att man genomför en analys där djupare tolkning av text och bild görs. Man genomför en noggrann läsning av textens helhet och kontext för att förstå det väsentliga i innehållet. Vissa passager i text blir därmed viktigare än andra menar Peter Esaiasson (2007, s. 237). Man gör alltså vad man skulle kunna kalla en närläsning av text och bild. Man bearbetar texten på ett strukturerat sätt för att hitta mönster och värderingar i den. Man försöker förstå vad texten och bilderna försöker säga (Boréus och Bergström, 2018, s. 50-51). En kvantitativ innehållsanalys innebär att man på ett strukturerat sätt räknar hur många gånger ett visst fenomen förekommer i text och bild. För att en kvantitativ innehållsanalys ska bli så bra som möjligt eftersträvar man objektivitet, systematik och kvantitet. Objektivitet innebär att innehållsanalysen ska vara utformad på ett sådant sätt att samma resultat kan nås av vem som helst som genomför samma moment. Systematik handlar om att tillvägagångssättet ska vara väl definierat. Kvantitet innebär att variablerna som mäts ska vara kvantifierbara och ska kunna sammanställas (Boréus och Bergström, 2018, s. 50-51).
Det jag kommer att undersöka och analysera är hur hinduism och buddhism porträtteras, beskrivs och värderas i de läromedel jag valt. Fokus kommer att ligga på vilka uttryck, formuleringar och begrepp som används för att framställa och beskriva dessa två österländska religioner. Jag kommer att analysera om det finns orientalistiska tendenser när religionerna porträtteras och om det finns spår av ett vi- och dem-perspektiv. Jag kommer även att räkna hur många gånger kvinnor respektive män skildras samt hur många gånger könen man och kvinna representeras och om de får lika mycket utrymme i texten. Likaså kommer jag att analysera bilderna i läromedlen jag har valt ut, vad dessa bilder förmedlar och porträtterar, vem som får synas på bilderna och vad de ger för intryck för mig som läsare.
Jag anser det fruktbart att använda mig av både en kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys för att kunna göra en bra läromedelsanalys. Analysen genomförs med hjälp av båda metoderna och kommer på så sätt att fungera överlappande. Jag anser att dessa två metoder kompletterar och ger studien en bredd som jag inte hade kunnat få med enbart en av dessa metoder.
I min undersökning kommer jag även att utgå från Britt-Marie Berges metod som hon presenterar i Jämställdhet och kön (2011, s. 163) för att undersöka i vilken utsträckning de olika könen presenteras i läromedlen. Analysmodellen bygger på utgångspunkten att kön/genus är ett resultat av hur social och kulturell påverkan ingriper på alla nivåer i samhället och påverkar oss som biologiska varelser (Berges, 2011, s. 162).
Metoden utgår från tre frågor som man mäter läromedlet gentemot;
• Blir män och kvinnor representerade i lika stor utsträckning?
• Hur representeras kvinnor och män i texten? Gör de samma saker? Om ja; är de lika ofta representerade? Om nej; vilka grupper förknippas med vilka verksamheter? • Värderas kvinnors och mäns aktiviteter med samma respekt? Om nej, finns hierarkier
6. Resultat och analys
I detta avsnitt presenterar jag min analys av läroböckerna var för sig i kronologisk ordning där först hinduism presenteras, sedan buddhism. Analysen är indelad i kategorier för att få en tydlig struktur i texten. Först analyserar jag huruvida det finns orientalistiska tendenser i text och bild och sedan genus och jämställdhet i text och bild. Nedan redovisas frågor som jag använt mig av i analysen.
Orientalistiska tendenser i text/bild
• Finns det spår av ett vi- och dem-perspektiv?
• Finns det vissa föreställningar, värderingar eller företeelser som betonas? • Förmedlas hinduism och buddhism ur ett västerländskt perspektiv?
Genus och jämställdhet i text/bild
• Blir män och kvinnor representerade i lika stor utsträckning?
• Hur representeras kvinnor och män i texten? Gör de samma saker? Om ja; är de lika ofta representerade? Om nej; vilka grupper förknippas med vilka verksamheter? • Värderas kvinnors och mäns aktiviteter lika? Om nej, finns hierarkier mellan olika
verksamheter?
6.1 Läroboken En människa, tusen världar (Tuvesson, 2015)
6.1.1 Hinduism
Orientalistiska
tendenser i text
Kapitlet om hinduismen inleder Tuvesson (2015, s. 219) med följande stycke:
Till att börja med är det viktigt att poängerna att det som vi kallar hinduismen är en religion med en sådan oerhörd mångfald att det egentligen är tveksamt att påstå att det rör sig om en enda religion. Beteckningen ”hinduism” om indiska religioner skapades av européer på 1830-talet när Indien var en brittisk koloni. Själva använder många hinduer namnet sanatana dharma för sin religion. Det är en ett begrepp som betyder ”den eviga ordningen”. Det finns inte någon grundare och inte heller någon skrift som är helig för alla hinduer. Till skillnad från judendomen, kristendomen och islam finns det inte någon trosbekännelse inom hinduismen. Inte heller finns det någon central religiös organisation. Därför är det inte helt enkelt att beskriva hinduismen.
