”JAG ÄR INTE MITT MISSBRUK”
EN KVALITATIV STUDIE OM
IDENTITETSFÖRÄNDRING HOS KVINNOR
MED DROGBRUKSPROBLEMATIK
MARTINA LENGEL
ATHINA BRUNNER
”JAG ÄR INTE MITT MISSBRUK”
EN KVALITATIV STUDIE OM
IDENTITETSFÖRÄNDRING HOS KVINNOR
MED DROGBRUKSPROBLEMATIK
MARTINA LENGEL
ATHINA BRUNNER
Brunner, A. & Lengel, M. ”Jag är inte mitt missbruk”. En kvalitativ studie om identitetsförändring hos kvinnor med drogbruksproblematik. Examensarbete i kriminologi 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för kriminologi, 2017.
Abstrakt: Identitetens roll i upphörande av brott och drogbruk har tidigare undersökts i ett antal studier som visat på dess betydelse i processen. Drogbrukande individer är en särskilt utsatt grupp i samhället och därav av intresse för kriminologin. Det existerar dock en brist på forskning om kvinnor inom fältet. Denna studie syftade därför till att belysa kvinnor med
drogbruksproblematik genom att undersöka vilka externa faktorer som innehar mest betydelse i deras utveckling till en drogfri identitet. Detta undersöktes genom en analys av kvalitativa ostrukturerade livshistorier på tio kvinnor. Det största fyndet var att modersidentiteten och barn spelade en betydande roll för kvinnorna, både genom att bidra till en identitetsförändring samt genom en yttre kontroll. Viktiga personer och vården hade en positiv inverkan i de fall där de ökat en förståelse hos kvinnorna inför sitt egna bruk, vad det innebar och då den tillförde nya synsätt och inte i de fall när de fungerade som en informell kontroll. Vi fann, trots tidigare fokus inom kriminologin, inget som styrkte att fritidsaktiviteter hade någon som helst inverkan på en förändrad identitet till drogfrihet. Framtida interventioner bör lägga fokus på betydelsen av modersidentiteten då denna tidpunkt i kvinnornas liv visade på högst nivå av motivation men även på den information som ges till kvinnorna angående drogbruk då detta visade sig ha en positiv inverkan på deras identiteter.
I’M NOT MY SUBSTANCE ABUSE
A QUALITATIVE STUDY ABOUT IDENTITY
CHANGE IN WOMEN WITH SUBSTANCE
ABUSE
MARTINA LENGEL
ATHINA BRUNNER
Brunner, A. & Lengel, M. “I’m not my substance abuse”. A qualitative study about identity change in women with substance abuse. Degree project in
Criminology 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of health and society, Department of Criminology, 2017.
Abstract: The role of identity in the desistance of crime- and drug use careers has previously been examined in a number of studies which has shown its significance in the process. Drug users are a particularly vulnerable group in society and hence of interest in criminology. There is, however, a lack of research on women in the criminological field. This study therefore aimed to highlight women with drug use problems by examining which external factors that are of most importance in their development into a drug-free identity. This was examined through an analysis of ten qualitative unstructured narratives with women. The major finding was that maternal identity and children played a significant role for women, both by
contributing to identity change and through external control. Important people and health care facilities had a positive impact on the women’s identities only in those cases where it increased the understanding for their own use, what it meant and when it brought new perspectives and not when it served as a type of informal control. We found, despite former focus in criminology, nothing that suggested that recreational activities had any impact on a changed identity towards drug-freeness. Future interventions should focus on the importance of maternal identity because this point of time in the women's lives showed the highest degree of motivation but also on the information given to women about drug use in general, as this proved to have a positive impact on their identities.
FÖRORD
Vill vi börja med att tacka vår handledare Marie Väfors Fritz då vi är oerhört hedrade över att ha fått tillgång till ditt rika och svåråtkomliga material.
Det här är ett ämne som alltid har berört oss men som nu ligger oss ännu närmre hjärtat. Livshistorierna i materialet har stundvis varit väldigt tunga och har
påverkat oss djupt. Kvinnornas kloka ord och tankar har berört oss och gjort att vi själva utvecklats som individer under denna resa. Därför vill vi slutligen tacka de tio kvinnor som delgivit sina historier och gjort denna studie möjlig. Ert mod och er styrka ser vi verkligen upp till.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING FÖRORD ... 4 INLEDNING ... 6 BAKGRUND ... 7 BEGREPP ... 8 DROGBRUK ... 8 UPPHÖRANDE AV DROGBRUK ... 9 TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 9 IDENTITETSTEORIER ... 9 TIDIGARE FORSKNING ... 11
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 14
METOD ... 14 MATERIAL ... 14 URVAL ... 15 TILLVÄGAGÅNGSÄTT ... 15 MARUNAS SKRIPTER ...16 OPERATIONALISERING ...17
DEKONTEXTUALIERING OCH REKONTEXTUALISERING ...17
ETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 18
RESULTAT ... 19
MODERSIDENTITET ... 20
DET NYKTRA TÄNKET ... 21
”NU FÅR DET VARA NOG” ... 24
HÄNDELSER ...25 FÖRUTSÄTTNINGAR ... 25 GÅ VIDARE ... 26 BROMSKLOSSAR ... 27 MOTIVATIONEN ...28 FASADEN ...29 SEXUELLA FÖRHÅLLANDEN ...30 DISKUSSION ... 32 METODDISKUSSION ... 32 RESULTATDISKUSSION ... 33 SLUTSATSER ... 37 REFERENSER ... 38 BILAGA 1 ... 42 BILAGA 2 ... 44 BILAGA 3 ... 45 BILAGA 4 ... 46
INLEDNING
Forskning rörande drogbruk och dess koppling till kriminalitet är ett relativt väl utforskat och känt faktum inom kriminologin. Sådan forskning har t.ex. visat att problematiskt drogbruk ökar risken för en långvarig kriminell livsstil om
drogbruket avancerat tillräckligt långt (Levander, Adler, Gefvert & Tuninger, 2008). Drogbruk påverkar även samhället i stort (Sou, 2011:35). Kostnaderna uppgår till 150 miljarder kronor varje år i Sverige och trots detta når vården endast en av fem individer som behöver den (a.a). Även negativ inverkan av långvarigt drogbruk på individers personliga liv har observerats i tidigare studier i form av ekonomiska- och jobbrelaterade problem, relationsproblem och upplevelse av skam (Levander et al, 2008). En omfattande svensk studie visade att de som använde droger hade betydligt kortare förväntad livslängd än en person utan dessa problem. Skillnaden var större hos kvinnor än hos män (Hannerz, Borgå &
Borritz, 2001). På grund av detta är det viktigt att forska på just kvinnor och deras drogbruksproblematik. I dagens läge är det stor brist på forskning kring kvinnor inom det kriminologiska fältet. Då skillnader mellan könen har observerats, inte minst inom kriminologin, bör fler studier vara könsspecifika (Wright, Tibbett och Daigle, 2015).
Drogbrukare är utsatta och stigmatiserade vilket har visat sig påverka deras mentala hälsa negativt då de ofta internaliserar detta stigma vilket resulterari sämre självkänsla, skam och ångest (Birtel, Wood & Kempa, 2017). En studie visade bland annat att betydligt fler ansåg att det inte bör satsas på vård till drogbrukare i jämförelse med psykiskt sjuka (Barry, McGinty, Pescosolido & Goldman, 2014). Även om motivationen att ta sig ur sitt bruk finns hos en individ brister ofta samhällets stöd (Sou 2011:35). Särskilt problematisk är den för personer med samsjuklighet mellan drogbruk och psykisk sjukdom där tillgången till adekvat vård har stora brister (a.a).
Hur en individs process kring att avsluta sitt drogbruk eller kriminalitet, den s.k. upphörandeprocessen, går till har på senare år intresserat många kriminologer. Att livsförloppet i kriminalitet och drogbruk har likheter är relativt välkänt faktum men enligt Carlsson (2012) bör specifikt drogbrukets betydelse studeras vidare. Identitet och dess roll är dock tämligen outforskat, särskilt bland kvinnor. Trots detta visar flera studier att identitet har en betydande roll i upphörandeprocessen (Maruna, 2001; Stone, 2016). Många studier har fokuserat på vilka de externa faktorerna är som påverkar upphörandet av drogbruk (se bl.a. Sampson och Laub, 1993). Interna och externa faktorer förknippade med upphörande av drogbruk har dock hittils studerats separat (Farrall, 2005). Ingen studie har fullt ut undersökt hur dessa externa faktorer influerar de interna så som individers identitet (a.a). Därför avser vi i denna studie att undersöka tio kvinnor med
drogbruksproblematik om vilka faktorer de upplevar haft inverkan på deras identitet och i sin tur rehabiliteringsprocesser.