Redan i inledningen om religionen hinduism förstår vi att begreppet hinduism egentligen är ett västerländskt begrepp på Indiens religioner som formulerades under kolonialtiden av britterna. Själva använder hinduerna begreppet sanatana dharma om sin religion. Man betonar också att hinduismen inte har någon trosbekännelse som de monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam. Om man läser de inledande styckena om de tre abrahamitiska religionerna i läroboken ser man dock att inte någon av de religionerna ställs i kontrast till någon annan religion.
Vid ett flertal tillfällen i kapitlet om hinduism ställer man religionen i kontrast till just de abrahamitiska religionerna. Författaren förklarar att man kan betrakta hinduismen som en monoteistisk religion eftersom det finns de som menar att alla gudar och gudinnor egentligen är olika former av den Högsta Gudomen. ”Då är hinduismen precis som judendom, kristendom och islam en monoteistisk religion” (Tuvesson, 2015, s. 226). Fortsättningsvis beskriver författaren de tre viktigaste gudarna Brahma, Vishnu och Shiva och skriver att man kallar dessa tre gudar för trimurti. Han jämför sedan denna syn med kristendomens treenighet (Tuvesson, 2015, s. 227). Tuvesson (2015, s. 229) beskriver vidare de olika gudinnorna och gudarna inom hinduismen. Han beskriver guden Vishnu och skriver att guden i framtiden ska återkomma som Kalki, en karaktär som kommer att skapa det ideala hinduiska samhället. Han liknar det vid judendomen och shia-islam som har liknande föreställningar. ”Det här liknar det hopp judar knyter till Messias och shia-muslimer till Mahdi.” I dessa tre exempel är det tydligt att utgångspunkten är, vad Kamali (2006, s. 51-52) hade kallat en västcentrisk bild som religionen hinduism ställs i motpol till.
Orientalistiska tendenser i bild
I kapitlet om hinduism finns det sammanlagt 22 bilder. Sju av dessa bilder visar människor som utför religiösa ritualer. Morgonritual i Gagnes, en brahman som inviger en ung pojke i lärjungestadiet och olika högtider som firas på gatorna i Indien är exempel på dessa. Det är stort fokus på det praktiska i de bilder som valts och det är de företeelserna jag skulle säga betonas i kapitlet. Alla dessa sju bilder visar religiösa gatuaktiviteter. Det finns ingen bild som visar ett Indien som är industrialiserat, välutbildat och globaliserat. Ritualerna och sysslorna utförs på gatorna och människorna som syns har alla typiska färgglada indiska kläder på sig och/eller lite kläder på sig. Ingen av bilderna i kapitlet skildrar hinduismen utifrån ett samhälle där
modernism och utveckling är på frammarsch. Härenstam (2006, s. 47) skriver att man inte ser samma förändringsprocess i läroböckerna gällande hinduism som man t.ex. ser kring islam. Jag menar att detta kan vara en anledning till att man t.ex. inte ser någon bild från en arbetsplats, matbutik, ett hem eller shoppinggata där religiösa människor utför vardagliga och förhållandevis ”moderna” aktiviteter. Istället skildrar bildvalen vår redan rådande föreställning av Indien som ett religiöst land där invånarnas liv är centrerade kring religiösa ritualer och sysslor.
Genus och jämställdhet i text
Under avsnittet ”Historia och samtid” beskrivs de olika vägarna till frälsning. Man beskriver bl.a. kunskapens väg och skriver att ”metoden består av yoga, meditation i avskildhet och studier. Idag är denna väg särskilt vanlig bland de [egen kursivering] som tillhör det högsta kastet, brahmanerna. Målet är att nå moksha efter döden” (Tuvesson, 2015, s. 221). En utbredd tanke inom hinduismen är att det bara är män som kan nå moksha. Kvinnan måste först återfödas som man innan hon har möjlighet att bli fri från samsara. Det är alltså underförstått att detta stycke bara pratar om mannens möjlighet till att nå moksha och inte kvinnan. De (inom citat ovan) är alltså män. Sky (2009, s. 23) skriver att den religiösa människan, homo religiosus, i regel är en man från de högre skikten i samhället, och att det är mannen som framstår som prototypen för den religiösa människan. Det är just precis det vi ser i denna text.
Författaren beskriver några av de hinduiska myterna som berättar om hur gudarna har gudinnor vid sin sida som de är gifta med. Tuvesson (2015, s. 227) skriver följande:
Vissa hinduer betraktar relationen mellan dessa gudar och gudinnor som en nyckel till att förstå hur förhållandet mellan man och kvinna bör vara. Då blir gudinnan den perfekta hustrun. Hon blir en förebild för hinduiska kvinnor och bidrar då till genuskonstruktionen.