BAKGRUND
Personer med narkotikabruk är en mycket marginaliserad grupp i Sverige (Lander, Olsson, Rönneling & Skrinjar, 2002). Drogbruk är stigmatiserande och det har visat sig att socialt integrerade personer har svårt att lita på en person som har ett dagligt bruk. Det kan vara tillräckligt med ett sporadiskt bruk för att andra ska betrakta en negativt (a.a). Antalet individer som har ett problematiskt drogbruk i Sverige ligger på en genomsnittsnivå i Europa, trots detta så har vi signifikant fler dödsfall relaterade till droger (CAN, 2017). Ett stort antal personer med
drogbruksproblematik har haft sociala problem sedan barndomen (Rydén, 2016). I nuläget finns det en hög tillgänglighet av illegala droger i landet, detta bland annat för att psykoaktiva läkemedel har blivit allt vanligare i den oreglerade marknaden (CAN, 2017).
Det existerar både empiriska och teoretiska bevis på att drogbruk har en
betydande påverkan i sambandet mellan kriminalitet och chanser till ett bra liv sett utifrån ett livsloppsperspektiv (Nilsson, Estrada & Bäckman, 2014). Det finns dessutom studier som visar att kvinnor med drogbruksproblematik har fler negativa effekter än män i liknande situation (Giordano, Cernkovich & Rudolph, 2002). En svensk studie fann dock inte denna skillnad men har i stället visat att droger har en tydlig påverkan, inte enbart på kriminella karriärer, utan även på andra livsförloppsbanor särskilt hos kvinnor (Estrada & Nilsson, 2012). En annan svensk studie utförd av Sundin, Landberg, Raninen & Ramstedt (2015) har
kommit fram till att det är mindre vanligt bland kvinnor än bland män i Sverige att ha ett beroende av narkotika. Samtidigt så är konsekvenserna och utsattheten av en närståendes (bl.a. en manlig partner) substansbruk högre för kvinnor (a.a). I en longitudinell studie av Nilsson, Estrada & Bäckman (2014) använde de sig av Stockholm Birth Cohort Study (SBC) som innehåller en stor variation av data. Där kunde de se att droganvändning hos kvinnor började avta vid 25-års ålder vilket var senare än för män. Det visade sig också att droger (inkl. alkohol) var en av de största riskfaktorerna för återfall i kriminalitet. En majoritet av kvinnorna som hade identifierats som drogbrukare när de var 30 hade också varit
registrerade för kriminalitet tidigare. Generellt var kriminalitet vanligare bland män med drogbruk än bland kvinnor. Den högsta nivån av kriminalitet fanns bland de som hade ett drogbruk både som ungdomar och som vuxna. Bland dessa individer var hälften av både kvinnorna och männen registrerade för kriminalitet årligen efter att de fyllt 17 år (a.a). Det har även visat sig att drogbruk har en viktig roll i upphörandeprocessen ur kriminalitet. I en studie där drogbrukande kriminella individer intervjuades kvalitativt så var upphörande från droger ett vanligare tema än upphörande från det kriminella (Carlsson, 2014).
Ett sätt att mäta fysiska skador på grund av drogbruk är DALY som är ett
internationellt mått som mäter antal förlorade hälsosamma år (CAN, 2017). 2010 var antalet DALY:s i Sverige 32,000 bland män och 8,000 bland kvinnor, vilket är 1,8 % respektive 0,7 % av landets totala sjukdomsbörda (a.a.). I en annan svensk studie på 168 602 individer undersöktes olika sjukdomsgruppers förväntade livslängd (Hannerz et al, 2001). Anmärkningsvärt var att både män och kvinnor med drogbruk hade en kortare förväntad livslängd i jämförelse med människor behandlade för affektiv psykos eller schizofreni. I jämförelse med samtliga kvinnor i urvalet hade gruppen med drogbruk ca 9,4 års lägre förväntad livslängd, för män var skillnaden i livslängd endast ca 7,7 år lägre (a.a). I Nilssons m.fl.
(2014) studie var 40 % av de drogbrukande männen och 30 % av kvinnorna avlidna vid 56 års ålder.
En studie av Lander m.fl. (2002) belyste att personer som använder droger i Sverige mer frekvent är hemlösa eller har en mycket problematisk
boendesituation. Detta försvårar chansen betydligt att få en ordnad tillvaro, samtidigt som en ordnad tillvaro är en förutsättning för att kunna skaffa och behålla en bostad. I undersökningen visade det sig också att tre fjärdedelar av dessa hade bostadsproblem kopplade till drogbruket (a.a). Det har även visat sig att personer med tungt drogbruk i Sverige har en mycket svag anknytning till arbetsmarknaden. Det har estimerats att hälften av dessa främst försörjer sitt bruk illegalt (Lander et al, 2002). I Nilssons m.fl. (2014) studie var endast 20 % av personerna med drogproblem inkluderade i den legala arbetsmarknaden. I Stockholms stad uppger drygt hälften i ett urval av 900 tunga drogbrukare att socialbidrag är den främsta försörjningskällan (Lander et al, 2002).
I en annan svensk studie på 79 kvinnor med drogbruksproblematik, där en svag majoritet var hemlösa, fann författarna att 91 % hade blivit utsatta för våld från en man de känt (Beijer, Birath, DeMarinis & af Klinteberg, 2016). Det var dessutom vanligt att kvinnorna blivit utsatta för upprepat våld. Ungefär hälften av kvinnorna hade symtom för posttraumatisk stress. De kvinnor som begått brottsliga
handlingar men även varit utsatta för våld uppgav att dessa handlingar uppstått på grund av att de blivit tvingade till att utföra dem (a.a).
I en kartläggning av föräldrar i missbruks- och beroendevård runt om i Sverige visade det sig att kvinnor med drogproblematik generellt ville ha mer stöd och hjälp för sina barn än vad män ville (Leifman & Raninen, 2014). Hälften av alla drogbrukande föräldrar önskade att få tala mer om barnens behov och om sitt föräldraskap. Knappt hälften av föräldrarna ville ha mer ekonomisk hjälp pågrund av sina barn och ungefär lika många ville ha mer information om barnens behov. Kvinnorna visade sig också avvika i frågan när det rörde att få stöd från sin egen familj, där de i lägre utsträckning än männen uppgav att de fick stöd av familjen (a.a).
Enligt Lander m.fl. (2002) så har drogbrukare få kontakter med individer utan drogproblematik. Majoriteten i deras undersökning uppgav att hälften av deras bekanta var drogbrukare och endast en tiondel hade mestadels vänner utan drogproblematik. Ju äldre individerna var desto större del av bekantskapen hade drogproblem och detta skiljde sig inte mellan könen. Enligt Lander m.fl. (2002) tyder detta på att drogbrukare är en social exkluderad grupp i samhället efterssom att det är viktigt med socialt stöd och sociala nätverk för att kunna känna sig trygg och integreras i samhället.
Begrepp
Begreppen drogbruk och upphörande av drogbruk används genomgående i studien. Vi vill därför börja med att beskriva dessa två begrepp då det anses vara nödvändigt för att underlätta förståelsen av denna studie.
Drogbruk
Drogbruk definieras i denna studie som all form av problematiskt narkotikabruk. Detta innebär m.a.o. att bruket ska ha pågått under en längre period och resulterat i psykiska, fysiska eller ekonomiska skador för individen eller dess närmiljö.
Inom denna defintion räknas alla typer av droger som har klassats som narkotika enligt narkotikastrafflagen (1968:64). Alkohol kommer att exkluderas ur
begreppet, trots att det klassas som en drog, då det inte ingår i föregående lagstiftning. Vid behov kommer det istället att benämnas som problematiskt alkoholbruk.
Upphörande av drogbruk
Inom livsförloppsteorier är avslut på kriminella karriärer av stort intresse. Många av teoretikerna kallar detta fenomen för upphörande. Ordet upphörande inom livsförloppsteorier innebär att individen påbörjat en process till att upphöra från en livsstil med upprepad brottslighet och behöver inte innebära att individen har upphört helt (se: Maruna, 2001; Laub & Sampson, 2003). Inom engelsk litteratur används begreppet desistance. I denna studie kommer upphörande främst syfta på upphörande av drogbruk istället för av kriminalitet.
TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
Vår teoretiska utgångspunkt har grundat sig i ett livsförloppsperspektiv. Det perspektivet undersöker varför personer förändras och slutar med avvikande beteenden och har blivit ett allt mer intressant forskningsområde bland
kriminologer. Forskare som har behandlat livsförloppet hos kriminella individer är bl.a. Sampson & Laub (1993) med deras teori Age-graded theory of crime. Fokus inom livsförloppsteorier är på skillnader inom individer i stället för mellan
individer. Sampson & Laub (1993) anser att sociala band förklarar kontinuitet och förändring av brottsliga handlingar under hela livsförloppet. De menar att de sociala banden fungerar som informell social kontroll (a.a). I boken Shared beginnings, divergent lives skriver Laub & Sampson (2003) att en kriminell karriär är dynamisk och följer ett zick-zackmönster. Att sluta med kriminalitet beror på vissa strukturella faktorer och på ett medvetet val (eng. human agency). En del sociala band som etableras under vuxenlivet fungerar som vändpunkter (eng. turning points) och de påverkar individen till en konventionell livsstil (Laub & Sampson, 2003). Vissa händelser som t.ex. giftermål eller ett arbete är exempel på potentiella vändpunkter. Dessa händelser beror inte på individens mottaglighet utan kan komma slumpvis till individen. Det är alltså inte individens benägenhet till kriminalitet som förändras utan det är den informella sociala kontrollen som är det essentiella för upphörande (a.a).
Identitetsteorier
En inriktning inom livsförloppsperspektivet fokuserar på identitetsaspekten. Identitetsteoretiker använder sig av narrativ för att få en djupare förståelse av en individs liv. Därav kallas de även för narrativteoretiker och de brukar argumentera för att identitet är ett livslångt projekt som hela tiden förändras i ljuset av ny erfarenhet och information (McAdams, 1993). Enligt Burke & Stets (2009 s.9) så är identitet “en samling betydelser som definierar vem någon är när hen är del av en specifik roll i samhället” (vår översättning). Identitetsteorier härstammar från den symboliska interaktionismen (Asencio & Burke, 2011) som grundades av George Herbert Mead (Angelöw & Jonsson, 2000). Mead använde sig till en början inte av begreppet identitet utan benämnde det istället för självet som är en kombination av det han kallade för I/jaget och me/ens mig. Det var inte föränn på 1960-talet som ordet identitet i större utsträckning började användas av teoretiker
(Holland & Lachicotte, 2007). Mead menade att individen formar ett
självmedvetande genom interaktion med andra människor (Mead, 1976). Denna interaktion sker bl.a. genom språk och gester i den sociala miljön individen befinner sig i (Powell, 2013). En person formar self/självet genom faktiska reaktioner från andra men även beroende på hur hen antar att andra ser på
individen själv. Det sistnämda kallade Mead för rollövertagande vilket innebär att en ser sig själv genom andras perspektiv (Mead, 1976). Mead delar in andra individer i signifikanta andra och generaliserande andra. Signifikanta andra är viktiga personer som en individ har i sin närmiljö medan de generaliserande andra är samhället (Powell, 2013). Mead delar upp självet med jaget och mig där det sistnämnda bygger på de roller som personen utvecklat genom signifikanta och generaliserande andra. Jaget ser han som den fria och handlande delen utav självet. När människor ser på sina egna handlingar är dock dessa en del av ens mig (a.a). Nutida definitioner av identitet bl.a. inom identitetsteorier har baserats sig på dynamiken mellan Mead’s jag och mig. Även Sigmund Freud (1986) la stor vikt på det s.k. jaget, men skiljde sig från Mead då han fokuserade på hur jaget samspelar med det han kallade för detet och överjaget. Jaget är enligt Freud en medlare mellan det omedvetna detet och det medvetna överjaget. Detet styrs utav drifter och impulser medan överjaget utgör samhällets krav och individens moral (a.a). Därav la Mead större betoning på sociala interaktioner än vad Freud gjorde. Likheter mellan den symboliska interaktionismen och identitetsteorier är bland annat att de båda anser att samhället och individens själv är formade och upprätthålls via social interaktion (a.a). Identitetsteorier fokuserar dock på
upphörandet och anser att förändringar i en individs beteende beror på förändring i identiteten (Stone, Morash, Goodson, Smith & Cobbina, 2016). Maruna (1999) anser att personliga berättelser, s.k. narrativ är nödvändiga för att få en
strukturerad och kontextuell förståelse av upphörandet av brottslighet. Endast genom att få en insyn i hur människor förstår sig själva, sina handlingar och sina reaktioner kan en förstå varför de beter sig som de gör. Det är detta som skiljer utvecklingsteorier med fokus på identitet från andra utvecklingsteorier (a.a)
Giordano m.fl. (2002) anser, till skillnad från Sampson & Laub (1993), att individens vilja till förändring är essentiell för upphörande. Miljön kan ge
möjligheter till förändring hos en individ, men individen måste vara mottaglig och uppfatta livshändelsen som en chans till förändring för att den ska ske. De
vändpunkter som Sampson och Laub (1993) nämner i sin teori ser därför Giordano m.fl. (2002) snarare som möjligheter till förändring (eng. hooks for change). De anser att individen självmant måste utnyttja dessa chanser för förändring (a.a). Moderskap är dock en faktor som kan ha inverkan på viljan. Denna faktor kan öka motivaitonen och fungera som stöd för att vilja anamma en konventionell livsstil (Giordano et al, 2002).
Trots att Bushway och Paternoster (2009) med sin teori Identity theory of desistance (ITD) har en mer individualistisk syn på upphörandet spelar sociala förhållanden roll även i deras teori när det gäller att bibehålla sin nya identitet. De anser dock, likt Giordano m.fl. (2002), att dessa sociala förhållanden inte finns tillgängliga för individen förrän en inre förändring skett. De menar att en individ har en identitet som de kallar working-self och så länge den huvudsakligen
fungerar, d.v.s. fördelarna väger tyngre än nackdelarna, så kommer den identiteten att upprätthållas. När konsekvenserna av individens working-self börjar bli för stora och därför riskerar att påverka individens framtida jag påbörjas
upphörandeprocessen. Även Maruna (2001) menar att individens roll är betydande och att ens självbild formas av individen själv. Han menar dock att individens självbild till stor del också formas genom andras värderingar och reaktioner (Maruna, 2001). Bushway och Paternoster (2009) ser identitetsförändringen i stället som ett aktivt val individen gör och anser därför att upphörandet är något som individen själv styr över. Däremot tror inte Maruna (2001) på att det är tillräckligt för en individ att bestämma sig för att sluta då han inte anser att människor är rationella aktörer. Han förklarar sitt resonemang med att de flesta skulle förändra sig så fort de kom underfund med att en handling inte lönar sig. Han menar att det snarare krävs en systematisk förändring i personens identitet för att upphörande ska ske. Upphörandet av brott är inte ett val som sker över en dag utan en process där individen ständigt utsätts för frestelser men även hinder (a.a).
Giordano m.fl. (2002) menar, till skillnad från andra identitetsteoretiker, att en lämnar sitt gamla jag i det förflutna och anammar ett nytt jag. Denna syn skiljer sig från Marunas (2001) då Maruna ser det som att individen rekonstruerar sin gamla identitet och börjar se betydelsefullt på sin livshistoria. Enligt Giordano m.fl. (2002) så slutar individen i stället att sätta gränser för sig själv och börjar sträva efter detta nya ”ersättande jag” och de möjligheter det kan ge. När individen inte längre ser på det kriminella beteendet som något positivt anser Giordano m.fl. (2002) att upphörandeprocessen nästintill är fullbordad. Maruna (2001) ser det i stället som att individen lyfter fram det positiva i det kriminella för att använda det till sin framtida nya identitet.
Enligt Giordano m.fl. (2002) så sker identitetsförändring som de kallar för "kognitiva förändringar som leder till upphörande" på fyra olika vis. Den första, som även har diskuterats i stor omfattning inom beorendevårdslitteratur, är en ökad mottaglighet i individens sätt att se möjligheter till förändringar. Denna kognitiva förändring anses viktig men är inte tillräcklig för att en förändring ska ske. Den andra rör individens exponering av möjligheter till förändringar som tillsammans med den förstnämnda underlättar förändringen (a.a). Den tredje innebär att individen börjar tänka sig ett konventionellt ”ersättande jag” av sig själv. Även Bushway och Paternoster (2009) talar om att individen börjar tänka sig ett framtida jag. De menar dock att detta sker genom att individen börjar tänka sig två möjliga framtida identiteter; en som individen önskar sig och en som hen fruktar. Enligt Bushway och Paternoster (2009) så sker det sällan att individen söker sig till institutioner som främjar en konventionell livsstil förrän individen börjat fantisera om en framtid som icke-kriminell. Upphörande av brottslighet sker när individens identitet och preferenser har förändrats och det har resultrerat i att individen i vissa situationer inte längre agerar på samma sätt som tidigare (a.a). Enligt Maruna (2001) så är det individens syn på sig själv, sin bakgrund och sin framtid som vägleder individens handlingar.