Sedan följer några meningar om hur denna perfekta hustru lever enligt denna norm. Det finns dock ingenting som beskriver hur mannens förhållande till kvinnan ska vara enligt denna genuskonstruktion. Det är bara kvinnans roll gentemot mannen som lyfts fram. Vid ett genusperspektiv bör fokus i lika hög grad ligga på mannen och det maskulina som kvinnan och det feminina.
sedan följer en halv sida som beskriver nästan enbart hur mannens plikter ser ut. Texten förklarar att mannen i första stadiet ska studera Vedaskrifterna, i andra stadiet handlar det om att skaffa barn och bilda familj, i tredje stadiet har man fått barnbarn och båda makarna kan då ägna sig åt att tillsammans göra pilgrimsfärder. I sista stadiet ska han bli asket och ägna resten av livet åt att utöva självkontroll och uppöva sin andlighet. Tillhörande bild visar två män i gul klädedräkt som är asketer (Tuvesson, 2015, s. 235). Trots att inledningen pratar om att varje människa ska leva efter dessa dharma-plikter är det bara mannens fyra livsmål som beskrivs, förutom att makarna beskrivs kunna ägna sig åt pilgrimsfäder. Kvinnans livsmål beskrivs inte alls. Tuvesson (2015) diskuterar inte alls vidare vad kvinnans dharma-plikter är. Det finns alltså inte en genusmedvetenhet i denna text.
Genus och jämställdhet i bild
I kapitlet om hinduism finns det sammanlagt 22 bilder. Fyra av dessa bilder porträtterar män och fem bilder visar kvinnor. De fyra bilderna av män porträtterar dock alla religiösa ritualer av något slag. Yoga vid en flod, Mahatma Gandhi som talar inför en grupp män, två askesmän på vandring och till sist en pojke som invigs i lärjungestadiet av en brahman. De fem bilderna på kvinnor skildrar inte samma helighetsideal. En av bilderna visar kastlösa kvinnor som står på en soptipp och letar efter något användbart, en andra bild visar kvinnor som demonstrerar för organisationen SPACE som jobbar mot våldtäkter, en av bilderna skildrar Indira Gandhi med ett barn bredvid sig, en bild visar en flicka som dansar. Den sista bilden visar en kvinna som utför en morgonritual vid floden Ganges. Anmärkningsvärt är alltså att det är männen som porträtterar de religiösa idealen i större utsträckning än vad kvinnorna gör. Eller för att uttrycka det i en mer provocerande anda: Männen håller på med religion och kvinnorna kryper runt på soptippar. Noterbart är också att både Mahatma Gandhi och Indira Gandhi får var sin bild. Bilden av Mahatma Gandhi visar honom tala i mikrofon efter kvällsbönen inför en samling män medan bilden av Indira Gandhi skildrar henne och ett litet barn som hon kommunicerar med. Texten under bilden på Indira Gandhi lyder: ”Indira Gandhi (1917-1984), Indiens första premiärminister”. Trots att texten förklarar att Indira Gandhi var Indiens första premiärminister väljer man att koppla ihop henne med det feminina barnaintresse som en kvinna förväntas inneha.
Orientalistiska tendenser i text
Kapitlet om buddhism inleder Tuvesson (2015, s. 253) med följande stycke:
[…] Sedan ett par årtionden har buddhismen blivit allt mer populär i västvärlden. En viktig förklaring kan vara att den jämfört med de andra världsreligionerna kan uppfattas som mer individualistisk. Kärnan i religionen är ju individens strävan efter att slippa ifrån återfödelse. Därför är den lätt att förena med den privatreligiositet som har blivit allt mer vanlig i västvärlden. Dessutom tänker sig många västerlänningar buddhismen som en fredlig religion. Ett skäl till detta kan vara att man förknippar den med Dalai lama (1935-) som fick Nobels fredspris 1989. Ytterligare en orsak till buddhismens popularitet kan vara att vissa ser den mer som en filosofi än som en religion. Detta kan vara attraktivt för människor som lever i ett sekulärt samhälle. Även det faktum att meditation och stillhet är centrala inslag kan nog locka som en motvikt till en stressig vardag.
Det är slående hur väl Planks (2015) beskrivning av hur buddhism tar sig uttryck i Europa och Sverige passar väl in på detta inledande stycke. Den buddhism som här beskrivs är en buddhism som är frigjord från de många orientalistiska inslag västerlänningar inte kan förstå. Det som lyfts fram i denna text är orsaker till att västerlänningar har kommit att attraheras av religionen. Man betonar individualismen, privatreligiositet, buddhismen som en fredlig religion, att man ser den mer som en filosofi än en religion och att religionen uppfattas som en motvikt till en stressig vardag. Alla dessa punkter är sådana som Plank (2015) lyfter fram. Hon menar att det är just detta läroböcker betonar i svenska läromedel idag. Jag behövde alltså knappt börja min läsning av detta kapitel innan det visar sig det finns en viss romantiserad exotism av religionen.
Två gånger i citatet ovan nämns ordet västvärlden, en gång ordet västerlänningar och en gång begreppet sekulärt samhälle (som förknippas med västvärlden). Det kan ju tyckas märkligt att författaren låter en västerländsk syn på buddhismen presenteras i inledningen till kapitlet, men helt utelämnar den faktiska asiatiska buddhismen. Det är alltså väst som representerar öst vilket Said (2000, s. 207) skulle mena förhindrar en sann förståelse av dessa länders faktiska religion.