TIDIGARE FORSKNING
Maruna (2001) har i sin studie “the Liverpool Desistance Study” intervjuat 65 individer varav tio var kvinnor. Respondenterna fördelades i två grupper för att jämföras; de som ansågs ha slutat begå brott och de som fortfarande begick brott. Hans syfte var inte att besvara vilka som slutar begå brott utan snarare undersöka frågan om hur upphörandeprocessen ser ut och fungerar för de som faktiskt
avslutar sin kriminella livsstil. Marunas (2001) resultat visade att livstilskriminella individer som påbörjat sin upphörandeprocess skiljde sig ifrån de som forfarande var aktiva genom hur de talade om sitt liv och sin identetet.
Detta sammanfattades genom två skripter vid namn condemnation och redemption. Individerna som hade upphört med kriminalitet (redemption) var tvungna att återgälda sitt gamla beteende och tillskriva det en mening för att klara av att vara drogfria. Maruna (2001) fann även att de som upphört förklarade sitt förflutna med miljöfaktorer bortom deras kontroll. Deltagarna förklarade även förändringsprocessen med externa faktorer som ofta rörde generositet från en förlåtande individ som kunde se individens riktiga jag. Att det fanns någon annan som såg dem för sitt rätta jag gjorde det möjligt för deltagarna att ta steget och utvecklas. Detta benämndes ”true self” och ansågs vara en viktig del i
redemptionskriptet. Bland de fortfarande kriminellt aktiva (condemnation)
identifierade Maruna (2001) mönster där de talade om sina liv som förutbestämda. De hade enligt sig själva ingen förmåga att förändra sina liv och de talade i högre grad om händelser från barndomen.
Stone et al (2016) har i sina analyser använt sig utav Maruna’s skripter på
kvinnliga förövare och drogbrukare i både en kvalitativ och kvantitativ studie. De fann belägg för hans teori och kom bl.a. fram till att identitetsbekräftelse från fängelsepersonal ökade fängslade kvinnors självförtroende vilket hjälpte dem till upphörande. Stone (2016) har även funnit stöd för att Maruna’s (2001) skript även kan appliceras på gravida drogbrukande mödrar. Berglund (2011) fann även han visst stöd för Maruna’s teori (2001) i sin jämförande studie på våldskriminella och icke-våldskriminella som var påväg ur eller hade avslutat sin kriminella livsstil. I livshistorierna kunde han urskilja att båda grupperna förklarade sin brottslighet samt sitt drogbruk genom yttre faktorer. Maruna’s (2001) teori menar att individer som är påväg ut ur sin kriminalitet visar på fler medvetna val än de som inte är det. Berglund (2011) fann dock att samtliga individer i hans urval visade på få medvetna val i sina berättelser och ingen skillnad fanns mellan grupperna (Berglund, 2011).
Nugent & Schinkel (2016) inspirerades av Maruna men undersökte vilka negativa konsekvenser som finns relaterade till ett upphörande av en kriminell livsstil. De fann att människor i upphörandeprocessen upplevde isolation, ensamhet,
misslyckande med uppsatta mål och en ökad hopplöshet. Samtidigt som Marunas skript stämde angående att människor under upphörandeprocessen hade mål och talade om kontroll över livet så hamnade detta ofta i konflikt med det verkliga livet där de sällan fick ett arbete m.m. Därför menar författarna att upphörande av en brottsidentitet måste stödjas även utanför mikronivån för att bli effektivt. Ett långvarigt upphörande främjas när individerna utvecklar sociala länkar med människor i olika sociala hierkier och på så vis får ett bredare socialt kapital. Att få ett arbete, intressen och nya erfarenheter hjälper individerna att bygga ett nytt liv i stället för att endast överleva med en falsk identitet. Det gör att den nya identiteten ageras ut och blir befäst av en bredare publik och därav blir identiteten förändrad på en djupare nivå. De betonar dock att samhället måste förändra sin bild av kriminella och att dessa måste få samma tillgång till övriga samhället som andra för att detta ska fungera (a.a)
För att testa Bushway och Paternosters teori (2009) ITD undersökte Na,
Paternoster och Bachman (2015) ifall identitet och medveten självförändring var viktigt i upphörandeprocessen bland vuxna kriminella med drogbruksproblematik.
Resultaten från studien stödde till viss del teorin eftersom att de fann att en mer positiv identitet hade en inverkan på minskad droganvändning men inte på kriminalitet (Na, Paternoster & Bachman, 2015). De fann att en positiv identitet hade en signifikant påverkan på självrapporterad droganvändning även då det kontrollerades för andra teoretiskt relevanta variabler. När det kontrollerades för samma variabler på arresteringar försvann dock effekten och signifikansen (a.a). Berglund (2011) fann i sin studie att den icke våldskriminella gruppen i hans urval framför allt hade drömmar om att få vara ”någon” eller ”normal”. Det sanna jag-skriptet inom denna grupp, men även den inom den våldskriminella gruppen, handlade ofta om att påpeka att de var positiva saker som t.ex. intelligenta eller ärliga. I narrativen var det den icke våldsamma gruppen som pratade mer frekvent om sin s.k. ”sanna jag” men båda grupper hade en önskan om att hjälpa andra i samma situation. Likt Giordano m.fl.’s teori (2002) fann han att alla hade upplevt möjligheter till förändringar dvs. yttre ting som ger möjligheter till att forma ett nytt ”själv” och påbörja upphörandeprocessen (Berglund, 2011). Bachman, Kerrison, Paternoster, O’Connell & Smith (2016) undersökte kvantitativt Giordano m.fl.’s teori (2002) och kom fram till att de som hade ändrat sin uppfattning och inte såg sig själva som drogbrukare längre i högre grad sökte hjälp för sina drogbruksproblem. De kom också fram till att faktorer så som relation och arbete inte var signifikanta vändpunkter i deras liv, däremot hjälpte dessa faktorer dem till att bibehålla deras nya identiteter när de redan hade formats (a.a).
McIntosh och McKeganey (2000) intervjuade 70 före detta drogbrukare för att undersöka hur individernas narrativ såg ut och hur dessa varit en del av
rehabiliteringsprocessen. De kom fram till att det fanns tre sätt livshistorierna hade en inverkan på individens utveckling till en drogfri identitet. Ett var att individen började se negativt på sin livsstil som drogbrukare, en handlade om att individen fick en ändrad syn på sig själv och den tredje om att de behövde
förklaringar som var tillräckligt övertygande om att de faktiskt kommer att lyckas bli rehabiliterade. Mcintosh och McKeganey (2000) menade att dessa förklaringar även behövdes för att övertyga andra människor i deras omgivning om deras
behov av förändring.
Genom intervjuer av narrativt slag undersökte Kristensson (2014) faktorer till upphörande av kriminalitet bland ex-kriminella kvinnor utifrån ett intersektionellt perspektiv. Han fann att graviditet och narkotika var de enskilt mest betydande faktorerna till upphörandeprocessen i brott. Sharpe (2015) fann i en liknande studie på 19 kvinnor att graviditeten var det som motiverade kvinnorna mest när de ville upphöra med sina kriminella liv. Hon menade att detta var för att
kvinnorna ville undvika att barnen skulle få liknande negativa upplevelser och liv som de haft (Sharpe, 2015). Kvinnorna i Kristenssons (2014) material strävade efter att uppfylla den normativa feminitetens ideal som skötsamma och
omhändertagande kvinnor, samtidigt som de inte såg det som förenligt med deras kriminalitet och narkotikabruk. Han fann dessutom att kvinnorna själva ansåg att drogbruket var centralt för deras identitet i jämförelse med kriminaliteten då de snarare såg sig som ex-missbrukare än ex-kriminella. Han fann dock inget stöd i sitt material för traditionellt betydande faktorer till upphörande av kriminalitet så som religion, arbete och att träffa en bra partner. Därav ställde han sig frågande huruvida faktorerna är könsspecifika snarare än allmänna. Slutligen så fann han ingen faktor som enskilt påverkat upphörandet av kriminalitet (a.a). Det var
snarare flera faktorer som samspelade och därför konstaterade han att processen till upphörande var komplex (Kristensson, 2014).
En annan kvalitativ studie på 18 drogbrukande män och kvinnor i varierande åldrar gjordes 2008 av Byrne & Trew. Syftet var att få en förståelse för deras syn på sig själva, sina liv och sitt kriminella beteende i ett livsförloppsperspektiv. Vad det beträffade ingången till kriminalitet så var det en lång rad faktorer så som negativa sociala relationer, positiva attityder till kriminalitet och influenser från barndomen som identifierades. Faktorerna som var relaterade till upphörande av brottslighet hade i stället en större tonvikt på inre mekanismer (Byrne & Trew, 2008). Dessa var bland annat personlig utveckling, rädsla och förändrade tankebanor, men även yttre faktorer så som förändrade kontakter och bättre ekonomiska förutsättningar var betydelsefulla. Det visade sig också att
individernas kön hade en inverkan på vilka faktorer som deltagarna talade kring i deras upphörande. I kvinnornas liv spelade både möjligheter och kontroll en stor roll. Identiteten visade sig däremot vara extra viktig för upphörandeprocessen av kriminalitet hos både män och kvinnor. Identiteten formades enligt den här studien av en interaktion mellan sociala och inre mekanismer (a.a). I en etnografisk studie av Lander som fokuserade på just drogbrukande kvinnor beskrev hon åtta svenska narkotikabrukande kvinnors liv, levnadsförhållanden och handlingsutrymmen. Hon fann att samhällets föreställningar om ”den missbrukande kvinnan” införlivats i dessa kvinnors självbilder. Detta visade sig bl.a. genom att de ofta ansåg att deras utsatthet berodde på dem själva. Hon fann också att deras självbilder permanentades utefter att de var "missbrukande kvinnor" och detta förstärktes genom kriminal- och narkotikavården (a.a). Syfte och frågeställningar
Syftet i denna studie är att belysa kvinnor med drogbruksproblematik och deras rehabiliteringsprocess. Fokus ligger på hur kvinnor genom sina livshistorier förmedlar sin bild av identitet i relation till sitt drogbruk och upphörande. Vår förhoppning är att en ökad kunskap om detta fenomen kan bidra till att förbättra samhällets arbete och stöd till dessa personer främst inom beroendevården. Kunskapen om de externa faktorerna som påverkar rehabiliteringsprocessen kan bidra till att vården på så sätt kan rikta sina insatser där de har som störst inverkan och således förbättra deras livssituationer.
Frågeställningen vi vill besvara lyder:
Vilka externa faktorer i drogbrukande kvinnors liv har betydelse i processen till att utveckla och behålla en ny identitet som drogfria?
METOD
För att utföra denna studie använde vi oss av en kvalitativ ansats på ett intervjumaterial från en pågående studie på Malmö högskola. Nedan följer en detaljerad beskrivning av material, urval och tillvägagångssätt.
Material
Materialet som ligger till grund för denna studie har tidigare samlats in av en forskare på kriminologiska institutionen på Malmö Högskola inom projektet ”In-
och utgångar i kriminalitet och drogbruk”. Projektet initierades 2012 tillsammans med en konsult och en verksamhetsansvarig på den behandlingsversamhet där deltagarna rekryterades. Ytterligare material insamlas fortfarande och projektet är därmed pågående till dess att mättnad i materialet ansetts ha mötts. Huvudsyftet med projektet är att undersöka ingångar och utgångar i brotts- och
missbrukskarriärer samt vilka processer som bidrar till dessa. Datainsamlingen i det material som vi har fått tillgång till skedde genom ostrukturerade intervjuer av en och samma intervjuare. Informanterna ombads att tala fritt om sina liv. En checklista över viktiga teman fanns med som stöd för intervjuaren för att försäkra sig om att all relevant information kom med. Denna checklista innehöll följande teman; ”uppväxt/tonår”, ”vuxen”, ”livshändelser”, ”missbruk/brott”, ”utsluss” och ”livskvalitet och framtida mål” (se bilaga 1 för fullständig information). Då det ansågs nödvändigt, dvs. att informanten inte självmant tog upp ett tema, ställde intervjuaren följdfrågor utifrån det. Detta gjordes dock väldigt sällan då
deltagarna ofta själva tog upp dessa aspekter i berättandet av sina livshistorier. Eftersom syftet i det pågående projektet inte är detsamma som i denna studie är det viktigt att ha i beaktning att inga frågor angående identitet har ställts. Urval
Urvalsmetoden till materialet var ett bekvämlighetsurval och valdes utifrån vissa kriterier. Personerna som rekryterades skulle inneha tidigare eller pågående kriminalitet samt drogbruk. Utöver detta skulle samtliga ha genomgått minst ett behandlingstillfälle för sitt drogbruk på en specifik verksamhet.
Verksamhetsansvarig på verksamheten föreslog individer, både män och kvinnor, hen ansåg lämpliga utifrån kriterierna. Tillsammans med konsultpsykiatrikerns expertis exkluderades de som vid tillfället bedömdes särskilt sköra och då riskerade att komma till skada av intervjun. Samtliga individer som tillfrågades om eventuell medverkning i projektet deltog. Utifrån det hittills insamlade
materialet exkluderades männen i denna studie då syftet var att undersöka kvinnor och därför valdes endast de 10 intervjuer med kvinnor att inkluderas. Kvinnornas åldrar varierade mellan 20 och 51 år och medelåldern var 38 år vid tiden för intervjuerna. Alla individer hade tidigare haft eller hade pågående kriminalitet- samt missbruksproblematik. Många hade testat och/eller brukade olika typer av narkotika och innehade därför ett blandmissbruk. Hur pass kriminellt belastade de var samt vilka typer av brott som var framträdande varierade dock i stor
utsträckning mellan informanterna. Tillvägagångsätt
Samtliga av intervjuerna fanns i transkriberade versioner förutom en som ännu inte hade transkriberats, denna transkriberades av oss. Vi ansåg det viktigt att både få med ordagrant vad som sades men också viktiga detaljer kring hur det sades. Vi tog i beaktning att denna del inte skulle skyndas på då det är viktigt att
feltolkningar inte sker och på så vis ger en orättvis bild av materialet (Bryman, 2011). De eventuella osäkerheter som fanns kring transkriberingen stämde vi därför av mellan varandra för att försäkra oss om att tolkningen var rätt och samstämd.
För att få en stabil grund för forskningstemat gjorde vi först en enkel
forskningsgenomgång om drogbruk bland kvinnor, där fyra aktuella studier valdes ut och diskuterades. En av studierna gav inspiration till ämnesvalet identitet, då vi identifierade att detta var tämligen outforskat bland drogbrukande kvinnor.
ansågs även vara mest relevant i analysen eftersom tyngden i studien låg på förståelse av processen och då det var informanternas uppfattning av verkligheten som efterlystes (Bryman, 2011). Inom den symboliska interaktionismen så är det lämpligt med en kvalitativ forskningsdesign eftersom att den lämpar sig för att kunna förstå beteenden (Angelöw & Jonsson, 2000). Intervjuerna som skulle analyseras var s.k. livshistorier och därav gjordes det narrativa analyser. Narrativa analyser används då en vill undersöka hur individer upplever och skapar mening i ting i sin omgivning (a.a). Då syftet bl.a. var att förbättra samhällets arbete och stöd till drogbrukande kvinnor så har det ansetts viktigt att lyfta deras subjektiva åsikter. Detta för att det på så vis kan öka behandlingars legitimitet gentemot de som tar emot dem (Vedung, 2012). Ett brukarperspektiv kan ge effekter av förbättring anpassade till brukarnas behov, vilket kan öka tillfredställelse hos gruppen. Att arbeta med fokus på patienters behov har visat på en positiv effekt på vårdens resultat (Boman, Arvidsson, Lidwall & Månsson, 2016). För att
underlätta analysen valdes därför Giorgis fenomenologiska analysmetod, vars metod syftar till att finna de viktigaste kännetecknen inom ett område (Malterud, 2009). Den innehåller fyra steg och syftar även till att få kunskap om människors erfarenheter och perspektiv, samtidigt som författaren lägger sin förförståelse åt sidan. Det är dock viktigt att ha i åtanke att det är ett ouppnåeligt ideal och därför har vi reflekterat över vår utgångspunkt under hela processens gång. Förförståelse kan både ge styrka och en nyansering av ett material samtidigt som det kan begränsa och färga analysen (a.a)
Initialt läste vi samtliga intervjuer för att få ett helhetsintryck, vilket är steg ett i Giorgis analysmeod (Materud, 2009). I första steget ska det ej läggas fokus på detaljer och det ska inte läsas utifrån en systematik (a.a). Anteckningar gjordes, dessa följde dock ingen struktur utan menade till att i efterhand sammanfattas till ett antal teman som relaterades till vår frågeställning. Vi sammanfattade därefter var sina teman separat utifrån ett identitetsperspektiv. De visade sig vara
förvånansvärt lika och totalt sju gemensamma teman valdes ut. Dessa teman var barn, vård/samhälle, barndom/föräldrar, sexuella- och kärleksförhållanden, aktiviteter/sysselsättning, extra viktig person samt vänner. Dessa teman användes sedan som grund för dekontextualiseringen som är del två i analysprocessen (Malterud, 2009).