Likaså i kapitlet om hinduism dras paralleller mellan buddhismen och de abrahamitiska religionerna. Under rubriken ”Historia och samtid” beskrivs Siddharta Gautamas liv. Det berättas om legenden att hans mor blev gravid genom att han i sin tidigare existens som elefant cirklade tre gånger kring hennes bädd och vidrörde henne med din snabel i vilken han höll en vit lotusblomma. Tuvesson (2015, s. 255) skriver sedan ”Här kan vi se en intressant parallell
övernaturligt sätt.” I berättelse om Jesus i kapitlet om kristendomen dras det dock ingen parallell till denna berättelse om Siddharta och hans mor trots att denna händelse ska ha inträffat 400-600 år före Kristi födelse.
Orientalistiska tendenser i bild
I Kapitlet om buddhism finns det totalt 13 bilder. Åtta av bilderna visar människor som utför olika aktiviteter, resten av bilderna visar t.ex. tempel, trädgårdar och symboler. Anmärkningsvärt om man jämför med kapitlet om hinduism är att bilderna i detta kapitel har en bredare geografisk representation. Av de 22 bilderna i hinduism-kapitlet är 21 av dem tagna i Indien. I buddhism-kapitlet är bilderna från olika delar av världen. Bilderna är både från Nepal, Sverige, Indien, Japan, Skottland, Sri Lanka, Frankrike, Bhutan, Taiwan och Kambodja. Detta kan såklart delvis förklara med att religionen buddhism har spridit ut sig från Indien till andra folk medan hinduismens i högre grad blivit kvar där och kopplad till den indiska befolkningen. Men likväl existerar hinduismen i många länder världen över. När buddhismen porträtteras i bild representeras den utifrån en bredare geografisk och kulturell spännvidd. Detta kan förklaras med att buddhismen i större grad än hinduism anses vara kompatibel med en västerländsk kontext. Även om inte bildernas innehåll nödvändigtvis speglar västerländska influenser tror jag att bildernas geografiska representation speglar det Härenstam (2000, s. 16) beskriver, dvs. att västerlänningar tar fasta på drag hos buddhismen som svarar mot deras egna religiösa, filosofiska och livsåskådningsmässiga intressen. Jag tror därför att Tuvesson (2015) har en benägenhet att låta buddhismen representeras utifrån en större bredd trots att antalet buddhister inte är många fler än antalet hinduer i västvärlden.
Genus och jämställdhet i text
Under rubriken ”Kön” beskrivs kvinnans ställning inom buddhismen. Ett stycke av Tuvesson (2015, s. 272) lyder följande:
Den traditionella uppfattningen inom buddhismen är att nunnor är en fara och frestelse för munkarna och underordnade dem. Buddha ska ha sagt att munkar bör undvika att se på, tala till och vara i närheten av kvinnor. En munk får inte heller röra vid eller vistas ensam med en kvinna. En av de regler som gäller för nunnorna är att de ska buga inför munkarna.
Jag tror att de flesta läsare uppfattar texten som tillförlitlig, om något trist för de buddhistiska nunnorna. Men frågan är om texten är tillförlitlig? Det är nämligen tydligt vem som är subjekt
och vem som är objekt i dessa rader. De buddhistiska kvinnorna är inte primärt buddhister, utan kvinnor. Sky (2009, s. 24) menar att detta är ett vanligt problem när läromedel beskriver kvinnans roll. Hon gör därför ett litet experiment med en text där ordet kvinna byts ut mot man för att se hur läsaren då uppfattar texten. Nedan har jag gjort det på texten som citeras ovan.
Den traditionella uppfattningen inom buddhismen är att munkar är en fara och frestelse för nunnorna och underordnande dem. Buddha ska ha sagt att nunnor bör undvika att se på, tala till och vara i närheten av män. En nunna får inte heller röra vid eller vistas ensam med en man. En av de regler som gäller för munkar är att de ska buga inför nunnorna.
För att citera Sky (2009, s. 24) så framstår en text som denna ”närmast löjeväckande, för att inte säga absurd. Men varför verkar den ena framställningen mer absurd än den andra?” Sky (2009, s. 24) menar att det har att göra med att vi är så vana vid att tänka på kvinnor som den
andra. Kvinnan görs till en parentes inom buddhismen när man skriver om henne på detta sätt.
Man kan alltså konstatera att när författaren beskriver föreställningarna inom religionen, en deskriptiv religionsvetenskap, så påverkar det ofta även hur man skriver om religionen. Vilket tycks vara ett faktum i denna text.
Genus och jämställdhet i bild
Det är totalt 13 bilder i kapitlet, varav åtta bilder gestaltar människor. Sex av bilderna visar munkar eller män och två av bilderna porträtterar nunnor och kvinnor. I samtliga bilder där människor framställs är det som de utövar som är i fokus. På två av dessa åtta bilder skildras hur en kvinna respektive man tänder rökelse eller tillber en gud vid ett enklare tempel. På en annan målar några munkar en mandala. En bild visar munkar som går nedför en trappa vid ett tempel, i händerna har de gåvor som de precis har mottagit. En annan bild visar hur en munk undervisar en novis. Den sista bilden visar en nunna som hälsar på tre män i kostym. Ingen av personerna i bilderna har blicken in i kameran, utan människorna i bilderna uppfattas vara koncentrerade på det som de gör. På tre av bilderna är det munkar som utför olika aktiviteter, det är endast en av bilderna som porträtterar en nunna. Bilden på nunnan visar hur hon hälsar och tar emot tre män, alla klädda i kostym. De tre männen står runt omkring henne varav en står med händerna sammanpressade för att hälsa på henne. Bilderna på munkarna är endast bilder på munkar som utför olika aktiviteter. På dessa syns inga kvinnor som de förhåller eller står i relation till. Bilden på nunnan visar dock hur hon förhåller sig till dessa tre män som hon bemöter. Det är alltså tydligt att männen står för sig själva men när kvinnan porträtteras gör hon det i förhållande till andra män.
6.2 Läroboken Religion och sammanhang (Ring, 2013)
6.2.1 Hinduism
Orientalistiska tendenser i text
Kapitlet om hinduism inleder med att beskriva hinduismen med bl.a. följande passage: ”[…] Det var engelsmännen som på 1700-1800-talet gav religionen i Indien namnet på hinduismen […] Idag använder även indier ordet hinduism, men helst kallar de sin tro för sanatana dharma - den eviga läran/lagen - för att tala om att de anser att denna tro alltid har funnits” (Ring, 2013, s. 222). Indierna själva använder helst begreppet sanatana dharma för sin religion, men trots det väljer vi i väst att använda ordet hinduism. Eftersom begreppet hinduism har sitt ursprung ifrån det brittiska kolonialväldet menar jag att det finns spår av andrafiering, vilket av läsaren kan tolkas som ett vi och dem-perspektiv.
Under rubriken ”Gudar” beskrivs ett antal gudar och gudinnor inom hinduismen. Gudinnan Kali beskrivs som både dödsgudinnan och modergudinnan. Ring (2013, s. 238-239) beskriver sedan Kali så här:
Den mörka sidan av Kali kräver blodiga offer och länge offrades människor åt henne. Så sent som på 1800-talet inspirerades en stryparsekt av Kali. Medlemmarna visade henne sin vördnad genom att strypa ett stort antal människor som offrades på det sättet. Så beskrev i alla fall engelsmännen gruppen på 1800-talet och början av 1900-talet.
Ring nämner ingenting om de goda egenskaperna som Kali t.ex. har genom sin avatar Parvati. Parvati förknippas med värden såsom ljus, kärlek och moderlig. Texten om Kali skildrar hinduismen som en outvecklad och irrationell religion. Jag tror att det finns en risk att läsaren associerar dyrkare av Kali som utövare av grymma och blodiga ritualer, som en del av en stryparsekt. Nutida forskare är skeptiska till fenomenet att offer ströps på detta sätt vilket har lett historiker till att beskriva denna stryparsekt som en uppfinning av den brittiska kolonialregimen (Shankar, 2001, s. 45). När Ring använder britternas beskrivning av anhängarna till Kali lägger han med andra ord en värderande uppfattning i texten som på ett subtilt sätt sedan överförs till eleverna.
Under rubriken ”Folkliga traditioner” går det att hitta exotifierande tendenser i texten. Ring (2013, s. 246-248) beskriver hur tron på magi, onda andar, besatta människor, trance och exorcism är en del av religionen i Indien. Det går att läsa att ”Magi och tron på andar och att vissa människor kan bli besatta är återkommande i Indien” och att ”Äktenskapsproblem kan bero på att hustrun besatts av en ond ande eller att hon lagt magisk medicin i sin mans mat” (2013, s. 248). Liksom i stycket om Kali ovan beskrivs religionen hinduism som utifrån en syn på en primitiv religion där folkliga traditioner och sägner uppfattas vara vanliga i Indien.
Orientalistiska tendenser i bild
I kapitlet (Ring, 2013, s. 247) finns en bild som föreställer en kremering vid floden Ganges. Bilden är tagen ute i floden och betraktaren blickar in mot strandkanten. Vid strandkanten brinner elden där kremeringen av kroppen sker. Bredvid elden står en halvnaken man och håller fram ett lakan framför elden som att han håller upp för att torka. Strandkanten är mycket smutsig. Dels är där en annan hög med aska från en tidigare kremering, dels ligger det bråte i form av grenar, plats och annat skräp. I den mörka floden flyter det både böcker, blomsterkransar och en mängd skräp. Texten till bilden lyder ”Ett [sic!] man har tvättat sina kläder i floden Ganges och torkar dem vid elden från en kremering. Kremering sker offentligt vid flodbanken, inte som i Sverige i slutna rum” (Ring, 2013, s. 247). Bilden ger sken av att man i Indien inte bara bränner de döda vid strandkanten, utan här tvättar man också samtidigt sin tvätt och låter den torka över elden som bränner den döde. Motivet uppfattas av mig som primitiv eftersom det utifrån ett västerländskt perspektiv hade varit osannolikt att man skulle tvätta sina kläder på en sådan plats. Denna tolkning späs också på av bildtexten som säger att en kremering i Sverige sker i slutna rum och inte offentligt. Bilden speglar därför ett tydligt vi och dem-tänk där den hinduistiska traditionen ses som avvikande från den västerländska, kristna normen.