Marunas skripter
Som stöd i organisering och kodning av materialet användes Marunas två skripter (2001); condemnation och redemption. Som beskrev under teoretiska
utgångspunkter så menar Maruna att kriminellt aktiva individer och de som är långt inne i sin upphörandeprocess skiljer sig i hur de beskriver sina narrativ. Kriminellt aktiva individer har ett tydligt condemnation-skript. Dessa individer talar om sina liv som förutbestämda och anser att de är offer för diverse faktorer i samhället. De förklarar sina brottsliga handlingar utifrån dessa faktorer och narrativen från dessa individer är ofta präglade av negativa händelser från
barndomen. Inom redemptionskriptet tillskrivs dessa händelser istället en mening och individerna, istället för att förkasta sina gamla identiteter, rekonstruerar sina identiteter i sina narrativ. Individer med ett redemptionskript talar mer frekvent om att de har kontroll över sina liv, men beskriver också att det är externa faktorer utanför deras kontroll som påverkat dem till upphörande. Dessa individer talar om sitt ”true self”/”sanna jag”, där de ser på sig själva utifrån ett överdrivet positivt perspektiv. Det är detta ”true self” som de anser vara deras riktiga identitet.
Redemptionkriptet innehåller också beskrivningar om en vilja att ge tillbaka till samhället (Maruna, 2001).
För att kunna organisera och koda vårt material utifrån våra teman men även Marunas skripter så sammanfattades huvuddragen i vardera skripter till
underrubriker. Condemnation sammanfattades med underrubrikerna: ”dömd till misslyckande”, ”offerskap” och ”övrigt” och redemption med: ”det riktiga jag”, ”ta kontroll över sitt liv”, ”vilja till att ge tillbaka till samhället” och ”övrigt”. Operationalisering
Samtliga skripter diskuterades utifrån Marunas definitioner och gemensamt bestämde vi oss för hur dessa skulle tolkas. Inom ”Dömd till misslyckande” skulle samtliga uttalanden om hjälplöshet som t.ex. brist till möjligheter eller val kodas. Inom ”offerskap” skulle alla yttranden om orättvis behandling eller offerskap kodas. ”Det riktiga jag” syftade på allt som rörde en bild av en själv som
informanten ansåg sann. Uttalanden som t.ex. ”jag är egentligen…” skulle kodas in under denna underrubrik. Underrubriken ”Ta kontroll över sitt liv” syftade till de utsagor som rörde en positiv uppfattning av kontroll över sitt eget liv. Den sista underrubriken inom redemptionskriptet, ”Vilja till att ge tillbaka till samhället”, avsåg de utsagor som talade om en slags vilja att ge tillbaka till samhället genom att t.ex. hjälpa andra i liknande situationer. ”Övrigt” fanns med inom både condemnation och redemption för att uttalanden utanför ramarna för
underrubrikerna men med relevans till identitet och/eller Marunas skripter inte skulle riskeras att utelämnas.
Eftersom processen till upphörande är komplex (Kristensson, 2014) så har både externa faktorer som bidragit till upphörande men även de som fungerat som ”bromsklossar” kodats in. Underrubriker sammanställdes tillsammans med våra gemensamma teman i ett kodningsschema (se bilaga 3) som användes i steg två av analysmetoden. Utöver detta så operationaliserades ordet identitet för att vi skulle ha en gemensam riktlinje och för att på så vis underlätta analysen. En
operationalisering ger även ökad validitet åt studien (Bryman, 2011). Vi har valt att definiera identitet likt Mead’s definition av ”självet” (Holland & Lachicotte, 2007). Mead menade att en internaliserar samhällets normer och förväntningar och på så vis förändras ständigt självet. Självet, som var hans begrepp för det som senare blev kallat identitet, ansåg han var ett komplext fenomen (a.a). McAdams (1993) identitetsbegrepp är likt Mead’s själv då han definierade identitet som något som hela tiden förändras i ljuset av nya erfarenheter och information. Mead talar om roll som ett redskap till utvecklandet av individens själv. På så vis skiljer vi på identitet och roll genom att roll inte är internaliserat i självet utan snarare är ett temporärt tillstånd i en specifik social situation som är beroende av andras förväntningar. Då vi använder begreppet identitet handlar det snarare om ett senare stadium som är en del av personligheten. Identitet operationaliserades till: Hur ser du dig själv som person? Hur ser andra dig? Hur beter du dig? Vem är du?
Dekontextualiering och rekontextualisering
Därefter utfördes steg två i Giorgis analysmetod och vi påbörjade
dekontextualiseringen. Dekontextualisering syftar till att organisera den delen av materialet som ska studeras närmare genom att identifiera meningsbärande enheter och lämna övrigt material åt sidan (Malterud, 2009). Vi läste därför samtliga intervjuer ytterligare en gång samtidigt som relevanta citat rörande
identitet kodades in i det förut skapade kodningsschemat under respektive underrubrik och tema. Var informant fick en färg tilldelad för att i ett senare analysskede kunna urskilja mönster och upprepningar. Vi försökte under
kodningen hålla oss lojala mot vad informanterna ursprungen menade samtidigt som det enligt Giorgis analysmetod anses vara nödvändigt med en reduktion av texten (a.a). För att inte påverka kodningen och för att ge utrymme åt ett större perspektiv så kodade vi in de meningsbärande enheterna utan att diskutera med varandra. Då vi ansåg att ett tema i kodningsschemat fattades eller behövde förfinas så hade vi möjlighet till att göra detta. När denna del av metoden var klar utfördes del tre i analysen och vi jämförde varandras meningsbärande enheter, en efter en, samt diskuterade dessa. Där det ansågs att enheter kodats in felaktigt, dvs. på fel plats i schemat, flyttades dessa enheter till en annan underrubrik eller tema. Därefter skedde en rekontextualisering som är den fjärde delen i Giorgis analysmetod. Detta innebar att vi återgick till respektive informants transkriberade intervjuer för att se kontexten och säkerställa att tolkningen skett rätt samt att enheterna faktiskt hade den innebörden vi tidigare trott (Malterud, 2009). Under hela processen hade vi ett analytiskt tillvägagångssätt då vi förhöll oss kritiska till vår förförståelse och ifrågasatte varandras tolkningar. Vi utförde den slutliga analysen tillsammans där vi återgick till vårt schema fokuserade på att hitta mönster bland de meningsbärande enheterna utifrån vår frågeställning. Etiska överväganden
För att skydda de berörda undersökningsdeltagarna har både kortsiktiga och långsiktiga möjliga risker och negativa konsekvenser utav studien tagits i beaktning. Datainsamlingen har blivit prövad och godkänd utav den regionala etikprövningsnämnden på Lunds Universitet 2012 (D.nr 2014/426). Studien är utförd enligt Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska principer och de fyra huvudkraven gällande forskning har följts.
Samtliga deltagare har skrivit under ett samtyckesformulär (se bilaga 2) och blivit informerade om forskningens syfte samt att deltagandet är frivilligt (se bilaga 4). De har blivit upplysta om att de när som helst under studien kan avbryta sin medverkan och att de har rätt att bestämma under vilka villkor de deltar. De har även blivit informerade om att materialet endast kommer att användas för forskningens ändamål och fått information om eventuella risker och
konsekvenser. Undersökningsdeltagarna har inte blivit utsatta för otillbörlig påtryckning eller påverkan att delta.
För att skydda individerna och deras rätt till ett privatliv så har de inte behövt svara på frågor de anser vara personliga. Materialet har tillhandahållits på ett konfidentiellt vis för att säkra anonymiteten hos deltagarna. Då materialet kan innehålla känslig information har respondenternas namn inte använts och istället har de delgivits nummer. För att utomstående inte ska kunna identifiera deltagarna så har även samtliga namn och platser som framkommit under de inspelade
intervjuerna censurerats. Då stor del utav intervjuerna varit transkriberade sedan tidigare så har denna studie endast haft tillgång till en inspelning utan censurering och resterande studiematerial har varit transkriberat textmaterial. Den inspelade intervjun har transkriberats enligt ovanstående princip.
Samtliga personuppgifter och material har förvarats på ett sådant sätt att
av material har skrivits under. För att personer utanför studien inte skulle ha möjlighet att få tillgång till materialet så har det endast används med hög
försiktighet och utan nätverksanslutning. För att säkerställa anonymiteten så har materialet dessutom endast analyserats på gruppnivå och citat har använts med försiktighet samt på sådant vis att anonymitet vidhålls. Då studien var genomförd raderades samtligt material på våra respektive enheter där det förvarats.
Dessa konfidentialitetsåtgärder är extra viktiga hos grupper av individer som anses vara utsatta och/eller har lätt igenkännliga särdrag (Vetenskapsrådet, 2002). Då fokus i intervjuerna har varit på drogbruk och kriminalitet anser vi detta vara extra känsligt material. Hänsyn har tagits till att forskaren vid kvalitativa studier bör vara speciellt vaksam till att platser och personer inte går att identifiera jämfört med vid kvantitativa studier där detta lättare upprätthålls (Bryman, 2011). Samtliga intervjuer återgavs dessutom på ett sanningsenligt vis så att
informanternas ord inte förvrängdes. Detta delvis då det kan annars kan resultera i en felkälla och på så vis påverka resultaten men även ur ett etiskt perspektiv för att det inte skall bryta mot informanternas förtroende (Bryman, 2011). Följs inte de etiska principerna så kan det ha en mängd negativa konsekvenser för de berörda. I denna studie har vi varit speciellt aktsamma till att inte bidra till ytterligare stigmatisering av de berörda i materialet.
RESULTAT
Sammanlagt identifierades ett latent tema samt sex övergripande teman och underkategorier:
Teman Inre mekanismer Externa faktorer
Latent tema Psykiskt mående
Tema 1 Modersidentitet Oförenlighet med drogbruk Bekräftelse av identitet Motivation
Kontroll
Barn Graviditet
Tema 2 ”Det nyktra tänket” Ökad kunskap Förändrad kognition Känsla av kontroll i sitt liv Ökad självkänsla
Vård
Viktiga personer
Tema 3 ”Nu får det vara nog” Uppvaknande
Trött på gammal identitet
Händelser
Tema 4 Förutsättningar Trygghet Ökad självkänsla
Ingen specifik identifierad
Tema 5 Gå vidare Befästa drogfri identitet Ingen extern faktor
Tema 6 Bromsklossar Brist på stöd Försvunnen motivation Hjälplöshet Rädsla Påverkan Medberoende Behandling Händelser Sexuella förhållanden Barn
Livshistorierna som kvinnorna i detta material delat med sig av gav en djupare förståelse om diverse externa faktorers betydelse i förändringsprocessen till en drogfri identitet. Kvinnornas psykiska mående genomsyrade samtliga narrativ. Ett bristande självförtroende eller en känsla av ångest gavs ofta som skäl till initiering men även till kontinuitet i drogbruk. Därför relaterades flertalet faktorer som påverkar upphörandeprocessen inte förvånansvärt nog till en förändring i det psykiska måendet. På föregående sida presenteras de övergripande teman samt kategoriserande subgrupper som kvinnorna förmedlat rörande identitetsaspekter i upphörandeprocessen. Nedan följer en djupare beskrivning av vardera tema och vid de fall det anses lämpligt kommer relevanta citat som skildrar kvinnornas beskrivningar av fenomenet inkluderas.
Modersidentitet
En faktor som tydligt identifierades i materialet var modersidentiteten. Kvinnorna som var föräldrar (6 st.) la stor vikt vid detta. Antingen menade de att det inte var förenligt med deras bruk eller att barnen fungerade som en form av kontroll dvs. de upplevde ett ökat ansvar utanför dem själva.
Flertalet av kvinnorna talade om att det inte var förenligt att vara moder och att ha ett bruk. Deras bild av hur mödrar ska vara var t.ex. att inte vara drogbrukare eller beblanda sig med kriminalitet. Deras modersidentitet uttrycktes ofta som viktigare än deras drogbruksidentitet. De uttryckte även en stor rädsla över att mista
identiteten som moder eftersom drogerna hade en så stark kontroll över deras liv: "För att efter, efter jag fick barn liksom, så har jag haft väldigt mycket ångest över att jag har knarkat liksom, det har liksom aldrig varit förenligt liksom med varken mitt huvud eller… Men jag har liksom inte kunnat låta bli ändå." – Dalia
Ingen uttryckte att graviditeten var planerad utan deras modersroll kom plötsligt och var utanför deras kontroll. Trots detta så anammade samtliga mödrar rollen och internaliserade moderskapet som en del av identiteten och såg graviditeten som något positivt eller som en ”räddning”:
”Ja han är det viktigaste där är, hade det inte varit för min son, så hade jag nog skitit i det mesta och inte brytt mig speciellt.”– Viola
Det som var extra anmärkningsvärt var då de talade om sin graviditet. Jämfört med när de talade om att vara moder så talade de om graviditeten som att det inte fanns andra handlingsalternativ än att vara drogfria under denna tid. De
vidareutvecklade eller problematiserade inte sina resonemang kring drogfriheten som de gjorde då barnen redan var födda. De uttryckte heller inga svårigheter med drogfriheten under denna period:
”Ja sen så när jag var gravid så fattade jag liksom, oj, shit jag kan ju inte fortsätta knarka.” – Dalia
Flertalet mödrar beskrev situationer då barnen känt stolthet över dem och detta bekräftade deras självkänsla. De ville inte ”förstöra” identiteten som goda mödrar genom att göra barnen besvikna eller att barnen skulle behöva ”skämmas” över dem på grund av deras bruk. Eftersom att drogbruksidentiteten inte var förenlig med att ha barn var det flertalet kvinnor som uttryckte att de antingen fungerade
bra som föräldrar trots bruket eller att de helt enkelt ansåg sig vara bättre än andra brukande mödrar.
”Så jag kan inte se det som ett missbruk för det har liksom aldrig, jag har aldrig förstört någon annans ekonomi och jag har inte, mina barn är inte illa tilltygade, tvärtom.” – Olivia
Moderskapet var en identitet som de inte ville förlora och därför kunde barnen även fungera som motivation till behandling, att ta kontrollen över sitt liv och att påbörja sin upphörandeprocess:
”Jag brukar alltid säga så här, vill du inte sluta för din egen skull så åtminstone sluta för dina barns skull. För att älskar man sina barn så pass mycket, och det gör man hoppas jag, så tänker man rätt mycket på dem, för att de mår ju inte bra av att ha en mamma eller en pappa som
missbrukar. Så att jag tänker alltid på mina barn när det kommer upp en sådan tanke. Nä, men jag har lovat mina barn och mina barn ska inte vara med om det här. Jag vill inte se att de ska skämmas över mig, jag vill tvärtom.” – Linnea
En annan respondent talar om hur hon vill vara där för sin son, visa att hon är kapabel till att lyckas och inte svika honom:
”Jag vill inte svika min son, jag vill finnas där. För honom, normal och visa att, ja. Att Viola, Viola, mamma, Viola, Viola, mamma, mamma, Viola, vilket som, hon klarar ut det till slut. Hon kunde stå för vad hon sa.” - Viola
I vissa fall fungerade barnen som en ”bromskloss” i deras utveckling till en drogfri identitet då de istället befäste drogbruksidentiteten genom att mödrarna talade om vad barnen ”sett” och sagt. Förutom att fungera som en bekräftelse på identiteten skapade moderskapet också en rädsla över att förlora barnen, att de far illa eller att barnen också ska bli drogbrukare:
”… och jag hade (dottern) liksom och, alltså ”kommer hon att bli sjuk” alltså, det var jättejobbigt så. För alltså jag kände ju någonstans som att, ja att man känner sig värdelös som mamma…” – Lilja
Det nyktra tänket
Vård och myndigheter associerades ofta med mycket negativa erfarenheter och ibland påstods det till och med att behandling förvärrat deras bruk. Att få en ökad kunskap om sig själv och sitt tillstånd framhölls dock flera gånger som en positiv aspekt av vården. Det verkar vara en bidragande faktor till att påbörja
upphörandeprocessen och som en förutsättning för drogfrihet. En kvinna talade om att hon hade påbörjat "en inre resa" på en behandling och en annan fick en acceptans för vem hon var.