Vidare finns en bild som porträtterar en man som sitter på huk framför en otänd brasa (Ring, 2013, s. 233). Mannen sitter på marken framför en husvägg. Framför honom står en ko som han sträcker ut händerna mot och bredvid honom sitter en hund som är mycket tovig. Bredvid honom ligger hans ägodelar i form av några skålar och klädesplagg. Själv är han klädd i en typisk röd mantel. Ansiktet är bortvänt från kameran och man ser bara hans hår som ser ut att vara i dreadlocks. Det finns ingen bildtext till bilden så det är svårt att förstå vad bilden ska
föreställa. Längre ned på sidan går det att läsa om hur kon är helig inom hinduismen. Så man kan anta att det kanske är det fenomenet denna bild ska reflektera. Oavsett vad syftet är med bilden jag inte undgå att fundera över hur denna man har det och vad han gör. Det är lätt att se en fattig man som sitter på marken med sin vanvårdade hund och klappar en ko. Härenstam (2006, s. 47-48) menar att hinduismen ofta framställs som en religion som inte uppmanar till solidaritet för de utsatta och svaga. Och eftersom det inte ges någon information om vem denna man är eller vad han gör tror jag att denna bild förstärker just en sådan syn på religionen, där det inte finns solidaritet för utsatta individer.
Genus och jämställdhet i text
Det finns ett stycke som går under rubriken ”Kvinnan och man [sic!] i hinduismen” som jag anser är problematiskt i många bemärkelser. Det berättas om en gammal hinduisk skrift som kallas Manus lag där det finns regler för kastväsendet men också regler kring kvinnans ställning. Innan citatet står det att ”Manus lag gäller inte officiellt i Indien men traditionen väger tungt” (Ring, 2013, s. 240). Sedan följer detta utdrag (Ring, 2013, s. 240):
Dag och natt måste kvinnorna hållas beroende av sina män, och om de ägnar sig åt sinnliga nöjen, måste de övervakas. Fadern beskyddar henne i barndomen, mannen beskyddar henne i ungdomen, hennes söner beskyddar henne i ålderdomen; en kvinna skall aldrig vara oberoende. Efter detta stycke skriver Ring (2013, s. 240) att ”Kvinnan bör alltså under hela sitt liv hållas beroende av män.” Det jag uppfattar problematiskt med denna text är inte att han har med utdraget, för visst kan vi se att denna tradition väger tungt i Indien. Problemet anser jag är hur lite han förklarar texten. Efter sista meningen ”Kvinnan bör alltså under hela sitt liv hållas beroende av män” sätter han punkt och går vidare med något helt annat. I och med att han inte låter något annat perspektiv synas här blir denna syn normaliserad. Ring målar upp en mycket ålderdomlig bild av hinduismen utan att ge någon annan syn på frågan.
Avsnittet fortsätter att behandla kvinnan inom hinduismen och beskriver kärleksförhållandet mellan guden Rama och gudinnan Sita (Ring, 2013, s. 240). Han skriver att ”Sita representerar det klassiska kvinnliga idealet: en kvinna som trots att mannen många gånger behandlar henne illa är honom trogen ända in i döden.” Vidare står det att
Kvinnan anses äga krafter (shakti) som måste tämjas av en man inom äktenskapets ram och därför är det särskilt viktigt att kvinnan så snart som möjligt gifter sig. Kvinnans egenskaper förklaras inte biologiskt eller psykologiskt utan som en konsekvens av en gudomlig ordning.
Återigen anser jag att det är en ålderdomlig bild som presenteras av kvinnan. Ring gör inga försök att ge en mer nyanserad bild av genusroller inom hinduismen.
Fortsättningsvis är jag kritisk till rubriken ”Kvinnan och man [sic!] i hinduismen” då stycket i princip enbart handlar om kvinnan. Med en mening behandlas mannens roll inom hinduismen. Det står ”Mannen betraktas av kvinnan som mästare (prabu) och gud” (Ring, 2013, s. 240). Jag tycker inte att det är tillräckligt för att mena att man då har behandlat mannen roll inom hinduismen. Meningen förklaras inte heller. Vad menar man med det? Stycket börjar nämligen med den meningen och fortsätter sedan med meningen som behandlar kvinnans shakti. Jag menar att mannens roll inom hinduismen kunde ha tagit större plats.
Boken tar också upp fenomenet änkebränning och brudbränning (Ring, 2013, s. 246). I texten står det att:
Änkebränning innebär att kvinnan låter sig brännas till döds tillsammans med din döde man på bålet. Sedan tidigt 1800-tal är detta förbjudet men förekommer i ytterst sällsynta fall även idag. Kvinnan sägs förbättra sin karma genom denna handling och dessutom har hon inget värde som änka och kan inte gifta om sig.
Texten beskriver sedan vidare brudbränning. Ring (2013, s. 246) skriver att brudbränning drabbar tusentals kvinnor varje år. Mannens familj är inte nöjd med hustrun, kanske för att hon inte föder barn eller sköter hemmet som hon förväntas. Familjen kan också vara missnöjd med hemgiften och kräva mer pengar för hustrun. Sedan skriver Ring (2013, s. 246) att ”Mannen bränner då kvinnan genom att hälla bensin på henne och tända på, ofta med hjälp av sin mor. I många indiska kök finns öppen eld eller gasspis och man kan hävda att en olycka skett i köket.” Denna beskrivning och det faktum att man lyfter dessa två fenomen anser jag bidrar till andrafiering och ett vi- och dem-perspektiv. Det första jag är kritisk mot är att Ring över huvud taget lyfter änkebränning. Han skriver själv att detta sker i ytterst sällsynta fall och att det dessutom är förbjudet sedan 1800-talet. Om det är förbjudet menar jag att det ska ha störst relevans, och därför inte finns syfte nog att ha med detta i en lärobok för gymnasiet. Likaså anser jag det problematiskt att författaren redogör fenomenet brudbränning. Brudbränning speglar inte religiösa dogmer, utan handlar snarare om ett kulturellt fenomen som är kopplat till genus och jämställdhet. Kulturella fenomen finns inom alla religioner. Många gånger går religion och kultur hand i hand. Så visst kan det svårt att dra en skiljelinje och säga att ett visst fenomen är religion och ett annat kultur. Men om det hade varit så att Ring t.ex. hade lyft lyft stening i kapitlet om islam eller andra liknande företeelser inom de andra abrahamitiska
religionerna hade det varit mer berättigat att lyfta fenomenen brudbränning inom hinduismen. Då kan man argumentera för att Ring lyfter liknande särdrag inom alla religioner. Men nu gör Ring inte det. Det är bara hinduismen som porträtteras utifrån dessa premisser. En text som denna porträtterar alltså det indiska samhället som mycket annorlunda det västerländska. Det finns alltså tydliga orientalistiska tendenser i denna text.
Genus och jämställdhet i bild
Det finns totalt elva bilder i kapitlet om hinduism. Första bilden i kapitlet visar kvinnor som tillber gudinnan Kali Durga under en festival i Indien. Fem bilder porträtterar män och pojkar och de övriga fem bilderna visar symboler, tempel och gudar och gudinnor.
En av bilderna skildrar den religiösa högtiden Kumbh Mela. På bilden ser man en man som är i fokus. Mannen står i en flod med vatten upp till knäna. Han har en skål lyft över huvudet som han häller vatten ur. Runt omkring honom är 12 män som badar och står i vattnet. Bakom mannen urskiljer man hundratals människor i floden och på flodbädden, dock ser man inte vilket kön de tillhör. Texten till bilden (Ring, 2013, s. 243) lyder som följer:
Kumbh Mela är den religiösa högtid som samlar mest folk i hela världen. I januari 2013 kom drygt 100 miljoner människor till den plats i norra Indien där tre floder möts och där gudarna spillt odödlighetselixir. En klunk vatten och bad ingår i ritualen. Högtiden firas vart tolfte år.
I bildtexten står det att högtiden samlar över 100 miljoner människor. 100 miljoner kvinnor och män. Av de människor som är i bakgrunden som det inte går att urskilja kön på finns det säkerligen en mängd kvinnor. Människorna på bilden är dock alla män. Det hade varit så lätt för Ring eller förlaget att välja en bild som speglar denna högtiden där både män och kvinnor representeras. Varför man väljer en bild som ska spegla denna högtid och bara visar 13 män förstår jag inte. Människor är inte bara män. Människor är båda könen. Nu får man intrycket av att detta är en religiös ritual som ska utföras av män under denna högtid.
6.2.2 Buddhism
Någon utpräglad orientalism i textmaterialet finner jag inte i detta kapitel. Jag uppfattar att Ring (2013) i mångt och mycket är förhållandevis neutral i sin beskrivning av buddhismen. Jag urskiljer därför inte nämnvärda orientalistiska tendenser. Jag finner dock ett ställe i texten som jag reagerar på. På sidan 280 skriver Ring (2013) att munkarnas och lekmännens buddhism lever parallellt, trots att det kan finnas stora skillnader mellan dem i tro och utövning. Ring (2013, s. 28) skriver att
I den folkliga buddhismen blandas gärna gamla traditioner från den egna kulturen med buddhistiska tankegångar. Att blanda religion är över huvud taget vanligt i Asien. Buddhismen har alltid anpassat sig till den miljö och det land den kommit till. Har vissa tankar inom buddhismen inte varit gångbara har dessa undanhållits eller tonats ned.