Att ha ett förändrat sätt att tänka kunde te sig på olika sätt där det både handlade om ett ökat självförtroende, ny perception men även ny införskaffad information om droger och bruk. Att kunna demontera fördomarna som samhället har på drogbrukare var viktigt för att de skulle kunna släppa dem själva:
”Man fick så jävla mycket hjälp och stöd och kunskap, eh, och just det här att, fan jag är inte dum i huvudet, jag är bara lite sjuk... jättelärorikt.” – Dalia
”Ja och jag har följt den ända sen jag blev inlåst. Då. Så har jag följt en viss plan. Och det är och försöka ta hand om mig själv, sätta mig själv först. Lära mig sätta gränser. Kunna säga nej. Eh, ja vara till hjälp också. Naturligtvis, men jag är inte till för att hjälpa andra. Jo, hjälper jag andra hjälper jag mig själv. Det är tolvstegsvarianten. Att det går i cirkel. Men ibland blir ju det för mycket.” – Viola
En kvinna refererade till "det nyktra tänket" och i flera intervjuer framkom liknande formuleringar:
”Så. Men just det att ha det nyktra tänket, att vilja bli en del av samhället.” – Iris
"eh, några år senare, så, så var det också skitbra, eh, men då var man liksom så här, äldre, mer härjad, eh, jag hade hela
behandlingspaketet med mig, alltså en helt annan förståelse inför mig själv, vad jag höll på med och alla andra... Utan, ja man hade en annan medvetenhet helt enkelt så att jag började till att ifrågasätta saker och ting på ett annat vis va." – Dalia
En intressant aspekt är då en kvinna beskrev att hon på behandling fick lära sig att inte se ut och bete sig som en brukare. Hon hade dock inte anammat den nya identiteten helt utan kände att hon var "mellan två världar" vilket gjorde henne rädd för att hon skulle blotta sin gamla identitet. Hon hade lärt sig att utåt inte se ut som "en gammal heroinist" men identiteten var inte fullt utvecklad. Den nya identiteten var fortfarande inte fullt internaliserad och det inlärda beteendet var inte genuint:
”[…]de här gamla sätten att tänka, som människor som inte lever så som jag har gjort, för jag går mellan två världar för tillfället, jag vet hur det ska gå till, jag vet hur jag ska skratta, jag vet när jag ska så, jag beklagar, alla de här olika situationerna och sådant. Men… Ja, sen är det stopp för jag kommer ju, jag har ingen annanstans att lägga det. … Jag blir
helnervös, jag är rädd för att jag inte passar in. Att det kanske står skrivet där. Sen många gånger så är det ingen som säger någonting, för jag tycker inte jag ser ut som, åh där går en gammal heroinist.
Alltså det har jag lyckats, efter fyra turer på[…]”– Viola
Flera talade om att de hade lärt sig blicka framåt och sluta älta det gamla. En kvinna slutade ständigt tänka på hur hon mådde och detta sågs som ett verktyg för att hålla sig drogfri:
”Att se en fram, att se en framtid faktiskt, att se att jag kan leva ett normalt liv så att säga, nyktert. Att ge mig det hoppet och att det finns faktiskt verktyg. Även om jag inte har dem nu, så att det finns verktyg och att det går. Så. Att de har gjort det och då kan också jag. – Iris
Förutom förmågan att börja se framåt så uttrycktes det av flera kvinnor att de lärt sig ta kontrollen över sina egna liv och att det var de själva som bestämde över framtiden. Att få denna förståelse sågs som betydande i processen till drogfrihet:
"Det är bara liksom till att göra arbetet och det är helt fantastiskt liksom att det är jag som är huvudpersonen, jag är ingen jävla bifigur utan jag har huvudrollen i min egen film. Jag har makten att förändra mitt liv." – Dalia
De fick en ökad förståelse om sin egna kontroll över sina liv från vårdenheter och myndigheter men också framförallt från vissa extra betydande personer från behandlingar eller privat. Det var ingen som talade om att ha fått denna kontroll inifrån sig själv utan det var alltid relaterat till någon annan person.
”Där har han öppnat upp, eh, helt andra vägar, man ser, ser mycket mer.”– Olivia
Hon återkom till samma person när hon talade om stöd:
”Någon som backar upp alltså om det skulle vara någonting, och de alltså, första gången jag bett om hjälp och jag fick hjälp och jag tar till vara på det jag får. Alltså jag är så glad för jag har kunnat förändra min situation, fast det inte är så bra nu så blir det ändå.. ”- Olivia
Så länge vården fokuserade på att påverka de inre mekanismerna så som kunskap, personlighet och tankesätt hos individerna tycks den ha varit mer framgångsrik. När vården misslyckades med detta höll endast drogfriheten så länge de var på behandling och den generella upplevelsen av vård var ofta negativ. Detsamma gällde viktiga personer som enligt vår förförståelse var en viktig faktor för upphörande men som i detta material inte verkade vara betydande för kvinnorna förutom då de påverkade de inre mekanismerna. Rose sa t.ex. att en individ inom vården gjorde att hon ”överlevde dag från dag”. Detta är intressant eftersom det uttrycker att det inte är en bestående ny identitet som hon har anammat som drogfri utan endast en form av yttre kontroll som håller henne vid liv:
”Men under den här tiden så… Så, så var jag ju drogfri för att jag var ju på ett behandlingshem. Så det var inte så konstigt.” – Rose
Att mer fokus bör vara på inre mekanismer och psykiskt mående stöds av Liljas uttalande:
”Ja, men jag måste ju våga säga ”hallå, nu är det så att jag mår lite dåligt” eller ”jag skulle vilja prata, jag skulle vilja ha hjälp”, men jag har ju så jävla svårt att be om hjälp också.
Intervjuaren: Ja, det är ju inte det lättaste.
Lilja: Nej, nej för då kanske de tror att jag börjar bli sjuk igen. Jamen alltså det är ju de där tankarna liksom hela tiden, och låter någon arg på mig, ”har jag gjort något fel”, och du vet jag, alltså jag är så jävla skör efter den här sista vändan, men alltså det”- Lilja
Hon var rädd för att de skulle tro att hon hade återfallit och vågade därför inte tala om sitt mående även om det var det hon behövde. Jasmine hade liknande behov:
"… de hjälpte inte mig så mycket med mitt psykiska mående." – Jasmine Temana sysselsättning och viktiga personer var inspirerade av vår förförståelse men vi fann inte mycket stöd för att dessa faktorer hade en större betydelse för kvinnornas livshistorier och upphörandeprocess förutom att hålla dem vid liv. I vissa fall fann vi stöd för att viktiga personer fungerade som betydande yttre faktorer men då var det i samtliga fall relaterat till att den viktiga personen påverkade perceptionen hos drogbrukaren.
”Nu får det vara nog”
En känsla av att det gått för långt ledde vissa till att ta beslutet till drogfrihet. En kvinna i materialet beskrev detta med att hon hade ”ruttnat ihop på sig själv” varpå hon sedan var drogfri i sex år. En kvinna insåg tillsammans med sin partner att de skulle prova att vara drogfria då deras liv hade blivit väldigt destruktivt:
”Jag träffade en, en man och vi, det blev väldigt, väldigt destruktivt, alltså väldigt trasigt till slut. Eh, och mycket som, det gick väldigt snabbt neråt med allt annat som är bra. Och, ja. Det var alltså längre perioder av väldigt ja höga doser och mycket brott och mycket bråk och, ja. Mycket psykisk ohälsa och ja. Och han ville in i behandling och så pratade vi om det, att ja tända av och kanske prova vara nyktra och se om vi fortfarande tycker om varandra eller hatar varandra. Så det var på den vägen faktiskt. Och jag har väl känt mig ganska mätt på det och hade vänner som har gjort behandling och hade vänner som var i behandling just då också, så jag kände väl att det var ganska, ja bra tid liksom” – Iris
En annan kvinna uttalade sig även om att hon hade tröttnat på att identifiera sig som narkoman inom NA och att det var detta som bl.a. fick henne att blicka framåt och inse att hon är mer än sitt drogbruk:
”[…] Jag vill inte gå här varje dag och intala mig själv: Hej, jag heter Linnea och jag är narkoman. Så att därför så kände jag lite granna att, nä, jag vill sluta med det här och intalade mig själv att jag är inte det, jag kan nog någonting annat i livet än det här.” – Linnea
Majoriteten av kvinnorna uttalade sig om diverse rädslor de hade relaterat till sitt drogbruk och liv. Många av dessa rädslor var dock inte relaterade till en
förändring i identitet utan snarare korrelerade med problem med att söka vård som t.ex. rädsla över att bli av med sina barn. Rädslor i allmänhet ledde ofta till att ett återfall i drogbruk skedde eller var anledningen till att de stannade i destruktiva förhållanden. Trots detta fanns uttalanden som antydde till att vissa av kvinnorna reflekterade och var rädda över sin framtid om det fortsatte att bruka. Dalia var rädd för vad som skulle ske med hennes barn om det kom fram att hon var en ”narkoman”:
”Och sen så blev jag rädd liksom för att, alltså ungen, alltså då hade jag ju bara min stora pojke, då var jag ju rädd att han, ja tänk om jag åker fast, vad händer då liksom. Jag ville ju inte att det skulle uppdagas att jag var narkoman[…]” – Dalia