Sedan ger han fyra olika exempel på dessa anpassningar i fyra olika länder. Ring (2013, s. 280-281) skriver bl.a. att man utanför tempel i Thailand kan finna en stor kruka som man med jämna mellanrum slänger stora smällare i för att skrämma bort onda andar och att man i Kina lät Buddha bli en tjockis då man satte in honom i gammal kinesisk fruktbarhetssymbolik. Men eftersom Buddha bara ska ha levt på ett riskorn om dagen är det knappast troligt att han var överviktig. Dessa anpassningar menar jag kan anses vara uttryck för kulturell påverkan och inte nödvändigtvis olika tolkningar av skrifter etc. All religion, inte bara buddhismen, anpassas i viss mån efter de länder de verkar i. Att lyfta anpassningar på detta sätt kan därför vara problematiskt. Ring framställer dessa anpassningar som en del av religionen utan att också lägga fram att de faktiskt är kopplade till kulturen och inte är universella för religionen. En konsekvens av Rings utläggning menar jag därför blir att väst särhålls från öst och att dessa presenteras som antiteser (Thörn, Eriksson, Eriksson Baaz, 1999, s. 17-19). Dessa beskrivningar menar jag alltså bidrar till en exotifiering av religionen buddhism.
Orientalistiska tendenser i bild
På sidan 267 (Ring, 2013) finns en bild som skildrar en buddhistisk munk som lär ut meditation till kriminella ungdomar i USA. I framkanten av bilden är en gammal buddhistisk munk invirad i ett orange tygstycke, han sitter hukad framåt i en meditations-position på en matta. Runt omkring honom sitter fyra ungdomar, två tjejer och två killar och observerar honom. På golvet ligger flera mattor och på väggen hänger en väggbonad som ser ut att porträttera religiösa motiv. Miljön ser ut att vara ett enklare buddhistiskt tempel. Bildtexten lyder ”En buddhistisk munk lär kambodjanska ungdomar hur de ska vända sig till Buddha. Ungdomarna bor i USA och polismyndigheten har startat ett program för kriminella unga där de får lära sig att meditera och
handla fredligt” (Ring, 2013, s. 267). Plank (2015, s. 206) menar att religionen buddhism framställs som en fredlig religion som besitter visdom som gått förlorad i västerlandet. Väst projicerar buddhismen som en religion som står för stillhet och frid. Jag menar att bilden i läroboken porträtterar just detta som Plank (2015) beskriver. Vi förstår att dessa ungdomar är kriminella och att det kanske därför är möjligt att de saknar en inre kompass om vad som är rätt och fel. Säkerligen är ungdomarna även vilsna och förvirrade. De behöver hitta frid och lugn inom sig själva. Väst anser att buddhismen står för dessa värderingar och därför väljer man att starta ett religiöst program för dessa ungdomar. Det blir alltså tydligt hur man plockar vissa element ur religionen som man anser kunna verka för något gott. Det är alltså en form av exportbuddhism som här porträtteras (Härenstam, 2000, s. 20). Vidare anser jag det problematiskt att ungdomarnas etnicitet lyfts fram. Varför är det viktigt att veta att dessa ungdomar är kambodjanska? Har de blivit plockade till detta program därför att de kommer från ett asiatiskt land och därför sannolikt skulle tänkas lockas av buddhismen? Jag anser det inte viktigt att veta vilken etnicitet de har. Ett sådant tillägg bidrar snarare till att betrakta kambodjaner som avvikande från den amerikanska västerländska normen och därmed återger denna bild även orientalistiska tendenser där kambodjaner lyfts fram som kriminella.
Vidare finns det en målad bild som skildrar hur man tror att helvetet ser ut inom buddhismen (Ring, 2013, s. 262). Målningen är från ett kloster i Nepal och illustrerar samsara och de olika sammanhang människan kan hamna i. Denna del av målningen som visas i läroboken visar enbart helvetet. I bildens mitt sitter - vad som ser ut som en demonfurste - på en tron och blickar ut över det som sker. Runt omkring den större demonen verkar sju demoner. De är blåa i huden och har tigerskinn runt höfterna. De har både ansikten som liknar mänskliga och djurhuvuden. Demonerna är alla upptagna med att plåga människor. Det är 52 människor i målningen, alla nakna. Vissa av människorna kokas i en kittel över öppen eld, andra slits i stycken, några andra människor drar en plog i ett hav av blod. En människa kvävs av en orm och en annan är genomborrad av pilar som är fastsatta i marken. Några människor ligger slängda framför den stora demonfursten och ser ut att be om nåd. Det går alltså att konstatera att det är stor plåga som dessa människor erfar medan demonerna ser ut att vara tillfreds med sina sysslor. Hur det kommer sig att Ring (2013) väljer denna bild för att porträttera samsara framgår inte. Om man kollar i kapitlet för kristendom finns ingen bild som porträtterar helvetet. Och då är ändå kristendom en religion som betonar helvetet i mycket större utsträckning än buddhismen. Detta bildval menar jag bidrar till en exotifiering av buddhismen.
